image91
"Sååå 2006!"

Eftersom ingen låter mig recensera TTAs nya skiva får jag väl göra det här. Jag fick den med posten idag, hade beställt den från cdon. I'm telling ya, cd-skivor är det nya! Kan ni tänka er vad som hände på cdon:s kontor när de fick min order? En lampa blinkade grönt och han som satt framför datorn vaknade plötsligt. "Det här är inte sant! Jonte! Pelle! Kom och kolla på det här! Vi har en kund som beställt cd-skivor! This calls for celebration!"

Varför jag beställde skivan, varför jag ville ha den i fysisk form? Antagligen för att jag är en gammal romantiker. Jag gillar idén med att vara ett fan, att vara trogen, köpa allt. Jag beställde för övrigt "New waves"-EP:n också som jag hade varit oförskämd nog att ladda ner förra året. Nu köpte jag tillbaka min stolthet. Och min identitet: jag är ett TTA-fan! Bekvämt.

Men skivan, "A new chance" (det är både lite gulligt och lite tråkigt att de har med ordet "new" i alla stora släpp), jag vet inte alltså. Den är trevlig och bra. Lika poppig och somrig som deras tidigare grejer. Men inget nytt under den pseudokaribiska solen. Jag gillade New waves för att den kändes som ett steg framåt (ett ljusare och mer energiskt sound), liksom samtliga TTA-släpp har varit ett steg framåt, men den här skivan är "bara" en hygglig samling TTA-låtar. Lite trist. Ambientutflykten "Escaping your ambitions" har inte förändrat deras sound alls, och den skivan känns därför nu mer som en "haha, ni ska inte tro att ni vet var ni har oss"-provokation än som ett uttryck för en uppriktig vilja att expandera och fördjupa musiken.

Alltså, jag gillar ju The Tough Alliance, tycker de gör bra musik. Men de får skylla sig själva lite när de hela tiden är öppna med att de siktar högre än alla andra, att de vill åt något vackrare och renare och mer omvälvande. Med såna underbara löften är det rätt lätt att som lyssnare bli besviken. Jag vet att det enligt alla indie-normer inte ska spela någon roll: att inte ha förmågan att förverkliga de musikaliska visionerna anses som fint osv. Och visst finns det något speciellt med artister som vill extremt mycket men inte alltid får ihop det. Fast för mig finns det någonting som alltid smäller högre, och det är musik som verkligen är vackrare och renare och mer omvälvande än allt annat som flyter omkring. Och hur trevlig "A new chance" än är - jag kommer nog spela den hela sommaren - så finns det faktiskt ingen låt på skivan som har det där knockande elementet.
Kommentera 9
Recenserar R. Kellys nya skiva på Digfi idag:

http://www.digfi.com/default.aspx?id=10865

Jag snackade med Caroline om R Kellys och Ushers "Same girl" idag. Jag bara, den är skitbra. Hon bara, är den verkligen det? Jag bara: det är som en manlig variant av "The boy is mine". Hon bara: men den handlar ju bara om male bonding och en rörande överensstämmelse om vilken hora tjejen är. Och hmm... det är kanske sant. I "The boy is mine" sjöng Brandy och Monica om hur sårade och chockade de var. "Same girl" fokuserar på hur arga Kellz och Ursh blir när de inser att de har blivit played, och om hur de längtar efter att konfrontera den two-timande tjejen. Inte så gulligt kanske. Och visst, det går kanske inte att översätta en låt som "The boy is mine" till det andra könet rakt av, för då ignorerar man alla könsroller och manlig dominans osv, som också spelade roll i "The boy is mine". Det blir helt enkelt inte lika hemskt och tragiskt när det är en tjej som är aset.

Men. "Same girl" är ändå en rätt bra låt, inte minst för pianot och för att Usher hela tiden härmar idolen R Kellys sångstil. Och på skivan finns låtar som är ännu bättre, som "Freaky in the club", "Real talk", "Rise up" och några till. Ja, läs recensionen helt enkelt. Om inte annat så för att det är första gången ni får läsa om (de uppenbara!) banden mellan R Kelly och Woody Allen.
Kommentera 8

carl barks

Publicerat i: Allmänt
image90
Kalla det regression eller whatever. Jag har återupptäckt Carl Barks, den amerikanska Hergé, vars Kalle Anka-serier från andra världskrigets slut till början av 60-talet är fascinerande tidsdokument. Han uppfann Joakim von Anka, Alexander Lukas och en massa andra karaktärer - men mer intressant, han skildrade ett motsägelsefullt förhållande till materialism. Farbror Joakim är både skurk och hjälte när han reser omkring i världen, exploaterar allt han kan och är besatt av att bli ännu rikare. Och Kalle Anka är både komisk och sorglig när han ständigt är arbetslös och ständigt har en ny vild idé om hur han ska bli rik snabbt (Carl Barks själv hade mycket svårt att försörja sig i sina yngre år, depressionen och hela den grejen). Pengar är hela tiden centralt, liksom ett annat tema: kampen mellan natur och civilisation. Det får ofta helt fantastiska och (bokstavligen) sagolika uttryck, som i "Resan till Atlantis". I andra episoder, som "Drömmen om det gamla Kalifornien", finns en vemodig ton som är rätt unik bland Disneyproduktioner riktade till barn. Och ständigt dessa omsorgsfullt detaljerade illustrationer och fåniga men ändå klockrena ordvitsar. Carl Barks är the shit.
Kommentera 11
Visa fler inlägg