Hiphop
ASAP Ferg
”Always strive and prosper”
(Polo Grounds/Sony)
Betyg: 3

Medan ASAP Rocky följde upp sin förvånansvärt tama storbolagsdebut med fjolårets strålande och underskattade ”At long last ASAP” var kompisen ASAP Fergs debutalbum ”Trap lord” en riktig pärla, som kom lite från ingenstans, men vars uppföljare tyvärr inte är fullt lika lyckad. Problemet är att trapherren vill utvecklas, han vill inte begränsa sig till den ”ignant rap” som han vässade till perfektion i låtar som ”Dump dump”, ”Let it go”, ”Shabba” och ”Fuck out my face”. Men när ASAP Ferg sänker tonläget och försöker skriva texter som uttrycker annat än en vilja att knarka, ligga och mucka gräl blir resultatet tämligen platt, han blir en rappare i mängden och överskuggas ibland till och med av låtarnas gästartister. Och varken beats eller refränger på detta album är lika tunga som på debuten.

Bästa spår: ”Let it bang”

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

(Dagens Nyheter 2016-04-27)
Kommentera 0


R&B

Beyoncé
”Lemonade”
(Parkwood/Sony)
Betyg: 4

”When the legend becomes fact, print the legend” lyder en berömd replik ur John Fords ”Mannen som sköt Liberty Valance” från 1962. Beyoncé har samma attityd till den berättelse som är hennes äktenskap. Både hon och maken Jay Z var superstjärnor redan innan de blev ihop, och deras kändisskap har bara växt med åren, så deras relation har varit föremål för en enorm mediebevakning. Lika mycket som skvallertidningarna frossade i bilder på deras dotter Blue Ivy när hon var nyfödd, lika mycket vältrar de sig nu i rykten om att paret ska separera. Legenden om deras relation har blivit så stor att den har blivit fakta. 

På sitt sjätte soloalbum väljer Beyoncé att omfamna denna legend istället för att ignorera den. Hon gör konst av den – hon följer imperativet ”print the legend” – och hela skivan är ett fascinerande stycke fiktion. De tolv låtarna blir som tolv kapitel i en roman om hur en kvinna genomlider ett förhållandes slut. Huruvida Beyoncé och Jay Z verkligen är på väg att göra slut är ovidkommande – ”Lemonade” handlar om ett du och ett jag vars kärlek smulas sönder, precis som i Ebba Witt-Brattströms ”Århundradets kärlekskrig”, och det är känslan som är sanningen, det konstnärliga uttrycket är viktigare än biografiska fakta.

Skilsmässoalbum finns det gott om, inte minst i den soulmusik som är Beyoncés arena. Det som skiljer ”Lemonade” från klassiker som Doris Dukes ”I’m a loser”, Marvin Gayes ”Here, my dear” eller The-Dreams ”Terius Nash : 1977” är att Beyoncé har en artistpersona som skiljer sig väldigt mycket från typiska soulartister. Svaghet, sårbarhet och avslappnat cool sexighet har aldrig varit hennes grej – istället har hon alltid varit en stenhårt arbetande karriärist som hyllat styrka, kaxighet och individualism. Hon har sjungit fantastiskt, dansat perfekt, gjort otroliga scenshower, varit överjordiskt snygg och ständigt sett till att arbeta med dagens bästa producenter och låtskrivare. Dessutom har hon skaffat sig ett godhetskapital: på senare år har hon börjat intressera sig för feminism och antirasism och inkorporerat detta i videornas och scenshowernas estetik. 

Det som händer på ”Lemonade” är en klyvning, mellan den osårbara övermänniskan och den bedragna hustrun som blir alltmer desperat. Såhär skör och mänsklig har vi aldrig fått höra Beyoncé tidigare. Men skörheten ligger inte i att hon plötsligt visar en ny, svag sida, utan i att det över huvud taget finns en inre konflikt, att den grandiosa självbilden hotas och försvarar sig med näbbar och klor. Och därmed blir ful, pinsam och mänsklig. 

I ena sekunden sjunger Beyoncé om smärta och desperation, i nästa ber hon karlsloken dra åt helvete och påminner sig själv om att hon minsann skulle klara sig bra på egen hand. Låtarnas berättarjag är så obekvämt med svaghet att det måste överkompensera med tuffhet som ekar ihåligt (varenda svordom låter genant malplacerad). Pendlandet mellan tragisk förnekelse och blixtar av sorgeinsikt skapar en väldigt speciell dynamik. 

I ”Sand castles” går Beyoncé så långt in i fantasin att låtens berättarjag plötsligt har intalat sig själv att det är hon som lämnar mannen, inte tvärtom: ”I made you cry when I walked away” sjunger hon triumfatoriskt medlidsamt. I videon till samma låt, en del av den ambitiösa (men konstnärligt halvlyckade) filmen ”Lemonade”, blir Beyoncé pussad och kramad av Jay Z. En annan intressant låt är ”Daddy lessons”, som borde heta ”Daddy issues” – att den viljestarka Mathew Knowles hade en nyckelroll i Beyoncés framgång under många år är välkänt, liksom att hon bröt med honom på ett drastiskt vis. 

”Freedom” använder symboler från den afroamerikanska medborgarrättsrörelsen för att sjunga om att komma stärkt ur ett kraschat äktenskap.  Även singeln ”Formation” kläddes i denna estetik när den lanserades med video och Super Bowl-pausunderhållning, men när den nu avslutar albumet blir låtens egentliga kärna tydlig: den handlar om att boosta sin självkänsla för att som nybliven singel ragga och känna sig attraktiv. Berättarjaget slaktar konkurrensen (andra kvinnor) på klubben och upplyser killar om hur tacksamma de ska vara om de får komma nära henne. Mot bakgrund av det krossade hjärta som är hela albumets motor blir denna hysteriska bild rörande. Detsamma gäller för nästan alla bilder som Beyoncé målar i dessa skakiga låtar. Den tryckta legenden ”Lemonade” är hennes bästa album hittills.

Bästa spår: ”All night”

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

(Dagens Nyheter 2016-04-26)

Kommentera 0

vårfall

Publicerat i: Allmänt


Årets vårplaylist drog ut på tiden, som de senaste årstidslistorna har gjort, och ett tag var jag orolig för om den över huvud taget skulle bli av. Men för två veckor sedan fick jag ett ryck, jag tog mig tid fast jag egentligen inte hade tid, och ägnade ett par-tre kvällar åt letande, lyssnande, väljande, sållande och pusslande. Och whaddayaknow, plötsligt var den klar, en svinbra playlist med 100 låtar, mitt soundtrack till denna vår! Jag blev själv förvånad över att gick så snabbt när jag till slut satte mig ned och gjorde den, jag har lagt så mycket tid på att angsta om den i förväg, hehe. Jag är väldigt mycket perfektionist med mina årstidslistor, jag skulle verkligen skämmas om jag gjorde en playlist som jag inte var hundra procent nöjd med. Fånigt egentligen – vem bryr sig. Men jag bryr mig, och jag tycker det är oerhört stressande att tänka på all bra musik som finns och som man inte lyssnar på, inte ens har hört, kanske inte ens känner till. Jag vill vara överallt, fånga upp allt, välja de bästa låtarna från alla skivor och alla genrer och alla tider. Det går ju inte. Men det går att hitta 100 låtar som man tycker väldigt mycket om. Denna gång var jag lite snällare mot mig själv än vad jag brukar vara, jag letade inte på alla ställen, lyssnade inte på alla album, kollade inte upp varenda intressant artist som jag hörde en bra låt med för att se om de kanske gjort en ännu bättre låt. Det som är intressant är att det ändå blev en så bra lista. Jag älskar verkligen vårfall, inte minst för att den har så många låtar som har gjorts i år (över tre femtedelar!), och allt är typ hits. 

Det är mycket rap och R&B, inte en enda yacht rock-låt och nästan ingen gammal soul. Det är mycket från ”The life of Pablo” och Rihannas nya skiva, och varför skulle det inte vara det, de är ju vårens (och i fallet Kanye: årets) bästa album, det vore typ tjänstefel att låtsas som det bara fanns en bra låt från respektive skiva som var värd att ta med. Det är Bowie också, från 70-talet, 80-talet (jag älskar ”Absolute beginners” något enormt!) och 2016. Och Van Morrison, som länge inte fanns på Spotify, men nu har jag med den fina originalversionen av ”Wonderful remark” (en nyinspelning togs med på soundtracket till ”The king of comedy”, inte lika bra) och ”In the garden” från ”No guru, no method, no teacher”. En underbar Pharoah Sanders-låt som är episkt lång (15 minuter!) avrundar listan, efter den låten kan man inte höra en vanlig låt kände jag, så då tog jag med Massenets ”Méditation”, arrangemanget för violin och piano, den låt som inleder min Proust-playlist. För tio år sedan hade jag varit för snobbig för en sån låt, tyckt att det är originalversionen som gäller – ”Méditation” är en del av operan ”Thais” och då bör den höras i det orkesterarrangemang som den är skriven för från början, detta är ju bara en blek kommersiell kopia, så hade jag resonerat. Men när man lyssnar på denna inspelning kan man inte tjafsa om kommersiellt fjäskande. Musiken är alldeles för vacker för det. Den är innerlig, den är på riktigt. Den är ren och det är ljudet av vår.

Jag hade först tänkt inleda med barnkören som sjunger den kinesiska sången "Mo Li Hua", följt av Mariah Careys ”One sweet day”, följt av Kanyes ”Waves”. Mest för att jag älskar ”Waves” så mycket, den är så oerhört bra, och den har fyllt en ganska speciell funktion för mig denna vår, den betyder mycket för mig. Och att ha de två låtarna före ”Waves” är faktiskt perfekt, den får maximal effekt när den kickar igång med sitt ”turn it up!” och den där sublima upphackade syntkören. Men jag fick till slut inse att det inte gick att inleda playlisten med så lugna låtar, så de fick komma mitt i istället. Jag tycker det blir nice, den stillsamma barnkören med typ en skolfröken på piano börjar efter att den bombastiska ”The dull flame of desire” har kokat över med sina kaotiska tribaltrummor. Istället inleds listan med PJ Harveys ”The community of hope” som jag tycker är så lyckligt energisk, trots att det är en ilsken politisk låt. Eggstones nya låt – att Eggstone är tillbaka, det är så fantastiskt! – kommer sedan och är givetvis milt vårrusig, följt av Maxwells suveräna nya låt – även att han tillbaka är rätt stort! – och sedan Kraniums fina ”Nobody has to know”, som blir som en röd matta för Drakes karibiskt doftande ”One dance”. Sedan är åtminstone jag hooked, och listan bara tuffar på. Det kommer ett sjok av låtar som låter sexiga, om man får använda det adjektivet, men det finns också andra sjok, som det lilla mysiga reggaesjoket eller indierocksjoket (mycket nöjd med att jag lyckades peta in Elliot Smiths ”Bled white”) eller old times-sjoket med ”Lazybones”, Teddy Wilson och ”My foolish heart”. Det känns som jag fått med precis allting jag lyssnat på i år, i någon mån, och det känns asbra.

Jag hoppas ni gillar listan – den har varit ute i en vecka nu, men jag har inte hunnit skriva om den förrän nu. Jag är så upptagen hela tiden, det är helt sjukt faktiskt, och när jag inte är upptagen är jag ganska slut och vill bara kolla på gamla avsnitt av Game of thrones och sova. Men men, musik lyssnar man ju alltid på ändå, i alla fall gör jag det, och just nu vill jag inte lyssna på något annat än denna playlist. Hoppas ni också gillar vårfall.

Artister på vårfall: PJ Harvey, Eggstone, Maxwell, Kranium, Drake, Kanye West, Bruce Springsteen, Anderson .Paak, DIIV, Rihanna,El Perro Del Mar, Saturday Monday, Ginuwine, Dreezy & Jeremih, D'african, Mwuana, SBTRKT & The-Dream, Son Lux, Travis Scott feat Future & 2 Chainz, Young Thug, Cherrie & Stromzy, Yemi, Tinashe, Jaqe & Leslie Tay, Majid Jordan, Angel Haze, Little Jinder & Melo, King Midas Sound & Fennesz, Kjell Höglund, Fatima Yamaha, Berner feat Quez & Strap, G-Eazy feat Lil Wayne, Yo Gotti & Starrah, David Bowie, Björk feat Antony Hegarty, Greater Richmond Children Choir, Mariah Carey & Boyz II Men, Postiljonen, Zayn, Tricky, Ice Cube, G.G. Yola, 2 Chainz & Lil Wayne, Skepta feat D Double E & ASAP Nast, 18+, Future & The Weeknd, Nina Simone, The Heptones, The Mighty Diamonds, Gregory Isaacs, Itsabrightlight, Kurt Vile, Amanda Bergman, Elliott Smith, The Rolling Stones, WIlliam Bell, BJ The Chicago Kid, TIndersticks, Clarence Carter, Lisa Nilsson, Josephine Foster, Bibio, Paul Robeson, Teddy Wilson, Margaret Whiting, Rihanna & SZA, Kehlani, Kevin Gates, Shura, Nef The Pharoah, Trill Youngins, Lil Durk & Dej Loaf, Romeo Cash & Tory Lanez, Duvchi, Santigold & ILOVEMAKONNEN, Iamsu, Rae Sremmurd, T-Wayne, Partynextdoor, Sy Ari da Kid, Ana Diaz, dvsn, Tim Hecker, Van Morrison, Pharoah Sanders och Josef Suk & Josef Hala som spelar ett stycke av Jules Massenet.
Kommentera 0
Visa fler inlägg