maria eriksson - ljus i gråa dagar



Senkommet tillskott till
vårpärlor. (Egentligen är jag emot sånt, jag tycker att en playlist ska vara ett avtryck från en viss tid i ens liv, inget man ska dutta för mycket med i efterhand. Men det var i och för sig bara ett par veckor sedan jag gjorde just denna playlist, och den här låten hänger alldeles för mycket ihop med denna tid på året för att kunna sparas till sommarens playlist, så vid en samlad bedömning får den komma med.)

the strokes - comedown machine



Att tiden inte alltid rör sig spikrakt framåt bevisades när The Strokes dök upp 2001. Att vara fem vita heterosexuella män som har på sig jeans och tighta läderjackor och spelar gitarrbaserad poprock, det borde inte kunna vara coolt på den här sidan millennieskiftet. Men The Strokes var på riktigt coola och sexiga, deras debutalbum var på riktigt asbra och vi borde alla hata dem för den våg av kvävande tråkig ”slyngelrock” som gjorde att 2000-talets första decennium inte lät så modernt som det borde ha gjort. Men istället för att hata The Strokes tyckte jag synd om dem, för de blev bara sämre och sämre, en sorglig skugga av ungdomlig briljans. De var en kollektiv Jakob Hellman trots att de gav ut album efter album, med låtar som ingen nynnade på.  Comedown Machine är den första skiva där de faktiskt försöker utvecklas musikaliskt. Julian Casablancas överger påfallande ofta sin patenterade coola sångstil och sjunger istället mjukt och diskret på ett effektfullt sätt, som om han tagit av sig solglasögonen för första gången på ett decennium. Låtarna darrar poppigt och vackert. En ojämn men fin skiva.

BETYG: 4/6 (från
Nöjesguiden)

inc. - the place



från
vårpärlor

Suede - Bloodsports


Snabb analys av "Barriers": den handlar visserligen om ett kärleksförhållande som var otroligt fett men som nu är över, men kan även ses som en metafor för Suedes förhållande med musikvärlden. En gång i tiden var de ihop, sedan dumpades de, i och för sig med god anledning. Men minns oss! Minns det vi hade! Det var väl inte så dumt? Det var ganska unikt. Var det inte det? Tycks Brett halvbittert undra.

Mellan våren 1992 och hösten 1994 var Suede det bästa popbandet någonsin – de hade ett himmelskt sound, berusande melodier och en magnetisk sångare. Sedan följde medlemsbyten, succéskivan Coming Up och en crackberoende Brett Anderson som skrev allt sämre låtar. När ett uselt Suede splittrades 2003 var det ingen som saknade dem – tio år senare står 1990-talet högre i kurs, och Suedes musik känns om inte fräsch så åtminstone inte pinsam. Gitarrfläsk är inte längre popmusikens fiende nummer ett. Därmed inte sagt att Brett Anderson & co (tyvärr är det Coming Up-Suede som har återförenats, inte Det Bästa Popbandet Någonsin) automatiskt lyckas förvalta den chans de nu fått. Bloodsports är vassare och bättre än de två sorgliga album som föregick splittringen, men som textförfattare har Brett inte utvecklats en centimeter och med undantag för Barriers och It Starts and Ends With You har inga låtar refränger som griper tag. Men ambitionen att göra mörkt dramatisk pop överraskar och imponerar. Kanske blir nästa album bra på riktigt.

BETYG: 4/6 (från
Nöjesguiden)

justin timberlake

Lyssna: Musikguiden i P3 med Tina Mehrafzoon 20130320 1930

Igår var jag med i
Musikguiden i P3 och pratade om Justin Timberlakes nya skiva "The 20/20 Experience". Det är intressant att se vad en artist som har total makt och frihet gör för musik. Han måst ha fått grönt ljus och tummen upp för allt han ville från skivbolaget - vem kan säga emot honom? Vit rik fri, med enorma succéer bakom sig och en fimkarriär som gör honom oberoende av popframgångar i dagsläget. Han valde att lita på Timbaland än en gång. Vad jag tycker om det? Well, lyssna så får ni veta.

rhye - woman



Sångrösten styr publikens uppfattning om artistens könstillhörighet. Karin Dreijer Andersson har använt röstförvrängare för att smita från dessa bojor, Antony Hegarty sjunger på ett sätt som är bortom manligt och kvinnligt och Rhyes sångare Mike Milosh sjunger så ljust och mjukt att många trott att den mystiska duons vokalist är en kvinna. Syftar debutalbumets titel på kvinnan han drömmer om eller kvinnan han drömmer om att vara? Drömsk låter i alla fall musiken, som kombinerar ambientpop så varm och organisk att den nästan låter analog med brittisk cocktailjazz från 1980-talet som Sade och Everything But The Girl. Den dansk-kanadensiska duon är nog väldigt anglofila – eller också gillar de bara att drömma sig bort från sina liv och identiteter.

BETYG: 5/6 (från
Nöjesguiden)

Rhyes "The Fall" är även med på vårpärlor :)

vampire weekend hyllar en gammal hiphoppärla

Åh jag blev så glad när jag hörde detta:



Vampire Weekends nya singel låt, som är en väldigt smakfull hyllning till en av 90-talets bästa hiphoplåtar, Souls of Mischiefs "Step to my girl" (och sångmelodin i verserna påminner lite om Céline Dions "My heart will go on"!). Oaklandkvartetten är mest kända för klassiska singeln "93 til infinity" och för att vara en västkustrapgrupp som inte lät som västkustrappare gjorde på den tiden: inte alls gangsta, mer som en coolare variant av New Yorks jazzdiggande Native Tongues-kollektiv. Jag skrev lite om dem
för ett år sedan, med anledning av en konsert som jag aldrig gick på i slutändan... men hur som helst, "Step to my girl", vilken underbar låt det är. Och jag känner mer sympati för Vampire Weekend än på mycket länge.


Araabmuzik - For Professional Use Only



Då och då kommer det en artist som tar sin genre och gör den lite hårdare, lite mindre poppig, lite mer kompromisslös, lite mer modern. Charlie Parker gjorde det med jazzen på 1940-talet, James Brown gjorde det med soulen på 1960-talet och Slayer gjorde det med metal på 1980-talet. Araabmuzik gör det med dagens hiphop. Han har skalat bort allt som kan uppfattas som poppigt – inte bara refrängsång, utan även rap. Han har ersatt det med en skärseld av elektroniskt sprakande, brutala trummor, obskyra röstsamplingar och ekande syntackord. Det är inte duktig instrumental DJ-musik med ”smarta” beats, det är ett kaotiskt ursinne som fullkomligt bombarderar öronen och dansgolven. Det är musik som växer och växer och krossar allt i dess väg. Det är asbra.

BETYG: 5/6 (från
Nöjesguiden)

håkan hellströms nya singel

Man kan lyssna på låten här.

Steve Mason - Monkey Minds in the Devil’s Time



Hur ska man åldras som hipsterartist? Som sångare i The Beta Band – löjligt mycket rätt i tiden när de i slutet av 90-talet blandade folkrock med triphoprytmer och eleganta samplingar – var Steve Mason dömd att bli en sorglig föredetting i 00-talet. Men när han närmade sig 40 insåg han att det inte duger att leka med ironiska beats och kryptiska texter. Han tog sig i kragen och skrev ett gäng raka poplåtar, lika uppriktiga som ångestfyllda, som resulterade i det fina soloalbumet Boys Outside, det första som han vågade släppa i eget namn. Uppföljaren är en mindre personlig och mer politisk historia, och soundmässigt mer spretig, med inslag av allt från dub till rap. Den depressionsförföljde Mason tycks ha blivit stärkt av framgångarna med förra skivan, och prövar lite vad som faller honom in. Det är både bra och dåligt, men hans sångröst är så stark som en indiesångröst kan bli. Och A Lot of Love är en superb poplåt.

BETYG: 4/6 (från
Nöjesguiden)

vårpärlor

 
Som många av er vet älskar jag att göra Spotify-spellistor, i synnerhet årstidsbundna mega-spellistor med 100 låtar. Nu har det hunnit gå tre månader sedan den senaste listan i denna kategori, vintervindar, och nu är det dags att välkomna våren med vårpärlor, 100 nya och gamla låtar i en neurotiskt uttänkt ordning. Det blev mycket gitarrpop denna gång - det är kanske för att jag är inne i en lite anglofil period just nu - men det är också en del hiphop, R&B, gammal soul, jazz, klassisk musik samt asbra modern (mer eller mindre dansant) dansmusik. Hoppas ni gillar den!
 
Artisterna som är med är: Natasha Mosley, Prefab Sprout, Rhye, Duvchi,
 Drake, James Blake, Dawn Richard, Kidnap Kid, CTM, Lissi Dancefloor Disaster, Aztec Camera, Young Galaxy, Urban Cone, Kendrick Lamar, T.I. & R. Kelly, Mac Mall, The-Dream, DAY26, Ducktails, Haim, Hot Chip, Nordpolen, Tomas Barfod, Burial, Inc., Zero 7, Link Wray, Lenny Kravitz, R. Kelly, Lill Lindfors, Terry Huff & Special Delivery, Belle & Sebastian, The Sundays, Mattias Alkberg, Anna Järvinen, Nord & Syd, The Blue Aeroplanes, Dinosaur Jr., Suede, The Chiffons, Saturday Monday feat. Julia Spada,
Kate Boy (Taken By Trees x Belief Remix), Nina Simone, Angel Haze, Skizz & Sjukstugan, Cali Swag District, LOL Kids feat The Breakfast Club, E-40 & Too $hort feat. Travis Porter & Young Chu, 
Lloyd, B. Smyth feat. 2 Chainz, Ray J feat. Yung Berg
, Ca$h Out, Lil Wayne feat. Future & Drake, Rihanna, J. Cole feat. Miguel, Keyshia Cole feat. Ashanti, The Embassy, Ólöf Arnalds, Lune feat. Alexis Weak, S.T. 2 Lettaz, Lorentz & Sakarias, Wiz Khalifa feat. Chevy Woods & Juicy J, A$AP Rocky, Shlohmo, Ruff Sqwad, Blkkathy, Wildarms, Arcadis, Staygold, Isolée, Petula Clark, The Church, The Debonaires, Art Farmer, One.Be.Lo, Pete Rock feat C.L. Smooth, Dennis Edwards, Quincy Jones, Chic, The Teardrop Explodes, Everything But The Girl, Steve Mason, Brasstronaut, Lo Borges, Labi Siffre, Jim Croce, Johann Sebastian Bach, Anton Webern, Jefferson Airplane, Matthe E. White, U.n.p.o.c., Lee Wiley, David Bowie, Arcade Fire, World Tour, 
Monica, The Go-Betweens, Wolfgang Amadeus Mozart och
 Vashti Bunyan.

mahlers femte symfoni @ berwaldhallen



Mahler är svår. Om Wagner är den tonsättare som skiljer casual-operafans från hardcore-operafans, så är Mahler motsvarigheten när det gäller orkestermusik. Jag har stångats med Mahler tidigare - hans hyllade första symfoni
gjorde mig mest arg när jag såg ett framförande i Stockholms konserthus; trean som jag såg lite senare gillade jag lite mer, men blev knappast frälst. Jag har även recenserat skivinspelningar med hans fjärde och sjunde symfonier. I fredags gick jag och såg ett framförande av Mahlers femte symfoni i Berwaldhallen.

Thomas Manns långnovell/kortroman Döden i Venedig har vissa tolkat som att den handlar om Gustav Mahler - bland andra Luchino Visconti som gjorde en filmversion i början av 70-talet. Han lät huvudpersonen vara en tonsättare istället för författare, plockade in förlust av barn som en del av berättelsen (fanns ej i originalet, men det hände Mahler) och har med mycket musik av Mahler, bland annat adagiettot från den femte symfonin. Jag såg denna film kvällen innan konserten för att få upp peppen. Bra film! Men jag tror att Mann skrev mer om sina egna erfarenheter än fantiserade om Mahler när han skrev sin bok - å andra sidan älskar jag inspirerade tolkningar av andras verk, och Visconti gjorde just en sådan tolkning.

I alla fall. Den femte symfonin, som jag inte hade hört innan jag gick på konserten, lät ungefär som jag hade väntat mig: full av tvära kast, tusen idéer, omöjlig att hitta en röd tråd i. Men så mindes jag en anekdot som jag hört om Mahler och Sibelius. De två, som var sin generations största symfoniker, träffades en gång och diskuterade hur en symfoni bör vara och de hade två väldigt olika uppfattningar. Sibelius menade att en symfoni bör ha en inre logik som gör att alla musikaliska motiv i verket hänger ihop med varandra, alltså ett organiskt, enhetligt och vackert verk. Men Mahler ansåg att en symfoni bör vara som världen - den måste omfatta allt. Jag har tänkt på det många gånger utan att riktigt fatta vad han menade - men nu tror jag att jag fattade det.

Livet är inte logiskt. En människas liv följer inte en rak, vacker linje - det är en serie av händelser som är mer eller mindre oförutsedda, det är fullt av förvirring och kaos. Det är inte enhetligt på något sätt. Det finns vackra stunder och det finns hemska stunder, det finns flabb och det finns ångest... ja allt det här är givetvis plattityder. Men det är få tonsättare som gjort musik som varit trogen denna syn på livet. Musiken får oftast gestalta något tydligt - en känsla, en resa, en kamp, ett äventyr, ett drama. Med tydlig dramaturgi och med början och slut som man förstår sig på. Men Mahler vägrade göra detta. Världen ser ju inte ut så, livet ser ju inte ut så. På ett tvångsmässigt sätt tycks han velat ha vara ärlig, en nolltolerans mot falskhet. Om det så blir på skönhetens eller enhetlighetens eller logikens bekostnad - so be it.

Så det är därför hans musik kan kännas motsägelsefull, ambivalent, schizofren, kalejdoskopisk rentav. Den ändrar sig lika ofta och abrupt som livet ändrar sig. Morrissey sa en gång om åren med The Smiths att det var som att ha en dagbok som sattes till musik. Jag tror att Mahler hade samma förhållningssätt till sina symfonier - det var så personligt det kunde bli. Adagiettot i den femte symfonin, den enda satsen som är enhetlig i sitt uttryck och tillåts vila i en känsla, var ett musikaliskt kärleksbrev till Alma Schindler som han senare gifte sig med. Och när man har detta i bakhuvuet - att symfonierna ska förstås som Mahlers dagböcker för perioderna de skrevs i, att de försöker fånga den skiftande karaktären i det dramaturgiskt inkorrekta liv som vi alla lever - då blir det lättare att ta dem till sig och uppskatta dem.

Så jag är väldigt nöjd med denna konsertupplevelse. Radiosymfonikerna under Daniel Harding spelade väldigt bra också. Jag kanske inte kommer bli en Mahlerfanatiker som vissa andra blivit - hans musik känns fortfarande lite för intellektuell och självmedveten för min smak - men jag vill definitivt höra mer, mycket mer.

kvinnliga tonsättare

Nya numret av Opus som finns ute nu (nr 45) är ett temanummer om könsdiskrimineringen i den klassiska musikens värld. Jag har bidragit med en artikel om tio kvinnliga tonsättare. Check it out! En viktig lärdom är att kvinnliga tonsättare av klassisk musik inte är något som började på 1900-talet när världen började bli pyttelite mer jämställd och fler yrken blev tillgängliga för kvinnor, utan kvinnor har komponerat i princip så länge konstmusik har existerat. Jag ska inte klistra in hela artikeln här på bloggen, men här är i alla fall, öh, fyra tiondelar:

FRANCESCA CACCINI (1587–1641)

Mellan 1100-talet, då Hildegard av Bingen levde och verkade, och 1800-talet, då musicerande kvinnor på bred front började komponera och ge ut sin musik, var det relativt ovanligt med kvinnliga tonsättare. Det fanns dock ett antal anmärkningsvärda, exempelvis Maddalena Casulana (som på 1500-talet var den första kvinna som fick sin musik tryckt och publicerad) och Barbara Strozzi, och den största av alla var Francesca Caccini från Florens.

Caccini var dotter till tonsättaren, sångaren och musikläraren Giulio Caccini och fick från en ung ålder träning i sång, gitarr, harpa, cembalo och komposition. Som sångerska gjorde hon tidigt succé och blev anställd hos Frankrikes drottning Maria de Medicis hov redan som tonåring. Hon hade en lång karriär som sångerska, lärare och tonsättare, och blev på 1620-talet den högst betalda musikern i hela hovet. Hennes verk ”La liberazione di Ruggiero dall’isola d’Alcina” anses vara den första operan komponerad av en kvinna och hade premiär 1625. Hon gav även ut många sånger, som präglas av vackra melodier och en lyhördhet för texternas alla nyanser.



FANNY MENDELSSOHN (1805–1847)

Felix Mendelssohn var en av den tidiga romantikens främsta tonsättare, och Fanny var hans älskade storasyster. Båda barnen uppmuntrades i sitt musicerande och båda fick undervisning av tonsättaren Carl Friedrich Zelter – som faktiskt ansåg att Fanny var den mer begåvade av de två. Fanny hjälpte Felix i hans komponerande, bland annat av oratoriet ”Paulus”, och han uppmuntrade hennes komponerande men avrådde henne från att ge ut någonting. Även fadern ansåg att en karriär som tonsättare inte kunde vara något för henne eftersom hon var kvinna. Detta i kombination med att hon hade dåligt självförtroende från början gjorde att hon bara gav ut en bråkdel av den musik hon skrev (över 400 verk).

I vuxen ålder började dock Fanny frigöra sig från de dominanta männen i familjen. Hon började ge ut sina verk – hon komponerade mestadels solopianomusik som karaktärsstyckecykeln ”Året” och sånger, men även annat, som pianotrion från 1846. Året därpå dog hon plötsligt av en stroke, bara en dag efter att ha skrivit sången ”Bergeslust”, hennes sista komposition. Felix blev helt förstörd och komponerade strax efteråt den hjärtskärande stråkkvartetten i f-moll – f som i Fanny.



CLARA SCHUMANN (1819–1896)

Clara Schumanns liv är så späckat av saftig dramatik – äktenskapet med Robert Schumann som Claras pappa försökte hindra på juridisk väg, Johannes Brahms som upptäcktes av Robert Schumann och blev en vän till familjen innan han blev förälskad i Clara, makens tragiska slut på mentalsjukhus, de långa åren som änka, det intressanta att Brahms dog ogift ett år efter henne – att det är märkligt att det inte gjorts en stor Hollywoodfilm om henne. Men alla dessa biografiska fakta överskuggar lätt att Clara Schumann var en av 1800-talets allra främsta och mest respekterade pianister oavsett kön, och att hon var en mycket begåvad tonsättare.

Den unga Clara Wieck var en sensation i konserthusen – gjorde sin debut i Leipzig när hon var 11, uppträdde i Paris när hon var 12 och förtrollade publiken i Wien när hon var 18. Hon spelade både egna kompositioner och andras verk.  När Clara gifte sig med den nio år äldre Robert Schumann var det hon som var stjärnan och familjeförsörjaren, och att prioritera konserter och undervisning framför det egna komponerandet blev en nödvändighet. Efter makens död ägnade hon mycket tid och energi åt att sprida hans musik, och tappade tron på sig själv som tonsättare. Men den musik hon komponerade fram till hans död, från ungdomens pianokonsert till den utsökta pianotrio hon skrev tjugo år senare, lyser av begåvning.



ETHEL SMYTH (1858–1944)

Genom historien har många kvinnliga tonsättare varit ödmjuka och blygsamma på gränsen till självutplåning. Som konstnär har man sällan råd att ha fiender, och i tiden innan kvinnlig rösträtt infördes blev många provocerade av att kvinnor tog traditionellt manliga yrken som tonsättare. Därför är det extra imponerande att den engelska tonsättaren Ethel Smyth var en uttalad feminist och blev en engagerad suffragett på 1910-talet. Kampen för kvinnors rättigheter präglar många av hennes verk. Hon var dessutom bisexuell utan att försöka dölja det. Hon förnekade sig inte.

Smyth avvek från traditionen bland kvinnliga tonsättare att skriva musik främst för pianot. Hennes dröm var att komponera operor, och så blev det också. Av hennes sex operor blev framförallt ”The Wreckers”, som hade premiär 1906, en konstnärlig framgång och uppskattades även av kritiker. Smyth fick sin musikaliska utbildning i Tyskland, såg detta land som sitt själsliga hem och hade två viktiga operauppföranden inplanerade där 1915 – för henne blev det första världskrigets utbrott en enorm sorg.

Hon komponerade mestadels med den mänskliga rösten i fokus – från den storslagna mässan från 1891 till de sensuella ”Four songs” från 1908 för röst och kammarensemble. Men hon komponerade även mäktig instrumentalmusik som dubbelkonserten för violin och horn och ett gäng stråkkvartetter. Ethel Smyth var och är helt enkelt en väldigt imponerande tonsättare.


Tystnaden talar

Robyn har 41 000 följare på Instagram, Frank Ocean har 297 000, Rihanna har fem miljoner. Dagens artister är sedda på ett sätt som de aldrig tidigare varit. Det är ingen nyhet, men frågan är: vad har detta fenomen för effekt på själva musiken? När vi kan få reda på vilken musik alla från Lykke Li till Q-Tip lyssnar på genom att prenumerera på deras Spotify-playlists, och de vet om att deras musiksmak är offentlig och naken – hur påverkar det artisternas förhållande till musik?

I begynnelsen fanns mystiken. På femtiotalet vägrade vissa radiostationer spela Elvis Presley eftersom de trodde att han var svart – de visste inte hur han såg ut, det fanns inget pressmeddelande, bara en skiva. På sextiotalet lurade Bob Dylan både fans och journalister genom att sprida myter om sitt ursprung. På sjuttiotalet fascinerade David Bowie genom att gång på gång genomgå en artistisk metamorfos – han försvann för att dyka upp igen i en ny skepnad, i en ny stad med ett nytt sound och en ny image.

Sedan kom MTV. Och inget ont om musikvideos, det är en alldeles egen och vital konstform, men när både fans och artister vande sig vid att synlighet och tillgänglighet var essentiella delar av en karriär inom popmusik, då dog mystiken. Kändisdokusåporna på nollnolltalet, där man kunde följa med Bez från Happy Mondays när han gick på toaletten, cementerade popvärldens nya antimystik. Till slut omfamnade artisterna den själva – vem har glömt Kanye Wests MySpace-bloggande och hysteriska twittrande? Numera är det så naturligt för en artist att vara tillgänglig och vardaglig att ingen tycks se något konstigt i att dela sitt vardagsliv med tusentals människor på Instagram.

Jag säger inte att allt var bättre förr, och det ligger i popmusikens natur att vara en del av samtiden och framtiden. Det vore högst märkligt om de sociala medier som är en så påtaglig del av vårt samhälle – denna liberala kapitalism, där alla är individer och konsumenter – inte skulle nå populärmusiken. Men blir det inte lite snett? Är det inte lätt hänt att den artist som är mysigast på Instagram eller roligast på Twitter får mest uppmärksamhet, snarare än den som gör mest intressant musik.

Mot bakgrund av detta är det intressant hur David Bowie lanserar sin nya singel och skiva genom att inte lansera den alls. Tystnaden, hemlighetsmakeriet, har blivit hårdvaluta. Och lika chockade och lyckliga som Bowie-fansen blev när Where Are We Now? dök upp från ingenstans blev indiefansen när My Bloody Valentine med väldigt kort varsel släppte MBV, det perfektionistiska bandets första skiva på över 20 år. Och lika chockad och lycklig kommer jag att bli den dag Kendal Johansson släpper en uppföljare till Blue Moon, detta decenniums hittills bästa popsingel. Vi behöver skuggorna och hemlighetsmakeriet för att kunna drömma och fantisera om våra favoritartister. Och popmusiken behöver våra drömmar – de är dess blodomlopp.

(
krönika i Nöjesguiden nr 2/2013)


what it do #5: autenticitet


 
Sveriges långsammaste podcast är tillbaka! Jag,
Petter Arbman och Frida Paulsson pratar om autenticitet och går igenom hur begreppet gestaltar sig i fyra olika genrer: rock, indiepop, soul/R&B och hiphop/rap. Hade tänkt prata om dansmusik också, och jazz (vad menade Donald Fagen när han sa "I love jazz, and even fake jazz, and even some fake fake jazz"?), men det finns inte utrymme för allt. Jag tyckte det här blev ett rätt kul samtal, lyssna gärna! Kommer på iTunes snart, men tills dess går det finfint att lyssna direkt (eller ladda ner) från SoundCloud.



Låtarna vi pratar om är:

rock:
Bob Dylan – Goin' To Acapulco
The Sounds – Living In America
Bon Jovi – It's My Life
Arcade Fire – Intervention
Nirvana – Come As You Are

indie:
The Bear Quartet – Human Enough
Miss Li – Oh Boy
Nord & Syd – Inget växer
The Field Mice – Emma's House
Timo Räisänen – Fear no Darkness, Promised Child

soul/R&B:
Raphael Saadiq – Love That Girl
Keri Hilson – Energy - Main Final
The Weeknd – House Of Balloons / Glass Table Girls
Ciara – Goodies - featuring Petey Pablo
Sisqo – Thong Song

hiphop/rap:
Ghostface Killah – Daytona 500
Soulja Boy Tell`em – Crank That (Soulja Boy)
Jay-Z/ Linkin Park – Numb/Encore
Talib Kweli – Get By
Coolio – I Wish
 
Här är en Spotify-lista med alla låtar (man kan ju inte ha med hela låtar om man vill göra en laglig podd). Fast många av dem är inte så väldans bra, det är inte därför vi pratar om dem, utan för att de är intressanta att dilla om utifrån avsnittets tema. Denna låt borde kanske ha diskuterats för övrigt:


Goran Kajfeš Subtropic Arkestra - The Reason Why, vol. 1



Trumpetisten, bandledaren och kompositören Goran Kajfeš har gjort mycket för att bevisa att jazz kan vara modern, rolig och kaxig musik, att den har en plats mellan electronica och postrock i den moderna populärkulturen. Gott så – men med sitt tredje album X/Y som kom häromåret gjorde han något mer: han hittade ett nytt djup och allvar i sin musik, den blev mer än en symbol, den blev en mänsklig röst. Men på uppföljaren The Reason Why, vol. 1 har detta personliga tilltal trätt tillbaka en aning till förmån för ett tungt sväng; Kajfeš spänner musklerna och greppar efter alla sina influenser. Han imponerar, musiken låter mycket bra, men aldrig på liv och död.

BETYG: 4/6 (från
Nöjesguiden)