hur skulle det bli med full bas?

Jag är egentligen inte mycket för "musikermusik", eller att lyssna på musik och uppskatta saker som bra ljudkvalitet eller flinkt musicerande. Jag är faktiskt ganska dålig på att avgöra om en klassisk inspelning är "bra" eller "dålig" - visst, man hör om något låter för mesigt eller har ett konstigt tempo, men det är också allt - och jag har aldrig fattat de som påstår att "Ramones kunde inte spela instrument" eller "Håkan Hellström sjunger falskt (även om han sjunger fint)". Sounds like de spelar instrument to me? Sounds like han sjunger to me?

Samtidigt har jag ingenting emot folk som är grymma på sina instrument. Det vore ju en ännu mer absurd inställning. Tänk att lyssna på jazz och hata skicklighet? Och även i soul har det betydelse. Och även i pop osv osv.

Ok det här var egentligen bara en lång brasklapp för det jag nu ska säga:

I'm in love with a bas-ton.

Vi möttes för några år sedan, när jag pliktskyldigt köpte den fjärde och sista Dave Godin's Deep Soul Treasures-samlingen, jag kände på mig att den inte skulle vara lika bra som de föregående och jag hade rätt. Det var sorgligt på flera sätt, jag hade väl lite vuxit ifrån min mest fanatiska soulfas, och Dave Godin själv hade dött i cancer extremt kort tid efter att han sammanställt den skivan (jag vill tro att det är på grund av detta som hans urval inte är riktigt top notch). Men skivan hade några bra låtar (såklart), bland annat Black Velvets "Is it me you really love?" som är söt, fin, melodiös och - har sjukt bra basspel. Det finns ett ställe i låten (1:25) där basen glider långt upp i en enda ton, det är som ett språng, och när trummorna kommer in sen på "ettan" (musikerspråk, y'all) blir det värsta extasen, sångerskorna blir helt till sig och förälskelsen är all over the place, går inte att kontrollera längre. Det är så fint. Det är basen som utlöser allt. Lyssna själva (lite kass inspelning här, men ni kanske kan leta upp Dave Godin-skivan):



Och när jag tänker efter finns det andra låtar som har sublimt elbasspel. Basisternas basist, Jaco Pasorius, spelade gudabenådat vackert när han spelade bandlös bas på en massa fusioninspelningar på 70-talet. Det är så intuitivt och melodiskt och flödande - så jädra härligt (om låten i sig är bra). Joni Mitchell, denna underbara kvinna, plockade upp Jaco och lät honom spela på flera av sina bästa skivor på 70-talet, bland annat det ganska perfekta albumet Hejira. Man hör Jaco Pastorius på fyra låtar på skivan, bland annat det här episka avslutningsspåret. Han får faktiskt sista ordet på hela skivan, med sina glimrande toner.



Och när vi ändå är inne på bas så måste jag slänga in den här låten, Ohio Players "Ecstasy". Den som Jay-Z och The Notorious B.I.G. samplade på "Brooklyn's finest", en av de bästa låtarna på Jay-Z debutalbum. Som så många andra funklåtar bygger den bara på ett groove - det finns sång, men sångaren verkar mest stå bredvid bandet och vara helt till sig för att det är så ballt, för att groovet är så bra, han slår sig för knäna och croonar extatiskt som en hommage. Denna låt har dock anständigheten/fräckheten att vara extremt kort, bara två och en halv minut, unheard of i funksammanhang. En kompis till mig gjorde en gång en edit av låten så att den höll på i 20 minuter. Det är inte för inte som denne kompis kallas för Funkfarfar.



PS jag tillägnar detta blogginlägg Kjell Häglund. Inte för att han är den mest funky människa jag vet (inte den minst funky heller), men han är den enda som jag vet också skulle falla som en fura för en baston 1:25 i en halvobskyr gammal girlgrouplåt.


james blake - james blake



Nicholas: James Blake är för dubstep vad Shuggie Otis var för funk – för experimentell och pretentiös för att passa in i det tuffa gänget, men för begåvad och unik för att inte älskas av alla som hör honom. Med det i åtanke behöver man inte bli så chockad över att han utan vidare överger fjolårets hyllade instrumentala post-dubstep och istället satsar på att sjunga, och detta så innerligt och vackert som möjligt. Det låter som Hot Chip-ballader som legat för länge i blöt eller som en spattig lögndetektor kopplad till en analog synt. Det låter helt fantastiskt. Ett av årets mest minnesvärda debutalbum.
BETYG: 5/6 (från
Nöjesguiden)

Annika Flynner: Återigen har världen delats in i två läger, de som är för och de som är emot James Blake radikala stilförändring inför sitt debutalbum. Jan Gradvall sågade exempelvis skivan och sa att James Blake förmodligen är lika viktig för dubstep som Sting är för reggae. Det var en sådär lyckad diss, för 1) Sting har väl aspirerat på en plats i popvärlden och inte i reggaevärlden?, och 2) The Police är faktiskt extremt in tune med vår tids post-bealeariska popestetik, lyssna bara på den här.

Hur som helst, kul att inte alla älskar skivan, jag var själv väldigt skeptisk först. Det handlar inte om indiepuritanism, som att muttra att Jens Lekman slutade vara bra när han gav upp artistnamnet Rocky Dennis eller att "If you're feeling sinister" är en patetiskt själlös uppföljare till "Tigermilk", utan om att James Blake var en sensation när han gjorde instrumental musik - "CMYK" var den hit som Joy Orbison aldrig fick till, och hela "Klavierwerke"-EP:n var en sublim mix av abstrakta kompositioner och minimalistisk programmering. Sen kommer han och gör en cover på en gammal Feist-låt, överöses av uppskattning, och bestämmer sig för att göra ett helt vokalt album. Jahapp.

"James Blake" skulle ju ha kunna blivit en sorts intellektuell "Untrue", kylig och återhållsamt bister och alldeles ljuvlig. Istället blev det en popskiva.

Men - vilken popskiva.

Det som gör "James Blake" unik är att det är musik som är allt annat än social. Inte bara att man inte kan dansa till låtarna, utan de är så avskalade och intima att det känns fel att lyssna på dem även om man är två personer i rummet. Som tunnelbanemusik fungerar de bara om hela vagnen är övergiven. Bäst låter de som soundtrack till en promenad hem när nattens väldiga svarthet och fabrikernas långsamma skorstensrök tycks vara det enda som existerar. I dagsljus låter de märkligt malplacerade.

Det är för all del inte musik utan referenser. Jag tänker på Suedes "The Big Time", jag tänker på Ella Fitzgeralds "The Intimate Ella" (som ändå är min favoritskiva alla kategorier!) och jag tänker på blues. Det finns också lite gospelelement, gospel på samma sätt som Hot Chips ballader ibland lutar mot gospel. Men utan Hot Chips stora popgester. Dramatiken i James Blakes musik äger rum inuti huvudet, inuti ett ensamt huvuds mikrokosmos. Det är tankarnas brottningsmatch, kärlekens frågetecken, osäkerhetens fortplantning.

Och det är musik som vågar vägra sida - inte helt och hållet tröstande, inte helt och hållet pessimistisk. Man håller den nära sig och man kommunicerar med den. Den ljuger inte för en, den manipulerar inte. James Blakes sång är en stilla bön om att det här sjuka ska sluta väl, men hur det slutar vet ingen.

Musik som en jämställd vän, lika kraftfull och lika maktlös som du. Jag gillar det.

teddy thompson - bella



Nicholas: En av de mer okända exemplen på barn-till-legendariska-artister-som-satsar-på-musik-själv är Teddy Thompson, son till Richard & Linda Thompson. Har man någon gång förälskat sig i folkrockparets magiska låtar som Walking on A Wire blir man lätt lite nyfiken på att ta reda på om sonen är en Charlotte Gainsbourg eller en Jack Wreeswijk. Lite mitt emellan, visar det sig. Teddy, som har en fin sångröst, satsar på mjuk radiorock för de amerikanska motorvägarna. Han gör det klanderfritt men ganska opersonligt. Den sentimentala balladen Delilah borde dock plockas upp av P4.
BETYG: 3/6 (från
Nöjesguiden)

Annika Flynner: Man borde inte tycka synd om dessa artister, för de har det bra ekonomiskt och så, men å andra sidan har de 1) sällan den begåvningen som päronen har och tvingas konfronteras med denna besvikelse från sig själv och från andra gång på gång, likt en konstnärlig Sisyfos, och 2) de har kanske inte alltid haft världens roligaste uppväxt, frånvarande egotrippade rockstjärnor till föräldrar and all. Tänk på typ Cajsastina Åkerström och pappa Fred. ("Jag ger dig min morgon, jag ger dig min dag, men inte min kväll pga jag ska ut och supa med mina trubadurkompisar och sen ska jag gråta ut i någon kvinnas barm.")

Så jag tycker ändå lite synd om de här ungarna. Fast ändå inte för de får ge ut skivor och sånt, det skulle aldrig jag få, möjligtvis en diktsamling i Chile av förläggaren som gav ut min pappa en gång i tiden. Men det blir nog svårt för den personen är nog skjuten av Pinochets folk eller död pga ålder och jag kan ändå inte spanska. Och jag skriver inte poesi. Skit samma.

Jag har lite hatkärlek till Richard Thompson. Alltså den "klassiska" brittiska folkrocken är ju så... träig. Medvetet träig, det är ett estetiskt ideal, havregrynsgröt och kalla stugor, inte alls hippiemysigt. Men det finns ju en annan romantik i den riktigt bistra hösten, och ibland lyckades de fånga den, britterna, då lyckades de fånga något som inte fanns i den amerikanska vackra folkrocken. Richard Thompson var med i Fairport Convention där Sandy Denny sjöng. Hon sjöng väldigt fint. Deras "Fotheringay" är en fantastisk låt. Mycket skog, mycket sorg, mycket folkrock som är 100 procent engelskt - ingen amerikan skulle kunna göra en sån låt, det är så mycket JRR Tolkien i det på något sätt. 

Richard var också studiomusiker - ni har hört hans träiga elgitarr i exempelvis Nick Drakes "Time has told me" - och efter Fairport gifte han sig med en sångerska som hette Linda och de blev en folkrockduo. De höll ihop i tio år som grupp innan de splittrades, och skildes som äkta makar, något som fångades fantastiskt i sista albumet "Shoot out the lights" (1982) som bland annat innehåller den här episka snart-lämnar-jag-dig-och-det-finns-inget-någon-av-oss-kan-göra-åt-det-låten:



Men även deras första skiva, "I want to see the bright lights tonight" (älskar titeln! Och sista albumets titel är nog en anspelning på denna) är mycket bra. Innehåller låtar som "The Calvary Cross" - i och för sig en sån där låt där versen är mycket bättre än refrängen, hatar sånt - och "The Great Valerio", en av de mest mörka inspelningar jag någonsin har hört, otroligt stark låt. Sandy Dennys soloskiva "Sandy" som kom ungefär samtidigt är också mycket bra. Men det är en annan historia.

G-Side-veckan, del 7: Hugos bonus nr 2



Ok sista dagen på G-Side-veckan nu! Hugo skriver om Yung Clovas mixtape "The Koolest Kid", vilket den trogne Annika Flynner-läsaren minns att jag skrev om i höstas. Tack till Hugo för dessa bonusbeats, och stort tack till DJ Giraffo som kläckte idén till hela det här projektet - kolla in hans blogg The Jaywalkers, den är mycket mer ambitiös än det här lilagula skräpet (purp'n'yellow, purp'n'yellow, purp'n'yellow...).

Topp 5 G-Side-låtar enligt Annika Flynner aka Young Magnesium aka Yung Freud:
1. So wonderful
2. Ice kissez
3. In the rain
4. Pictures
5. Speed of sound



CLOVA - THE KOOLEST KIDD (2010)
Jag har skrivit texter om rapp väldigt sporadiskt i kanske fem år. De första åren bestod av mer eller mindre ambitiösa försök att förklara olika musiker, ur en kritikers synvinkel, jag ville förklara hur en rappare, en beat-makare, vers, en sång, ett album, hur det lät. Vad som gjorde musiken bra eller dålig eller utstående eller tråkig? Det slutade jag med så snart jag insåg att jag gav mig själv och de så som läste mer om jag helt enkelt visade musiken jag älskade. Jag föredrog att ge vem som helst som lyssnade chansen att själv skapa sig en uppfattning om den musik jag tyckte om. Idag är det annorlunda. Idag är det den fjärde dagen av G-Side-veckan. Idag skriver jag om den ena rapparen från en grupp vars musik jag älskar.

Om ni läser det här har ni med stor sannolikhet redan lyssnat en hel del på G-Side. Ni vet hur Yung Clova låter. Och som tidigare under veckan diskuterats genomgående, av framförallt Giraffo, placerar såväl kritiker som fans Yung Clova aningen i rollen av ”den andre” rapparen i G-Side. När det pratas om G-Side är det i ärlighetens namn väldigt stort fokus på produktionerna, Block Beataz magnifika beats. I andra hand diskuteras ST 2 Lettaz och hans till synes oundvikliga resa till ett såväl av kritiker som kommersiellt erkännande som ingen annan Alabama-rappare upplevt. Först efter att allt det är sagt nämns det att Yung Clova gör mycket bra ifrån sig. Det är så jag upplever diskussionen om G-Side, även om jag med stor sannolikhet kan missta mig, jag har inte för vanan att läsa mer diskussioner om rapp än vad jag absolut behöver för att hålla mig uppdaterad, främst i brist på ett välfungerande eller intressanta diskussionsforum. Men om vi utgår från att jag inte misstar mig, hur kommer det sig att Yung Clova ständigt får spela andra, och till och med tredjefiolen? Det skulle inte förvåna mig om många trogna G-Side fans inte ens gav Yung Clovas solomixtape The Koolest Kidd från augusti 2010 chansen. Förutom Nicholas recension i Nöjesguiden (och på Annika Flynner), har jag inte hört eller läst om någon som har diskuterat Yung Clovas solobedrift. Visst, det finns goda skäl att som regel aldrig någonsin lyssna på soloskivor, jag kommer aldrig lyssna på en Crunchy Black-soloskiva men jag kommer för evigt hoppas att han åter blir en del av Three Six Mafia. Jag skulle aldrig äta ris som snacks, men jag skulle likt förbannat sakna riset i japanmixen om det uteslöts. Jag låter de jämförelserna illustrera exempel på förståeliga skäl att undvika solomaterial. Men jag lyssnade på The Koolest Kidd.

Men innan jag kommer till The Koolest Kidd så har jag ju antytt att jag ska nämna någonting mer om Yung Clova angående fiolordningen. Om lyssnare definitivt envisas med att bryta ner konstprojekt, så som musikproduktion för att avgöra exakt vem eller vilka som bidrar till magin, så visst. Ja, Block Beataz är enligt mig 2000-talets främsta rapp-producenter. ST 2 Lettaz är en fulländad rappare som har fördelen att mästra söderns sväng och äldre rapplyssnares krav på rapp-tekniska färdigheter. Men det djup och den inlevelse, de livshistorier som Yung Clova bjuder på är mer avgörande för min upplevelse av G-Side och i min mening det hela Slow Motion Soundz-familjens musikbidrag än vad som tidigare belysts. Och på The Koolest Kid visar Yung Clova att hans närvaro i SMS är proportionerligt och inte enbart en mindre beståndsdel av en holistisk helhet.

Unge Clova berättade i början på augusti för sina twitter-förföljare att skivan var klar, men ändå dröjde det vecka efter vecka innan den äntligen släpptes. De väntade på att drick-och-fest-projektet av Huntsville-vännerna Kristmas, Bentley och ST 2 Lettaz, DB49, skulle färdigställas och kunna släppas.

På så sätt kom de båda G-Side rapparna Yung Clova och ST 2 Lettaz sommarprojekt samtidigt, som en påminnelse till det stundande albumsläppet. En taktik som påminner om The Highlight Tape’s utgivningsdatum året innan, passande månaderna innan G-Side albumet HIP. Likt STs solomixtape återfinns några G-Side sånger på Yung Clova-mixtapet, men det är snarare låtar som inte fått plats på G-Side albumen än återanvända albumspår.

Exempelvis hör vi Clova och ST samarbeten som Money In The Sky, Impossible och Back To The Future, sånger som i andan hade passat 2009 års G-Side album HIP. Men till den större delen består The Koolest Kid av tidigare osläppta Clovasånger. Av dem är tio Clova-producerade spår. Det faktum att Clova äri lärofasen som producent säger mig två saker, dels att han absolut ville göra det här tapet och att han har förmågan att få saker att hända, hellre gör han det själv än att vänta på förmodande veliga och ständigt upptagna utomstående producenter. Dels är det ett tecken på Clovas personlighet,med sin svåra bakgrund, missbrukande föräldrar och hemlöshet som barn vet Clova att hoppa på alla möjligheter att förbättra sin framtid. Nämnlöst antal rappare tar den lilla framgång och de pengar de tjänat och hoppar på den där rymdfarkosten till en drömvärld. Clova har inte flyttat till Atlanta. Clova har inte ens slutat vanliga jobb. Under P3 Soul specialen om G-Side som sändes i höstas får vi reda på att Clova fortfarande klipper hår på frisörsalongen han och hans bror samäger. Med hans personlighet i åtanke och det faktum att han har förbättrat sitt rappande konsekvent för varje år känns det väldigt naturlig att han tar chansen att lära sig ännu en aspekt av musikbranschen.

Min favoritlåt på skivan är just en Clova-produktion, den lugna skryt-raggar-sången Like That. Den näst bästa sången är titelsången Koolest Kidd, som ju kom att dyka upp på det nyligen släppta G-Side-albumet One…Cohesive under namnet I’m Sorry :(. Således kan The Koolest Kidd, förutom att vara en stark soloprestation, med viljes tolkas som ett projekt som länkar samman G-Side skivorna HIP och den det färska mästerverket One...Cohesive.

- Juicemannen Hugo

G-Side-veckan, del 6: Hugos bonus nr 1



Jag och DJ Giraffo har lyssnat sinnessjukt mycket på G-Sides fyra album, och skrivit sinnessjukt mycket om dem, de senaste veckorna. Vi trodde att vi hade sagt allt som fanns att säga, men så kom Juice Mannen Hugo och frågade om vi hade skrivit om de mixtapes som ST och Clova gjort - pinsamt nog fick vi erkänna att vi glömt att ta med dessa i vår plan.

Som tur var erbjöd sig Hugo att skriva lite om dessa två mixtapes för oss, vilket vi tyckte blev en utmärkt helgbonus till G-Side-veckan. Hugo vet mer om icke-New Yorksk rap än någon annan som jag träffat i mitt liv, och hans generösa tipsande om bra musik är verkligen the gift that keeps on giving. Ni kan läsa hans evangelium på Bayonnaise och Good Ole Love, och nu skriver han för oss. Tusen tack, fina juiceman!



ST & DJ DIRRTY - THE HIGHLIGHT TAPE (2009)
Bara häromdagen, mitt i Annika Flynner och Jaywalkers G-Side-vecka föreslog Giraffo och Yung NRFN att jag kunde bidra med några rader om duons solobravader, eller rättare sagt några rader om varderas solomixtape.

Av naturliga skäl, alltså kronologiska skäl, väljer jag att inleda med att prata lite om ST 2 Lettaz mixtape The Highlight Tape. När höjdpunktsbandet anlände ett drygt år efter G-Sides andra album Starshipz & Rocketz släpptes, mitt första möte med gruppen, fick den för mig fick något av rollen som en första uppföljare de första gångerna jag lyssnade på det. Givetvis passande ankomsten perfekt i tajmingen, bara lite mer än en månad innan nästa G-Side album skulle släppas. Snart kände jag igen sång efter sång. Detta då The Highlight Tape i själva verket är just vad det heter, en samling höjdpunkter från ST 2 Lettaz då fortfarande unga karriär. Verserna är tagna från G-Side’s första album Sumthin 2 Hate hör vi 2 Lettaz-verser från bland annat Muffins, Do My Thing, This Thug och GZUP. Men vi hör även verser från Starshipz & Rocketz, det finns verser av ST från gästspel på anda Slow Motion Soundz-bekanta artister, som den mäktige G-Mane. Det är dessutom första gången jag hör en snutt av H.I.P. hitten College Chicks, i mina öron en dunder-hit,som borde blivit en dunder-hit i allas öron.

The Highlight Tape är snabb och välmixad av den lille DJ Dirrty. Sångerna varierar från strax under minuten till uppåt två fulla minuter, med något undantag, beroende på hur långa verser ST rappar. Produktionerna är givetvis fantastiska, men skivan lider av att sångerna är så korta och avklippta. Dels för att vi saknar dynamiken i G-Sides musik när ST och Yung Clova samarbetar. Men framförallt då G-Sides musik i mina öron är designad för att skapa en fulländad ljudupplevelse, helst i albumformat. Skulle det här mixtapet vara det enda jag hade hört av G-Side och Block Beataz produktioner skulle jag förmodligen förbanna mig för den outnyttjade potentialen, men nu är det ju inte så som tur är. Mixtapet fyller, eller snarare fyllde, sin funktion utmärkt, ett tidigt avstamp i ST 2 Lettaz karriär. Ett mixtape som passade perfekt där och då, oktober 2009. Ett hype-byggande mixtape inför det kommande albumet H.I.P. Vi får det bekräftat i vers efter vers att ST 2 Lettaz är en stor rappare, frågan är bara när eller om vi kommer får höra honom släppa en mer fokuserad solo-skiva? Personligen hoppas jag han fortsätter fokusera på G-Side och möjligtvis på tema-sido-projekt som alkohol-hyllnings-gruppen DB49 (med Kristmas och Bentley) och marujana-hyllnings-gruppen Doobie Brothers (med Jackie Chain).

- Juicemannen Hugo

G-Side-veckan, del 5: The One... Cohesive (2/2)


(Foto: Patrick Buckley.)



8. I am

Nicholas:
Skivans kortaste låt och även den mest syntiga. Ackorden dansar fram som DNA-spiraler i kroppens mikrokosmos, samtidigt som ST, Clova och killen med det på svenska smålustiga namnet DJ Kunta påminner lyssnaren om att de har hållit allt de lovat: de är äntligen trygga i sin roll som yrkesmusiker, de kommer inte tvingas sälja droger på hörnen i ghettot. Det är en lättnad, men den uttrycks med ilska eller åtminstone irritation. ”Som om vi inte skulle klara det här!” – det är ett konstaterande som inte så mycket är fyllt av lycka som det är av hat mot belackarna.

Marius:
Jeg tror ikke dette er synths, faktisk, men kanskje en harpe? Martin Bjørnersen har påpekt at samplet må stamme fra samme kilde som Kool Keiths Wanna Be A Star, produsert av Peanut Butter Wolf, noe som oppretter en litt artig musikkhistorisk linje.



Men denne Str8 Drop-produserte beaten (jeg tipper R.Dot) er selvsagt veldig sin egen. Jeg hører også dansen i den. Faktisk gir den meg assosiasjoner til Super Mario Bros., jeg ser for meg ST og Clova som Mario og Luigi, som hopper fra plattform til plattform, eller kanskje fra sky til sky på kjappe føtter – vi er fortsatt i flyet fra NatGeo: ”Plane flying over water so I know it’s real” rapper Clova – et dristig lite skritt for hver tone i sampleloopen. Og nettopp det loopete ved den minner om at spillet bare fortsetter. Men det er lykke her også, det vil jeg insistere på. Bittersøt lykke, en lykke som kjenner på utmattelsen, men lykke like fullt.

I Am... er kanskje det nærmeste The One... Cohesive kommer en bagatell, den er kort og selvsentrert, men den treffer der den skal. Spesielt imponert er jeg over hvor lett ST og Clova forteller sine historier – de små narrative momentene føyer seg så fint etter hverandre at det er en fryd å høre på. ST er mest elegant og seierssikker, Clova mest personlig og alvorlig: ”I watched Dot quit school just to do beats, so I had to step my game up to make sure he eats.” Det er fallhøyde her. Clova vet både at Mario og Luigi må ramle ned i avgrunnen en gang iblant, og at det er virkelig for ham og makkeren. Likevel: albumet skal snart ta en mørkere retning, men her er det solskinn og frisk luft.

9. Pictures

Nicholas:

Det här var den första låten som jag förälskade mig i på skivan. Jag är en enkel man, jag gillar pop, och det här låter som en blandning av Ushers ”Love in this club” och Princes ”Adore”. Tills man hör texten som handlar om att få ett MMS av en tjej som fotograferar sitt underliv och att rusa dig. Lite som en fortsättning på ”Minutes away” från ”Starshipz & Rocketz” fast mer explicit. Yung Clova är förhållandevis gentlemannamässig och rappar om att förföra sin tjej. ST däremot, han inleder sin vers med

Question – shawty is you a freak?
If I asked to beat that pussy up, would you agree?


Och det är ändå ingenting mot gästen G-Mane, som i sin vers berättar att han får tjejen att skrika att han är Michael Jackson ”when I thrill ’er”. G-Manes vers är bäst, speciellt slutrimmen som får mig att le varje gång jag hör dem. Precis som på ”So wonderful” låter G-Mane som om han ringer från en telefonkiosk när hans rap spelas in, och man ser honom framför sig: tjock, med solglasögon, och full av kåta fantasier.

Fnissfaktorn åsido – det här är skivans mest hittiga låt, och det uppstår en intressant kontrast mellan de euforiska ackorden och den kraftfulla refrängen å ena sidan och den Vertigo förlag-stämplade texten å den andra. Det finns ju rappare som gör hårda och snuskiga klubblåtar, men det här är inget sådant. En rätt svår låt att dansa till, eftersom den är så mjuk och fluffig – vilket får sexsnacket att framstå som något annat än bara raggningsrepliker i baren. Snarare uppriktiga utfästelser om sexuella fantasier inför en särskild tjej, saker som sägs mellan fyra ögon. Vilket gör att texten nästan framstår som oskyldig och gullig, mitt i allt snusk. För medan orden andas självsäkerhet och casanova-poser så låter musiken upp över öronen förälskad. Förföraren har förlorat sin coolhet.

Marius:
Co-sign. Det er noe uskyldig over ST og Clova her som jeg liker utrolig godt. De prøver ikke å imponere oss ved å behandle dama som dritt, slik så mange andre rappere ville gjort. De er helt fortapt i sitt eget begjær, og er mer opptatt av å få pule enn av hva kompisene vil si om måten de kurtiserer kvinnene sine på i den digitale tidsalderen. Beaten er ved Clams Casino, med litt ekstra mekking av Mali Boi, og for å være helt ærlig tror jeg at det finnes mer i beatmaterialet enn en ren sex-låt. Den har noe episk og trassig ved seg, langt der inne i kjernen. Men på den annen side er jeg lykkelig over å finne nettopp en sex-låt her. For G-Side kan jo sex. Og de kan sex fordi de kan begjær, og fordi de vet at begjæret alltid er viktigere enn selve sexen. Det er ikke alle rappere som skjønner det. der Men G-Side skjønte det allerede på sitt første album. Hør på en låt som Kissez pt 2, som finnes på Ice Kissez-teipen min. Den foregår i strippeklubben, dette var før MMS’enes tid. Men der også er det begjæret vi får være i, og bli kjent med. Det er derfor dette er kunst. (På DB49-albumet rapper ST og de andre om sex, og det er ikke på langt nær så interessant som dette her.) Og jeg elsker denne låta fordi den tar oss tilbake til utgangspunktet, til S2H, uten å være nostalgisk. Dette er på en måte det jeg savner på midtpartiet til Starshipz, der sexen er rekreasjon, tappet for begjær.

Og GMane-verset er ypperlig. Sistelinja er selvsagt stygt rasistisk, men den er samtidig en UGK-allusjon, så han slipper unna med det!

10. Never

Nicholas:

Här kommer dock en låt som är just en hård klubblåt som är kliniskt befriad från ömhet och osäkerhet. Gästen Mic Strange sätter tonen med sin inledningsvers – han låter genuint elak och livsfarlig när han väser ”yeah…!” – och ST och Clova följer i detta spår. Det här är så nära ”So gone” och ”GSIDER” som vi kommer på ”The One… Cohesive”, men albumets mörka och uppgivna ton präglar låten alltför mycket för att den ska kännas som ett sorglöst klubbjam. I de ovannämnda låtarna lät G-Side som om de ville dricka tequila och röja loss på dansgolvet; i ”Never” låter de som om de vill hamna i slagsmål. Vilket, i rapsammanhang, inte nödvändigtvis är något negativt. Om Onyx hade haft bättre röster, bättre rim och bättre beats – och varit tio år yngre – så hade det här kunnat vara en Onyx-låt. Texten kan sammanfattas med det som sägs i refrängen: ingen jävlas med mig.

Marius:
Når jeg snakker med folk om Cohesive er Mic Stranges vers stort sett det eneste som trekkes frem som direkte dårlig. Jeg pleide også å trekke munnvikene stramt nedover og vise tennene hver gang hans latterlig støtende åpningssalve ble avfyrt: ”I BE GETTIN PUUUU-SSSSYYY / YOU WON’T PUSSY MEEEE!!! / YALL NIGGAZ PUSSY JUICE!!! / YOU A SPOOK TO ME!!!” (Ja, han rapper med caps lock på.) Men nå bare ler jeg og tenker ja, faen, G-Side trenger litt villskap, litt ukontrollert brunst! Også på Never er vi tilbake ved G-Sides røtter. Det er den sinteste låta de har gjort siden 07, den barskeste siden G S I D E R, og det føles bra! Clova er plutselig i sitt rette element. Her er ingen tvil, ingen frykt for hva framtida vil bringe, ingen forsiktig glede over årets selvangivelse. Bare testosteron: ”Pop the trunk! Shotgun!” Han høres positivt forynget ut, og leverer verset sitt med en overbevisning som er sjelden for ham.Jeg håper G-Side fortsetter å inkludere litt goon-rap på albumene sine, om ikke annet så for Clovas skyld.

11. No radio

Nicholas:

Åh, den här låten gillar jag. Basen knorrar så himla skönt, man vill bara sätta sig i en bil och cruisa iväg mot den blodröda solnedgången. Texten handlar om att tjäna pengar, och om refrängen är lite förutsägbar – ”det här tjatet med radiokanaler och andra branschaktörer är så tröttsamt, var är mina pengar?” – så är Clova lite mer kreativ. Precis som på ”Came up” lyckas han göra en större politisk poäng av pengajakten, när han kommenterar situationen för prostituerade:

They poppin pussy in the field just to pay their bills.

Bentley, hjälten från “In the rain”, gästar igen, och är kanske inte lika fängslande här men det är ändå ett kärt återseende. Inte minst för att han lyckas med konststycket att rimma en gangsta-textrad om att poppa en kula ”in your brain” med det betydligt gulligare ”Mario game”. ST har en ganska intressant vers, det är en fantasi om hur djävligt livet kan vara för en vanlig människa. Att förlora jobbet, att polisen gör positivt drogtest av ens urinprov, att vara gift och älska sin fru men bara bråka med henne, att få ont i handen när man slår näven i väggen i frustration. Det är en patetisk bild han målar. Och det är en ny sida av ST vi ser: den skicklige, distanserade. historieberättaren som inte måste vara självbiografisk i sina texter.

Marius:
Dette var antakelig den låta jeg likte dårligst de første gangene jeg hørte den, men det handlet mest om at jeg hadde fått et forhåndseksemplar kvelden før albumet ble sluppet, der ...BASS!!!!, remiksen av HIPs Feel The..., med vers av Stevie Joe og Freddie Gibbs, var der No Radio er i dag. Så jeg var skuffet over at den villeste beaten på albumet var blitt erstattet med en langt mer konvensjonell og bluesy affære. Nå er jeg iferd med å ombestemme meg. For det første må dette være en av Burn Ones fineste beats noen sinne. (Det er for øvrig nesten litt pussig at det er Burn One som har den låta med mest bass på på et G-Side-album.) Og dessuten får vi altså Bentleys fineste opptreden siden In The Rain (hans mini-hit Strap samples på låta), Clova i følsom-goon-modus, og – som du ganske riktig sier – et eksperimentelt vers fra ST. STs fremste kjennetegn er jo at han alltid er så direkte, ærlig og personlig, han lyver ikke. Men her får vi altså en fiksjon, ikke akkurat en løgn, men likevel et uventet innslag. STs ”jeg” rapper han altså i fiksjons form, og det funker! Interessant er det også at denne fiksjonen avlutter det man kan kalle albumets back-to-basics-avdeling, der G-Side ikke har en fot i fremtiden og en i fortida, men konsenterer seg om et her og nå som krever deres oppmerksomhet.

12. How far

Nicholas:

Jag fick en chock när jag hörde den här låten första gången. Inte är det väl… det kan väl inte… jo! Det ÄR en cover på ”10 Mile Stereo”, en av låtarna på indieduon Beach Houses skiva ”Teen Dream” som kom förra året. Den där gitarren som snurrar likt en spinnrock eller en cykel, den fina sångmelodin, och ett brottstycke ur texten: ”They say we’ll go far but they don’t know how far we’ll go”. Hur mycket jag än gillar originalet är det omöjligt att inte imponeras av hur G-Side gör något helt eget av låten och ger den en helt annan tyngd, både textmässigt och musikaliskt.

Keep going
Keep going
Slow motion’s better than no motion

Detta mässar ST om och om igen som bakgrund när en soultjej sjunger en (något blek) imitation av Victoria Legrands originalmelodi. Förutom att jag gillar denna typ av samspel mellan sångare och rappare i allmänhet – tänk ”Get involved” med Raphael Saadiq och Q-Tip – är intrycket starkt eftersom ST verkligen låter som att han stretar upp för en backe, steg för steg marscherar han vidare, han vägrar ge upp. Yung Clova fyller i med en vers som handlar om samma sak, men också om lojalitet och tillit till sitt gäng, Slow Motion Soundz, som tagit honom dit han är idag:

But how far will I go?
If the Slow say yes, then I guess I gotta go


Men det mest geniala med låten är avslutningen. Efter Clovas vers kommer ingen refräng, utan istället en sampling från en film (om det inte är ett specialgjort skit). Man hör ett par bråka: ”You’re never home” säger kvinnan förtvivlat, medan mannen blir förbannad eftersom han tycker att han gör allt han kan för att tjäna pengar till familjen och se till att den inte går under. Det är den andra sidan av ”Huntsville INTERNATIONAL”-myntet: det ständiga resandet gör det omöjligt att bibehålla normala
relationer med dem där hemma. Det är ett val man gör: karriären eller familjen. ST och Clova har gjort sitt val, och G-Side är deras nya familj. Men de är medvetna om vad de lämnar bakom sig.

Marius:
Jeg har ikke mye å føye til din brilliante analyse av denne låta. Så jeg kan kanskje skryte litt i stedet. For det var faktisk jeg som sendte 10 Mile Stereo til CP. Jeg satt og hørte på Beach House en morgen på vei til jobben, og idet trikken passerte Nationaltheatret kom akkurat den låta på, og jeg fikk den plutselige innskytelsen at det var noe G-Side-aktig over akkurat den sangen. Den er så fremtidsorientert, men likevel plantet i virkeligheten. Dens begjær er G-Sidesk. Så da jeg kom hjem om kvelden sendte jeg den i en e-post. Og – heldigvis – CP elsket den. Han fikk til og med datteren sin, Kaylan Parham, til å synge refrenget. Hun er ti år gammel, og jeg synes at akkurat dette – at det er henne, at hun er så ung gjør sangen enda ti ganger bedre. (Victoria Tate vet jeg ingenting om.) Pokker heller, kan de ikke liste denne låta på radio her i Norge og Sverige da? Den er jo som skapt for et større publikum!

13. Money in the sky II

Nicholas:

Den ursprungliga ”Money in the sky” finns med på Yung Clovas mixtape ”The Koolest Kid” som kom i höstas, det är en bluesig, lätt screwig ballad. Den är mycket bra – men samtidig ingenting emot den episka uppföljaren som vi hör här. Block Beattaz tar fram sina vackraste ackord, sina tjusigaste syntljud och sina fetast ekande trummor och låter G-Side och sångaren Chris Lee drömma loss. De väntar alla på ”the day the money’s falling from the sky” men de låter alla som att de innerst inne vet att den dagen inte kommer att komma. Det är som om hela skivan har varit en målmedveten bilfärd full fart framåt, som här plötsligt stannar, som vid ett stup, vägen tar slut. ST och Clova går ur bilen och ser sig omkring. Det blickar upp mot den tigande himlen. Nej. Det kommer inte hända något. Inte ett skit. Men de kan inte vända om och åka hem.

I made a sacrifice to leave my job
To hit the street with this music, making shows, not steal and rob
And people keep on saying I’mma make it
Trying to get across this border – immigration
Fuck it
Shit
I feel like I’m still in the hood nigga
With the same nigga
Dreaming and painting pictures


Det är Clovas vers, han vågar säga det som den kaxige ledaren ST inte riktigt har råd att säga. De har satsat allt på ett kort, nu är det detta kort som gäller, även om det står klart att de aldrig kommer bli lika stora som OutKast, Lil Wayne eller Gucci Mane. Det ligger i sakens natur. Likt Barack Obamas politiska visioner är G-Sides konst för bra för den genomsnittlige amerikanen, som kräver tydliga och kortfattade budskap. Gruppens extremt välgjorda och känslosamma musik är lite pärlor för svin. Jag ber om ursäkt om det låter elitistiskt, eller bara fånigt. Det gör det, men det är också sant.

Marius:
Jeg hadde faktisk en liten finger med i spillet her også, så da fortsetter jeg å snakke om meg selv, i håp om at det ikke blir altfor klysete.

Tidlig på høsten en gang fikk vi en liten beatsnutt i innboksen. Det var R.Dot som hadde laget den, og CP lurte på om Chris Lee kunne tenke seg å gjøre noe på den. Det ville han selvsagt. Chris gikk i boksen (tankeboksen og studioboksen) og endte opp med to forskjellige utkast: ett om hustling og et om et kjærlighetsforhold. Begge versjonene hadde flotte ting ved seg, men ingen av dem var helt der, og Chris var ganske frustrert en stund. Men så fant vi ut at de to versjonene jo kunne blandes, slik at det ble glidende overganger mellom kjærligheten og hustlingen, og frustrasjonen over at begjærsobjektene var utenfor rekkevidde, bekymringen over at fremtiden uansett er usikker, ble felles. Vi endte altså opp med en introspektisk og tvilende kjærlighetssang om hustling, eventuelt en hustle-orientert kjærlighetssang om usikkerhet. Uansett handler det om lengsel. Men også om et kall. Det er noe luthersk over det så klart, men både ST og Clova skjønte tydelig hva vi var ute etter. Alle er på samme bølgelengde på denne Money In The Sky II. Og selv om jeg ikke akkurat er upartisk, synes jeg at Chris er utrolig god på denne sangen, nærmest sublim. Det er en mykhet i stemmen hans som jeg noen ganger har savnet på soloprosjektene hans, en føyelighet som ikke er svakhet men fleksibilitet.

(For øvrig tror jeg kanskje jeg liker den første Money In The Sky enda bedre enn denne, blant annet fordi STs vers der er noe av det flotteste han har gjort, men det er små marginer. Ørsmå.)

14. Imagine

Nicholas:
”Money in the sky 2” hade kunnat avsluta skivan, men ”Imagine” är ett intressant appendix. Om föregående låt är uppvaknandet, den lika subtila som plötsliga kursändringen, är ”Imagine” förvirringen som följer – alla tankar som regnar in i skallen. Beatet är ren polyfoni av körer, korta fladdrande stråksamplingar, osäkra syntackord och bubblande ljud. Yung Clova rappar inte här, han fick sagt allt han behövde i förra låten. ST rappar envetet vidare, men inte med samma självsäkerhet längre. ”Can you imagine?” – kan du fatta? Händer detta verkligen? Gränsen mellan att lyckligt nypa sig i armen och att nervöst ifrågasätta det man ser omkring sig är hårfin. Men musiken säger det som ST inte säger rakt ut, allt som finns mellan raderna, det som Codie G viskar i slutet, skivans allra sista
ord:

Can you imagine – failure?

G-Side handlar mycket om drömmar. Drömmen om att ta sig ur ghettot, drömmen om att bli en hiphopgrupp som älskas överallt, drömmen om att tjejen man gillar ska skicka booty call-sms till en, drömmen om att se världen, drömmen om rymden, drömmen om att lämna alla sorger bakom sig. Det handlar inte bara om att vara bäst – det vet de att de är, de vet att kombinationen ST + Clova + Block Beattaz är oslagbar – det handlar om vart detta ska ta dem. Och den optimism som genomsyrade gruppens förra skiva har nu fått skuggor över sig, för de har ju inte fått det där genombrottet de förtjänade. De är i popkulturellt limbo och vet inte vad som händer härnäst. Det enda de har är varandra och sin övertygelse på att de gör bra musik. Med denna insikt, och med en nästan ofattbar arbetsmoral, kämpar de på och tänker inte ge upp. Men om de kan föreställa sig misslyckande? Frågan lämnas hängande i luften. Den kan i och för sig också tolkas som en utmaning till lyssnaren, kanske en avundsjuk hater: kan du se oss misslyckas, not likely! Men den är utan tvekan även riktad inåt, till Slow Motion Soundz: finns det en gräns, finns det ett slut, kommer vi komma till en punkt då vi ger upp?

Kanske, men i så fall är vi långt ifrån där. För sagan om G-Side har, för den stora massan, bara börjat. De små korn av självtvivel och bitterhet som möjligtvis präglade inspelningen av skivan, och som gjorde den till det mörka mästerverk den är, tillhör det förflutna. Det som finns nu, 2011, är en duo som överöses av uppskattning och uppmärksamhet. Men att det skulle bli så kunde G-Side aldrig vara helt säkra på när de spelade in ”How far”, ”Money in the sky 2” och ”Imagine”. Om ”Huntsville International” avslutades med en trilogi extroverta låtar med visioner för framtiden avslutas ”The One… Cohesive” med en trio som vänds inåt. Albumet knyter sin näve. Blir en hård kärna. Blir till ett.

Cohesive.

Marius:
Nok en gang er du så god at jeg må famle etter ordene, Nicholas. Og når jeg gjør det, begynner jeg heldigvis å tenke. Og da får jeg lyst til å være uenig.

Jeg tror nemlig at jeg leser slutten av albumet på en litt annen måte enn deg: Slutten på ethvert G-Side-album er fryktelig viktig, det er her de staker ut kursen for neste prosjekt. Og du har rett. På slutten av HIP henvender de seg til verden der ute. Og ja, de vender seg innover her. Men de lukker seg ikke, tror jeg. Det er en åpenhet her som slett ikke er til stede på de første låtene på albumet. Det som skjer i albumets siste bevegelse, - How Far, MIS2 og Imagine, som strukturelt følger etter et trelåters back-2-basic-strekk som er påfallende maskulint og barskt (Pictures, Never, No Radio), er at den litt defensive holdningen som preger en låt som Inner Circle er borte, erstattet av en vilje til å erkjenne svakhet, tvil, uten å la seg knuse av den. Codie G både åpner og avslutter Cohesive, og jeg får alltid gåsehud når den der siste "... failure" brått avslutter albumet. Beaten er jo så vakker, og plutselig tar alt slutt! Men jeg tenker vel at dette ”failure” her først og fremst er uttrykk for mot.

Altså, man må ta sjansen på å tenke på muligheten for fiasko. Man må ha plass til det negative, og ikke som noe der ute (alle haterne som setter sitt spøkelsesaktige avtrykk på låtene som kommer før NatGeo, en fiendtlig innstilt omverden). Her – i denne avsluttende suiten – åpner albumet seg for meg. Etter at man har kjent på mørket i seg, bir ikke verdens mørke fullt så skremmende lenger. Så ja. Slutten, insisteringen på at alt kan gå galt, og på at man selv er den del av det, er faktisk varsomt optimistisk. Full av pågangsmot håp, og selvinnsikt. Bare hør på beaten. Her er lykke og undring! Og Imagine - det er jo en oppfordring til å bruke forestillingsevnen aktivt, til å ta i bruk hele seg selv. For meg er Imagine en av G-Sides aller fineste låter.

Det er godt å høre Jhi-Ali her også. Han har alltid vært den mest lyrisk anlagte av alle HSV-rapperne, og her er han hjemme: avslappet, lett, intelligent. Men for meg er likevel STs vers det aller beste her. Flowen hans er eksepsjonell, og han snakker alvor. Dette er noe av det beste han har gjort. Ikke bare variere han antall ord og stavelser fra linje til linje helt suverent, men verset hans oppsummerer også mye av det jeg har prøvd å formulere over: jo visst finnes det irritasjonsmomenter i verden, men skit i dem! Det finnes viktigere ting! Vi er i bevegelse!

Jeg lar ST få det siste ordet:

Nowhere to go, nowhere to be,
Hell, you wouldn't even know where to be
All that you know that you wanna know somethin bout somethin, but nothin is all that you see
Somethin to smoke, somethin to eat
Gotta do somethin cause nothin's for free
So if I gotta take somethin from someone who has everything then it's nothin to me
Tell the police that I ain't do nothin, so why in the fuck is you fuckin with me?
I don't know nothin bout nothin or no one who go by that name officer can I leave!??!?
And they said I would never achieve. Imagine living a dream.
And I went everywhere that I never imagined I’d go, and I’m the dopest MC
Outta HSV. Since Ronald B.
So RIP. And free Super King!
Can you imagine?
Coming from Athens?
And coming though customs, like
”Welcome to Paris”?


G-Side-veckan, del 4: The One... Cohesive (1/2)

 

THE ONE... COHESIVE (Slow Motion Soundz) (2011)

 

Nicholas:
Det finns så mycket att säga om G-Sides senaste skiva, mästerverket ”The One… Cohesive” som släpptes nyårsdagen 2011. Av allt att döma blir det G-Sides genombrott, åtminstone i indievärlden. Skivan hyllades av Pitchfork, The Guardian gjorde en artikel om G-Side och här i Sverige fick den högsta betyg i vår största dagstidning (efter att den fått högsta betyg i Nöjesguiden, hehe) och spelades i P3. Jag måste dock säga att jag innledningsvis inte var helt tagen av skivan – den är inte lika omedelbar som ”Huntsville International” – men den har växt för varje lyssning på ett sätt som är mycket ovanligt för ett hiphopalbum. Jag kan inte sluta lyssna, nu har det gått en och en halv månad, men fortfarande spelar jag skivan nästan varje dag. Den är så rik, det finns så mycket att upptäcka, så många lager. Om ”Huntsville International” var gruppens ”Rumours” så är detta deras ”Tusk”, kanske. Hur som helst så bestämde vi oss för att kommentera låtarna en och en, och dela upp hela texten i två blogginlägg så att ni orkar läsa. Albumets första sju låtar avhandlas idag, resterande sju imorgon. Lessgo…

Marius: 

Terningskast 6 i Aftenposten! Men de andre norske avisene har vært treige, så foreløpig leder dere: Søker man på nettet finner man intet mindre enn fire strålende anmeldelser av The One... Cohesive fra svenske aviser. 

Altså, alle trenger ikke like dette albumet like godt som jeg gjør. Men det fortjener en anmeldelse.

Første gang jeg hørte på Cohesive – i hodetelefoner, på gulvet, midt på natten, - følte jeg meg fullstendig overkjørt. Jeg opplevde albumet som enda et gjennombrudd, nesten som å høre et nytt band, og det var særlig overgangene, temposkiftene, viljestyrken i låtene så vel som i måten de var satt sammen på som gjorde inntrykk. Albumet er veldig seg selv, det presser liksom på hele tiden, og nettopp derfor gikk tankene umiddelbart til album som Wu-Tang Forever og The Shape of Jazz To Come.

I ettertid tenker jeg vel at The One... Cohesive kanske ikke er fullt så sært som jeg først trodde, men det er likevel svært ulikt forgjengeren: borte er den ivrige entusiasmen, borte er pop-flørten og frivoliteten, borte er de åpne landskapene, ekspansjonen. I stedet får vi G-Sides mest konsentrerte album, og kanskje også det mørkeste. Men der Starshipz’ mørke handlet om en splittelse innad i musikerne, et slags selvoppgjør, er G-Side på The One... Cohesive sikre på seg selv, men usikre på en verden som ennå ikke anerkjenner dem som de enerne de faktisk er. Det er her albumets ambivalens ligger, og det er en ambivalens som faktisk gjør meg mer ambivalent enn den ambivalensen som preget Starshipz gjorde. Verken HIP eller S2H hadde tid eller plass til ambivalens, de var for opptatt med å ha det gøy. HIP spretter hit og dit, men slutter i ettertanken.

Cohesive er rastløst album. Det er en slags bisterhet her, en følelse av isolasjon som heldigvis først og fremst kommer til uttrykk som en målrettethet. G-Side presser på, bokstavelig talt for å se hvor langt (How Far) de kan komme.. Men realitetsprinsippet er tilbake, og derfor er dette det første G-Side-albumet som virker opptatt av hva de andre gjør og synes, av å måtte konkurrere med andre, dårligere rapartister. Cohesive konkurrerer alltid på egne premisser, men irritasjonen over å eksistere i en verden som er opptatt av trender, og ikke å være en trend selv, gjør at albumet, til tross for en udiskutabel vilje (og evne) til eksperimentering også på en måte virker mer konvensjonell enn forgjengerne. Man får for første gang inntrykk av at G-Side har dårlig tid: låtene er korte, de bryter av, abrupt, og nærmest kræsjer inn i hverandre istedenfor å puste og sveve, slik nesten alle låtene på HIP gjorde. Hva må G-Side gjøre for å få den plassen de fortjener? Hvor mange strålende album må de gi ut før verden lytter? Spørsmålet stilles stadig, implisitt og eksplisitt, på Cohesive.

På grunn av denne utålmodigheten med omverdenen er Cohesive også blitt et mindre melankolsk album enn forgjengerne, eller kanskje det er melankolsk på en annen måte. Hva man gjorde før og hva man gjør nå er plutselig ikke så viktig lenger, for som ST sier det på plata, ”if they could see the distance from where we came to where we at that, they prolly wouldn’t treat us different.” Derfor er albumet langt mer nedtonet og innadvendt enn forgjengeren: de gigantiske, feststemte låtene med den lagvise, luksuriøse produksjonen glimrer i hvert fall delvis med sitt fravær, ofte tenker jeg at dette høres mer ut som et klassisk rockealbum enn et klassisk hiphopalbum, selv om det selvsagt er det også. I det hele tatt tenker jeg at G-Sides utvikling har mer til felles med de beste rockebandenes utvikling enn med de store hiphopartistenes, kanskje med unntak av Kanye. De er litt som tidlig R.E.M. i måten de gjenoppfinner seg selv på for hvert nye album, på vei mot et gigantisk gjennombrudd.

Cohesive føles uansett som G-Sides ”hviteste” album: det er mindre dyp bass og 808s, færre vokaldrops, og ingen oder til bilkjøringens gleder, bare en og annen referanse spredt utover (”Good grief! Look at his Caprice!”). Men alle de nye sangene er himla gode. Dette er det G-Side-albumet der jeg har størst problemer med å plukke ut høydepunkter, og det er heller ingen låter her jeg tenker på som noe særlig dårligere enn resten. Alt som er på albumet virker nødvendig. Jeg har spilt albumet konstant siden det første januar, og det viser ingen tegn til slitasje ennå. I fjor hørte jeg mest på The-Dreams Love King, Big Bois Sir Lucious Leftfoot og Kanyes MBDTF, men jeg tror kanskje jeg allerede har spilt dette albumet mer enn alle de tre til sammen. Nå er jeg spent på hva G-Side skal finne på neste gang.


1. Shots Fired

Nicholas:

Codie G inleder skivan med att reflektera över hur mycket Slow Motion Soundz gjort och hur långt de har kommit sedan de första stapplande stegen. Ett rätt långt intro, den eftertänksamme managerns belåtna röst ekar, fras för fras, och man tar sig för pannan och tänker ”herregud, vilken hybris, hur ska det här sluta?” – men så kommer ST och avbryter honom: ”Let me talk to ’em for a minute.” ”Slow Motion Soundz” hinner Codie utropa innan ST puttar undan honom och rappar in oss i den mysiga mode som vi lärt oss att älska. Inte för att ST är mindre nöjd med var gänget åstadkommit än vad hans producent är, men han säger det med ord och med en rytm som gör att man kapitulerar – och i detta illustrerar skillnaden mellan rap och skryt, mellan konst och banalitet.

We knew that the blogs would be the modern day tastemakers
So we set the tone; we the pacemakers


Beatet är fenomenalt, så egentligen är det inte svårt att förstå att Codie G:s ego är på topp. En långsamt snurrande virvel som växer sig allt större, ackord som liksom lutar sig mot varandra i en dominoeffekt i slowmotion. Det är som en kvicksand som man sjunker allt djupare ner i, fast eller snarare en nattlig himmel som man sugs ut i. Och så plötsligt lugnar musiken ner sig. Bara för att gå på knockout när skivans andra låt inleds…

Marius:
Starshipz & Rocketz begynte en rakettoppskytning. Huntsville International med et fly som tar av. Men The One... Cohesive begynner med et tilbakeblikk, en oppsummering av ”the road to One” – veien hit, den som har gjort akkurat dette albumet mulig. Dette er landingen etter flyturen. Når Cohesive åpner er G-Side endelig fremme. ”And I ain’t leeeeaving, bitch!!” som ST snerrer.

 Interessant da, hvordan de gjør akkurat dette: For det er en glidende åpning. Codie G prater om fortida mens det du kaller en ”langsomt snurrende hvirvel” – et soulsample, tror jeg, med himmelvendte harmonier, langsom skrus opp, høyere og høyere i bakgrunnen, helt til den er på samme volum som Codies stemme. Og først da tar ST over. Alt dette har vokst naturlig frem, sier produksjonen, i en sammenhengende bevegelse – ikke i rykk og napp (som jeg har forsøkt å argumentere for de siste dagene, he he). Det begynte forsiktig, det har tatt ti år, men vi blir stadig sterkere. Nå er vi her. Så begynner ST plutselig å rappe: det er i gang. Men også ST vil gjøre opp regnskap: ”We went from Lacs & Caprices to Headlining the Hood / 10 years in the game, the little label that could!” Men jubileet er ingen fest der alle er invitert: ”Fuck you, nigga, we’ve got us!” Dette er definitivt en ganske annen tone enn den vi fant på HIP. Samtidig er det noe forfriskende ved den. For ST er fokusert og virker jordet – og gallen kler ham. Han er klar for å slåss nå. Kanskje fordi han endelig vet at han har noe å slåss for. Og det var kanskje på tide?

2. Came up

Nicholas:
Att rappa i 6/8-tempo är ingen lätt sak. Detta tempo är vanligt i gammal jazz, blues och soul, men i den funk och disco som var hiphopens rötter har det lyst med sin frånvaro. När OutKast använde tempot i ”The Whole World” gjorde både Andre och Big Boi bort sig, det var bara gästen Killer Mike som glänste (han har rappat på detta sätt i många låtar). Hur som helst, i ”Came up” visar ST och Clova var skåpet ska stå, det är en uppvisning i rapteknisk briljans. Om det låter tråkigt på pappret så är det absolut inte det i praktiken. En violinsampling som låter som något från Kina viner i bakgrunden, för att i andra refrängen övergå i en annan loop, en tremolo-gitarr som låter som något ur en James Bond-film på 60-talet. På denna signal hoppar Clova in i leken och visar, med detta sitt första framträdande på skivan, hur mycket han har utvecklats som textförfattare. Han tänker på barnen till sina kompisar som är

Locked up in jail, doing bad
Kids on their own, trying to be grown, raised up without no dad
So sad, but true
Who cares? Not you
As long as you get the shit that you want – who cares who lives or don’t
Promise to the street: make sure they eat
Shoes on their feet

Make sure they sleep
Make sure they graduate from school
Make sure they come up real smooth


På detta eleganta sätt lyckas Clova vända låtens enkla tema – hur G-Side och Slow Motion Soundz ”kommit upp” i rapgamet – till att handla om något betydligt större, nämligen oron över hur barnen till fängelsekunder ska ”komma upp” och klara sig i livet. I ett land med stora sociala klyftor – 2002 satt över 10 procent av alla afroamerikanska män mellan 25 och 29 år i fängelse – är det en relevant fråga.


Marius:

Church! Jeg slutter meg til din vurdering fullt og helt, og vil understreke med deg at dette er et av Clovas store øyeblikk, en av få ganger da jeg faktisk foretrekker ham fremfor STs for øvrig glimrende vers. Dette er også en låt jeg godt kunne tenke meg å høre på radio – for meg er det klassisk hiphop, formodentlig med bred appell. Fela sender tankene til Wu-Tang's Reunited!

La meg bare legge til to ting:



1) Du glemmer å nevne SLASH, den kvinnelige rapperen som debuterte på DB49s Ready To Go på forsommeren. Henne har jeg tro på! Hun virker intelligent, kan flowe og har en flott ruskete stemme og en jordnær holdning. Hun tar ikke imot shit fra noen! Jeg håper at det er sant som hun sier på låta, at hun blir med til Oslo neste gang G-Side spiller her.



2) ”Came up - like a chick was riding me reverse cowgirl style!” (ST)

Jeg synes det er kjempeinteressant at denne låta om å ”komme opp” ikke er spesielt orgasmisk! Her er ingen katharsis, i hvert fall ikke hvis vi ser bort fra Clovas vending i siste vers, som du så fint kommenterer. I stedet får vi en slags vals, som jo er en pardans, noe som understreker det fellesskapsorienterte og gjensidig forpliktende i G-Sides versjon av suksess. Valsen, en glidende bevegelse som liksom fortsetter lydmotivene fra Shots Fired og binder dem sammen til tross for taktskiftet – kan godt forstås som et slags samleie, men den er ingen egotrip innstilt på personlig nytelse. Orgasmen kommer først i og med neste låt på albumet.

3. Y U Mad

Nicholas:

Detta är en intressant låt – det är i princip en powerballad, som inleds med
ett svulstigt piano som inte hade skämts för sig på en Céline Dion-skiva. För en annan
hiphopartist hade detta varit skivans sista låt, en magnifik avslutning, kanske till och med en karriärhöjdpunkt. Men G-Side är inte som andra hiphopartister och det här är bara tredje låten av 14 på en skiva full av höjdpunkter. Balladen är fylld av förundran inför det vackra liv gruppen har trätt in i – eller fantiserar om att träda in i, egentligen är de ju inte riktigt där än – och innsikt om hur torftigt livet varit hittills.

The stars look so bright
When you come from a city with no lights


Efter ST:s vers börjar syntslingor titta fram, och i andra refrängen kommer trummorna igång på riktigt. Det här är typiskt för Block Beattaz – de bygger upp låtarna dynamiskt, det händer något hela tiden, det blir aldrig monotont. I slutet dyker till och med en ylande elgitarr upp, som för att accentuera powerballad-faktorn. Tändarna i luften vaggar från sida till sida.

Marius:

Ja, det er en powerballade! Pianointroen er på et helt minutt: en av de få gangene på albumet der de virkelig tar seg tid, lar beaten puste. Og for en beat! Den bygger og bygger (piano, så orgel i flere lag, så trommer og pauker, og til slutt altså gitaren) opp mot klimaks – orgasmen jeg snakket om i forrige kommentar. Dog er det en usedvanlig arg og trassig powerballade – ”Zero tolerance for the fraudulent!” – som henvender seg til de ynkelige haterne og alle de konvensjonelle folka som ikke anerkjenner G-Sides storhet. Hvorfor må det være så trangt om plassen?! Vi er jo best!

G-Sides geni ligger i at de blander denne stridsviljen med undring og ydmykhet: ”We’re just a buncha niggas on a mission / To conquer the globe, constantly trying to dodge the prison.” Og STs stemme! Han har aldri hørtes ut som dette før, har han vel? Denne roen, dette alvoret, denne autoriteten. Han tar det helt ned, varierer intensiteten voldsomt mellom det avslappede og det oppjagede, før han slipper seg helt fri på hooket: ”I keep a magnum for the hoes and a magnum for the jealous...” Dette hadde han ikke kunnet gjøre for noen år siden.

Kristmas’s vellykkete vers bygger videre på personaen hans fra Rising Sun: han er arbeideren, rapperen som ikke selger dop men telefoner. Mannen som fester like hardt som alle andre, men som ikke vil høre på unnskyldningene til dem som vier livet sitt til kriminalitet: alle må stå ansvarlig for egne valg.

Men Clova er jeg mer usikker på her. Verset hans starter og slutter knallhardt, men i midten er det som om han går seg bort litt og begynner å snakke om modellkjærester kledd i Gucci som bare vil spise sushi: det blir for flippete til at jeg klarer å tro på det her. Det er neppe derfor den ikke-navngitte hateren er sjalu, og det føles som et stikk av fantasi i en sang som ellers forplikter seg på virkeligheten. måtte være.

 
4. I’m sorry :(

Nicholas: 
Man måste älska en låt som har en ledsen smiley i sin titel. Natten, som funnits i bakgrunden på skivans tidigare tre låtar, blir här extra framträdande. Bossman utnyttjar i stor utsträckning kontrasten mellan trummor och den tystnad som uppstår i deras frånvaro. Körer sjunger från en avlägsen punkt, och musiken suggererar fram en känsla av vildmark, en plats långt från staden, en mystisk plats i skogen där man kan vänta sig ett UFO:s ankomst. Jag vet, det låter trippat, men just så låter musiken. Den är spänd av förväntan, något mycket märkligt är i antågande. Ganska långt från your average hit the club / hit the streets-låt.

Marius:

”Live your life, and live it like you can’t live it twice!” (ST) 

I’m Sorry er en av abumets lykkeligste og mest umiddelbare låter, og også en av dem som ble spilt inn tidligst i prosessen: videoen ble sluppet allerede i slutten av juni 2010. Og den er en av de beste videoene de har gjort, like løs og ledig som sangen den akkompagnerer. Her eksperimenterer G-Side med det vanlige oppsettet sitt (versblokker på 16 takter, en til hver rapper) og lar rapperne interagere mer. Korte vers veves inn i hverandre, mens trommene faller ut og slår inn igjen. Først åtte takter ST, så åtte med Clova, så åtte ST, og åtte med Clova. Og det er ikke godt å si hvem av dem som tar førsteprisen her. ST har de beste enlinjerne, men beaten er som skapt for Clovas musikalitet. Og til å lime det hele sammen får vi PHs engleaktige harmonier. Denne låta er helt sublim og samtidig catchy nok til at den burde vært en monsterhit. Man kan til og med danse til den, hvis man ikke er altfor nordeuropeisk.


5. Inner Circle

Nicholas:
Om vi ska fortsätta på spåret från förra låten så kan vi här konstatera att UFO:t har landat och allt känns nu helt bizarro. Stråkar och körer snurrar omkring i luften, man undrar vad det är som händer, och låten får ett extremt abrupt slut, som att bli väckt mitt i en dröm. Men det allra märkligaste är att det här är en singel! Den har också fått en video som jag inte har vågat titta på än, för enligt uppgift ska den vara en riktig kalkon, ofrivilligt komisk på ett förbryllande sätt. Säga vad man vill om G-Side, men några marknadsstrategiska genier är de inte. Inte en enda av deras skivor har ett foto på duon på omslaget (jag älskar i och för sig detta – estetik framför marknadsföring) och de mest lättillgängliga låtarna på nya skivan, den poppiga ”Pictures” och ”Never” som är skivans enda dansanta låt, har texter som är sjukt porrig respektive sinnessjukt aggressiv (jag älskar i och för sig detta – så gangsta). Men duons brist på bransch-social kompetens, att de bara går på känsla och på ett plan inte verkar ha någon aning om vad de håller på med, är också en av anledningarna till att man så förbehållslöst älskar dem. Texten i ”Inner Circle” är defensiv – ST fnyser åt jämförelserna mellan G-Side och OutKast bland kritiker (”it’s funny, cause they treat us like some outcasts”) medan Yung Clova spinner loss i rabiat frustration: ”fuck radio, fuck video, fuck you, fuck her – Slow Motion Soundz!!!”. Han låter som en omringad skurk i slutet av en gangsterfilm som desperat måste blast his way out. Och det lyckas han också, när han med det magiska ordet ”one” (som återkommer gång på gång under skivan, likt ordet ”break” på OutKasts ”Stankonia” – ursäkta jämförelsen!) lyfts ur det febriga beatet med guds hand, och nästa låt börjar på ett mycket mer behagligt sätt. Haha, jag älskar att det här är en singel.

Marius:
Enig! Beaten er helt bizarro, helt av hengslene! Den er ikke bare en UFO, men et eget univers. På sett og vis minner den meg om RZAs Glaciers of Ice, det noe med måten den liksom spinner rundt seg selv på. Det er også en av de låtene som absolutt ikke kunne vært med på Huntsville International. Til det er den for sint, for lukket – i skarp kontrast til I’m Sorry, albumets åpneste låt. Det er en låt som lukker seg om seg selv: en virvelvind man ikke kan slippe ut av. Sentrifugalkraften er for stor. Og så handler den altså om indre sirkler. Om oss mot de andre. HIP fant styrke i åpenhet og ekspansjon. Når Cohesive skal markere styrke vender den seg innover.

Og jeg tror det er her videoen, som du nevner, blir feil for meg. For bildene av konsentrasjon – særlig den mediterende Clova som svever rundt i løse luften, kanskje – treffer liksom feil. Og hyllesten til elementene - med trær, luft, planter, vann og dansende kvinner - blir for ekstrovert og campy for denne så til de grader introverte sangen. Jeg skulle ønske de hadde filmet denne i svart hvitt, med harde kontraster, gjerne i bokseringen der ST pleier å trene. Jeg liker at G-Side tenker stort – alt de gjør er gjennomsyret av et voldsomt begjær – men i dette tilfellet synes jeg videoen mislykkes i å fange opp låtas egenart.

Når det er sagt: begge rapperne leverer og vel så det, og denne låta er utvilsomt blant de aller beste G-Side noengang har gjort. På et album der nesten alle låtene er like gode, er dette en av de aller beste. 

Men jeg skulle ønske at albumets kanskje sterkeste låt ikke også var en av dens mest defensive, slik du ganske riktig påpeker at den er.

6. Jones

Nicholas:

”Jones in my bones” är kanske inte världens vanligaste uttryck i poplåtar, även om D’Angelo gjorde mycket för att popularisera frasen med låten ”Jonz in my bonz” på sitt första album. Det är alltså en ganska fånig omskrivning för erektion. Men G-Sides låt handlar inte om sex: ”I got a Jones in my bones for the streets” lyder den vocodersouliga refrängen. Alltså… LOL. Det är ju jättekul! ST och Clova går omkring i hooden och känner så mycket kärlek att de får stånd. Låten har en basgång som är funky på ett gammeldags sätt – det är skivans mest jordnära låt hittills – samtidigt som futuristiska syntljud skär igenom musiken som sågklingor. Ackorden lyser upp beatet likt golvplattorna i Michael Jacksons ”Billie Jean”-video. Det är en mycket fin låt.

Marius:
”Change gon’ come! I don’t know when though...” STs verselinje oppsummerer så mye av det som er bra med denne låta: en slags resignert optimisme, en tro på at alt kanskje kommer til ordne seg, hvis det bare ikke hadde vært for alt vi sitter fast i, alt det forvirrede begjæret som vi og menneskene rundt oss hele tiden går rundt og bærer på. Det er en fabelaktig låt. Refrenget er supercatchy, og ikke så rent lite corny. Det finnes antakelig bare en mann i hele verden som kunne få det til å fungere, nemlig Big P.O.P.E., Huntsvilles store Prodigal Son, som dessverre er akkurat så hekta på gatene at han nå snart igjen må i fengsel, med en så lang dom hengende over seg at han neppe kommer ut igjen før rapkarriere-toget har gått for godt.

P.O.P.E. var mannen som løftet Bama Gettin Money helt til himmels i 07. Men så havnet han i kasjotten, og da han slapp ut på vårparten kom det to sanger fra ham som fikk meg til å tenke at gnisten hans nå var slukket, sitronen tom for saft. Men her er han i storform! Midtverset er nydelig, og refrenget sublimt. Kona og barna mine går konstant rundt og nynner på det. Jeg kommer alltid til å elske dette albumet for at G-Side og CP klarte å skvise én klassisk performance til ut av Big P.O.P.E. før han nå snart forlater rapscenen for godt. 



Jeg elsker også måten de eksperimeterer med oppsettet på her. På de to første versene rapper ST og P.O.P.E. over trommene, men lar de lange synthpartiene stå åpne. Men så, på Clovas tredjevers, rapper han plutselig over det trommeløse synthpartiet, åtte takter før trommene setter inn. Slikt skaper bevegelse i låta.

Jeg er for øvrig ikke helt happy med Clovas vers her. Mesteparten er flott, men plutselig begynner han liksom å repetere momenter fra tidligere låter på albumet, og jeg lurer på om det kanskje er for å fylle ut verselinjene. Til tross for flere lysende vers: litt for mange ganger på dette albumet gjentar han seg selv, og repetisjonene av nøkkelord som ”cohesive”, ”inner circle” virker tomme istedenfor å skape sammenheng. Men jeg er selvsagt enig med ham i det viktigste: ”Free Big P.O.P.E.!!!”

7. Nat Geo

Nicholas
:
”Nat Geo” är en förkortning för ”National Geographic”, USA:s förmodligen mest kända geografiblaska och tv-kanal. I G-Sides och Block Beattaz händer blir det en språngbräda för en ganska intressant låt. Den börjar på ett helt annat sätt än hur den slutar – ”I’m in the jungle, dreaming with my eyes open” förklarar Clova, samtidigt som beatet är fullt av klapprande percussion och lite allmän djungelstämning. Men det är just en dröm om naturen – efter en poprockig refräng tar ST vid och är mer upptagen med livet i verkligheten.

Frightened to death to have my own kids
Cause the world is crazy and I don’t wanna go through the same shit my momma did

Senare börjar han sammanfatta målet för sin karriär och var han känner att han befinner sig:

I’m Marvin Gaye, B.B King and Jimi Hendrix
Huntsville, starting to feel like a mini-Memphis

Men det riktigt intressanta är när ST kommer tillbaka efter den andra refrängen, en superkort vers som återknyter till naturtemat:

Acting like a nigga that ain’t never had shit
Now I’m travelling, National Geographic
And looking down at the earth from this airplane
You can see what God made and you can see what man made


Aha! Djungeln som Clova sprang omkring i i sina drömmar är en fysisk plats, en regnskog som G-Sides flygplan passerar på vägen mellan en spelning i Rio de Janeiro och någon annan del av världen. Givetvis en fantasi det med, men av ett annat slag. Och ST konstaterar att naturen är evig och helig, medan det materiella är förgängligt och förhållandevis meningslöst. Vad är framgången värd? Vad är pengar värda? Vad är någonting värt, vad är vi på denna jord som kommer att överleva oss med miljontals år? Samtidigt: att gå från fattigdom i ghettot till att flyga till olika ställen i världen och ge konserter för folk som älskar ens musik (detta är ju en realitet), det är ju ändå… fett. Något otroligt. Men med blicken ut från flygplanets fönster fångas ST i en ambivalens. Den poprockiga refrängmannen skyndar fram för att försäkra att ”The world look so good from up here”. Jo visst gör den det. Denna värld, vad den nu är för något, vad den nu är
värd.

Marius:
Mine gode venner i Basmo Family gjorde den opprinnelige beaten til denne låta. Så la Chris Lee refrenget i studioet sitt i Oslo. før vi – jeg var involvert, men ikke kunstnerisk sett – sendte det hele til G-Side i sommer. De hadde jo allerede laget en klassisk låt sammen: den første Money In The Sky, som ble spilt inn dagen etter konserten i Oslo i fjor. G-Side elsket denne her også, og låta lå an til å komme med på albumet slik den forelå. Det var en seig og majestetisk affære, tung på pathos, dryppende av følelser. Så, omtrent en måned før albumet skulle være ferdig, fikk vi plutselig beskjed om at Mali Boi ville omarbeide beaten slik at den hørtes mer ut som de andre låtene på albumet. Jeg skal ikke lyve. Vi var ikke så rent lite skuffet. Vi visste jo ikke hvordan resten av albumet hørtes ut, og Basmoene fikk derfor aldri sjansen til å ta grep selv. Et lysglimt var det imidlertid: Mali digga Chris’ hook og ville ha enda mer.

Det poppete ved Chris’ refreng er som skapt for å erte på seg hiphop-purister på internett. Og at han er norsk og hvit er ikke nødvendigvis noe pluss heller. Men man må aldri høre på hiphop-purister på internett. De har aldri blitt kysset av en kvinne som elsker dem. De skjønner seg ikke på popmusikk. Ikke på livet heller. (Men de kan internett.) Låta er kjempemessig, og det nærmeste G-Side har vært en gjennombruddshit hittil. Nat Geo ble plukket ut som Song of the Day på NPR, og ble den første G-Side-låta på DJBooth.net. Ifølge CP gjør den stor lykke på konserter, og det er lett å forestille seg den pumpende fra stadion-speakers eller på radio, selv om den jo er veldig annerledes enn annen hiphop for tiden. Den nærmeste referansen må vel kanskje være måten Lupe Fiasco og Matthew Santos samarbeidertpå på The Cool. Men jeg synes Chris er bedre.



Clova leverer her et av sine sterkeste vers noensinne, langt bedre enn på Jones. Mannen er fokusert! Drømmene er virkelige! Han har sett noe og han kan fortelle om det! Vi er i jungelen hos ham, med ørene på stilk! Og ST er også fullstendig on fire. Stemmen hans er full av lengsel, og ordene fyker ut av ham som en ren forlengelse av hans indre liv. Jeg vil også sitere noe av det samme som deg, Nicholas, for jeg elsker at ST identifiserer seg med moren sin (hun er død, husker vi), når han bekymrer seg for å få barn!

Frightened to death to have my own kids
Cause the world is crazy and I don’t wanna go through the same shit my momma did


Særlig andre halvdel av det lange, intenst personlige verset hans er helt hinsides, og ikke minst vendepunktet, der han forkaster tvilen og kaster seg ut i det ukjente:

...Prolly cause it’s all that ever mattered

Try to prove I can get up this roof with no ladder.

While you waitin around for some shit to jump off 

I climbed up this bitch just to jump off! I’m Gone!

Wings grown, cue my theme song
Even if I’m having night terrors, just let me dream on!
I’m Marvin Gaye, B. B. King and Jimi Hendrix!

Huntsville’s starting to feel like a mini Memphis!


Hele låta veksler mellom drøm og våken tilstand, fantasi og virkelighet på en slik måte at det nærmest er umulig å si hvor det ene begynner og det andre slutter. Nat Geo har en dobbelthet jeg kanskje kan savne på enkelte andre låter på albumet. Også her er begjæret overalt, det plager ST om nettene.Og verden er ond - det vet han av egen erfaring. Men plutselig, midtveis i albumet, er det som om G-Side oppdager skjønnheten i verden. Og interessant nok finner de den altså i naturen! Om det er en natur sett fra et fly eller som del av en fantasi er ikke godt å si. Men skjønnheten finnes der ute, der nede! Man kan se den her oppe fra! Og i drømme, så klart.

På NatGeo trenger ikke G-Side nevne internett eller hatere eller indre sirkler eller noe som helst. De blir i metaforen, og det er et godt sted å være. My music I use it as my runway, som det het på HIP. NatGeo bare er, og jeg vil være der den er. Den er en av mine absolutte favoritter på albumet.

G-Side-veckan, del 3: Huntsville International

 

HUNTSVILLE INTERNATIONAL PROJECT (Slow Motion Soundz) (2009)


Nicholas
: Det var här allt började, för mig och för många andra. Detta album anlände som en bomb i slutet av 2009. Jag, som inte hade någon koll på Alabama-scenen, knappt visste om gruppen hette G-Side eller Huntsville International, golvades totalt av denna makalösa musik. Jag bad Nöjesguiden stoppa pressarna – decembernumret var på väg och musiksidorna var redan satta – och skrev en recension där jag gav skivan högsta betyg, och lyckades trycka in den på skivredaktionens årsbästalista också, med motiveringen ”årets bästa hiphop”. Och kärleken avtog inte – hela våren lyssnade jag och mina vänner på Huntsville International, något som kulminerade med att vi hyrde en bil och åkte till Norge för att se G-Side när de spelade i Oslo under påsken. Och det var givetvis helt fantastiskt.

Vad var det då som var så bra med skivan? Tja – allt. Faktiskt. Min vän DJ Giraffo har jämfört G-Sides debutalbum med ”Enter the Wu-Tang” och argumenterat för att den nya skivan är deras ”Wu-Tang Forever”, och i så fall är ”Huntsville International” gruppens ”Only built 4 cuban linx”. Den är så mycket, den spretar åt alla möjliga håll, den har fem olika producenter förutom Block Beattaz, och gästerna sträcker sig från kompisar som Bentley till Alabamas rockälskande undergroundstjärna Yelawolf och soulsångare som P.H. Den har, förutom en kongenial episk öppningslåt, låtar för dansgolven (”What it’s all about”), radion (”Aura”), tjejerna (”College chick”), killarna (”So gone”), hiphopnostalgikerna som fördomsfullt tror att sydstatsrappare inte har koll på klassikerna (Nas-covern ”Hood is mine”), G-Sides gamla fans (”Feel the 6” som återanvänder ett beat från Starshipz & Rocketz), lyckliga bilfärder (”Bandz”, ”This life”, ”Paradise”) och roliga/fåniga skits som lyckas med ambitionen att lansera G-Side som den moderna, globala hiphopgruppen.

Och framförallt avslutas albumet med en trilogi introspektiva ballader, alla producerade av Block Beattaz, som är så fantastiska att skivan förmodligen hade varit en klassiker bara på grund av dessa. Först ”In the rain” där Yung Clova visar sin mognad med rader som ”Everybody wanna call themselves gangsta / until they ass is behind bars, judge wanna hang ya /…/ born on my own, I’m a die alone”. Den cynismen och emotionella nakenheten fans inte på de tidigare skivorna. Men Bentley är den som rappar bäst på denna låt, hans älskvärda framträdande påminner om hur Cee-Lo dykte upp på de första OutKast-skivorna. Men minst lika bra är beatet, med kastanjetter, uppgivna soulstråkar och en refräng som är ren gospel: don’t get caught up in the rain. Mot bakgrund av hur musiken låter blir refrängens ord som en desperat bön: låt oss hoppas på något bättre, låt oss få tro att det livet blir bättre, låt mig lura mig själv så att jag står ut med den här pissiga vardagen.

Därefter ”Rising sun” där en trött och frustrerad ST ser publiken i ögonen och förbannat uppmanar dem att göra vad de vill bara de vet vad de gör det för. Trummorna smattrar samtidigt som kinesiska stråkar skapar en ödesmättad och vemodig stämning. Clova rappar ivrigt men glädjelöst om att hustla – det är en låt som kontrasterar mot den föregående på ett ljuvligt sätt; efter uppgivenheten kommer beslutsamheten, efter apatin kommer uppvaknandet, efter krypandet kommer springandet.

Men så kommer den allra sista låten, ”So wonderful”. Ett rhodespiano som är så filtrerat att det låter som om det befinner sig på andra sidan drömmarna spelar en vackert mystisk melodiloop. ST tar ett djupt andetag, blundar, och levererar sedan sin karriärs och det årets bästa rapvers: “My president is black / but we still in Iraq / and we still in the hood / and pills are the new crack / and yeah it’s a recession / and some people lost everything / but I am from a section / where we never had anything”… sådär håller det på, varenda textrad snärtar till som en piska, vartenda ord kommer från djupet av hjärtat. Och det blygsamma beatet växer under ST:s trygga framåtmarsch, det blir fetare och fetare, Block Beattaz lassar på med drum’n’bass-trummor, elgitarrer och en poppig optimistisk refräng. Sen blir det märkligt nedtonat igen, två vackra ackord trillar ner från himlen och pendlar fram och tillbaka, ekande. Yung Clova ger oss skivans sista vers, mer optimistisk i sin hustler-agenda: ”Call us the working poor / so we plan our own tour / and I’ve just learned about taxes / everything’s a write-off, now I’m getting paid off!” Det för tankarna till Too $horts mästerliga realest-shit-I-ever-wrote-ballad “Gettin’ it”, tonläget är detsamma, det är hustling-snack som inte är enbart skrytigt eller arrogant, utan osjälviskt informativt: gör som vi har gjort, det kan gå, det finns en väg ut! Chrystal Carr sjunger den Obama-inspirerade refrängen ”I can’t change the world / if I can’t change myself” och allt exploderar i ett jublande konfettiregn.

Huntsville International är en skiva som man inte kan snacka bort. Den är perfekt. Varje låt är så fruktansvärt bra, och man får aldrig känslan av upprepning. Block Beattaz har växt ännu mer jämfört med förra skivan – från och med nu verkar det helt omöjligt för dem att göra en låt som inte är unik och fascinerande. Men mest har ST och Clova växt. De ser på sig själva, sin omvärld och sin framtid på ett annat sätt, mer bistert och realistiskt, men också utan ängsliga machoposer. De har blivit sig själva, så att säga, eller i varje fall blivit bättre på att förmedla sina personligheter i sina texter. ST är den fläckfria rapstjärnan som man inte kan ta ögonen från, medan Clova är den ettrige lille jäveln som behövs som kontrast – de påminner mer om Q-Tip och Phife i A Tribe Called Quest än Andre 3000 och Big Boi.

En intressant sak med skivan är att den så uppenbart är en fortsättning på Starshipz & Rocketz – den har inte bara ett snarlikt tema (flygplatser och flygturer istället för rymdbaser och rymdfärder), den börjar till och med med att de sista sekunderna från förra skivans sista låt ebbar ur och övergår i introt till den nya skivan. Så istället för att bryta helt ny mark – vilket faktiskt alla andra G-Side-skivor gör – bygger den vidare på något som redan grundlagts, den låter musiken så att säga komma ikapp med ambitionerna. Det finns några exempel ur musikhistorien där detta har skett, där uppföljaren till en ”stor” skiva är bättre trots att den i grund och botten är mindre revolutionerande – jag kommer att tänka på Gram Parsons ”Grievous Angel”, Elvis Costellos ”Armed forces”, Tindersticks ”Curtains”, Jay-Z:s ”Vol 3… Life and times of S. Carter” och Lil Waynes ”Tha Carter 2”. Huntsville International är en sådan skiva. Det är en modern klassiker.

Marius:
Nicholas, jeg er så enig i så mye av det du sier om Huntsville International at jeg må anstrenge meg for ikke å gjenta dine ord. Så la oss ta en omvei. Det er kanskje på tide at jeg sier noe om min rolle i det hele. For jeg er jo med på Huntsville International. Det er sjukt, men det er sant. De første månedene etter at albumet kom, skvatt og skammet jeg meg hver gang den gebrokne stemmen min plutselig forstyrret harmonien på albumet. Nå skammer jeg meg ikke lenger. Nå er jeg bare lykkelig over å være med på et av mine absolutte favorittalbum, selv om jeg skjønner at jeg ikke nødvendigvis bidrar til å gjøre det bedre.

Det skjedde omtrent slik. Etter at jeg kjøpte tre eksemplarer av Starshipz & Rocketz, mest for å ha noe å gi til vennene mine til jul, fikk jeg en e-post fra Codie G, G-Sides manager, den 17. desember 2008, der han spurte om jeg likte albumet. Jeg svarte ham umiddelbart, og vi holdt, sporadisk, kontakt per e-post. I mai 2009 forhørte Codie seg om det fantes noen mulighet for å komme over hit og spille, ettersom de hadde lagt merke til at de av en eller annen grunn solgte relativt godt her i Skandinavia. Jeg forklarte ham at vi hadde stått på en del for å skaffe dem et publikum en stund allerede og lovte å undersøke. Jeg pratet med Martin (Bjørnersen), som igjen tok kontakt med Hove-festivalen, som vurderte å ta dem inn det året. Men det ble for snautt med tid, Hove hadde allerede brukt opp budsjettet sitt, og det hele falt i fisk. Når Clova rapper om at han har et show i Norge og teller euroer på So Gone, regner jeg med at det er denne giggen han viser til.

Da Codie tok kontakt neste gang, var jeg redd han skulle være deppa over at konserten ikke ble noe av. Men det var snarere tvert imot . Den faktiske muligheten for å reise til Europa hadde vært nok til å inspirere dem, fortalte han. Jeg repliserte med å sende ham en lenke til min siste Alabama-teip, Huntsvegas Happening, som jeg akkurat hadde spilt inn på nytt for å få plass til – nettopp – So Gone, og til min store glede postet Codie teipen på bloggen sin (www.huntsvillegotstarz.wordpress.com). J

eg var slett ikke alene om å gi G-Side oppmerksomhet på den tiden. Etter Starshipz kom jo også andre folk, langt viktigere enn meg, på banen: Southern Hospitality dekket så å si alt som kom fra Alabama akkurat idet min kilde til ny Huntsville-musikk tørket inn, og Noz skrøt jo av Starshipz på HipHopDX. Når Huntsville International ble slikt et spillvåkent, kriblende, yrende album, har det nok mye med bandets oppdagelse av at det faktisk fantes en verden der ute, folk som lyttet, som ville vite hva de hadde å si.

Så, 7. november, to dager før gratisalbumet Huntsville International – eller egentlig ”The Huntsville International Project” (HIP) – skulle være ute, fikk jeg plutselig en ny e-post der Codie ba meg om å ringe CPs nummer og legge igjen en beskjed på telefonsvareren hans om at jeg gledet meg til albumet. Jeg ante ikke hva beskjeden skulle brukes til, men etter at kone og barn hadde lagt seg, gikk jeg nå inn på badet og prøvde å spille inn en liten beskjed på mobiltelefonen min uten å høres altfor stammende og dum ut. Vel, det gikk som det gikk.

Dagen etter kom den ville historien om at G-Sides hard-disk med alle filene til Huntsville International-albumet var blitt beslaglagt av onde representanter fra en gruppe som kalte seg UPEEPLE, og at albumet derfor var utsatt, men at man jobbet på spreng for å få i stand en avtale med disse slynglene slik at albumet kunne slippes så fort som mulig. Det var selvsagt bare tull alt sammen. Det som hadde skjedd, var – så vidt jeg kan forstå – to ting: 1) CP hadde fått ideen om å bruke folk som hadde gitt G-Side positiv oppmerksomhet det siste året som et overgripende konsept, og trengte drops fra Southern Hospitality, Matthew Africa, Dj Dirrty og så videre for å kunne gi denne ideen form. 2) CP var ikke helt fornøyd med albumet slik det forelå, og ville lage en ny låt fra scratch i siste liten. Albumet forelå endelig 18/11 - 2009, men den originale tracklisten ble postet 7/11 på www.trapsntrunks.com, og så slik ut:

01. Intro

02. What Its All About (production by Johnny Juliano)
03. Paradise (production by Mick Vegas)

04. College Chicks (production by Block Beattaz)

05. Feel The ft 6 TRE G and AC Burna (production by Block Beattaz)

06. This Is Life (production by P.T.)

07. Who’s Hood ft.Yelawolf (production Block Beattaz)

08. So Gone (production by L-Don)

09. Bandz On My Wrist ft DJ Cunta (production by Bossman)

10. My Aura ft P.T. (production by Mick Vegas)

11. In Tha Rain ft Whosane and Bentley (production by Block Beattaz)

12. Tryna Get Rich ft P.T. (production by Jonny Juliano)

13. This Groove ft PH (production by Block Beattaz)

14. Huntsville International ft. G.I.H.A.D. (production by Block Beattaz)

15. So Wonderful ft. Crystal Carr, Gmane, and Supaking (production by Block Beattaz)

Sangen som mangler er selvsagt Rising Sun, kanskje den flotteste på hele albumet, og Tryna Get Rich, som den erstattet, er ikke i nærheten av å være på høyde med resten av albumet.

Og så var det strukturen da. Det er vanskelig å forestille seg at det opprinnelige albumet vill gjort like sterkt inntrykk som det endelige resultatet gjorde på så mange av oss. Hva gjør for eksempel åpningssporet, Huntsville International der, nesten helt til slutt? Åpenbart hadde de ikke helt funnet ut hvordan de skulle bruke det ennå: en slik plassering ville gitt HIP en struktur som var altfor lik Starshipz, med Huntsville International i samme posisjon som Speed of Sound var i der, og So Wonderful tilsvarende Run Thingz. Det er først når man ser listen over, tror jeg, at man kan begynne å forstå ikke bare hvor sterk Rising Sun er, men også hvor mye plasseringen av låtene betyr for hvordan vi opplever et album. CP må ha skjønt at den første HIP ikke helt hadde funnet sin identitet ennå, sitt balansepunkt. Vi har med andre ord mye å takke UPEEPLE for.

For som du sier, Nicholas, begynner HIP – vårt HIP – med ekkoet av slutten til Starshipz & Rocketz, noe som antyder en forlengelse eller en utvikling heller enn en repetisjon, slik jeg ser det. Så jeg er kanskje litt uenig med deg likevel: Huntsville International bryter ny mark den også, men den gjør det i forlengelsen av Starshipz' første gjennombrudd. Man kan kanskje si at HIP begynner i den friheten Starshipz har vunnet, den friheten som oppnås som en konsekvens av at G-Side konfronterer spøkelsene i Everywhere I Go og oppnår en følelse av vektløshet, bekymringsløshet med Speed of Sound og Run Thingz. De tunge romskipene og deres massive oppskytningsramper er borte. Her har man luft under vingene fra første stund. Bare en lett melankoli henger fortsatt igjen som et minne om det man har forlatt, en melankoli som virker mer moden enn farvel-til-barndommen-melankolien fra 80z Baby og den uroen som gjennomsyrer Starshipz. Når det skurrer på HIP, er det i form av bråkete rockegitarer som så å si kommer undenfra, ikke som smertefullt skarpe toner som skjærer høyt der oppe, men heller en varm, skitten bølge rapperne kan surfe på. Begge albumene deler fly-motivet, som begge steder er knyttet til frihet. Men der Starshipz’s overskridelse var vertikal, et spørsmål om hvor høyt man kunne – eller måtte – nå, handler HIP om ekspansjon, horisontalt. Himmelløftet er et premiss snarere enn et mål i seg selv, et tegn på en selvsikkerhet som ikke minst speiles i rappernes mye friere tilnærming til musikken enn den de hadde på Starshipz. HIP er et lett album, det danser, og det gjorde aldri Starshipz. Det de to albumene har felles er R&B-referansene, som skaper en direkte forbindelseslinje mellom for eksempel Swangin og This Groove, bortsett fra at This Groove selvsagt er tusen ganger lettere.

Begge albumene handler om oppbrudd, men på helt forskjellige måter, og dette handler nok også i hvert fall delvis om endringer innad i Huntsville. Før 2008 var det flytende forbindelser mellom alle artister i Huntsville, skillet mellom SMS og PRGz virket utydelig for utenforstående. I 2005 kunne Hood Headlinaz slippes med to covere, ett som sa Paper Route, ett som sa Slow Motion Soundz. Men 2008 var året da PRGz gikk fra å være et løst kollektiv med forgreninger til alle mulige Huntsville-artister til å bli et femmannsforetak, året da de istedenfor å gi ut sitt (fantastiske) Still Headlinin’-album, heller dro til Atlanta for å forsøke å slå gjennom der, og signerte med E1. Alle er så vidt jeg vet fortsatt venner, men før 2008 var de en stor, uformelig gjeng. Og det sluttet de plutselig å være. G-Side ble igjen i Huntsville og bygget etter hvert opp en ny stall av unge, sultne rappere og produsenter tilknyttet SMS-branden, folk som Bentley, Kristmas, SLASH og OTHIRD-gjengen. HIP er albumet der forestillingen om et nytt Huntsville, et Huntsville som har fremtiden for seg, folder seg ut.

Så hvis jeg skal beskrive HIP enklest mulig, må det være som etterspillet etter det store oppbruddet. Man kan kanskje si at Starshipz er en troké (tung/lett), mens HIP er en jambe (lett/tung). Hvis Starshipz går fra komplikasjon og smerte til frihet og seier, går HIP andre veien. Den begynner i friheten og beruselsen og blir stadig mørkere, mer komplisert, men på en helt annen måte enn før. Og G-Side gjør det de fleste av oss antakelig ville gjort etter en større break up: Først fest, så alvor. På den første halvdelen av albumet feirer de friheten, gir seg frivoliteten i vold, reiser ut (Huntsville International, My Aura, College Chicks, etc.) og besøker gamle, kjente steder (Bandz). Melankolien kommer inn for alvor med Bandz, en ode til hustlingen, om å leve for øyeblikket og å stable en seddelbunke på en million dollar. Men feiringen er dypt melankolsk, triste, bittersøte synther svirrer og virvler rundt rapperne, og melankolien markerer en bevissthet om alt man har måttet forlate. ”I’m packing up my suitcase / Headin for the UK / Cause I want to get payed in a new place.” som ST sier det. Det er noe av denne rastløsheten og oppbruddsviljen som gjør G-Side så fordømt menneskelige, tror jeg. De vil hele tiden videre, men glemmer ikke hvor de kom fra. Når melankolien etter hvert har vist seg å være et slags leitmotiv i G-Sides katalog, er det altså fordi de hele tiden er i forandring. På den andre delen av albumet begynner de å legge planer, tar på seg ansvar, søker et fundament, en ny måte å tenke fremover på som tar opp i seg det beste og mest essensielle av det gamle, men uten å synke ned i det (Whose Hood, In The Rain, Rising Sun, So Wonderful).

Den siste halvdelen av albumet (fra This Groove eller Feel The... og ut) er antakelig hovedårsaken til at så mange av oss setter albumet så høyt: det er virkelig en av de sterkeste albumavslutningene jeg vet om. Jeg får fortsatt gåsehud av In The Rain, Rising Sun og So Wonderful – nesten hver gang jeg spiller dem. Det er sanger som handler om å være menneske, samtidig partikulære og overraskende allmenne. Det er et sug i dem som jeg ikke finner maken til noensteds. Og i motsetning til Starshipz (der bare Mali Bois refrenger peker seg ut): gjestene løfter albumet, og de fleste av dem bidrar med høst minneverdige øyeblikk. AC Burna (”Oh my city’s got spaceshipz in it!”), Kristmas (”Why the fuck I wanna be a D-Boy?!?”) og Yelawolf . Og jeg er helt enig med deg: best av alle er Bentley, hvis vers på In The Rain er fullt på høyde med STs beste øyeblikk:

My niggas call me Bentley but my momma call me Ben
Yeah I done shot a nigga’s shit up, pray I don’t do it again
I done my own self paranoid, ridin with a strap
Cause some shit I did, thinkin that he gone come get me back
On top of that I’m in school, teachers think I’m in a gang
My papers be articulate, In class I’m talking slang
They accusing me of plagiarism, while they playing favoritism
Lights at the house, dimm-ed,
But that’s how every day I’m living
Used my shirt to wipe away the tears from my momma eyes
We ain’t got nothin and she workin every day until she tires
Go legit or get a brick and it’s so hard to just decide
Cause I done seen a million dollars made in front my very eyes
Born off in the 80s so the music is what raised me
Saw my daddy with a pistol so I got me a .380
He ain’t teach a nigga much but what he did tell me was this:
Get it on your own so you don’t have to owe a nigga shit.

På dette korte, intenst personlige, men likevel påfallende avslappede verset oppsummeres et liv og en livsholdning – dette er så å si Starshipz & Rocketz i kortversjon, bare uten det plutselige omslaget fra ulykke til lykke. Men det er denne forståelsen av livet som kamp, der utfallet er åpent, som til sist preger Huntsville International: Lykken kommer ikke lenger fra skyene, men fra hardt arbeid utført på egne premisser. Verden er ikke lenger åpen, ubegrenset, men i ferd med å lukke seg. Det interessante med HIP er imidlertid at denne gradvise lukningen ikke på noen måte er tragisk. Nesten all trap rap er jo tragisk av sjanger: det er individet mot samfunnet, og det eneste man kan håpe på er en utblåsning før det blir stummende mørkt, et overskridelsens øyeblikk. Men Huntsville International tror verken på den myten, eller på myten om den lykkelige kokainbaronen. Den finner fremtiden i den amerikanske pionérånden, i Emersons self-reliance.

Men det viktigste med albumet er likevel, som du også sier, at det er så åpent, så lett, så sammensatt. Så romslig og gjestfritt. Huntsville International-konseptet handler i hovedsak om at suksess er å skaffe seg frihet nok til å skape sin egen vei. Men reisen er jo også musikalsk. Dette er det G-Side-albumet som har størst spennvidde, der de virker friest. Det hender at folk som skriver om HIP klager over at ikke alle sangene er av samme kaliber som avslutningslåtene, at de ville hatt en In The Rain til i stedet for en So Gone eller en College Chicks eller en My Aura. For objektivt sett er det langt mellom topper og bunner på dette albumet: monumenter står skulder til skulder med tant og fjas. Men denne måten å tenke på blir likevel helt feil for meg: hele poenget med albumet ligger i frivoliteten, spredningen, leken. Og ettertanken. Albumet spriker i alle retninger, men samtidig virker det forunderlig balansert og fokusert. Denne utgaven av G-Side kan blande tøys og introspeksjon uten å miste fotfestet.

Rapmessig har det skjedd mye siden sist. På S2H er de ville og aggressive, på Starshipz tankefulle og søkende, i tråd med den utvidete tematikken. Men virtuose blir de først på HIP. Her klarer ST endelig å leke med flowen igjen når han rapper om personlige og alvorlige ting – på en måte han kanskje ikke har gjort siden hans tidlige (07) og fantastiske freestyle over Lupe Fiascos Kick Push, Smoke, Write. Han er fortsatt friest på relativt enkle beats som So Gone, What’s It All About, Paradise og This Is The Life, men han opererer ikke lenger med et tydelig skille mellom fritid og arbeid, og tvilen uteblir. Jeg tenker nok at det først er på Cohesive at han fullt ut klarer å integrere alle sidene ved seg selv til en enhetlig persona, men på HIP prøver han ut en ny flow og et nytt humør på hver sang, og høres ut som om han synes det er skikkelig gøy å rappe. Han myrder låter som den Karate Kid-samplende Feel The..., for øvrig nok en låt om frihet, ansvar og valg (og biler og fine klær), men her blir ansvaret aldri tyngende – bare noe man må leve med og gjøre det beste ut av:

Live from Jackpot City, Crack Rock City,
Louie backpack, Louie lap top with it,
Huntsville Starz hat match my fitted
And if it’s about gettin stacks, goddamn it, I did it!
You’re rocking with a Rocket City nigga,
My ego got bigger as my pockets got thicker,
Not a drug dealer just a young money flipper
Guarantee if they don’t see us they gon’ damn sure feel us!
Roll the dice, gamble with your life,
Get rich or get locked up 900 nights,
Niggas get 9 for an onion of the white,
Got tired of ridin chevys now they stuntin on they bikes, Gyeah!
Drop a couple bucks on the polo
Speakers know karate, my trunk is a dojo,
2Lettaz Miyagi, enroute to the dough, ho,
And when I leave that bitch, I’m headed fo’ the dro sto’!

Altså, jeg skjønner ikke at ikke flere synes at ST er en av de aller beste rapperne i verden akkurat nå. Han har sine begrensninger – det har de alle – men han er personlig, direkte, intelligent og morsom, og han har en helt rå stemme. Hva mer kan man ønske seg av en rapper? Og apropos Feel The... - hvis jeg savner noe på The One... Cohesive, er det den lette bouncen som finnes på denne beaten. (Oppfølgerlåta, ...Bass!!! ble kuttet fra albumet dagen før det kom i salg, men selv om den også er flott og hadde fortjent en plass på albumet, er den en komplisering av grunnidéen snarere enn en utvikling.)

Den største forvandlingen er det kanskje likevel Clova som står for. Clova er i bunn og grunn en enkel rapper, på tidlige G-Side-låter rapper han som oftest om at tystere må dø - ST var også påfallende opptatt av det der i unge år - men med HIP legger han den harde gatepersonaen som har dominert så lenge og begynner å improvisere frem en ny stil, som tar opp i seg mye av den nynnerappingen som kjennetegnet trap-rappere som Yung LA og Shawty Lo rundt 2007-08. Men med Clova blir det annerledes, for Clova er musikalsk, og han er i en rapgruppe i bevegelse. Noen ganger kan man få inntrykk av at han sliter litt for å henge med – øyeblikket på So Wonderful som du siterer, der han forteller at han nettopp har lært seg skattereglene, er samtidig stor kunst og hylende morsomt, eller i hvert fall lett å parodiere. G-Side har i det hele tatt en slags uskyld over seg som både gjør dem sårbare og tillater dem å si slikt som ingen andre rappere kan si. Det er så mye som står på spill for dem. (Jeg skal tenke over Too $hort-analogien din - den er forfriskende!)

Men det jeg elsker ved Clova er at han tar alle utfordringene CP og ST slenger i hans retning og vokser på dem. Og det lett drømmende, nesten lykkelige ved nynnerap-stilen han tilegner seg her (og delvis på tampen av Starshipz) passer perfekt til alle de nye sangene om å reise ut og vekk for å leve ut sine fantasier i fjerne verdensdeler. Den har noe luksuriøst over seg som står bra til musikken. Dermed oppstår en ny dynamikk mellom ST og Clova, eller i hvert fall en utvidet dynamikk, der de kanskje i større grad utfyller hverandre musikalsk enn de gjorde tidligere.

HIP er også det øyeblikket da CP, den ene halvdelen av Block Beattaz (også de skar ned til kjernen rundt 2008), for alvor fant en egen stil som ikke sto noe tilbake for makkerens. Mali Boi står bak mange av Block Beattaz aller største hits, og på samarbeidsprosjektet Starshipz er fingeravtrykkene hans overalt: tunge 808’er, atmosfærisk synth. Man merker CPs signatur best i R&B-tøtsjene og i gitarplukkingen på åpningssporet. Men på HIP har Mali bare med én produksjon, College Girls, som litt ironisk, kanskje, også er den mest pop-orienterte låta på albumet. Det er jo flere gode produsenter involvert på HIP (Burn One, Johnny Juliano, PT, L-Don, Bossman), men alle de aller beste låtene er det faktisk CP som har gjort. De er luftige, men basstunge, med masser av live-instrumentering over kjappe, men fyldige trommer. Der Starshipz trakk oppover og nedover samtidig, finner G-Sides produksjon en ny likevekt med CPs utvikling på HIP. Her kan høyt og lavt, fjern og nær, finne sammen uten smerte.

Huntsville International er et energisk og eventyrlystent album, et album fullt av glede, uten forstillelse, fra en gruppe som plutselig skjønner at det er de selv som bestemmer reglene for hva de kan og vil gjøre. Det er også et av mine absolutte favorittalbum noen sinne, uansett sjanger. Selv kona mi kan alle sangene på Huntsville International utenat.

Bonus: Tryna Get Rich ble kuttet fra albumet, men er med til slutt på videoen til This Is The Life


G-Side-veckan, del 2: Starshipz & Rocketz

 

STARSHIPZ & ROCKETZ (Slow Motion Soundz) (2008)


Nicholas:
Jag älskar artister som är produktiva. Jag tänker Miles Davis, Bob Dylan och Beatles på 60-talet, David Bowie på 70-talet, Prince på 80-talet, The RZA och Mannie Fresh på 90-talet och Jay-Z innan han gick i pension (jag vet, de säger att han är tillbaka, men jag tror att det inte är han utan någon annan som har kört en face/off-kupp). G-Side är en av de senaste årens mest produktiva artister, med ett album om året sedan 2007 och en utveckling som nästan är obegriplig. Är det verkligen ett år mellan skivorna, och inte två eller tre? För så stort känns steget mellan varje skiva. Allra tydligast är detta mellan debutalbumet ”Sumthin 2 Hate” och uppföljaren ”Starshipz & Rocketz”.

Den mognad som märks på Starshipz & Rocketz gäller främst för Block Beattaz produktioner. Från att göra skickliga pastischer på diverse andra stilar och samtida trender på Sumthin 2 Hate började de här renodla det sound som var deras och ingen annans. De mångbottnade, dynamiskt komponerade och mjukt flytande beatsen tjusar lyssnaren vid många tillfällen. De dimmiga körerna och kora-liknande gitarrsamplingarna i det inledande titelspåret, de ondskefulla syntarna i den pessimistiska ”Youth of the ghetto”, det osannolika i att göra en röjig klubblåt av en klassisk violin i ”G S I D E R”, den kosmiska balladen ”Hit da block” som tar vid där ”Ice Kissez” slutade, den euforiska ”Speed of sound” med sin upphackade Enya-sampling, och så den otippade avslutningen ”Run thingz” där fräsande syntetisk eurotechno används i en utsträckning som Block Beattaz inte vågade gå när de tidigare samplade Robert Miles i Jackie Chains ”Rollin’”.

ST 2 och Clova har också utvecklats, men inte lika mycket. Här finns visserligen inga textrader som ”Put a pistol in a nigga’s face / that’ll set him in place” men mognaden är ändå ganska diffus; de två rapparnas vuxna identitet har ännu inte helt tagit form. Men rent hantverksmässigt märks det hur de har växt – i ”G S I D E R” är deras flyt perfekt anpassat till beatets rytm, och det märks att de verkligen lyssnat på beatet i ”We own da building” innan de hittade på den kongeniala refrängen. Det låter verkligen som om taket har tagit eld, dansgolvet är kokhett, klubbens fönster är immiga av kondens, och mitt i allt studsar två stenhårda rappare och bedyrar att de inte bryr sig ett skit och att allt gärna får brinna ner. Det är vackert. Dessa två låtar är tillsammans med den Atlanta-klingande ”Rubber bandz” skivans mest hittiga och dansanta och visade att G-Side kan göra moderna, utsökta klubbhits när som helst, om de bara känner för det. Men liksom sina producenter har de alltmer dragits mot de episka och eftertänksamma balladerna.

Starshipz & Rocketz är ändå G-Sides kanske minst lyckade skiva, eftersom den lider av växtvärk. Det är deras (och Block Beattaz) första konceptalbum, en lokalpatriotisk och optimistisk dröm om rymdresor (Huntsville, Alabama har en stor stolthet, och det är NASA:s Marshall Space Flight Center). Som givetvis kan ses som en metafor för allt som är oåtkomligt och efterlängtat av fattiga svarta kids från hooden. Men varken Block Beattaz musik eller G-Sides texter orkar följa upp detta spår i någon större utsträckning – egentligen är det bara skivans näst första och näst sista spår (”Starshipz & Rocketz” respektive ”Speed of sound”) som är laddade med astronomisk romantik, och det är lite synd. Andra låtar, som ”Youth of the ghetto”, ”One stack” och ”Hit da block” har en mystisk och vagt obehaglig ton som ligger nära stämningsmässigt. Men merparten av låtarna är ”bara” vanliga raplåtar. Att ragga brudar i sin Chevrolet är en vanligare resa än att möta sitt öde i en rymdfarkost på skivan, och för all del, sådana låtar kan ju vara hur bra som helst (musikhistorien har nog fler bra billåtar än rymdlåtar, när jag tänker efter), men det ger hur som helst skivan ett något splittrat och kompromissartat intryck.

Trots detta är det en fantastisk skiva, med flera av G-Sides mest klassiska låtar. Men transformationen blev i mina ögon komplett först på nästa skiva, ”Huntsville International”.
 

Marius:
Nicholas, så interessant at du synes Starshipz er “G-Sides kanske minst lyckade skiva”! Jeg tror ikke jeg er enig, men det er et godt utgangspunkt for en diskusjon av albumet. Jeg vet at bandet selv tenker på det som sitt mesterverk, i det minste før The One... Cohesive kom, og jeg tror mange ville være enige med dem. Selv har jeg hørt så mye på albumet og over så lang tid at jeg faktisk var nødt til å lytte utelukkende på Starshipz & Rocketz en uke i strekk før jeg klarte å sette meg ned for å skrive noe om det. Og da jeg endelig satte meg ned, bestemte jeg meg for at jeg skulle prøve å argumentere litt mot deg.

Da albumet kom, i 2008, hørte alle andre på Carter III, men jeg foretrakk Starshipz & Rocketz, som tronet øverst på min albumliste det året (det virker som en evighet siden!). At G-Side også hørte på Wayne, kan man høre på tittelsporet, der ST parafraserer ham ved å si “We ain’t the same, I’m from a whole ‘nother galaxy.” Det var jo mange som parafraserte Weezy den høsten, men G-Side har sine ord i behold. De hermer ikke etter noe kult Lil Wayne har sagt så mye som de slutter seg til en slik måte å tenke på: Dette albumet hører faktisk ikke til i samme galakse som 99% av rapalbumene som kom i 2008. Det har en klart definert sound som riktignok nikker i mange retninger, men som alltid er helt seg selv. Albumet har også en radikalt annen sound enn Sumthin 2 Hate fra året før. Den føltes, og føles fortsatt, som et gjennombrudd. Det er ikke for ingenting at STs første ord på albumets første sang er ”Think I can’t see through the smokescreen?” Starshipz er lyden av dette gjennombruddet, dette første forsøket på å se gjennom og forbi illusjonene, på å se seg selv i et nytt perspektiv, liksom utenfra. For meg er dette kanskje hovedkomponenten i det konseptet du delvis etterspør i din oppsummering. Romskip og raketter var det som tillot menneskene å se seg selv – sin planet, sine omgivelser i universet – utenfra for første gang. Det er en relativiserende bevegelse, som speiles i at det jeget som er så viktig i rap generelt og på Sumthin 2 Hate spesielt, egoets evner til å beherske sin lille verden av begjær og tilfredsstillelse, aldri får dominere tekstuniverset. For hver We Own The Building – en bygning som du ganske riktig påpeker at brenner, en ødeleggelse som feires i sangen – får vi en påstand som ”Hello, I am the youth of the ghetto”, der rapperne både er tilstede som erfarende jeg-personer og som representanter for et større fellesskap av ubemidlede.

Det er et dobbeltperspektiv som etableres: vi er både på jorda og over den, på et nivå der livet der nede kan representeres på en adekvat måte, der orden kan opprettes av kaos, uten at kaoset fornektes. Jeg får fortsatt gåsehud når jeg hører STs fantastiske åpningsvers på Youth of the Ghetto:

Momma stay gone, daddy been gone
Lights ain't on so I had to get grown
No TV, can't watch the Flintstones
So I went outside with them boys and flipped stones
Idolized the ballers that flossed and flicked chrome
They throw me a couple dollas and tell me to get home
But I ain't going in tonight, it’s hot up in these streets
My house ain't got no heat and it get cold in that bitch
No bed to sleep
No pot to piss
No food to eat
No spot to shit
No lock to twist,
No options
Optionless,
A nigga gotta put a stop to this
As young boys we explored the ghetto with no map
Seems like all roads led to the trap
You can call me crazy
But this is what da fuck you made me


Dette er ikke først og fremst en sentimental fremstilling av livet i ”the trap” – det er en fortelling om hvordan et visst perspektiv blir utviklet, om hvordan dette livet har lært rapperen å se verden, et perspektiv som kan utvides, men ikke forlates. At perspektivet er personlig snarere enn objektivt og profetisk, skjønner vi senere på albumet: STs mor er død, faren har ikke villet ha noe med sønnen å gjøre. Dette er ikke verden sett fra verdensrommet, men fra en viss tilvunnet høyde, et sted man kan se klart fra, men ikke uten smerte. Det er dette som antydes i albumets åpningsvers, der ST snerrer

And Massa’s trying to make it to Mars
I mean NASA’s trying to make it to Mars
While ghetto kids got they face to the stars
Prayin to God Wonderin if they gone make it or starve
They just playin they cards
We on the block, we ain’t neva seen an astronaut
So I looked up to the nigga with the fattest knot.


Poenget er ikke at kritikken av den hvite manns herredømme er banebrytende i rapsammenheng, det er den selvsagt ikke, men at den blir presentert i et visst perspektiv, knyttet til visse erfaringer – personlige, men ikke private, ikke først og fremst uttrykk for et (krav)stort ego. Disse erfaringene er vonde, men også nødvendige for å kunne se klart.

De muliggjør dette perspektivet, denne musikken, dette begjæret. Sentimentaliteten er tilstede, men den må i siste instans vike for virkelighetsorienteringen – man må spille de kortene man har fått utdelt – og for behovet for å komme videre. Clova sier det fint i Youth of the Ghetto:

It’s like they tryna bring me down, dawg, and take my life.
But I told them, I will not lose.
Starshipz & Rocketz, dawg, we aimin’ for the moon.

Det som slås fast her, er at perspektivet er viktigere enn begjærsobjektet. Starshipz & Rocketz er sånn sett ikke et konseptalbum om romfart, men om hvordan oppveksten i (eller rettere sagt rundt) romfartsbyen Huntsville har skapt begjærsstrukturer hos rapperne, hvordan den har formet måtene de ser seg selv på, måtene de drømmer om frihet og oversikt på.

Det er dette perspektivet som utvikles gjennom hele dette albumet. Ofte presenteres det som små, men viktige gjennombrudd, som når ST reflekterer over hvordan "I'm only 21/ and I can probably get more years than that if they find what's in the trunk." Det som dramatiseres her er en slags åndelig oppvåkning, en evne til plutselig å se seg selv utenfra og til å reflektere over det man ser. En oppvåkning til ansvar, til å skjønne hva som står på spill, livet, uten at man helt kan vite konsekvensene av denne plutselige innsikten.

Ja, hva er konsekvensene av denne plutselige innsikten? Vel, først og fremst er det snakk om å bli voksen, tror jeg. Det evolusjonære kvantespranget fra den ungdommelig kjekke Sumthin 2 Hate til den alt-for-vise Starshipz & Rocketz er kanskje aller tydeligst på en sang som Everywhere I Go, som burde være så langt utenfor rekkevidden til den gjengen som lagde S2H bare året i forveien at det er rent skremmende. Everywhere I Go har tre vers, et av dem ved en rapper jeg ikke har hørt om verken før eller siden, men det er det første og det siste, ved henholdsvis ST og Clova som betyr noe. De er begge adressert til en fraværende farsskikkelse, og det er også ham hooket handler om: ”Everywhere I go / Your face is all I see / Everywhere I go / Your shadow’s haunting me.” Dette er ikke faren som helt eller skurk, men som spøkelse, en skikkelse definert som et høyst tilstedeværende fravær. Ikke et motstander men som et formende savn. Og kanskje er faren alltid et spøkelse i raptekster, men sjelden så direkte, så nærværende som her:

Dear father, I need your help,
I’m trying to be strong
And It’s like every time I try to do right I go wrong
Travelling all alone, down a road so long
Cause my soul got a whole in it, like the ozone


Men faren svarer ikke. Ikke fordi han er død (som STs mor er), men fordi han ikke bryr seg. Når ST sier ”How the fuck would you feel if your father didn’t want see ya?” stilles spørsmålet formelt ikke til lytteren, men til faren som ikke vil treffe ham. Det er ikke aggresjonen som står i sentrum her. Det er savnet, og ensomheten, og spøkelsene:

I depend on the reefer to maintain and cope
But I coulda sworn I saw your face in the smoke

Vi får aldri vite om ansiktet i røyken er en visjon eller en illusjon, om ST har trengt gjennom røykskyen eller om han er fanget i den. Men vi aner at han stiller seg spørsmålet, at han vet hvor han er, og at han er i ferd med å få et grep om hvem han er og hva han er. Jeg tror jeg må til Scarface for å finne en slik grunnleggende ensomhet uttrykt i et rapvers.

Men Clova er ikke langt etter! Det blir mye til at jeg snakker om ST når jeg snakker om G-Side, for han er på en måte den komplette pakka: stemme, intelligens, instinkt, flow. Clova er nesten alltid dømt til å spille annenfiolin, og når jeg skal snakke om ham og hva han tilfører gruppa, griper jeg nesten alltid etter ord som klang, følelse, musikalitet. Men på Starhipz er det flere ganger at Clova – nesten! – er på høyde med ST. På låter som G-Sider og Youth of the Ghetto er han ikke langt unna. Og mitt favoritt-Clova-vers er nok det på Everywhere I Go. På intervjuet med Mats Nileskär som ble tatt opp under Oslo-konserten i fjor, never Clova at han faktisk ikke vet hvem faren hans er: han er et resultat av en voldtekt. Og når man ført vet det, fremstår dette versets nedtonet personlige oppvekstskildring som noe av et mesterverk, ikke minst den intense avslutningslinja:

October the fifteenth, nineteen eighty three
Hopped off out my momma’s womb,
They introduced an OG
That’s me, Yung Clova, thangs bad,
Wearin’ buttons to school,
It’s funny how the kids laugh.
Yeah the boy cryin, momma cryin, dead broke
Stepdaddy actin a fool, gone off that white coke,
Don’t get it twisted mella, everything I spit real
Momma smokin on the can, this the life I would deal
And fuck makin A’s, a nigga at school starvin’
And I’m so ashamed (mumle mumle mumle)
And I can’t turn to help, Lord I need a blessin’
12th grade, a nigga homeless and I keep stressin
Fuck it, wrong things for right reasons
I hit the block with the worst, dawg, it’s grind season
I mean grind season, dawg, I need everything
Before I let my family down I would kill a man.


Clova er ikke der ST er, han ser ikke ansikter i røyken og tenker ikke på faren sin. Han henvender seg til en himmelsk far, men får ikke svar eller hjelp, og begir seg ut på gatene i stedet. Han har ikke trengt gjennom ”the smoke screen” ennå, han har fortsatt røyk i øynene. Dette er i bunn og grunn den samme Clova som vi møtte på Sumthin 2 Hate, gategutten, råtassen. Når han nynner ”yeah-yeah-yeah they watchin’ me!” i bakgrunnen mellom versene, er det en slags eksaltert paranoia jeg tenker på, heller enn klarsyn. Men noe har skjedd likevel. Denne Clovaen er i stand til å snakke om skam, og om å stå utenfor, og om å ha noe å miste. Og han kan forklare at han kan drepe et menneske uten at det høres ut som tomt skryt, men snarere som en oppvåkning. Et liv oppsummeres i løpet av dette verset. Det man har, det man er og det man har vært tas opp, undersøkes, vurderes. Her er jeg, men hvor går jeg?

Voksent nok, altså. Og som så mye annet på dette albumet minner det oss om at Starshipz & Rocketz på så mange måter er et album om rom: om nærhet og avstand, om da og nå, om meg og de andre, om hvordan man reiser og utvikler seg uten å flykte, om å finne seg selv i bevegelsen, i lydens hastighet. Reisen plasserer deg, den forteller deg at du er underveis. Det er påfallende at så mange av sangene – og særlig de på albumets andre halvdel – bokstavelig og metaforisk handler om transport. Bare sjekk titlene: Swangin, Minute Away, Back of the Chevy, Hit Da Block, Everywhere I Go, Speed of Sound, Run Thingz. J

eg tror dette er med på å forklare noe jeg ikke helt hadde tenkt over før du nevnte det i din kommentar til albumet, nemlig et visst ubehag som hefter ved flere av sangene. Du skriver nemlig at låter som Youth of the Ghetto, One Stack og Hit Da Block “har en mystisk och vagt obehaglig ton.” Og det er interessant!! Jeg tror kanskje jeg er uenig med deg når det gjelder Hit da Block, som for meg er en av de låtene jeg liker best å være i, men du sier noe viktig, tror jeg. Kommentaren din fikk meg til å tenke, og jo mer jeg tenker, jo mer tenker jeg at det mystiske og vagt ubehagelige faktisk preger de fleste låtene på dette albumet, og jeg tror til og med at det går an å si noe om hva som skaper dette ubehaget og hvorfor det er der. Hear me out.

Produksjonsmessig høres ikke Starshipz & Rocketz ut som noe annet album jeg kan komme på i farten: vektløst og svimmelt, organisk og fremtidsrettet på samme tid. Jeg har relativt god koll på det meste av Block Beattaz’ produksjoner både før (SMS-relaterte utgivelser tilbake til ca 2003) og etter dette albumet, men Starshipz er et unikum, den etablerer et eget rom. Og vanligvis har jeg tenkt at S&R skiller seg ut fordi det er det mest utstrakte samarbeidet mellom Block Beattaz’ to kjemper: Mali Boi (sjefsprodusent for PRGz) og CP (sjefsprodusent for G-Side). På Starshipz er det som om de presser hverandre lengre enn de har gjort før. Lyden er kompleks og særegen, med en dybde og en varme som setter dem i noe av en særstilling blant hiphop-produsentene på 2000-tallet. Block Beattaz tør å være langsomme på dette albumet, og de utfordrer hverandre, i positiv forstand.

Det er i hvert fall slik jeg har pleid å tenke på dette albumet. Men nå innser jeg at disse ordene ikke egentlig berører det essensielle, som jeg tror har å gjøre med det ubehaget du setter fingeren på. Ubehag ja. Det er der. Men hvorfor? Hva gjør ubehaget på akkurat dette albumet? Som du kanskje kan ane: Jeg tror det har med noe av det jeg har forsøkt å formulere over å gjøre, men mer spesifikt tror jeg det har å gjøre med et gjennomgående lydmotiv på nesten alle låtene på Starshipz: de nesten umenneskelig høye, klagende tonene, gjerne med en liten vreng, en liten distortion, koblet med dyp dyp bass og tunge trommer. Det er som om rytmeseksjonen prøver å gå så dypt den kan mens melodiene eller melodifragmentene prøver å nå så høyt de kan, som om målet er å skape størst mulig avstand, et størst mulig gap, mellom topp og bunn. Knoppene brister. Gapet er der i Youth of the Ghetto, men det blir større etter hvert: G-Siders strykere sikter mot himmelen, i One Stack tar de høye tonene over for fullt, Strictly Business klager og mjauer, De lyse strykerne i We Own the Building jamrer seg på en helt annen måte enn de gjorde i Ghostfaces Saturday Night, som brukte det samme samplet. Der var de kraft, her er de en forpint vind. Og de spøkelsesaktige synthene i Everywhere I Go virrer rundt som om de forsøker å finne en måte å forlate jordelivet på, forgjeves.

Men de høye, forpinte tonene forsvinner til slutt, Everywhere I Go er, interessant nok, siste gang de dukker opp. Den lyse vocoderen på Speed of Sound blir aldri ubehagelig, bare euforisk. Og de er så godt som fraværende i det lange, litt skuffende midtpartiet som alltid har forvirret meg. Låter som Rubba Bandz, Minute Away og Back of the Chevy er for meg kanskje de eneste uinteressante låtene G-Side har gjort. Det er fine ting i dem alle sammen, men de engasjerer meg ikke, og kanskje heller ikke G-Side. Det interessante er jo at Rubba Bandz, Minute Away og Back of the Chevy motivmessig og tematisk er de låtene som liksom ligger tettest opp til det G-Side gjorde på Sumthin 2 Hate: enkle sanger om sex, dop og livet som tøffing. Men her er det som om begjæret mangler. Minute Away og Back of the Chevy er sex som atspredelse. Og det er underlig, for som Ice Kissez demonstrerte, kan G-Side begjær bedre enn de aller fleste. Kan det være så enkelt som at begjæret har flyttet seg? At de bruker det til å gjenoppfinne seg selv og G-Side på en slik måte at alle de begjærsobjektene som var så viktige før rett og slett ikke er nok lenger?

Jeg mistenker det. Og jeg mistenker også at det kanskje er nettopp derfor disse låtene er med. Når du tøyer strikken såpass langt, lydmessig og tematisk, som G-Side og Block Beattaz gjør på mesteparten av dette albumet, trenger du kanskje også en følelse av normalitet, noen hvileskjær. Du trenger å komme ned. Men sammenlignet med resten av albumet blir disse hvileskjærene kjedelige. Det hadde holdt lenge med Swangin inn i Hit Da Block – to av mine absolutte favoritter på albumet. I Hit Da Block er det en avgrunn som ikke er tilstede i Swangin, så kanskje har du rett likevel. Ubehaget er der også. Og dette er et annet, mer produktivt ubehag enn følelsen av at albumet er litt for langt.

Det produktive ubehaget er derimot knyttet til distansen, til den følelsen av uvirkelighet som kjennetegner oppvåkningen, oppdagelsen av at man er dobbel, at man er her og der samtidig. Et spøkelse.

Derfor synes jeg det er så interessant at Speed of Sound liksom skifter gir på albumet. Den varmt melankolske Swangin har kanskje forberedt oss på dette omslaget, men med Speed of Sound er det som om albumet – og G-Side – endelig er fremme. Mye er blitt sagt om at Block Beattaz her sampler Enyas Orinoco Flow, men lite er blitt sagt om hvor riktig denne sangen føles akkurat her, på akkurat dette albumet: det kjennes som å komme hjem. Everywhere I Go er et forknytt og ubehagelig oppgjør med mørke tanker, men det er som om den må til, som om den utløser en slags katharsis, en renselse: bekymringer og angst skaller av og faller til bakken. Når Speed of Sound skyller inn over deg er det som å bade i et hav akkurat så varmt at det er vanskelig å si hvor kroppen slutter og vannet begynner. Bortsett fra at det selvsagt handler om luft, om hodet i skyene og lydens hastighet. Altså om frihet, om mangel på hindringer. Med Speed of Sound er det som om målet er nådd, forvandlingen av G-Side fra et åpenbart begavet men likevel lett generisk sørstatsband til noe nytt og uhørt er fullbragt. Du hører det i stemmen til ST også. Han slapper av. Han koser seg på beaten og tar seg tid til å hilse til sin avdøde mor, fullstendig uten bitterhet eller selvmedlidenhet: ”Keep my head up in the clouds / Move at the speed of sound / You can tell I’m Jackie’s son / Wonder if she sees me now?” Clovas vers peker også fremover. Gjennom hele albumet har han vært paranoid, trengt opp i et hjørne, full av rettferdig vrede. Nå løsner han opp og begynner å fantasere om hva fremtiden vil bringe, på en måte han aldri før har gjort. Før har G-Side reist med biler og romskip, men det er med denne sangen, og spesielt med Clovas vers, at musikken blir G-Sides foretrukne transportmiddel, som skal ta dem med over sjøen, til fremtiden og Europa: ”Every day I just kick, push like Lupe / Money double, crossed the seas I’m in UK”. Og passende nok avsluttes albumet med Run Thingz, som åpner med lyden av et (europeisk) fotballmål og påfølgende jubel, før rave-samplet – fra Dunes Hardcore Vibes – setter inn, som for å understreke hvor langt de har reist og hvor langt de har tenkt seg, nå som de endelig har kommet frem. Det moderne G-Side, det nye G-Side, blir født her, i overgangene mellom de siste låtene på Starshipz & Rocketz. Og karakteristisk nok passer dette nye G-Side på å ta med fortiden – sin egen fortid og området de kommer fra. STs åpningslinjer griper tilbake til den mest gangsta av alle de gangsta låtene på Sumthin 2 Hate, Gz Up (It’s ST / If you test me / hope your vest be / where your chest be), etterfulgt av en genealogi over sørstatenes store raphelter som kulminerer med Alabama og G-Side, før Clova – nå gjenfødt som UK Clova – fantaserer om at verden venter bare på ham, om Grammyen han snart skal vinne og om hvor bra han kommer til å representere Bama på den røde løperen. Det er som om G-Side har kjempet mot Freuds realitetsprinsipp og overvunnet det. Av en eller annen grunn føles det ikke som tomt skryt.

Hvis jeg skulle si noe negativt om albumet utover at det inneholder tre låter som jeg ikke er så veldig glad i, at viljen til å spenne ut et gigantisk lerret som kombinerer det høyeste høye og det dypeste dype noen ganger ofte gjør at et svakt ubehag hefter ved lytterens opplevelse, og kanskje også at det bokstavelig talt starter tungt, med en rakettoppskytning og det langsomme tittelsporet – må det være at ST ikke alltid høres ut som den eneren han jo egentlig er her. I månedene mellom Sumthin 2 Hate og Starshipz gjestet ST en rekke låter, og han stjal showet på hver eneste en av dem: ung, sulten og aggressiv. Lytt for eksempel til Betta Halfs My Turf, produsert av Arkitek (som pleide å være en Block Beatta og som gjorde Swagga på S2H), og du vil høre en rapper som høres ut som om han er i stand til å atomisere enhver beat man kaster i hans retning. Det gjør han ikke helt på Starshipz. Til tross for at mange av tekstene hans her er lysår bedre enn noe av det han hadde skrevet før, og til tross for at han fortsatt åpenbart er stjernen i duoen. Vi får et glimt av hvor rå han kan være på We Own Da Building, men ellers er det som om han holder igjen, som om stemmen hans er litt ufokusert. Tildels handler det nok om at produksjonen på Starshipz – tung, symfonisk, majestetisk – bryter med de spinklere, enklere produksjonene ST hadde revet i filler tidligere. Og delvis handler det nok om at ST på og gjennom Starshipz er i ferd med å gjenoppfinne seg selv som rapper, med å finne en ny måte å uttrykke seg på. På Starshipz er det som om han ikke prøver å imponere eller forføre lytterne med flowen sin. I stedet lytter han til sine egne ord – mens han rapper dem. Nærmest som om han er overrasket over at han sier det han sier, over at han kan si slikt, over at musikk kan brukes slik, over at dette er ham. Det er definitivt snakk om en mellomfase, om voksesmerter som du sier, og det er noe uavklart over vokalen hans. Men som jeg har antydet, tror jeg at disse voksesmertene skal leses så bokstavelig som mulig. Starshipz & Rocketz er ikke primært et album som lider av voksesmerter, men et album om voksesmerter, der vi er vitne til vekst. Men ja, det er noe uavklart over vokalen hans. Den har ikke riktig har kommet ut, om du forstår hva jeg mener. Og delvis tror jeg også det handler om at vokalmiksen ikke sitter like godt her som på andre G-Side-album. Starshipz er kanskje det mest velproduserte av alle G-Side-album, men noen ganger føles det som om rapperne drukner litt i miksen. Eller, kanskje jeg eller burde si at de vinker – de drukner ikke. Starshipz er slikt et eksperimentelt og komplekst, ja, et så rikt album at jeg ikke ser bort fra at jeg kommer til å tenke på det som G-Sides beste om et tiår eller to. Bonus: "G-Side TV got a 100 000 000 viewers":
 

G-Side-veckan, del 1: Sumthin 2 Hate



Et samarbeid mellom
Annika Flynner og The Jaywalkers

Marius:
På bare fire år har G-Side utgitt fire av de beste hiphop-albumene på 2000-tallet: Sumthin 2 Hate (2007), Starshipz & Rocketz (2008), Huntsville International (2009) og The One... Cohesive (2011). Et nytt album er etter sigende på vei i løpet av året. The One... Cohesive har blitt anmeldt i toneangivende dagsaviser både i Norge og Sverige, og har mottatt toppkarakterer i begge land. Likevel er det oppsiktsvekkende få som vet hvem de er. G-Side spilte to konserter i Norge før de holdt sin første konsert i New York i fjor. De store amerikanske hiphop-publikasjonene har ennå ikke nevnt dem med et ord, antakelig mest fordi G-Side er veldig indie i rapsammenheng. Dog, leserne av Annika Flynner og Jaywalkers vet formodentlig godt hvem de er. Nicholas var den første som anmeldte G-Side i Sverige (stort smilefjes i Nöjesguiden til Huntsville International), og Marius/Giraffo har forsøkt å spre det glade budskap i noen år nå. Først nå virker det som om resten av Skandinavia for alvor er på vei etter. I begynnelsen av mai vender G-Side tilbake til Norge, 4. mai spiller de på John Dee i Oslo, og etter det jeg hører er det denne gang snakk om flere konserter i Europa, blant annet i Sverige og Danmark.

Dette føles derfor som det rette øyeblikk til å prøve noe nytt. Vi, Nicholas og Marius, skal vie denne uken til et aldri så lite dypdykk i G-Sides katalog, i håp om at det å veie albumenes styrker og svakheter opp mot hverandre kanskje også kunne kaste nytt lys over dem, og at samtaleformen kanskje også kunne få oss til å se tingene på nye måter. Derfor altså G-Side- uken, et samarbeid mellom Annika Flynner og Jaywalkers-bloggen. Hver dag tar vi for oss ett album, og til slutt skal vi prøve å finne en måte å oppsummere det hele på også, hvis vi bare finner ut hvordan.

Nicholas:
You heard the man. Jag och Marius aka DJ Giraffo träffades på den redan legendariska G-Side-konserten i Oslo förra året och har hållit kontakt sedan dess. Vi har olika utgångspunkter – Giraffo har följt deras karriär på nära håll i flera år, har haft ett finger med i spelet i deras erövring av Europa, och har såväl medverkat i ett skit på Huntsville International som försvarat dem mot Noz giftiga tunga i en lång kommentartråd på Cocaine Blunts & Hip-Hop Tapes. Själv hade jag aldrig hört talas om dem förrän Huntsville International damp ner som en slägga i huvudet på mig och fick mig att börja yra om världens just nu bästa rapgrupp. Med sin nya skiva The One... Cohesive, som i Sverige både har recenserats i vår största dagstidning och spelats i rikstäckande P3 – för att inte tala om den internationella hyllningskören på twitter och bloggar – har G-Side cementerat sin status som en av det nya decenniets mest vitala hiphopartister. Vi tyckte därför att det var på sin plats med en hel vecka av hyllningar och tips. Se det som Huntsville Pride, om du så vill.


Marius: Jepp. Og vi kjører rett på med G-Sides debutalbum, Sumthin 2 Hate fra 2007:



SUMTHIN 2 HATE (Slow Motion Sounds) (2007)


Marius:
Jeg elsker Sumthin 2 Hate, G-Sides første album. Det er ukomplisert på en slik fin måte. Arrogansen og sevltilliten er på topp, hele albumet oser av ungdom. Likevel må jeg si det er en merkelig pakke de skrudde sammen, ikke minst når det gjelder rekkefølgen på låtene. G-Side-navnet og albumtittelen lover hard gatemusikk, og det får man også, men Sumthin 2 Hate åpner faktisk med tre meditative, introspektive låter på rad: Do My Thing, Pray og This Thug, som sammen setter en tone som albumet for øvrig ikke helt følger opp. For rett etter denne åpningssekvensen begynner albumet å snerre - Sumthin' 2 Hate, Kill Yoself -og tulle - Feel Like I Look - før det endelig for alvor setter seg med den første udiskutable klassikeren så langt inn som spor åtte (sang sju): Alpine Tickin, en låt som høres svær og naturlig ut på en måte som (nesten) bare G-Side kan være. Og enda underligere: G-Side er en duo bestående av ST 2Lettaz og Yung Clova, men Clova dukker ikke opp før på det siste verset på albumets femte spor (fjerde sang), jeg tror det må være det niende verset. Og da har Mali Boi allerede rukket å legge to vers, mens ST har hatt to solosanger.

Det er selvsagt gode grunner til dette: for den som lytter er det tydelig at det er ST som er stjernen i G-Side, noe han ettertrykkelig beviser allerede på første spor, Do My Thing, som er en av mine absolutte favoritter fra skiva, sammen med Ice Kissez, Alpine Tick og Swagga. Men samtidig er det ikke før Clova kommer inn - kanskje ikke før Kill Yoself eller Alpine Tick - at albumet finner balansen: en balanse som Clova er en uhyre viktig og lenge undervurdert del av. Jeg liker godt de aggressive låtene på dette albumet: de er fulle av såvel galle som godt humør. Og under det hele: et stikk av melankoli som kanskje først slår ut i full blomst på avslutningssporet, 80z Babyz.

G-Side gjorde seg bemerket for første gang på monster-samleren Hood Headlinaz fra 2005 (som for øvrig ble utgitt både som en Slow Motion Soundz og som en Paper Route-utgivelse), så da Sumthin 2 Hate ble sluppet, var de ikke fullstendig ukjente blant folk som fulgte med på Alabama-rap. Det finnes en rekke tidlige G-Side-låter fra tiden før debutalbumet, og de fleste av dem er samlet på bootlegen 80z Baby, som kom ut høsten 2007. De er som regel beinharde, og svært gode. Det knyttet seg altså visse forventninger til hva G-Side kunne finne på, og særlig den purunge ST var en man fulgte med spenning. Men likevel. I 2007 havnet det uungåelig i skyggen av en del av de klassiske PRGz-låtene som traff nettet det året: Wood Grain, The Streetz, Rollin', Bama Gettin Money, tidløse klassikere som knapt nok har vært overgått siden. Hva som mangler på S2H skjønner man kanskje sammenligner albumversjonen av tittelsporet med Mali Bois remix, fra det uferdige B.O.S.S.-albumet Keys 2 Tha City (2006), en langt mer muskulær og overlegen affære. Sammen er CP og Mali Boi kjernen i produsentkollektivet Block Bettaz (nå om dagen er det bare dem), og CP produserte mesteparten av Sumthin 2 Hate. Det gjorde han godt, men Mali Boi var virkelig on fire i samme periode, og det er vel kanskje bare på Ice Kissez at CP helt klarer å måle seg med makkeren.

Men G-Side ble bare bedre. Ikke lenge etter var CP fullt på høyde med Mali Boi - de er aller best sammen - og selv om G-Side skulle nå nye høyder, er Sumthin 2 Hate antakelig det eneste albumet fra 2007 som jeg fortsatt spiller hele tiden. Og det er fullt mulig å hevde at Ice Kissez er den beste G-Side-låta noensinne. Her er alt på plass. Den allerede nevnte arrogansen er der så definitivt, ST leverer et klassisk vers. Men her oppstår også noe av det som skal komme til å kjennetegne G-Side i årene fremover: en slags evne til å gå i dialog med beaten heller enn å behandle den som springbrett. For denne beaten fanger opp noe av det essensielle ved begjæret: den går liksom i sirkel. Karusellaktig: Både berusende og lett kvalmende samtidig. Lykkelig kvittrende på overflaten, brummende, murrende og utilfredstilt like under. For meg er den et mesterverk, men antakelig på en slik måte at den ikke hadde kunnet bli til hvis de som laget den hadde tenkt for mye over hva de gjorde da de lagde den. Allerede på neste album - Starshipz & Rocketz, er det toget gått. G-Side har begynt å tenke, og har samtidig forandret seg så mye at det ikke er noen vei tilbake.


Nicholas: ”Sumthin 2 Hate” är G-Sides första album men det första som jag hörde. Efter att till en början tyckt att det var en betydligt svagare skiva än de efterföljande ”Starships & Rocketz”, ”Huntsville International” och ”The One…Cohesive” har jag börjat uppskatta skivan mer och mer och tycker nu faktiskt mer om den än Starships & Rocketz. Den har den där charmen som bara präglar debutalbum – den dokumenterar en nyvaken grupp som förundrat och naivt prövar sig fram. Likt en tonåring i målbrottet svajar den i tonen, som om ST 2 Lettaz och Clova inte kan bestämma sig för vilken typ av rappare de ska vara – aggressiva eller tillbakalutade? Skämtsamma eller känslosamma? – de vet bara att de vill vara rappare, att det fetaste som har hänt dem är att de hamnat i en skivstudio och fått spela in en skiva, och de är fast bestämda att göra det så bra som det bara går. För vem vet, kanske blir det ingen andra chans? Det blev det, men det visste de ju inte då.

Jämförelser mellan G-Side och OutKast kan vara tröttsamma – och orättvisa mot G-Side; det är som att jämföra Big Star med Beatles – men när det gäller utvecklingen mellan de tre första albumen i respektive karriärer är det svårt att låta bli. Först en mysigt ungdomlig och lokalt färgad gangstapastisch, sedan en otippad resa rakt ut i rymden, och så till slut en skiva som låter mogen och mästerlig med en helt personlig ton. Sumthin 2 Hate är alltså G-Sides Southernplayalisticadillacmuzik, och precis som man kan förstå att vissa håller den skivan närmast hjärtat av alla OutKast-skivor så kan jag förstå att det finns vissa som rankar G-Sides debut som deras bästa. Det är givetvis inte sant. Men det finns något här som inte finns på någon av G-Sides andra skivor. Det är från denna skiva som frasen ”G-S-I-D-urrr” kommer, och det är både den dummaste och den ballaste textraden i hela G-Sides diskografi – inte undra på att de själva samplat den.

Men samtidigt ska man inte glömma att skivan är den minst helgjutna som G-Side gjort. För mig är den samling låtar, en samling hierarkisk som en kortlek eller en uppsättning schackpjäser: först kommer mästerverket ”Ice Kissez” , sedan kommer höjdarlåtarna ”Alpine Pick”, ”Pray”, ”Bama Wave”, ”Roll”, ”Feel like I look” och ”Muffins” och sedan kommer alla andra, som mest känns som transportsträckor mellan hitsen. Ord kan hur som helst inte beskriva hur bra ”Ice Kissez” är, men sin hypnotiska pianoslinga, screwade refräng, beslöjade rap och hysteriskt uppspeedade samplingar. En episk hiphopballad av bästa märke, och en god indikation av hur bra G-Side och Block Beattaz kunde bli om alla var på topp.

En intressant sak med skivan är att det är den enda av G-Sides skivor som utspelar sig i dagsljus. Låtar som inledande ”Do my thing”, ”Pray” och avslutande ”80z Babyz” är soliga, tillbakalutat lyckliga bilballader – de refererar till 00-talets Houstonhits lika mycket som ”Player’s ball” refererade till Dr Dres ”Let me ride”. Men redan i inledningen på nästa skiva, ”Starships & Rocketz”, träder G-Side in i en annan sinnesstämning, som de aldrig helt och hållet lämnar. Men det, mina vänner, är en annan historia.


Feel Like I Look var den eneste singelen fra Sumthin 2 Hate

Marius: Nicholas! Bare en liten replikk eller to til din S2H-kommentar, som er forfriskende lesning på så mange måter, og ikke minst fordi du åpner for at man kan se dette albumet som G-Sides beste, slik mange elsker Southernplayalistic... over alt på jord. For det finnes dager da jeg synes at Sumthin 2 Hate er det beste albumet i verden, og da hender det at jeg må klype meg selv i armen, for jeg vet jo godt at alle de senere G-Side-albumene er enda bedre. Det bare føles ikke sånn. Da jeg satte sammen Ice Kissez, G-Side-teipen som jeg gjorde i forkant av konsertene deres i Norge i fjor, hadde jeg det sånn, og overraskende mange av låtene jeg valgte var fra den tidlige perioden, perioden før Starshipz & Rocketz, fra før de ble “bra”. Det føltes litt som å skulle lage en Beatles-samling i 1966, og fokusere på låter som Love Me Do, I Wanna Be Your Man og All My Loving. Men de låtene er jo også klassikere, selv om det var vanskelig å forestille seg at Beatles anno 1963 skulle kunne lage Rubber Soul og Revolver. I popmusikken er det jo ikke slik at det kompliserte nødvendigvis er mer verdt enn det enkle, selv om det jo unektelig er slik at den utrolige utviklingen så mange av de store artistene har vært igjennom er det som gjør dem større enn enkeltlåtene de har sine store hits med.

På min Ice Kissez-tape forsøkte jeg å få til to ting: 1) å vise at G-Side alltid hadde vært like gode, at man kunne gå direkte fra sanger innspilt i 2005 til sanger innspilt i 2009 uten at kvaliteten endret seg. Og 2) å understreke gate-elementet i G-Sides musikk som noe som alltid var til stede, antakelig fordi jeg la merke til at en del tullinger forsøkte å distansere seg fra G-Sides musikk som for blaut eller "snill". Jeg tror egentlig begge prosjektene var feilslåtte. Noen ganger fungerte det fint, men andre ganger endte jeg opp med å velge svakere materiale fremfor noen av tiårets beste låter. Og det angrer jeg litt på.

Når alt dette er sagt, er jeg nok likevel litt uenig med deg når det gjelder rangeringen av låtene på Sumthin 2 Hate. Jeg er enig i at albumet fremstår mer som en samling enkeltlåter enn som et helstøpt album, men mange av de låtene du ikke nevner, og som er henvist til kategorien ”alla andra, som mest känns som transportsträckor mellan hitsen”, er faktisk blant mine favoritter – jeg liker for eksempel Swagga, 80z Baby, GzUp og Kill Yoself bedre enn Feel Like I Look og Roll. En sang som GzUp er jo på mange måter så langt unna dagens gruppe som man kan komme, med en marsj-beat som kanskje henter inspirasjon fra tett det No Limit-paradigmet som hersket da G-Side vokste opp, og med en militant gangsta-attitude på toppen. Samtidig er det altså som om dette G-Side ligger i bunnen for alt det de senere gjør. At de har vært unge, tøffe, overmodige og litt dumme ligger der som en styrke, en erfaring som tillater dem å snakke om politikk og eksistensielle spørsmål med en autoritet de ellers ville manglet. For G-Side er et mangfoldig band, men de er aldri schizofrene, de ulike delene går sjelden på bekostning av hverandre. For meg er GzUp en virtuos og forrykende låt, helt fra STs åpningssalve, som er noe av det råeste han noen gang har gjort: ”Yeah, it’s ST if you test me hope your vest be where your chest be” og så videre – han bruker denne linja på begynnelsen av Run Thingz fra Starshipz også, men der finnes det distanse, der finnes det lek. Her snerrer han, og man får inntrykk av at han faktisk mener det han sier:   ”...get popped, let the feds know / Caught mella at the Shell sto’ / And SHOOKTHATNIGGALIKEAREEEEEEDNOSE!!” Jeg elsker den åpningen der, og jeg elsker de skurrende synkopene som liksom bryter opp marsjtakten og den svimle, skjøre synthloopen, som passer på at det ikke blir for friksjonsløst, for ryddig. Gangstalivet er jo hardt, tross alt. Sumthin 2 Hate holder seg nære asfalten, den minner deg om hvor vondt det gjør når du treffer den med bakhodet først. Men den gjør det med et smil, med en letthet, som om den har tatt innover seg et sett med regler som den ikke egentlig har reflektert over, mest fordi den ikke har måttet reflektere over dem, men som den er sikker på at den behersker minst like godt som alle andre. Og det gjør den. Og jeg elsker den for det.


Fun fact: På Youtube finnes et klipp fra innspillingen av Ice Kissez der Yelawolf står i studio med sin store notatbok, tydelig klar til å legge et vers som i ettertid må ha blitt kuttet:


jag minns mina thugs och hur de brukade ta på mig


I love my life, I love my wife
A bad time to prevail
It overwhelmed me
I'm living in hell but living wealthy
And know these hoes love me because I'm a star; I can't even cop a drink at the bar
Get me some bottles of that Remy Martin, let's get the party cracking, right here, fuck V.I.P.
Knowing my baby loves me, home with tears in her eyes
And when I get in, I hurt her more by telling her lies
She ain't surprised at me, just surprised that we
been together for this long, and I can be
The one to mistreat her
Thought it last forever
Cause if I cry, you cry
We cry together.

From what I recall we was little niggas
Cutting school, getting high with the hottest bitches
Living life so free that we ain't fearing
The ills of the world in heat of drug dealing
You and I then made a killing
And tuck together
I this land of forbidden treasure
Love is the only evil seed that could sever a tie this close
Not the love between us but your love for the dough
You went O.T. started making M-O-N-E-Why
all my good niggas gotta die?
Wish it could last forever
I wish death was pleasure
Cause when you died, I cried
We cried together.

Wash away your tears, my love.
You ain't gotta cry no more, my love.
I'm putting on everything out, my love.
And my pain is my love.
And I want:
This world to smile for me
Don't shed a tear cause the nigga died happily
My momma warned me life was a motherfucker
But I ignored the warning and kept on hustling
And every night she just looked at me, tears in her eyes
and they be saying shit like "I don't want me baby to die"
Brought so much pain into her life
Gotta make it better
Cause when ma cried, I cried
We cried together.