Jag älskar Duke Ellington. Svårt att förklara hur mycket han betyder för mig. När jag var i de yngre tonåren och bodde i Simrishamn brukade jag gå till biblioteket och, antingen låna cd-skivor där, eller lyssna på cd-skivor i lyssningshörnan. Den bestod av fyra stora fåtöljer som ingen satt i annars. Jag tog en skiva, det kunde vara "Early Ellington" eller dubbel-cd:n "Rockin' in rhythm", och gick med den till bibliotekarien som gav mig ett par hörlurar (man fick lämna in sitt bibliotekskort i pant) och så satte jag mig där och lyssnade, och läste samtidigt något från bibblan, kanske något tidigt nummer av tidningen Pop eller NME:s rockencyclopedi från 1977 eller en samligsvolym med Carl Barks Kalle Anka-äventyr. Coolt var det inte, i fas med samtiden var det inte, men en flykt var det. Det var vad jag behövde. Och det var vad jag fick. Jag flydde in i en annan värld, en annan tid, ett annat land, en annan kultur, ett annat sammanhang, en annan estetik, ett annat ideal. Långt från fjärran hörde jag tassande rytmer, händer som klappade och dunkade på en trumma, och över det gled en melodi på en trombon in - känsligt, försiktigt, ömtåligt, längtansfullt, vackert. Jag hade aldrig hört en trombon låta så, jag visste inte att en trombon kunde låta så. I bakgrunden växte en jazzorkester fram ur dimman, och till slut kunde den inte hålla sig längre, den bröt ut i fullt swing, dock ej aggressivt, bara påtagligt. Så plötsligt var orkestern borta igen, som om allting hade varit en dröm. Men trombonmelodin dansade fram en sista gång, och den tassande handtrumman ebbade långsamt ut. Låten hette "Pyramid" och Duke Ellington skrev den tillsammans med trombonisten Juan Tizol. Den spelades in 1938, och den version som finns med på "Rockin' in rhythm" är den bästa, den har varit på min topp 3 låtar of all time ända sedan jag först hörde den. 

Men "Pyramid" är bara en central punkt i en hel värld av underbar Ellingtonmusik. Det jag älskar med hans låtar är att de är så fria och egensinniga i sin komposition, de är både melankoliska och oförutsägbara, de är verkligen någonting helt annat än alla andra jazzstandards från denna era som komponerades av skolade (vita) musiker och kompositörer. De är både svängiga och atmosfäriska. Upptempolåtarna bryr jag mig inte så mycket om, med några undantag, men jag förstår att de var viktiga där och då - det var viktigt för Duke Ellington att han både kunde konkurrera med Count Basie eller Glenn Miller vad gällde svängig, dansant, kommersiellt gångbar storbandsmusik, och samtidigt komponera något unikt och evigt och vackert. Men det är ju de sistnämnda låtarna som har tyngd än idag. Woody Allen använde Ellingtons "Sophisticated lady" som ett ledmotiv i "Jadeskorpionens förbannelse", det var en väldigt fin gest tyckte jag, men det var inget som plockades upp av några filmkritiker när den rullen var aktuell.
 
Hur som helst. Häromdagen gjorde jag något som jag planerat att göra väldigt länge: en Spotify-spellista med Duke Ellingtons 100 finaste låtar, i hyfsat kronologisk ordning. Den fick heta "In a sentimental mood" och det är också låten som inleder hela listan, och återkommer i flera versioner senare (det vore tjänstefel att göra en Duke Ellington-lista och inte ha med versionen av "In a sentimental mood" som han spelade in med John Coltrane). Sista låten är "Lotus blossom" som är så himla fin, Duke Ellington sitter vid pianot och vill inte sluta spela, man hör musikerna packa ihop i bakgrunden, men Duke sitter där och kan inte sluta hedra sin vän Billy Strayhorn som skrev den låten. Billy dog i slutet av 60-talet (inspelningen är från skivan "And his mother called him Bill" som gjordes direkt efter detta) och Duke några år senare. Hur som helst, innan detta fina coda finns 99 låtar som är så otroligt bra.
 
Den tidigaste låten på listan är "East St Louis Toodle-Oo" som spelades in i slutet av 1926 och gavs ut i början av 1927 - exakt 50 år senare spelade Weather Report in och gav ut "Heavy weather" (skivan med "Birdland"), och jag gillar tanken på att jazzen under dessa 50 år hade sin riktiga och enda storhetsperiod. Musik som var ständigt nyskapande, ständigt på hugget, ständigt lyssningsvärd. Man lyssnar inte på "East St Louis Toodle-Oo" för att den är historiskt intressant (som man kan göra med jazz gjord innan 1927) utan för att den är så himla bra. Svängig, melodiös, varierad, perfekt. Men det var först några år senare som Duke Ellington verkligen blev en mästare på melankoliska ballader, och skrev låtar som han kom att spela in många gånger: "Solitude", "Prelude for a kiss", "Sophisticated lady", "In a sentimental mood". Och många fler. Lyssna på denna playlist och upptäck en underbar värld. Känn dig svepas bort. Känn flykten. Den är ljuvlig.
Kommentera 0
Visa fler inlägg