lyssna på hips don't lie, min och kassandras musikpodd!

Tredje avsnittet som kom förra veckan:



Andra avsnittet:
 


Första avsnittet:



All musik finns på
denna playlist som jag har knåpat ihop :)

maxwell & mary j blige på annexet



Maxwell & Mary J. Blige
Scen: Annexet, Stockholm
Betyg: 5

Mary J. Blige är den moderna RnB-genrens urmoder, som i mitten av nittiotalet sammanförde hiphopens hårda beats med sextio- och sjuttiotalets klassiska soul. Det är lätt att glömma, men det fanns en tid då soul mest var daterat producerad trivselmusik. Mary J. Blige tog musiken tillbaka till gatan och tonåringarna, och hennes duett med Method Man, ”I’ll be there for you/You’re all I need to get by” från 1995, blev startskottet för alla möten mellan rappare och soulsångare, en trend som håller i sig än idag. Med sin distinkta klädstil (rnb-hatten!) blev hon också en visuell ikon. Men det som framförallt gjorde Mary J. Blige så älskad var att hon alltid sjöng sin kärlekssorg och smärta rakt ur hjärtat. Den råa ärlighet som genomsyrar hennes bästa låtar fick all annan RnB att framstå som lättsam.

Medan Mary J. Blige befann sig i RnB-scenens absoluta mitt var Maxwell en brådmogen outsider. Han hade inget att göra med vare sig hittig modern RnB eller den alternativa neosoulrörelsen. Han ville bara vara en gammeldags crooner i välskräddad kostym, en modern Sam Cooke eller ung Marvin Gaye, med sylvassa eleganta grooves à la åttiotalets engelska Sade. Han började experimentera med långa låtar (och låttitlar) och försvann sedan mystiskt från musikbranschen; numera dyker han upp vart sjunde-åttonde år med en ny skiva, gör en bejublad comeback och glider sedan in i skuggorna igen. Medan Mary J. Blige aldrig har lämnat samtiden.

Det är därför inte överraskande att dessa två väldigt olika artister inte sjunger någon duett under denna paketturné, utan ger varsin självständiga konsert med varsitt band. Men vetskapen om att publiken kan jämföra dem med varandra, eller med dagens purunga RnB-stjärnor, får bägge att fokusera maximalt och ge allt. 

Mary J. Blige bjuder på en kavalkad hits från hela sin karriär. Hon sjunger helt otroligt bra, speciellt efter att ha värmt upp efter några låtar, och dansar coolt med karakteristisk spontanitet. Starkast blir det när hon pratar om var hon befinner sig just nu i livet och vad hon går igenom – i somras ansökte hon om skilsmässa efter tretton års äktenskap – och bränner av ”I’m going down”, nya topplåten ”Thick of it” och ”Not gon’ cry”. När hon spelade in den sistnämnda, till 1996 års soundtrack till ”Hålla andan”, var hon 24 år gammal och texten om ett elva år långt äktenskap som kraschar var bara en fantasi. Nu är den verklighet, och när hon i slutet wailar ”he wasn’t worth my precious tears” är det ren katarsis. Därefter lämnar hon scenen och viftar bort allt med en hjärtskärande armrörelse. Men hon återkommer för en ödesmättad ”No more drama” och en jublande ”Family affair” som får konserten, och hela Mary J. Bliges livsverk, att framstå som en triumf. 

Maxwell borde inte kunna toppa detta, men det är just vad han gör. Han har äntligen växt in i den kostym som han skapade för tjugo år sedan, och är en underbar syn när han glider runt i sin vackra gestalt och med sitt gulliga leende som han aldrig kan släppa. Han är lika mycket en dansande ceremonimästare som sångare och har full kontroll över det excellent svängiga bandet, och han bemästrar sin egen röst lika suveränt, missar inte en enda höjdton. När han sjunger sin cover av Kate Bush ”This woman’s work” är det så vackert att det tar andan ur en, men det är bara en av många höjdpunkter. ”Fortunate” sväller till ett episkt nummer som innefattar både Prince-balladen ”Adore” och starka trumpet- och orgelsolon. Medan ”Ascension (don’t ever wonder)” börjar med allsång, övergår till en mashup med Q-Tips ”Vibrant thing” och hittar sedan hem i en lekfullt funkig fest. ”Lake by the ocean” från i våras visar att Maxwell inte har tappat förmågan att skriva underbar soulpop, och ”Pretty wings” blir en oerhört mysig final.

Efteråt är man som publik lycksalig. Och tacksam över att i denna tid av åldersdiskriminering i underhållningsbranschen finns musik som soul, där vuxenhet och erfarenhet inte ses som minus utan bara skänker ytterligare glans till kungakronorna.

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

(Dagens Nyheter 2016-10-24)

lisa bathisvhili i uruppförandet av anders hillborgs andra violinkonsert


Kungliga Filharmonikerna

Musik av Victoria Borisova-Ollas, Anders Hillborg och Dmitrij Sjostakovitj
Solist: Lisa Batashvili, violin
Dirigent: Sakari Oramo
Scen: Konserthuset, Stockholm
Längd: 2 timmar
Betyg: 4

Medan symfonin som genre kraftigt har krympt i popularitet bland tonsättare under de senaste hundra åren, till förmån för den typ av friare poetiska orkesterstycken som uppfanns redan på 1800-talet, har konserter för solist och orkester fortsatt att poppa upp som svampar ur jorden. Det är inte märkligt – det finns ju så oändligt många möjligheter att variera denna genre och ändå känna att man är sammanlänkad med den stolta traditionen, alla legendariska dialoger mellan en briljant solist och en livfull orkester. Ett tilltalande koncept både för tonsättare och för publik, en sorts garant för trygghet även när musiken är helt ny.

Anders Hillborg, Sveriges kanske mest firade nu levande tonsättare, skrev sin första konsert i början av 1990-talet, en violinkonsert. Denna kväll uruppförs hans andra violinkonsert, komponerad med stjärnviolinisten Lisa Batiashvili i åtanke. Tyvärr är det ett verk som är mer snyggt än omskakande. Spektakulära effekter som inledningens glissandoflodvåg, stämningsfullt svårmodiga ackord som får klinga övertydligt länge i stråkarna, en släng tekniskt krävande passager där Batiashvili får skina. Men allt är förvånansvärt tillrättalagt för att komma från Hillborg, det hettar aldrig riktigt till. Det är avancerad underhållningsmusik med vemod som tjusig accessoar, utan märkbar ambition att beröra på djupet. Och inget fel på sådan musik, men för att vara showig underhållning är stycket en smula tråkigt.

Då är Victoria Borisova-Ollas ”Open ground” som inleder konserten mer intressant. Detta orkesterstycke från 2006 är inspirerat av Salman Rushdies roman ”Marken under hennes fötter” och låter som soundtracket till att marken man står på börjar svikta. Den svängiga men exakta rytmen i början av stycket bildar en falsk stabilitet som sedan gradvis upplöses i en besynnerlig men fascinerande orkestral fantasi.

Sjostakovitj tionde symfoni från tidigt 1950-tal är ändå konsertens höjdpunkt. Sakari Orami tonar ned stråkarna och låter de vackra blåspartierna få maximalt utrymme, vilket skapar en kuslig intimitet. Men när det är dags för hela orkestern att brassa på, då gör den det med glödande våldsamhet. Oramo dirigerar så passionerat att han råkar slita loss en sida ur partituret när han vänder blad, och när han efter finalen tar emot publikens applåder ser han helt utmattad ut, men nöjd. En känsla som ekar i publiken.

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

(Dagens Nyheter 2016-10-22)


the radio dept. - running out of love



Indie
The Radio Dept.
”Running out of love”
(Labrador/Border)
Betyg: 4

I mitten av nollnolltalet brusade den svenska indiescenen av framåtanda. Efter nittiotalets kopior av brittiska och amerikanska gitarrpopband, och millennieskiftets trend av slarvig och svettig rockeufori, fanns det plötsligt ett enormt sug både hos publiken, artister och små skivetiketter efter musik som kändes ny och fräsch. Som korsbefruktade vackra jangle-gitarrer med discobeats, eller taggig ambient med söta popmelodier, eller på andra sätt utmanade normen för vad som var rock. 

Det var i detta klimat som The Radio Dept. från Malmö dök upp. Deras debutalbum ”Lesser matters” från 2003 blev en klassiker i samma stund som det släpptes. De var inte lika hippa och utåtriktade som The Knife eller artisterna knutna till Service i Göteborg. De hade bara en enkel vision – låt shoegaze, med dess forsande elgitarrer och knappt hörbara sång, få möta pigga trumprogrammeringar och blänkande syntackord – samt en fantastisk begåvning i att skriva låtar som var både melodiösa och melankoliska. Det var omöjligt att inte älska The Radio Dept., inte minst för att de uppdaterade och utvecklade sitt sound för varje nytt släpp, och efter att tre av deras låtar inkluderats på soundtracket till Sofia Coppolas film ”Marie Antoinette” avgudade indiefans över hela världen dem.

Att det dröjt så länge mellan varje ny The Radio Dept.-skiva – detta album släpps sex år efter det förra, som i sin tur släpptes fyra år efter det som kom dessförinnan – beror till stor del på en lång och uppslitande fejd som bandet haft med sitt skivbolag. Men med detta fjärde album har bandet fullgjort sina skyldigheter enligt det skivkontrakt som har plågat dem så länge. Följaktligen präglas flera av låtarna här både av bitterhet gentemot skivbolaget (inte minst i ”Occupied”, vars mardrömslika atmosfär förstärks av att musiken lånar ackorden från soundtracket till ”Twin Peaks”) men också, i inledande ”Sloboda naruda”, av en triumferande frihetskänsla.

Ytterligare två saker är påtagliga med ”Running out of love”. För det första att The Radio Dept. numera hellre skriver texter om politik, fulla av pessimism och återhållen ilska, än om kärleksrelationer och bitterljuva känslor. Exempelvis är singeln ”Swedish guns” en frätande attack på svensk vapenindustri (och i förlängningen den förljuget självgoda svenska självbilden), ackompanjerad av tung elektronisk dub. För det andra har bandet nästan helt övergivit gitarrerna till förmån för influenser från det sena 1980-talets house och techno. Undantagen är ”Committed to the cause” med sitt läckra The Stone Roses-groove (i och för sig ett sound som tillhör samma era) och ”This thing was bound to happen” som låter som Phil Lynotts ”Old town” tolkad av Phoenix. 

Varken politiska ställningstaganden eller kärleken till äldre tiders dansmusik är något nytt för The Radio Dept., men här går de längre än någonsin. I den mäktiga finalen ”Teach me to forget” (vars text om att komma över bitterhet är lika applicerbar på kärlekssorg som på skivbolagsstrul) har de till och med gått ifrån sin stenhårda do it yourself-princip och samarbetat med en extern producent – och resultatet är förbluffande bra. 

Även om det är svårt att inte sakna den berusande vemodiga romantiken från äldre tiders The Radio Dept.-pärlor är det glädjande att gruppen fortfarande inspireras och utvecklas, och har integritet nog att inte göra musik som fjäskar för gamla fans. Och varje tid får den konst den förtjänar – i ett politiskt dystert 2016 får vi iskall uppgiven pop. Det är inte fel.

Bästa spår: ”Teach me to forget”, ”Committed to the cause”

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

BONUS: 5 The Radio Dept.-ögonblick som måste upplevas.

”Lost and found” (2003)
Sista låten på debutalbumet är kronjuvelen som gör skivan till ett mästerverk. När en ny gitarrfigur börjar regna ner från himlen, precis efter att sången har tystnat eftersom det inte finns något mer att säga, är det så vackert att man går sönder.

”Mad about the boy” (2006)
En instrumental låt från samlingsskivan ”Are you scared to get happy?” med ett tungt elektroniskt driv – men det är pianointrot som gör hela låten. Det låter som de magiska, knäckande ackorden Haruki Murakami pratar om i sin roman ”Kafka på stranden”.

”Freddie and the Trojan horse” (2008)
Gruppens något övertydliga disslåt mot Fredrik Reinfeldt, deras första riktigt politiska singel, är bra – men det är när musiken byter karaktär vid 2:04 med ett underbart jangle-gitarrgroove och textraden ”Just let us go” som låten blir fantastisk.

”Heaven’s on fire” (2010)
Hitsingeln från tredje skivan ”Clinging to a scheme” är som bäst exakt vid 2:49, när gitarrens upptakt (som låter som den första sekunden i Rides ”Twisterella”) leder till ett drop och musiken exploderar i konfetti, ett funkigt beat och en syntsaxofon.

”Four months in the shade” (2010)
Ännu en låt från ”Clinging to a scheme” som är gruppens mest fulländade album. Denna korta (under två minuter långa) instrumentala låt får blodet att rusa snabbare i romantiska hjärtan när den kommer igång efter 0:34 och technotrummorna börjar banka.

(Dagens Nyheter 2016-10-22)

"nixon in china" på kungliga operan



I fredags var jag och såg John Adams opera "Nixon in China" på Kungliga Operan. Det var intressant! Den första amerikanska operan jag sett, och efter vad jag förstått var detta första gången Kungliga Operan tog sig an en opera från den amerikanska minimalismen (den musikaliska rörelsen som föddes på 1960-talet av Steve Reich, Philip Glass, Terry Riley och La Monte Young). Samtidigt har en annan minimalistopera satts upp på Folkoperan, Philip Glass "Satyagraha", kul. Men jag har svårt för Cirkus Cirkör så jag vet inte om jag kommer våga gå och se den...

I sin recension i Sveriges Radio Kulturnytt påpekade Per Feltzin att handlingen i "Nixon in China" saknar undertext, och det kan jag hålla med om är ett problem. Eller snarare: undertexten finns inte i själva texten, utan i kontexten av att en amerikansk tonsättare på 1980-talet gör en opera om relationen mellan Kina och USA, utifrån ett verkligt möte mellan Kinas store kommunistdiktator Mao Zedong och USA:s utskällda president Richard Nixon. Adams (och librettisten Alice Goodman) tycks ha velat nyansera och mildra bilden av Nixon och samtidigt förlöjliga och desarmera Zedong - men framförallt tycks de ha velat göra en trevlig opera, bred och folklig. Man kan ju föreställa sig hur stort suget var bland USA:s klassiska tonsättare att skapa en opera som var fräsch och underhållande nog att ta sig in på den internationella repertoaren, som vid den tiden fortfarande var dominerad av italienska, tyska, franska och ryska operor (och så är det i hög utsträckning fortfarande).

Man kan också föreställa sig att det i USA på 80-talet var lättare att få finansiärer till denna stora, dyra produktion om berättelsen betonade det mysiga med mötet mellan dessa två galningar. Relationen mellan de två supermakterna kanske inte stod och föll med en nyskriven opera, men det kunde skapa goodwill om operan var "härlig" och kunde spelas i båda länderna, och det kunde skapa badwill om den var politisk syrlig och alltför brutal. Och de ekonomiska relationerna mellan Kina och USA har ju blivit extremt viktiga med åren - här fanns intressen att vårda och försvara. Dessutom var 70-talet fortfarande nära när operan skrevs, och Nixon, hans fru och Henry Kissinger var alla vid livet vid tidpunkten för premiären (Kissinger lever ännu). Då blir det känsligt, det blir svårt att behandla dem som vilka fiktiva gestalter som helst. De kan inte balla ur, de kan inte krisa i sina äktenskap och vara otrogna eller säga att de inte älskar varandra, de kan inte avslöja något sjukt eller vara med om något traumatiskt som förändrar dem och publikens bild av dem. De måste förbli officiella.

Det gör att karaktärerna i "Nixon in China" blir både platta - man kommer aldrig riktigt nära dem, känner aldrig att man riktigt ser dem - och statiska, de utvecklas inte, och inte heller deras relationer utvecklas. Det finns liksom ingen riktig konflikt i handlingen, inget står någonsin på spel, allt går bra, allt går precis som alla från början hoppas på att det ska gå, och det är ju helt dramaturgiskt vansinnigt om man tänker efter. Det är strängt taget bara en sak som händer i operan, och detta händer redan i första scenen: en amerikansk president kommer till Kina. What ya think about that? Det är som om hela operan vilar på denna "chock". Och jag tycker inte riktigt att det håller.

Vilket är synd, för musiken i operan är otroligt fin (minimalism men genom ett filter av mjuk romantik), hovkapellet spelar svinbra under Lawrence Renes som dirigerat detta verk många gånger tidigare, och flera av sångarna både sjunger bra och går in för sina roller med liv och lust - Michael Weinius som Mao Zedong och Hanna Hsáhr som Pat Nixon framförallt. Och det är otroligt snyggt iscensatt, med en fin kombination av scenografi, videoprojektioner, lager-på-lager-dekor, massscener och en maxad balett i andra akten (en riktig tour de force av dansaren Arina Trotsyanetskaya!). Till och med de projicerade citaten av Nixon, Mao och Kissinger är intressanta (den sistnämndes "Each success only buys admission to a more complicated problem" kommer jag aldrig få ur huvudet). Ja, det är nästan som att man får mer grepp om dem av dessa citat än av deras repliker i operan.

Ibland blir det ren buskis, som när Kissinger sjunger "Where is the toilet?", kören sjunger "pig pig pig pig pig" när Pat Nixon besöker en grisfarm eller när Maos fru utbrister "Let's show these motherfuckers how to dance!" och alla börjar, ja, dansa. Jag tycker alltid att det finns en risk att opera med engelska som sångspråk att det slår över i musikal. Buskishumor gör knappast saken bättre. Å andra sidan: e d så fel?

"Nixon in China" fick mig hur som helst att både vilja se fler amerikanska operor och lyssna mer på John Adams musik (har nyss upptäckt hans violinkonsert!), så det är ju bra. Jag lyckades också locka med mig en god vän som jobbar som diplomat på Utrikesdepartementet till operan, det blev hans första operabesök och jag tror att ämnet för operan bidrog till att han ville haka på. Det var dessutom praktiskt för mig, som av honom fick intressant expertkommentarer i pauserna, om vad som hände i verkligheten inför och under Nixons Kinabesök i verkligheten.

aleks - livet mellan raderna



Hiphop
Aleks
”Livet mellan raderna”
(Sony)
Betyg: 4

Nu eller aldrig-stämningen var stark på Aleks fina debutalbum ”Inte längre fiender” som kom 2011, nästan ett decennium efter att sångaren gjort sig ett namn som röda linjens refrängprins. Men efter alla hyllningar gled Aleks in i skuggorna igen och denna uppföljare har tagit fem år på sig. Återigen är det revansch och sanningens ögonblick, återigen öppnar Aleks sitt hjärta och sjunger så rakt, innerligt och cynismbefriat att även platta textrader berör. Men sedan sist har både svensk hiphop och Aleks själv förändrats. Tydligare än förut tar han avstånd från våld, droger och materialism, samtidigt som han vemodigt hyllar kärlek, gemenskap och tro. HighWon lyser med sin frånvaro men istället gör Abidaz, Cherrie, Dogge Doggelito och poeten Sara Nazari minnesvärda gästinhopp. Moget och mysigt.

Bästa spår: ”Ibland”, ”Ingenting”

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

(Dagens Nyheter 2016-10-15)

grattis bob dylan <3


1978.

Det Svenska Akademien säger är: litteraturen kan finnas även i musiken. Skulle Wagner kunna få Nobelpriset i litteratur för sina bidrag till världslitteraturen - Nibelungens ring, Parsifal, Tristan och Isolde? Han skrev ju sina egna libretton (och var den förste operatonsättaren som gjorde det, tänk vad han influerade senare generationer). Det tål att tänkas på. Svaret är inte självklart, men jag väljer att säga ja till den vida definitionen av litteratur, jag säger ja till att Bob Dylan fick priset. Det är, märkligt nog, lätt att glömma hur bra hans texter är - för det är så lätt att fokusera på hans betydelse för popmusikens utveckling, eller hur fascinerande han är som person. Men texterna, orden, är underbara i sig.

Här är en text som jag skrev för Below Beneath i torsdags, till stora delar en ny version av ett gammalt Annika Flynner-inlägg som några kanske minns. Och här är min Spotify-lista med Bob Dylans 100 bästa låtar, som texten cirklar kring.

Min favoritlåt med Bob Dylan är "Sign on the window". Men min favorit av hans texter är denna, till en annan helt magisk låt, "Idiot wind" (men hade den varit lika magisk utan hans sångröst? Det är frågan):

Someone’s got it in for me, they’re planting stories in the press
Whoever it is I wish they’d cut it out but when they will I can only guess
They say I shot a man named Gray and took his wife to Italy
She inherited a million bucks and when she died it came to me
I can’t help it if I’m lucky

People see me all the time and they just can’t remember how to act
Their minds are filled with big ideas, images and distorted facts
Even you, yesterday you had to ask me where it was at
I couldn’t believe after all these years, you didn’t know me better than that
Sweet lady

Idiot wind, blowing every time you move your mouth
Blowing down the backroads headin’ south
Idiot wind, blowing every time you move your teeth
You’re an idiot, babe
It’s a wonder that you still know how to breathe

I ran into the fortune-teller, who said beware of lightning that might strike
I haven’t known peace and quiet for so long I can’t remember what it’s like
There’s a lone soldier on the cross, smoke pourin’ out of a boxcar door
You didn’t know it, you didn’t think it could be done, in the final end he won the wars
After losin’ every battle

I woke up on the roadside, daydreamin’ ’bout the way things sometimes are
Visions of your chestnut mare shoot through my head and are makin’ me see stars
You hurt the ones that I love best and cover up the truth with lies
One day you’ll be in the ditch, flies buzzin’ around your eyes
Blood on your saddle

Idiot wind, blowing through the flowers on your tomb
Blowing through the curtains in your room
Idiot wind, blowing every time you move your teeth
You’re an idiot, babe
It’s a wonder that you still know how to breathe

It was gravity which pulled us down and destiny which broke us apart
You tamed the lion in my cage but it just wasn’t enough to change my heart
Now everything’s a little upside down, as a matter of fact the wheels have stopped
What’s good is bad, what’s bad is good, you’ll find out when you reach the top
You’re on the bottom

I noticed at the ceremony, your corrupt ways had finally made you blind
I can’t remember your face anymore, your mouth has changed, your eyes
don’t look into mine
The priest wore black on the seventh day and sat stone-faced while the
building burned
I waited for you on the running boards, near the cypress trees, while the
springtime turned
Slowly into Autumn

Idiot wind, blowing like a circle around my skull
From the Grand Coulee Dam to the Capitol
Idiot wind, blowing every time you move your teeth
You’re an idiot, babe
It’s a wonder that you still know how to breathe

I can’t feel you anymore, I can’t even touch the books you’ve read
Every time I crawl past your door, I been wishin’ I was somebody else instead
Down the highway, down the tracks, down the road to ecstasy
I followed you beneath the stars, hounded by your memory
And all your ragin’ glory

I been double-crossed now for the very last time and now I’m finally free
I kissed goodbye the howling beast on the borderline which separated you from me
You’ll never know the hurt I suffered nor the pain I rise above
And I’ll never know the same about you, your holiness or your kind of love
And it makes me feel so sorry

Idiot wind, blowing through the buttons of our coats
Blowing through the letters that we wrote
Idiot wind, blowing through the dust upon our shelves
We’re idiots, babe
It’s a wonder we can even feed ourselves

solange - a seat at the table


"You're leaving not a trace in the world / but you're facing the world" <3

Soul
Solange
”A seat at the table”
(Saint/Columbia/Sony)
Betyg: 4

För tre år sedan flyttade Solange Knowles till New Orleans, hennes mammas hemtrakter, och i ett mysigt utslag av lokalpatriotism låter hon på sitt nya album stadens gangstarapmogul Master P tala i flera interludier. Han öppnar upp som om det var Mats Nileskär som intervjuade. Även New Orleans främsta stjärna Lil Wayne är med och rappar inspirerat, men trots alla gästartister handlar denna skiva mer än någonsin om Solange själv, den evigt sökande soulprinsessan. Efter strömlinjeformad RnB på debuten, neosoul på den lillgamla uppföljaren och gnistrande romantiska poplåtar på ep:n ”True” har hon nu landat i ett personligt sound med varma grooves, omsorgsfulla arrangemang, subtilt politiska texter och melodier som är mer eleganta än hittiga. Inte lika ljuvlig som ”True”, men en starkare skiva.

Bästa spår: ”Borderline (an ode to self care)”

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

(Dagens Nyheter 2016-10-07)

jenny hval - blood bitch



Konstpop
Jenny Hval
”Blood bitch”
(Sacred Bones/Playground)
Betyg: 4

Den norska avantgardeartisten Jenny Hval är nästan lika bra i praktiken som i teorin – och hon är extremt bra i teorin. Hon gör konceptuella album som blandar diktuppläsning, suggestiva syntslingor, akustiskt oväsen, pigga beats och stundtals poppiga sångmelodier. Hennes musik är lekfull och oförutsägbar samtidigt som uttrycket är personligt och distinkt – inte minst gäller det texterna, som ofta behandlar sexualitet, men inte på ett erotiskt och emotionellt sätt utan på ett distanserat, närmast vetenskapligt sätt. Dessutom är hon rasande produktiv och varvar soloalbum med samarbeten med andra artister; ”Blood bitch”, ett konceptalbum om mens, är hennes nionde skiva på tio år (hon har under denna tid också gett ut en roman). Några starka låtar, några frågetecken, men hela tiden intressant.

Bästa spår: ”Conceptual romance”

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

(Dagens Nyheter 2016-10-01)