one more lump if i may trouble you, mr beebe

Förlåt om jag tjatar om "Amadeus", den förtjänar egentligen inte det, men det var en skådespelare i filmen som jag inte kunde sluta tänka på. Mozarts operakompis på slutet, var hade jag sett honom innan? Har tänkt på det oavbrutet, tills det plötsligt poppade upp i mitt huvud: det är Mr Beebe! Från "Ett rum med utsikt", den enda engelska kostymdrama-romcom som man behöver (de är ju i allmänhet FETT överskattade). Det är en ganska perfekt film, med en ung och underbar Helena Bonham Carter (och Puccinis "O mio babbino caro" på soundtracket). Mr Beebe, alltså Mozarts kompis, heter egentligen Simon Callow och har för övrigt medverkat i en av De Tre Andie McDowell-Filmerna Som Inte Är Dåliga (den sista av dem, to be exact).

Apropå klassisk musik. Jag lyssnade på Beethovens nionde symfoni i min cd-walkman idag när jag åkte buss, och exakt det ögonblicket när jag steg av kom de feta körerna från sista satsen in. Det var fint, jag promenerade hem med ett leende på läpparna. Den sången är underbar, men för att uppskatta den måste man ta sig förbi två jobbiga associationer: dels barnvisan ("Januari börjar året, februari kommer näst…") som snott melodin från den, dels tredje Die Hard-filmen (som i Danmark fick den pundiga titeln "Die Hard – Mega hard"). I trailern till den filmen (varför minns jag det här?) tar sig de tyska skurkarna in i banken till tonerna av den magnifika kören. Varför? Varför måste jag tänka på Jeremy Irons och den aggressiva nazist-sexscenen när jag lyssnar på bra musik? Eller på obehagliga republikan-Bruce Willis eller på det tragiska i att Samuel L Jackson redan här började göra parodi på sin Pulp Fiction-roll? Men musiken är för bra för att kunna befläckas och förstöras. Allt som behövs är en cd-walkman och en promenad.

En sista grej bara (gud vad det här blir en sequel till gårdagens inlägg): i dagens DN kultur skriver de om Notar, Ernst Brunner och Petter. OBS! Jag skrev mitt inlägg IGÅR och har alltså inte bitat dem. Så lite stolthet har jag inte. Däremot har jag uppenbarligen en känsla för vad som ligger i tiden, n’est-ce pas?


FRÅGAN SOM KLASSAR UT ALLA ANDRA FRÅGOR AV RANG

Har Ebba von Sydow en ätstörning, till exempel anorexia? Jag tror kanske.

Lars von Trier har en bomb i turbanen

Alla hatar vi den danska politiken – du, jag och folk som skriver dagböcker i skunk. Men jag läste något gött idag i DN. Lars von Trier har tydligen inkluderats i den kanon av dansk kultur som formulerats uppifrån. Så vad tycker han om det? Han spelar in en kortfilm som går ut på att han klipper sönder den danska flaggan, tar bort korset (kyrkan!) och sätter ihop de fyra röda fälten så att det blir en ny flagga. Lysande. Fuck you, Anders Fogh Rasmussen (idioten vägrade svara när arabländernas ledare ville ha en ursäkt), fuck you dansk folkeparti, fuck you till hela "danskheten". Och jag kommer att tänka på att det finns ett tredje plan i "Manderlay" – den handlar inte bara om dagens Irakkrig och om USA:s förflutna, utan även om Danmark. Om det är någon som behöver göra upp med rasism så är det en dansk. Fan, Lars von Trier alltså – man kan lita på honom.


När vi ändå är inne på DN. Jag brukar aldrig läsa porrbilagan "DN Bostad" som kommer på lördagar, men idag såg jag att annonsbilagan (alltså bilagan i bilagan) från Notar innehöll texter av Ernst Brunner. Ernst Brunner! På framsidan sitter han framför en öppen spis och ser dum ut (han har en bok i handen – det här är en kille som älskar litteratur!). När man läser rubrikerna på hans små "artiklar" är det omöjligt att göra det utan att prata som en rödvinsromantiker från Södermalm, och även utan denna detalj så är de extremt underhållande: "Boendets skönhet, denna outtömliga storhet", "Sökandets sönderbrytande smärta" och "Ett under på 41 kvadrat"… underbart distanslöst. För övrigt anlitade Notar rapparen Petter till samma jobb en gång. Han skrev typ "Här är en gasspis ifall man skulle vilja ta livet av sig" och andra grejer som var helt out. Sen dess finns det en lapp på anslagstavlan i Notars kontor: "inga mer rappare".


Såg för övrigt nyss "Amadeus" på tv. Fråga inte varför jag inte gör bättre/roligare/mer ungdomliga saker på en lördagskväll. I alla fall, den var faktiskt bra, även om Tom Hulces jobbiga skratt blev riktigt påfrestande efter ett tag. Jag har annars ett instinktivt motstånd till Mozarts musik, allt är ju så glatt och hurtigt och perfekt och trevligt och ytligt… vill jag tro. Men här fanns flera stycken (och då menar jag stycken av stycken, alltså styckade stycken, alltså…) som hade lite klädsamt dramatisk svärta. Inte som Beethoven eller Schubert, men ändå – man ska kanske inte räkna ut Mozart trots allt. Den som bjuder mig på "Don Giovanni" har en dejt.

Påminn mig förresten om att jag måste skriva en bok om kvinnliga kompositörer som slutar komponerar när de gifter sig med en man som är kompositör. Jag är hittills uppe i två: Clara Schumann och Mahlers fru. Listan lär bli längre. Lika fräscht som i jazz. Musikhistorien kan på ett sätt liknas vid en jättelik herrtoalett. Ni fattar vad jag menar.


Ol' dirty losers

Alla ser på "This is our music", och alla såg avsnittet i höstas där Andres Lokko träffar Dan Treacy. Det var så jävla deppigt. Dan Treacy är en så sorglig figur. Men han är mer än det. Han är den brittiska popvärldens Ol’ Dirty Bastard.

En gång åkte Mats Nileskär till New York för att intervjua The RZA, jag tror det var inför andra Bobby Digital-skivan (snark). Mitt i intervjun dundrar Ol’ Dirty Bastard in i rummet utan att ha någon koll på vad som händer. Mats passar på att fråga ODB hur läget är, och får till svar en förvirrad rapport om hur jobbigt och knäppt allting är. Han är bara trött på allt, trött på att alltid hamna i problem, trött på att vara fattig. Han snackade någonting om att "get this fucking money", men inte på ett cyniskt 50 Cent-sätt, han ville inte ta över världen. Han önskade bara att han kunde styra upp sitt liv. Han ville bli rik, men med "rik" menade han att slippa behöva snatta sneakers och bli bustad av polisen. Han ville bara ha ett anständigt liv. Men det lyckades han inte med. In och ut ur psykkliniker och avvänjningsställen (snarare än fängelser), och sen dog han av en överdos. Jag vete fan om han fyllde 35.

Det som förenar Dan Tracy och ODB är att de står utanför musikvärlden. De är inte outsiders på ett coolt och självvalt sätt, de är det för att de är hopplösa människor. De är inte de mest begåvade och underskattade i sin generation och genre. Men de är underdogs som aldrig behöver anstränga sig för att låta desperata. Folk som Brett Anderson älskar att SJUNGA om förlorare, men har Brett någonsin varit en förlorare själv? (Föredetting, javisst, men förlorare?) Och så är det nästan alltid. Men ODB och Dan Treacy är äkta förlorare. Inte för att det finns något romantiskt i det, jag svär. De är två fattiga knarkare som levde helt tragiska liv, två idioter som fick en chans att styra upp allting men inte lyckades ta den.

Jag bryr mig inte om att Dan Treacy skrivit "Someone to share my life with" eller att Ol’ Dirty var världens mest oförutsägbara och oförskräckta rappare på två skivor. Det är inte det som gör att man tycker om dem (även om det hjälper). Det handlar inte heller om att frossa i misär à la De Kallar Oss Mods-trilogin. Nej, det är helt enkelt fascinerande med artister som skiter i att vara artister, som inte bryr sig om det alls. Skriva en bra låt, göra en klassisk skiva, who gives a fuck? Musik är något de gör bara för att de inte kan göra något annat, inte för att de älskar konsten. Dan Treacy skulle inte kunna få så många jobb, om han skulle få något skulle han inte kunna behålla det. ODB var ännu mer trasslig, och han var dessutom svart. Jag blev så ledsen när han dog. Inte för att "han hade så många mästerverk i sig som han aldrig hann spela in" utan för att det var ett tragiskt slut på ett tragiskt liv. Och hans paranoida sludder i låtar som "Harlem world" känns mer skrämmande för varje gång man hör dem.


gött med real-estate porn


Jag  tror inte det är eskapism utan snarare brist på fantasi. Eller rättare sagt eskapism och brist på fantasi.

Real-esate porren har ju följt samma kurva som Woddys karriär, asså: nu har han det fett, så det ser ut så då, addera en extrem  romantiserande av nästan allt, gator, städer,  (ZParis, Venedig, NY!!! - rikigt unikt) vissa sorts fönster, Sven Nykvists interiörer och såklart feta plejs så har du Woodys nästa film, (också den med scarlett J. obs sant)
Men min poäng är, har du sett "Anything else" med Christian Ricci och jason Biggs? Då lyssnar  Jason Bigg helst på Billie Holiday, har en ny "fräsh" manchesterkavaj på sig, och alltid hel och ren i vita skjortor!!! Hallå, det är Woody på 50, 60-talet!!!

All I'm swaying IS: överpheta överklass miljöer är ett sätt att hålla sin egen konservatism intakt med samtiden. Annars hade han fått börja göra research i de undre kretsarna kring Britney Spears typ. Allt, asså allt skulle brista.

liksim i melinda och melinda blir hon kär i en "pianist", i vår tid skulle han snarare vara reklamae eller vafan Julian Casablanca eller IT-miljonär, eller i alla fall jazzmusiker. Ba: "jag drömmer om operahuset i Sidney...!"

och ang, den här bloggen, vi är alltså fler som skriver här och ala heter vi Annika, men alla är vi inte kvinnor. Jag är. och jag har bara skrivit 4 texter här.

SEX!

Jag har sett två filmer.

Match Point av Woody Allen. Den var bra. Handlade om ett psycho. Jag satte honom direkt! Skrek till mitt gäng i biosalongen eftersom jag är är ärlig och frigjord och inte bryr mig om konventioner på bio: "Öhh! Han är psajko (DN-stavning). Och han VAR psycho, med bara Ett enda anstikstsuttryck filmen igenom. Brr. Han var också sjukt svinig. Typ, var ett "rovdjur" , "jagade" Scarlett Johansen och våldtäkts-älskade med henne. Oattraktivt ,om ni frågar mig.

Sen såg jag Vera Drake igår av han som innehar  VM-titlen i surhet och  sanningssägande "MIke Leigh" Irish as we know it. Slår både Guru och Nas i hästlängder med att vara "concoius".
Vi i vårt gäng ba sa så här: Ok,  nu ska  vi räkna antal alkoholister och våldtäkter och fattiga. Men det gick fan inte.
Jag ba: Någon läääääär ju bli "knocked up". Och sen ba (jag är så bra på kultur): Det läääär ju vara en familj som är "poor but happy anyway".

Och visst fan var det så.
Men jag  jag älskade filmen ändå. Lätt Mike Leighs bästa film, han kanske börjat keka  knark, för den var mer nyanserad och lite happy ibland.

Sen jag såg Woody Allens psyk-thriller i lördags har jag inte kunnat tvätta av mig psychot och jag såg mest Vera Drake för att förnya mitt illa till mods-humör. Vera  Drake skulle ta emot psyk-bryt-stafettpinnen, men tyvärr, den var bara poor, but happy and righteous. Så tyvärr blev jag inte illa berörd alls, mitt liv är bara lite mer berikat med irländsk  "se ljusglimtarna i vardagen" som ett töntigt lager på en grundlägande don-t fuck with my mind-känsla som Match Point grundmurade i lördags.

Woody Allens mest pessimistiska film sen husbands and Wives. I say its good.

peace y'all

america, fuck yeah

Ikväll är det Commander in chief igen. Jag är hooked. Det är bara för att det är Geena Davis, jag har alltid gillat henne. Ända sen hon var sekreterare i första Fletch-filmen ("He-hey! Watch it, you're on thin ice, Larry") och hon och Chevy Chase var fett flörtiga med varandra fast han blev ihop med en tråkig blond miljardärska istället.  Men Geena var den coola, den man gillade. Sedan dess har hon haft en tendens att välja tråkiga manus, och hon gifte sig med en finsk actionfilmsregissör, men nu har hon ju skilt sig och ryckt upp sig. Hon är asbra i Commander in chief. Det är i och för sig en hel del Ovala Rummet-porr och sådär, men manuset är inte alls dumt och det är spännande och så. Donald Sutherland är också bra som slibbig bad guy (har i och för sig alltid hatat honom, Mash, fy fan vilken överskattad film). Det enda som är negativt är att tv4 alltid sänder två avsnitt åt gången, man får verkligen offra en hel kväll om man ska se skiten.

För övrigt gillar jag den nya tv-recensenten på DN. Han skrev en krönika om homoerotiken i poker-tv-programmen, och han erkände att han kollade på dart. Ingen Johan Croneman (än), men kul och lovande. Det är, har jag lagt märke till, ofta roligare att läsa sportkrönikor än att se på sport själv. Jag hatar ju egentligen sport. Fast jag måste erkänna att jag kollade lite på konståknings-em nu i veckan. Det är ändå gött när de får till galna hopp (trippelaxlar and whatnot) och landar perfekt efteråt. Men i konståkning, som ju ska vara en "vacker" sport, blir sportvärldens estetiska ideal (som även syns i sportgalan varje år) väldigt uppenbara. Allt är ju så jävla tacky! Varenda dräkt, varenda frisyr, allt är så jävla kefft. Och så väljer de typ "Phantom of the opera" som musik. Det var till och med en kille som körde James Bond-tema, de tänkte väl att det skulle vara modernt... och igår var det avslutning och alla vinnarna gjorde ett bonusnummer, det var helt knäppt, den manliga mästaren (som ett par dagar tidigare hade gjort ett vackert, sofistikerat nummer) skojade till det och hade Tom Jones "Sex bomb" som musik. Han hade en bisarr outfit med vadderade fake-muskler och guldkläder som han strippade av sig... what the fuck? Det såg så jävla knäppt ut. Det roliga var att ingen tyckte att han gjorde bort sig, kommentatorerna hyllade hans briljans osv. Sportvärlden är verkligen underhållande.

Fräscht!

Jag visste inte att kolonialism kunde ske inom samma land som kolonisatören var ifrån. Men jaha jaha. Tjockisen Fredrik Lindström går på om Norrland och deras jävla ord som det vara Franska Nya Guiena.

SOM EN PIRAYA! SOM PIRAJOR!!!! Sverige Sverige Sverige

Förlåt. Det är inte ni. Det är Sverige som är som en piraya som äter mig underifrån?! Med blodiga stumpar till ben går jag omkring på snön!!! Det är kallt och omöjligt!!! Vad bryr jag mig om koll?! Jag äcklas av aspergerdragen. Låt allt vara jävligt istället. Så jävligt som det är!!!!
Jag önskade jag var i Stockholm! På Nöjesguidenfesten och fann KÄRLEK. Det Gjorde jag nämligen inte förra året. Natalias is-utstrålning gjorde mig despererat och tillslut tog vi av oss vinterskorna och dansade, inte ens fulla, i strumplästen! 
Jag skämdes. Jag försökte gripa om Per Hagmans hand. Någons hand. Viggos hand. Men alla slet sig och även om jag var på VIP-övervåningen HELA tiden , så var det - TRÅKIGT: JAG DÖR!!! BLODIGT NU!


koll schmoll

Koll är ett så tråkigt ord, och så uttjatat. Att vilja ha koll är i en bemärkelse både fånigt och omöjligt - som populärkulturen ser ut idag, med en miljon olika små scener, så går det bara inte att veta allt. Fine. Allt det där vet ni. Men i ett sammanhang är det viktigt att ha koll - om man skriver i en tidning som många läser och tar intryck av. Har man inte då en moralisk skyldighet att inte skriva grova felaktigheter? Jag tycker det.

När man till exempel läser recensionen av Commons nya skiva i DN och Mattias Dahlström flera gånger skriver att den inte är lika bra som hans bästa skiva "One day it’ll all be true"… det är så att man trycker ihop tidningen som Dan Aykroyd i "Ombytta roller" ("Christmas, eh? I’ll give him a christmas he’ll never forget!") av ilska. För det första heter den "One day it’ll all make sense", för det andra är det INTE hans bästa skiva. Både "Resurrection" och den senaste skivan är bättre, till och med den överskattade "Like water for chocolate" är bättre. Och det är fakta, det är inget subjektivt. Det finns inget rätt och fel i världen – förutom när det gäller musikjournalistik.

Just nu sitter jag och lyssnar på en grym skiva med Vinicius de Moraes, en fantastisk brasiliansk poet och låtskrivare som även spelade in en del skivor, trots att han egentligen var för gammal för att tillhöra den nya generationen av artister på 60-talet. På den här skivan, som är en sorts fake-liveskiva (typ som den där låten på Gram Parsons andra skiva), assisteras av sångerskan Maria Creuza och gitarrgeniet Toquinho. Inte för att vända något positivt till något negativt, men jag kommer att tänka på alla de popnördar (eller popjournalister) som ska claima att de är så breda att de lyssnar på bossa nova, och tipsar sina ragg (eller sina läsare) om Astrud Gilberto. Fan, Astrud Gilberto är ett skämt i Brasilien! Hennes röst är vek och tråkig – den som är stjärnan på klassiska skivan "Getz/Gilberto" (den som gjorde bossa nova stort i USA i början av 60-talet) är inte hon utan Juao Gilberto. Han har en röst som är mjuk och nästan osynligt sorgsen, och hans sätt att spela gitarr var totalt stilbildande. Astrud Gilberto… vad är hon mot Maria Bethania, Elis Regina (OBS! Inspelningarna från 60-talet) eller Maria Creuza? Shit alltså. Om någon vill upptäcka Brasilien, köp för guds skull inte en samling med Astrud Gilberto. Ladda ner "Carolina Carol bela" med Jorge Ben och Toqinho och dansa er svettiga.

Så jag Elskar min whigger!!!!

Annika,

Min favoritnigger Martin Gelin länkar till oss. Fyfan. Tror du han är snygg eller? Jag önskade vi kunde ligga med varandra på strykjärnshusets topp och prata blaze all nitelong.

nåt gammalt, nåt nytt?

En underbar person som heter Jeanette har hypat mig på sin blogg. Tack så mycket, det var gulligt. Dessvärre var det någon idiot som dissade hela min grej i en kommentar till inlägget på hennes blogg. Vissa verkar tro att det här är något cyniskt nu-ska-jag-göra-parodi-på-hur-tjejer-skriver-projekt. Vafan, ni kan dra åt h******. This is the real shit. Jag menar vartenda ord jag skriver. (OBS jag vill inte verka arrogant, jag älskar alla som orkar ta sig hit.)

För övrigt har jag styrt upp Håkan Hellströms senaste skiva. Jag kunde inte låta bli. Vad är det som gör att man älskar honom så mycket, att man är ett trofast fan? Han har ingenting att göra med samtiden. Han älskar gubbrock på ett distanslöst sätt. Han försöker uppgradera Plura Jonssons status på alla sätt och vis – Plura är med och sjunger (om man kan kalla det för det) på två låtar på skivan, och en av dem är en cover av en vidrig gammal Eldkvarn-låt som möjligtvis är en klassiker bland initierade, för mig låter den bara obegripligt dålig och rockig.

Över huvud taget blir Håkan mer och mer öppen med att han gillar ROCK. Gitarrer och sådär. Men han kommer undan med det. Det är inte fräscht, men man förlåter honom. Han sjunger så fint och man kan liksom inte värja sig från hans tilltal. Det är ju aldrig en pose, han vet inte vad en pose är, han är helt hopplös, han har aldrig lärt sig distans och kontroll. Den enda anledningen till att man inte stör sig på hans småkeffa image är att den inte finns. Det är ju inte en image. Han har ingen koll på musik. Han tycker bara att det är underbart att sjunga rocklåtar som handlar om kärlek. Han tror på gitarren och på treackordsmodellen mer än vad det borde vara möjligt på 2000-talet. Han är en anakronism. Håkan Hellström är inte retro. Han är bara fin. Och hans begåvning som textförfattare blir bara större och större. Faktiskt.


Don't forget the cookies. Or the candy.

Jag såg "Me and you and everyone we know" igår. Fan vad bra den var! Så jävla rolig, och alltid på en hög nivå. Alltså inga karaktärer som man skrattar åt för att de är knäppa (som i Wes Andersons filmer – inte för att jag inte diggar dem), utan bara grym dialog och roliga situationer. Bäst av allt var kanske att Miranda July har lite distans till sig själv, som i arty-party-filmen hon spelar in (parodi på en arty-pary-film) eller som på slutet när hon kramar killen bakifrån och blundar på ett intensivt romantiskt sätt, det ser lite pinsamt/roligt ut. Jag menar hon har distans till hela den här förvirrad-men-intressant-tjej-som-är-känslig-och-speciell-karaktären, den som man blir galen på annars. Som i "Garden State" (förra vinterns mest överskattade film) där Nathalie Portman är så himla wild and crazy att man bara kräks. Lite samma grej i "Eternal sunshine of the spotless mind" fast det är inte alls lika illa där, och det är en bra film. Men ni känner till plotten, galen tjej kommer in i tråkig/melankolisk killes liv och vänder upp och ner på allting och sen blir de kära… och det sjuka är att tjejen alltid är sjukt snygg, on top of it all. Hon ska vara en knäpp outsider som det är svårt att bli intresserad av… svårt att bli attraherad av Nathalie Portman liksom. Men Miranda Julys karaktär är inte överdrivet snygg, och hon är lite freaky också på ett realistiskt sätt, som att hon måste trycka på klistermärkena i bilen (kul!). Det är helt enkelt bättre manus, bättre karaktärer, och bättre skådespelare än i filmer som "Garden state". Hög nivå helt enkelt, och det känns bra, det är befriande att gå ifrån en biograf efter att ha sett en skitbra film – och det är en ny film, inte en asgammal Billy Wilder eller nåt sånt. Eller det är kanske inte så himla ovanligt när det gäller film i allmänhet, men det är nog så med intelligenta komedier.

Det är en fin historia också, rätt anspråkslös men fin. Det var någon som sa att det inte hände så mycket i filmen, att det mest var en samling bra scener, men jag håller inte med. Det var ju egentligen en kärlekshistoria av rätt klassiskt snitt, det var bara det att den tilläts vara rätt soft. I en annan regissörs händer hade det kanske varit mycket mer fokus på alla de där känslorna – ENSAM – NYFIKEN – FÖRÄLSKAD – OLYCKLIG – LYCKLIG – och det hade blivit en vanlig cheesy romcom. Men här fick kärlekshistorien vara en historia i mängden, det handlade ju lika mycket om de två pojkarna, om den lillgamla flickan (extremt kul!), om de två uttråkade tonårstjejerna som ville bli av med oskulden eller om galleribossen som går omkring och är allmänt blasé. Och det var grymt att det var så. Jag menar, allt i livet cirklar inte kring att folk ska bli kära i varandra.

Rätt bra musik också. Bara en sån sak. Ingen amerikansk indierock, tack så mycket för det.


Istället för musik: Carina Rydberg

Jag lovar, det här ska inte bara om specifika journalister. Men jag läste Kristoffer Poppius krönika i dagens DN Kultur och jag blev bara så jävla trött. Det ska sägas direkt att jag inte ogillar KP på långa vägar lika mycket som jag ogillar CRB. Egentligen är de varandras motsatser: Poppius verkar ha hyfsat bra musiksmak, men han skriver däremot som en kratta. Alltid så jävla distanslös, hans krönikor handlar bara (inte lite, utan BARA) om hans privatliv och om någon tjej som han uppenbarligen inte lyckades få ihop det med. Så himla ointressant… skriv lite om det du ska skriva om istället. Men när även när han gör det (som idag), kan det gå riktigt illa.

Har ni läst Digfi-boken, den med de hundra bästa skivorna? Bra idé och schysst lista, men ni vet, den är ju så jävla vit. Och digfi-crewet verkar vara medvetna om det och skämmas för det, så de kvoterade in Jay-Z:s "The Blueprint" på en av de tio högsta platserna. Inte för att de någonsin lyssnar på hiphop eller förstår något av dess storhet, men det är ju en sån där skiva som "alla" gillar. Som D’Angelos "Voodoo" (för övrigt den andra inkvoterade svarta skivan på deras lista). Eftersom ingen i deras crew visste vad de skulle skriva om Jay-Z anlitade man en outsider: Kristoffer Poppius. Och vad gör han? Han gör bort sig totalt. Börjar snacka om slavsånger och klyschor om "you gotta dance to keep from crying". Han verkar inte ha lyssnat på skivan en halv gång. Men han intar en tacksam position: den som förstår och försvarar negern. Synd bara att han inte får något grepp alls om Jay-Z:s personlighet eller de fantastiska innovativa Kanye West- och Just Blaze-produktionerna. Det handlar aldrig om Jay-Z, det handlar bara om Negern. Behöver jag nämna ordet "reducerande"?


Idag skrev Poppius om swindiebandet Irene och deras "Baby I love your way". En kritvit soulpastisch av förtryckande 60-talssnitt (le, Diana Ross, le eller så ska jag fan slå dig). Ingen höjdare, men rätt catchy och av någon anledning en låt som en massa människor gillar just nu. Han dissade den. Gott. Han dissade hatt-och-blås-swindie och The Commitments. Gott. Men sen! Sen började han FÖRKLARA vad SOUL är och vad det ska vara. Tror ni inte att han drar fram de där slavskeppen igen (åtminstone mellan raderna)? Och de där klyschorna om dansen och tårarna? Vad var det han skrev... soulsångarna ska "ha det väldigt jobbigt"… what the fuck? Och sen fortsatte det i samma spår, han blev bara mer och mer pinsam och klyschig. Hela den autencitetskiten… det luktar Lennart Persson och Per Bjurman på lång väg, och det är INTE ett gott betyg. Efter att ha läst krönikan frågade man sig: vad hatar man mest, svensk osvängig fake-soul eller journalister som dissar denna för att de "vet" vad soul är och hur det ska vara? Båda grejerna make me sick.


För övrigt heter Carl Bean-låten "I was born this way". Bra låt för övrigt.


Vad tycker du om Carl Reinholdzon Belfrage?

Jag läste Nöjesguiden häromdagen. What's new? CRB gillar Strokes. Han tycker att alla som vill ha ”ny” eller ”modern” musik är idioter. Han försöker fiska fram tusen olika argument för varför det är okej att han gillar en grupp som lirar rock. Han skäms lite, men erkänner givetvis inte detta. Vilket i sig är pinsamt. Fan, om du gillar Stooges, Buzzcocks och Strokes så stå för det, det gör ju han den där andra idioten på Nöjesguiden. Men det funkar inte för CRB, för han vill claima att han har SMAK. Att han står för estetisk idealism. Att han står för motsatsen till dumhet. Att han bryr sig om djup skönhet etc. Egentligen vill han bara ha sex med Morrissey. Det är så enkelt. Hans litterära och musikaliska vidsynthet börjar och slutar med Morrissey & Marr. När han namedroppar klassiska kompositörer så vet jag att det är bullshit. När han citerar Oscar Wilde eller Evelyn Waugh så är det inget snack om varför han har koll på de författarna. Allt är så enkelt, allt är så litet, allt är så inskränkt. CRB, you don’t know jack. Du är platt. DU är ytlig.

Nöjesguidens chefredaktör myser för varje hatbrev som skickas in, alla hatar ju CRB. Jag gör det också, men inte för att jag stör mig på hans arrogans eller hans journalistiska stil. Den är helt okej. Ibland får han till riktigt snygga formuleringar. Men grejen är att han är en ulv i fårakläder. Han claimar något som han inte har. Han tror att han är någon sorts rebell, ungefär som Strindberg gärna trodde det om sig själv. Men Strindberg skrev några feta pjäser, vad har du gjort CRB? Hyllat Bloc Party och Broder Daniel? Druckit öl i Göteborg? Ooh, subversivt. CRB är ingen musikjournalistikens messias, ingen ny Andres Lokko. Det här är en kille som typ drömmer om att hamna i slagsmål med folk som ifrågasätter hans anglofili, han skulle gladeligen försvara Morrissey med knytnävar och baseballträn... Fy fan vad patetiskt! Okej, jag ska sluta. Jag hoppas i alla fall att han är snäll mot sin flickvän.

Jag klagar!

It's 2006, ain't no time for tricks. Jag är Annika Flynner och jag har återuppstått för att sätta saker och ting till rätta. För tio år sedan kunde ni läsa mina krönikor i tidningen Pop, jag var den sura ifrågasättande rösten som satte mig på tvären mot all manlig rockkultur. Och believe me, det fanns en del sånt på tidningen Pop (jag vet att ni vill minnas någonting annat idag). Efter ett tag tröttnade jag och slutade skriva. WTF, det finns både viktigare och roligare saker att göra än att klaga på dumma skribenter (fast inte så många). Men nu har jag bestämt mig för att återvända. Inte för att pleasa mitt ego, utan för att det behövs någon som säger hold up, wait a minute när musikjournalistiken återigen domineras av puckon. Okej, den har kanske alltid gjort det, men nuförtiden tror puckona att de kan göra anspråk på att ha rätt. På att de har koll. Men det är lögner och åter lögner! Shit alltså.

Men jag ska inte bara klaga. Jag ska i alla fall försöka skriva om det som jag gillar, skriva om sånt som musikjournalistkåren BORDE skriva om men som de försummar till förmån för Matti Alkberg eller Ryan Adams. Kommer ni ihåg att "Tunaskolan" blev vald till årets bästa skiva 2004 av Sonic? Jag vet, det är en sjuk värld vi lever i. Men don't you worry. Jag ska styra upp allting. Ni kan lita på mig.

Första inlägget

Välkommen till min nya blogg!