in a sentimental mood

 

Jag älskar Duke Ellington. Svårt att förklara hur mycket han betyder för mig. När jag var i de yngre tonåren och bodde i Simrishamn brukade jag gå till biblioteket och, antingen låna cd-skivor där, eller lyssna på cd-skivor i lyssningshörnan. Den bestod av fyra stora fåtöljer som ingen satt i annars. Jag tog en skiva, det kunde vara "Early Ellington" eller dubbel-cd:n "Rockin' in rhythm", och gick med den till bibliotekarien som gav mig ett par hörlurar (man fick lämna in sitt bibliotekskort i pant) och så satte jag mig där och lyssnade, och läste samtidigt något från bibblan, kanske något tidigt nummer av tidningen Pop eller NME:s rockencyclopedi från 1977 eller en samligsvolym med Carl Barks Kalle Anka-äventyr. Coolt var det inte, i fas med samtiden var det inte, men en flykt var det. Det var vad jag behövde. Och det var vad jag fick. Jag flydde in i en annan värld, en annan tid, ett annat land, en annan kultur, ett annat sammanhang, en annan estetik, ett annat ideal. Långt från fjärran hörde jag tassande rytmer, händer som klappade och dunkade på en trumma, och över det gled en melodi på en trombon in - känsligt, försiktigt, ömtåligt, längtansfullt, vackert. Jag hade aldrig hört en trombon låta så, jag visste inte att en trombon kunde låta så. I bakgrunden växte en jazzorkester fram ur dimman, och till slut kunde den inte hålla sig längre, den bröt ut i fullt swing, dock ej aggressivt, bara påtagligt. Så plötsligt var orkestern borta igen, som om allting hade varit en dröm. Men trombonmelodin dansade fram en sista gång, och den tassande handtrumman ebbade långsamt ut. Låten hette "Pyramid" och Duke Ellington skrev den tillsammans med trombonisten Juan Tizol. Den spelades in 1938, och den version som finns med på "Rockin' in rhythm" är den bästa, den har varit på min topp 3 låtar of all time ända sedan jag först hörde den. 

Men "Pyramid" är bara en central punkt i en hel värld av underbar Ellingtonmusik. Det jag älskar med hans låtar är att de är så fria och egensinniga i sin komposition, de är både melankoliska och oförutsägbara, de är verkligen någonting helt annat än alla andra jazzstandards från denna era som komponerades av skolade (vita) musiker och kompositörer. De är både svängiga och atmosfäriska. Upptempolåtarna bryr jag mig inte så mycket om, med några undantag, men jag förstår att de var viktiga där och då - det var viktigt för Duke Ellington att han både kunde konkurrera med Count Basie eller Glenn Miller vad gällde svängig, dansant, kommersiellt gångbar storbandsmusik, och samtidigt komponera något unikt och evigt och vackert. Men det är ju de sistnämnda låtarna som har tyngd än idag. Woody Allen använde Ellingtons "Sophisticated lady" som ett ledmotiv i "Jadeskorpionens förbannelse", det var en väldigt fin gest tyckte jag, men det var inget som plockades upp av några filmkritiker när den rullen var aktuell.
 
Hur som helst. Häromdagen gjorde jag något som jag planerat att göra väldigt länge: en Spotify-spellista med Duke Ellingtons 100 finaste låtar, i hyfsat kronologisk ordning. Den fick heta "In a sentimental mood" och det är också låten som inleder hela listan, och återkommer i flera versioner senare (det vore tjänstefel att göra en Duke Ellington-lista och inte ha med versionen av "In a sentimental mood" som han spelade in med John Coltrane). Sista låten är "Lotus blossom" som är så himla fin, Duke Ellington sitter vid pianot och vill inte sluta spela, man hör musikerna packa ihop i bakgrunden, men Duke sitter där och kan inte sluta hedra sin vän Billy Strayhorn som skrev den låten. Billy dog i slutet av 60-talet (inspelningen är från skivan "And his mother called him Bill" som gjordes direkt efter detta) och Duke några år senare. Hur som helst, innan detta fina coda finns 99 låtar som är så otroligt bra.
 
Den tidigaste låten på listan är "East St Louis Toodle-Oo" som spelades in i slutet av 1926 och gavs ut i början av 1927 - exakt 50 år senare spelade Weather Report in och gav ut "Heavy weather" (skivan med "Birdland"), och jag gillar tanken på att jazzen under dessa 50 år hade sin riktiga och enda storhetsperiod. Musik som var ständigt nyskapande, ständigt på hugget, ständigt lyssningsvärd. Man lyssnar inte på "East St Louis Toodle-Oo" för att den är historiskt intressant (som man kan göra med jazz gjord innan 1927) utan för att den är så himla bra. Svängig, melodiös, varierad, perfekt. Men det var först några år senare som Duke Ellington verkligen blev en mästare på melankoliska ballader, och skrev låtar som han kom att spela in många gånger: "Solitude", "Prelude for a kiss", "Sophisticated lady", "In a sentimental mood". Och många fler. Lyssna på denna playlist och upptäck en underbar värld. Känn dig svepas bort. Känn flykten. Den är ljuvlig.

"turandot" på folkoperan


Slutet på akt I, med Jussi Björling som Calaf. Så fett, de sista minuterna framförallt <3
Hela denna inspelning finns, med bättre ljud, på Spotify. Birgit Nilsson som Turandot!

”Turandot”
Opera av Giacomo Puccini.
Libretto: Giuseppe Adami, Renato Simoni.
Med: AnnLouice Lögdlund, Mathias Zachariassen, Henriikka Gröndahl, Markus Schwartz, Anton Eriksson, Wiktor Sundqvist, Fredrik Strid, Ulrik Qvale m.fl.
Folkoperans orkester med Capella Catharinae, Lilla kören, S:t Tomas Kammarkör, Södertälje Kammarkör samt barnkörer från Adolf Fredriks musikklasser, Nacka Musikklasser och Sollentuna Musikklasser.
Dirigent och musikalisk leding: Marit Strindlund.
Scenografi: Hanna Reidmar.
Kostym: Jasminda Asplund Blanco.
Regi: Mellika Melouani Melani.
Scen: Folkoperan, Stockholm.

Hur stort kan ett manligt ego vara? Calaf, hjälten i Puccinis sista opera ”Turandot”, testar gränsen för hur självgod en manlig huvudperson, som publiken förväntas heja på, tillåts vara. 

Många operor har en tragisk handling vars tragik ligger i att ett kärlekspar inte kan få varandra, åtminstone inte i jordelivet. ”Turandot” är, trots sin utstuderade sagoprägel, mer verklighetstrogen i sin skildring av kärleksspelets orättvisa: den som har den renaste, mest innerliga kärleken (slavinnan Liù) får inte sina känslor besvarade och går ett hemskt öde till mötes, medan den otacksamme douchekillen som är föremål för denna kärlek (prins Calaf) blir ihop med en snygg men otrevlig tjej med närhetsissues (prinsessan Turandot). En kvinna som visserligen kanske inte älskar honom men som i längden inte orkar stå emot hans förbluffande envishet, maskulint kompakta självförtroende och rosor-och-choklad-simpla uppvaktning. Han vinner hennes hjärta i bemärkelsen besegrar, han förintar hennes självständighet. 

Puccini såg själv problemet med denna berättelse och visste inte hur han skulle avsluta sin opera efter att Liù förkrossad och desperat tagit sitt liv. Det lyckliga slutet som följer är alldeles för förljuget, de två huvudpersonerna är för osympatiska, deras kärlek för otrovärdig. Liùs begravningståg, där den blinde gamle Timur som älskade henne och hjärtskärande sjunger om hur hon nu får möta gryningen när det är precis tvärtom, samtidigt som han följer henne ut i intet, är som en svart version av ”Liebestod”-finalen i Wagners ”Tristan och Isolde”. 

Folkoperans nya uppsättning lyfter fram mörkret och brutaliteten i verket. Stämningen av kinesisk saga är nedtonad – det enda asiatiska inslaget är början av andra akten där Ping, Pang och Pong (i sällskap av en tröttpackad Calaf) röjer runt i sjaskiga thailändska prostitutionskvarter. De fyra liknar en förvriden version av Rat Pack, eller snarare av Melodifestivalens gubbkvartett Ravaillacz, när de arm i arm skrålar sina playboysånger.

Det rituella i Turandots avrättningar accentueras – hennes undersåtar är en kuslig sekt, vars ledare, Turandots far, inte liknar en kejsare så mycket som en galen övervintrad hippie, med kronan på sned och en golvmatta istället för mantel. Genial kostym där av Jasminda Asplund Blanco, och det kan för övrigt noteras att även regi, scenografi och orkesterledning görs av kvinnor. En fin signal.

Orkestern är av begränsad storlek men musiken, med sina enorma melodier och kraschande klanger, låter inte mindre fantastisk för det. Sångmässigt imponerar framförallt Henriikka Gröndahl som Liù och Markus Schwartz som Timur. AnnLouice Lögdlund har en lång startsträcka, men i slutscenen är hennes Turandot härligt mäktig. Mathias Zachariassen är tyvärr en svag Calaf, åtminstone den nerviga premiärkvällen. 

Fiffigast med Mellika Melouani Melanis uppsättning är den lilla flickan som får gestalta Turandots inre. När Calaf erövrar sitt förälskelseobjekt är det henne han bär iväg, och när Turandots hjärta till sist har gett vika är det den lilla flickan som Calaf till slut får hålla i handen. Vid det laget har Calafs ego segrat så fullständigt att alla människor omkring honom har blivit han, klädda i identiska kläder. Till sist även Turandot, både till kropp och slutligen också själ. Han är vinnaren, han är normen, han är klar och han är helt tom.

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

(Dagens Nyheter 2017-09-20)


ariel pink - dedicated to bobby jameson



Indie
Ariel Pink
”Dedicated to Bobby Jameson”
(Mexican Summer/Border)
Betyg: 4

Under lanseringen av förra skivan, 2014 års ”Pom pom”, fick Ariel Pink utstå ett litet drev från journalister och arga twittrare. Det har format honom, skänkt hans musik en ny melankolisk ödmjukhet. Sårad och med krossad naivitet vill han nu bara bli lämnad ifred och överleva som musiker. Att tillägna sitt nya album Bobby Jameson, en 60-talsartist som blev bitter av att misslyckas med att slå igenom och kände sig illa behandlad av branschen – innan han många år senare tog kontroll över sin berättelse – är en tydlig symbol. Ariel Pink har tagit kontroll genom att spela in i hemmet igen, efter tre skivor med tjusiga studioproduktioner. Låtskrivandet är mer eskapism och lekstuga än dagbok för Ariel Pink, men här låter hans unika pop mer känslosam, mindre tramsig och mer angelägen än på länge.
 
Bästa spår: ”Another weekend”
 
Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

(Dagens Nyheter 2017-09-16)

BONUS: jag har gjort
en jättebra topp-30 Ariel Pink-playlist, lyssna här! Den är inte kronologisk utan hoppar lite fram och tillbaka genom tiden, trevligt tyckte jag eftersom det är så stora kontraster mellan Ariels tidiga, super-lo-fi-inspelingar (han var kanske den första artisten som gjorde lo-fi till en intressant estetik i sig? Alltså inte bara som en halvbull bieffekt av att inte ha tillgång till fet studio) och de slicka produktionerna på 4AD-skivorna. "Round and round" är med men placerades sist eftersom jag är lite trött på den och det är inte hans bästa låt, även om den är bra. Men jag tänker att den är lite för honom som "When doves cry" eller "1999" var för Prince. En riktigt go hit, men långt ifrån hans mest intressanta mästerverk. Hur som helst. Jag tycker väldigt mycket om Ariel Pink. Det kanske alla gör. Men man gillar honom ännu mer när man lyssnar såhär koncentrerat. Det finns dåliga låtar på alla Ariel Pinks skivor, men det finns inte en enda dålig låt på denna playlyst :)

dj shadow på kägelbanan



DJ Shadow
Scen: Kägelbanan, Stockholm
Betyg: 2

DJ Shadow öppnade portarna till samplingskonstens paradis med sitt instrumentala debutalbum ”Endtroducing” 1996. Där och då stod han för en visionär typ av hiphop som balanserade mellan å ena sidan traditionell tuffhet, feta breakbeats och nördig skivsamlarkultur, å andra sidan djärv experimentlusta, sensibelt stämningsbygge och extatisk gränslöshet.

Sedan dess har DJ Shadow gjort ett antal skivor, och samarbetat mycket med andra artister, men ingenting har nått upp till de magiska ögonblicken på debutens bästa låtar. Det är för att balansgången upphörde och den gammeldags grabbiga estetiken vann. Inte för att DJ Shadow har gjort särskilt nostalgisk och lättsmält hiphop under dessa år, men hans musik följde i grund och botten samma coolhetsfixerade regler som präglade den tidigaste hiphopmusiken. Det poetiska, atmosfäriska och djupt personliga överlät han åt andra.

På senare år har DJ Shadow aktivt försökt förnya sin ljudbild. Både ”Liquid amber”-ep:n och fjolårets album ”The mountain will fall” präglas av elektroniska och syntetiska ljud, och de samplingar som hörs är filtrerade på alla möjliga sätt – vinyldammet lyser med sin frånvaro. Han har inspirerats inte så lite av Hudson Mohawke, en av de artister som DJ Shadow bjöd in till att remixa ”Endtroducing” när skivan gavs ut på nytt inför 20-årsjubileet i fjol.

Live slits DJ Shadow mellan sitt gamla och sitt nya jag. Hans enmansshow utgår från ljudfilerna som han trycker fram på sin laptop, och han leker lite med elektroniska pads som han trummar på ibland, men han har också med sig turntables och dekorerar ett antal låtar med scratch för att visa att han fortfarande kan den tekniken. Det visuella får stort utrymme – brett projicerade filmsekvenser med taffligt science fiction-tema och diverse datoranimationer, som gjort för att imponera på pojkar i mellanstadieåldern.

DJ Shadow anstränger sig så hårt han kan för att skapa variation, och han ger ett genuint snällt och ödmjukt intryck i sina mellansnack, men det kan inte hjälpas – den här jämntjockt kvasicoola musiken lyfter inte. I synnerhet inte live där dess brist på sprickor och spontanitet blir tröttsam. 

Och när DJ Shadow fyrar av sina bästa låtar, som ”Midnight in a perfect world” eller sista extranumret ”Organ donor”, gör han det inte i originalversionerna utan i de halvtaskiga remixer som gjordes av andra än han själv i fjol. Det är behjärtansvärt och ängsligt på samma gång. Men det är inte så kul att stå och lyssna på.

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

(Dagens Nyheter 2017-09-15)

mount kimbie - love what survives



Elektroniskt
Mount Kimbie
”Love what survives”
(Warp/Border)
Betyg: 4

När den brittiska duon Mount Kimbie debuterade låg de i bräschen för vad som kallades post-dubstep: ett mer experimentellt och atmosfäriskt, mindre dansant men inte mindre svängigt alternativ till dubstep. Debutalbumet ”Crooks & lovers” (2010) var som ett dagsljussvar på Burials nattodyssé ”Untrue”.

Uppföljaren, ”Cold spring fault less youth”, var ännu starkare. Mount Kimbie förde sina elektroniska kompositioner närmare traditionella poplåtstrukturer, med bländande resultat.

Denna tredje skiva är en logisk utveckling. Aldrig tidigare har duons musik låtit så poppig och rak. Beatsen flirtar med rock, men allt låter hela tiden fräscht och samtida, med grovkornig bas istället för gitarrklichéer, och med de ständigt muterande samplingarna och syntslingorna står musiken aldrig still. 

Här finns fler gästvokalister än någonsin tidigare. Trots mysiga återföreningar med de gamla kompisarna King Krule och James Blake är det gruppens turnékeyboardist Andrea Balency som står för den bästa sånginsatsen, med den Electrelane-doftande ”You look certain (I’m not so sure)”. 

Visst kan man sörja att Mount Kimbie har rört sig så långt från experimentell och oförutsägbar dansmusik, men för den som älskar pop är det svårt att inte jubla över detta knippe intelligenta, uppfriskande och kärleksfulla låtar.

Bästa spår: ”You look certain (I’m not so sure)”, ”Marilyn”

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

(Dagens Nyheter 2018-09-08)

blomstedt 90 år i berwaldhallen



”Blomstedt 90 år”
Sveriges Radios Symfoniorkester
Verk av Ludwig van Beethoven, Richard Strauss och Richard Wagner
Dirigent: Herbert Blomstedt
Scen: Berwaldhallen, Stockholm
Speltid: 2 timmar (inklusive paus)
Betyg: 5

Dirigenterna måste vara de musiker som är minst sugna på att sluta jobba. Herbert von Karajan dirigerade sin sista konsert ett halvår innan han dog, 81 år gammal. Otto Klemperer slutade dirigera samma år som han fyllde 86. Och Arturo Toscanini var 87 år fyllda när han till slut gick i pension.

Så kanske är det ingen chock att Herbert Blomstedt, som fyllde 90 i somras, fortfarande dirigerar. Det som överraskar är att han vid denna ålder fortfarande är så skarp, så vital och så bisarrt pigg (i år dirigerar han närmare 100 konserter runtom i världen). Att han är en renlevnadsmänniska och djupt troende spelar nog en viss roll i detta.

På årets Berwaldhallenbesök firas Blomstedts födelsedag och han ger oss ett välvalt program – allt dirigerat från minnet, utan partitur – med tysk musik från en nästan 90-årig period. Beethovens tredje symfoni färdigställdes 1804, medan Strauss blev klar med sin tondikt ”Tod und Verklärung” 1889. Båda dessa verk behandlar döden på ett energiskt och livsbejakande sätt.

Blomstedt får Beethovens trea att dansa fram, mjukt och böljande men med friskt tempo, likt en ängel som lekfullt skuttar från moln till moln. Den långsamma andra satsen, symfonins längsta, är en begravningsmarsch. Här känns den dock mer som en ödesmättad vandring än en svart procession, även om Blomstedt och Radiosymfonikerna inte väjer för allvaret.

Richard Strauss var bara 24 år gammal när han komponerade ”Tod und Verklärung” (”Död och förvandling”), och dess något brådmogna och dramatiska syn på döden – kamp! Action! – får något rart över sig när Blomstedt lugnt leder oss genom resan. Men han kväver inte kraften i Strauss mäktiga orkestreringskonst, och förvandlingsmotivet är knäckande vackert.

Mest intressant är ändå avslutningen, förspelet till Wagners ”Tannhäuser”, en opera om konflikten mellan kristen dygdig kärlek och hedniskt syndande (spoiler: kristendomen vinner). Likt hjälten Tannhäusers träkäpp som på magiskt vis får nya gröna skott, när dess ägare i operans slutscen har fått sin frälsning, grönskar lysande den musik som frammanas ur Herbert Blomstedts kloka händer. 

I denna hittiga ouvertyr kontrasteras musik som gestaltar en orgie i Venusberget mot en melodi som en kör av pilgrimer sjunger senare i operan. Tannhäuser längtar efter en annan värld än den sinnliga och njutningsorienterade, och ska därför snart lämna Venus och nymferna. Vart Herbert Blomstedt längtar kan jag inte säga, men den triumferande musik han trollar fram får destinationen att skimra.

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

(Dagens Nyheter 2017-09-11)

drain gang - d&g

 

Hiphop
Drain Gang
”D&G”
(YEAR0001)
Betyg: 4

Titelns förkortning ska kanske läsas som ”Drain & Gravity”; rapparna Bladee, Thaiboy Digital och Ecco2k samt producenten WhiteArmor kallade sig tidigare för Gravity Boys men föredrar numera Drain Gang. På detta deras första gemensamma album märks hur som helst gängets utveckling tydligt – från att tidigare mer eller mindre ha stått i skuggan av kompisarna i Sad Boys och dess stjärna Yung Lean har Drain Gang utvecklat en egen stil. Medan Sad Boys egentligen aldrig har försökt skapa sorgsen musik har deras vänner Drain Gang nu gjort den kanske dystraste hiphopskiva som någonsin har släppts i Sverige. ”D&G” riktar sig inte till dansgolv utan till nattbussens hörlurar. Här finns betydligt mer ödsliga syntar än brutal bas. Och texterna är stundtals lika nakna som de på ”Broder Daniel forever”.

Bästa spår: ”Climbing”, ”Botox lips”

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

(Dagens Nyheter 2017-08-31)

janet baker - che farò senza euridice



från
sommarhimmel
 
Jag såg för övrigt en fin uppsättning av "Orfeo ed Euridice" på Confidencen i Stockholm för några veckor sen. Men de blandade svenska och italienska när de sjöng? Flummigt!

"rhenguldet" på östersjöfestivalen



Östersjöfestivalen 2017
”Rhenguldet”
Opera av Richard Wagner med libretto av tonsättaren
Med: Jevgenij Nikitin, Vladislav Sulimskij, Vasilij Gorsjkov, Zjanna Dombrovskaja, Julija Matotjina, Jekaterina Sergejeva, Andrej Popov, Anna Kiknadze med flera
Mariinskijteaterns orkester
Dirigent: Valerij Gergijev
Scen: Berwaldhallen, Stockholm
Tid: 2 tim 45 min.
Betyg: 5

”Rhenguldet” handlar – bland annat – om att vara för ful och ha för låg status för att få ligga.

Inledningsscenen påminner om r&b-trion TLC:s hitlåt ”No scrubs”. Svartalfen Alberich är just här inte ond, bara full av åtrå och närhetslängtan. Men de tre vackra Rhendöttrarna avvisar honom sadistiskt genom att låtsas vara intresserade innan de en efter en hånar honom och skrattar åt honom. Alberich hämnas genom att stjäla den magiska skatt som Rhendöttrarna vaktar, Rhenguldet, samtidigt som han ger upp hoppet om att någonsin få kärlek – han bestämmer sig för att satsa på att jaga makt och rikedom i stället. Han vill hämnas på hela världen genom att bli dess härskare.

Senare i operan är jätten och byggarbetaren Fasolt förälskad i Freja, kärlekens gudinna, men det finns inte en chans att hon ska bli hans. Fasolt och hans bror Fafner väljer då att fokusera på pekuniär girighet, som i sin tur leder till att Fafner slår ihjäl Fasolt. Att nekas kärlek föder bitterhet och destruktivitet, tycks budskapet vara. Men den giftiga materialismen är något som jättarna och Alberich delar med de goda gudarna.

Wagners tetralogi ”Nibelungens ring”, i vilken ”Rhenguldet” är en prolog inför de tre episka operorna som följer, liknar fortfarande ingenting annat. En saga som blandar nordisk mytologi, psykologisk realism, politisk dystopi och fascinerande symbolism. Opera som inte handlar om fina kärlekspar utan om världens undergång.

Efter Kungliga operans magnifika Ringcykel i våras kommer nu ett konsertant framförande av ”Rhenguldet” som fungerar förvånansvärt väl. Alla sceniska problem (simma omkring nere i floddjupet? Jättar? En man som förvandlas till olika djur? En regnbåge som trollas fram och som används som gångbro?) försvinner när scenografi och kostym har tagits bort från ekvationen. Allting får visualiseras i publikens inre, vilket går utmärkt eftersom Wagners musik är så målerisk och detaljrik.

Mariinskijteaterns orkester spelar mästerligt, den Wagnervane Gergijev (som liksom Wagner aktualiserar ”skilj på konstnärens verk och politiska åsikter”-dilemmat) maximerar de kraftfulla ögonblicken och sångarlaget är toppen. Trots att de inte agerar lyckas de väl med att gestalta rollerna de sjunger – Jevgenij Nikitin gör en svinig Wotan, Vasilij Gorsjkov får Loge att framstå som en välsmord advokat, Vladislav Sulimskij gör en emotionellt explosiv Alberich, Jurij Vorobiev en sorgsen Fasolt, Zlata Buljitjova fyller Erda med ryskt allvar och Oksana Sjilova är perfekt som Freja.

En ljuvlig konsertkväll.

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

(Dagens Nyheter 2017-08-28)

Valerij Gergijevs inspelning av "Rhenguldet" med Mariinskijteaterns orkester
finns på Spotify!