flygplansromantik + distansromantik

flyplan ?ver hav, 1930
Flygplan över havet, 1930

porco rosso ?ver molnen
Nära döden-scenen i Porco Rosso

Förlåt, jag vet att jag skrivit om Miyazakis "Porco Rosso" innan. Men jag såg den ikväll igen med några kompisar, och den är bara så underbar. Helt genomdränkt i 1930-talsromantik och oändlig fascination över de maskiner som gör att människor kan flyga. Men framförallt, dessa flyplan, dessa underbara flygplan. Hayao Miyazaki är en av få människor jag vet som lyckats behålla barnets storögda naivitet genom hela livet. Shigeru Miyamoto är en annan. Två japaner som aldrig kommer sluta drömma. Med det sagt: jag tycker "Min granne Totoro" är fett överskattad. Fast den kanske är roligare att se på bio än på en obekväm stol framför en sunkig datorskärm. Men hur som helst så är den ingenting mot Porco Rosso. Förutom flygplansromantik har den humor, psykologisk trovärdighet, italofili och en ovanligt vacker nära döden-sekvens; vad mer kan man begära av en film?

En annan sak, och det här nämnde jag i förbifarten för inte så länge sen: jag tycker verkligen att det känns knäppt att alla har MySpace-sidor. Att alla ens kompisar har det är väl fine. Att alla som gick i samma klass som en på högstadiet har det kan man väl leva med. Men artister, författare, journalister, folk som man älskat och beundrat, varför måste de ha MySpace-sidor? Det finns en mur mellan dyrkad och dyrkande som alla är så ivriga med att riva ner, i demokratins och kommunikationens namn. Men jag vill behålla muren, jag vill behålla distansen. Det har sagt att MTV dödade mystiken med popmusiken. Men det är inget mot vad MySpace har gjort. Tänk på Bowie, tänk vad ouppnåelig och därmed underbar han var under 70-talet - är det inte så man vill ha sina hjältar? Höljda i dunkel, fulla av hemligheter, mottagliga för våra egna projektioner? Nu får man en keff blogg av sin favoritförfattare som berättar att han var på en tråkig middag igår eller att han inte varit på toaletten på två dagar. Fy fan. (Det är klart att alla människor går på toaletten, men vill men erkänna att ens Gud är en människa? Jag vill fan inte det. Låt mina känslor vara ifred, låt mig få behålla min passionerade dyrkan.) Ännu värre är det med de som lägger upp ofärdiga eller ratade verk, som en "bonus till fansen". Nej, jag vill inte veta att du är kapabel till att göra dåliga grejer också. Ha lite yrkesstolthet. Sluta let it all hang out. Är det något jag hatar så är det slarv.

egotrippin' (part 2)

OK en annan sak: idag kom nya numret av Nöjesguiden, där jag är ny skivrecensent! Skriver bl.a. en nördig krönika om Timbaland och Duke Ellington. You know me...

(Nästa inlägg blir roligare, lovar.)

förlåt om jag är distanslös, jag behöver lite råd

di
Alltså om man går radiolinjen på DI (vilket jag kanske ska göra), tror ni man utbildar sig till att bli journalist eller kulturjournalist då? För ärligt talat, jag vill verkligen inte bli journalist-journalist. Fy fan vad knegigt och bull. Få ett uppdrag. Göra en tråkig intervju. Göra ett "knäck". Usch. Nej, det enda som lockar mig med DI är att man kan bli typ den nästa Mats Nileskär eller den nästa Gunnar Bohlin. Bara softa och snacka om det man tycker om. Fördelen med att jobba på radio om man är musikjournalist (framför att bara skriva) är ju att man kan spela upp alla låtar. Men det kanske är naivt att tro att det är såna som de vill ha på SR? Att ägna sig åt kulturrapportering hela dagarna kanske är ett privilegium, en befordran, något som man uppnår först efter många års trogen tjänst? Fast SR kanske inte är sugna på att anställa någon these days. Efter alla kontroverser, nedskärningar och ommöbleringar känns det lite som att utbilda sig till radioproducent 2007 är som att utbilda sig till IT-konsult 2001. Lika dödsföraktande. Å andra sidan: av alla fakulteter, skolor och institutioner jag varit på är DI den klart trevligaste. Man skulle kunna gå där två år bara för att vara där och hänga med dem som går där. Hm... fast det kanske inte är rätt skäl? Ja, som ni hör har jag beslutsvåndor. Om jag struntar i DI kan jag bli human rights-jurist och doktorand i litteraturvetenskap och ändå fortsätta skriva som jag gör nu. Frågan är: vilken framtid är den minst deppiga?

det är något fel på min hjärna

Jag har ingen shoppinginstinkt. Det är märkligt. Alla andra har det. Men inte jag. Jag går omkring i samma parkas som jag haft sen 2002. Hur okej är det?


"albert camoo" som woody allen säger

Jag har för mig att Camus någon gång sa nånting om att varje människa upplever två eller tre starka bilder i barndomen, och sedan ägnar resten av livet åt att försöka återskapa de bilderna. Jag tyckte att det var rätt intressant - och jag kände mig rätt träffad när jag för ett par timmar sen promenerade över en åker i Österlen, och fick så starka känslor - så jag försökte googla det. Jag hittade inte just det citatet (det kanske inte var Camus?) men väl en hel del annat. Han var uppenbarligen en riktig citatmaskin. Men det var inte witty grejer, bara en mängd Sanningar Om Livet på urgammalt machosjälvsäkert maner. Sen såg jag det här:

"Truly fertile Music, the only kind that will move us, that we shall truly appreciate, will be a Music conducive to Dream, which banishes all reason and analysis. One must not wish first to understand and then to feel. Art does not tolerate Reason."

Idiot.

georg, prince och robert

image59
Det man gillar med DN är ju att alla skribenter är så versatile. Thomas Anderberg skriver lika gärna om klassisk musik som krönikor på Idé & Kritik-sidan. Jonas Thente är en litteraturfanatiker som även älskar tv-spel. Johan Croneman pratar lika gärna om fotboll som om klassisk amerikansk film, svensk politik eller osvhyvlar. Osv osv. Det är soft.

Lite oväntat visade sig Georg Cederskog vara ännu en av dessa Breda Män. Först var han en Washington-baserad USA-korrespondent och åkte omkring kors och tvärs genom hela landet för att rapportera om viktiga politiska events (medan Lennart Pehrsson inte rörde sig ur fläcken från sitt hotellrum i New York där han typ mest läste tidningar och kollade på tv). Sen kom han till Sverige igen, men då plötsligt som kulturskribent. Han har gjort det ett tag nu. Häromdagen intervjuade han ex-Concretes-Victoria, och idag skrev han en krönika om hur mycket han hatar biopics. Tycker iofs att han var överdrivet negativ, men ändå gött liksom.

Visste ni att Prince vill spela den mytomspunna bluesmannen Robert Johnson i en biopic? Jag tycker faktiskt att det är en helt genial idé. Robert Johnson vet man ju i princip ingenting om, det finns bara en massa myter - precis som med Prille. Dessutom har båda två den där blicken, den där hemlighetsfulla och dödligt coola blicken, en blick som skapade distans mellan artist och publik (och om du frågar mig så tycker jag att det finns för lite distans i dessa demokratiska MySpace-tider). Robert Johnson var liten och klen (jfr the funky midget), han var så ung och han var obegripligt begåvad. Inte bara begåvad, det fanns ett läskigt djup i hans röst, var fan hade han fått det ifrån? Har ni hört "They're red hot"? Ni borde höra "They're red hot". Förhäxande blues. Även om han bara sjunger om typ bröst.

panda bear

panda
Fan vad man inte kan ta det här djuret på allvar. Sorry, men det ser verkligen ut som en människa i en pandadräkt. En väldigt dum människa. Det är omöjligt att tänka att det här skulle vara ett... djur.

Åh Panda Bear. Inte för att slå på stora trumman som en typisk bloggare, men "Person Pitch" är en stark contender till Årets Bästa Skiva. Senast jag hörde en skiva som fick en att kliva in i en annan värld var nog Robert Wyatts "Cuckooland". Men den här skivan är bättre, fräschare och har inga gitarrsolon av Paul Weller.

Jag har alltid haft svårt för Animal Collective. Don't believe the hype liksom, de är bara utstuderat monotona och skittråkiga. Panda Bear solo är helt annorlunda. Låtarna är så vackra, de sveper in en i en filt av blänkande ljus och ekande klanger. Precis som Arthur Russell avsäger sig Panda Bear från snygga ackordskiften till förmån för fritt flödande melodier. Det är modernt.

Det är så gött att höra musik som låter modern, utan att ha gått igenom checklistan för hur "modern musik" ska låta. Jag älskar visserligen trummaskiner, syntar och samplingar, men inte för deras egen skull, bara för att de är fullt dugliga instrument. Att tänka att man gör modern musik bara för att man har lite saftiga beats är lika klyschigt som framtidsvisionen i "The Jetsons". Det enda kriteriet för modern musik är att man ska kunna lyssna på det och känna: det här skulle inte kunna ha gjorts för 40 år sen, eller för 20 år sen, det här är ljudet av här och nu. Och det är Panda Bear.

Den ultimata utmaningen är att kunna göra något ljust, vackert och positivt av något som är kaotiskt. Vem som helst kan göra märklig och oförutsägbar musik som bara låter dissonant och ångestfull, men hur många kan göra riktigt vacker musik med samma medel? Det är det som är så imponerande med Fennesz och hans ljuvliga knaster. Colleen, ibland, men ibland är hon bara deppig. Panda Bear låter aldrig deppig, aldrig tung. Det är musik som är drömsk, kosmisk. Det är förbluffande bra.

DJ Premier!

Ha! Det är hiphopnostalgi för hela slanten den här veckan. När slutade man bry sig om DJ Premier? Nån gång efter Jay-Z:s  "So ghetto" men innan Gang Starrs tragiskt mediokra "The Ownerz". Men nu är han bra igen, ärligt! 2006 fick han inte bara en fet check från Christina Aguileras skivbolag. Han gjorde även tre av årets bästa raplåtar:

1) Termanology - "Watch how it go down". Fantastisk ung-och-begåvad-och-otålig-med-att-ta-över-världen-MC som bara rusar fram över beatet. Guru låter som en pensionär i jämförelse. Beatet förresten, det är ståtligt och vackert, låter vagt besläktat med "Boom" som Preemo gjorde för Royce da 5'9" för sju år sen. Termanology, är inte det ett bra artistnamn? Helt meta liksom. Skulle lika gärna kunna heta Dictionary (förlåt, Dixionaree) eller Language. Den här låten finns i en remixversion, också av Premier, men den är inte alls lika bra.

2) Royce da 5'9" - "Ding!". När man talar om trollen. Men det här är en helt annan typ av låt, långsam och med en lång och sentimental pianosampling. Väldigt fint, och plus för introt där Preem scratchar ding-ljudet om och igen så att det låter som den käcka låten från Casablanca, "Knock on wood". Royce är ju en bra rappare när han känner för det, vilket är typ 8% av hans låtar, men det här är en sån låt. En gång fick han Hiphopsites utmärkelse för "årets bästa metafor" för en låt som hette "My best friend". Jag kollade nyfiket upp den och blev lite besviken när jag fattade att den handlade om hans snopp.

3) Blaq Poet - "Voices". Hiphopens motsvarighet till LCD Soundsystems "Losing my edge": visar att man kan bygga en låt på fånig namedropping och ändå få in väldigt mycket känslor och personlighet. Blaq Poet är någon ny dude som låter helt schizo när han uppjagat vrålar om hur han hör alla döda eller bortglömda rappares röster i sitt huvud. Ungefär som Whoopi Goldberg i "Ghost". Crazy shit. Men det är en skitbra låt, och beatet är magnifikt, Premier blandar en funkig basgång med en avgrundscello och en änglakör.

q-tip

q-tip och n?n tjomme
Jens Lekman hatar musikbranschen. Radiohead hatar musikbranschen. Men ingen har så stor anledning att hata musikbranschen som Q-Tip. Alla älskade honom under hela 90-talet, hans första solosingel "Vivrant thing" var en skitstor hit, och 1999 släpptes hans första soloalbum som typ ingen gillade. Sen dess har han varit konstant missförstådd och motarbetad av sina skivbolagschefer. Andra albumet "Kamaal the abstract" skulle släppas 2002 och kom ut i promoversion men drogs in i sista stund. Q-Tip bara "oh well, tant pis" och gjorde ett helt nytt album som tog jättelång tid. "Open" hette det, fick till och med en förstasingel (den rätt tråkiga Neptuneslåten "For the nasty"), men albumet släpptes aldrig. Back to the lab. Skivan gjordes om, fick nya låtar och en ny titel, "Live at the renaissance". Den skulle släppas 2005. Den har fortfarande inte kommit.

Är han bitter? Beklagar han sig i intervjuer? Kladdar han "slave" på sin kind varje gång han visar sig? Spelar han in en förbannad cover på "Mine was real"? Säljer han t-shirts som en del av en kampanj, som The Lox gjorde med sina Let the Lox go-tishor när de ville bli av med sitt Bad Boy-kontrakt?

Nej. Han gör ingenting sånt. Han är så snäll och ödmjuk. Han är ju Q-Tip. När Mats Nileskär intevjuade honom förra året så kunde han liksom inte förmå sig att vara arg på LA Reid, som hade givit honom fria händer att göra "Kamaal the abstract" men ändrat sig när han hörde hur okommersiellt albumet lät. "It was probably partly my fault
in some way... even if I can't see axactly what that should have been. I don't have bad feelings against LA Reid, even though I was a little disappointed after what he did". Herregud! Hur kan han vara så cool about it? Q-Tips karriär sköts i sank av LA Reid.

Vad har Q-Tip gjort egentligen de senaste åren? Lite inhopp här och där, alla från Chemical Brothers till R.E.M. till Black Eyed Peas älskar uppenbarligen honom. En fånig sketch med Dave Chapelle. Och så två album. Som, tyvärr (de finns på nätet), inte är så fantastiska som man önskar att de var. Inte så att jag tycker att LA Reid gjorde rätt som stoppade skivorna - SÅ dåliga är de absolut inte - men det är ingenting man lyssnar på och tänker "oh yeah, fan vad FETT!". Vilket i princip allt som Q-Tip la sin hand på mellan 1988 och 1998 fick en att göra. Det är inte så att jag önskar att han aldrig utvecklades, att han skulle fortsätta sampla melodiösa jazzbreaks i all oändlighet, men den fräschör och snärtighet som alltid utmärkte Tribes och Q-Tips låtar, den är verkligen borta. Istället får vi funkrock med distade gitarrer i varje låt. Grooves som bara är grooves, riff som inte leder någonstans.

Men fan. Det är ändå den där rösten. Det är ändå Q-Tip. Han låter exakt likadan som han gjorde 1991, det är knäppt. Och han kan inte sluta göra låtar om tjejer. Han har inte förändrats ett dugg, det är bara hans musikaliska preferenser som förändrats. Och egentligen - fine. Han får göra som han vill, jag kan inte sluta älska honom. Han är som en familjemedlem, det är en relation som är bergsäker, en länk som inte kan brytas. Men jag önskar att han en dag släpper ännu en singel som får mig att vilja dansa, nodda och le. För jag vet att han kan det. Och han förtjänar att vi gillar honom för vad han gör och inte bara för vad han en gång gjort.


PS På The RZA:s nya skiva, soundtracket till "Afro samurai"(låter som ett tryck på ett hårband från Belgien), är Q-Tip med på en låt ("Just a lil dude [who dat ovah there?]") och det är nog första gången någonsin som Q-Tip gör en mörk, hård raplåt. Han gör det rätt bra faktiskt. Synd att RZA:s beat är så trist. RZA, honom får jag beklaga mig över en annan gång. EDIT: det är faktiskt en skitbra låt! Förlåt, jag var nog på dåligt humör när jag skrev det här. Plus hade lyssnat en halv gång på låten.

are you leaving for the country

Jag har tagit semester. Jag är i Österlen och umgås mest med Karen Dalton, Panda Bear och en massa andra göttiga vita artister som har flyttat in i min mp3-spelare. Så förlåt att jag inte skriver så ofta just nu, jag har tagit paus från livet. (Är det inte knäppt egentligen, att man ska be om ursäkt för att man inte bloggar så ofta som man känner att man borde. Donnie Donut gjorde samma sak igår. Sjukt att man kan få ett digitalt dåligt samvete.)

Panda Bear-skivan är för övrigt jättebra. Suggestiva enackordslåtar + Beach Boys-inspirerad sång + DIY-knas = gött. Jag har lyssnat på LCD Soundsystems nya också, och den är också rätt trevlig. Tur att killen är så bra på att programmera trummor bara, för låtarna är ju egentligen rena Steppenwolf-dängorna. Såna riviga rockackord. Apropå LCD Soundsystem så måste jag säga att jag hatar den minitrend bland låttitlar som de skapade. "Daft Punk is playing at my house". "Let's make love and listen to Death From Above". Let's skriva nåt långt som namedroppar något pseudokreddigt band. Suck.

Spaning 1: Pharrell har börjat prodda låtar utan Chad Hugo. Ska Neptunes splittras? Är Chad trött på att få så lite uppmärksamhet, eller vill han ha ännu mindre uppmärksamhet och gå i pension? Jag vet inte. Men det skulle vara väldigt intressant att höra vilken typ av musik som Chad Hugo gjorde utan Pharrell Williams.

Spaning 2: Gidappa har återuppstått, på The Cricket. Både Tony Ernst, Oskar Ponnert och Jenny Sörby skriver där. Ja, det är ingen nyhet egentligen, de har gjort det sedan i januari. Men eftersom jag kollar The Cricket en gång i halvåret så är det nytt för mig. Gidappa alltså. De var softa, lät mig skriva för dem när jag var 18. Sen dissade Tony mig i Expressen flera år senare. Jaja. The Cricket var aldrig särskilt bra, men jag har ändå ett gott öga till den sidan, en gång hade de en tävling där man kunde vinna The Magic Numbers första sjua om man skrev en riktigt bra topp 5-lista om de bästa softrock-skivorna, och det gjorde jag och vann faktiskt (skryt skryt). Det var väldigt enkelt: skriv något positivt om The Zombies och man har vunnit Terry Ericssons hjärta. Fjäsk funkar ALLTID. Ett tag hade Aftonbladet Puls en insändarsida där man fick en skiva om man fick sin insändare publicerad. Jag satte i system att skriva perfekt komponerade fjäskiga insändare varje gång en intressant skiva annonserades, och jag fick tio skivor på det sättet. Det funkade varenda gång.

Spaning 3: ingen spaning egentligen, men Fredrik Strage är jätterolig när han är elak. Som i gårdagens krönika som dissade alla som tror att de är ensamma om att älska Dolly Parton. Hehe. Alltså inspirerade dissar, det är är en underskattad och extremt underhållande litterär genre. Glömmer aldrig t.ex. Jan Gradvalls svidande elaka Ron Sexsmith-recension i Feber. "Snövit tumvantereggae som får Ace of Base att framstå som The Melodians", haha.


det gör ont att veta, men lika ont att undra

edelweiss
Åh, Håkan Hellström. Jag vet inte vad jag ska ta mig till med dig. Vi säger alltid hejdå och du kommer alltid tillbaka. Jag har förlåtit dig för de keffa sambaförsöken och Dexy's-pastischerna, det var ju flera år sen nu. Jag tror jag skyller på Tiimo, man ska akta sig för att umgås med fel folk. Nu är du i Brasilien igen, när kommer du hem? Jag saknar dig. Jag skulle vilja att du kom hit och sjöng "Försent för Edelweiss" och alla dina andra vemodiga låtar för mig. Jag har inte sett dig sen 2001, varför vet jag inte. Jag ångrar att jag inte gick på den där konserten i höstas när du var så nära. Är det för sent nu? Kommer du vara lika bra nästa gång du ger dig ut på turné? Och jag då, är jag för gammal? Jag är rädd för att gå dit och bli besviken. Men jag tänkte samma sak när jag stod inne på Åhléns och höll din första skiva i min hand, det var på våren 2001, över ett halvår efter att den släppts, alla hade den redan, du hade redan blivit folklig, folk jag kände hade redan börjat tröttna. Du hade börjat tillhöra alla, var det för sent för att du skulle kunna tillhöra mig? Men så tänkte jag på den kalla vintern och hur "Magiskt men tragiskt" från Sonic-skivan hade räddat mig varje kväll när jag cyklade hem ensam. Så jag köpte skivan och du blev min ändå, det var fantastiskt. Och "Uppsnärjd i det blå" gjorde för sommaren vad "Magiskt men tragiskt" hade gjort för vintern. Men jag lyssnar inte på dem nu längre. Det gör kanske inte du heller. Du gillar Plura och Freddie Wadling nu. Jag hatar Plura och Freddie Wadling. Det är ingen som säger åt dig "det där borde du inte göra", du får fria tyglar som Elvis på 70-talet. Och det är kanske bra på ett sätt, men inte alltid. Men du är en romantiker och jag kommer alltid att älska dig för det. "Visst gör det ont när knoppar brister" - det var inte du som sa det, men alla dina bästa låtar har den andemeningen. Det är vår nu och knoppar brister. Och det gör ont och jag lyssnar på dig.

våroffer

"Du säger: har du tändstickor?
Ja tillräckligt om du vill bränna ner Stockholm."
(Försent för Edelweiss)

dagens smicker + dagens skvaller

Hallå, Andres Lokkos krönika idag var ju riktigt bra. För första gången på typ ett halvår. Handlade om relationen mellan poplåtarna och dess texter, och att man ibland kan vilja läsa texterna i bookleten innan man hör skivan, för att riktigt tillgodogöra sig orden och liksom få en separat relation till dem. Annars kan man ju lätt börja gilla en keff text för att låten i sig är så bra. Eller aldrig någonsin lära sig texten (som jag, oftast). Det är problematiskt det där, och intressant. Jag kommer ihåg när jag gick i högstadiet och lyssnade på Pulps "Different class". Vitsigt nog fanns det en anvisning i bookleten - nota bene, please do not read the lyrics whilst listening to the recording - som jag tog på blodigt allvar. Andres skrev om cd-häften och att man inte får underskatta deras roll i dessa mp3-tider, att man inte får underskatta de tryckta orden, och det håller jag helt med om. Jag saknar jättemycket att plöja en booklet.

Skvallret då? Äh, bara att Andres och Lisa nu flyttar till London permanent och därför har sålt nästan hela den enorma skivsamlingen till bl.a. Record Mania i Stockholm. Vilken antimaterialism! Jag fattar inte hur de klarar av det, även om jag såklart är imponerad på ett sätt. Tänk att ha armbågat en svettig japan i huvudet samt betalat 150 pund på en skivmässa i Bukarest för att få tag i sitt exemplar av Marta Acunas "Dance dance dance". Kan man då bara släppa den, för att övervikten när man flyger är så dyr? Svaret är uppenbarligen ja, och det är väl ett tecken på mognad. Att prioritera ett anständigt liv (läs: slippa dubbla hyror) framför det krampaktiga taget om vinylnallebjörnen. Undrar om han spelade in den bästa låten på varje skiva så att det blev typ tolv monumentala blandband? Det hade jag gjort.

georg oddner

image54
Igår såg jag Jan Troells dokumentär om fotografen Georg Oddner på SVT. Så fin! Det göttiga är ju att Jan Troell är en fotograf i första hand och regissör i andra hand, han är en sån sucker för vackert foto, en sån romantiker. Så det kändes verkligen som han var rätt person att göra en film om Georg Oddner (som för övrigt var sjukt fit för att vara över 80 - jämför med t.ex. Ingmar Bergman). Jag brukar ju hata när typ Kobra eller Kulturnyheterna har några pretto fotografer som hela tiden insisterar på att ha "alternativa" och "konstnärliga" vinklar när de ska filma en rak intervju, det är så himla störigt. "You're out of your league, lägg av!" vill man skrika i tv-soffan. Hade en sån klåpare gjort den här dokumentären hade det kunna bli hur pinsamt som helst. Men istället blev det väldigt inkännande och kongenialt av den underbara Jan Troell.

En höjdpunkt var när han korsklippte Georg Oddner, som stod och spelade luftpingis i strålande motljus sin lägenhet, med en professionell tennismatch där unga vackra idrottsmän klippte till bollen med dödligt allvar. "Allt handlar om ögonblicket, det är det enda som lever" sa Oddner och Troell fortsatte illustrera genom att scratcha ett klipp på en fallande vattendroppe som mötte ytan, i slow motion dessutom. Som en visuell DJ Screw.

De snackade mycket om rytm och musik - Georg Oddner var tydligen jazztrummis en gång i tiden - och när Oddner reminissade om hur han kom till New York första gången, efter två veckors båttur (romantiskt!) hade Jan Troell den goda smaken att använda Duke Ellingtons "Ko-ko" som bakgrundsmusik. Den är bisarr, skrämmande och intensivt vacker - precis så måste New York kännas för en svensk i slutet av 1940-talet.

justin och britney

Är det inte anmärkningsvärt hur olika Justin Timberlakes och Britney Spears karriärer utvecklats? Båda födda 1981, båda barnstjärnor i det där Disney-tv-programmet, båda megastjärnor och dyrkade idoler innan de fyllt 20. Men sen blev det väldigt olika vägar. Justin blir mindre pojkig och mer manligt sexig, gör tuffare och bättre musik, dejtar en massa kända tjejer och är allmänt on top of his game. Britney däremot, hon virrar bort sig i allt mer ojämna och keffa skivsläpp, har en massa destruktiva förhållanden, och förlorar mer och mer status. Jag tror att det beror på att Britney har helt andra krav på sig än Justin. För honom räcker det med att vara manlig och proffsig. Hon ska vara både söt flicka, cool självständig kvinna, jordnära all-american tjej som prioriterar familjebildande framför karriär, samt porrig sexsymbol. Klart man blir helt schizo, klart man slits sönder av alla krav från alla håll, klart man freakar ur och rakar av sig håret. Stackars Britney. Hon sitter där på rehabkliniken med händerna i ansiktet medan Justin hånglar med Scarlett Johansson på en tv-skärm. Alltså inte så att hon är olyckligt kär i honom eller nåt. Det är bara så absurt vilken kontrast det är mellan deras liv. Det är orättvist - Britney var tvungen att inte bli bara popstjärna utan också Kvinna, med allt vad det innebär. Justin behövde bara bli popstjärna.

fantasy schmantasy - eller?

Jag håller på med det svåraste och mest osexiga steget i varje kulturkonsuments utveckling: att omvärdera fantasy.

Många kommer aldrig hit. Och de har det nog bra. Det är mycket enklare om man slipper vakna upp kallsvettig mitt i natten och vara rädd att man gått miste om något för att man aldrig gav fantasy en chans. Allt är lättare om det enda man vill ha och det enda man behöver är cool machorealism. Men jag är inte sån och jag har aldrig varit sån.

Låt oss för ett ögonblick tänka bort alla de glåpord och fnissanden som kommer upp i huvudet så fort vi hör ordet fantasy. Låt oss glömma lajv, gothtjejer med änglavingar och finniga pojkar som drömmer om att klyva en dvärg med en tveeggad yxa (i och för sig, det är typ så jag känner för Joe Pesci ibland). Vad är fantasy egentligen, when it comes down to it? Eskapism och romantik. Två underbara saker.

Nej, jag har inte lust att läsa Tolkiens samlade verk. Men jag tänker på andra saker. Som "Pans Labyrint" som jag ännu inte sett men vet att jag måste se. Eller ett tv-spel jag läste om i DN för en vecka sen, "Final Fantasy XII". De hyllade det och beskrev en vacker värld med stora luftskepp, med en fantastisk story där många människoöden vävs ihop... åh, det verkade så härligt. Som en Miyazaki-film.

Och Miyazaki förresten, är inte det fantasy? Egentligen? Vi kan kalla "Spirited away" eller "Det levande slottet" för andra saker, som surrealistisk eller poetisk eller drömlik. Men handen på hjärtat - de innehåller spöken, monster och magi - det är fantasy. Bra fantasy.

Varför skulle det inte finnas bra fantasy, som det finns bra och dåliga grejer av allt annat? Edgar Allan Poes febriga övernaturliga noveller, som "The fall of the house of Usher", de är ju hur bra som helst. Att rida på en häst och möta gryningen i den digitala världen Hyrule (i tv-spelet "Zelda: Ocarina of Time"), det är en storslagen och berusande uppelelse.

Det enda jag har emot fantasy, i alla dess former, är allt våld. Det tilltalar mig inte alls, precis som en Dolph Lundgren-film inte gör det. Och det är det som gjort att jag aldrig pallat se den sista "Sagan om Ringen"-filmen eller skaffa ett Final Fantasy-spel. Men det finns andra saker som kan väga upp, eftersom summan av det visuella, det musikaliska och en ödesmättade story gör att man verkligen sugs in i en fiktiv värld. Tror jag alltså, jag vet inte. Men jag vill tro det. Jag har börjat vilja tro det.

Grejen med fantasy är ju att man måste överge alla sina andra estetiska ideal. Cool stämning? Glöm det. Realism? Glöm det som fan. Den mänskliga utvecklingen i fokus? Nix. Träffsäkert vardaglig dialog? Inte det heller. Humor? På sin höjd ofrivillig sådan. Okej, så vad ska man göra med skiten då?!

Men märk väl - man skulle kunna ställa samma frågor och få samma svar om vi pratade om poesi. Det finns ett annat syfte, och därför andra ideal: fantasy handlar om att förlora sig i en känsla, att gå upp i en illusion. inte om att återge verkligheten exakt som den är. Det ska givetvis fortfarande handla om människor och relationer, annars blir man aldrig riktigt engagerad, men det ska samtidigt handla lika mycket om att glömma sin vardag och drömma sig bort till en annan plats. Jag är inte säker, men jag vill tro att sån fantasy finns. Jag kanske har fel, men jag ska fan ge Pans Labyrint och Final Fantasy en chans.

pocköt symphöny

Läs min Air-recension på Digfi, där jag bland annat dillar om musikens tre (och popmusikens fyra) dimensioner: http://www.digfi.com/default.aspx?id=10549. Oh baby, jag blir nördigare för varje dag som går! Men det är faktiskt en bra skiva. Bästa låten är "Photograph" som har stråkar som är bedjande, lockande, omänskliga, som sirenerna i Odyssén. Och på det: en fransman som sjunger något på kackig engelska. Man får inte ha det för bra.

Förlåt, men det finns något, om inte oändligt roligt så åtminstone oändligt över fransmän som misslyckas med att ha ett habilt engelskt uttal. Phoenix är väl ganska okej (men deras texter är bara "say what?"), Air är riktigt usla ("people in the city" blir "piipööl in dö cittiii") och Brigitte Bardot låter som en drogad kossa när hon i "Bonnie and Clyde" presenterar sig som "Bööönnie".

Ändå är det här uttalet en tydlig estetisk inriktning, ett ideal för vissa. Kan inte tolka på det på ett annat sätt när Kanye West i Nas "Still dreaming" rappar "in the club" och uttalar det "in the klööb". Två gånger gör han det till och med. Fast det kanske låter ännu mer som "klyöab" som om om han kom från Kristianstad. För övrigt en programidé för Fredrik Lindström: kör hela skiten med Sveriges olika dialekter en gång till, men nu med fokus på hur folk låter när de pratar engelska. Jag vill ha 10%.

annika flynner: the blogger ya love to hate

Hihi. Igår referade de till mig på DN Kultur och idag skrev Niklas Ekdal om mig på ledarsidan! Han citerade min kommentar till beefen mellan honom och Nina Björk. Han kände sig inte träffad eftersom han har skrivit om växthuseffekten i 15 år osv osv. Sen höll han ett långt brandtal till liberalismens försvar. Det är kul med hardcoreliberalister, de pratar alltid om "människan" men menar "individen". Vi bryr oss om MÄNNISKAN. OK gött, vem gör inte det? Niklas Ekdal avslutade sin artikel med en lista på vad liberalismen leder till, bland annat "klokare konsumtion". Jaha, kommer det automatiskt? Blir folk mer smartare och ansvarstagande för att de köper mer, kommer det av sig själv?

Men men, jag ska inte ge mig in i den här debatten egentligen. Anledningen till att jag skrev om Nicke och Nina från början var mest att jag tycker att det är lustigt hur DN:s olika falanger börjat käfta öppet med varandra. Och det som jag tänker mest på just nu är hur det kommer sig att Niklas Ekdal läser den här bloggen. Det kan ju vara så att han googlade sitt namn, men jag vill så mycket hellre tro att det har att göra med att han har ett brinnande intresse för hiphop, poetiska filmer och årsbästalistor. Vem vet, det kanske är han som är "Matti Alkberg"? Porco Azzurro.


PS Idag var jag och tränade på Friskis, det var gött. Den obligatoriskt galna instruktören varvade erotiska Tommy Nilsson-ballader med Twenty 4 Sevens "I can't stand it", en underbar eurotechnolåt som man inte behöver vara postironisk svenneindie för att gilla. Housepianot är så fint, liksom James Browns och Lyn Collins loopade "Wow! Yeah. Wow! Yeah." Lite senare på träningspasset upplevde jag ett fantastiskt endorfinrus, jag var helt trött men så gav jag allt och så bara WHOOOOOM fylldes jag av övermänsklig energi i cirka 30 sekunder. Det var vackert.

dream girlssss

dream girls
Såg Dream Girls igår.

dream girls

dream girls
Igår såg jag Dream Girls på bio. Bra grejer:
- Jennifer Hudson var jättebra, och Danny Glover var helt underbar.
- rätt bra manus, inte minst för att rasismen hela tiden var obehagligt närvarande utan att de gjorde en stor sak av det
- kul med all pastischdesign (skivomslag, Warholtavlor etc)
- Eddie Murphy sjöng fint och spelade faktiskt bra, så jävla deppigt när han skulle ta heroin. Men så fort man började bry sig om honom kom en scen där han hade på sig en Marvin Gaye-mössa och man började fnissa istället.
- vissa scener var exakt som Trapped in the closet-videon - jättekul med andra ord

Dåliga grejer:
- Jamie Foxx var helt jävla usel. Beror det på dålig regi, dåligt manus (endimensionell karaktär) eller på att han helt enkelt inte är en bra skådespelare? Det var hur som helst jobbigt att se. Man väntade hela tiden på att han skule Ike:a sin Tina, alltså Deena, alltså Beyoncé. Men det gjorde han aldrig. Thank god, det hade varit för jobbigt.
- musiken. Alltså dels låtarna i sig - keffa Broadwaynummer som skrevs 1981 för att man inte hade råd att leasa Motownoriginalen. Dessutom lät det mer som fläskig Stax än poppig Motown, slarvigt!

Men också hela soulkitschen. Klarar inte riktigt av sånt. Jag hatar myten om soul. Hatar repliker som "I got soul" och inzoomningar av svettiga leende ansikten med slutna ögon. "Åhh, det här är musik" är det meningen att man ska tänka. Själv vrider jag mig lite i biostolen. Det är lite problematiskt, för jag älskar ju soul egentligen. Eller liksom, jag älskar bra soul, för att det är bra musik. Inte för att det är soul, som om det automatiskt gör att det blir på en helt annan nivå. Det känns också som att när det görs stora breda filmer om soul (från The Commitments till Ray) så blir det automatiskt lagom mysigt hela tiden, väldigt snyggt och proffsigt och som gjort för att tälttanterna i publiken ska stampa takten. Det är svårt att få ett romantiskt och mystiskt förhållande till musiken då.

Jag vet inte hur det borde vara istället... men jag kommer att tänka på ett riktigt kefft avsnitt av den keffa tv-serien "Indiana Jones äventyr" som jag såg som liten. Där träffade Indiana Jones på 20-talet Louis Armstrong och de spelade båda trumpet. En kväll besöker Indy sin nyfunne vän på en klubb där det bara är svarta och där Louis spelar jazz. Indy blir helt inspirerad och börjar tuta i sin trumpet som han hade med sig, bränner av värsta solot. Men sen när han slutar ser han att det är tyst i hela publiken. Inte för att han var den enda vita i lokalen, men för att han spelade så dåligt. Han spelade inte som Satchmo. Han hade inte "soul". Så kefft! Så rasistiskt. Så underbart för den vita manusförfattaren och den vita regissören.

Även Dream Girls hade en vit regissör-slash-manusförfattare. Och som han älskade dessa själfulla svartingar! Som han romantiserade dem och deras "soul"! Blir faktiskt lite äcklad av det. Drömmen om den svarta mannens lidande, det är drömmen som hela soulfaiblessen bygger på. Jag skulle hellre dö än höra Moneybrother sjunga Otis Redding-covers.

Det är så billigt också, att göra filmer om soul. Så tacksamt om man vill skildra svarta på 60-talet, man får ju stolthet och glädje och ångest i ett fint litet paket ackompanjerat av hitmusik som alla kan uppskatta. Varför görs det inga filmer om funken? Eller om frijazzen? Eller om Teddy Riley och new jack swing? Eller om det tidiga 80-talets omfamnande av maskinell soul, om D-Train? Eller om DJ Screw och Paul Wall. Ge mig en sån film. Ge mig Dream Grillz.


PS Fredrik, vad gullig du är!

the wire i irak

Oh yes! David Simon och Ed Burns - männen som skapat och skrivit manus till alla avsnitt av underbara The Wire - ska göra en ny serie för HBO. "Generation Kill" heter den, bygger på en bok som handlar om den vardagen för amerikanska soldater i dagens Irak. Kan bli hur bra som helst - Simons och Burns signum är ju att de ser till alla, bryr sig om alla, försöker förstå alla. Bara inte producenterna trycker på och gör det till en kväljande patriotisk saga, det är ju faktiskt mycket möjligt. Men med tanke på namnet lär kanske inte projektet glorifiera de amerikanska soldaternas gärningar. Åh vad spännande det ska bli! David Simon, du är så fin. En riktig humanist, blundar inte för något. Ja, eller vissa kanske skulle säga att det här bara handlar om att casha in på en pågående trend, att fylla ett behov hos den amerikanska publiken. Men jag tror att det (minst lika mycket) handlar om äkta patos. Jaja, vi får se när serien kommer.