billy idol - eyes without a face



från
sommarpärlor

lekens nya ansikte


Ellen Page i "Beyond: Two Souls"

Idag skriver jag i Expressen om tv-spelsvärldens komplex gentemot filmvärlden i Expressen.
Läs här om ni är intresserade! Man kan givetvis hävda att det inte är något nytt, att tv-spel alltid har sneglat mot Hollywood (ok kanske inte under "Pong"-eran, men väl från 1991 års "Another World" och framåt). Men det som är nytt är att Hollywood har öppnat dörrarna för tv-spelsvärlden på vid gavel. När "Super Mario Bros." och "Street Fighter" blev filmer 1993 var det ett genant skämt - när Ellen Page, Willem Dafoe, Josef Fares och Angelina Jolie närmar sig spelvärlden är det något annat. Tycker jag alltså! Kram.

yung lean i etc stockholm


Foto: Jonas Cullberg

Hej! Ber om ursäkt för sällsynt bloggande, har fullt upp med annat. Men läs gärna min
intervju med Yung Lean i Etc Stockholm som publicerades häromveckan! Och lyssna på hans fina mixtape "Unknown Death 2002" som släpptes samma vecka för gratis nedladdning. Av någon anledning valde han att inte ta med sina hits "Oreo Milkshake", "Ginseng strip 2002" och "The fifth element" på denna debut. Å andra sidan, The Smiths två första singlar "Hand in glove" och "This charming man" var inte heller med på deras självbetitlade debutalbum. Det vittnar om ett visst självförtroende. Yung Lean är alltid fokuserad på nästa låt, vad han gjorde i vintras är han fullkomligt ointresserad av, hur bra det än var.

jay-z - magna carta holy grail



Magna Charta ("det stora fördraget") kallas det avtal som 1215 slöts mellan den engelske kungen Johan utan land, adeln och prästerna. Avtalet gav adel och präster förmåner i bland annat skattefrågor; det tvingade alltså kungen att dela med sig av sin makt till de två översta stånden. Magna Charta ses som grunden till Englands parlament.

Magna Charta innehåller en del som kan sägas ha inspirerat till i dag gällande grundlagars fri- och rättighetskataloger och till FN:s stadga om de mänskliga rättigheterna. Bland annat innehåller den regler mot godtycklig fängsling, det som har det latinska begreppet habeas corpus. I stället får varaktig fängsling enligt dessa regler endast ske efter domstolsbeslut (häktning).

Graal, eller den heliga graal, vars äldre namn är "Sangreal", är enligt medeltida kristen mytologi den bägare ur vilken Jesus och lärjungarna drack vinet vid den sista måltiden (alternativt det fat, från vilket brödet serverades). Graal kan också syfta på det kärl i vilket Josef från Arimathea (i NT-81 Arimataia) samlade blodet som rann från Kristus vid hans korsfästelse. Graal skall ha förts bort av Josef av Arimathea och hamnat i Britannien eller något annat land.

Myten om den heliga Graal var ursprungligen en medeltida riddarsaga, och förekommer till exempel i Arthursagan. Troligen har den sina rötter i keltisk mytologi, där det finns gott om magiska kittlar, bland annat en som tillhörde gudinnan Ceridwen. Legenden utnyttjades av författare som Chrétien de Troyes på 1100-talet och Wolfram von Eschenbach på 1200-talet. Både Richard Wagner och Gustaf Fröding har fått inspiration av sagan.

Det finns ett flertal berättelser om hur flera av kung Arthurs riddare sökte den heliga graal för att rädda sitt land från en förödelse som gått över det. I förgrunden står Perceval, Lancelot och Galahad som gjorde varsitt försök att hitta graalen. Det var inte så lätt, för slottet låg på okänd plats och hade även en förmåga att bli osynligt och att flytta på sig. Perceval var den som först hittade slottet. Där inne satt Fiskarkungen (Amfortas) med sina svåra sår och han kunde bara räddas av medmänniskors medkänsla. Men Perceval var så naiv och försagd att han inte ens frågade Fiskarkungen hur han hade det. När kalken bars in av en underskön jungfru i en procession frågade han inte någonting om meningen med detta. Kalken gav alla i salen föda men Perceval reagerade inte heller på detta under. Han begick på så sätt tre svåra fel. På morgonen vaknade Perceval och fann slottet helt öde. När han ridit över vindbron drogs den likväl upp efter honom och slottet försvann.

Ett konceptalbum om Magna Carta? Coolt, varför inte. Ett konceptalbum om den heliga Graal? Coolt det med (om man inte är Manowar). Ett koncept om båda grejerna? Intressant! Gjort av en rappare med obegränsade resurser och dokumenterad språklig begåvning? Detta kan bli bra!

Men nej, Jay-Z:s nya album "Magna Carta Holy Grail" är naturligtvis inget sådant konceptalbum, inte en enda låt handlar om dessa saker. Han tycker bara att det är en cool titel (eller det kanske är fokusgrupper och PR-människor på S. Carter Enterprises, Jay-Z:s företag, som kommit fram till detta). Det är inget konceptalbum över huvud taget. Så vad är det då för skiva? Den låter stort och svulstigt. Det är inte hiphop gjord för att dansas till. Inte heller för att chilla i sin bil med. Inte heller för att få en personlig kontakt med under ensamma promenader med hörlurar. Jay-Z rappar om att han är rik. That's it.

I en låt, "Jay-Z Blue", rappar han om att han har blivit pappa, och alla kritiker blir överlyckliga över hur ÄRLIG och MOGEN han låter. Men detta är inget vackert självutlämnande ögonblick, inte om man jämför med Jay-Z-låter som "Regrets" från 1996 eller "This can't be life" från 2000. Istället är det en välregisserad och cynisk låt, full av distans - och den låter skittråkig (med en bull akustisk gitarr), precis som resten av skivan.

Spelar det någon roll att Jay-Z en gång var världens bästa rappare? Det var tio år sedan han senast släppte en bra skiva, tolv år sedan han släppte en fantastisk skiva. Han har tappat känslan för vad som är bra rap - han är inte kul, fyndig, på hugget, spontan, energisk, cool - och han har tappat känslan för vad som är ett bra beat, och istället för att engagera sig i vilka producenter som är bra idag samarbetar han med Timbaland och Pharell som om tiden stått still sedan 2002, som om dessa gubbar inte tappat sitt sting för länge sedan. Mike Will Made It är visserligen med på ett hörn, men den enda låten han har producerat är 56 sekunder lång, en ynklig parentes.

En låt är töntigt nog döpt till "Tom Ford" (news flash: rika rappare gillar dyra kläder) och vad värre är, den snor refrängen från M.I.A.s "Bad Girls" rakt av. Det kan man göra om det är inspirerat, men det låter bara slappt. Andra låtar som Jay-Z lånar från i sin rap på denna skiva: Nirvanas "Smells like teen spirit" (hjälp!), R.E.M.s "Losing my religion" (hjälp!!!), A Tribe Called Quests "Sucka Nigga" och Juveniles "Back that azz up". I samtliga fall låter det - surprise - sämre än originalet.

Jag har en teori: Kanye West har påverkat Jay-Z negativt. Visst, Jay-Z gjorde några Kanye-producerade hits som vi alla är tacksamma för, men mer intressant är att Kanyes rapstil har inspirerat Jay-Z:s rapstil - den senare har övergett sin egen stil för något mer spektakelinriktat, mindre rhymes & wit. Det funkar för Kanye, som då och då kan bli riktigt personlig och intressant. Men det funkar mindre bra för Jay-Z eftersom han är en rappare av den gamla skolan, macho och anti-svag, så det enda som händer är att han fortsätter rappar om att vara rik och omgiven av avundsjuka, fast på ett lite töntigare sätt än nödvändigt.

"Watch the throne" var en ganska meningslös skiva (även om "Niggas in Paris" hade ett monsterbeat och "No church in the wild" var en bra marinblå poplåt). Kanye visade med "Yeezus" att han kunde gå vidare som soloartist, att han var starkare utan Jay-Z vid sin sida, utan att behöva hävda sig/fjäska för idolen. Jay-Z visar med "Magna Carta Holy Grail" att han blir ännu mer ointressant utan Kanye vid sin sida, ännu mer mållös. Hans nya skiva uttrycker ingenting, försöker inte få oss att känna någonting, den vill ingenting speciellt, utöver att finnas och säljas. Det här albumet måste vara Jay-Z:s motsvarighet till Van Morrisons "
Days like this" från 1995 (nej, jag har inte hört den).

Som om det inte vore nog med den provocerande, på gränsen till förolämpande låga kvalitetsnivån på musiken har vi varit tvungna att stå ut med Samsung-marknadsföringen - ett av de mest skamlöst kommersiella besluten någonsin gjorda av en artist som inte behöver de extra slantarna - och sentimentala filmtrailers där Jay-Z pratar om sin konst för en soffliggande och slött nickande Rick Rubin (som inte har gjort något alls på skivan).

Ge mig ett skäl att inte hata den här skivan.

(Äh, den förtjänar inte att man hatar den. Strunta i den. Lyssna inte på den, lyssna på The Impressions istället.)

gram parsons

)

Efter en fin helg i Iris DeMents sällskap - att jag befann mig på landet, hos mina vänner som skaffat hus i skärgården, gjorde inte saken sämre - blev jag påmind om hur underbart det kan vara med countryrock, speciellt under vackra och varma sommardagar. Countryrocken var hipp ett tag - det började så smått med Pavements "Range Life" och peakade med Ryan Adams "Heartbreaker" år 2000 - men under 00-talet tog folkrocken gradvis över. Fleet Foxes, First Aid Kit och alla de andra - det är amerikanska folksånger de flirtar med, inte bonnig country. Fast country och folk går å andra sidan hand i hand, om man lyssnar på gamla Carter Family-inspelningar så hör man det tydligt (jag gillar "No depression"). Men hur som helst - en gång i tiden var country exotiskt och intressant, och Gram Parsons var för många portalfiguren in i denna musik för folk som kände sig lite utanför country men som älskade popmusik (kanske som Prince var med funk, eller Chet Baker med jazz).

Jag köpte en cd-skiva sommaren då jag tog studenten, 2001, med Gram Parsons två soloalbum "GP" och "Grievous Angel" på en och samma skiva, och gosse vad jag lyssnade på den. Det var ett bra tag sedan jag plockade fram den, men i helgen fick jag lust att höra "Return of the grievous angel" igen och vi satte på skivan och det var magiskt. Gram Parsons är typ för bra för att vara sann. Han hade en fantastisk låtskrivarbegåvning (hur kan man skriva så många bra låtar i ett sådant rasande tempo? Det är typ Bob Dylan 1963-1966-nivå på det!), en väldigt fin och uttrycksfull sångröst och inte minst musikaliska-estetiska visioner. Hans snack om "cosmic American music" är inte bara tomma ord, han förenade verkligen rock, country och svart R&B till något nytt - utan Gram Parsons hade inte countryrock existerat som genre. Han visste precis vad han gjorde när han hoppade in i The Byrds och spelade in covers på både The Louvin Brothers "The Christian Life" och Otis Reddings "You don't miss your water" (det går knappt att föreställa sig hur laddat det var att blanda två musikstilar som var så utpräglat svarta och vita, i USA 1968). Och han rusade hela tiden vidare, hoppade in i band, tog över, förbrukade, tröttnade, växte ur. Så fruktansvärt att han dog efter att ha bara spelat in två soloalbum - det var ju i detta sammanhang, med ett fint band som förstod sig på hans låtar och visioner, och Emmylou Harris vid sin sida (världens mest överkvalificerade bakgrundssångerska?), endast 26 år gammal. Alla dessa tankar, alla denna information, vad skulle jag ta mig till med den? Ni gissade det. Jag satte ihop
en Spotify-lista med Gram Parsons 30 bästa låtar.

Låten ovan spelade Gram in någon gång 1965-1966, alltså 20 år gammal. Yikes, vilken kille. The Lemonheads spelade in en fin cover av den häromåret. Men Grams original är bäst. Ingen sjunger som Gram.

r.i.p. bengt hallberg



Jazzpianisten Bengt Hallberg
är död. Han blev 80 år. Jag har lyssnat mycket på hans skiva "Stardust in my heart" som han gjorde relativt sent i karriären, den är speciell eftersom den går ut på att han försöker spela så enkelt som möjligt. Standardlåtarna rakt upp och ner, med minimala förändringar och improvisationer - det är som om han försöker spela låtarna för första gången, som om han var tolv år gammal och satt storögd framför noterna. Det låter naivt och naket, och den desperata nostalgin som genomsyrar projektet är faktiskt ganska gripande. Det är en bra grej med jazz: man kan åldras med den, som musiker. Det är svårare med vokal musik, tror jag (även om det är lättare inom exempelvis country än inom hiphop - faktum kvarstår - åtminstone jag lyssnar heller på unga, starka countryröster än gamla och slitna). Annat lysande exempel på detta: Allen Toussaints "The Bright Mississippi". Den skivan hade inte varit lika bra om Toussaint hade prioriterat en annan gren av New Orleans musikaliska arv än just jazzen (han behärskade ju . Pensionärsfunk? Ledsen, men det låter inte jättekul, och inte så värdigt. Jazzen är värdig. Den kan vara elegisk. En solig dag då begravningen för en fin gammal man äger rum.

kid cudi & haim - red eye



från
sommarpärlor