ice cube och ansvaret

De första tio gångerna jag hörde Ice Cubes senaste singel "Gangsta rap made me do it" tänkte jag bara: shit vilken grym låt, trevligt att han fortfarande kan, snyggt Chronic 2001-piano, kul det där med Utah. Men ju mer man lyssnar desto mer imponerad blir man: det är inte en klatschig hyllning till genren som Ice Cube skapade, det är en ironisk grimas till fenomenet att folk gör idiotiska saker men vägrar ta ansvar för det eftersom det finns en kulturell kontext att skylla på.

För ett år sen kallade den populära amerikanska radioprataren Don Imus svarta kvinnliga basketspelare för "nappy headed hoes" i direktsändning, vilket skapade lite rabalder. Men (den vita) Imus bara: vadå, det var väl inte så farligt. Ice Cube rappar i refrängen till sin låt: "If I call you a nappy headed hoe, ain't nothing to it, gangsta rap made me do it". Det snygga med låten är hur Ice Cube gradvis får den att handla mindre om honom själv (klassiskt skryt, bekräftelsebehov, "glöm inte bort mig"-ångest) och mer om världen omkring honom (om du beter dig som en idiot så är du en idiot, det blir inte okej bara för att du "inspirerats" av gangstarap). Alla refrängerna har olika "if I xxxxxxxxxxxx, ain't nothing to it" etc, och i den sista adresserar han den unga generationen som tar allt för givet och är helt slappa, inte tar ansvar för sina liv. Fast det är så subtilt att man lika gärna kan lyssna på låten som ett coolt "I don't give a fuck"-anthem. En trojansk gangsta-häst. Duktig Kub!

Lars Norén har för övrigt nyligen gjort en svensk version av låten.
Om jag förolämpar alla jag någonsin träffat i en bok jag ger ut, ain't nothing to it, poetisk frihet made me do it

Och Freddie Reinfeldt gjorde ju sin:
Om jag träffar kinesiska politiker och inte gör så stor affär av obefintlig yttrandefrihet, ain't nothing to it, svensk handel made me do it

Och Hillary Clinton:
Om jag reducerar valet av demokraternas presidentkandidat till en sorglig smutskastning, ain't nothing to it, amerikanskt medieklimat made me do it

Och själv har jag en egen, student-brattig version som än så länge inte blivit en hit.
Om jag inte lyckas skriva klart mitt examensarbete på två terminer, ain't nothing to it, bredbandet made me do it

spanaren

Spaning 1: Georg Cederskog är en inverterad Martin Gelin. Innan hängde han i USA och skrev om politik, nu smyger han omkring i Sverige och skriver bra intervjuer med popstjärnor.

Spaning 2: Ludacris är slut som artist och har varit det i flera år nu, man hör på honom hur oinspirerad han är. Han är precis så dålig som alla säger att Jay-Z är nuförtiden (vilket jag själv aldrig kommer att kunna hålla med om). Men han är ändå helt okej på Sean Garretts "Grippin", men det är mest för att låten är så bra.

Spaning 3: det är rätt trevligt med cd-skivor. Jag tror jag ska börja igen. Jag har länge tänkt gå in på Musik & Konst och fråga om de har Duke Ellingtons "Afro-bossa" med det är fan alltid stängt där.

Spaning 4: rapparen/producenten B.O.B. verkar bli årets nykomling. Men what's with the keffa artistnamn? Är det en hyllning till den gamla (och idag inte särskilt soft betitlade) Outkast-låten Bombs Over Baghdad? Eller svensk sylt?

Spaning 5: det finns en nördig hiphopbok som heter "Check the technique" som är rätt trevlig. Stod i Hedengrens bokhandel och bläddrade i den igår. Den går igenom klassiska rapalbum ungefär som tidningar som Mojo går igenom klassiska rockalbum. Jag var givetvis tvungen att läsa det långa avsnittet om A Tribe Called Quests "The Low End Theory" och den fina intervjun med Q-Tip och Phife. Åh Tribe alltså... de är för mig vad The Smiths är för Göteborg.

valborg

image245
Jag ska spela skivor på Jeriko på Valborg! Ja alltså, jag och en massa andra fina människor, men ändå. Kom dit om ni vill höra Jimi Jumps "2 Pieces", Ushers "Love in this club" och min Weezy-favorit du jour. Förmodligen en och annan gammal goding också. 0 % taktmixning, 100% headnodding. Ha!

cinemateket x 2

Jag vill tro att mina biorapporter inte är helt meningslösa för er. En bra film som man blir tipsad om kollar man ju upp.

De senaste veckorna har jag sett två filmer på cinemateket. Först "Clash by night", en Fritz Lang-film från hans amerikanska period, med Barbara Stanwyck och Marilyn Monroe. Den var bra, ett triangeldrama om egoism, moral och otrohet. Slutet var hoppingivande utan att kännas tillrättalagt, sånt gillar jag: ett happy ending som inte ljuger för en. Början var också väldigt intressant, en lång nästan dokumentär sekvens där alla led i fiskeriarbetet visas (handlingen utspelar sig i en fiskeby). Filmen bygger på en pjäs (av någon dude som heter Clifford Odets) och det märks ganska mycket att det är filmatiserad teater... jag har alltid irriterat mig så mycket på sånt ("vilket slöseri att inte göra Ren Film" yada yada), men nu börjar jag tänka såhär istället: om inte Fritz Lang hade gjort en film av den här starka historien, så hade jag aldrig sett den. Film är ett mycket mer statiskt och konkret medium än teateruppsättningar (det är därför som filmer liksom skrifter är grundlagsskyddade, men konstutställningar och teateruppsättningar inte är det), de finns kvar, man kan gå tillbaka till dem, nya generationer kan lätt hitta till dem. Att se sextio år gamla Clifford Odets-pjäser på en svensk scen (eller någon scen) är inte så himla vanligt. Så, jag väljer att inte irriteras av den narrativa bundenheten. After all, man gillar ju en bra story.
image243
Marilyn Monroe tar en bärs i Clash by Night

Igår såg jag Hitchcocks "Marnie", den sista av hans klassiska filmer (den sista som hade musik av Bernard Herrmann, en iskall blondin i huvudrollen, och Hitchocks trogna fotografer och klippare i crewet) och en av hans mest utskällda. Tippi Hedren i huvudrollen var faktiskt förvånansvärt bra, jag minns henne som så tråkig i "Fåglarna", här spelade hon faktiskt väldigt nyanserat och trovärdigt. Synd bara att manuset lämnade en del att önska, det var ganska mycket cheesy hobby-freudianismer och vissa saker fick aldrig sin förklaring (efter upplösningen i slutet fattar man ändå inte varför Marnies mamma varit så kärlekslös). Och den manliga huvudpersonen (Sean Connery!) var ganska vidrig, körde med en sjuk kärleksutpressning som fick sitt klimax när han med våld drog av badrocken från sin tilltvingade hustru med fobi för sex. Jag vände mig bort av äckel. I resten av filmen höll han sig på mattan och var bara lite casual bonus pater familias-självgod på ett rätt störigt och osympatiskt sätt.

Men det var en ganska intressant film om man jämför den med "Vertigo" som Hitchcock gjorde några år tidigare. Mycket var samma stoff (mardrömmar, ångest, hopplöshet, fatalism, en snygg man som vill rädda den plågade kvinnan - och musiken var ibland pinsamt lik), men i den här historien hade tjejen psykiska problem på riktigt, det var inte en diaboliskt uttänkt bluff. Överlag var det här mer nedtonat och realistiskt (även om historien var rätt osannolik), och i vissa scener, som till exempel den i början när Marnie hälsar på hemma hos sin mamma, blev det faktiskt väldigt bra, man imponeras av Hitchcock som annars vill underhålla varenda sekund. Jag gillade också att det var så mycket hästar (Marnie hatar män men gillar hästar), jaktscenen i slutet när Marnie får spel och bara drar därifrån och galopperar iväg över det fantastiska landskapet, den var härlig. Förresten, Tippi Hedren är sjukt lik Reese Witherspoon, se filmen om ni inte tror mig. Eller, se den i vilket fall som helst.
image244
Tippi Hedren ska skjuta sin skadade häst, jobbig scen.

PS eftersom det av någon anledning blivit tradition att jag håller er underrättade om mina Digfi-texter så kommer här en länk till min recension av Joel Almes skiva:
http://www.digfi.com/default.aspx?id=11755


i don't pray to god, i pray to gotti / i don't pray to gott, i pray to g.i.

Jag är ingen diet-man, men jag är ändå lite fascinerad av allt det här med GI, Atkins, Montignac osv. Grejen med GI är att man ska ha en nolltolerans mot kolhydrater - alltså det är inte bara pastan, potatisen och riset som åker, utan även typ frukt om man ska vara riktigt hardcore - och det är en princip som både är enkel och effektiv. Men jag kom på häromdagen varför jag aldrig skulle fixa den dieten (förutom the obvious i att jag älskar pasta osv): det är ju så jävla dyrt! Det finns en anledning till att ens tallriksmodell utgörs till 50% av kolhydrater (istället för 33,33333% eller 0%) - det är ju pasta, potatis (vad är det, fem kronor kilot?) och ris som är det som kostar lite när man handlar mat, den nödvändiga motvikten till allt annat. Kött är skitdyrt. Men även grönsaker är relativt dyrt, ett kilo paprika kostar fem gånger så mycket som ett kilo spaghetti (shit, nu fick jag en helt sjuk tanke, att välja mellan att äta ETT HELT KILO paprika eller ETT HELT KILO spaghetti... aaahh...). Slutsats: dietlivet är en klassfråga inte bara för att det handlar om upplysning, utbildning, borgerlig dekadensförakt osv, utan också för att det helt enkelt är dyrare.
image242
GI Joe, mannen som kom på GI-dieten och vars renlevnadsliv var så spännande att han fick en serietidning och en leksakskollektion uppkallad efter sig.

peace god, now the shit is explained, i'm taking niggas on a trip straight to memory lane

Vilken är den optimala stavningen av n-ordet i plural? Niggas, niggaz, niggers, niguz? Jag föredrar det ni ser i rubriken, men vad vet jag. Man får nog vända sig till experter som Clawfinger eller D.D. om man ska få ett bra svar.

(Politiskt inkorrekt lingvistik. Men varför vara inkonsekvent? Vi lyssnar ju på skiten.)

Jag har varit i Stockholm i helgen. Finns det något vackrare än när man går av Lidingötåget i Talludden mitt i den tysta, milda natten, liksom i den tysta, strålande gryningen, och man har Feists "The Park" i hörlurarna? Shit vilken bra låt det är.

När jag åkte hem köpte jag Filter i en tidningsaffär. Shit vad bra den är! Jag skäms över att jag inte köpte den samma dag som den kom ut, och ni som inte heller gjorde det (och kanske fortfarande inte köpt den) borde också skämmas. Man måste supporta en bra tidning när det för en gångs skull kommer någon. Det räcker inte med att alla gillar Filter, gillar tanken på att den finns, man måste langa upp stålarna också för annars kommer de gå i konkurs. Allt gnäll om dålig svensk journalistik - det måste ha ett syfte, ett mål: att bra tidningar faktiskt görs, man måste skapa ett klimat där såna faktiskt går runt. Om Filter blir en succé kommer kanske Bonniermaffian bli lite mer positivt inställda nästa gång någon kommer med en vild idé om att starta ett magasin som bygger på Bra Text och inget annat. Blir det en flopp förstärks istället den deppiga trend som redan finns. Så det är på liv och död det här, vi måste ta vårt ansvar. Funderar typ på att köpa ett ex till. Eller kanske att bli prenumerant.

Inatt drömde jag för övrigt att Sonic gjorde sitt sista nummer. Vilken konstig sak att drömma, eller hur? Jag lovar, jag har aldrig drömt om Sonic tidigare. Men i den här drömmen blev jag i alla fall lite sentimental och tyckte synd om tidningen som gick i konkurs. Jag tycker det är bra att Sonic finns. Det känns skönt att veta att någon alltid kommer göra ett tiosidors reportage om Håkan Hellström varje gång han gör en ny skiva (hm, fast de gjorde väl inte det när han släppte Kolikbarnet?). Ifall jag skulle känna för att läsa (ännu) en intervju med Håkan kan jag alltid gå till biblioteket och läsa Sonic. Sen kan man ha synpunkter på förutsägbara val av artikelobjekt, torftigt språk, brist på humor, ointresse för djupare analyser... men so what? Någon måste ju skriva om Skivaktuella Pop- och Rockartister, och själv är jag alldeles för ointresserad av sånt för att ha synpunkter på de som jobbar med det (eh... vi bortser från min dröm här, alltså). Sonic är som vädret efter nyheterna. Det är ingen diss.

DN:s kritiker gör stan osäker

image241
Idag skriver DN om det nya operahuset i Oslo, och Martin Nyström outar sig som skejtare:

Själv blir jag nästan stum av hänförelse när jag ser det - och önskar att jag tagit med mig en skateboard ...


* * *


Bra låt: "Frustrated" med Wynter Gordon (namnet!). It's a grower, jag har lyssnat på den i ett par veckor, men det är först nu som poletten trillat ner. Riktigt fet är den, speciellt bryggan mellan vers och refräng. Tack WBL.

* * *

UPDATE: Digfi har tydligen publicerat min krönika om musikvetenskap idag. Extremt fina illustrationer! Krönikan handlar alltså inte om det akademiska komplexet, utan BRISTEN på ett akademiskt komplex bland alla självtillräckliga musikskribenter. Check the fly shit out:
http://www.digfi.com/default.aspx?id=11739


e-type och the sound of young scotland

Häromdagen var jag och tränade. Vad tränar en Flynner, undar ni? Simhopp, skridskoåkning, ridning, kast med liten rockjournalist? Nej, jag tränar gympa med stång, 100% fysik och 0% estetik. Hur som helst, passet jag var på hade ovanligt bra musik. Mer R&B än Scooter (vars gympa-kongenialitet dock inte ska underskattas). När det var dags för pulsökning fick det ändå bli en låt med E-Type, men även denna imponerade: den gamle vikingromantikern hade snott refrängen från Aztec Cameras "Oblivious"! Och kallat sin låt för "Olympia" (den kanske är gammal, men jag hade inte hört den tidigare). Smakfullt, får man ändå säga. Till sin nästa skiva kanske E-Typen chockar sin publik med rakpermanentat hår, poplugg och kortbyxor. Man vet aldrig.

* * *

Igår var det Colin Nutley som medverkade i DN:s söndagsintervju. Han verkade ganska knäckt över det hårda kreddklimatet i Stockholm, kände sig mobbad typ, och jag förstår honom. Stackars Colin Nutley. Han är inte en fantastisk regissör, men so what? Så billigt att sparka på honom. Håkan Hellström är en annan som skakandes på huvudet flytt från Stockholm. Skillnaden mellan Håkan och Colin är ju att Håkan får extremt mycket kärlek även om han inte kan stava till skweee eller rapclash, eftersom ingen kan fronta på att han är begåvad. Medan Colin Nutley bara får hat och hånskratt, han har ingen bländande begåvning, ingen ursäkt för att inte vara hipp. Är det så det ska vara? I morse satt Matt Olsson i SVT:s morgonsoffa och snackade om att idrottsmän inte hade en skyldighet att uttala sig om politik, "det är samma sak som att en schlagerkritiker inte ska uttala sig om rockmusik och vice versa, man ska hålla sig till det man vet någonting om". Så varför inte låta Colin Nutley vara det han är - en folklig regissör för folket, en korv-med-bröd-filmmakare (insert kritik om att detta inlägg är folkföraktande HÄR.), istället för att jämföra hans filmer med "Darling" och liknande? OK, folk är sura för att han får SFI-stöd. Men vafan, skit samma. Colin Nutley behövs. Hur deppigt är det inte att bo ute på landsbygden i Sverige? Hade jag gjort det hade jag varit innerligt tacksam för att det fanns bensinmackar med Colin Nutley-DVD:er (och VHS:er). Det snackas ofta om heteronormativitet. Hur är det med hipsternormativiteten? Hot Chip-normativiteten? Eller förlåt, Hot Chip är ju inte så hippa längre (*pinsamt*). Chilla med den skiten och låt Colin Nutley vara ifred. He never hurt nobody.

all my life, gotta hustle just to make a way

Det är en konst att skriva bra rubriker på blogginlägg. Själv brukar jag ofta välja en textrad från den låt som jag har i huvudet för tillfället, det kan passa eller inte passa med texten, så slapp är jag. Men som är riktigt grym på ordvitsande och rimmande rubriker är min syster. Kolla in http://www.rodeo.net/crfn om ni inte gjort det på ett tag. Hennes New York-session har inte spawnat lika många rhymes som när hon var i Frankrike i somras ("Paris - gott med kris!"), men ändå gött att matcha "Queens" med "genuin". Och nu senast har hon styrt upp en esoterisk ordvits: paste (känd från duon cut & paste) vitsas ihop med http-stavningen av DN På Stan. Bra inlägg också, jag blir sorgsen när jag tänker på hur bra På Stan faktiskt KUNDE ha varit om de hade haft lite guts och ambitioner. Men det kanske kommer nu. Man ska inte vara pessimist. Jag gör mitt bästa varje dag. Ett tips är att inte läsa tv-tablåerna där man möts av programmen "Livräddarna" och "Barnmorskorna". I say no more.

i wanna make love in this club, (hey!) in this club, (hey!) in this club...

Åh vad jag älskar Ushers "Love in this club" (inte så ny längre, jag vet). Det är årets "Promise", inte så konstigt kanske med tanke på att det är Polow da Don som ligger bakom båda låtarna. Han är verkligen en hjälte. Vem som helst kan göra beats som låter coola och hårda. Nästan inga kan göra beats som låter coola och vackra. It takes guts också, att styra upp en sån image, alla gangstas kan ju tycka att man är en fjolla. Men han verkar inte bry sig och det är bra. I slutet av låten när beatet övergår till virvlande pianotrioler är det som om Usher faller genom stjärnorna, som när (nu kommer det igen) Mario triumferande faller handlöst från luftskeppet i himlen i slutet av varje värld i Super Mario Bros 3 (är han så nördig? Han är så nördig!). Whatever, men det är en fantastisk låt, kanske årets bästa.

Ett annat fantastiskt stycke musik som jag lyssnat väldigt mycket på de senaste dagarna är Beethovens romans för violin och orkester (nr 2 i F-dur, opus 50). Snälla, gör dig själv en tjänst och leta upp den, den är bara nio minuter lång och svidande vacker, ditt liv kommer bli bättre om du lyssnar på den. Lovar.

In other news: jag har skrivit en krönika för Digfi om musikvetenskap och den fåniga anti-inställningen till den typen av kunskaper som florerar bland musikjournalister. Check it out, den läggs upp på
www.digfi.com någon gång idag (tror jag). UPDATE: krönikan kommer tydligen inte förrän nästa onsdag, sorry.

In in other other news news: jag har sett de tre sista avsnitten av The Wire. Bra, även om en viss D.D. avslöjade att xxxxxx blir poppad av xxxx xxxxxxx, thanks a lot! Men det var gött att se nevertheless (The Wire-skada: man börjar tänka i termer av "bra mord" och "dåliga mord"). Lite krystat hur de skulle få ihop allt på slutet, det obligatoriska avslutande montaget täckte hur mycket som helst som hände över hur lång tid som helst. Jag köpte ärligt talat inte allting (what's up med den där begravningsscenen? Slappt och inte särskilt trovärdigt. Eller att strippan från säsong 1 fortfarande är helt gaaalen i Lester och hans gubbtråkiga prylsnickrande...), men ändå fint liksom. Duquan - ett hål i mitt hjärta.

saturday, it-don't-matter-day

Slapp teori som jag inte orkar utveckla: utmärks de bästa filmregissörerna av att de inte skriver sina egna manus? Att deras kreativitet inte består i att hitta på historier, utan att visualisera och skapa något unikt av redan befintliga historier? Tänk er Francis Ford Coppolla i det tidiga 70-talet, han läser någon kioskpocket om en maffiafamilj och bestämmer sig för att det kan bli en asbra film, och så gör han "Gudfadern" som är typ världens fetaste film och något mycket större än Mario Puzo var kapabel att göra. Eller Martin Scorsese, det var inte han som skrev "Taxi Driver" eller "Tjuren från Bronx", han bara såg manus och visste att han skulle kunna göra fantastiska saker med dem. Eller Hitchcok, skrev aldrig någonting, men gjorde underverk med sitt material. Eller Hayao Miyazaki, vars "Det levande slottet" jag såg om igår. Det är en barnbok skriven av Dianne Wynne Jones egentligen, han läser den och bara "shit vad fett, ett magiskt slott som promenerar omkring i Schewiz...!" (ja alltså, det är värsta För sent för Edelweiss-landskapet i filmen) och använder historien som en språngbräda för sin egen kreativitet, en avfyringsramp för ett gäng extremt vackra scener.

Fast den teorin håller inte egentligen, eftersom alla andra Miyazaki-filmer har manus skrivna av the man himself. Dammit.

Men håll med ändå om att det är en skillnad mellan regissörer som alltid skriver sina egna manus, och de som aldrig gör det? Jag älskar ju Woody Allen och tror att hans filmer hade varit mycket sämre om någon annan hade skrivit dem (fast rätt intressant är att både "Annie Hall" och "Manhattan" skrevs tillsammans med Marshall Brickman - och är det inte de två som de flesta minns bäst?). Samtidigt har ju hans filmer, eller den typen av filmer, inte riktigt den sortens historier som, vad ska vi säga, "Stormvarning utfärdad" eller "Sweet smell of success" eller "Gudfadern". Jag höll på att säga "The Apartment" också, men faktum är att det är ett dåligt exempel eftersom regissören Billy Wilder faktiskt var medförfattare till den... och han var det till "Sunset Boulevard" och "Some like it hot" OCKSÅ. Shit, vilket geni, står inte ut. Men ok där föll den tesen.

In other news: jag har varit på konsert igen. Malmö Symfoniorkester, vad annars? Varför betala 300 kr för att höra ett band göra halvtaskiga versioner av låtarna från deras skivor, när man kan betala 100 kr och se en dirigent stå i direktkontakt med högre makter och förmedla den energin till en armé av musiker, som väcker liv i de makalösa verk som döljer sig bakom anspråkslösa notpapper? Den här konserten bestod av Sibelius Kareliauvertyr, Schumanns andra symfoni och, sandwichad mellan dem, ett kefft nyskrivet verk av en gitarrist som heter Kent Olofsson (bara namnet). Riktigt nasty var det, orkestern fick "hjälp" av en kille i hästsvans, illasittande kostym och stenansikte som växlade mellan luta och pudelrocksdistad elgitarr - plink, plonk från orkestern och WRÄÄÄÄNG från gitarren i en oändlig halvtimme. Men de andra verken, oj oj oj, de var feta for real. Sibelius! Måste kolla upp honom, det här var så sprittande och härligt, flödande som M beskrev det. Och Schumann - jag hade lite fördomar där, tänkte att han mest skulle vara en teoretiker - det var faktiskt asbra, framförallt den tredje och fjärde satsen, så vackert och mäktigt. Triangeldramat mellan Schumann, hans fru Clara och den unga Johannes Brahms (som Schumann upptäcker och hjälper framåt, men som blir kär i Clara) är en biopic som jag önskar att någon ville filma (don't hold your breath). Men det är en annan historia.

a vindication of the rights of kexchoklad

Jag köper aldrig godis. Men igår styrde jag upp en Intellektuell Chokladkaka (nära besläktad med Den Intellektuella Ölen eller Den Intellektuella Entrecôten, dvs saker som man styr upp inte för att man spontant känner för det, utan för att ens hjärna säger att det är bra och Normalt att ta en öl eller äta en biff då och då) när jag ändå var och handlade. Och vad ser jag? En vanlig Marabou-chokladkaka (det kanske finns ett modernare ord, men jag gillar "chokladkaka") kostar minst 13 spänn, men en kechocklad kostar 5:90. En STOR - alltså skitstor - kexchoklad kostar 12:90. Och jag känner bara: stackars kexchoklad! Varför är de billigare, mindre värda, skamliga? Jag minns dagarna då kexchoklad var ett respektingivande namn bland alla chokladsorter. Men the young punks respekterar inte veteranerna. Jag vet inte vad ungar köper idag, men uppenbarligen är det inte kexchoklad, jag ser ingen annan anledning till att den är så billig. Jag tycker att det är orättvist. Äckliga Mars, som smälter i munnen innan man hinner ta en tugga, den verkar det inte gå dåligt för. Inte heller Snickers, som ger den otrevliga känslan av att ha käften full med jordnötter. Twix - som Edmund Burke-personan i mig vill kalla för Raider - är god, det kan jag inte förneka, men samtidigt överväldigande söt, man svimmar efter en halv. Och sen har vi hela Marabou-maffian. Hur fan kan folk hellre köpa Frukt & Mandel (med russin i!) eller den bisarra "klassikern" Mjölkchoklad än en krispig kexchoklad? Visst, den är smulig, men det är en del av charmen. Och den är överlägset bäst i sin genre - Kit Kat (vars logga är rätt stilig även om det ser ut som ett bensinmacksmärke) har alltid smakat skumt, och Marabous patetiska copycat - vad heter den, 3xKex? X-kex? - är riktigt fattig.

Fast jag köpte i slutändan en Marabou mjölkchoklad med Daimkulor ändå. Nu kanske hela mitt resonemang faller, men man ska inte underskatta betydelsen av att kunna bryta av en liten rad och sen äta de tre små fyrkanterna och sen lägga undan chokladen (a side note: choklad förvaras bäst i kylskåpet) och intala sig själv att det räcker för idag. Medan en kexchoklad-session har samma dramaturgi som Terminator 1 eller Aliens: när the action väl rullar igång slutar det inte förrän det är slut på riktigt. Och jag, i mitt intellektuella choklad-mode, var inte riktigt redo för det. Även om jag, givetvis, åt upp ganska mycket mer än en rad. Denial ain't just a river in Egypt.

that's some spiderman shit

Eftersom det överlägset mest ointressanta som man kan läsa är bloggare som ber om ursäkt för att de inte uppdaterat på länge så skiter vi i det. Istället måste jag säga detta: jag har sett sju tiondelar av sista säsongen av The Wire och konstaterar att det är den sämsta hittills. Riktigt pinsamt hur David Simon skriver in sig själv som sanningssägande tidningsman med Näsa För Nyheter. Så himla självgott, speciellt den där scenen där redaktionen kollar på ett Carcetti-tal på tv och David Simons alter ego "översätter" politiker-lingot till straight english inför sina skrockande roade arbetskamrater. Sen tappar man all respekt både för McNulty och Lester, hela den där grejen de kokar ihop, det är bara "va?" och man blir inte engagerad av det, bara irriterad. Kunde de inte komma på något bättre? Manusförfattarna alltså.

The Wire har för varje säsong blivit mer och mer ambitiös, mer och mer teoretisk, mer och mer pretto. Det har nått den punkten att det inte riktigt håller längre: istället för ett fåtal smidigt sammanflätade historier får man ett gäng isolerade öar, inte längre sammanlänkade annat än på ett krystat sätt, och inte längre intressanta i sig. Hela city hall-grejen är bara bull. Att Avon har en BIROLL, som kontaktperson mellan Marlo och Sergiej, är bara sorgligt. Det är så många karaktärer, persongalleriet har bara svällt, så det inte finns utrymme för fördjupning längre. Beadie liksom, hon är med i fem minuter av sju avsnitt, riktigt dåligt med tanke på hur mycket det handlar om McNulty och hur han sabbar sitt förhållande med henne.

Ändå: en del bra scener och repliker (som rubrikens Marlo-citat) och man kan ju inte låta bli att gilla det ändå, bara för att man lärt sig älska de här karaktärerna. Bunk stiger ju verkligen i ens aktning. Och man får ändå ge dem detta: de fixade fem hela säsonger, inte så lite. Vad är det, nästan 60 avsnitt? Ändå rätt imponerande att kunna driva en historia så långt. Det är bra att de lägger ner nu dock, jag är inte knäckt över det, det var rätt tidpunkt. Jag hatar serier som pågår i år efter år, där såväl manusförfattarna som the cast gradvis byts ut och hela själen urvattnas. Keep it tight liksom. Och, för att braska ytterligare, så är jag beredd att omvärdera hela den här säsongen efter att ha sett de tre sista avsnitten som enligt uppgift ska vara riktigt bra.

Nevertheless - topp fem The Wire-säsonger:
1. ettan
2. trean
3. fyran
4. tvåan (väldigt svårt att välja mellan tvåan och fyran, men in the end gillar man ungarna mer än Nick och Ziggy)
5. femman.