j.d. salinger

Publicerat i: Allmänt

Jag fick ett sms i fredags: J.D. Salinger har dött. Det kändes sorgligt.

Som alla andra läste jag ”Räddaren i nöden” flera gånger när jag var tonåring. Jag älskade den. Men jag tror att jag utnyttjade den, manipulerade den, om man kan säga så om en roman – jag tog nog inte till mig hela boken, hela innehållet, utan omedveten valde jag att frossa i det som jag identifierade mig med – utanförskapet och hela teenage angst-prylen – och missade allt det andra.

Först många år senare, jag tror det var sommaren 2007, som jag på allvar tog tag i Salinger. Det nyväckta intresset berodde dels på Wes Andersons ”Rushmore” och ”The Royal Tenenbaums”, dels på att jag läst Hemingway och Fitzgerald och var allmänt intresserad av amerikansk 1900-talsprosa. Så jag gav mig på ”Nine Stories”. Sedan ”Franny”, ”Raise high the roofbeam, carpenters”, ”Zooey” och ”Seymour: an introduction” (det var i den ordningen de ursprungligen publicerades, fast jag rekommenderar nog att man läser dem i den andra ordningen, som de är utgivna i bokform).

Och med undantag för den lite fåniga ”De Daumier-Smith’s blue period” älskade jag dem alla. Karaktärerna, dialogerna, miljöerna. Det extremt subtilt psykologiska i skildringen av relationer. Det som fanns mellan raderna, det som aldrig sades ut, det som karaktärerna kanske var omedvetna om men som fanns där, som Salinger förstod, som man själv förstod om man lyssnade noggrant. Och ständigt denna kamp – den idealiserade ödmjukheten och renheten, den frustrerade kampen för att nå dit. Jag hade ingenting emot att Salinger blev allt mer religiöst intresserad. Det kändes logiskt. Anti-materialism, anti-hävdelsebehov, anti-ego. Det fanns bara en väg framåt, förstod man i noveller som ”Teddy” och ”Zooey”, och det var tystnaden. Man kan inte kompromissa om det är harmoni man vill ha.

Så Salinger slutade att publicera texter. Det var oerhört trist, men fullkomligt logiskt. Framförallt är det respektingivande. Han kompromissade inte med sin integritet, med sina ideal. Han bjussade inte på sig själv, som Andres Lokko kanske skulle säga. Ganska extremt och ganska unikt.

Samtidigt är det ju jävligt störigt. The nerve! Han som skriver så bra, vi som tycker om det så mycket. Förlåt, men jag blir lätt ganska självisk i förhållande till författares och musikers produktivitet. Det var ju jävligt störigt av J Dilla att gå och dö, om ni förstår vad jag menar. Det var störigt av biblioteket i Alexandria att brinna upp, osv. Jag är dålig på att hantera förluster.

Så min förhoppning är att det snart, eller åtminstone om några år, kommer att komma böcker som J.D. Salinger färdigställde men inte ville ge ut under sin levnadstid. Han skrev ju tydligen hela tiden. Åh, hoppas…

Jonas Thente skrev i DN att ”Räddaren i nöden” är Salingers minst intressanta bok, att den har åldrats osv. Jag håller inte med om det. Jag läste om den i höstas – för första gången på engelska – och slogs av hur fantastisk den var. Fortfarande. Det är ingen ungdomsroman, det är bara en så himla grym roman. Det är så fulländat, hur han beskriver de sociala mönstren på internatskolan (in your face, prep-romantik!), syskonkärlek, sorg, New York, konst, nostalgi, desperation, svek, pessimism, dejter med någon som man i det ena ögonblicket älskar och i det andra ögonblicket föraktar, allt är knivskarpt, allt är så himla bra. Det är en fantastisk roman. Jonas Thente har fel.

Att sagan om familjen Glass är rikare än den om individen Holden Caulfield, det är en annan sak. ”Tristan och Isolde” är inte en mindre fantastisk opera bara för att ”Ringen” är ”Ringen”, om ni förstår vad jag menar.

Vila i frid, J.D. Salinger. Du var en av de största.

Kommentera 6

brett anderson

Publicerat i: recension

När jag var 14 blev jag kär i en tjej som lyssnade på britpop. Sen blev jag kär i britpop, och sa tillfälligt hej då till Four Tops och Too $hort. Snart upptäckte jag Suede. Jag spelade in ett kassettband med debutalbumet på ena sidan och den fräscha skivan ”Coming up” på den andra och lyssnade om och om igen. Sedan upptäckte jag ”Dog Man Star” och b-sidorna och blev helt fast. När jag var 15 var Suede det största som fanns i hela världen. Jag bad min pianolärare att transkribera noterna till ”The Next Life” och ”The 2 of Us” så att jag skulle kunna spela dem, vilket hon snällt gjorde, hon hade vid det laget sedan länge gett upp hoppet om att jag skulle bli en kompetent Mozartuttolkare. Men vem brydde sig om Mozart, när man kunde cykla till heroines med bultande hjärta, ta pinsamma svartvita foton från The Asphalt World och klottra ner skolbänkarna med Suede-citat under mattelektionerna (i blyerts; jag var ingen ligist heller).

Men jag såg aldrig Suede live. Och några år senare när jag fick chansen var det för sent. Min kärlek hade brunnit upp. Britpop tillhörde det förflutna. De där textraderna, som hade känts så himla sanna och viktiga några år tidigare, kändes numera pinsamma, klyschiga och intetsägande. Jag ville helst glömma hela perioden. Jag lyssnade på Aaliyah istället. Ändå minns jag att jag kände ett stråk av bitterhet när Petter, dagen efter konserten, berättade att de hade spelat ”New generation”. Fan, liksom. Det hade man ju velat se.

Häromdagen, tio år senare, spelade Brett Anderson i Stockholm. Petter var där och spelade skivor, det kändes underbart logiskt. Och jag gick dit. Jag visste att Brett inte skulle spela några gamla Suede-låtar, att han hatade att alla som kom och såg honom fullständigt struntade i att han gjort tre soloskivor och försökt utvecklas som artist och åldras med värdighet, att alla ville höra ”Animal nitrate” och ”Killing of a flashboy”. Jag fattade det, men jag tänkte att det ändå kunde vara kul att se honom.

Det var ju ändå Brett. Och ärligt talat – Suede var ett av 90-talets bästa band, i alla fall originaluppsättningen med Bernard Butler. Det är musik som faktiskt håller än idag. Den är inte subtil, den är explosiv. Fantastiska ackord, fantastiska melodier, en fantastisk sångröst. Och när de var som bäst: ett fantastiskt sound, en väldigt speciell stämning, sugande melankolisk och ödesmättad, toner som svävade i den urbana natten. Ja, i låtar som ”High rising”, ”Breakdown”, ”Stay together” och ”My dark star” var Suede det ultimatagitarrbandet. The pinnacle of western civilization, som Petter brukar säga.

Konserten då? Brett var fortfarande snygg (såg ut som han inte åldrats en dag sedan 1996), han sjöng fortfarande väldigt bra, och det är glädjande att han fortfarande är extremt romantisk inför det mörka, allvarliga och ödesmättade. Men han har ett problem: låtarna han skriver är inte bra. De är inte det. Att hans vokabulär ryms i ett paket med kylskåpspoesi kan man kanske leva med, men det är värre med melodierna. De är på väg ingenstans. Refrängerna är punkter, aldrig utropstecken. Och det fläskiga rocksoundet är aldrig nyanserat, aldrig arrangemangsmässigt intressant.

Allt det där är ändå okej, för jag var inställd på det i förväg. Men när det är dags för sista låten säger Brett: ”This is our last song. And since you’ve been such a kind audience, we’re gonna play and old song…” (jubel från publiken) ”…yeah, we’re gonna put you in a time machine with this one…” (jublet vet inga gränser) “… all the way back to – 2007”. Va? Brett ler ett elakt leende och spelar en skitlåt från, inte den senaste soloskivan, utan den förra. Jag blir förbannad – hur kan man lura sin publik så? Bandet går av scen efter den låten, men återvänder efter pliktskyldiga applåder och vrål, och spelar tre låtar till – som också är nya och fruktansvärt dåliga. Scarecrow någonting. Jag står med armarna i kors och muttrar. Det var en trist avslutning på en kväll som ändå, fram till dess, hade varit rätt trevlig.

När Brett gick av scenen för sista gången marscherade jag fram till Petter i DJ-båset och sa ”spela Elastica!”. Petter hade av respekt för Brett inte velat spela någonting med bandet där Bretts forna flickvän Justine Frischmann ingick. Men nu var det tid för hämnd, så han spelade både Elasticas ”Stutter” och – än mer diaboliskt – McAlmont & Butlers ”Yes”, beviset för att en före detta Suede-medlem kan göra musik som faktiskt är bra.

Stackars Brett. Han har det inte lätt. Vid ett tillfälle spelade han en låt på akustisk gitarr, den lät som en bitter uppgörelse med en före detta flickvän – ”Didn’t I climb the ladder? Didn’t I clean up the shit for you?” - men den handlade tydligen om skivbolag. "I've got millions like that one", sa Brett med ett snett leende efter låten. Bitterhet alltså - så oklädsamt. När Eric Schüldt intervjuade Brett för ca ett år sedan - han intervjuade även Andres Lokko och Fredrik Strage; programmet handlade om 90-talet - så riktigt osade det bitterhet om Brett, när han ondgjorde sig över hur kass och innehålslös dagens popmusik är. Mellan raderna anades "tänk om alla lyssnade på mig istället, synd att alla har så dålig smak, tänk om skivbolagen backade upp min musik istället för Amy Winehouse, vilka as de är". Inte så hot. Andres Lokko berättade att han hade sett Brett på gatan i London när sångaren köpte ett begagnat kylskåp. Det var en sinnebild för hur långt från glamour som britpopens stjärnor har kommit.

Men ändå - han kämpar, han åker till Sverige för att göra konserter, han skriver låtar även om de inte blir så himla bra, han ger ut skivor även om ingen älskar dem. Han försöker. Han tror på något, han har förtroende för musiken. Det finns ändå något hedervärt i det. Om Brett hade kunnat ta sin lyrik vidare från klyschorna som han själv uppfann för snart två decennier sen, och om han hade kunnat komponera refränger som griper tag på samma sätt som Bernard Butlers melodier alltid gjort, då hade han verkligen kunnat bli en intressant artist att följa. Det vi får nu är snarare rörande misslyckanden, den sorgliga diskrepansen mellan ambition och förmåga. Det är okej - men tvinga mig inte att lyssna på det en gång till.
 
Kommentera 1
DN Kulturs största blunder under 00-talet var att de lät teaterrecensenten Leif Zern recensera en skönlitterär bok, Lars Noréns "En dramatikers dagbok". Han fick recensera den av samma anledning som man oftast förbjuder folk att recensera böcker: för att boken delvis handlade om honom. Och han kände sig påhoppad och kritiserad och tvungen och försvara sig, och det gjorde han genom att totalt såga boken. Att DN förnekade det pinsamma i detta underströks av att Maria Schottenius (som också omnämns i "En dramatikers dabok") publicerade en krönika där hon kallade den för "en hink med skit".

Ok. Lugnt! Jag är som Goethe och Schumann, jag förlåter allt.

Nu verkar det som om DN vill gottgöra sitt snedsteg, genom att låta Lars Noréns senaste pjäs "Om kärlek" recenseras av - Leif Zern. Som givetvis tar tillfället i akt och bevisar hur opartisk och fördomsfri han är genom att överösa den med beröm. Vågar man lita på en sån recension? SvD var mer nyktra i sin recension och kallade den stum och distanserad. Inte för att alla kritiker måste tycka likadant, men ändå. Jag tycker att det är intressant, just i det här fallet.

Men who am I kidding. Blev ändå rätt sugen på att gå och se den. Det är med Norén som med Mats Ek: man vill ta del av briljanten nu, när han lever, se scenkonsten färsk framför ens ögon, inte om 50 år på en dvd.
Kommentera 14
Visa fler inlägg