pnb rock - catch these vibes



Rap
PnB Rock
”Catch these vibes”
(Atlantic/Warner)
Betyg: 3

Under hiphopåret 2017 har gränser suddats ut. Mellan underground och mainstream – Lil Pump går från SoundCloud-freak till att nå pallplats på Billboards singellista. Mellan album och mixtape – Drake och Young Thug har släppt otroligt välgjorda fullängdare på stora skivbolag, som de vägrar kalla för officiella studioalbum, medan Lil Uzi Verts ”Luv is rage 2” och Ty Dolla Signs ”Beach house 3” är studioalbum som är uppföljare till mixtapes. Samt mellan rap och sång, och här är PnB Rock ett klockrent exempel. 26-åringen nischar sig genom att balansera mellan Drakes ängsliga kärleksfunderingar och Lil Yachtys vimsiga kåthet. Produktionen är den svaga länken på detta melodiskt tilltalande debutalbum. Här finns ingen låt som är lika stark som ”Selfish”, hitsingeln från PnB Rocks senaste mixtape.

Bästa spår: ”1day”

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

(Dagens Nyheter 2017-11-25)

morrissey - low in high school



Rock
Morrissey
”Low in high school”
(BMG)
Betyg: 3

Kan man förstöra sitt arv, sin kulturella status? Morrissey har de senaste decennierna varit mest känd som kroniskt kränkt och osympatiskt föraktfull offentlig person, som sågad romanförfattare samt för att släppa skivor med halvinspirerad rock istället för skarp och sensibel pop. Det har varit svårt att se honom som en artist med relevans för samtidens popmusik.

Men ingen kan ta ifrån Morrissey att han mellan 1983 års ”Hand in glove” och 1995 års ”Boxers” skapade ett livsverk så magnifikt att han blev en ikon. Den brittiska popmusikens mest fängslande textförfattare någonsin och därtill en av dess finaste sångare? Ja. Varje eko av denna storhet, alla gyllene smulor, tas tacksamt emot av de lyssnare som någon gång drabbats av den.

”Low in high school”, Morrisseys elfte soloalbum, har en sådan gyllene låt. Nämligen ”Home is a question mark”, episkt uppgiven med en final som lyfter mot himlen innan den brutalt imploderar. Det är Morrisseys mest självlysande låt sedan ”First of the gang to die”.

I övrigt är skivan rätt ojämn – blaffig produktion, teatrala gester, kitschigt latinska rytmer, politiska kommentarer och den mysdeppiga singeln ”Spent the day in bed”. Avslutande ”Israel” är intressant eftersom Morrissey här adresserar sin homosexualitet tydligare än kanske någonsin tidigare.

Bästa spår: “Home is a question mark”

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

(Dagens Nyheter 2017-11-18)

"sven-david sandstorm 75 år" på berwaldhallen



”Sven-David Sandström 75 år”
Sveriges Radios Symfoniorkester
Verk av Joseph Haydn, Sven-David Sandström, Alfred Schnittke och Dmitrij Sjostakovitj.
Solist: Peter Friis Johansson (piano), Anders Nilsson och Per Öman (violin).
Dirigent: Omer Meir Wellber.
Scen: Berwaldhallen, Stockholm.
Speltid: 2 tim 20 min.
Betyg: 4.

Hur ska man förhålla sig till det förflutna? Det är en fråga som både tonsättare, musiker och konsertarrangörer ständigt måste ställa sig. Alla älskar 1700-talets musik, och det är lätt att romantisera denna era eftersom det var den sista tidsepoken inom konstmusik då nuet fick regera. 

Denna kväll har Berwaldhallen ett synnerligen välkomponerat program. Vi börjar i Haydns f-mollsymfoni från 1768, utsökt spelat av en beskuren och spänstig orkester med stående musiker. Detta verk från Haydns ”Sturm und Drang”-period har en tilltalande svärta som dock aldrig står i vägen för den utåtriktade skönhetsvurmen.

Schnittkes ”Moz-Art à la Haydn” från 1977 blickar tillbaka på klassicismen men i förvrängd form, som sedd genom en skrattspegel. Här blir Radiosymfonikerna teatrala på ett sätt som fungerar: i en nästan helt nedsläckt konsertsal gör musikerna entré från olika håll, samtidigt som de försiktigt spelar styckets spöklika inledning, men i samma sekund som musiken river igång på riktigt tänds scenens belysning. Musikerna lämnar scenen på samma sätt, likt Haydns ”Avskedssymfoni”.

Omer Meir Wellber är en underbar dirigent, som använder hela sin kropp för att få liv och engagemang i orkestern, vilket han lyckas galant med, framförallt i Sjostakovitjs nionde symfoni från 1945. Denna är, i högre utsträckning än den svårmodige ryssens övriga symfonier, en blinkning till klassicismen och det lätta, preromantiska, ickebombastiska symfoniidealet. Vilket provocerade många eftersom meningen var att symfonin skulle hylla ryssarnas seger över Nazityskland. Men Sjostakovitj komponerade en musik som sa: människan är inte en del av en enhetlig klump som är antingen hjältemodig eller tragisk, människan är komplex och motsägelsefull, människan är glad, ängslig, ambivalent, larvig. Det är ett underskattat verk som här får ett fantastiskt framförande.

Födelsedagsbarnet Sven-David Sandström har något av en biroll, men hans ”Five pieces for piano and orchestra” (som uruppfördes i våras av Göteborgs Symfoniker) är en intressant variant på en genre som växte fram på 1700-talet. Om många pianokonserter är som romaner är denna snarare en novellsamling. Här finns många vackra ögonblick, och ännu fler stökiga, men musiken får aldrig vila i en melodi eller en orkesterklang utan växlar hela tiden till nästa station, likt radiorattande på FM-bandet. Och kanske är detta också en bild av livet: inget är beständigt, varken lyckan eller kaoset är permanent, och detta är lika sorgligt som trösterikt.

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

(Dagens Nyheter 2017-11-12)

yung lean - stranger



Hiphop
Yung Lean
”Stranger”
(YEAR0001)
Betyg: 4

Inom hiphop finns – kanske i högre utsträckning än hos andra musikgenrer – en ständig dragkamp mellan gränslös fantasifullhet å ena sidan och lojalitet mot äkthetsideal å den andra. Bilden kompliceras av att vissa hiphopartister har inslag av båda sidorna – exempelvis inom gangstarap där fiktion alltid har varit minst lika viktigt som självbiografi – samt av att det inte går att säga att det ena är bättre än det andra. Båda stilarna har gett upphov till vital och nyskapande musik.

1983 släpptes till exempel två legendariska singlar, Rammelzee & K-Robs ”Beat bop” med produktion och skivomslag skapade av Jean-Michel Basquiat, och Run-D.M.C.:s debut ”Sucker M.C.’s” (egentligen b-sida till den mindre intressanta ”It’s like that”). En låt som fascinerar med oförutsägbart experimenterande, en som gör det med stenhård minimalism. Drömsk konstfullhet mot gatusmart realism.

Inom svensk hiphop har dock den äkthetstörstande inriktningen dominerat stort. Det gäller både för hårda skildrare av bistra verkligheter och för poppiga rappare som gör klubbiga låtar med texter om kärlek och sex. Därför blev chocken så stor när Sad Boys – Yung Lean och hans två producenter Gud och Yung Sherman – gjorde entré 2013. 

Folk irriterade sig till döds på den 17-årige killen med priviligierad bakgrund som rappade – på engelska dessutom! – om allt möjligt som han tyckte om eller fantiserade om. Irritationen blev dubbelt så stor av att Yung Lean snabbt blev populär och till och med fick en fanskara i USA, något som ingen svensk rappare vågat drömma om. 

Alla artister skapar en persona, men den persona som Jonatan Leandoer Håstad skapade stack ut i hiphopvärlden i allmänhet och i Sverige i synnerhet. Yung Leans rap var en medvetandeström som obekymrat blandade italienska renässanskonstnärer, japanska romanförfattare, science fiction-filmer, mat, naturromantik och gamla tv-spel med fantasier om droger, dyra kläder och extremt snuskigt sex. Parat med de sinnesutvidgande beatsen föddes den mest häpnadsväckande hiphop som kommit från detta land. 

Yung Lean har varit väldigt produktiv – ”Stranger” är hans tredje officiella studioalbum men sjunde fullängdsalbum om man räknar med mixtapes och sidoprojekt. Han har också nästan kört sin karriär i botten när Sad Boys turnerade i USA och levde ut sina rockstjärnedrömmar, med katastrofala följder: överdos, mentalsjukhusvistelse och den inte särskilt lyckade skivan ”Warlord”. Men nu är han tillbaka och låter mer inspirerad än på länge.

Det är en ny Yung Lean som framträder på ”Stranger” – lite mognare, lite lugnare, lite mer melodiös. Texterna är inte längre fullproppade med referenser till populärkultur, istället låter han det emotionella och sorgsna komma i förgrunden. I ”Red bottom sky” sjunger han om naturfenomen och den ångestfyllda förnimmelsen av att halka genom tillvaron; ”Agony” är en naken ballad med ett ostämt piano som låter som att det tillhör Aphex Twin.

Musikaliskt är utvecklingen än mer slående – de aggressiva klubbdängorna lyser med sin frånvaro, istället har Gud och Yung Sherman (och kompisen WhiteArmor) skapat luftiga, futuristiskt dubbiga beats. De klär Yung Leans nya sångliknande rap perfekt. ”Yellowman” påminner otippat nog om en militärmarsch, medan ”Skimask” har en melodi så ramsliknande att man kan hoppa hopprep till den.

”Stranger” är Sad Boys starkaste skiva sedan ”Unknown death 2002”, och visar att även eskapistiska fantasidyrkande hiphopartister kan utvecklas och mogna, utan att förlora lyskraft och unikum.

Bästa spår: “Red bottom sky”

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

Bonus: fem andra fantasifulla hiphophjältar

De La Soul ”3 feet high and rising” (1989)
Trion rappade om blommor, sprängde murar för vad som var okej att sampla – en skiva med fransk språkkurs var att föredra framför James Brown-funk – och gjorde med hjälp av radioteaterliknande mellanspel ett konceptalbum om ett fånigt tävlingsprogram i tv.

Wu-Tang Clan ”Enter the Wu-Tang/36 chambers” (1993)
De kom från New Yorks mest bortglömda stadsdel Staten Island men förvandlade den till Shaolin, en plats där munkar mediterar, svärdstrider utkämpas och rappare inte har ett alias utan fem olika. Beatsen var lika outgrundliga och atmosfäriska som råa.

Missy Elliott ”Da real world” (1999)
Debutalbumet “Supa dupa fly” var visserligen just det, men i uppföljaren “Da real world” drog Missy Elliott och producenten Timbaland sin futuristiska och lekfulla hiphop-R&B-hybrid till sin spets. Hype Williams legendariska videor blev pricken över i.

Madvillain ”Madvillainy” (2004)
På egen hand hade både Madlib och MF Doom skapat apart och älskvärd alternativrap, men när de spelade in en skiva ihop och blev Madvillain uppstod en kreativ explosion. Obskyr jazz, enorma mängder gräs och en hiphop som är psykedelisk både i ord och toner.

Nicki Minaj “Monster” (2010)
Okej, detta är ingen skiva av Nicki Minaj utan en singel av Kanye West, men Nicki stjäl showen totalt med sin gästvers här. Hon växlar mellan olika alter egon som en mästerlig röstskådespelare och manusförfattare, med ljuv rapschizofreni som resultat.

(Dagens Nyheter 2017-11-11)

borisova-ollas, saint-saëns och elgars "enigmavariationer" i stockholms konserthus


Repetition av "Angelus" när Fillan skulle spela den för några år sedan.

Kungliga filharmonikerna
Musik av Victoria Borisova-Ollas, Camille Saint-Saëns och Edward Elgar.
Solist: Quirine Viersen, cello.
Dirigent: Andrej Borejko.
Scen: Konserthuset, Stockholm.
Betyg: 3.

När Victoria Borisova-Ollas går upp på scen för andra gången för att ta emot publikens jubel, efter att hennes orkesterstycke ”Angelus” framförts, känns det som att det är nu det händer. Nu får den skarpa ryskan äntligen sitt stora genombrott, efter en kvarts sekel som Sverigebaserad tonsättare. Det är mindre än en vecka sedan hennes första opera ”Dracula” haft världspremiär på Kungliga operan, under en massiv PR-kampanj. Hon pryder framsidan av senaste numret av Opus. Och ”Angelus” är inte ens ett uruppförande, utan ett verk som skrevs 2008 för Münchens filharmoniker och uruppfördes av dem. Ändå vet publikens entusiasm inga gränser. Alla tycks älska Victoria Borisova-Ollas just nu.

Och det är helt rättvist. ”Dracula” är i mina ögon och öron ett lyckat verk, men nästan allt som Borisova-Ollas gör blir intressant. ”Angelus” skildrar upplevelsen av att lyssna på ringningen från mäktiga kyrkklockor, inte inifrån kyrkan utan utifrån, på torget, med himlen som tak, det vackra klocktornet i blick och duvor som flyger omkring. Det är inte kyrkan som är i fokus utan människan, känslan av att vandra omkring i denna livfulla miljö och uppfyllas av de majestätiska klockornas dånande toner, lika ödesmättade som förlåtande. Som publik är det bara att blunda och förflyttas till en annan plats. Målerisk men inte kitschig musik – oerhört tilltalande.

Konserten som helhet dras dock ned av de övriga verken på programmet. Fransmannen Camille Saint-Saëns är en tonsättare som på hyggligast sätt kan beskrivas som konservativ, på ärligast sätt som tråkig. Tveklöst kompetent men allt annat än originell. Holländska Quirine Viersen gör vad hon kan med Saint-Saëns första cellokonsert, hon spelar med stor inlevelse, men vad har det för betydelse när verket i sig är så själlöst? Som bakgrundsmusik fungerar det fint, som konserthöjdpunkt är det så tunt att det är genomskinligt.

Edward Elgars ”Enigmavariationer” är ett lite udda orkesterstycke från 1899. Elgar skildrar sin bekantskapskrets genom att komponera ett tema med variationer som var och en karakteriserar de olika personerna. Allra sist karakteriseras Elgar själv – att just detta är verkets mest storslagna och mäktiga musik ger ett något självgott intryck. För att ett verk av denna typ ska engagera lyssnare måste de olika variationerna spelas så känsligt det går, bli nakna och mänskliga. Men Andrej Borejko dirigerar snarare fram en smaskig underhållningsmusik vars platta elegans och bräkiga munterhet lämnar åtminstone mig oberörd.

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

(Dagens Nyheter 2017-11-06)

hösthimmel

 

Nu är den här, årets höstplaylist från mig, 100 låtar som jag tycker om att lyssna på just nu i en ordning som känns nice!
Hösthimmel heter listan, lyssna gärna på den.

Det blev en ganska speciell lista, ganska mörk tror jag. Hösten är ju inte bara mysiga gyllene solnedgångar utan också råa vindar och kolsvarta natthimlar. Det finns mycket melankoli i hösten. Och rent estetiskt har jag ingenting emot melankoli. Det finns mycket musik som befinner sig i en skärningspunkt mellan begärets graviterande mörker och själens sorgsna kammare, och jag tycker mycket om denna musik. Nästan alla låtar på denna lista befinner sig i detta gränsland, även om vissa är lite varma och ljusa, och vissa andra låtar befinner sig på andra ytterkanten, väldigt hårda och bittra. Jag tycker om dem också.

Det är ganska mycket nytt på listan, jag gillar att ha med låtar som är nya även för mig. Inte jättemycket R&B denna gång (fast SZA och Kelela har två låtar var), och den hiphop som är med är inte överdrivet partyglad, däremot väldigt nice att ha i hörlurarna när man är ute och går. Här finns lite indie, gammal och ny, och lite classic rock, gammal och väldigt gammal. Lite dansmusik också men inte av det euforiska slaget utan mer - ni gissade det - melankoliskt och dovt. Pyttelite jazz i form av Duke Ellington och mot slutet lite klassiskt faktiskt: Haydn och Vikingur Olafssons fantastiska tolkning av Philip Glass "Glassworks: opening".

Det finns en ganska stor risk att det här blir min sista årstidslista. Jag har hållit på med det här konceptet sedan 2011, kanske kul att testa något nytt? Jag funderar på att göra såhär under nästa år: en ny lista med 30 låtar varje månad, istället för en ny lista med 100 låtar var tredje månad. Jag vet inte men jag tycker det vore lite kul, lite mer avslappnat kanske. Äh, jag får se. Jag är ju väldigt fäst vid 100-formatet också.

Tack till Magnus, Alicia, Helena, Håkan, Petter, Kassandra, Kennet och Jenny.

Artister som är med på hösthimmel: Milton Nascimento, Urge Overkill, Kedr Livanskiy, Burial, Smokepurpp & Travis Scott, Bladee, Charli XCX, Tiwa Savage, Starrah & Diplo, SZA, Lil Uzi Vert, Ariel Pink, 21 Savage & Offset, LCD Soundsystem, Molly Nilsson, Kelela, NewAgeMuzik, Actress, Jay-Z, Kelis, One Acen, Mr Eazu, Maya Jane Coles, Saint Jhn, Phil France, Rich The Kid & Kendrick Lamar, Big Shaq, Ycee & Maleek Berry, Stefflon Don & French Montana, Stormzy, Bibio, The Radio Dept., Not3s & MoStack, Migos, The Stranger, King Krule, Post Malone & 21 Savage, Future & Young Thug, Rae Sremmurd, 21 Savage, Sean Nicholas Savage, Eugy & Ycee, Chris Brown feat Dej Loaf & Lil Yachty, Four Tet, The Chills, Juniorsolistene, Björk, Frank Ocean, The Rolling Stones, Bob Dylan, Faces, Duke Ellington & Cootie Williams, Grouper, Yung Lean, IAMDDB, Jennifer Lopez, Demarco, Lil Baby, MadeinTYO, Young Thug, Lil Pump, The Windbreakers, Edwyn Collins, Timi Yuru, Rod Stewart, 702, Lil Debbie, Baka Not Nice, Afro B, CEONRPG, Yxng Bane & Kojo Funds, A Boogie Wit da Hoodie feat PnB Rock, 2 Chainz & Swae Lee, Dreezy feat 6LACK & Kodak Black, Damso, Eli Sostre, Peewee Longway & PARTYNEXTDOOR, dd elle, Ian Isiah, Clipse feat. Bilal & Pharrell, I.B. Sundström, The Verve, Amber Coffman, Migos feat Nicki Minaj & Cardi B, Tory Lanez & Future, 6LACK feat Jhene Aiko, Mwuana, Lana Del Rey, Morrissey, Bedouine, Esterházy Ensemble som spelar en barytontrio av Joseph Haydn, Suede, Vikingur Olafsson som spelar Philip Glass.