Tredje avsnittet som kom förra veckan:



Andra avsnittet:
 


Första avsnittet:



All musik finns på denna playlist som jag har knåpat ihop :)
Kommentera 0


Maxwell & Mary J. Blige
Scen: Annexet, Stockholm
Betyg: 5

Mary J. Blige är den moderna RnB-genrens urmoder, som i mitten av nittiotalet sammanförde hiphopens hårda beats med sextio- och sjuttiotalets klassiska soul. Det är lätt att glömma, men det fanns en tid då soul mest var daterat producerad trivselmusik. Mary J. Blige tog musiken tillbaka till gatan och tonåringarna, och hennes duett med Method Man, ”I’ll be there for you/You’re all I need to get by” från 1995, blev startskottet för alla möten mellan rappare och soulsångare, en trend som håller i sig än idag. Med sin distinkta klädstil (rnb-hatten!) blev hon också en visuell ikon. Men det som framförallt gjorde Mary J. Blige så älskad var att hon alltid sjöng sin kärlekssorg och smärta rakt ur hjärtat. Den råa ärlighet som genomsyrar hennes bästa låtar fick all annan RnB att framstå som lättsam.

Medan Mary J. Blige befann sig i RnB-scenens absoluta mitt var Maxwell en brådmogen outsider. Han hade inget att göra med vare sig hittig modern RnB eller den alternativa neosoulrörelsen. Han ville bara vara en gammeldags crooner i välskräddad kostym, en modern Sam Cooke eller ung Marvin Gaye, med sylvassa eleganta grooves à la åttiotalets engelska Sade. Han började experimentera med långa låtar (och låttitlar) och försvann sedan mystiskt från musikbranschen; numera dyker han upp vart sjunde-åttonde år med en ny skiva, gör en bejublad comeback och glider sedan in i skuggorna igen. Medan Mary J. Blige aldrig har lämnat samtiden.

Det är därför inte överraskande att dessa två väldigt olika artister inte sjunger någon duett under denna paketturné, utan ger varsin självständiga konsert med varsitt band. Men vetskapen om att publiken kan jämföra dem med varandra, eller med dagens purunga RnB-stjärnor, får bägge att fokusera maximalt och ge allt. 

Mary J. Blige bjuder på en kavalkad hits från hela sin karriär. Hon sjunger helt otroligt bra, speciellt efter att ha värmt upp efter några låtar, och dansar coolt med karakteristisk spontanitet. Starkast blir det när hon pratar om var hon befinner sig just nu i livet och vad hon går igenom – i somras ansökte hon om skilsmässa efter tretton års äktenskap – och bränner av ”I’m going down”, nya topplåten ”Thick of it” och ”Not gon’ cry”. När hon spelade in den sistnämnda, till 1996 års soundtrack till ”Hålla andan”, var hon 24 år gammal och texten om ett elva år långt äktenskap som kraschar var bara en fantasi. Nu är den verklighet, och när hon i slutet wailar ”he wasn’t worth my precious tears” är det ren katarsis. Därefter lämnar hon scenen och viftar bort allt med en hjärtskärande armrörelse. Men hon återkommer för en ödesmättad ”No more drama” och en jublande ”Family affair” som får konserten, och hela Mary J. Bliges livsverk, att framstå som en triumf. 

Maxwell borde inte kunna toppa detta, men det är just vad han gör. Han har äntligen växt in i den kostym som han skapade för tjugo år sedan, och är en underbar syn när han glider runt i sin vackra gestalt och med sitt gulliga leende som han aldrig kan släppa. Han är lika mycket en dansande ceremonimästare som sångare och har full kontroll över det excellent svängiga bandet, och han bemästrar sin egen röst lika suveränt, missar inte en enda höjdton. När han sjunger sin cover av Kate Bush ”This woman’s work” är det så vackert att det tar andan ur en, men det är bara en av många höjdpunkter. ”Fortunate” sväller till ett episkt nummer som innefattar både Prince-balladen ”Adore” och starka trumpet- och orgelsolon. Medan ”Ascension (don’t ever wonder)” börjar med allsång, övergår till en mashup med Q-Tips ”Vibrant thing” och hittar sedan hem i en lekfullt funkig fest. ”Lake by the ocean” från i våras visar att Maxwell inte har tappat förmågan att skriva underbar soulpop, och ”Pretty wings” blir en oerhört mysig final.

Efteråt är man som publik lycksalig. Och tacksam över att i denna tid av åldersdiskriminering i underhållningsbranschen finns musik som soul, där vuxenhet och erfarenhet inte ses som minus utan bara skänker ytterligare glans till kungakronorna.

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

(Dagens Nyheter 2016-10-24)
Kommentera 0


Kungliga Filharmonikerna

Musik av Victoria Borisova-Ollas, Anders Hillborg och Dmitrij Sjostakovitj
Solist: Lisa Batashvili, violin
Dirigent: Sakari Oramo
Scen: Konserthuset, Stockholm
Längd: 2 timmar
Betyg: 4

Medan symfonin som genre kraftigt har krympt i popularitet bland tonsättare under de senaste hundra åren, till förmån för den typ av friare poetiska orkesterstycken som uppfanns redan på 1800-talet, har konserter för solist och orkester fortsatt att poppa upp som svampar ur jorden. Det är inte märkligt – det finns ju så oändligt många möjligheter att variera denna genre och ändå känna att man är sammanlänkad med den stolta traditionen, alla legendariska dialoger mellan en briljant solist och en livfull orkester. Ett tilltalande koncept både för tonsättare och för publik, en sorts garant för trygghet även när musiken är helt ny.

Anders Hillborg, Sveriges kanske mest firade nu levande tonsättare, skrev sin första konsert i början av 1990-talet, en violinkonsert. Denna kväll uruppförs hans andra violinkonsert, komponerad med stjärnviolinisten Lisa Batiashvili i åtanke. Tyvärr är det ett verk som är mer snyggt än omskakande. Spektakulära effekter som inledningens glissandoflodvåg, stämningsfullt svårmodiga ackord som får klinga övertydligt länge i stråkarna, en släng tekniskt krävande passager där Batiashvili får skina. Men allt är förvånansvärt tillrättalagt för att komma från Hillborg, det hettar aldrig riktigt till. Det är avancerad underhållningsmusik med vemod som tjusig accessoar, utan märkbar ambition att beröra på djupet. Och inget fel på sådan musik, men för att vara showig underhållning är stycket en smula tråkigt.

Då är Victoria Borisova-Ollas ”Open ground” som inleder konserten mer intressant. Detta orkesterstycke från 2006 är inspirerat av Salman Rushdies roman ”Marken under hennes fötter” och låter som soundtracket till att marken man står på börjar svikta. Den svängiga men exakta rytmen i början av stycket bildar en falsk stabilitet som sedan gradvis upplöses i en besynnerlig men fascinerande orkestral fantasi.

Sjostakovitj tionde symfoni från tidigt 1950-tal är ändå konsertens höjdpunkt. Sakari Orami tonar ned stråkarna och låter de vackra blåspartierna få maximalt utrymme, vilket skapar en kuslig intimitet. Men när det är dags för hela orkestern att brassa på, då gör den det med glödande våldsamhet. Oramo dirigerar så passionerat att han råkar slita loss en sida ur partituret när han vänder blad, och när han efter finalen tar emot publikens applåder ser han helt utmattad ut, men nöjd. En känsla som ekar i publiken.

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

(Dagens Nyheter 2016-10-22)

Kommentera 0
Visa fler inlägg