asap ferg - always strive and prosper



Hiphop
ASAP Ferg
”Always strive and prosper”
(Polo Grounds/Sony)
Betyg: 3

Medan ASAP Rocky följde upp sin förvånansvärt tama storbolagsdebut med fjolårets strålande och underskattade ”At long last ASAP” var kompisen ASAP Fergs debutalbum ”Trap lord” en riktig pärla, som kom lite från ingenstans, men vars uppföljare tyvärr inte är fullt lika lyckad. Problemet är att trapherren vill utvecklas, han vill inte begränsa sig till den ”ignant rap” som han vässade till perfektion i låtar som ”Dump dump”, ”Let it go”, ”Shabba” och ”Fuck out my face”. Men när ASAP Ferg sänker tonläget och försöker skriva texter som uttrycker annat än en vilja att knarka, ligga och mucka gräl blir resultatet tämligen platt, han blir en rappare i mängden och överskuggas ibland till och med av låtarnas gästartister. Och varken beats eller refränger på detta album är lika tunga som på debuten.

Bästa spår: ”Let it bang”

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

(Dagens Nyheter 2016-04-27)

beyonce - lemonade



R&B

Beyoncé
”Lemonade”
(Parkwood/Sony)
Betyg: 4

”When the legend becomes fact, print the legend” lyder en berömd replik ur John Fords ”Mannen som sköt Liberty Valance” från 1962. Beyoncé har samma attityd till den berättelse som är hennes äktenskap. Både hon och maken Jay Z var superstjärnor redan innan de blev ihop, och deras kändisskap har bara växt med åren, så deras relation har varit föremål för en enorm mediebevakning. Lika mycket som skvallertidningarna frossade i bilder på deras dotter Blue Ivy när hon var nyfödd, lika mycket vältrar de sig nu i rykten om att paret ska separera. Legenden om deras relation har blivit så stor att den har blivit fakta. 

På sitt sjätte soloalbum väljer Beyoncé att omfamna denna legend istället för att ignorera den. Hon gör konst av den – hon följer imperativet ”print the legend” – och hela skivan är ett fascinerande stycke fiktion. De tolv låtarna blir som tolv kapitel i en roman om hur en kvinna genomlider ett förhållandes slut. Huruvida Beyoncé och Jay Z verkligen är på väg att göra slut är ovidkommande – ”Lemonade” handlar om ett du och ett jag vars kärlek smulas sönder, precis som i Ebba Witt-Brattströms ”Århundradets kärlekskrig”, och det är känslan som är sanningen, det konstnärliga uttrycket är viktigare än biografiska fakta.

Skilsmässoalbum finns det gott om, inte minst i den soulmusik som är Beyoncés arena. Det som skiljer ”Lemonade” från klassiker som Doris Dukes ”I’m a loser”, Marvin Gayes ”Here, my dear” eller The-Dreams ”Terius Nash : 1977” är att Beyoncé har en artistpersona som skiljer sig väldigt mycket från typiska soulartister. Svaghet, sårbarhet och avslappnat cool sexighet har aldrig varit hennes grej – istället har hon alltid varit en stenhårt arbetande karriärist som hyllat styrka, kaxighet och individualism. Hon har sjungit fantastiskt, dansat perfekt, gjort otroliga scenshower, varit överjordiskt snygg och ständigt sett till att arbeta med dagens bästa producenter och låtskrivare. Dessutom har hon skaffat sig ett godhetskapital: på senare år har hon börjat intressera sig för feminism och antirasism och inkorporerat detta i videornas och scenshowernas estetik. 

Det som händer på ”Lemonade” är en klyvning, mellan den osårbara övermänniskan och den bedragna hustrun som blir alltmer desperat. Såhär skör och mänsklig har vi aldrig fått höra Beyoncé tidigare. Men skörheten ligger inte i att hon plötsligt visar en ny, svag sida, utan i att det över huvud taget finns en inre konflikt, att den grandiosa självbilden hotas och försvarar sig med näbbar och klor. Och därmed blir ful, pinsam och mänsklig. 

I ena sekunden sjunger Beyoncé om smärta och desperation, i nästa ber hon karlsloken dra åt helvete och påminner sig själv om att hon minsann skulle klara sig bra på egen hand. Låtarnas berättarjag är så obekvämt med svaghet att det måste överkompensera med tuffhet som ekar ihåligt (varenda svordom låter genant malplacerad). Pendlandet mellan tragisk förnekelse och blixtar av sorgeinsikt skapar en väldigt speciell dynamik. 

I ”Sand castles” går Beyoncé så långt in i fantasin att låtens berättarjag plötsligt har intalat sig själv att det är hon som lämnar mannen, inte tvärtom: ”I made you cry when I walked away” sjunger hon triumfatoriskt medlidsamt. I videon till samma låt, en del av den ambitiösa (men konstnärligt halvlyckade) filmen ”Lemonade”, blir Beyoncé pussad och kramad av Jay Z. En annan intressant låt är ”Daddy lessons”, som borde heta ”Daddy issues” – att den viljestarka Mathew Knowles hade en nyckelroll i Beyoncés framgång under många år är välkänt, liksom att hon bröt med honom på ett drastiskt vis. 

”Freedom” använder symboler från den afroamerikanska medborgarrättsrörelsen för att sjunga om att komma stärkt ur ett kraschat äktenskap.  Även singeln ”Formation” kläddes i denna estetik när den lanserades med video och Super Bowl-pausunderhållning, men när den nu avslutar albumet blir låtens egentliga kärna tydlig: den handlar om att boosta sin självkänsla för att som nybliven singel ragga och känna sig attraktiv. Berättarjaget slaktar konkurrensen (andra kvinnor) på klubben och upplyser killar om hur tacksamma de ska vara om de får komma nära henne. Mot bakgrund av det krossade hjärta som är hela albumets motor blir denna hysteriska bild rörande. Detsamma gäller för nästan alla bilder som Beyoncé målar i dessa skakiga låtar. Den tryckta legenden ”Lemonade” är hennes bästa album hittills.

Bästa spår: ”All night”

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

(Dagens Nyheter 2016-04-26)


vårfall



Årets vårplaylist drog ut på tiden, som de senaste årstidslistorna har gjort, och ett tag var jag orolig för om den över huvud taget skulle bli av. Men för två veckor sedan fick jag ett ryck, jag tog mig tid fast jag egentligen inte hade tid, och ägnade ett par-tre kvällar åt letande, lyssnande, väljande, sållande och pusslande. Och whaddayaknow, plötsligt var den klar,
en svinbra playlist med 100 låtar, mitt soundtrack till denna vår! Jag blev själv förvånad över att gick så snabbt när jag till slut satte mig ned och gjorde den, jag har lagt så mycket tid på att angsta om den i förväg, hehe. Jag är väldigt mycket perfektionist med mina årstidslistor, jag skulle verkligen skämmas om jag gjorde en playlist som jag inte var hundra procent nöjd med. Fånigt egentligen – vem bryr sig. Men jag bryr mig, och jag tycker det är oerhört stressande att tänka på all bra musik som finns och som man inte lyssnar på, inte ens har hört, kanske inte ens känner till. Jag vill vara överallt, fånga upp allt, välja de bästa låtarna från alla skivor och alla genrer och alla tider. Det går ju inte. Men det går att hitta 100 låtar som man tycker väldigt mycket om. Denna gång var jag lite snällare mot mig själv än vad jag brukar vara, jag letade inte på alla ställen, lyssnade inte på alla album, kollade inte upp varenda intressant artist som jag hörde en bra låt med för att se om de kanske gjort en ännu bättre låt. Det som är intressant är att det ändå blev en så bra lista. Jag älskar verkligen vårfall, inte minst för att den har så många låtar som har gjorts i år (över tre femtedelar!), och allt är typ hits. 

Det är mycket rap och R&B, inte en enda yacht rock-låt och nästan ingen gammal soul. Det är mycket från ”The life of Pablo” och Rihannas nya skiva, och varför skulle det inte vara det, de är ju vårens (och i fallet Kanye: årets) bästa album, det vore typ tjänstefel att låtsas som det bara fanns en bra låt från respektive skiva som var värd att ta med. Det är Bowie också, från 70-talet, 80-talet (jag älskar ”Absolute beginners” något enormt!) och 2016. Och Van Morrison, som länge inte fanns på Spotify, men nu har jag med den fina originalversionen av ”Wonderful remark” (en nyinspelning togs med på soundtracket till ”The king of comedy”, inte lika bra) och ”In the garden” från ”No guru, no method, no teacher”. En underbar Pharoah Sanders-låt som är episkt lång (15 minuter!) avrundar listan, efter den låten kan man inte höra en vanlig låt kände jag, så då tog jag med Massenets ”Méditation”, arrangemanget för violin och piano, den låt som inleder min Proust-playlist. För tio år sedan hade jag varit för snobbig för en sån låt, tyckt att det är originalversionen som gäller – ”Méditation” är en del av operan ”Thais” och då bör den höras i det orkesterarrangemang som den är skriven för från början, detta är ju bara en blek kommersiell kopia, så hade jag resonerat. Men när man lyssnar på denna inspelning kan man inte tjafsa om kommersiellt fjäskande. Musiken är alldeles för vacker för det. Den är innerlig, den är på riktigt. Den är ren och det är ljudet av vår.

Jag hade först tänkt inleda med barnkören som sjunger den kinesiska sången "Mo Li Hua", följt av Mariah Careys ”One sweet day”, följt av Kanyes ”Waves”. Mest för att jag älskar ”Waves” så mycket, den är så oerhört bra, och den har fyllt en ganska speciell funktion för mig denna vår, den betyder mycket för mig. Och att ha de två låtarna före ”Waves” är faktiskt perfekt, den får maximal effekt när den kickar igång med sitt ”turn it up!” och den där sublima upphackade syntkören. Men jag fick till slut inse att det inte gick att inleda playlisten med så lugna låtar, så de fick komma mitt i istället. Jag tycker det blir nice, den stillsamma barnkören med typ en skolfröken på piano börjar efter att den bombastiska ”The dull flame of desire” har kokat över med sina kaotiska tribaltrummor. Istället inleds listan med PJ Harveys ”The community of hope” som jag tycker är så lyckligt energisk, trots att det är en ilsken politisk låt. Eggstones nya låt – att Eggstone är tillbaka, det är så fantastiskt! – kommer sedan och är givetvis milt vårrusig, följt av Maxwells suveräna nya låt – även att han tillbaka är rätt stort! – och sedan Kraniums fina ”Nobody has to know”, som blir som en röd matta för Drakes karibiskt doftande ”One dance”. Sedan är åtminstone jag hooked, och listan bara tuffar på. Det kommer ett sjok av låtar som låter sexiga, om man får använda det adjektivet, men det finns också andra sjok, som det lilla mysiga reggaesjoket eller indierocksjoket (mycket nöjd med att jag lyckades peta in Elliot Smiths ”Bled white”) eller old times-sjoket med ”Lazybones”, Teddy Wilson och ”My foolish heart”. Det känns som jag fått med precis allting jag lyssnat på i år, i någon mån, och det känns asbra.

Jag hoppas ni gillar listan – den har varit ute i en vecka nu, men jag har inte hunnit skriva om den förrän nu. Jag är så upptagen hela tiden, det är helt sjukt faktiskt, och när jag inte är upptagen är jag ganska slut och vill bara kolla på gamla avsnitt av Game of thrones och sova. Men men, musik lyssnar man ju alltid på ändå, i alla fall gör jag det, och just nu vill jag inte lyssna på något annat än denna playlist. Hoppas ni också gillar vårfall.

Artister på vårfall: PJ Harvey, Eggstone, Maxwell, Kranium, Drake, Kanye West, Bruce Springsteen, Anderson .Paak, DIIV, Rihanna,El Perro Del Mar, Saturday Monday, Ginuwine, Dreezy & Jeremih, D'african, Mwuana, SBTRKT & The-Dream, Son Lux, Travis Scott feat Future & 2 Chainz, Young Thug, Cherrie & Stromzy, Yemi, Tinashe, Jaqe & Leslie Tay, Majid Jordan, Angel Haze, Little Jinder & Melo, King Midas Sound & Fennesz, Kjell Höglund, Fatima Yamaha, Berner feat Quez & Strap, G-Eazy feat Lil Wayne, Yo Gotti & Starrah, David Bowie, Björk feat Antony Hegarty, Greater Richmond Children Choir, Mariah Carey & Boyz II Men, Postiljonen, Zayn, Tricky, Ice Cube, G.G. Yola, 2 Chainz & Lil Wayne, Skepta feat D Double E & ASAP Nast, 18+, Future & The Weeknd, Nina Simone, The Heptones, The Mighty Diamonds, Gregory Isaacs, Itsabrightlight, Kurt Vile, Amanda Bergman, Elliott Smith, The Rolling Stones, WIlliam Bell, BJ The Chicago Kid, TIndersticks, Clarence Carter, Lisa Nilsson, Josephine Foster, Bibio, Paul Robeson, Teddy Wilson, Margaret Whiting, Rihanna & SZA, Kehlani, Kevin Gates, Shura, Nef The Pharoah, Trill Youngins, Lil Durk & Dej Loaf, Romeo Cash & Tory Lanez, Duvchi, Santigold & ILOVEMAKONNEN, Iamsu, Rae Sremmurd, T-Wayne, Partynextdoor, Sy Ari da Kid, Ana Diaz, dvsn, Tim Hecker, Van Morrison, Pharoah Sanders och Josef Suk & Josef Hala som spelar ett stycke av Jules Massenet.

the field - the follower



Techno
The Field
”The follower”
(Kompakt/Border)
Betyg: 4

Fram till nollnolltalets technoboom med skivbolag som Kompakt och artister som The Field (svenske Axel WIllner) sågs techno mest som hård, mörk och kall musik. Men på sitt strålande debutalbum ”From here we go sublime” skapade The Field techno som lät både maskinellt repetitiv och organiskt mjuk – och dessutom dansant, ja rentav relativt hittig. Därefter lät han samarbeten med livemusiker få allt större utrymme innan han återgick till enmansskapande med förra skivan, starka ”Cupid’s head”. ”The follower” är en naturlig fortsättning och består av en handfull episkt långa technoutflykter. Med sina hypnotiska loopar vrider The Field på ett utsökt försiktigt sätt oro till hopp, och metoden att skapa varje låt i en enda sittning skänker allt en vibrerande spontanitet. En skönhet som är smygande, lövtunn och gripande.

Bästa spår: ”Monte Veritá”

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

(Dagens Nyheter 2016-04-20)

r.i.p. prince


1981


1984


1995

Vad kvalificerar ett musikaliskt geni? Jag skulle säga att en person som har en fantastisk sångröst, lär sig spela gitarr, bas, piano, synt, trummor och trumaskin och blir fenomenal på allting, som börjar göra egensinnig musik redan som tonåring och som fortsätter att utvecklas, som är vansinnigt produktiv i år efter år (även långt efter att han slutat vara ett med sin samtid), som älskar musik gränslöst och ständigt blir influerad av nya upptäckter, och som har en nästan kuslig förmåga att trolla fram fantastiska rytmer, melodier och refränger - jag skulle säga att en sådan person är ett musikaliskt geni. Prince är det. Eller var det. Sjukt nog var han ännu mer än så. Jag skulle vilja säga att han var en pionjär inom erotisk estetik. Många soulsångare före och efter honom har sjungit om sex, men få artister har gjort utforskandet av sexualiteten till en så stor och viktig del av sitt uttryck som Prince gjorde mellan 1978 och 1993. Sedan kunde R, Kelly ta över stafettpinnen, just i det avseendet.

Jag upptäckte Prince rätt sent, jag var över 20. När jag var liten fattade jag inte riktigt poängen med ren funk. Min första Prince-skiva var "Lovesexy" som jag köpte som begagnad LP 1998, sommaren då jag fyllde 16. Jag tyckte otroligt mycket om "Alphabet street" men i övrigt kändes skivan alldeles för formlös. När jag tog mig i kragen och skaffade "Dirty mind" ett par år senare kände jag i princip samma sak, det var bara poplåten "When you were mine" som jag verkligen älskade på den. Det var först när jag kom över alla Prince 80-talsalbum i en LP-back på loppmarknaden Suckarnas gång i Simrishamn som jag gick all in i Prince universum, och då var det underbart. Men det känns logiskt att hans musik inte är lika omedelbar som till exempel Michael Jackson eller Madonna. Det är mer vuxen musik, och då tänker jag inte bara på texterna. Han är en mer vuxen artist. Och hans grooves åldras inte, precis som Charlie Parkers eller Miles Davis skivor inte åldras, medan många platta popskivor åldras, man tröttnar på dem. Det är så rik musik, rejäl musik, ursäkta om det låter tråkigt. Jag menar bara att det är så fet och ofjäskig musik. Det är funk full av fantastiska och subtila melodier, låttexter och idéer. Det är underbar musik.

Jag blev alltid så häpen av att se Prince på senare år, han såg så ung ut. Någon sa att han plastikopererade sig, det kanske stämde, men det kändes på något sätt osannolikt. Någon annan sa att han hade begärt en gynekologstol som en del av ridern till sin Way Out West-spelning, det kändes på något sätt mindre osannolikt. Hur som helst både såg han ung ut och lät ung och energisk när han spelade. Därför känns det extra sjukt att han är död. 57 år gammal. Det är bara så jävla fel. Jag hade inte begärt att han skulle spela in fler skivor, om han skulle ha bestämt sig för att sluta turnera så hade det varit helt okej det med. Men jag önskar att han hade fått ha ett långt och trevligt liv. Jag tror han älskade livet. Och om han inte gjorde det, så var han fantastisk på att sjunga besvärjelser för att livet skulle bli värt att älskas. Jag vet inte om han någonsin befann sig i "Erotic city" eller om han bara drömde om den platsen. Men när han skapade den världen i sin låt blev den verklig. Så fungerar stor konst.

chopin och dvorak i berwaldhallen



Sveriges Radios Symfoniorkester
Musik av Frédéric Chopin och Antonín Dvořák
Solist: Maria João Pires, piano
Dirigent: Daniel Harding
Längd: 1 h 50 min (inkl paus)
Betyg: 4

Chopin var en mästerlig pianist och tonsättare av stycken för solopiano, men orkestermusik behärskade han inte riktigt och var kanske aldrig riktigt intresserad av det heller – han hittade sin nisch och fördjupade hellre den än att försöka bli en ”total” tonsättare. Han komponerade sina två pianokonserter när han var ung och brådmogen och de tillhör verkligen inte hans konstnärligt mest intressanta verk. Men i den klassiska musikens värld har dessa pianokonserter ändå ganska hög status, kanske för att de helt enkelt fungerar i stora konsertsammanhang. 

Maria João Pires och Daniel Harding är dokumenterat fantastiska tillsammans, men i Chopins f-mollkonsert har de en särskild utmaning. Harding kämpar tappert med att få fram något substantiellt ur den kulissartade orkestermusiken, medan 71-åriga Pires på ett helt enastående vis förvandlar sig själv till en kaxig 20-årig kille som är medveten om sin begåvning och snart ska lämna sitt hemland Polen för den stora vida världen och aldrig återvända. 

Hon spelar med strålande klarhet, och aldrig någonsin i den ljuva andrasatsen förfaller hon till sötsliskig sentimentalitet, för i den 20-åriga Chopins huvud är det fina bara fint, den cyniskt beräknande är avlägset. Trots musikens lättviktighet skapar Pires något rörande. Det är skådespeleri på hög nivå.

Dvořáks nionde symfoni, ”Från den nya världen”, har en helt annan tyngd. Den tjeckiske mästaren komponerade den när han bodde i USA under några år och den präglas av lika mycket hemlängtan som Chopins pianokonsert längtar bort. Förutom att vara konstant melodiskt och dramatiskt tillfredsställande tycks den berätta en historia i fyra kapitel. 

I den första satsen finns frustration över nuet och ilsken hemlängtan, som övergår i blixtrande insikt om att ett återvändande är möjligt. Den andra satsen drömmer om hemlandets idyll och pendlar mellan lycka och oro. Den tredje satsen är ljudet av den stora resan över Atlanten och låter muntert äventyrlig. Och i den fjärde satsen anländer symfonins berättarjag till hemlandet – men känslan är inte triumfatorisk utan plågsamt ödesmättad, en chock och en bitterhet över att allt inte är som man mindes det. Ändå slutar symfonin i dur, som ett tillkämpat leende, ett bräckligt beslut om att livet måste bli bra ändå.

Harding dirigerar oerhört inkännande och gör effektfulla konstpauser i slutet av den andra satsen. Stämningen är andlös. Ett fantastiskt framförande av ett makalöst verk.

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

(Dagens Nyheter 2016-04-17)

steve mason på kägelbanan


Denna spelade han två gånger! Bra låt men konstigt extranummer?

Steve Mason 
Scen: Kägelbanan, Stockholm
Betyg: 3

Genren ”ensam man med gitarr” är en svår genre. Som tur är för Steve Mason tillhör han inte den genren och har aldrig gjort det. I slutet av nittiotalet blandade hans grupp The Beta Band indiepop och folkrock med hiphop och lekfull dub och blev oerhört stilbildande för nästföljande decenniums indieartister. 

Efter de kritikerhyllade men allt annat än kommersiellt framgångsrika åren med The Beta Band experimenterade Steve Mason bland annat med att klä sina sånger i electroproduktioner, vilket fick hans aktie att dala ytterligare. Först 2010 vågade han börja ge ut musik under sitt eget namn istället för diverse skojiga alias, med det fina och eftertänksamma albumet ”Boys outside”, och först då började hans karriär stabilisera sig. Han har nyss gett ut sitt tredje soloalbum ”Meet the humans”, ännu en fullträff.

Det som karakteriserar den mogne Steve Mason är att trots att han tagit steget till mer avskalad och traditionell singer/songwriter-pop så är han djupt präglad av sina år av experimenterande med musik där beats, loopar och spännande ljudlandskap är minst lika viktiga beståndsdelar som text och melodi. Det gör att han på skiva aldrig låter tråkig, det händer hela tiden någonting i musiken, den är alltid svängig i någon mening – samtidigt som hans låtskrivande är starkare, rakare och mer hjärtskärande än någonsin.

Men när han nu turnerar utan kompmusiker – hans konsert består av att han sätter sig på en pall, tar fram en akustisk gitarr och lirar – blir det som att han ignorerar det som gör honom speciell som artist. Steve Mason blir bara en ensam man med gitarr, och mycket av det som gör hans låtar intressanta går förlorat. När han spelar The Beta Bands ”Dr Baker” och ”Dry the rain” låter de fruktansvärt fattiga.

Steve Mason är på gott humör, sjunger fantastiskt bra med sin omisskännliga sångröst och flera av hans låtar håller definitivt för den nakna inramningen, särskilt den underbara ”A lot of love”. Men det blir ändå en lite väl jämntjock konsert, och att Mason är så avslappnad att han både spelar fel här och var och ägnar en stor del av mellansnacket åt att småprata med sina kompisar vid scenkanten gör att kvällen lite får karaktären av efterfest där en i sällskapet hittar en gitarr och får feeling. Han kan bättre än så.

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

(Dagens Nyheter 2016-04-16)

pj harvey - the hope six demolition project


även med på
vårfall som är ute nu! 

Rock 
PJ Harvey
”The hope six demolition project”
(Universal)
Betyg: 4

PJ Harveys karriär kan beskrivas som en resa fram till och bort från succéalbumet ”Stories from the city, stories from the sea” från 2000. 

Den skivan, hennes femte, är hennes tråkigaste, mest polerade och minst personliga, men den blev hyllad av kritiker, belönad med det prestigefyllda Mercurypriset och en kommersiell framgång. Den markerade slutet på PJ Harveys tid som 90-talets mörka och aviga alternativrockdrottning, den fascinerande blandning av punkenergi, bluesgitarrer, gotisk teatralitet och råa texter som gjorde henne till en ikonisk artist. Och kanske var det ett steg PJ Harvey behövde ta.

Men efter framgångarna med ”Stories from the city, stories from the sea” var det som om PJ Harvey vaknade upp, äcklades av sin egen gestalt och tog en lång renande dusch. Hennes nästa skiva var den intima egenproducerade ”Uh huh her”, det första stapplande steget i att hitta tillbaka till konstnärlig ärlighet.

Därefter kom den mer intressanta ”White chalk” där hon bytte ut gitarr mot piano, sjöng i ett mycket högre register och skrev kusliga sånger som hade mer gemensamt med engelska 1800-talsförfattare än den amerikanska musiktradition hon dittills varit fixerad vid. Efter dessa hade hon samlat ihop tillräckligt mycket självförtroende för att skapa den storartade ”Let England shake”, det mest ambitiösa, egensinniga och lyckade projektet i hela hennes karriär.

Det genialiska med ”Let England shake” var inte bara att hon elegant vävde samman dåtid (första världskriget) och nutid (Irak) i hemlandet Englands vedervärdiga krigande, utan framför allt att hon klädde dessa låtar i en musikalisk dräkt som politisk musik sällan begåvas med: solklara poplåtar med piffiga arrangemang. Och den vackra sångrösten från ”White chalk” hade nu tryggt parkerat sig i den pånyttfödda PJ Harveys uttryck.

”The hope six demolition project” förhåller sig till ”Let England shake” som PJ Harveys andra skiva ”Rid of me” förhöll sig till debuten ”Dry”: inte så mycket en reaktion på föregångarens sound som en fördjupning av det, en vind i seglen som fortsätter blåsa, nu ännu kraftigare. Allt på ”The hope six demolition project” låter självklart och intuitivt, det är ett verk som brusar av skaparglädje.

Inom givna ramar, ska sägas – detta är lyxig men i grund och botten traditionell rock’n’roll, musik som hade kunnat spelas upp på 60-talet utan att misstas för något från en annan planet. Men det är rock med en förbluffande fräschör, en energi som bara brukar höras hos debutanter som är lyckligt omedvetna om exakt hur klichéartade rockens klichéer är. Den brukar inte höras hos fyrtiosexåriga artister som ger ut sitt nionde soloalbum,

Bluesen som präglade PJ Harveys unga år lärde henne två saker: att de melodier som naturligt trillar fram ur ett groove ofta är de starkaste och att man kan och bör sjunga med en sexig udd även när man inte sjunger om sex.

På detta album sjunger hon om klassamhällets brutalitet, empatifattig politik, flyktingars förluster, tiggande barn och kollektiv skuld. Kontrasten mellan musik och text känns aldrig som ett beräknande och självbelåtet konstgrepp, de delar nämligen samma angelägna och kontaktsökande tonfall.

Med ”The hope six demolition project” har PJ Harvey förvandlat sig själv till en gitarrpopversion av MIA,  lika överraskande som glädjande.

Bästa spår: ”The communityf of hope”, ”The wheel”

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli


BONUS: Fem artister som influerats av PJ Harvey

Courtney Love
Grungens drottning, vars grupp Hole debuterade i samma veva som PJ Harvey, är inte känd för sin ödmjukhet.  Men hon har sagt: ”Den enda rockstjärna som får mig att känna mig som skit är Polly Harvey. Jag är ingenting bredvid den renhet som hon upplever.”

Cat Power
Ett känsligt inre, ett hårt yttre, en magisk sångröst, en trubbig elgitarr, nakna texter och en kärlek till blues. När Cat Power debuterade i mitten av nittiotalet var det som en mindre aggressiv men inte mindre drabbande variant av PJ Harveys ”4-track demos”.

Cecilia Nordlund
När alla andra svenska band på nittiotalet inspirerades av de snällaste indiebanden från England och USA inspirerades trion Souls, med den sylvassa sångerskan och gitarristen Cecilia Nordlund i spetsen, av obönhörlig och cool indierock, som PJ Harvey.

Peaches
Precis som PJ Harvey hade chockat musikvärlden med sin ickefeminina framtoning och explicita texter i början av sin karriär provocerade Merrill Nisker, alias Peaches, när hon vid millennieskiftet gjorde electroclash som var queer, kul, kåt och punkig.

Anna von Hausswolff
Den gotiska sidan av PJ Harvey, som är tydligast på skivorna ”To bring you my love” och ”White chalk”, har förvaltats av Anna von Hausswolff, som också sjunger bluesinfluerat och skapar album med storslagna visioner och suveränt lättillgängliga låtar.

(Dagens Nyheter 2016-04-13)


lisa nilsson på rival



Lisa Nilsson
Scen: Rival, Stockholm
Betyg: 3

Lisa Nilsson har aldrig riktigt passat in, hon har alltid legat steget före den musikaliska inkarnation som hon för tillfället har befunnit sig i. Hon var för soulig för den grälla popkostym som hon kläddes i på sina två första, engelskspråkiga skivor. Hon var för snäll och blyg för den coola Mary J Blige-på-svenska-gestalt som Mauro Scocco ville få henne till. Hon var för mycket av en sofistikerad diva för att bli en vardagsmysig vispopartist. Hon var för stel för att bli ett med det brasilianska svänget. Och hon var för personlig och integritetsfylld för att kunna sadla om till ödmjukt formbar musikalartist, trots succén med huvudrollen i ”Chicago”.

Samtidigt har två saker varit konstanta genom hela hennes karriär: den starka sångrösten, som bara har blivit tryggare och fylligare med åren, och statusen som folkkär artist. Den uppmärksamhetsvåg som ”Så mycket bättre” erbjuder är Lisa Nilsson perfekt rustad för att surfa på och vårens turné har varit framgångsrik på alla sätt. Den kulminerar med sex utsålda kvällar på Rival. På den första av dessa är stämningen är på topp både på scen och hos den sittande publiken.

Lisa Nilssons röst är i högform och hennes kompmusiker är excellent samspelta. Så vad är då problemet?

Problemet är låtarna. Lisa Nilsson dilemma är att när hon av förståeliga skäl tog sig ur samarbetet med Mauro Scocco efter några extremt framgångsrika år på nittiotalet, ett samarbete där hon aldrig hade full frihet och aldrig blev helt och hållet huvudperson i sin egen karriär, så började en lång och osäker jakt på låtmaterial som passade henne lika bra som Scoccos hade gjort. Även om hon då och då hittat rätt – som i ”Säg det igen”, i Bjørn Eidsvåg-duetten ”Mysteriet deg” eller i fjolårets Ted Gärdestad-cover ”I den stora sorgens famn” – så överskuggas allt av den emblematiska soulpop som hon skapade 1992. Faktiskt en milstolpe i den svenska soulhistorien.

Det innebär att det finns många tama låtar i Lisa Nilssons låtkatalog, och även en greatest hits-kavalkad, vilket är vad denna turné handlar om, innebär många sömniga stunder. Låtar med melodier utan finess, texter fulla av nödrim, fantasilösa arrangemang, refränger som aldrig tänder till. Det blir en del transportsträckor till de låtarna som verkligen griper tag.

Dessa griper dock tag med besked. ”Säg det igen” är en oerhört naken ballad, en bedjande dröm om att bli sedd, älskad, bekräftad och verklig, en låt som verkligen blottar strupen. Lisa Nilsson gestaltar den med full inlevelse och fantastisk röst, endast ackompanjerad av piano, och hon verkar själv tagen efteråt. Av de klassiska Mauro Scocco-låtarna görs ”Allt jag behöver” starkast, medan ”Varje gång jag ser dig” har fått ett lunkande tempo som gör att euforin går förlorad, och ”Himlen runt hörnet” saboteras av halvlyckade allsångsförsök.

Lisa Nilssons evighetslånga och lite väl spontana mellansnack drar ned helhetsintrycket. När hon ska prata allvar och tar upp situationen för de lidande människorna i och på flykt från Syrien får hon lite olyckligt allting att handla om henne själv och hennes störda sinnesro, och bjuder på tips och tricks för att skaka av sig empatins ångest. Hon tar också upp sexismen i musikbranschen, men skojar snart bort det med några horribla under bältet-skämt och poängen går förlorad. 

Lisa Nilsson är en stor artist, men hon är fortfarande en lite förvirrad artist. Men det finns något positivt i det: sökandet är inte över, frågorna har inte slutat ställas, utvecklingen har inte stannat upp.

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

(Dagens Nyheter 2016-04-10)

fonko


Gästspel i SvD! Älskar att skriva om film :)

DOKUMENTÄR
Fonko
Regi: Lamin Daniel Jadama, Göran Hugo Olsson och Lars Lovén
Betyg 2

Tv-serier som klipps ned till långfilmsformat och går upp på bio är en egen liten genre, med en stark tradition i Sverige: på 70-talet ”Scener ur ett äktenskap”, på 90-talet ”Den goda viljan” och vid millennieskiftet ”Det nya landet”.

”Fonko” började som en musikdokumentärserie och sändes på SVT i höstas. Som sådan kändes den lyxig: en odyssé genom det moderna Afrikas populärmusik i tre nästan timslånga avsnitt. En mängd artister från Nigeria, Sydafrika, Senegal, Burkina Faso, Benin, Angola och Ghana fick göra sina röster och sin musik hörda, och allt ledsagades av Neneh Cherrys inlevelsefulla berättarröst.

Filmversionen har tryckts ihop till 90 minuter, Neneh Cherry är borta och i stället får en annan röst tjäna som röd tråd, nämligen Fela Kuti, i inspelningar från gamla intervjuer. Kuti, som dog 1997, är Nigerias James Brown och Miles Davis i en och samma person, och en av de mest fantastiska artisterna på hela kontinenten. Han har mycket att säga om Afrika och om kapitalism – det blir en effektfull dubbelexponering av ord från förr och bilder från i dag. Tyvärr är diskrepansen mellan det Fela Kuti pratar om och det bilderna visar så stor att berättarrösten framstår som en kvasicool gimmick. 

Regissören Göran Hugo Olsson experimenterade med samma teknik när han i sin förra film, ”Om våld”, skapade en mashup av arkivbilder från afrikanska motståndsrörelser och uppläsning av en Frantz Fanon-essä. Men där hade orden och bilderna mer med varandra att göra. I ”Fonko” blir den röda tråden ett dekorativt villospår. Vilket är ett problem, eftersom det inte finns någon dramaturgisk kurva att luta sig mot, filmen bara tuggar på. Artisterna passerar revy med minimalt kontextualiserande, som av en överdriven rädsla att skriva publiken på näsan. Det är som om ”Fonko” inte kan bestämma sig för om den ska vara drömskt kollage eller musikfokuserat resereportage, och därför blir en halvmesyr.

Lamin Daniel Jadama är dj, Lars Lovén är musikkritiker och Göran Hugo Olsson har tidigare gjort musikdokumentärer som ”Am I black enough for you”. Deras genuina passion för musiken som ”Fonko” handlar om går inte att betvivla. Samtidigt känns urvalet av artister en smula godtyckligt (och varför inte ett ord om västra Afrikas största musiknation Mali, när grannländerna tas upp?) och behandlingen av dem stressad och ytlig. De blir bara namn och individer, aldrig scener och genrer, och den musikhistoriska utvecklingen ignoreras. Det sägs inte heller något om västvärldens förhållande till musik från Afrika, och hur det har förändrats genom åren, något av en miss när det talas så mycket om kolonialism i filmen – filmmakarnas egen roll och blick problematiseras aldrig. Trots goda avsikter och stundtals fantastisk musik missar ”Fonko” målet.

Lars Lovén är medarbetare i Svenska Dagbladet, därför recenseras ”Fonko” av Nicholas Ringskog Ferrada-Noli, kritiker i Dagens Nyheter.

NICHOLAS RINGSKOG FERRADA-NOLI

(Svenska Dagbladet 2016-04-08)

m83 - junk



Pop
M83
”Junk”
(Naïve/Playground)
Betyg: 3

Fransosen Anthony Gonzalez stora sorg är att han inte är en amerikansk tonåring som lever i en trist förort på åttiotalet och inte gör annat än att hångla till tonerna av indierock. I skiva efter skiva har han kanaliserat denna nostalgi till en tid och en tillvaro som han bara kunnat fantisera om. M83 började som en elektronisk shoegazeduo men blev snart Gonzalez rockromantiska soloprojekt. På denna uppföljare till 2011 års fina ”Hurry up, we’re dreaming” har han blivit så skicklig på att gestalta den coola fiktiva tonåringens värld att han inte ens försöker återskapa indierocken som tonåringen lyssnar på, utan går ett steg längre: ”Junk” är de kommersiella hittarna som spelas på radion och signaturmusiken till programmen som går på tv. Detta är gränslandet där fetischism övergår i kitsch.

Bästa spår: ”Go!”

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

(Dagens Nyheter 2016-04-06)

mariah carey på globen



Mariah Carey
Scen: Ericson Globe, Stockholm
Betyg: 5

Mariah Carey käkar Beyoncé till frukost. Så stor är hon. Att hon är en av de mest framgångsrika artisterna någonsin är en sak, att hon har en tekniskt imponerande sångröst också egentligen sekundärt. Det hon framförallt har är en otrolig pondus som artist – en tyngd inte bara i egenskap av total diva utan också av en person varit med om många toppar och dalar i privatlivet och som, efter att slagfältets damm har lagt sig, kommit ut som både mäktigare och mänskligare.

Så när hon gör entré på Globen, 13 år efter sin förra och första Sverigekonsert, sjungande från en divan som bärs in av dansare i glittriga jackor, är det lätt att bli starstruck. Låten som hon sjunger är den episkt långa David Morales-remixen av ”Fantasy”, men alldeles i slutet av framförandet förvandlas låten och originalversionens glädjerusiga poprefräng bryter fram genom de biffiga houserytmerna. Det naiva och romantiska spränger den självmedvetna och coola ramen, det är starkt.

Samma subtila trick genomför Mariah Carey lite senare i konserten när hon i medleyt av hiphopinspirerade hittar låter den tillbakalutade g-funkremixen av ”Heartbreaker” övergå i originalversionen som bubblar av dansgolvsglädje. Jag skriker rakt ut, liksom alla andra som precis hade gett upp hoppet om att få höra denna låt. Så är det om man är en artist av Mariah Careys kaliber – det finns så många stora låtar i bagaget att det är omöjligt att göra alla fans nöjda.

Samtidigt är det just det hon gör. Mariah Carey spelar låtar från i princip hela sin karriär, från det tidiga nittiotalets ”Emotions” (som låter funkigare och bättre än på skiva) till det sena nollnolltalets sublimt svängiga ”Obsessed”. Tillsammans med sina körsångare tar hon sig an Boyz II Men-samarbetet ”One sweet day”, en märkligt lycklig ballad om att sakna en älskad person som har dött – en typ av sång som bara kan existera med religiösa förtecken. Den soultradition som Mariah Carey är en del av är kristen på ett väldigt amerikanskt vis, det är en religiositet som är livsbejakande hellre än sträng. 

Lika ultraamerikansk är den genre av bjussiga och mysglammiga konsert som Mariah Carey bjuder på, och det förvånar inte att hon innan hon gav sig ut på världsturné hade en fast show i Las Vegas. Ett härligt inslag är när Mariah Carey försvinner för att byta om och en körsångare ropar upp namnen för alla i bandet och dansarna, och noggrant informerar om vilken delstat var och en kommer från. Tom Tom Club-samplingen från ”Fantasy” dunkar i bakgrunden och i denna glada smältdegelstämning känns Donald Trump och den aggressiva rädslans segertåg avlägsen. 

De smöriga powerballaderna ”When you believe” och ”Hero” är egentligen ganska märkliga. Kliniskt befriade från svärta är de sånger inte för brustna hjärtan, inte heller lyckliga, utan för lugna men tomma hjärtan, som kan fyllas och få mening. Ett helt annat allvar finns i ”We belong together”, Mariah Careys gigantiska comebackhit från 2005 och hennes absoluta konstnärliga peak. När hon sjunger detta mästerverk, en låt som är både svängig och hjärtskärande, är hon sammanbiten och djupt innerlig. Att låten betyder mycket för henne understryks av att det är konsertens sista låt innan det obligatoriska extranumret ”Without you”. 

Men i extranumret är hon än en gång stjärnan, kungligheten, den proffsigt avslappnade divan, och när hon tar farväl är stämningen i lokalen genuint munter. I ”We belong together” visar hon däremot upp själens naknaste vrå, och varenda ton hon sjunger vill jag tatuera in.

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

(Dagens Nyheter 2016-04-04)

bibio - a mineral love



Pop
Bibio
”A mineral love”
(Warp/Border)
Betyg: 4

Stephen Wilkinson, alias Bibio, är en artist som utvecklas långsamt och organiskt. Att följa hans karriär är som att bevittna en gullig larv bli en praktfull fjäril. I begynnelsen skapade han lo fi-ambient med folkrockgitarrer, på sitt tredje album vågade han börja sjunga, på sitt fjärde album började han programmera beats och på sitt sjunde album ”Silver Wilkinson” började han skriva riktigt bra låtar. ”A mineral love” är album nummer åtta och utvecklingen ligger här framförallt i stämningen: det lågmält bitterljuva får ge rum för livsbejakande grooves, och gitarrspelet börjar luta mer mot jazzpop än folkrock. Men Bibios musik är lika innerlig som alltid. Den skulle kunna kategoriseras som chillwave befriad från maner – det finns inget självmedvetet chill över den, det är bara en fin våg.

Bästa spår: ”C’est la vie”

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

(Dagens Nyheter 2016-03-30)