j.d. salinger

Jag fick ett sms i fredags: J.D. Salinger har dött. Det kändes sorgligt.

Som alla andra läste jag ”Räddaren i nöden” flera gånger när jag var tonåring. Jag älskade den. Men jag tror att jag utnyttjade den, manipulerade den, om man kan säga så om en roman – jag tog nog inte till mig hela boken, hela innehållet, utan omedveten valde jag att frossa i det som jag identifierade mig med – utanförskapet och hela teenage angst-prylen – och missade allt det andra.

Först många år senare, jag tror det var sommaren 2007, som jag på allvar tog tag i Salinger. Det nyväckta intresset berodde dels på Wes Andersons ”Rushmore” och ”The Royal Tenenbaums”, dels på att jag läst Hemingway och Fitzgerald och var allmänt intresserad av amerikansk 1900-talsprosa. Så jag gav mig på ”Nine Stories”. Sedan ”Franny”, ”Raise high the roofbeam, carpenters”, ”Zooey” och ”Seymour: an introduction” (det var i den ordningen de ursprungligen publicerades, fast jag rekommenderar nog att man läser dem i den andra ordningen, som de är utgivna i bokform).

Och med undantag för den lite fåniga ”De Daumier-Smith’s blue period” älskade jag dem alla. Karaktärerna, dialogerna, miljöerna. Det extremt subtilt psykologiska i skildringen av relationer. Det som fanns mellan raderna, det som aldrig sades ut, det som karaktärerna kanske var omedvetna om men som fanns där, som Salinger förstod, som man själv förstod om man lyssnade noggrant. Och ständigt denna kamp – den idealiserade ödmjukheten och renheten, den frustrerade kampen för att nå dit. Jag hade ingenting emot att Salinger blev allt mer religiöst intresserad. Det kändes logiskt. Anti-materialism, anti-hävdelsebehov, anti-ego. Det fanns bara en väg framåt, förstod man i noveller som ”Teddy” och ”Zooey”, och det var tystnaden. Man kan inte kompromissa om det är harmoni man vill ha.

Så Salinger slutade att publicera texter. Det var oerhört trist, men fullkomligt logiskt. Framförallt är det respektingivande. Han kompromissade inte med sin integritet, med sina ideal. Han bjussade inte på sig själv, som Andres Lokko kanske skulle säga. Ganska extremt och ganska unikt.

Samtidigt är det ju jävligt störigt. The nerve! Han som skriver så bra, vi som tycker om det så mycket. Förlåt, men jag blir lätt ganska självisk i förhållande till författares och musikers produktivitet. Det var ju jävligt störigt av J Dilla att gå och dö, om ni förstår vad jag menar. Det var störigt av biblioteket i Alexandria att brinna upp, osv. Jag är dålig på att hantera förluster.

Så min förhoppning är att det snart, eller åtminstone om några år, kommer att komma böcker som J.D. Salinger färdigställde men inte ville ge ut under sin levnadstid. Han skrev ju tydligen hela tiden. Åh, hoppas…

Jonas Thente skrev i DN att ”Räddaren i nöden” är Salingers minst intressanta bok, att den har åldrats osv. Jag håller inte med om det. Jag läste om den i höstas – för första gången på engelska – och slogs av hur fantastisk den var. Fortfarande. Det är ingen ungdomsroman, det är bara en så himla grym roman. Det är så fulländat, hur han beskriver de sociala mönstren på internatskolan (in your face, prep-romantik!), syskonkärlek, sorg, New York, konst, nostalgi, desperation, svek, pessimism, dejter med någon som man i det ena ögonblicket älskar och i det andra ögonblicket föraktar, allt är knivskarpt, allt är så himla bra. Det är en fantastisk roman. Jonas Thente har fel.

Att sagan om familjen Glass är rikare än den om individen Holden Caulfield, det är en annan sak. ”Tristan och Isolde” är inte en mindre fantastisk opera bara för att ”Ringen” är ”Ringen”, om ni förstår vad jag menar.

Vila i frid, J.D. Salinger. Du var en av de största.


brett anderson


När jag var 14 blev jag kär i en tjej som lyssnade på britpop. Sen blev jag kär i britpop, och sa tillfälligt hej då till Four Tops och Too $hort. Snart upptäckte jag Suede. Jag spelade in ett kassettband med debutalbumet på ena sidan och den fräscha skivan ”Coming up” på den andra och lyssnade om och om igen. Sedan upptäckte jag ”Dog Man Star” och b-sidorna och blev helt fast. När jag var 15 var Suede det största som fanns i hela världen. Jag bad min pianolärare att transkribera noterna till ”The Next Life” och ”The 2 of Us” så att jag skulle kunna spela dem, vilket hon snällt gjorde, hon hade vid det laget sedan länge gett upp hoppet om att jag skulle bli en kompetent Mozartuttolkare. Men vem brydde sig om Mozart, när man kunde cykla till heroines med bultande hjärta, ta pinsamma svartvita foton från The Asphalt World och klottra ner skolbänkarna med Suede-citat under mattelektionerna (i blyerts; jag var ingen ligist heller).

Men jag såg aldrig Suede live. Och några år senare när jag fick chansen var det för sent. Min kärlek hade brunnit upp. Britpop tillhörde det förflutna. De där textraderna, som hade känts så himla sanna och viktiga några år tidigare, kändes numera pinsamma, klyschiga och intetsägande. Jag ville helst glömma hela perioden. Jag lyssnade på Aaliyah istället. Ändå minns jag att jag kände ett stråk av bitterhet när Petter, dagen efter konserten, berättade att de hade spelat ”New generation”. Fan, liksom. Det hade man ju velat se.

Häromdagen, tio år senare, spelade Brett Anderson i Stockholm. Petter var där och spelade skivor, det kändes underbart logiskt. Och jag gick dit. Jag visste att Brett inte skulle spela några gamla Suede-låtar, att han hatade att alla som kom och såg honom fullständigt struntade i att han gjort tre soloskivor och försökt utvecklas som artist och åldras med värdighet, att alla ville höra ”Animal nitrate” och ”Killing of a flashboy”. Jag fattade det, men jag tänkte att det ändå kunde vara kul att se honom.

Det var ju ändå Brett. Och ärligt talat – Suede var ett av 90-talets bästa band, i alla fall originaluppsättningen med Bernard Butler. Det är musik som faktiskt håller än idag. Den är inte subtil, den är explosiv. Fantastiska ackord, fantastiska melodier, en fantastisk sångröst. Och när de var som bäst: ett fantastiskt sound, en väldigt speciell stämning, sugande melankolisk och ödesmättad, toner som svävade i den urbana natten. Ja, i låtar som ”High rising”, ”Breakdown”, ”Stay together” och ”My dark star” var Suede det ultimatagitarrbandet. The pinnacle of western civilization, som Petter brukar säga.

Konserten då? Brett var fortfarande snygg (såg ut som han inte åldrats en dag sedan 1996), han sjöng fortfarande väldigt bra, och det är glädjande att han fortfarande är extremt romantisk inför det mörka, allvarliga och ödesmättade. Men han har ett problem: låtarna han skriver är inte bra. De är inte det. Att hans vokabulär ryms i ett paket med kylskåpspoesi kan man kanske leva med, men det är värre med melodierna. De är på väg ingenstans. Refrängerna är punkter, aldrig utropstecken. Och det fläskiga rocksoundet är aldrig nyanserat, aldrig arrangemangsmässigt intressant.

Allt det där är ändå okej, för jag var inställd på det i förväg. Men när det är dags för sista låten säger Brett: ”This is our last song. And since you’ve been such a kind audience, we’re gonna play and old song…” (jubel från publiken) ”…yeah, we’re gonna put you in a time machine with this one…” (jublet vet inga gränser) “… all the way back to – 2007”. Va? Brett ler ett elakt leende och spelar en skitlåt från, inte den senaste soloskivan, utan den förra. Jag blir förbannad – hur kan man lura sin publik så? Bandet går av scen efter den låten, men återvänder efter pliktskyldiga applåder och vrål, och spelar tre låtar till – som också är nya och fruktansvärt dåliga. Scarecrow någonting. Jag står med armarna i kors och muttrar. Det var en trist avslutning på en kväll som ändå, fram till dess, hade varit rätt trevlig.

När Brett gick av scenen för sista gången marscherade jag fram till Petter i DJ-båset och sa ”spela Elastica!”. Petter hade av respekt för Brett inte velat spela någonting med bandet där Bretts forna flickvän Justine Frischmann ingick. Men nu var det tid för hämnd, så han spelade både Elasticas ”Stutter” och – än mer diaboliskt – McAlmont & Butlers ”Yes”, beviset för att en före detta Suede-medlem kan göra musik som faktiskt är bra.

Stackars Brett. Han har det inte lätt. Vid ett tillfälle spelade han en låt på akustisk gitarr, den lät som en bitter uppgörelse med en före detta flickvän – ”Didn’t I climb the ladder? Didn’t I clean up the shit for you?” - men den handlade tydligen om skivbolag. "I've got millions like that one", sa Brett med ett snett leende efter låten. Bitterhet alltså - så oklädsamt. När Eric Schüldt intervjuade Brett för ca ett år sedan - han intervjuade även Andres Lokko och Fredrik Strage; programmet handlade om 90-talet - så riktigt osade det bitterhet om Brett, när han ondgjorde sig över hur kass och innehålslös dagens popmusik är. Mellan raderna anades "tänk om alla lyssnade på mig istället, synd att alla har så dålig smak, tänk om skivbolagen backade upp min musik istället för Amy Winehouse, vilka as de är". Inte så hot. Andres Lokko berättade att han hade sett Brett på gatan i London när sångaren köpte ett begagnat kylskåp. Det var en sinnebild för hur långt från glamour som britpopens stjärnor har kommit.

Men ändå - han kämpar, han åker till Sverige för att göra konserter, han skriver låtar även om de inte blir så himla bra, han ger ut skivor även om ingen älskar dem. Han försöker. Han tror på något, han har förtroende för musiken. Det finns ändå något hedervärt i det. Om Brett hade kunnat ta sin lyrik vidare från klyschorna som han själv uppfann för snart två decennier sen, och om han hade kunnat komponera refränger som griper tag på samma sätt som Bernard Butlers melodier alltid gjort, då hade han verkligen kunnat bli en intressant artist att följa. Det vi får nu är snarare rörande misslyckanden, den sorgliga diskrepansen mellan ambition och förmåga. Det är okej - men tvinga mig inte att lyssna på det en gång till.
 

DN Kultur och Lars Norén: Can we start again?

DN Kulturs största blunder under 00-talet var att de lät teaterrecensenten Leif Zern recensera en skönlitterär bok, Lars Noréns "En dramatikers dagbok". Han fick recensera den av samma anledning som man oftast förbjuder folk att recensera böcker: för att boken delvis handlade om honom. Och han kände sig påhoppad och kritiserad och tvungen och försvara sig, och det gjorde han genom att totalt såga boken. Att DN förnekade det pinsamma i detta underströks av att Maria Schottenius (som också omnämns i "En dramatikers dabok") publicerade en krönika där hon kallade den för "en hink med skit".

Ok. Lugnt! Jag är som Goethe och Schumann, jag förlåter allt.

Nu verkar det som om DN vill gottgöra sitt snedsteg, genom att låta Lars Noréns senaste pjäs "Om kärlek" recenseras av - Leif Zern. Som givetvis tar tillfället i akt och bevisar hur opartisk och fördomsfri han är genom att
överösa den med beröm. Vågar man lita på en sån recension? SvD var mer nyktra i sin recension och kallade den stum och distanserad. Inte för att alla kritiker måste tycka likadant, men ändå. Jag tycker att det är intressant, just i det här fallet.

Men who am I kidding. Blev ändå rätt sugen på att gå och se den. Det är med Norén som med Mats Ek: man vill ta del av briljanten nu, när han lever, se scenkonsten färsk framför ens ögon, inte om 50 år på en dvd.

fish tank


Kulturhelgen kröntes av att jag gick och såg "Fish Tank" igår kväll. Jag måste erkänna att jag innerst inne var lite skeptisk. Varför? Den hade fått en femma i betyg av Helena Lundblad på DN, och hon strör femmor omkring sig lite hur som helst. Exempelvis fick "Man tänker sitt" en femma. Jag är osäker på om det över huvud taget är någon annan på DN som ger filmer femmor i betyg. (Jo: Fredrik Strage. Men aldrig att jag tänker se "Drag me to hell".)

Men det var en dum tanke. "Fish Tank" var otroligt bra. Så himla intensiv, oavbrutet spännande, oavbrutet engagerande. Och det fina var att den inte bara var en slafsgryta gjord på all tänkbar ångest och underklassmisär, ett recept som vissa brittiska regissörer älskar att göra film på. Nej, den var gjord med finess, den var glasklar psykologiskt, fantastiska replikskiften och blickar, allt var trovärdigt men aldrig klyschigt. Och jag tycker att det var så himla bra att den aldrig var dömande, den ställde sig aldrig utanför Mias perspektiv, objektifierande. Till exempel, i scenen när hon har sex med en (spoiler warning!) mycket äldre man som är ihop med hennes mamma så hade det varit så lätt att göra det till den deppigaste scenen i hela filmen, hur sorglig och depserat hon är, hur det mer eller mindre är att jämföra med en våldtäkt. Men nej, det skildras inte så. För Mia är det en enorm upplevelse, för henne är det romantik, närhet, äkta kärlek. Fotot och klippningen spelar stor roll här, men även själva skådespelarna och inte minst manuset. Det var en bravad hur som helst.

Över huvud taget är det ju uppfriskande med en sån här historia som inte handlar om en ung arg man, som de alltid gör. Och Mia är mer än en kvinnlig ung-arg-man, hon är mer än en formel, hennes personlighet och integritet är hela tiden i fokus. För övrigt är det lite kul att regissören valt att använda musik och musiksmak som en del av storyn: Mias utanförskap förstärks av att hon gillar New York-rap från 1992 (Eric B & Rakims "Know the ledge" hörs flera gånger) medan hennes kompisar, inklusive före detta bästisen Keely, gillar töntig modern R&B (i en "Ebba & Didrik"-liknande scen i början dansar hela detta chavsgäng till Cassies "Me & U"). Snyggt - och realistiskt.

Och i en otroligt stark scen lyssnar Mias mamma, som har varit totalt kärlekslös mot sin dotter, på en av hennes skivor i vardagsrummet. Hon gillar inte hiphop egentligen men där står mamman och rör sig till Nas "Life's a bitch". Hon tycker att det är skönt att bli av med dottern som ska flytta, men ändå kan hon inte förneka det sorgliga i allting, och hon lyssnar på dotterns favoritmusik som ett sätt att kommunicera med henne, lära känna personen som hon aldrig brytt sig om. Och Mia som ska säga hejdå svarar inte på mammans "fuck off, then" utan går långsamt fram och börjar - dansa. Det kanske låter sentimentalt och cheesy, men så är det inte. Bara så himla starkt. Mia ser in i sin mammas ögon och det verkar som om hon inser där och då att hon är en större person, att hon inte behöver bli som sin mamma, att hon tycker synd om henne, känner ömhet för henne. Men att kramas eller säga snälla ord finns inte på kartan. Bara tyst dans, de rör inte vid varandra, och så "Life's a bitch and then you die, that's why we get high".

Grymt.

evert lundquist


Jag var på Moderna Museet igår och såg Evert Lundquist-utställningen. Fina tavlor. Jag gillade bland annat den här, "Flicka mot gul fond", den var som en replik till Lundquists egna "Kvinna vid mur" som kom många år tidigare. Muren där och det gula här tyckte jag framstod som psykologiska, kända objekt snarare än fysiska, konkreta saker. Vem har inte någon gång fallit på knä inför det stora gula? osv.

En intressant sak med Moderna Museet är att de är sjukt omoderna när det gäller en punkt: shoppen. De hade tryckt upp en affisch inför den här Evert Lundquist-satsningen, "Yxan" som visserligen var fin men lite väl dyster (dessutom var det bara en detalj tror jag, man missade mycket av den fina himlen). Det fanns en hel del klockrena målningar som säkert hade sålt hur mycket som helst om de hade tryckt upp affischer av dem ("Vågen" exempelvis), men de bara: nä, vi pallar inte. Så hade de aldrig resonerat på MoMA och Guggenheim. Ibland är Sverige ändå Sverige, om ni förstår vad jag menar.

faust


Daniel Harding.

I fredags var jag på Berwaldhallen och såg radiosymfonikerna och radiokören framföra Robert Schumanns "Scener från Goethes Faust" dirigerade av Daniel Harding.

Berwaldhallen alltså. Det är en ful byggnad, med sin skolaulaliknande konsertsal och sjuttiotaliga, anti-borgerliga, anti-lyxiga, anti-vackra, jantelagsmässigt enkla och utstuderat trista interiörer. Det är ändå fint, för det är ändå real. För även om det är sympatiskt att Konserthuset bjuder in Amadou & Mariam eller Nobuo Uematsu så är det lite publikfrieri i det, lite desparation i det. Det känns inte som ledningen älskar den där "andra" musiken på riktigt. Medan Berwaldhallen inte hycklar: det är klassisk musik för en klassisk publik, för att parafrasera rapparen Petter.

Hur som helst. "Faust" var mycket bra. Jag blev överraskad - Schumann har för mig varit den älskvärt misslyckade romantikern, som inte hade tillräcklig i sig för att leva upp till sina astronomiska ambitioner men vars musik präglas av kamp, slit, svett, frustration, mänsklighet. Men "Faust" jobbade han tydligen med i nio år och det blev otroligt lyckat, trots att han inte tonsatte hela Goethes verk utan bara vissa utvalda scener.

Jag har aldrig läst Faust. Men jag älskar Goethe - älskar Erlkönig, älskar Den unge Werthers lidanden, och älskar honom i allmänhet för att han var så himla göttig: en diktare med stort d, levde för konsten, älskade livet, älskade Italien, älskade rim. Goethe var dock rätt konservativ - jag läste en biografi om Mendelssohn en gång, och där står det hur den unge Felix Mendelssohn hälsade på Goethe i Weimar och försökte introducera Beethoven för honom; han hatade det. Han hade nog inte gillat Schumann heller, men Schumann gillade givetvis Goethe och framförallt Faust. Schumann var svag för det här med det mörka och övernaturliga (han avgudade E.T.A. Hoffmann). Så en historia om att sälja sin själ till djävulen var givetvis guld. Samtidigt finns det så mycket annat i Faust och det var, lite överraskande, detta som Schumann tog fasta på i sin tonsättning av verket. Han fokuserade på konflikten mellan världsliga och andliga begär, och allra mest krut lade han på den avslutande delen i Faust, den som handlar om (spoiler waring!) hur änglarna räddar Fausts själ från djävulen. Här var kören och kontrapunkten helt outstanding.

Lite (eller snarare mycket) grovhugget kan man ju sammanfatta storyn i Faust med att en man kommer överens med djävulen om att han ska få allt han begär så länge han fortsätter begära nya saker, så länge han strävar vidare, så länge han vägrar bli nöjd. Den stund han blir nöjd och slutar sträva vidare ska han dö och djävulen få hans själ. Så sker också, men twisten är att änglarna räddar Fausts själ från djävulens klor. Varför gör de det? Det här var ju en kille som ingått en pakt med hin håle själv? Som inte stått emot frestelserna? Hade det varit Dante så hade Faust fått ett saftigt straff och förtjänat det. Men det är det fina med Goethe. Han säger: det är okej. Syndaren ska förlåtas. Inte villkorat av att han på sin dödsbädd ber om syndernas förlåtelse och bekänner sig till Gud och kyrkan och yada yada. Nej. Ovillkorligt. Syndaren är ingen dålig människa. Han är bara en människa. Han ska inte hatas, han ska inte fördömas. Han ska älskas som alla andra.

Så Faust handlar om att förlåta ALLA, till och med de värsta uslingarna, till och med den som ingått en pakt med djävulen. Det är ett ganska tungt budskap, ganska kontroversiellt. Jag önskar att de hade framfört det här verket för domstolen som dömde Saddam Hussein till döden.

EDIT: Jag glömde att säga det som var det bästa med Schumanns Faust som konsertupplevelse. Det var att det var att det var ett, för mig, helt nytt att ta till sig litteratur. Föreställ er att ni läser en bok eller en skönlitterär text, alltså en riktigt grym text, inget ytligt bjäbb, det handlar om liv och död och innehåller oförglömligt språk. Men samtidigt som ni läser orden på sidan hörs det röster som läser - nej, sjunger - orden, ger dem precis rätt ton och klang. Och bakom rösterna en hel symfoniorkester som stöttar och förstärker varje nyans. Wow. Så var det med Faust. Jag hade hela texten, satt och läste hela tiden, kollade nästan aldrig på orkestern eller kören. Jag var fokuserad på texten, den var så bra, den var så stark, den hade allt. For God's sake, det var Goethe! Schumann funderade tydligen på att göra en opera av Faust men nöjde sig med ett oratorium - det behövdes ingen scenisk gestaltning, allt fanns ju redan i Goethes ord, i dikten. Så han körde dikten rakt av och tonsatte allting, eller åtminstone de viktigaste scenerna, men hur som helst ändrade han inte på Goethes ord. (Förutom vid ett tillfälle: när kören sjunger "Es ist vollbracht". Men det är okej. Det är en estetisk justering, inte en urvattning. Som när Kevin Rowland valde att avsluta sin "Born to run"-cover med "It's a town full of WINNERS and I'm pulling out of here to win!".) Tänk om någon hade gjort samma sak med, vad ska vi säga, Strindbergs "Drömspel"? Det vore så himla coolt. Schumann förstod värdet av litteratur för litteraturens skull, inte bara som något som kunde fungera mer eller mindre bra som libretto till en opera. Hatten av för det.

Elektra


Schweig und tanze!

Jag kände att jag behövde en lugn stund. Så jag gick och såg Richard Strauss "Elektra" i regi av Staffan Valdemar Holm och med hans underbara frus Bente Lykke-Möllers fantastiska scenografi och kostymer. Jag var beredd på en kalldusch, ett regn av nålar mot öron och hjärna. Och det fick jag. En välsignelse.

Ni har säkert redan läst alla
fina recensioner så jag ska inte tråka ut er med detaljerna. Jag vill bara säga: believe the hype, det var en fantastisk föreställning. Både Katarina Dalayman som Elektra, Emma Vetter som Chrysothemis och Marianne Eklöf som Klytaimnestra var helt otroliga. De var bra på olika sätt - Dalayman för att hon gjorde en psykopat mänsklig, Vetter för att hon blottlade systern Chrysothemis sårbarhet och längtan efter kärlek, och Marianne Eklöf för att hennes porträtt av den misslyckade, förnekande och moraliskt dekadenta mamman var helt otroligt. 

Eklöf var nog ändå bäst med hela operan. Men det berodde på regin också. I scenen mellan henne och dottern Elektra, när hon tar av sig sina högklackade skor för att kunna stå på benen, berusad och out of it som hon är - då upphör hon att vara drottning och diktator, då blir hon mamma till sin dotter, hon närmar sig henne, desperat och klumpigt, nästan patetiskt. Och Dalaymans Elektra är så bra här, för hon är ju manipulativ och lömsk, men samtidigt blir man under ett par ögonblick osäker på om det inte också finns kvar lite äkta kärlek för modern i orden som sjungs i falsk vänlighet. Kanske är den inte hundra procent falsk. Kanske intalar hon sig bara att hon hatar sin mamma så mycket, kanske brister det under några sekunder här. Men sen återfår hon sin psykotiska styrka och säger utan att tveka: mamma, jag vill döda dig. Och Klytaimnestra gråter, tar på sig sina skor igen och låter järnridån mellan mor och dotter sjunka igen.

Musikaliskt är Elektra känd för att vara extrem. Jag vet inte, den var ju inte easy on the ear direkt, men det var ändå inte Schönberg eller Sun Ra om ni fattar vad jag menar. Om vi säger såhär: musiken var inte ett dugg mer extrem än de känslor som gestaltas. Musiken är kongenial med texten. Dissonanserna kändes aldrig överdrivna. Kanske bäst i hela operan, rent muskaliskt, var ögonblicket då Elektra får reda på att främlingen som hon pratat med i några minuter i själva verket är hennes älskade bror, som hon varit skild från i många år och trodde var död. Långsamt närmar de sig varandra och omfamnar varandra - och här hade man kunnat tro att tonsättaren lassat på med en smaskigt sentimental ackordföljd, men icke. Det är inte bara glädje i kramen, utan också en enorm chock, och därmed också ångest. Det är ju helt sjukt: jag trodde att du var död, och nu står du här! Du! Du lever! Du är här hos mig igen! Hur är det möjligt?! Och att inte bara se, utan även röra vid, denna levande döda... det är för mycket. Det förstår vem som helst. Framförallt förstod Strauss det, och det imponerade på mig.

Strauss är annars den tonsättare som det känns jobbigast att ta sig an (trots det sympatiskt ödmjuka citatet "jag är kanske inte en första klassens tonsättare, men jag är en förstaklassig andraklasstonsättare!"). Jag menar: han var ju nasse. Wagner var galen, paranoid, hatade Mendelssohn, blev antisemit. Men Strauss var inte galen. Han levde ett normalt borgerligt liv. Hade det bra. Och hatade judar. Och blev kompis med tredje riket. Och här - exakt här - går gränsen för hur mycket man kan stå ut med under parollen "jag skiljer på konstnär och konstverk". Woody Allen liksom - rätt taskigt val av livskamrat, men okej. Richard Strauss? Skakade hand med Goebbels? Nej, nej. Det är för mycket. Det är direkt obehagligt. Det är så att man ställer sig upp och går, som Bengt Westerberg inför Ian och Bert.

Men precis som Åsa Beckman poängterade i sin fantastiska artikel häromdagen så innebär principen att skilja på konstnär och konstverk inte bara att man ska ge credit till ett bra konstverk, oavsett om upphovsmannen är en fin eller en svinig person - utan också att man ska erkänna att upphovsmannen är ett svin om han nu är det, oavsett om konstverket är bra eller dåligt. Alltså: det är okej att påpeka att Strauss var nazist - för han var det - och det är lika okej att i samma andetag hylla verk som "Elektra" - för verket förtjänar det. Dirigenten Arturo Toscanini sa: "To Strauss the composer I take off my hat; to Strauss the man I put it back on again". (Förmodligen sa han inte det på engelska, men säg det till Wikipedia.)

Jag hade helst sluppit säga något positivt om Strauss, men jag måste. Jag har inget val. Elektra är helt enkelt för bra.

PS Strauss tondikt "Don Juan", som han komponerade när han bara var 24 år gammal, är inte så dum den heller.

EDIT: Tydligen var Katarina Dalayman sjuk den dag då jag gick och såg Elektra, istället ryckte den amerikanska sopranen Janice Baird in. Synd att jag inte kan göra en jämförelse mellan de två, men Baird var i alla fall toppen. Undrar om hon är släkt med Meg Baird?

keats and yeats are on your side


Jag var och såg Jane Campions ”Bright star” i veckan. Väldigt fint foto. Bra (och inte för blaffig/dramatisk) musik. Abbie Cornish som spelade Fanny Brawne var jättebra, äkta desperat förälskelse, och Paul Schneider som den medelmåttige poeten Brown var också bra. Ben Wishaw (Sebastian i nyinspelningen av Brideshead revisited) spelade Keats och var tyvärr inte lika bra – han var liksom ganska off hela tiden, jag antar att det var meningen att man skulle se honom som inåtvänd och grubblande, men han verkade mest passiv på gränsen till tråkig. Ett annat problem var att han inte verkade vara himla sjuk, eller snarare: det var inte så stor skillnad på honom som frisk & passiv och sjuk & passiv. Lite jobbigt när hela filmens plot är att Keats är dödligt sjuk och att kärlekshistorien därför är omöjlig.

Jag vet inte, det var något med filmen som gjorde att jag inte älskade den fullt ut. Kanske att storyn var lite enkel, det var verkligen från a till b, och det som en snäll person skulle kalla twister var allt annat än oförutsägbara. Kanske är det ett typiskt problem för ”based on a true story”-dramer: verkligheten är inte alltid så juicy, och om man vill vara trogen verkligheten så kan den dramaturgiska linjen bli rakare än vad den genomsnittlige manusförfattaren skulle tillåta.

En annan grej var det här med dikterna och att de lästes högt av huvudpersonerna lite här och där. Det kändes lite… forcerat. Det är klart att man vill få med lite poesi om det är en poets liv som gestaltas. Men finns det inget bättre sätt att göra det på? För att få ut någonting av en dikt så måste man, eller i alla fall jag, läsa den för sig själv i sin egen takt, läsa flera gånger och låta allting sjunka in, låta det ta den tid det tar. När ett par snygga skådespelare läser upp dikterna så hör man bara ord. Snygga ord, tjusiga formuleringar, staplade på varandra, de går in genom ena örat och ut genom det andra. Kanske är det annorlunda om man har varit nere med Keats sedan dag ett, då aktiverar kanske uppläsningen av dikterna någonting inom en som redan finns där. Fast även då måste det framstå som lite krystat när en sjuk kille och hans flickvän helt plötsligt brister ut i en spontan duett, en dikt som han skrivit och som båda kan utantill. Liksom: va? Vilka par umgås på det sättet?

Jag hade hellre sett att dikterna gestaltats i filmen på ett mer kreativt och poetiskt sätt. Genom foto och musik, flashbacks från Keats erfarenheter blandat med andra passande grejer, och låta Wishaw med voiceover läsa upp en strof i taget. En sådan scen skulle kunna vara något – om den passade in i handlingen. Man kan inte bara slänga in en dikt bara sådär. Det är så slappt. Även om avsikten är god.

Ändå – trevlig film. Anspråkslös på ett sympatiskt sätt. För övrigt kul att se ett kostymdrama där det är tjejen och inte killen som är den drivande i kärleksrelationen; det var i princip Fanny som raggade upp John Keats.

avatar


Jag var och såg James Camerons "Avatar" på 3D-bio på nyårsafton. Det kändes väldigt lämpligt, inte bara för att man fick ta del av färggranna explosioner långt innan tolvslaget, utan också för att det känns som en film som tar avstånd från 00-talet. Min pessimistiska syn på utvecklingen är denna: så gratis/lättillgängligt som allting har varit under 00-talet, så kommer det inte att förbli. 00-talet var en parentes, en bugg i skiv- och filmbranschens system, och bredbanden fungerade som änterhakar till de Fort Knox-liknande förråden med gyllene kultur. Men nu har branschen lärt sig - eller börjat lära sig. Musiker försörjer sig genom konserter istället för genom skivförsäljning, och filmer kan gå samma utveckling till mötes: man kör med argumentet att det är roligare att gå ut och se (läs: betala för) filmen än att se den hemma, precis som det är ska vara roligare att se Lady Gaga live än att lyssna på henne (något som jag för övrigt betvivlar). Jag vet inte riktigt om det kommer att bli så, men Avatar är en spjutspets för just det argumentet - "det här är 3D, inget som du vill se på din sketna Macbook, ge dig iväg till biografen nu!".

Och I'm tellin' ya, det var en film som var värd sitt biljettpris på 150 (!) kr. Det var ett övertygande argument för det ovan sagda, att det faktiskt finns film som ÄR bättre på bio, och det var också ett övertygande argument för att 3D inte är larvigt och meningslöst. 3D är hur fett som helst.

Att se Avatar på 3D-bio 2010 är som att se Disneys "Fantasia" 1940 eller Pink Floyds lasershow 1980. Det har ingenting med handling och drama att göra, det handlar om att pumpa huvudet fullt med syn- och hörselfenomen. Det var en fantastisk film på det sättet. När de flög, när de red på de där flygade dinosaurerna alltså, då var det som att man själv flög. Otroligt välgjort. Det måste vara den första film som gjorts där datoranimationerna inte känns som datoranimationer. Man såg de blåa datorgenererade jättarna som vilka skådespelare som helst. När filmens huvudpersoner, en kille och en tjej, kysste varandra så var det genuint romantiskt. Jag säger inte att det var "Casablanca", det var ju sjukt cheesy osv, men det var inte sämre än en vanlig cheesy filmkyss. Inte ett dugg sämre.

OK jag kan säga en sak om storyn. Visst, den är förutsägbar rent dramaturgisk och full av fåniga repliker, den är väldigt lik filmer som "Dansar med vargar" osv, jag tänker inte börja basha den för det. Men en intressant aspekt är att den kan ses som en alternativ historieskrivning, precis som Quentin Tarantinos behandling av Hitler i "Inglourious Basterds" var en alternativ historieskrivning. Historien om na'vi-folket och människorna är ju historien om indianerna och blekansiktena som erövrade Amerika. Men tänk om det inte hade gått till som det gjorde när det begav sig, tänker James Cameron och drömmer sig bort, tänk om indianerna faktiskt hade stått emot, organiserat sig och gått till kollektiv motattack, tänk om de hade jagat ut de invaderande barbarerna? Tänk om engelsmännen hade tvingats segla tillbaka till Europa med svansen mellan benen?

På det sättet ger James Cameron the native americans en upprättelse som de aldrig tidigare fått på film (eftersom filmer om vilda västern oftast är mer eller mindre realistiska, och i verkligheten slutade det ju inte så lyckligt för indianerna). Och jag kan faktiskt tycka att det är rätt fint, i dessa Obama-tider. Och lite otippat, storymässigt: det vanligaste på film är ju att fred är den bästa lösningen, att det bästa som den invaderade kan göra är att förlåta den som invaderar. Men här säger James Cameron: nej, jag är ledsen, ibland är inte fred bäst, ibland är man en sucker om man låter sig bli exploaterad och bortjagad, det måste finnas ett minimum av självförsvar. Ord som "självförsvar" och "berättigat krig" är väldigt laddade i dessa tider av amerikanska invasioner av Afghanistan och Irak, så på sätt och vis är Cameron ganska provokativ. Det han säger är ju i förlängningen att det land som USA invaderar har rätt att kicka ut USA ur sitt land.

Det var alltså både en tänkvärd story och en fröjd för sinnena. Men framförallt var det en fröjd för sinnena, jag vill bara att ni ska vara på det klara med det när ni går och ser den. För ni måste gå och se den. Den är ju hur bra som helst.