Jag är egentligen inte mycket för "musikermusik", eller att lyssna på musik och uppskatta saker som bra ljudkvalitet eller flinkt musicerande. Jag är faktiskt ganska dålig på att avgöra om en klassisk inspelning är "bra" eller "dålig" - visst, man hör om något låter för mesigt eller har ett konstigt tempo, men det är också allt - och jag har aldrig fattat de som påstår att "Ramones kunde inte spela instrument" eller "Håkan Hellström sjunger falskt (även om han sjunger fint)". Sounds like de spelar instrument to me? Sounds like han sjunger to me?

Samtidigt har jag ingenting emot folk som är grymma på sina instrument. Det vore ju en ännu mer absurd inställning. Tänk att lyssna på jazz och hata skicklighet? Och även i soul har det betydelse. Och även i pop osv osv.

Ok det här var egentligen bara en lång brasklapp för det jag nu ska säga:

I'm in love with a bas-ton.

Vi möttes för några år sedan, när jag pliktskyldigt köpte den fjärde och sista Dave Godin's Deep Soul Treasures-samlingen, jag kände på mig att den inte skulle vara lika bra som de föregående och jag hade rätt. Det var sorgligt på flera sätt, jag hade väl lite vuxit ifrån min mest fanatiska soulfas, och Dave Godin själv hade dött i cancer extremt kort tid efter att han sammanställt den skivan (jag vill tro att det är på grund av detta som hans urval inte är riktigt top notch). Men skivan hade några bra låtar (såklart), bland annat Black Velvets "Is it me you really love?" som är söt, fin, melodiös och - har sjukt bra basspel. Det finns ett ställe i låten (1:25) där basen glider långt upp i en enda ton, det är som ett språng, och när trummorna kommer in sen på "ettan" (musikerspråk, y'all) blir det värsta extasen, sångerskorna blir helt till sig och förälskelsen är all over the place, går inte att kontrollera längre. Det är så fint. Det är basen som utlöser allt. Lyssna själva (lite kass inspelning här, men ni kanske kan leta upp Dave Godin-skivan):



Och när jag tänker efter finns det andra låtar som har sublimt elbasspel. Basisternas basist, Jaco Pasorius, spelade gudabenådat vackert när han spelade bandlös bas på en massa fusioninspelningar på 70-talet. Det är så intuitivt och melodiskt och flödande - så jädra härligt (om låten i sig är bra). Joni Mitchell, denna underbara kvinna, plockade upp Jaco och lät honom spela på flera av sina bästa skivor på 70-talet, bland annat det ganska perfekta albumet Hejira. Man hör Jaco Pastorius på fyra låtar på skivan, bland annat det här episka avslutningsspåret. Han får faktiskt sista ordet på hela skivan, med sina glimrande toner.



Och när vi ändå är inne på bas så måste jag slänga in den här låten, Ohio Players "Ecstasy". Den som Jay-Z och The Notorious B.I.G. samplade på "Brooklyn's finest", en av de bästa låtarna på Jay-Z debutalbum. Som så många andra funklåtar bygger den bara på ett groove - det finns sång, men sångaren verkar mest stå bredvid bandet och vara helt till sig för att det är så ballt, för att groovet är så bra, han slår sig för knäna och croonar extatiskt som en hommage. Denna låt har dock anständigheten/fräckheten att vara extremt kort, bara två och en halv minut, unheard of i funksammanhang. En kompis till mig gjorde en gång en edit av låten så att den höll på i 20 minuter. Det är inte för inte som denne kompis kallas för Funkfarfar.



PS jag tillägnar detta blogginlägg Kjell Häglund. Inte för att han är den mest funky människa jag vet (inte den minst funky heller), men han är den enda som jag vet också skulle falla som en fura för en baston 1:25 i en halvobskyr gammal girlgrouplåt.

Kommentera 6


Nicholas: James Blake är för dubstep vad Shuggie Otis var för funk – för experimentell och pretentiös för att passa in i det tuffa gänget, men för begåvad och unik för att inte älskas av alla som hör honom. Med det i åtanke behöver man inte bli så chockad över att han utan vidare överger fjolårets hyllade instrumentala post-dubstep och istället satsar på att sjunga, och detta så innerligt och vackert som möjligt. Det låter som Hot Chip-ballader som legat för länge i blöt eller som en spattig lögndetektor kopplad till en analog synt. Det låter helt fantastiskt. Ett av årets mest minnesvärda debutalbum.
BETYG: 5/6 (från Nöjesguiden)

Annika Flynner: Återigen har världen delats in i två läger, de som är för och de som är emot James Blake radikala stilförändring inför sitt debutalbum. Jan Gradvall sågade exempelvis skivan och sa att James Blake förmodligen är lika viktig för dubstep som Sting är för reggae. Det var en sådär lyckad diss, för 1) Sting har väl aspirerat på en plats i popvärlden och inte i reggaevärlden?, och 2) The Police är faktiskt extremt in tune med vår tids post-bealeariska popestetik, lyssna bara på den här.

Hur som helst, kul att inte alla älskar skivan, jag var själv väldigt skeptisk först. Det handlar inte om indiepuritanism, som att muttra att Jens Lekman slutade vara bra när han gav upp artistnamnet Rocky Dennis eller att "If you're feeling sinister" är en patetiskt själlös uppföljare till "Tigermilk", utan om att James Blake var en sensation när han gjorde instrumental musik - "CMYK" var den hit som Joy Orbison aldrig fick till, och hela "Klavierwerke"-EP:n var en sublim mix av abstrakta kompositioner och minimalistisk programmering. Sen kommer han och gör en cover på en gammal Feist-låt, överöses av uppskattning, och bestämmer sig för att göra ett helt vokalt album. Jahapp.

"James Blake" skulle ju ha kunna blivit en sorts intellektuell "Untrue", kylig och återhållsamt bister och alldeles ljuvlig. Istället blev det en popskiva.

Men - vilken popskiva.

Det som gör "James Blake" unik är att det är musik som är allt annat än social. Inte bara att man inte kan dansa till låtarna, utan de är så avskalade och intima att det känns fel att lyssna på dem även om man är två personer i rummet. Som tunnelbanemusik fungerar de bara om hela vagnen är övergiven. Bäst låter de som soundtrack till en promenad hem när nattens väldiga svarthet och fabrikernas långsamma skorstensrök tycks vara det enda som existerar. I dagsljus låter de märkligt malplacerade.

Det är för all del inte musik utan referenser. Jag tänker på Suedes "The Big Time", jag tänker på Ella Fitzgeralds "The Intimate Ella" (som ändå är min favoritskiva alla kategorier!) och jag tänker på blues. Det finns också lite gospelelement, gospel på samma sätt som Hot Chips ballader ibland lutar mot gospel. Men utan Hot Chips stora popgester. Dramatiken i James Blakes musik äger rum inuti huvudet, inuti ett ensamt huvuds mikrokosmos. Det är tankarnas brottningsmatch, kärlekens frågetecken, osäkerhetens fortplantning.

Och det är musik som vågar vägra sida - inte helt och hållet tröstande, inte helt och hållet pessimistisk. Man håller den nära sig och man kommunicerar med den. Den ljuger inte för en, den manipulerar inte. James Blakes sång är en stilla bön om att det här sjuka ska sluta väl, men hur det slutar vet ingen.

Musik som en jämställd vän, lika kraftfull och lika maktlös som du. Jag gillar det.
Kommentera 13


Nicholas: En av de mer okända exemplen på barn-till-legendariska-artister-som-satsar-på-musik-själv är Teddy Thompson, son till Richard & Linda Thompson. Har man någon gång förälskat sig i folkrockparets magiska låtar som Walking on A Wire blir man lätt lite nyfiken på att ta reda på om sonen är en Charlotte Gainsbourg eller en Jack Wreeswijk. Lite mitt emellan, visar det sig. Teddy, som har en fin sångröst, satsar på mjuk radiorock för de amerikanska motorvägarna. Han gör det klanderfritt men ganska opersonligt. Den sentimentala balladen Delilah borde dock plockas upp av P4.
BETYG: 3/6 (från Nöjesguiden)

Annika Flynner: Man borde inte tycka synd om dessa artister, för de har det bra ekonomiskt och så, men å andra sidan har de 1) sällan den begåvningen som päronen har och tvingas konfronteras med denna besvikelse från sig själv och från andra gång på gång, likt en konstnärlig Sisyfos, och 2) de har kanske inte alltid haft världens roligaste uppväxt, frånvarande egotrippade rockstjärnor till föräldrar and all. Tänk på typ Cajsastina Åkerström och pappa Fred. ("Jag ger dig min morgon, jag ger dig min dag, men inte min kväll pga jag ska ut och supa med mina trubadurkompisar och sen ska jag gråta ut i någon kvinnas barm.")

Så jag tycker ändå lite synd om de här ungarna. Fast ändå inte för de får ge ut skivor och sånt, det skulle aldrig jag få, möjligtvis en diktsamling i Chile av förläggaren som gav ut min pappa en gång i tiden. Men det blir nog svårt för den personen är nog skjuten av Pinochets folk eller död pga ålder och jag kan ändå inte spanska. Och jag skriver inte poesi. Skit samma.

Jag har lite hatkärlek till Richard Thompson. Alltså den "klassiska" brittiska folkrocken är ju så... träig. Medvetet träig, det är ett estetiskt ideal, havregrynsgröt och kalla stugor, inte alls hippiemysigt. Men det finns ju en annan romantik i den riktigt bistra hösten, och ibland lyckades de fånga den, britterna, då lyckades de fånga något som inte fanns i den amerikanska vackra folkrocken. Richard Thompson var med i Fairport Convention där Sandy Denny sjöng. Hon sjöng väldigt fint. Deras "Fotheringay" är en fantastisk låt. Mycket skog, mycket sorg, mycket folkrock som är 100 procent engelskt - ingen amerikan skulle kunna göra en sån låt, det är så mycket JRR Tolkien i det på något sätt. 

Richard var också studiomusiker - ni har hört hans träiga elgitarr i exempelvis Nick Drakes "Time has told me" - och efter Fairport gifte han sig med en sångerska som hette Linda och de blev en folkrockduo. De höll ihop i tio år som grupp innan de splittrades, och skildes som äkta makar, något som fångades fantastiskt i sista albumet "Shoot out the lights" (1982) som bland annat innehåller den här episka snart-lämnar-jag-dig-och-det-finns-inget-någon-av-oss-kan-göra-åt-det-låten:



Men även deras första skiva, "I want to see the bright lights tonight" (älskar titeln! Och sista albumets titel är nog en anspelning på denna) är mycket bra. Innehåller låtar som "The Calvary Cross" - i och för sig en sån där låt där versen är mycket bättre än refrängen, hatar sånt - och "The Great Valerio", en av de mest mörka inspelningar jag någonsin har hört, otroligt stark låt. Sandy Dennys soloskiva "Sandy" som kom ungefär samtidigt är också mycket bra. Men det är en annan historia.
Kommentera 6
Visa fler inlägg