the tough alliance

image91
"Sååå 2006!"

Eftersom ingen låter mig recensera TTAs nya skiva får jag väl göra det här. Jag fick den med posten idag, hade beställt den från cdon. I'm telling ya, cd-skivor är det nya! Kan ni tänka er vad som hände på cdon:s kontor när de fick min order? En lampa blinkade grönt och han som satt framför datorn vaknade plötsligt. "Det här är inte sant! Jonte! Pelle! Kom och kolla på det här! Vi har en kund som beställt cd-skivor! This calls for celebration!"

Varför jag beställde skivan, varför jag ville ha den i fysisk form? Antagligen för att jag är en gammal romantiker. Jag gillar idén med att vara ett fan, att vara trogen, köpa allt. Jag beställde för övrigt "New waves"-EP:n också som jag hade varit oförskämd nog att ladda ner förra året. Nu köpte jag tillbaka min stolthet. Och min identitet: jag är ett TTA-fan! Bekvämt.

Men skivan, "A new chance" (det är både lite gulligt och lite tråkigt att de har med ordet "new" i alla stora släpp), jag vet inte alltså. Den är trevlig och bra. Lika poppig och somrig som deras tidigare grejer. Men inget nytt under den pseudokaribiska solen. Jag gillade New waves för att den kändes som ett steg framåt (ett ljusare och mer energiskt sound), liksom samtliga TTA-släpp har varit ett steg framåt, men den här skivan är "bara" en hygglig samling TTA-låtar. Lite trist. Ambientutflykten "Escaping your ambitions" har inte förändrat deras sound alls, och den skivan känns därför nu mer som en "haha, ni ska inte tro att ni vet var ni har oss"-provokation än som ett uttryck för en uppriktig vilja att expandera och fördjupa musiken.

Alltså, jag gillar ju The Tough Alliance, tycker de gör bra musik. Men de får skylla sig själva lite när de hela tiden är öppna med att de siktar högre än alla andra, att de vill åt något vackrare och renare och mer omvälvande. Med såna underbara löften är det rätt lätt att som lyssnare bli besviken. Jag vet att det enligt alla indie-normer inte ska spela någon roll: att inte ha förmågan att förverkliga de musikaliska visionerna anses som fint osv. Och visst finns det något speciellt med artister som vill extremt mycket men inte alltid får ihop det. Fast för mig finns det någonting som alltid smäller högre, och det är musik som verkligen är vackrare och renare och mer omvälvande än allt annat som flyter omkring. Och hur trevlig "A new chance" än är - jag kommer nog spela den hela sommaren - så finns det faktiskt ingen låt på skivan som har det där knockande elementet.

some of the best cooking you ever had

Recenserar R. Kellys nya skiva på Digfi idag:

http://www.digfi.com/default.aspx?id=10865

Jag snackade med Caroline om R Kellys och Ushers "Same girl" idag. Jag bara, den är skitbra. Hon bara, är den verkligen det? Jag bara: det är som en manlig variant av "The boy is mine". Hon bara: men den handlar ju bara om male bonding och en rörande överensstämmelse om vilken hora tjejen är. Och hmm... det är kanske sant. I "The boy is mine" sjöng Brandy och Monica om hur sårade och chockade de var. "Same girl" fokuserar på hur arga Kellz och Ursh blir när de inser att de har blivit played, och om hur de längtar efter att konfrontera den two-timande tjejen. Inte så gulligt kanske. Och visst, det går kanske inte att översätta en låt som "The boy is mine" till det andra könet rakt av, för då ignorerar man alla könsroller och manlig dominans osv, som också spelade roll i "The boy is mine". Det blir helt enkelt inte lika hemskt och tragiskt när det är en tjej som är aset.

Men. "Same girl" är ändå en rätt bra låt, inte minst för pianot och för att Usher hela tiden härmar idolen R Kellys sångstil. Och på skivan finns låtar som är ännu bättre, som "Freaky in the club", "Real talk", "Rise up" och några till. Ja, läs recensionen helt enkelt. Om inte annat så för att det är första gången ni får läsa om (de uppenbara!) banden mellan R Kelly och Woody Allen.

carl barks

image90
Kalla det regression eller whatever. Jag har återupptäckt Carl Barks, den amerikanska Hergé, vars Kalle Anka-serier från andra världskrigets slut till början av 60-talet är fascinerande tidsdokument. Han uppfann Joakim von Anka, Alexander Lukas och en massa andra karaktärer - men mer intressant, han skildrade ett motsägelsefullt förhållande till materialism. Farbror Joakim är både skurk och hjälte när han reser omkring i världen, exploaterar allt han kan och är besatt av att bli ännu rikare. Och Kalle Anka är både komisk och sorglig när han ständigt är arbetslös och ständigt har en ny vild idé om hur han ska bli rik snabbt (Carl Barks själv hade mycket svårt att försörja sig i sina yngre år, depressionen och hela den grejen). Pengar är hela tiden centralt, liksom ett annat tema: kampen mellan natur och civilisation. Det får ofta helt fantastiska och (bokstavligen) sagolika uttryck, som i "Resan till Atlantis". I andra episoder, som "Drömmen om det gamla Kalifornien", finns en vemodig ton som är rätt unik bland Disneyproduktioner riktade till barn. Och ständigt dessa omsorgsfullt detaljerade illustrationer och fåniga men ändå klockrena ordvitsar. Carl Barks är the shit.

kär i en hater

Varför är det så fult att vara en hater, frågar Matti Alkberg. Bra fråga. Caroline skrev något på sin blogg om att det är knäppt att (media-)Sverige är så litet, alla känner alla genom några mellanled, så man kan inte säga någonting om någonting utan att man känner att man backstabbar någon och får dåligt samvete. Alltså: man kommer inte undan med att dissa någon. Och det kanske är bra egentligen, jag vet inte?

Själv är jag lite schizo, en blandning av extrem konflikträdsla och sanningsnit med en släng av Tourettes syndrom. Kanske är jag en natural born hater som bara försöker förneka det? Jag håller med Matti om att det är kefft med MySpace-filosofin där alla ska vara kompisar, livet funkar ju inte så, och man kan inte ha seriösa och intressanta diskussioner om man aldrig får vara kritisk och hård.

Sen kan man ju tycka att jag är en R&B-taliban (en benämning som blir alltmer angenäm ju mer jag tänker på det) som saknar humor och distans, whatever. Distans är inte alltid av godo, till exempel är det ingenting jag vill känna när jag lyssnar på musik. Men distans till "hipsterkulturen", det har jag och thank God för det. Fast å andra sidan, det kanske är en typisk hipsteregenskap? Att se ner på folk som försöker vara coola och känna att man fattat någonting som inte de gjort. Att tro att man själv är jävligt real. Hjälp. Hanna Fahl kanske är kär i mig? Obs skämt.


Det är intressant att Matti nämner hårdrock, och även good ol' Stefan Nilsson snackar om att man inte får gilla metal eller vad det var. Att gå in för riktigt ful, högljudd och hjärndöd distpedalmusik har nämligen blivit en enkel biljett ut från "den kreddiga" (förlåt måste kräkas... sådär) världen. Ika Johannesson till exempel, hon älskar metal och slipper därmed att känna sig som en del av Spy Bar och Hot Chip-remixer. Fan vad skönt, och praktiskt. Fredrik Strage försöker samma sak, men har inte riktigt lyckats skaka av sig den image han fick genom Pop och Bibel. Poor thing. Matti Alkberg själv gottar ner sig i oi-punk och kan sova gott under fuck the world-täcket. Och flera av mina bästa kompisar lyssnar på allvar på Queens of the Stone Age. Shit alltså.

Själv skulle jag aldrig kunna lyssna på hård rock. Fy fan vilken vidrig musik. De där anti-hipster-markörerna funkar inte för mig. Kanske är det därför som jag blir så provocerad: jag gillar samma musik som Hanna Fahl & co (typ), och därför förfasas jag över hur vissa behandlar den. En låt till som tar en grym låt och skojar till det, och jag skjuter mig själv.


ison & fille

image89
Åh, jag älskar Ison & Filles nya EP! Någon vänlig själ skickade den till mig idag (cd-skiva, så exklusivt!). Så gött att de är så uppåt - de senaste albumen har varit så dystra (även om det alltid funnits bra låtar, som "Flashbacks"). Alltså jag är ju en stor sucker för sentimental ångestrap, men det blir knäppt om även låtar som ska vara partystarters och upptempo hänger läpp. Vad hände med "Njam" och den stilen liksom.

Det är något med Ison och Fille som gjort att jag nästan tyckt lite synd om dem genom åren. Jag gick och såg dem på Mejeriet i Lund när de nyss släppt sin första skiva, och det var så deppigt, det var typ tio fjortisar i publiken och så jag. Den bilden har hängt kvar, jag har alltid haft känsla av att Ison och Fille känt sig ouppskattade och missanpassade. För att deras stil inte går hem i Sverige, där det bara finns plats för folkhems-Timbuktu eller spexigt bullshit. Att de vet om att de är skitbra och borde sälja massor av skivor, men att de har något sorts embargo över sig, de når inte ut. Att de kom precis när svensk hiphop slutade vara inne har väl också gjort sitt.

Men den nya EP:n! Bara bra. De rappar snabbt, snyggt och säkert, härmar ogenerat Lil Wayne och Jay-Z när de går upp med rösten i slutet av takterna, de leker. Riktiga hits har de också, som "Vad e det för mode?" och "Tuggar".  En låt samplar Bettye Swanns "Kiss my love goodbye" och bättre kan det ju inte bli. Det skulle i så fall vara att sampla "Today I started loving you again".

en storm-i-ett-vattenglas-debatt är också en debatt

Jag skrev ett snabbt och fånigt inlägg om Prodigy här nyss, men tog bort det. Tänkte att vi borde gå vidare, pallar inte att folk bli så upprörda av min upprördhet. Men sen tänkte jag: kanske borde adressera det istället. För det är faktiskt ett fenomen.

Hanna Fahl blev uppenbarligen väldigt arg för att jag kritiserade hennes låt. Hon uppmanar mig att maila henne om jag vill "spy lite skit" på henne. Det vill jag inte. Har inget emot henne personligen. Som en kompis sa till mig nyss, "hon är bara en del av en struktur, a brick in the game, som Lee Harvey Oswald".

Man kan välja att hålla med mig eller att säga emot mig när jag hävdar att den svenska indiescenen - eller jag kanske ska säga "hipsterscenen"? - har ett ytligt förhållande till hiphop och R&B. Att jag blir förbannad när något fint smutsas ner av klatschig ironi. Och visst kan man radera en låt man inte gillar från ens dator, men vad spelar det för roll - den finns, den ursprungliga kontexten har utökats, "Kär i en kickers" är faktiskt inte samma låt längre. Det är något som man måste få diskutera.

Och grejen är att folk hatar att diskutera. Så oproffsigt av folk att bli defensiva och ta allt personligt - jag är väl inte intresserad av er, jag är intresserad av trender och strukturer. Alltså skit samma, jag har egentligen ingen lust att köra just den här debatten ett varv till, men jag menar i allmänhet. Det är något knäppt med bloggvärlden. Det är först när man skriver något kritiskt om någon känd person som man blir bombarderad av kommentarer. Varför är det så? Varför älskar alla dissar? Varför älskar folk att se rött? Jag gör det inte. Jag framför bara mina åsikter och försöker underbygga dem så gott det går.

Är man någon som skriver något, gör någon musik, har ett tv-program eller whatever, då bör man vara medveten om att man kan bli kritiserad. Att folk analyserar det man gör och har en åsikt. Det får man ta. Och jag får ta att folk tycker att jag är störig eller whatever. Det är lugnt. Pallar bara inte när folk tar in en dramatisk växel och tror att det handlar om två personer som är i krig med varandra. Det är... ytligt.

apropå r&b...

image87
... så recenserar jag Ameries nya skiva på Digfi idag: http://www.digfi.com/default.aspx?id=10845

(Det är inte Amerie på bilden, utan hennes nya koreanska kompis Se7en.)

För övrigt har Weird Al Yankovic gjort en låt som heter "I'm in love with the skipper". Case closed.

jag är inte kär i en hipster

Fy fan!

Jag hörde nyss Hanna Fahls "Kär i en hipster". Nu kan alla Sonic-prenumeranter och Spank Rock-konsumenter andas ut, det var ju lite jobbigt ett tag, när årets bästa singel hette "Kär i en kickers" och var gjord av en av medlemmarna i Fattaru. De visste inte hur de skulle förhålla sig till det, de gillade ju melodin och uppskattade träffsäkerheten i texten, men var aldrig säkra på om låtens berättarjag var ironisk eller om han verkligen hade varit kär i en kickers. Om han menade allvar, i så fall funkade det ju inte. En sån låt kan inte sorteras in mellan Morrissey och Hot Chip i den fina skivsamlingen. Och det här med hiphop, hur ska man förhålla sig till det? Det är ju en grej att fnissande läsa Kinky Afro-bloggen eller Martin Gelins recensioner, det kan man väl göra, men att aktivt och seriöst lyssna på R&B där basen trycker mot revbenen och där det inte finns något skamligt med libido? Det går ju inte. Och ändå stod de där på dansgolvet och önskade att "Kär i en kickers" skulle komma, och vrålade förtjust när den äntligen kom. Vågade de dansa? Det var frågan.

Nu kan de andas ut. Nu finns det en lösning. Hanna Fahl har gjort en låt som är 100% ironisk, 100% trivial. Hon är smart och fyndig. Det är indie. Hon försöker inte (eller kan inte) sjunga fint. Det är indie. Den fyrkantiga sången ligger långt fram i mixen, basen ligger numera långt bak, man kan inte dansa till låten (skönt!) men den låter fint i laptopen på förfesten till Debaser. En äkta kärlek till T-Pain och en fin högstadieskildring har förvandlats och förlöjligats och kokats ner till något som bättre passar den Six Feet Under-nerladdande generationen. Det är indie.

Nu kan "rätt" låt vinna, nu vet folk vad de ska fylla sina mp3-spelare och sommarlov med. Nu slipper de Mingus, de slipper Fattaru och svensk hiphop, de slipper lyssna på något annat än artister med korrekta influenser och ariska släktträd. Vad skönt. Det är som när Rolling Stones spelade in en keff cover av Irma Thomas vulkaniska "Time is on my side" och vita radio-DJ:s slapp svettas. Precis så.

En grej till. "Han är svensk men han älskar New York" - fan vad fattigt. Vem älskar INTE New York? Man kan bo på vischan och älska New York. Man kan vara irakier och älska New York. "Hipster"...christ.

jag saknar dig, horatio hornblower

image85
Är det inte extremt sällsynt med bra matiné-TV? Runt sekelskiftet visade SVT den påkostade brittiska "Hornblower", baserad på CS Foresters pojkbokssvit om en man som gör sjöfartskarriär i 1700-talets England. All good, säger jag. Det är som med "Ivanhoe" (fast mycket bättre), man kan bara luta sig tillbaka och gotta sig åt eskapismen. Ioan Gruffud som spelar Hornblower ser ut lite som Jimmy McNulty i The Wire också. Tyvärr lade de ner serien efter tre säsonger (där de två sista bara hade två avsnitt vardera), efterfrågan svarade väl inte mot de enorma produktionskostnadena (äkta segelfartyg!). Hörru Annie Wegelius, kan du inte styra upp en repris?

I en av säsongerna hamnar Hornblower mitt i franska revolutionen. Han träffar en sjukt snygg fransyska, spelad av Estelle Skornik (vad hände med henne?) och blir kär, och det som händer sen är faktiskt väldigt sorgligt i all sin förutsägbarhet. Det är väl det som är signifikativt för bra film/TV: att klichéerna hanteras med en sådan fingertoppskänsla att man inte kan undgå att bli berörd.
image86

this is why "this is why i'm hot" is hot

image84
Jag funderade på om jag skulle ha med MIMS "This is why I'm hot" på min bäst-just-nu i förra Nöjesguiden. Det stod mellan den och Baby Boy Da Prince. Till slut valde jag bort Mims (vägrar from now on att behandla hans namn som en akronym), eftersom jag inte blev klar på honom. Vad kände när jag hörde "This is why I'm hot"? Ville jag dansa? Nej. Blev jag glad? Nej. Var han en fantastisk rappare? Nej. OK men då skiter vi i det, även om det kanske är årets viktigaste singel för New York. Det symboliska värdet får aldrig överskugga det kvalitativa.

Men jag kan inte få nog av låten. Den har smugit sig på mig, som insekter när man sover (ew! Skit samma, pallar radera). Alltså, BEATET. Jag tycker att det är briljant. Synten som bara får blippa på, rakt fram, som ett EKG. Här behövs inga svängiga synkoper, funkboken är slängd i papperskorgen. Och ljudet på synten, helt kallt och blekt. Det låter som om någon gjort en technolåt tilägnad den första "Alien"-filmen. Sen - förlåt om jag är nördig nu - men ackorden är ganska intressanta, c-moll och Giss. Inte ens Burt Bacharach skulle våga bygga en låt på den sjuka pendlingen.

OK men inte bara beatet, Mims är faktiskt rätt grym också. Dels är han sund, har en sympatisk distans - texten är givetvis klassiskt skrytig, men samtidigt är han tveklöst New Yorks mest ödmjuka rappare. Han älskar Lil Wayne, hyphy-artisterna från Bay Area och alla andra som gjort New York-rapparna arbetslösa. Han är inte bitter och lokalpatriotisk - han är soft, liksom "kom igen, det där är ju en bra låt". Avslappnad. Och hans rapstil, begränsad som den är, är ju faktiskt extremt konsekvent rent tekniskt: varenda takt i hela låten hänger ihop med refrängens rytm. Gött.

Jag har inte hört Mims album, som verkar rätt dåligt. Men det spelar ingen roll. "This is why I'm hot" är en singel som är ganska perfekt i all sin enkelhet, och Donnie Donut (den enda bloggaren som har en keffare pseudonym än jag, gött) har rätt: det är årets ringsignal.

verbal intercourse

Alltså. No beating around the bush. Även om jag gillar Nas som fan och förmodligen alltid kommer att göra det, även om det finns bra låtar från alla hans skivor, så går det inte komma ifrån att när han tog ett djupt andetag och ändrade hela sin rapstil på "It was written" 1996, så var det ett mord på en extremt grym artist. Sorgligt. Men 1995 var han fortfarande fantastisk. Jag lyssnar på "Verbal intercourse" från Raekwons första soloalbum, där Nas och (givetvis) Ghostface gästar, och det är bara så otroligt bra:

Through the lights cameras and action, glamour glitters and gold
I unfold the scroll, plant seeds to stampede the globe
When I'm deceased, by then the beast arise like yeast
to conquer peace leaving savages to roam in the streets
Live on the run, police paying me to give in my gun
Trick my wisdom, with the system that imprisoned my son
Smoke a gold leaf I hold heat, nonchalantly
I'm grungy, but things I do is real it never haunts me
while, funny style niggas roll in the pile
Rooster heads profile on a bus to Riker's Isle
Holdin weed inside they pussy with they minds on the
pretty things in life, props is a true thug's wife
It's like a cycle, niggaz come home, some'll go in
Do a bullet, come back, do the same shit again
From the womb to the tomb, presume the unpredictable
Guns salute life, rapidly, that's the ritual

Det är Nas perfekta vers, som inleder låten. Lägg därtill en inspirerad Raekwon, inledingsdialogen med visdomsord som "keep your eyes open and your wallet in your front pocket" och "it's only like 5 percent, out of a hundred" och - framförallt - RZA:s hypnotiska och bedövande vackra beat, och du har ett mästerverk. Lätt topp 5 Wu-låtar någonsin. Man kan för övrigt jämföra med hur det lät nästa gång Nas gästade Wu-Tang - den makalöst trista "Let my niggas live" från "The W"(2000) - och det blir plågsamt uppenbart hur snabbt begåvning kan begravas i slentrian.

ständigt dessa ryssar

image83
Ryska Baletten, 1923

Kalla mig kulturkonservativ. Men den här veckan har jag sett uppsättningar av både Tjechovs "Körsbärsträdgården" och Stravinskijs "Våroffer", och jag njöt av varje minut. (Jag såg för övrigt på den extremt gothiga Schlagerfestivalen igår också. Folklighetspoäng!)

Jag vet inte om det är en fördel eller en nackdel att ha läst en pjäs innan man ser den. Fast jag vill nog tänka att det är en fördel. Det var rätt gött att veta vad som hände på scenen, man hör ju knappt alla toklånga ryska namn när folk tilltalar varandra. Jag slogs av att Malmö Dramatiska Teater inte hade gjort något försök att modernisera pjäsen - det här var Ryssland under 1900-talets första stapplande steg och inget annat - och det är kanske inte så kreativt, men å andra sidan hade det nog blivit krystat om man försökt applicera storyn (där slaveriets avskaffande är en färsk grej) på Sverige 2007. Eller? Bra var det i alla fall, speciellt sista akten som hade två klara höjdpunkter: dialogen mellan studenten Petja och godsägarinnan Andrejevna Ranevskaja där hon läxar upp honom - hur fan kan du döma mig, vad vet du om livet? - och Lopachins monolog i slutet när han har köpt körsbärsträdgården och är helt hög på klassresa och revansch. Annars tycker jag att det var lite väl mycket buskis ibland. Men, äh, det behövdes väl lite skratt också. Jag är så old school som vill ha mina ryssar skäggiga och allvarliga.

Våroffer såg jag idag. Shit vad bra den var. Koreografen Angelin Precolaj hade tagit sin (uppenbarligen) hyllade Berlinuppsättning till Malmö, och det är jag tacksam för. Inledningen var briljant och gjorde att man satt på helspänn hela tiden, precis som i Hitchcocks "Repet". Här fick man se sex tuffa killar sitta på en gräskulle och passivt hotfullt glo på en tjej som var vänd mot publiken. Sen kom fem andra tjejer in. Alla hade korta kjolar och små linnen. Musiken hade fortfarande inte börjat. De sex tjejerna hasar ner sina trosor till anklarna. Så jävla obehagligt, det är våldtäkt i luften. Efter det börjar basunen spela det fina och oskuldsfulla temat och tjejerna börjar dansa, med trosorna nere, och till slut dansas trosorna bort - och då reser sig killarna och börjar dansa de med, börjar jaga tjejerna, först lekfullt, sedan på dödligt allvar. Makt, våld och sexualitet och musik som hela tiden ökar i intensitet och piskar upp stämningen - det var otroligt bra.

Efter att tjejerna blivit våldtagna (eller låtit sig bli förförda, det beror på hur man ser det) så händer något ännu läbbigare: fem av de sex tjejerna ansluter sig till de aggressiva killarnas gäng och vänder sig mot den sista tjejen, huvudpersonen, offret. Det bildas en ring runt henne, hon försöker ta sig ur men kastas tillbaka mot mitten om och om igen. Hennes kläder slits av, plagg efter plagg, till slut är hon helt naken. Det är som Jesus på väg till sitt kors, förnedringen kokar. Så plötsligt, som i ren desperation, börjar hon dansa. Mer och mer intensivt, mer och mer primitivt. De andra tjejerna och killarna saktar ner sina rörelser, till slut blir de helt orörliga. Det är som om tiden fryser - tjejen dör, och det som egentligen sker över en sekund tar flera minuter för henne, lidandet tänjs ut, dansas ut. Allt ljus är på henne och hennes nakna kropp. Till slut är hon klar. Hon står upp och andas häftigt. Så lägger hon sig ner och somnar, dör, och föreställningen är över.

Fantastiskt. Men kanske jag är knäpp som bara tänker på våldtäkt? Kanske handlar det om ungdom och sexualitet mer allmänt, kanske är "offret" inte ett offer, kanske var det jag uppfattade som dödskonvulsioner snarare en ursinnig attack mot plågoandarna. Kanske dog hon inte på slutet, hon kanske levde och hade fått sin hämnd, och somnade fridfullt efteråt. Jag vet inte. Men jag upplevde det ändå mest som att det var våldtäkt - och framförallt, unga killar som våldtar unga tjejer - som var det huvudsakliga temat. Musiken var skitbra (Stravinskij är så rytmisk!), dansen var extremt snygg (de blandade klassiskt akrobatiska moves med stela "do the robot"-grejer då och då), och "storyn" var, hur man än väljer att tolka den, dramaturgiskt klockren. Som en pistol som inledningsvis laddas och avslutningsvis avfyras. Det var riktigt bra, alltihop.

5th M Ward Boyz

Okej, dagens/helgens fråga: vilken är den bästa M Ward-låten? Jag tycker "Involutary" (från andra albumet), lätt. Shit vad bra den är.

das leben der anderen

image82
Såg "De andras liv" igår. Den var fantastiskt bra. Manuset, skådespelarna, den Hitchcock-perfekta obehagskänslan, den oundvikliga men ändå oväntade tragedin... bra, bra, bra. Intressant också att bygga en film på Lenin-citatet "Jag kan inte lyssna på [Beethovens pianosonat] 'Apassionatan', för om jag gör det kan jag inte genomföra revolutionen". Filmen är ju egentligen en väldigt romantisk saga om die Kunst som alltid segrar över die Kälte, der Mensch som segrar över die Disziplin... (Haha, önskar att jag kunde tyska.)

Gud vad jag älskar filmer (jag har säkert sagt det här tidigare) som är 100% FILM, som inte hade kunnat vara något annat, inte en bok eller en pjäs. Utan en film som utnyttjar tid och tystnad, dagsljus och ansiktsuttryck. Det här var en sån film. Och Ulrich Mühe spelade otroligt bra, det var en njutning i sig. Om jag ska säga något kritiskt så är det väl att slutscenen, alltså de allra sista sekunderna, kanske var lite cheesy. Men jag kan å andra sidan inte komma på ett bättre sätt att avsluta historien. Det var en väldigt bra film helt enkelt.

can't get you out of my head, mingus

Jag såg henne på plattan
Färskspacklad, hade vart på Åhléns och snattat
smink, och parfym,
noppat alla sina ögonbryn 

Hon kolla snett på mig (oj oj oj)
Men sen log hon åt mig (oj oj oj)
Och grabbarna hon hängde med såg ut att vilja slå mig
Men jag blev kär i en kickers 

Mjukis-adidas och Fila's
Buffalo, Butterfly-kniv
Jag är kär i en kickers
Hon har uppvikta jeans, minicall
Hon är svensk men hon bryter ändå
Jag är kär i en kickers

stackars t.i.

image81
T.I. på sin egen födelsedagsfest. Det är T.I. till vänster.

Shit alltså. Det här såg jag nyss på wikipedia:

Personal life

T.I. was dating Tameka "Tiny" Cottle from the 90's group
Xscape. They have a son together named Clifford aka 'King' and were expecting a daughter (Llayah Amour) to be born in June who died at stillbirth late night on March 21, 2007.

Gud vad hemskt. Och sen så ska han fortsätta vara en professionell thug-entertainer och göra klart ett album som ska vara späckat med hits. Ta på sig rapkostymen. Göra intervjuer för MTV och Rolling Stone. Och bita ihop. Jag kommer att tänka på några gamla Jay-Z-rader:

"Wait! It gets worse:
Baby mama's water burst
Baby came out stillborn
Still I gotta move on
Though my heart's still torn
Life taken from her womb
Wonder if it was meant to be,
It will be... soon"

Han bet ihop han med. Tänk om han hade brutit ihop, bara slutat gå upp på morgnarna, då hade han kanske inte blivit världens mest framgångsrika rappare. T.I. är likadan, lika disciplinerad och målmedveten. Det skulle inte förvåna mig om han inte sa ett ord om sitt förlorade barn på den kommande skivan. Tydligen har han gjort slut med tjejen också. Stackars henne. Fan vad tragiskt, hela skiten.

jag gillar danja

"What hip hop misses is the emotional and the musical."
Nate "Danja" Hills i senaste numret av Scratch

Ah, jag måste säga att jag har höga förhoppningar på Danja (läste nyss intervjun med honom i Scratch). Han inspirerades av techno när han och Timbaland gjorde "My love" åt Justin, han uppskattar gamla Koji Kondo-slingor, han är extremt musikalisk och öppen helt enkelt. Nu har han mer och mer börjat producera artister på egen hand, och på frågan om varför han hittills bara jobbat med R&B-aritster svarar han att "hip hop is the foundation for all I do" och att han har sjukt många stenhårda hiphopbeats som bara ligger och väntar. Härligt! Bring it on säger jag bara.

Så fint när han pratade om Timbaland också, helt ödmjukt. "He makes the craziest melodies... and I just try to make a different melody". Jag tror att det som de har gemensamt, förutom känslan för aparta melodier, är att de gillar musik som är mörk och dramatisk men ändå dansant och livsbejakande. Djup liksom. Danja är ingen boy next door, han är nog den enda som förtjänar att vara Timbalands protegé.

peace to man, woman & child!

image80
Nya Onskan är ute nu, fick den nyss i brevlådan. Som den media-hoe jag är har jag lyckats tjata mig till att få vara med på ett hörn, följaktligen kan ni läsa pyttesmå texter om RZA, Madlib och Robin Thicke signerade yours truly. Nu ska jag ner i tvättstugan, läsa Jens Lekman-intervjun och sitta av tiden; får låtsas att jag är i tillbaka i tvättomaten i Paris där man var tvungen att ta med sig något att läsa.

vi kallar oss inte för mods

Intressant att både Märta Myrstener (i Digfi) och Axel Björklund (i DN) analyserat R&B som fenomen den här veckan. Båda pratar om att R&B är en musikgenre som saknar subkultur, och man får väl hålla med dem. Det finns ingen gräsrotsrörelse liksom. Men det intressanta är att det känns som att det börjar växa fram en sådan subkultur, just nu, i Sverige. Musiknördar som bara är R&B-nördar. Bloggar som bara skriver om R&B. Snobbiga fans som suckar åt de konservativa musiktidningarna som har en soulartist på omslaget en gång vart tionde år (är det inte så, Sonic?). Känslan av att ha någonting för sig själv, och ändå tillsammans med några få andra som också fattat, en helig gemenskap. Som de Motown-älskande modernisterna i London på 1960-talet. Det har ju faktiskt inte funnits några R&B-mods, trots att det säkert varit en våt dröm för en och annan musikjournalist. Men nu är det annorlunda. R Kelly är större på Södermalm än vad han är på Trackslistan. Juvelen är indie-R&B, något som bara hade kunnat uppstå i Sverige. Om TTA gör en cover på Sunshine Andersons "Heard it all before" som avslutningsspår på sin nästa EP är jag den sista att bli förvånad.

manliga saxofonmän är de enda manliga män jag gillar

image77
Charlie Parker tillsammans med Lester Young och några andra dudes på Birdland, 1949. Lennie Tristano längst till höger.

image78
Älskade älskade John Coltrane.

image79
Sonny Rollins, 1958.

Var på jazzkonsert igår. Inget fancy, bara lite olika folkhögskoleelever som gjorde sin årliga gratiskonsert på Jeriko. Många var givetvis fett jobbiga/ointressanta. Men en kille var grym, han var ledare för en kvintett och han spelade saxofon och EWI ("electronic wind instrument"...!). Och en av grejerna jag gillade med honom var att han såg ut som en klassisk saxofonist. Hur ser en sådan ut? De är stora, resliga, manliga. Mäktiga. Som små jättar som står där uppe på scenen och helt koncentrerat blåser så vackert med så mycket kraft. De har en sån pondus, man känner sig liten när man ser dem. Det är macho på ett tyst och värdigt sätt. Och jag gillar det.

* * *

En annan grej: Strage var kul i DN igår när han skrev om att Håkan Waxegård borde göra comeback och "bränna 40 000 på en somalisk krukmakare som bara Andres Lokko gillar". Men! Sen skrev han i sin recension av Bloc Party-konserten att deras texter "håller hög klass oavsett om de beskriver terrorparanoia, rasism eller storstadstris­tess". Oh really? Fan, ärligt... kolla in deras subtila George W Bush-låt "Helicopter" (2005):

"North to south
Empty
Running on
Bravado
As if to say, as if to say
As if to say, he doesn't like chocolate
He's born a liar, he'll die a liar
Some things will never be different

Stop being so American
There's a time and there's a place
So James Dean
So blue jeans
Gonna save the world
He's gonna

Are you hoping for a miracle?
Are you hoping for a miracle?
Are you hoping for a miracle?
Are you hoping for a miracle?

Three out of five, three out of five (it's not enough)
Six out of ten
Better luck next time
Just like his Dad, just like his Dad (the same mistakes)
Some things will never be different
Hungry and dumb, hungry and dumb (so wait in line)
Queuing up for some more junk food
It's not my fault, it's not my fault (just this once)
They're getting so much younger

Why can't you be more European
Bastard child of guilt and shame
Bury your head in the sand
I'm thinking six, six, six
I'm thinking six

Are you hoping for a miracle?
Are you hoping for a miracle?
Are you hoping for a miracle?
Are you hoping for a miracle?

It's not enough."

Hoho. Nä du Strage. Sånt här kan en oreganorökande fjortis skriva med en palestinasjal över ögonen.

little brother på mejeriet

image76
Jag har inte varit på så många hiphopkonserter i mina dagar. Vad har jag sett egentligen? Jay-Z, M.O.P., Phife, lite annan skit. Det brukar inte bli så kul, rappare är ofta sura och skeptiska när de är "overseas". Och det eviga tjatet om att "turn the motherfucking volume up"... my god. Men hur som helst, igår jag och såg Littel Brother i Lund och det var precis så bra som man kunnat hoppas på.

Det första som slog mig var dock hur tjocka de var. Jag ville först tro att den tjusiga sångaren Darien Brockington, som var med på scen, egentligen var Phonte. Jag stod inte ut med att rapparen som är så cool och smart och begåvad såg ut som en stor osexig lufs. Rapper Big Pooh såg ännu värre ut, som en Xzibit utan pengar. Jag förstod plötsligt varför Little Brother aldrig blivit superstjärnor: båda rapparna ser ut som typiska sidekicks, såna som är med på scen men som aldrig får stjäla uppmärksamhet från huvudpersonen. Jag menar, kolla på rappare som 50 Cent, T.I. och The Game - de är hunkar allihop. Andra, som Nas eller Mos Def, ser ju ändå rätt softa ut. Men inte Phonte och Big Pooh inte. Påminner om deras idoler De La Soul faktiskt - efter bara några år hade de förvandlats till Jim Carreys tre tjocka söner i "Me, Myself and Irene". Native Tongues, eh? Hungry Tongues snarare.

Men det var som sagt en bra konsert. De bjussade väldigt mycket på sig själva, skämtade utan att det blev krystat och gjorde en fin liten koreograferad dans (visserligen ironiskt och R&B-förlöjligande, men ändå rätt kul). Flera gånger använde de sig av den metod som Nas uppfann i "One mic" - de skruvade ner volymen, viskade när de rappade, för att sedan plötsligt komma tillbaka med en knockande refräng. Trevligt med lite dynamik, de har ju inga ballader direkt. De spelade så gott som alla mina favoritlåtar - "The way you do it"! "Lovin' it"! "Slow it down"! - men inte pappalåten "All for you" och inte den underbart fåniga R.Kelly-pastischen "Cheatin'". Jag ropade faktiskt efter den senare, men Phonte svarade att Percy Miracles (den fiktiva soullegend som han förvandlas till när han ska sjunga) var död. Oh well.

Det jobbigaste med att gå på hiphopkonsert är dock att man alltid finner sig omgiven av en flock 18-åriga "äkta skallar" med rakade skallar och fula XXL-munktröjor med stora tryck. Det är lite som att gå på jazzkonsert, man får helt enkelt finna sig i att 90% av hardcorepubliken utgörs av nördiga män. Det känns aldrig speciellt coolt, man får aldrig en kick bara av att vara där. Jag menar, spegel har jag ju hemma.