Rap
PnB Rock
”Catch these vibes”
(Atlantic/Warner)
Betyg: 3

Under hiphopåret 2017 har gränser suddats ut. Mellan underground och mainstream – Lil Pump går från SoundCloud-freak till att nå pallplats på Billboards singellista. Mellan album och mixtape – Drake och Young Thug har släppt otroligt välgjorda fullängdare på stora skivbolag, som de vägrar kalla för officiella studioalbum, medan Lil Uzi Verts ”Luv is rage 2” och Ty Dolla Signs ”Beach house 3” är studioalbum som är uppföljare till mixtapes. Samt mellan rap och sång, och här är PnB Rock ett klockrent exempel. 26-åringen nischar sig genom att balansera mellan Drakes ängsliga kärleksfunderingar och Lil Yachtys vimsiga kåthet. Produktionen är den svaga länken på detta melodiskt tilltalande debutalbum. Här finns ingen låt som är lika stark som ”Selfish”, hitsingeln från PnB Rocks senaste mixtape.

Bästa spår: ”1day”

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

(Dagens Nyheter 2017-11-25)
Kommentera 0


Rock
Morrissey
”Low in high school”
(BMG)
Betyg: 3

Kan man förstöra sitt arv, sin kulturella status? Morrissey har de senaste decennierna varit mest känd som kroniskt kränkt och osympatiskt föraktfull offentlig person, som sågad romanförfattare samt för att släppa skivor med halvinspirerad rock istället för skarp och sensibel pop. Det har varit svårt att se honom som en artist med relevans för samtidens popmusik.

Men ingen kan ta ifrån Morrissey att han mellan 1983 års ”Hand in glove” och 1995 års ”Boxers” skapade ett livsverk så magnifikt att han blev en ikon. Den brittiska popmusikens mest fängslande textförfattare någonsin och därtill en av dess finaste sångare? Ja. Varje eko av denna storhet, alla gyllene smulor, tas tacksamt emot av de lyssnare som någon gång drabbats av den.

”Low in high school”, Morrisseys elfte soloalbum, har en sådan gyllene låt. Nämligen ”Home is a question mark”, episkt uppgiven med en final som lyfter mot himlen innan den brutalt imploderar. Det är Morrisseys mest självlysande låt sedan ”First of the gang to die”.

I övrigt är skivan rätt ojämn – blaffig produktion, teatrala gester, kitschigt latinska rytmer, politiska kommentarer och den mysdeppiga singeln ”Spent the day in bed”. Avslutande ”Israel” är intressant eftersom Morrissey här adresserar sin homosexualitet tydligare än kanske någonsin tidigare.

Bästa spår: “Home is a question mark”

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

(Dagens Nyheter 2017-11-18)
Kommentera 0


”Sven-David Sandström 75 år”
Sveriges Radios Symfoniorkester
Verk av Joseph Haydn, Sven-David Sandström, Alfred Schnittke och Dmitrij Sjostakovitj.
Solist: Peter Friis Johansson (piano), Anders Nilsson och Per Öman (violin).
Dirigent: Omer Meir Wellber.
Scen: Berwaldhallen, Stockholm.
Speltid: 2 tim 20 min.
Betyg: 4.

Hur ska man förhålla sig till det förflutna? Det är en fråga som både tonsättare, musiker och konsertarrangörer ständigt måste ställa sig. Alla älskar 1700-talets musik, och det är lätt att romantisera denna era eftersom det var den sista tidsepoken inom konstmusik då nuet fick regera. 

Denna kväll har Berwaldhallen ett synnerligen välkomponerat program. Vi börjar i Haydns f-mollsymfoni från 1768, utsökt spelat av en beskuren och spänstig orkester med stående musiker. Detta verk från Haydns ”Sturm und Drang”-period har en tilltalande svärta som dock aldrig står i vägen för den utåtriktade skönhetsvurmen.

Schnittkes ”Moz-Art à la Haydn” från 1977 blickar tillbaka på klassicismen men i förvrängd form, som sedd genom en skrattspegel. Här blir Radiosymfonikerna teatrala på ett sätt som fungerar: i en nästan helt nedsläckt konsertsal gör musikerna entré från olika håll, samtidigt som de försiktigt spelar styckets spöklika inledning, men i samma sekund som musiken river igång på riktigt tänds scenens belysning. Musikerna lämnar scenen på samma sätt, likt Haydns ”Avskedssymfoni”.

Omer Meir Wellber är en underbar dirigent, som använder hela sin kropp för att få liv och engagemang i orkestern, vilket han lyckas galant med, framförallt i Sjostakovitjs nionde symfoni från 1945. Denna är, i högre utsträckning än den svårmodige ryssens övriga symfonier, en blinkning till klassicismen och det lätta, preromantiska, ickebombastiska symfoniidealet. Vilket provocerade många eftersom meningen var att symfonin skulle hylla ryssarnas seger över Nazityskland. Men Sjostakovitj komponerade en musik som sa: människan är inte en del av en enhetlig klump som är antingen hjältemodig eller tragisk, människan är komplex och motsägelsefull, människan är glad, ängslig, ambivalent, larvig. Det är ett underskattat verk som här får ett fantastiskt framförande.

Födelsedagsbarnet Sven-David Sandström har något av en biroll, men hans ”Five pieces for piano and orchestra” (som uruppfördes i våras av Göteborgs Symfoniker) är en intressant variant på en genre som växte fram på 1700-talet. Om många pianokonserter är som romaner är denna snarare en novellsamling. Här finns många vackra ögonblick, och ännu fler stökiga, men musiken får aldrig vila i en melodi eller en orkesterklang utan växlar hela tiden till nästa station, likt radiorattande på FM-bandet. Och kanske är detta också en bild av livet: inget är beständigt, varken lyckan eller kaoset är permanent, och detta är lika sorgligt som trösterikt.

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

(Dagens Nyheter 2017-11-12)
Kommentera 0
Visa fler inlägg