"Rock'n'roll dör aldrig, nej" sjöng Håkan Hellström i sin Big Star-översättning "13". Men vad är rock? När The Tough Alliance kom var det mycket snack om "antirock", men de två GBG-grabbarna (ja, jag skriver grabbarna, även om jag inte gillar detta ord) var ju lika rockiga som bröderna Gallagher, det spelade ingen roll att de hade syntar och trummasiker istället för ett traditionellt band. Så när man tänker att rocken inte dör, menar man då att den hela tiden uppstår i nya former? Att Suicide är rock, att N.W.A. är rock, att The Tough Alliance är rock, att Joy O är rock. Nja, jag vet inte alltså. Sådär kan musikjournalister resonera, men för de flesta är och förblir rock synonymt med någon som står på en scen med en elgitarr och rockar. Denna typ av musik, är den död? Kan den vara relevant idag?

Alla dessa "moderna" rockband med långa bandnamn och pretentiösa album - And You Will Know Us By The Trail of Dead, Godspeed You Black Emperor, Queens of The Stone Age, TV on the Radio, Clap Your Hands Say Yeah, etc etc - de lämnar mig fullkomligt likgiltig. Banden som vill vara coolt retro och tror att de är ensamma om att gilla Lou Reed, skinnjackor och solglasögon, de är nästan ännu värre. De "rockband" som jag gillar som kommit under 2000-talet har varit sådana som egentligen inte alls rockar. Jag tänker på The Radio Dept, The XX, Beach House, Phoenix, The Embassy, såna band. Fantastiska band, fulla av energi och begåvning, men knappast argument för att "rockn'n' roll dör aldrig, nej". De är popband, inte rockband. Stor skillnad. (Och de senaste årens Kalifornienvåg med artister och band som låter mer eller mindre chillwave? Bra musik, men ändå inte klassiskt rockig. Wavves mästerverk "So bored" är en punkpoplåt. På scen var Wavves en katastrof, enligt uppgift, ett skämt. Det finns något fint i det. Men det är inte the stuff that rock dreams are made of.)

Det finns dock undantag. Närmare bestämt tre stycken. Tre band har under 2000-talet varit rockband, äkta rockande rockband, och samtidigt varit sinnessjukt bra. Det ena är The Strokes, som var helt fantastiska när de släppte sitt debutalbum men som blev ointressanta mycket snart (jag gillade "12:51", förstasingeln från andra albumet, det var en okej låt, och det var det sista The Strokes gjorde som inte lämnade en fullkomligt oberörd). Det andra är Girls, vars naiva inställning till rock'n'roll och musik över huvud taget - Christopher Owens upptäckte skivorna från 90-talet typ igår, och det hörs - är deras främsta tillgång, vid sidan av deras begåvning för fina melodier och laddade ljudbilder. Det tredje undantaget är det främsta av dem alla. Det bästa rockbandet under hela 00-talet. Jag pratar om Electrelane.



Jag upptäckte Electrelande våren 2007 (bloggade om det då). Jag var chockad och lycklig över upptäckten att rock kunde vara relevant, kännas på djupet, även i vår upplysta tid. Electrelanes musik kommer springande mot en. Den är strippad på alla klichéer (well, nästan alla), den bär inte på något bullshit, den poserar inte tomt, den är varken fåfäng eller mållös. Den lyfter en i håret, spänner blicken i en och fyller en med vågor av skönhet och smärta, av hetta och tyngd. Den är ofta instrumental, har oftare närmare till ordet "jam" än till ordet "pop", och ändå låter den så direkt och välkomnande. När nollnolltalet.se bad mig lista mina 100 favoritlåtar från det gångna decenniet satte jag Electrelandes "Suitcase" som nummer ett, ett val jag aldrig ångrat. Den låten öppnar upp himlens portar. Jag skojar inte. Precis så låter den.

Jag grämde mig över att jag upptäckte Electrelane samma år som bandet splittrades (eller bestämde sig för att "ta en paus på obestämd tid"). Men i våras nåddes jag av den underbara nyheten att de återförenats och skulle ge några konserter i sommar, bland annat på Strand i Stockholm. Jag har längtat efter detta datum ända sedan dess, och igår var det äntligen dags. Och konserten var precis så bra som jag hoppats på. Bättre, faktiskt. När de gick upp på scenen och pluggade i och började spela kom världens dån. Jag satte i öronproppar - men tog ut dem efter en halv minut. Jag ville inte ha någonting mellan mig och molnet av rock som kom svävande mot mig. Jag noterade att det var fler tjejer än killar i publiken (det brukar vara antingen 50/50 eller fler killar) och att de flesta var närmare 30 än 20. Att Electrelane har en särskild plats i många indietjejers hjärtan är inte förvånande. De är liksom inte Belle and Sebastian - de är fyra kvinnor som är hårda, kompromisslösa och sinnessjukt begåvade. De är bättre och mer unika än alla andra sketna indierockband som består av några killar. Man blir lycklig bara av att veta att de finns. Att se gitarristen Mia Clarke stå i högklackat och gnida sin elgitarr mot förstärkaren för att krama ur så mycket oväsen som det går var helt underbart.

Efter några låtar - bland annat underbara singeln "To the east" från 2007 - var stämningen verkligen på topp. Det stod klart för alla i lokalen att det var en episk konsert. Jag fick ett ryck och ropade "I love you!" mellan ett par låtar och sångerskan och klaviaturspelaren Verity Susman log och sa "I love you too". Bandet verkade uppriktigt överraskade och glada över all den pepp och kärlek som Stockholmspubliken visade, men det var hundra procent välförtjänt. Jag ville ropa efter "Suitcase" också men jag lät bli, ville inte vara en sån där störig kille som önskar låtar och liksom begär att bandet ska rätta sig efter hans vilja. Jag var glad bara av att se dem, de fick spela precis vad de kände för. Och vad händer? De spelar "Suitcase"!!! Jag blev helt utom mig. Jag hoppade upp och ner kände pulsen, kände varje ton, upplevde allt i slow motion. Det var bastuvarmt i lokalen, svetten rann från alla, men ingen brydde sig, alla var hänförda, och ingen var så hänförd som jag under denna låt.

De spelade aldrig den underbara "The Valleys" men jag blev inte besviken på grund av det, den är nog ganska svår att spela live utan manskören som är en så stor del av arrangemanget. Däremot spelade de ett par covers - "Smalltown boy" av Bronski Beat, och som sista extranummer Bruce Springsteens "I'm on fire". Det var asbra. Och i en annan låt tog Verity Susman helt plötsligt fram en saxofon och förvandlade krautrockmanglet till frijazzmangel, det var också ett helt underbart ögonblick. Ärligt talat, det här var en av de bästa konserter jag varit på. Jag hoppas att denna turné kommer leda till att Electrelane spelar in en ny skiva, fast man vet ju aldrig, de kan ju göra som A Tribe Called Quest och endast återförenas som liveakt. Men vad som än händer kan ingen ta ifrån mig att jag sett 00-talets bästa rockband ge en fantastisk konsert. De rockade. Jag hatar det ordet, det är så töntigt, men vad ska man säga, det var ju det de gjorde? De ställde sig på scenen och pluggade i sina elektriska instrument och fyllde mig med en dos av liv.

Kommentera 4
Visa fler inlägg