Jag älskar Duke Ellington. Svårt att förklara hur mycket han betyder för mig. När jag var i de yngre tonåren och bodde i Simrishamn brukade jag gå till biblioteket och, antingen låna cd-skivor där, eller lyssna på cd-skivor i lyssningshörnan. Den bestod av fyra stora fåtöljer som ingen satt i annars. Jag tog en skiva, det kunde vara "Early Ellington" eller dubbel-cd:n "Rockin' in rhythm", och gick med den till bibliotekarien som gav mig ett par hörlurar (man fick lämna in sitt bibliotekskort i pant) och så satte jag mig där och lyssnade, och läste samtidigt något från bibblan, kanske något tidigt nummer av tidningen Pop eller NME:s rockencyclopedi från 1977 eller en samligsvolym med Carl Barks Kalle Anka-äventyr. Coolt var det inte, i fas med samtiden var det inte, men en flykt var det. Det var vad jag behövde. Och det var vad jag fick. Jag flydde in i en annan värld, en annan tid, ett annat land, en annan kultur, ett annat sammanhang, en annan estetik, ett annat ideal. Långt från fjärran hörde jag tassande rytmer, händer som klappade och dunkade på en trumma, och över det gled en melodi på en trombon in - känsligt, försiktigt, ömtåligt, längtansfullt, vackert. Jag hade aldrig hört en trombon låta så, jag visste inte att en trombon kunde låta så. I bakgrunden växte en jazzorkester fram ur dimman, och till slut kunde den inte hålla sig längre, den bröt ut i fullt swing, dock ej aggressivt, bara påtagligt. Så plötsligt var orkestern borta igen, som om allting hade varit en dröm. Men trombonmelodin dansade fram en sista gång, och den tassande handtrumman ebbade långsamt ut. Låten hette "Pyramid" och Duke Ellington skrev den tillsammans med trombonisten Juan Tizol. Den spelades in 1938, och den version som finns med på "Rockin' in rhythm" är den bästa, den har varit på min topp 3 låtar of all time ända sedan jag först hörde den. 

Men "Pyramid" är bara en central punkt i en hel värld av underbar Ellingtonmusik. Det jag älskar med hans låtar är att de är så fria och egensinniga i sin komposition, de är både melankoliska och oförutsägbara, de är verkligen någonting helt annat än alla andra jazzstandards från denna era som komponerades av skolade (vita) musiker och kompositörer. De är både svängiga och atmosfäriska. Upptempolåtarna bryr jag mig inte så mycket om, med några undantag, men jag förstår att de var viktiga där och då - det var viktigt för Duke Ellington att han både kunde konkurrera med Count Basie eller Glenn Miller vad gällde svängig, dansant, kommersiellt gångbar storbandsmusik, och samtidigt komponera något unikt och evigt och vackert. Men det är ju de sistnämnda låtarna som har tyngd än idag. Woody Allen använde Ellingtons "Sophisticated lady" som ett ledmotiv i "Jadeskorpionens förbannelse", det var en väldigt fin gest tyckte jag, men det var inget som plockades upp av några filmkritiker när den rullen var aktuell.
 
Hur som helst. Häromdagen gjorde jag något som jag planerat att göra väldigt länge: en Spotify-spellista med Duke Ellingtons 100 finaste låtar, i hyfsat kronologisk ordning. Den fick heta "In a sentimental mood" och det är också låten som inleder hela listan, och återkommer i flera versioner senare (det vore tjänstefel att göra en Duke Ellington-lista och inte ha med versionen av "In a sentimental mood" som han spelade in med John Coltrane). Sista låten är "Lotus blossom" som är så himla fin, Duke Ellington sitter vid pianot och vill inte sluta spela, man hör musikerna packa ihop i bakgrunden, men Duke sitter där och kan inte sluta hedra sin vän Billy Strayhorn som skrev den låten. Billy dog i slutet av 60-talet (inspelningen är från skivan "And his mother called him Bill" som gjordes direkt efter detta) och Duke några år senare. Hur som helst, innan detta fina coda finns 99 låtar som är så otroligt bra.
 
Den tidigaste låten på listan är "East St Louis Toodle-Oo" som spelades in i slutet av 1926 och gavs ut i början av 1927 - exakt 50 år senare spelade Weather Report in och gav ut "Heavy weather" (skivan med "Birdland"), och jag gillar tanken på att jazzen under dessa 50 år hade sin riktiga och enda storhetsperiod. Musik som var ständigt nyskapande, ständigt på hugget, ständigt lyssningsvärd. Man lyssnar inte på "East St Louis Toodle-Oo" för att den är historiskt intressant (som man kan göra med jazz gjord innan 1927) utan för att den är så himla bra. Svängig, melodiös, varierad, perfekt. Men det var först några år senare som Duke Ellington verkligen blev en mästare på melankoliska ballader, och skrev låtar som han kom att spela in många gånger: "Solitude", "Prelude for a kiss", "Sophisticated lady", "In a sentimental mood". Och många fler. Lyssna på denna playlist och upptäck en underbar värld. Känn dig svepas bort. Känn flykten. Den är ljuvlig.
Kommentera 0

Slutet på akt I, med Jussi Björling som Calaf. Så fett, de sista minuterna framförallt <3 Hela denna inspelning finns, med bättre ljud, på Spotify. Birgit Nilsson som Turandot!

”Turandot”
Opera av Giacomo Puccini.
Libretto: Giuseppe Adami, Renato Simoni.
Med: AnnLouice Lögdlund, Mathias Zachariassen, Henriikka Gröndahl, Markus Schwartz, Anton Eriksson, Wiktor Sundqvist, Fredrik Strid, Ulrik Qvale m.fl.
Folkoperans orkester med Capella Catharinae, Lilla kören, S:t Tomas Kammarkör, Södertälje Kammarkör samt barnkörer från Adolf Fredriks musikklasser, Nacka Musikklasser och Sollentuna Musikklasser.
Dirigent och musikalisk leding: Marit Strindlund.
Scenografi: Hanna Reidmar.
Kostym: Jasminda Asplund Blanco.
Regi: Mellika Melouani Melani.
Scen: Folkoperan, Stockholm.

Hur stort kan ett manligt ego vara? Calaf, hjälten i Puccinis sista opera ”Turandot”, testar gränsen för hur självgod en manlig huvudperson, som publiken förväntas heja på, tillåts vara. 

Många operor har en tragisk handling vars tragik ligger i att ett kärlekspar inte kan få varandra, åtminstone inte i jordelivet. ”Turandot” är, trots sin utstuderade sagoprägel, mer verklighetstrogen i sin skildring av kärleksspelets orättvisa: den som har den renaste, mest innerliga kärleken (slavinnan Liù) får inte sina känslor besvarade och går ett hemskt öde till mötes, medan den otacksamme douchekillen som är föremål för denna kärlek (prins Calaf) blir ihop med en snygg men otrevlig tjej med närhetsissues (prinsessan Turandot). En kvinna som visserligen kanske inte älskar honom men som i längden inte orkar stå emot hans förbluffande envishet, maskulint kompakta självförtroende och rosor-och-choklad-simpla uppvaktning. Han vinner hennes hjärta i bemärkelsen besegrar, han förintar hennes självständighet. 

Puccini såg själv problemet med denna berättelse och visste inte hur han skulle avsluta sin opera efter att Liù förkrossad och desperat tagit sitt liv. Det lyckliga slutet som följer är alldeles för förljuget, de två huvudpersonerna är för osympatiska, deras kärlek för otrovärdig. Liùs begravningståg, där den blinde gamle Timur som älskade henne och hjärtskärande sjunger om hur hon nu får möta gryningen när det är precis tvärtom, samtidigt som han följer henne ut i intet, är som en svart version av ”Liebestod”-finalen i Wagners ”Tristan och Isolde”. 

Folkoperans nya uppsättning lyfter fram mörkret och brutaliteten i verket. Stämningen av kinesisk saga är nedtonad – det enda asiatiska inslaget är början av andra akten där Ping, Pang och Pong (i sällskap av en tröttpackad Calaf) röjer runt i sjaskiga thailändska prostitutionskvarter. De fyra liknar en förvriden version av Rat Pack, eller snarare av Melodifestivalens gubbkvartett Ravaillacz, när de arm i arm skrålar sina playboysånger.

Det rituella i Turandots avrättningar accentueras – hennes undersåtar är en kuslig sekt, vars ledare, Turandots far, inte liknar en kejsare så mycket som en galen övervintrad hippie, med kronan på sned och en golvmatta istället för mantel. Genial kostym där av Jasminda Asplund Blanco, och det kan för övrigt noteras att även regi, scenografi och orkesterledning görs av kvinnor. En fin signal.

Orkestern är av begränsad storlek men musiken, med sina enorma melodier och kraschande klanger, låter inte mindre fantastisk för det. Sångmässigt imponerar framförallt Henriikka Gröndahl som Liù och Markus Schwartz som Timur. AnnLouice Lögdlund har en lång startsträcka, men i slutscenen är hennes Turandot härligt mäktig. Mathias Zachariassen är tyvärr en svag Calaf, åtminstone den nerviga premiärkvällen. 

Fiffigast med Mellika Melouani Melanis uppsättning är den lilla flickan som får gestalta Turandots inre. När Calaf erövrar sitt förälskelseobjekt är det henne han bär iväg, och när Turandots hjärta till sist har gett vika är det den lilla flickan som Calaf till slut får hålla i handen. Vid det laget har Calafs ego segrat så fullständigt att alla människor omkring honom har blivit han, klädda i identiska kläder. Till sist även Turandot, både till kropp och slutligen också själ. Han är vinnaren, han är normen, han är klar och han är helt tom.

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

(Dagens Nyheter 2017-09-20)

Kommentera 0


Indie
Ariel Pink
”Dedicated to Bobby Jameson”
(Mexican Summer/Border)
Betyg: 4

Under lanseringen av förra skivan, 2014 års ”Pom pom”, fick Ariel Pink utstå ett litet drev från journalister och arga twittrare. Det har format honom, skänkt hans musik en ny melankolisk ödmjukhet. Sårad och med krossad naivitet vill han nu bara bli lämnad ifred och överleva som musiker. Att tillägna sitt nya album Bobby Jameson, en 60-talsartist som blev bitter av att misslyckas med att slå igenom och kände sig illa behandlad av branschen – innan han många år senare tog kontroll över sin berättelse – är en tydlig symbol. Ariel Pink har tagit kontroll genom att spela in i hemmet igen, efter tre skivor med tjusiga studioproduktioner. Låtskrivandet är mer eskapism och lekstuga än dagbok för Ariel Pink, men här låter hans unika pop mer känslosam, mindre tramsig och mer angelägen än på länge.
 
Bästa spår: ”Another weekend”
 
Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

(Dagens Nyheter 2017-09-16)

BONUS: jag har gjort en jättebra topp-30 Ariel Pink-playlist, lyssna här! Den är inte kronologisk utan hoppar lite fram och tillbaka genom tiden, trevligt tyckte jag eftersom det är så stora kontraster mellan Ariels tidiga, super-lo-fi-inspelingar (han var kanske den första artisten som gjorde lo-fi till en intressant estetik i sig? Alltså inte bara som en halvbull bieffekt av att inte ha tillgång till fet studio) och de slicka produktionerna på 4AD-skivorna. "Round and round" är med men placerades sist eftersom jag är lite trött på den och det är inte hans bästa låt, även om den är bra. Men jag tänker att den är lite för honom som "When doves cry" eller "1999" var för Prince. En riktigt go hit, men långt ifrån hans mest intressanta mästerverk. Hur som helst. Jag tycker väldigt mycket om Ariel Pink. Det kanske alla gör. Men man gillar honom ännu mer när man lyssnar såhär koncentrerat. Det finns dåliga låtar på alla Ariel Pinks skivor, men det finns inte en enda dålig låt på denna playlyst :)
Kommentera 0
Visa fler inlägg