electrelane @ hornstull strand 30.07.2011



"Rock'n'roll dör aldrig, nej" sjöng Håkan Hellström i sin Big Star-översättning "13". Men vad är rock? När The Tough Alliance kom var det mycket snack om "antirock", men de två GBG-grabbarna (ja, jag skriver grabbarna, även om jag inte gillar detta ord) var ju lika rockiga som bröderna Gallagher, det spelade ingen roll att de hade syntar och trummasiker istället för ett traditionellt band. Så när man tänker att rocken inte dör, menar man då att den hela tiden uppstår i nya former? Att Suicide är rock, att N.W.A. är rock, att The Tough Alliance är rock, att Joy O är rock. Nja, jag vet inte alltså. Sådär kan musikjournalister resonera, men för de flesta är och förblir rock synonymt med någon som står på en scen med en elgitarr och rockar. Denna typ av musik, är den död? Kan den vara relevant idag?

Alla dessa "moderna" rockband med långa bandnamn och pretentiösa album - And You Will Know Us By The Trail of Dead, Godspeed You Black Emperor, Queens of The Stone Age, TV on the Radio, Clap Your Hands Say Yeah, etc etc - de lämnar mig fullkomligt likgiltig. Banden som vill vara coolt retro och tror att de är ensamma om att gilla Lou Reed, skinnjackor och solglasögon, de är nästan ännu värre. De "rockband" som jag gillar som kommit under 2000-talet har varit sådana som egentligen inte alls rockar. Jag tänker på The Radio Dept, The XX, Beach House, Phoenix, The Embassy, såna band. Fantastiska band, fulla av energi och begåvning, men knappast argument för att "rockn'n' roll dör aldrig, nej". De är popband, inte rockband. Stor skillnad. (Och de senaste årens Kalifornienvåg med artister och band som låter mer eller mindre chillwave? Bra musik, men ändå inte klassiskt rockig. Wavves mästerverk "So bored" är en punkpoplåt. På scen var Wavves en katastrof, enligt uppgift, ett skämt. Det finns något fint i det. Men det är inte the stuff that rock dreams are made of.)

Det finns dock undantag. Närmare bestämt tre stycken. Tre band har under 2000-talet varit rockband, äkta rockande rockband, och samtidigt varit sinnessjukt bra. Det ena är The Strokes, som var helt fantastiska när de släppte sitt debutalbum men som blev ointressanta mycket snart (jag gillade "12:51", förstasingeln från andra albumet, det var en okej låt, och det var det sista The Strokes gjorde som inte lämnade en fullkomligt oberörd). Det andra är Girls, vars naiva inställning till rock'n'roll och musik över huvud taget - Christopher Owens upptäckte skivorna från 90-talet typ igår, och det hörs - är deras främsta tillgång, vid sidan av deras begåvning för fina melodier och laddade ljudbilder. Det tredje undantaget är det främsta av dem alla. Det bästa rockbandet under hela 00-talet. Jag pratar om Electrelane.



Jag upptäckte Electrelande våren 2007 (
bloggade om det då). Jag var chockad och lycklig över upptäckten att rock kunde vara relevant, kännas på djupet, även i vår upplysta tid. Electrelanes musik kommer springande mot en. Den är strippad på alla klichéer (well, nästan alla), den bär inte på något bullshit, den poserar inte tomt, den är varken fåfäng eller mållös. Den lyfter en i håret, spänner blicken i en och fyller en med vågor av skönhet och smärta, av hetta och tyngd. Den är ofta instrumental, har oftare närmare till ordet "jam" än till ordet "pop", och ändå låter den så direkt och välkomnande. När nollnolltalet.se bad mig lista mina 100 favoritlåtar från det gångna decenniet satte jag Electrelandes "Suitcase" som nummer ett, ett val jag aldrig ångrat. Den låten öppnar upp himlens portar. Jag skojar inte. Precis så låter den.

Jag grämde mig över att jag upptäckte Electrelane samma år som bandet splittrades (eller bestämde sig för att "ta en paus på obestämd tid"). Men i våras nåddes jag av den underbara nyheten att de återförenats och skulle ge några konserter i sommar, bland annat på Strand i Stockholm. Jag har längtat efter detta datum ända sedan dess, och igår var det äntligen dags. Och konserten var precis så bra som jag hoppats på. Bättre, faktiskt. När de gick upp på scenen och pluggade i och började spela kom världens dån. Jag satte i öronproppar - men tog ut dem efter en halv minut. Jag ville inte ha någonting mellan mig och molnet av rock som kom svävande mot mig. Jag noterade att det var fler tjejer än killar i publiken (det brukar vara antingen 50/50 eller fler killar) och att de flesta var närmare 30 än 20. Att Electrelane har en särskild plats i många indietjejers hjärtan är inte förvånande. De är liksom inte Belle and Sebastian - de är fyra kvinnor som är hårda, kompromisslösa och sinnessjukt begåvade. De är bättre och mer unika än alla andra sketna indierockband som består av några killar. Man blir lycklig bara av att veta att de finns. Att se gitarristen Mia Clarke stå i högklackat och gnida sin elgitarr mot förstärkaren för att krama ur så mycket oväsen som det går var helt underbart.

Efter några låtar - bland annat underbara singeln "To the east" från 2007 - var stämningen verkligen på topp. Det stod klart för alla i lokalen att det var en episk konsert. Jag fick ett ryck och ropade "I love you!" mellan ett par låtar och sångerskan och klaviaturspelaren Verity Susman log och sa "I love you too". Bandet verkade uppriktigt överraskade och glada över all den pepp och kärlek som Stockholmspubliken visade, men det var hundra procent välförtjänt. Jag ville ropa efter "Suitcase" också men jag lät bli, ville inte vara en sån där störig kille som önskar låtar och liksom begär att bandet ska rätta sig efter hans vilja. Jag var glad bara av att se dem, de fick spela precis vad de kände för. Och vad händer? De spelar "Suitcase"!!! Jag blev helt utom mig. Jag hoppade upp och ner kände pulsen, kände varje ton, upplevde allt i slow motion. Det var bastuvarmt i lokalen, svetten rann från alla, men ingen brydde sig, alla var hänförda, och ingen var så hänförd som jag under denna låt.

De spelade aldrig den underbara "The Valleys" men jag blev inte besviken på grund av det, den är nog ganska svår att spela live utan manskören som är en så stor del av arrangemanget. Däremot spelade de ett par covers - "Smalltown boy" av Bronski Beat, och som sista extranummer Bruce Springsteens "I'm on fire". Det var asbra. Och i en annan låt tog Verity Susman helt plötsligt fram en saxofon och förvandlade krautrockmanglet till frijazzmangel, det var också ett helt underbart ögonblick. Ärligt talat, det här var en av de bästa konserter jag varit på. Jag hoppas att denna turné kommer leda till att Electrelane spelar in en ny skiva, fast man vet ju aldrig, de kan ju göra som A Tribe Called Quest och endast återförenas som liveakt. Men vad som än händer kan ingen ta ifrån mig att jag sett 00-talets bästa rockband ge en fantastisk konsert. De rockade. Jag hatar det ordet, det är så töntigt, men vad ska man säga, det var ju det de gjorde? De ställde sig på scenen och pluggade i sina elektriska instrument och fyllde mig med en dos av liv.


kyss mig



Jag var nyss på förhandsvisningen av Alexandra-Therese Keinings debutfilm som regissör och manusförfattare, "Kyss mig". Jag tyckte om den! Visst, den hade en del klyschor, en del tafflig dialog, och första halvan var starkare än den andra. Ändå: bra kärlekshistoria. Jag gillar kärlekshistorier.

När blir någonting romantiskt? Det blir romantiskt när det är kört, när det är hopplöst. Exempelvis är Shakespeares "Romeo och Julia" romantisk - för de dör på slutet, samma sak med "Tristan och Isolde". Det är romantiskt i Sofia Coppolas "Marie Antoinette" när Axel von Fersen har ridit iväg efter kärleksnatten med huvudpersonen och hon går omkring och är knäckt och hör Aphex Twin i sitt huvud - det är romantiskt eftersom hon vet att hon aldrig kommer få honom. Det är romantiskt - på ett farligt/idiotiskt sätt - att gå omkring och vara kär i någon som man vet att man aldrig kan få. I "Kyss mig" lyckas Alexandra-Therese Keining skickligt gestalta just detta i början av filmen, när Mia (Ruth Vega Fernandez, fenomenal!) har ångest i hela sin kropp för att hon är förlovad med en man och inser att hon precis har blivit kär i en kvinna. Enligt hennes verklighetsuppfattning - det är ju ens uppfattning om verkligheten som räknas - är det i alla fall helt omöjligt att lämna sin dude för en tjej. Det romantiska laddar dessa scener med dramatik och tyngd.

I denna första halva av filmen finns en laddning mellan de två kvinnliga protagonisterna (Liv Mjönes som spelade Frida är tyvärr inte lika bra, men det beror också på manuset - flummigare/mindre trovärdig karaktär), och när de är på en öde ö som är vacker och det inte finns någon man i närheten och stämningen pendlar mellan aggression och attraktion - det kändes väldigt mycket som Ingmar Bergmans "Persona", vilket var en mysig detalj.

Lena Endre och Krister Henriksson spelar härligt båda två, men Joakim Nätterqvist som spelar den Sköna Killen som är förlovad med Mia och inte verkar vilja något annat i sitt liv än att bo i en vindsvåning och handla på Urban Deli - han var mindre bra, men manuset var rätt kasst när det gällde honom, bland annat finns en pinsam scen där han kastar vikta pappersplan på Mia... det som skildras där (vill inte spoila!), med det kände man bara: lägg av, så här går det inte till i verkligheten, så här beter sig inte folk, man pratar faktiskt. Hur som helst - filmen urartar tyvärr till en lite typiskt cheesy Svensk Film (folk beter sig förutsägbart och säger övertydliga repliker, levererade med ett tonläge som är en bit från hur folk pratar i vardagen), men den blir aldrig riktigt dålig. Åtminstone jag lyckades hålla mig engagerad till slutet.

Ingen perfekt film, men jag ser fram emot mer från Alexandra-Therese Keining - äntligen börjar de komma (eller snarare släppas fram), de kvinnliga manusförfattarna och regissörerna (eller de som är båda - autörerna!) i svensk film, det känns jättekul! Det finns så många historier som inte är berättade, och som inte kommer att berättas, av folk som Richard Hobert, Ulf Malmros, Josef Fares och Lukas Moodysson. Eftersom kvinnor alltid måste vara dubbelt så bra som män för att nå de högsta positionerna i detta pissiga samhälle måste Alexandra-Therese Keining vara riktigt grym, jag tror på henne.

PS - apropå ingenting - jag har en minirevival för Gregory Isaacs skiva "
Cool ruler", lyssna på den om ni inte har gjort det! Reggae på sommaren? Är jag förutsägbar? So sue me!

tre bra skivor



Bon Iver - Bon Iver, Bon Iver

Nicholas: Bon Ivers debutalbum For Emma, Forever Ago från 2008 är en sådan där fantastisk skiva som man alltid återvänder till, en fackla att hålla i under ensamma nätter. Uppföljaren präglas av att enmansbandet har blivit en kvartett, dock utan att överge den lågmälda estetiken och de unika melodierna. Musiken har blivit lite äldre, lite mjukare och varmare, lite mindre svartvit. Det är en utveckling som enbart är att applådera. För alla som tyckte att Fleet Foxes nya lät lite väl mycket 1800-tal är Bon Iver, Bon Iver årets folkrockskiva.

BETYG: 5/6 (från
Nöjesguiden)

Annika Flynner: Det hade varit fett om Bon Iver, Bon Iver hade varit en fortsättning på det samarbete mellan Bon Iver och Kanye West som inleddes i fjol. Fast samtidigt: en hel skiva producerad av Kanye hade kunnat låta outhärdligt jobbig. Man gillar ju ändå lo-fi, man gillar ändå indie. Bon Iver, Bon Iver är, för att tillhöra denna genre, en extremt välgjord och välljudande skiva. Jag gillar det. Den är liksom episk i miniformat. Och den är inte lika dyster som föregångaren - det är bra, för det hade ändå inte gått att toppa. För att parafrasera en gammal rockjournalistisk metafor (Andres Lokkos jämförelse mellan Born to Run och Born in the U.S.A.) - debutalbumet var i expressionistisk svartvitt, uppföljaren i behaglig Technicolor. Det är en riktigt bra popskiva.



Beyoncé - 4

Nicholas: Med 4 befäster Beyoncé inte bara sin egen position som världens just nu största popsångerska, utan även RnB-musikens position inom popvärldens kärna. Likt sin make är hon numera mer av en ikon än artist, mer av en ambassadör för en genre än en utövare. 4 är hennes mest helgjutna album hittills, och låtar som "Party" och "Love on Top" överraskar med sin charmiga 90-talsvibe. Men det är svårt att inte sakna tiden då Beyoncé gjorde musik lika mycket för kidsen och för dansgolvet som för Grammy-galorna.

BETYG: 4/6 (från Nöjesguiden)

Annika Flynner: förra veckan var jag på smygpremiären för Ida Theréns och Damon Rastis nya klubb Sommaren i City. Jonna Sima och Lorentz spelade skivor. Och de spelade Beyoncés "Countdown" från den nya skivan, en låt jag tänkte väldigt mycket på innan jag skrev recensionen, för den ställde allt på sin spets: var den dansant eller inte? Hade Beyoncé övergett dansmusiken eller inte? "Run the world" är ju mer show än dansgolvshit, och det är lite samma sak med "Countdown" - många långsamma partier, många partier där rytmen får stå tillbaka för fancy harmonisk låtstruktur. Det är i sådana ögonblick som en danslåt blir en radiolåt - och inget fel med radiolåtar, men vi vill ju också ha sånt som bara krossar dansgolv, sånt som Ryan Leslie och The-Dream skapar. Jag blev galen på "Countdown" och dess spattiga virveltrummor när jag hörde den i hörlurar - just för att det var en så bra låt i grund och botten, den hade grym potential - jag blev galen för jag kände att den inte gick att dansa till. Men på Sommaren i City insåg jag att jag hade haft fel: den gick jättebra att dansa till! Jag drog en lättnadens suck eftersom Beyoncé fortfarande är att räkna med (följt av en ångestsuck eftersom jag varit orättvis i min recension). Countdown är bra, Party är jättebra, I miss you är också fin även om den inte direkt är någon Halo (fast den har en lågmäldhet som Halo inte har, å andra sidan) - så visst, det är en bra skiva. Men precis som med Veronica Maggio (och i oerhört högre grad!) känner jag att Beyoncé är en artist som alltid är större än sina album, bättre än sina album. Tre topplåtar gör inte 5/6 i betyg hos denna stränga men rättvisa kritiker. Ah, soulmusiken och dess ständiga negligerande av album till förmån för singlar... det finns något (djupt) fint i det, men också något lite dumt med det.



Washed Out - Within and Without

Nicholas: Genom sin estetik - dels själva musiken, men också låttitlar och skivomslag - blev Ernest "Washed Out" Greene själva inkarnationen för chillwave, den sympatiska solblekta lo-fi-ambienten som charmade hela indievärlden för två somrar sedan. Efter ett antal EP:s och singlar kommer nu äntligen Washed Outs första riktiga album. Bra musik är bra musik och det finns ingen anledning att inte lyssna på Within and Without bara för att soundet inte är lika hett längre. Dock kan man sörja att Washed Out, liksom Wavves på på sin sista skiva, slipat till sitt uttryck och låter mer professionella och mindre spännande.

BETYG: 4/4 (från Nöjesguiden)

Annika Flynner: Jag hade inte sett skivomslaget när jag recenserade den här skivan, men jag tycker att det är intressant. Det säger så himla mycket, om hur de estetiska idealen har förändrats, menar jag. Men kanske är det enda vägen att gå för chillwave - att bli glossy, sexig, trevlig. Jag tror inte att det är ett ironiskt skivomslag (lika lite som jag tror att soundet på Within and without är ironiskt), och det hade nog varit lite trist om de hade kört vidare på hipstamatic-looken. Men ändå. Det är en farlig balansgång. När som helst kan Washed Out och chillwave bli kidnappat av caféer och klädbutiker och desarmeras, reduceras. Det som krävs för att se till att det inte blir så är, tror jag, mer fokus på låtskrivande. Ett sound kan bli en kliché (lex triphop), men ord som kommer från hjärtat och melodier som omsorgsfullt matchats med dem, det skär alltid igenom sorlet på H&M. Så: jag är väldigt nyfiken på hur välgjorda (välSKRIVNA) låtarna är på Ernest Greenes nästa skiva. Om det kommer någon sådan. Han kan också göra en J.D. Salinger och välja den ultimata integriteten: tystnaden. Inte alls ett otroligt scenario. Och om det är så att chillwave inte fick dansa mer än ett par somrar, så fine, egentligen är ju förgängligheten en del av charmen med popmusik som kulturellt uttryck. Men jag tycker att det vore lite synd på ett intressant sound, att gå en så tidig död till mötes. Fast vad babblar jag om - det är inte som att hela genren står och faller med Washed Out.


sommarmusik: blandband på spotify



I denna äng låg jag för några veckor sedan och läste. Mavis Gallants "Från det femtonde distriktet" - fett överskattad om ni frågar mig. Men det var trevligt att ligga där. Frankrike. En liten by som heter Arconsat som ligger mellan Vichy och Saint Etienne, ungefär, men egentligen inte nära till något, och på mycket långt avstånd från internet kändes det som, vilket var befriande. Jag och några vänner hyrde ett hus där vi softade, lagade god mat, drack lokalt vin, diskuterade litteratur och såg mysiga filmer som "La vie en rose" och Truffauts "Den lena huden". Övriga highlights från denna semester: var i Lyon och såg "Tristan och Isolde" på operan där, det var en jättebra uppsättning! Mer fokus på bromance än romance, om man säger så - intressant och uppfriskande (och det var samtidigt knappast så att kärlekshistorien glömdes bort).

Okej, detta var en parentes. Skulle ju snacka om sommarmusik, en årlig Annika Flynner-tradition.

I våras skaffade jag Spotify Premium och mitt liv förändrades till det bättre. Jag har aldrig orkat bry mig om Spotify-playlists, för det har alltid kommit reklam mellan låtarna som fått en att vilja stänga av; det har inte varit värt besväret. Men det blev helt annorlunda när musiken flyter på i ett normalt flöde, man kan njuta av den på ett avslappnat sätt, och då har det plötsligt blivit kul med listor. Vilket väckt en passionad kärlek i mig som legat i dvala i flera år: blandbanden.

Gud, om ni bara visste hur många blandband jag gjorde mellan 1994 och typ 2003, och hur mycket tid, energi och omsorg jag lade på vartenda blandband. Ibland gjorde jag blandband till tjejer som jag var kär i, ibland till vänner som jag ville bli bättre vän med, ibland till mig själv för att liksom sammanfatta och konkretisera en känsla jag hade. Och ibland bara för att samla ihop den senaste tidens nya låtar på ett ställe och binda ihop dem med hjälp av äldre låtar - ungefär som Southern Hospitalitys fina mixtapeserie "Players ball" fungerar. Jag tillämpade alltid den princip som Bruce Springsteen döpte till "four corners" - första och sista låten på vardera sidan av en LP-skiva var de viktigaste låtarna, hörnstenarna (lyssna till exempel på "Born to run" och "Darkness on the edge of town"). Den dramaturgi och dynamik man kan bygga upp med ett blandband med hjälp av detta tänkande och en tillräckligt mycket bra musik till sitt förfogande är oändlig.

Blandbanden är ju döda. CDR-samlingar har jag givetvis pysslat lite med, men det är inte alls lika kul, inte alls samma utmaning. Nu är även CD-skivan död och det som återstår är playlists i iTunes och Spotify. Och när jag i våras gjorde en samling med 100 bra låtar till en vän som kallade sig Grisblod på Twitter och Skunk märkte jag hur barnsligt road jag blev av det. Eftersom hon heter som hon heter och vi har saknaden efter communityt Skunk gemensamt fick listan heta
Skunkblod. Den är lite random men är ändå en trevlig samling låtar. Jag lade betydligt mer krut på en playlist som jag gjorde strax därefter med 100 andra topplåtar och som hade fåglar och flygande som löst tema (don't ask), den fick givetvis heta Fågelblod.

Och de senaste dagarna har jag varit fullt sysselsatt med att göra en Spotify-playlist med sommarlåtar (eller låtar som bara låter bra på sommaren) som tema, den blev klar igår och fick givetvis heta Sommarblod. Än en gång är det 100 låtar, förlåt om jag är förutsägbar, men jag gillar konsekvens och traditioner. 100 låtar är ju egentligen helt sinnessjukt mycket musik, det är som fyra blandband eller fem cd-skivor. Just därför tycker jag det är ett roligt format att jobba i - man kan bygga upp många olika dramaturgiska kurvor i låtordningen istället för bara en eller två. Som att göra en HBO-serie istället för en vanlig långfilm... haha, förlåt om jag låter pretentiös, jag vill bara upplysa om att alla val när det gäller låtar och i vilken ordning de ska följa på varandra är extremt genomtänkta. Så, nu vet ni det. Strunta nu i mig och lyssna på dessa fabulösa summer jams istället. Enjoy!