Förlåt om jag tjatar om "Amadeus", den förtjänar egentligen inte det, men det var en skådespelare i filmen som jag inte kunde sluta tänka på. Mozarts operakompis på slutet, var hade jag sett honom innan? Har tänkt på det oavbrutet, tills det plötsligt poppade upp i mitt huvud: det är Mr Beebe! Från "Ett rum med utsikt", den enda engelska kostymdrama-romcom som man behöver (de är ju i allmänhet FETT överskattade). Det är en ganska perfekt film, med en ung och underbar Helena Bonham Carter (och Puccinis "O mio babbino caro" på soundtracket). Mr Beebe, alltså Mozarts kompis, heter egentligen Simon Callow och har för övrigt medverkat i en av De Tre Andie McDowell-Filmerna Som Inte Är Dåliga (den sista av dem, to be exact).

Apropå klassisk musik. Jag lyssnade på Beethovens nionde symfoni i min cd-walkman idag när jag åkte buss, och exakt det ögonblicket när jag steg av kom de feta körerna från sista satsen in. Det var fint, jag promenerade hem med ett leende på läpparna. Den sången är underbar, men för att uppskatta den måste man ta sig förbi två jobbiga associationer: dels barnvisan ("Januari börjar året, februari kommer näst…") som snott melodin från den, dels tredje Die Hard-filmen (som i Danmark fick den pundiga titeln "Die Hard – Mega hard"). I trailern till den filmen (varför minns jag det här?) tar sig de tyska skurkarna in i banken till tonerna av den magnifika kören. Varför? Varför måste jag tänka på Jeremy Irons och den aggressiva nazist-sexscenen när jag lyssnar på bra musik? Eller på obehagliga republikan-Bruce Willis eller på det tragiska i att Samuel L Jackson redan här började göra parodi på sin Pulp Fiction-roll? Men musiken är för bra för att kunna befläckas och förstöras. Allt som behövs är en cd-walkman och en promenad.

En sista grej bara (gud vad det här blir en sequel till gårdagens inlägg): i dagens DN kultur skriver de om Notar, Ernst Brunner och Petter. OBS! Jag skrev mitt inlägg IGÅR och har alltså inte bitat dem. Så lite stolthet har jag inte. Däremot har jag uppenbarligen en känsla för vad som ligger i tiden, n’est-ce pas?

Kommentera 0
Har Ebba von Sydow en ätstörning, till exempel anorexia? Jag tror kanske.
Kommentera 0
Alla hatar vi den danska politiken – du, jag och folk som skriver dagböcker i skunk. Men jag läste något gött idag i DN. Lars von Trier har tydligen inkluderats i den kanon av dansk kultur som formulerats uppifrån. Så vad tycker han om det? Han spelar in en kortfilm som går ut på att han klipper sönder den danska flaggan, tar bort korset (kyrkan!) och sätter ihop de fyra röda fälten så att det blir en ny flagga. Lysande. Fuck you, Anders Fogh Rasmussen (idioten vägrade svara när arabländernas ledare ville ha en ursäkt), fuck you dansk folkeparti, fuck you till hela "danskheten". Och jag kommer att tänka på att det finns ett tredje plan i "Manderlay" – den handlar inte bara om dagens Irakkrig och om USA:s förflutna, utan även om Danmark. Om det är någon som behöver göra upp med rasism så är det en dansk. Fan, Lars von Trier alltså – man kan lita på honom.


När vi ändå är inne på DN. Jag brukar aldrig läsa porrbilagan "DN Bostad" som kommer på lördagar, men idag såg jag att annonsbilagan (alltså bilagan i bilagan) från Notar innehöll texter av Ernst Brunner. Ernst Brunner! På framsidan sitter han framför en öppen spis och ser dum ut (han har en bok i handen – det här är en kille som älskar litteratur!). När man läser rubrikerna på hans små "artiklar" är det omöjligt att göra det utan att prata som en rödvinsromantiker från Södermalm, och även utan denna detalj så är de extremt underhållande: "Boendets skönhet, denna outtömliga storhet", "Sökandets sönderbrytande smärta" och "Ett under på 41 kvadrat"… underbart distanslöst. För övrigt anlitade Notar rapparen Petter till samma jobb en gång. Han skrev typ "Här är en gasspis ifall man skulle vilja ta livet av sig" och andra grejer som var helt out. Sen dess finns det en lapp på anslagstavlan i Notars kontor: "inga mer rappare".


Såg för övrigt nyss "Amadeus" på tv. Fråga inte varför jag inte gör bättre/roligare/mer ungdomliga saker på en lördagskväll. I alla fall, den var faktiskt bra, även om Tom Hulces jobbiga skratt blev riktigt påfrestande efter ett tag. Jag har annars ett instinktivt motstånd till Mozarts musik, allt är ju så glatt och hurtigt och perfekt och trevligt och ytligt… vill jag tro. Men här fanns flera stycken (och då menar jag stycken av stycken, alltså styckade stycken, alltså…) som hade lite klädsamt dramatisk svärta. Inte som Beethoven eller Schubert, men ändå – man ska kanske inte räkna ut Mozart trots allt. Den som bjuder mig på "Don Giovanni" har en dejt.

Påminn mig förresten om att jag måste skriva en bok om kvinnliga kompositörer som slutar komponerar när de gifter sig med en man som är kompositör. Jag är hittills uppe i två: Clara Schumann och Mahlers fru. Listan lär bli längre. Lika fräscht som i jazz. Musikhistorien kan på ett sätt liknas vid en jättelik herrtoalett. Ni fattar vad jag menar.

Kommentera 8
Visa fler inlägg