berlin 2.0

Läget y'all? Glömde att berätta att denne globetrotter var i Berlin förra helgen. Det var en helg fylld av kontraster: ena dagen 1700-talsopera, andra dagen en fotouställning med 2011 års mest aktiva politiska konstnär Ai Wiewei, tredje dagen mayhemdans till cementblandartechno och yr house på syndens näste Berghain, fjärde dagen ett intressant möte på svenska ambassaden om litteraturens situation i Tyskland. Sen bar det iväg till flygplatsen igen och utan att jag visste ordet av var jag hemma i denna gråa stad igen. Äsch, jag ska inte säga något ont om Stockholm, jag älskar Stockholm. Men Berlin är something else, som Cannonball Adderley skulle ha sagt. Älskar att vara där.

Operan jag såg var Mozarts Trollflöjten, eller som den heter på tyska Die Zauberflöte (lol... "är du helt bakom zauberflötet?"... förlåt), som jag ju
skrev om här för några år sedan. Världens mest spelade opera, läste jag någonstans, och jag förstår varför. Den har på sätt och vis allt: fantastiska melodier, en story som är på en gång sagolikt eskapistisk (magi, drakar, prinsessor i nöd, kampen mellan ont och gott) och politisk på ett sätt som gjorde den högaktuell när den var ny (det är en "upplysningsopera" och förespråkar upplyst despotism som statsskick), den är på tyska istället för italienska och fick därigenom ett folkligare tilltal än andra kända Mozartoperor som Figaros bröllop eller Don Juan, den har mycket talad dialog och avslappnad (för att vara opera) humor, och sist men inte minst: den är rätt knäpp. Mystisk. Handlingen alltså. Allt det här med frimurare och skumma brödraskap och så... och sen att storyn faktiskt inte går exakt den väg man till en början tror att den ska gå.



Hjälten Tamino får i uppdrag av Nattens drottning att rädda hennes dotter, den vackra prinsesan Pamina, från den ondskefulle Sarastro. Problemet är bara att både Tamino och Pamina frivilligt ansluter sig till den skicklige retorikern Sarastro som får dem att tro på att hans väg är den rätta. Med sina härskartekniker får Sarastro de älskande tu att känna sann lycka i det förtryckande brödraskapets varma famn. Den dubbelt svikna Nattens drottning kommer in på slutet och bara "vaf..." men hon tvingas kapitulera. Man tycker verkligen synd om henne - inte minst för att hon har den röstmässigt mest krävande rollen, och de vackraste ariorna (men de är alltför få!).

Denna uppsättning var extremt välgjord och högklassig. Det var på Staatsoper, ett legendariskt operahus (Berlin har för tillfället fyra olika!) som just nu håller på att renoveras, varför föreställningen var på Schillerteatern (som också var en nice byggnad). Chefen för Staatsoper är ingen mindre än Daniel Barenboim, stjärnpianisten och -dirigenten. Han verkar dock inte ha haft någon direkt inblandning i den här produktionen, som regisserades av August Everding och hade Julien Salemkour som dirigent. Scenografin var vacker - man hade förlagt operan till antikens Egypten, som var det Mozart tänkte men som man ofta frångår. Fast det bästa, scenografi-wise, var gungan formad som en nymåne som Nattens drottning satt i när hon gjorde entré och sjöng sin första aria. Hon och hennes tjejgäng såg för övrigt ut som tuffa Amy Winehouse-brudar med högt svart hår och semiorientalisk eyelineranvändning (nu är jag ute och cyklar... vet inget om smink), det gillade jag. De hade i alla fall varandra, trots att det äckliga brödraskapet vann. Ok ok, Nattens drottning är kanske ett psykfall, hon ger sin dotter en kniv och sjunger jättevackert att hon vill att dottern begår ett mord och att detta är viktigt, det är rena Knutby. Men man gillar henne ändå, kanske just för att hon är så känslosam och bär på ett sår.



Apropå smink så körde denna uppsättning med blackface på den moriske slaven Monostasos, som håller Pamina tillfångatagen för Sarastros räkning men (antyds det) gör sexuella närmanden mot henne varför Sarastro straffar honom. Blackface är ändå... jag vet att man vill göra en originaltrogen tolkning och så... men det är ändå sjukt. Det är ett problematiskt inslag, för Monostasos är verkligen en "tossig neger", det är så rollfiguren ser ut, man kommer inte riktigt runt det. Det var oproblematiskt för den eurpeiska publiken på 1790-talet, men sedan dess har ju en del hänt när det gäller kampen mot rasism. Kanske är blackface det enda sättet ändå, i denna opera alltså, eftersom det är ett så absurt grepp att det skapar distans, förflyttar verket långt från vår tid. Monostasos roll gjordes för övrigt av Abdellah Lasri, en marockansk tenor. Alltid nåt. Jag menar, det hade varit värre med en vit sångare med blackface. Eller, jag vet inte. Men jag tror det.

Här är en fin inspelning med Trollflöjten, gjord av Wienerfilharmonikerna med Sir Georg Solti som dirigent. Check it out, stundvis extremt bra!

Ett besök på Staatsoper rekommenderas varmt. Liksom Berghain (fast det var lite meckigt att bli insläppt). Och Martin Gropius-museet som ställde ut Ai Weiweis foton från åren i New York på 1980-talet (skildrade ett mysigt exilhäng med andra blivande stjärnor i kulturvärlden, som Tan Dun och Chen Kaige! Samt polisbrutalitet och homofobi). Liksom, well, Berlin i allmänhet. Hatar ej denna staud.

wyclef och lauryn


Fugees ca 1996: Wyclef Jean, Lauryn Hill och Pras Michel

Ibland tänker jag på Fugees. Hur de gick från att vara ett behjärtansvärt men musikaliskt inte jättespännande projekt till popgenier på två år, hur de med "The Score" skapade den kanske viktigaste bryggan mellan kompromisslös hiphop och den radiolyssnande mainstreampubliken, hur både Wyclef och Lauryn var så fruktantsvärt begåvade och hur Pras var 90-talets meste Ringo Starr (faktum är att "Ghetto Supastar" är exakt samma typ av hitlåt som "Octopus's Garden"). Hur de var vänner och blev kära i varandra och var ett par i hemlighet. Hur de gjorde slut, hur Lauryn äcklades av Wyclefs ego (det råder ingen tvekan om vem "Lost ones" handlar om - hon vände sig till och med mot Wyclef när hon framförde den under Fugees första frostiga återföreningskonsert), hur han inte kunde sluta spotta ur sig hitlåtar av hög kvalitet till alla från Destiny's Child till Whitney Houston.

Hur Lauryn gjorde det mest hyllade R&B-albumet någonsin (inte det bästa kanske, men ändå) för att sedan bli en svart kvinnlig miljonsäljande Jakob Hellman. Hur Wyclef långsamt men plågsamt tydligt blev en parodi på sig själv och alltmer sällan fick ur sig de där topplåtarna (fast när de kom gjorde de det med besked, ända fram till 2007). Hur de försökte återförenas, en sorglig soppa som ledde till en kass singel ("Take it easy") och en remix av en John Legend-låt som Wyclef proddade och Lauryn gästade men som var ett lika stort sömnpiller som John Legend.

Och hur det finns en generation som är födda på 1990-talet som ser hiphop som en självklar del av det svenska musikutbudet och som kanske inte ens vet vilka Fugees är.

Det finns två konserter som jag önskar att jag hade upplevt. Den ena är D'Angelo den 8 juli 2000 på Cirkus i Stockholm. Den andra är Fugees på Gino i Stockholm 1996. Om ett par månader ska jag se vad som är kvar av D'Angelo, och trots att han har dekat ner sig med stort d det senaste decenniet känns det riktigt kul. Fugees kommer jag dock aldrig få se på scen och det är nog lika bra, till skillnad från D'Angelo skulle en sådan konsert garanterat vara usel och tragisk.

Jan Gradvall skrev en gång om Wu-Tang Clan (i en artikel om Ruff Ryders) att gruppens ljus hade brunnit ut "efter att ha brunnit i båda ändarna (det brann snyggt men förbannat fort)". Tio år senare kan man konstatera att det inte var riktigt sant, Wu-Tang Clan hankar sig fortfarande fram, en liten festivalspelning här, ett litet soloalbum där, något lukrativt projekt från RZA där osv. Ruff Ryders blev dock ett kort kapitel. Men Fugees - där kan vi verkligen tala om ett ljus som brann snyggt men förbannat fort. "The Score" var en supernova, en skiva som idag känns nästan omöjlig. Inte för att den är perfekt - den är bara så unik. Detta självförtroende, att sampla The Flamingos och "Bonita Applebum" och rappa om flyktingar och sjunga en cover på en bortglömd gammal Roberta Flack-dänga... vem gör sånt? Det var ovanligt då och det är ovanligt nu. Det fanns så mycket kreativitet och melodibegåvning i Refugee Camp mellan 1996 och 1999. Wyclefs första soloalbum "The Carnival", som kom mellan "The Score" och "The Miseducation of Lauryn Hill" (man kan, om man känner för det, se de tre skivorna som en inofficiell trologi) är också rätt fantastiskt - just för att det är så experimentellt och lekfullt.

I alla fall. Jag gjorde en liten
Spotify-lista med de 30 bästa låtarna med Lauryn och Wyclef, som de antingen sjunger på eller skrivit/producerat. Tyvärr finns inte Fugees "Rumble in the jungle" på Spotify, ett mycket fint samarbete med A Tribe Called Quest och Busta Rhymes (och weedcarriern John Forté) över en kaxig ABBA-sampling. Inte heller den Wyclef-producerade Eddy Grant-covern "Avenues" med Refugee Allstars feat Pras & Ky-Mani (den enda Pras-låten som inte suger). Vissa låtar är bra men passade inte in på listan (som Wyclefs "Yelé" eller Mary J Bliges Lauryn-producerade "All that I can say"). Vissa låtar är inte asbra men jag tog med dem ändå för de är möten mellan Wyclef och Lauryn (som "Year of the dragon"). För det är deras relation jag tänker mest på. Och jag tror (snillen spekulerar) att det var i denna låt, från den heta sommaren 1997, som deras romans peakade:


talk that talk



Nicholas: Det finns två nyckelrader på Rihannas sjätte album. Dels ”I wanna fuck you right now” på "Birthday Cake", en textrad som tycks göra musiken generad och skruva ner volymen på sig själv; låten tonas abrupt ut efter 1:18 just när den håller på att komma igång. Dels ”I’ll let you in on a dirty secret: I just wanna be loved” på "Roc Me Out". Rihanna skildrar ett liv av sexuell utlevelse som ett sätt att fly från otrygghet och bräcklighet. Det skänker hennes fina danspoplåtar en särskild dramatik. Som album är inte Talk That Talk lika starkt som knockouten Loud men innehåller ändå såväl söta Ester Dean-melodier och StarGate-beats som smakfulla The xx-tolkningar och ett samarbete med den stenhårda hiphopproducenten Bangladesh. Och den dubstepnyfikne popmogulen Dr Luke gör i "You Da One" för Rihanna det han gjorde för Britney Spears på hennes senaste skiva.

BETYG: 4/6 (från
Nöjesguiden)



Annika Flynner: Jag tänkte först skriva något dräpande om recensionerna i andra tidningar, men jag orkar inte. Who cares egentligen? Att recensionerna i Aftonbladet och Expressen skulle vara ytliga och dåliga var väl ingen överraskning, inte heller att DN skulle ge skivan en försiktig 3/5 i betyg (själva texten i recensionen antydde ett högre betyg). Lite kul att Stefan Thungren i SvD gav skivan ett så högt betyg (5/6), fast det känns mer som en eftergift till att "Loud" blev så kriminellt slept on, nästan som ett politiskt beslut (själva texten i recensionen antydde ett lägre betyg), men ett välkommet sådant. Inte en enda adresserar mörkret och själen som finns i Rihannas musik, den nya fas i hennes karriär som inleddes med "Rude boy" för två år sedan. Men vem bryr sig som sagt? Jag gör ju det, av gammal vana kanske. Jag läser tidningarna och hoppas på lite bra, genomtänkt musikkritik. Sen skriver jag något surt och besserwisseraktigt här som bara får mig att framstå som en avundsjuk lillebror. Tröttsamt för alla. Jag ska sluta med det. Försöka i alla fall.



En musikalisk upplevelse tillhör bara en själv. Jag drar två slutsatser av detta. Det ena är att allt det jag känner av att lyssna på Rihanna (eller vilken musik som helst) är i slutändan väldigt subjektivt, jag kan inte begära att andra ska se och höra samma saker och processa det på samma sätt som jag, oavsett om det är en kunnig musikkritiker på en dagstidning eller någon random fjortis som lyssnar på Spotify. Det andra är att min upplevelse inte förvanskas av att andra missuppfattar eller underskattar. Mina upptäckter av subtiliteterna i Bangladesh trummor eller hur Dr Luke gör reggaepop-dubstep för Rihanna där han gjorde radiopop-dubstep i Britneys "Hold it against me" blir inte mindre värda bara för att ingen annan bryr sig om dem. Den ömhet jag känner för Rihanna när hon desperat sjunger om sin längtan efter kärlek i "Drunk on love" och hur det är en tvillinglåt till "Take care" (där Jamie xx samplas istället för The xx) där hon sjunger "I've loved and I've lost." med den tydligaste punkten efter en textrad jag hört i en R&B-låt, den ömheten kanske jag inte delar med alla, men den är min och ingen kan ta den ifrån mig. Nej, jag bryr mig inte om musikkritik. Jag bryr mig bara om musik.


listen up fives



Drake - Take Care

Efter Drakes debutalbum Thank Me Later exploderade indiepublikens intresse för emo-soul som var både melankolisk, smart och svängig, och i år har genren ”indie-R&B” blivit ett faktum. Men när kungen nu återvänder visar han var skåpet ska stå. Drake motstår frestelsen att upprepa framgångsreceptet från den poppiga debuten och väljer att gå längre in i sig själv, in i mörkret, in i den sjaskigt apatiska sexdriften. På producentfronten är de ständiga följeslagarna 40 och Boi-1-da kvar, men de får denna gång sällskap av unga fantastiska begåvningar som The Weeknd och Jamie xx istället för, som på debuten, trygga hitmakare som Swizz Beatz och Timbaland. Resultatet är ett modernt soulalbum tungt och fylligt som ett bättre italienskt rödvin. Drake gör också en elegant hommage till sitt skivbolag Cash Moneys rötter genom en lika oväntad som vacker cover på Juveniles gamla hit "Back That Azz Up", den första singel som Lil Wayne medverkade på. Drake befinner sig hela tiden på en balansgång mellan rap och sång, sväng och melodi, kåthet och vemod, omedelbarhet och eftertanke. Att han får denna estetiska akrobatik att låta naturlig gör honom till en unik artist.

BETYG: 5/6 (från
Nöjesguiden)



Dirty Projectors & Björk - Mount Wittenberg Orca

Det finns en person som jag inte förstår varför Björk inte gjort något samarbete med: Karin Dreijer Andersson. Men denna EP-teamup med Dirty Projectors är lika överraskande som logisk. Stjärnan och hipstergruppen förenas i en kärlek till den mänskliga rösten och utforskandet av vad man kan göra med den. Dirty Projectors stämsång påminner mer om medeltida madrigaler än trygg gubbrock, och de är lika besatta av ordet ”eh” som Umbrella-låtskrivaren The-Dream. Björk glider rakt in i deras snåriga skog av röster och känslor. Här finns flera höjdpunkter, men framför allt den mystiska och mäktiga "All We Are" – det är konst av det där sällsynta slaget, konst som tycks innehålla en sanning.

BETYG: 5/6 (från Nöjesguiden



Rebecca & Fiona - I Love You, Man

Rebecca & Fiona gör rätt på alla punkter där artister som September gör fel – de fjäskar inte, de har en no bullshit-estetik, de har swag. Deras låtar söker sig mot det mörka och sexigt dekadenta, och när de är som bäst – som i "Hard" – är de helt oslagbara. Oavsett hur länge Rebecca & Fiona kommer fortsätta vara regerande it girls har de med detta ytterst solida album skapat något som kan bli en modern klassiker. För om Ebba Grön och Broder Daniel fick unga killar att bilda band kan I Love You, Man få unga tjejer att göra ett beat, sjunga en sång, förvandla sig till nattens drottningar, ta en G&T och bara äga.

BETYG: 5/6 (från Nöjesguiden)



A$AP Rocky - LiveLoveA$AP

23 år gammal, från Harlem, men låter som en hostmedicinpimplande Houstonrappare. A$AP Rocky är det största som hänt New Yorks rapscen sedan 50 Cent och den första östkustrapparen som helt naturligt absorberar den sydstatsrapkultur som dominerat hiphopen det senaste decenniet. Han har Lil Waynes melodikänsla, Gucci Manes självförtroende, Lil B:s swag-besatthet och Screwed Up Clicks dragning mot det långsamma och tunga – och samtidigt har han något annat, en typiskt New Yorksk coolhet och arrogant skärpa, nästan som en ung Big L. Som om detta inte var nog samarbetar han med den briljanta producenten Clams Casino på flera låtar på detta mycket ambitiösa mixtape, som med lätthet kan räknas som ett av årets allra bästa rapalbum. Och "Trilla" är en av årets bästa låtar. Missa inte!

BETYG: 5/6 (från Nöjesguiden)


fyi



Lights - Siberia

Lights Valerie Poxleitner är en 24-årig kanadensiska som gillar syntar, discobeats och klassiskt melodiösa popsånger. Detta andra album är tydligt influerat av, framför allt, Robyns Body Talk, men också av borrande dubsteptrummor, och Lights lyfts av ett vackert kaxigt självförtroende. Utan att på något sätt vara revolutionerande är Siberia ett skolexempel på hur kommersiell popmusik bör låta 2011. Holy Fuck-gästade singeln "Toes" förtjänar att bli en hit, men djupast spår gör den instrumentala glitch-inspirerade balladen "Day One" – en loopad psalm som under nio minuter långsamt fräts sönder.

BETYG: 4/6 (från
Nöjesguiden)



Pusha T - Fear of God II: Let Us Pray

The Clipse var med sin blandning av The Wire-texter och The Neptunes-produktioner rapvärldens bästa brödraduo tills Malice och Pusha T valde att gå skilda vägar. Medan Malice gick upp i rök plockades Pusha T upp av Kanye West och hjälpte till att göra dennes "Runaway" till ett mästerverk. Första soloalbumet (eller EP som han kallar den, trots att den är tolv låtar lång) har ett löst tema om att som troende känna ånger inför de synder man begår som knarklangande playboy, men Pusha T låter aldrig särskilt ångestfull, till skillnad från i The Clipse-klassiker som "Nightmares". Han imponerar dock genom att med sin distinkta röst hela tiden stå i centrum trots gäster som Young Jeezy, Kanye West, 50 Cent, Rock Ross och Tyler, The Creator. Bäst är avslutande emo-bangern "Alone in Vegas".

BETYG: 4/6 (från Nöjesguiden)



Me’shell Ndegeocello - Weather

Me’shell Ndegeocello passar inte riktigt in i musikvärlden. Hon är svart, kvinna, bisexuell, 43 år gammal, komponerar hellre basgångar än skriver ”jag älskar dig”-låtar och leder hellre ett band med traditionella musiker än samarbetar med hippa producenter. Hennes nionde album är hennes mest lågmälda och balladorienterade sedan 1999 års Bitter och har samtidigt en tyngd och ödslighet som påminner om modern countryrock. Här finns inte en enda låt som låter som en singel. Men det är musik som fortsätter att veckla ut sig efter många lyssningar. Och jag tror att om Prince älskar någon skiva från 2011 så är det denna.

BETYG: 4/6 (från Nöjesguiden)



Wale - Ambition

Det är svårt att inte hålla tummarna för Wale. Han är ju något så ovanligt som en ryggsäcksrappare som INTE är tråkig, sur och dansgolvsfientlig. Första albumet blev ingen succé så nu har han bytt skivbolag – från hipstern Mark Ronsons etikett Allido till Maybach Music som drivs av Miamis gangstarapkung Rick Ross. Följaktligen är beatsen mer direkta och poppiga och det duggar tätare mellan de smöriga RnB-refrängerna den här gången. Det fungerar sådär. Kanske är Wale för unik för att någon ska klara av att paketera honom på ett lämpligt sätt. Han är smart men han har också swag; han är känslig men inte vek, kaxig men inte aggressiv, positiv men inte munter. Hans rap låter utmärkt, men lättuggade Big Sean-produktioner passar honom lika illa som osvängiga indierapbeats. Så än har Wale inte hittat sin form. Bäst låter han i den tunga men samtidigt luftiga "Legendary" producerad av T.I.:s gamle kumpan DJ Toomp. Är Wale klok låter han Toomp producera hela nästa album.

BETYG: 3/6 (från Nöjesguiden)


filmfestivalen 2011, dag 3, 4 och, öh, 6

Mitt filmfestivaldeltagande det här året har varit lite sådär. Jag har inte hunnit se så många filmer, och de flesta jag sett har inte varit fantastiska (här skulle jag vilja skriva en svensk översättning av "less than fantastic", men det uttrycket kanske inte finns här?). Men men, här kommer en rapport från denne lojale cineast.


I fredags såg jag den norska "Ligg med mig" som var med i den officiella tävlningen. Rätt gullig film om tonårstjejers sexualitet - det är frestande att göra paralleller till "Fucking Åmål" men de är ändå rätt olika som filmer. Till att börja med är manuset inte lika bra, dialogen inte lika skarp, och den handlar inte heller om homosexualitet och bisexualitet på något sätt. Sedan känns själva storyn mycket mer tillrättalagd, som en filmatisering av en ungdomsroman - vilket det faktiskt är. Inte världens bästa film, men det är alltid positivt med filmer som adresserar kvinnors sexualitet, kanske i synnerhet unga kvinnor. När pubertet och tonår skildras på film är det ju i 99 fall av 100 killar som är kåta och fåniga, tjejerna är antingen bara söta eller också nyfikna men på ett sansat och värdigt sätt. Så är icke fallet med huvudpersonen i "Ligg med mig" (en rak översättning av den norska titeln är "Gör mig kåt, för fan" vilket anger en annan framtoning, mer subjektivt/aktivt krävande), och det är uppfriskande.


I lördags gick jag och såg en Hong Kong-rulle som på engelska fått titeln "The Big Blue Lake". Den handlade om en ung kvinna som återvänder till sin hemstad efter att ha varit borta i ett antal år och arbetat som skådespelerska mot sin pappas vilja. Hennes mamma har fått alzheimers, upptäcker hon, och det är skildringen av relationen mellan mor och dotter som är det finaste med filmen. Frustrationen och sorgen över att känna sig mer vuxen än sin egen mamma, och samtidigt ömheten i att ta hand om den som tagit hand om en själv. Det var bra, men sen har filmen en massa annat övertydligt tjafs om minnen och insikten om att man inte alltid minns korrekt. En kärlekshistoria finns med, men det är lite hafsigt, manusförfattaren tar inte riktigt tag i den. Nåja. Ändå rätt bra film.


Och i måndags gick jag och såg den japanska "Into the white night". Ett kriminaldrama som var två och en halv timme långt... varför ville jag se den egentligen? Kanske för att titeln var fin (mvh ytlig) och för att jag är inne i en liten Japan-pepp-period just nu. Köpte till exempel det ultrajapanromantiska spelet "Okami" häromdagen. Filmen handlade om en pojke och en flicka och ett mord som aldrig blir riktigt utrett och hur en ärrad gammal snut inte kan släppa fallet, och så går tiden, från 1980 till 1998, och man får följa de här karaktärerna. Well. Spännande och bra gjort, och rätt bra musik faktiskt (kontrabas och lite försiktiga stråkar!), men... ja, jag är i grund och botten gravt ointresserad av mordhistorier och thrillers. Jag gillar "Inspector Morse", men det är väl det. Jag bryr mig inte riktigt om smarta snutar och gärningsmän med en spännande psykologisk bakgrund. Det är inte min kopp te (åh, nu blev jag sugen på japanskt riste bara för det), jag gillar komedi och romantik och människor och relationer som man kan relatera till. Och två och en halv timme liksom? Men men, filmen fick mig i alla fall att glömma bort yttervärlden ett tag, och det är ju en av de bästa sakerna med film.

hiroki kikuta - spirit of the night (1993)


filmfestivalen 2011, dag 2


André Wilms och Jean-Pierre Daroussin i "Mannen från Le Havre"

Åh! Så lycklig jag blev efter att ha sett Aki Kaurismäkis nya film "Le Havre" (eller "Mannen från Le Havre" som den av någon anledning heter på svenska, antagligen för att publiken ska tänka på "Mannen utan minne", som om Aki Kaurismäki var Goldie Hawn eller Mel Brooks) under filmfestivalens andra dag. En helt fantastisk film!

Aki Kaurismäki är ju filmnörd, plus har ett romantiskt förhållande till äldre tider (minns Nat King Cole-inledningen på... "Moln på drift" tror jag det var), så det är inte ett dugg förvånande att han åker till Frankrike och spelar in en film i Le Havre, staden som var fond i Marcel Carnés mästerverk "Dimmornas kaj" från 1938. Åh vad jag älskar Marcel Carné. En av skådespelerskorna han ofta arbetade med var Arletty (bland annat i "Paradisets barn" och "Nattens gäster") och som en hyllning till detta samarbete låter Kaurismäki sin ständiga stjärna Kati Outinen heta Arletty i sin nya film. Fint.

Att Kaurismäki "lokaliserar" sin film till där han får finansiering påminner givetvis om hur Woody Allen har arbetat det senaste decenniet. Men där Woody Allen går rakt in i en ljuvlig nostalgisk bubbla i "Midnight in Paris" har Kaurismäki alldeles för mycket patos i sitt hjärta, han bryr sig om de utsatta i samhället, han bryr sig om hur samhället ser ut idag. Och vad är en stad som Le Havre idag? Självklart inte samma sak som på Marcel Carnés tid. Nej, det är en hamnstad i ett av de mer välmående EU-länderna. Så Kaurismäki tänker på nordafrikanska båtflyktingar och den kalla synen på migration som präglar vår tid. För detta älskar jag honom.

Filmen handlar om skoputsaren Marcel (André Wilms) som är fattig men inte olycklig för han älskar sin fru Arletty (Outinen), deras relation är ytterst kärlekfsullt porträtterad, trots att de knappt säger någonting till varandra. När hon får en sjukdom och åker in på sjukhuset borde hans värld falla samman - och hade nog gjort det om han inte snubblat över något viktigare än sig själv, nämligen en liten afrikansk pojke som är på flykt från polisen efter att ha smitit från upptäckten av en skeppslast olagliga invandrare.

"Le Havre" handlar om godhet. Men budskapet är inte levererat med sentimentalitet som i Hollywood, och inte heller med deprimerande ultrarealism som i indiefilmer. Aki Kaurismäki gör ju inte realistiska filmer, utan snarare surrealistiska - allt är skruvat, fast inte på ett quirky sätt, det är bara en väldigt speciell värld, en väldigt speciell ton, en matris av färger och repliker och kamerabilder och bluesrock som gör att man känner sig som i Kaurismäkiland snarare än i den mindre naiva verkligheten. Samtidigt handlar denna film, som sagt, om samtiden. Är det inte det bästa som konst kan göra? Visa vår samtid, men genom ett konstnärligt filter, få det att upplevas annorlunda och starkare? I "Le Havre" får man kärlek, politik, humor och frankofili (herregud, bilderna på gryningsljuset i hamnet!). Och inte minst: fantastiska skådespelarinsatser och ett manus som är så perfekt dramaturgiskt uppbyggt att man nästan inte märker hur välgjort det är.

Även om Aki Kaurismäki inte kan sägas vara ett hett namn 2011 tror jag att han har gjort filmfestivalens bästa film i år.

filmfestivalen 2011, dag 1


Whit Stillmans första film Metropolitan (1990): älskar


Whit Stillmans andra film Barcelona (1994): ej sett men den verkar soft


Whit Stillmans tredje film The Last Days of Disco (1998): älskar


Whit Stillmans fjärde film Damsels in Distress (2011): SÅ FRUKTANSVÄRT KASS!

Jag älskar Stockholms filmfestival - as årliga traditioner go så gillar jag det mer än julafton. Det enda som är jobbigt är att man inte hinner se allt, eller ens en bråkdel, av det man vill se. Men igår, på årets festivals första dag, fanns en film högst upp på min lista: Whit Stillmans comeback efter 13 års sorglig frånvaro. Man hade ju hela tiden tänkt: när han väl kommer tillbaka så kommer det bli med ett MÄSTERVERK. Det är trist att han tar så lång tid på sig men om man har gjort Metropolitan och The Last Days of Disco (ok, inte Metropolitan-bra men ändå sjukt mysig) så är det inte konstigt om man blir EN EXCENTRISK PERFEKTIONIST. Det är som med Kendal Johansson, jag vet att nästa låt - om den någon gång kommer släppas - är värd att vänta på.

Det är den optimistiska sortens väntan. Men sanningen är ju att det inte finns några garantier för att den som en gång gjort storverk kan göra storverk igen. Tom Wolfe jobbade i över tio år med romanen som kom efter den underbara Fåfängans fyrverkeri - har ni någonsin stött på någon som älskar den (eller ens pallat läsa den?). Samma sak med Jakob Hellman - han spelar ju live lite då och då, och jag antar att han spelar någon ny låt lite då och då, har ni någonsin hört någon hylla en av hans nya låtar?

Jag borde ha insett detta när jag steg in i biosalongen igår, jag borde ha begrundat det så att jag inte blev så fruktansvärt besviken som jag blev. Damsels in distress var nämligen ingenting annat än ett totalt magplask, ett stort sorgligt fiasko. En larvig komedi som inte fick en att skratta i 99 fall av 100 försök. En virrig berättelse som pendlade mellan parodi och realismpretentioner - och lite musikalinslag inslängda for good measure, en pinsam blinkning till Woody Allens Alla säger I love you och något som inte alls passade in. Vem bryr sig, när manuset är så hopplöst (ofärdigt, skulle jag vilja kalla det), inte en enda rollfigur betedde sig som en människa, dialogen var påklistrad och egenkär (en sämre version av Aaron Sorkin-dialog) och skådespelarna antingen var dåliga eller inte fått tillräckligt bra regi från Stillman.

Värst av allt: det var en quirky film med quirky karaktärer. Whit Stillman stod ju över sånt. Hans filmer var inte Garden State-vidriga, de handlade om riktiga människor med riktiga relationer och riktiga känslor. Det var därför man brydde sig (även om dialogen och miljöerna gjorde sitt). Nu har han sjunkit ner i det träsk som beundrat honom utan att förstå honom. Och han har inte ens orkat göra ett bra försök inom genren. Slutet på filmen till exempel - jag ska inte avslöja det, men det var något av det slappaste och mest antiklimaktiska jag sett.

Apropå quirky indiefilmer så visas Miranda Julys andra film The Future på filmfestivalen. Jag såg den förra veckan på en förhandsvisning. GUD så dålig. Där kan vi verkligen snacka om orealistiska rollfigurer som beter sig på orealistiska sätt - en helt meningslös film, och fruktansvärt självgod och irriterande. Det enda positiva med den var att de hade med en fin version av Rodgers & Hart-örhänget "Where or when" på soundtracket (Peggy Lee med Benny Goodmans orkester, finns på Spotify!), men den användes på ett lökigt sätt i handlingen. Gaah. Usch. Se inte denna film. Och den är till och med med i själva tävlingen i år! Om den vinner så kommer jag... ja... flytta till ett annat land eller nåt. Det är sorgligt, för jag tyckte ändå att Miranda Julys första film, Me and you and everyone we know, var lite bättre än your average quirky indiefilm. Den hade något. Detta "något" är som bortblåst i Julys pinsamma andra film.

Damsels in Distress var inte lika dålig som The Future, men jag hade å andra sidan förväntat mig betydligt mer av Whit Stillman. 13 år alltså! Men kanske ska man lita mer på de som tuffar på och är produktiva än de som värker fram sina verk. Typ som Woody Allen (öh... iofs lite opålitlig) eller Jay-Z (fram till 2001 i alla fall) eller Miles Davis (sköt fram som en komet under sina mest kreativa decennier). Å andra sidan... tog inte Flaubert extremt lång tid på sig för att skriva Madame Bovary? Och Terence Malick är väl rätt bra (har inte sett hans filmer)? Osv osv.

Nej, det finns nog ingen generell regel. Jag vet bara att Whit Stillman gjorde mig besviken. Ah, det är väl likadant med konstnärlig skärpa som det är med kärlek. Den kan dö. Det finns inga garantier för någonting i denna brutala värld.

liszt på operan

Jag vet inte om ni känner till det, men i år är det 200 år sedan tonsättaren Franz Liszt föddes. Jag skrev en artikel om honom i senaste numret av Opus med anledning av detta jubileum. För newbies kan jag säga detta: Liszt var kanske inget geni av Beethovens proportioner (vem är det) men han var onekligen intressant. Inte minst för att han hade ett ego värdigt en modern rockstjärna. Han var inte en pianist - han var en artist, och han var extremt framgångsrik i att skapa en scenpersona som dyrkades och fick alla att tappa hakan. Lisztomanian som härjade på 1840-talet var lika intensiv som Beatlemanian över ett århundrade senare. Och han levde under en spännande tid - romantiseringen av 1920-talets Paris i all ära, men 1830-talets salongsliv i Paris med kulturpersonligheter som Liszt, Chopin, George Sand, Victor Hugo och Delacroix verkar också sjukt ballt.

Musikaliskt pendlar Liszt hela tiden mellan det innerligt andliga och det upprört djävulska. Just för att det rör sig om så stiliserade ytterligheter kan musiken ibland uppfattas som klichéartad och manierad, men när den är bra är den riktigt bra. Och även om han i allra högsta grad var en regissör när det gäller skapandet av verken så kom nog själva grunddikotomin från hjärtat: Liszt var en syndare och player, och samtidigt starkt beroende av det lugn som hans tro och hans två långvariga förhållanden erbjöd honom. När det gäller den fromma musiken så har jag aldrig orkat ta mig igenom mastadontoratoriet "Kristus" (ett äkta pay-your-dues-projekt, känns det som) men kan däremot varmt rekommendera pianosviten "Harmonies poetiques et religeuses". När det gäller den diaboliska musiken tycker jag Faust-symfonin är mest lyckad.

Hur som helst, förra veckan gavs en intressant konsert på en scen som nästan aldrig ger konserter: Kungliga operan i Stockholm. Stjärnpianisten Roland Pöntinen (vars Erik Satie-inspelningar betydde enormt mycket för min upptäckt av klassisk musik back in the day) bjöds in för att spela ett urval av de operahits som Liszt arrangerat pianoversioner av. Dessa kommersiella stycken är inte to be frowned upon: genom att erbjuda hushållen en möjlighet att återuppleva operakvällar, eller uppleva sådant som de aldrig skulle få råd att gå och se, gjorde Liszt en kulturgärning. Och man kan se den här typen av stycken som en föregångare till hela skivindustrin. Fast samtidigt inte, för Liszt var alldeles för kreativ och fåfäng för att återge andras musik rakt av utan att göra sin egen röst tydlig.



Pöntinen spelade sex stycken: "Reminscences de Don Juan" baserad på Mozarts opera, uvertyren och "O du mein holder Abdenstern" från Wagners Tannhäuser, "Reminscences de Norma" från Bellinis Norma, "Danza sacra e duetto finale" efter Verdis Aida samt, slutligen, "Liebestod" från Wagners Tristan och Isolde.

Jag måste säga att operan fungerade förvånansvärt bra för en pianorecital. Det hände ju mycket mindre på scen än under en vanlig kväll på operan, men å andra sidan hände det mer än vad det gör på en vanlig kväll på Konserthuset - ljuset var väldigt snyggt gjort, med effekten att fonden såg helt annorlunda ut i de olika styckena, som de plötsliga miljöbytena i en dröm. När det ödesmättade första ackordet i Liebestod slogs an färgades fonden blodröd, man fattade att det var kärlek på liv och död, nu, väldigt bra.

Och Pöntinen spelade fantastiskt. Däremot vet jag inte riktigt om programmet i sig var så himla bra. Att ha operamusik som minsta gemensamma nämnare kanske är ett för brett perspektiv - det är ganska stor skillnad på Wagnerstyckena (man skulle kunna ha en konsert bara för dessa) och italienarnas operor, och det är ganska stor skillnad på "reminescences"-formen som Liszt använde sig av ibland, och på de övriga. I dessa stycken är det som om han försöker sammanfatta allt som händer i en flera timmar lång opera i ett musikstycke som är en kvart-tjugo minuter långt. Det blir lite pretentiöst - det håller inte riktigt. Man blir liksom lite mätt på all dramatik efter ett tag.

Roligaste upptäckten för mig var de två styckena från Tannhäuser. Men det var givetvis Liebestod som alla satt och väntade på, och när jag fick höra den där melodin kände jag samma sug i bröstkorgen som alltid. Även utan text, även sång, även utan orkester är liebestod fortfarande fruktansvärt drabbande. Och Liszt kramar verkligen ur så mycket som det bara går ur pianot för att göra Wagners sång rättvisa. Men lika bra som när jag såg Nina Stemme sjugna den på samma scen för tre år sedan, fullt så bra var det inte.

mixtapez... zzz...



Mac Miller - I love life, thank you

Nicholas: Först kom svarta rappare. Sedan kom vita rappare som ville låta svarta. Sedan – för bara några år sedan – kom svarta rappare som ville låta vita (närmare bestämt vita rocklyssnande, weedrökande frat boys). Och nu är Mac Miller här, en vit rappare som vill låta som en svart rappare som vill låta vit! 19-åringen är mer Wiz Khalifa än Asher Roth, och är i och för sig ganska soft, men det duggar inte särskilt tätt mellan de minnesvärda och roliga textraderna på I Love Life, Thank You som är en uppvärmning inför det kommande debutalbumet. Mest intressant är gästande Bun B:s textrad ”What is a graffiti artist if he don’t tag? No homophobia, but he’s a fag”. Det kan vara första gången som en stor hiphopartist över huvud taget nämner ordet homofobi. Sjukdomsinsikten är första steget till tillfrisknandet.

BETYG: 3/6 (från
Nöjesguiden)

Annika Flynner: Nya numret av Nöjesguiden har fått en hel del uppmärksamhet och beröm för att det är ett temanummer om sverigedemokraterna och hur den stämning som deras inträde i riksdagen för ett år sedan är ett symptom för. Jag känner mig stolt över att vara en del av detta gäng som har gjort detta nummer. Samtidigt skäms jag lite för att jag inte dragit mitt strå till stacken, jag är nog den enda på hela redaktionen som inte har någon text i numret som adresserar den moderna rasismen. Istället skämtar jag om rastänk och wiggerism i denna recension... fast den kom inte ens med i papperstidningen. Kanske lika bra det, nästa vecka släpps Mac Millers "riktiga" album Blue Slide Park och om någon Miller-recension borde vara med i tidningen så är det väl den. Ja ja. Ni kan i alla fall med gott samvete hoppa över detta mixtape.

Men det är intressant med Bun B:s textrad om homofobi (det är en del av en svada om de fyra elementen, lite ironiskt med tanke på att Bun B alltid varit mer gangsta än puritan). Jag är en optimistisk själ och jag vill verkligen tro att hiphopvärldens tolerans mot HBTQ håller på att öka. I år har Queen Latifah kommit ut,* Lil B har släppt I'm Gay och Kreayshawn har slagit igenom, en artist som vägrar definera sig själv som heterosexuell (detsamma gällde för Nicki Minaj, fast sen gjorde hon en låt som innehöll en kort men tydlig homofobisk textrad) och bekymmerslöst rappar saker som "hoes on my dick". Jag intervjuade Kreayshawn häromdagen och frågade vad hon ansåg om denna våg, men hon tyckte att det inte var något som var specifikt för hiphopkulturen, utan snarare att hela världen håller på att bli mer tolerant. Ja, det har hon kanske rätt i. Men att denna utveckling påverkar hiphopen tycker jag ändå är intressant. Ni kan läsa hela intervjun i ett kommande nummer av Nöjesguiden.



DJ Drama - Third Power

Nicholas: DJ Drama är en av 00-talets viktigaste mixtape-DJ:s och står bland annat bakom Lil Waynes fantastiska Dedication 2. Gradvis har Drama rört sig mot vanliga skivor: större skivbolag, nya låtar istället för freestyles över de just nu hetaste hitlåtarna och ett i allmänhet snyggare och mer professionellt utförande. Men därigenom har han också förlorat det som gjort honom – och hela mixtapealbumgenren – speciell, nämligen råheten och spontaniteten. Third Power är ingen dålig skiva, men det är en ganska meningslös och halvhjärtad samling ny rap från halvstora artister och producenter. Singeln "Oh My", där Fabolous, Roscoe Dash och Wiz Khalifa delar på mikrofontiden, är i alla fall en pärla.

BETYG: 3/6 (från Nöjesguiden)

Annika Flynner: Åh, DJ Drama. Han har en sån där perfekt mixtape-DJ-röst, man älskar när han vrålar "it's Gangsta Grillz, you bastards!!!". Den rösten hör man inte så mycket av på denna skiva. Rätt bull skiva, men den har sina trevliga sidor - förutom "Oh my" finns även en fin duett mellan Ya "Holla at ya boy" Boy och Akon, den heter "Lock down". Mysig och lite g-funk-nostalgisk à la The Games "Let's ride" från 2006, och den innehåller frasen "what it do" som jag använder rätt friskt i mitt vardagssnack, bara en sån sak. Men den låten släpptes redan i maj och man, eller i alla fall jag, är lite trött på den efter att ha hört den hela sommaren. Ja ja, förlåt om jag är gnällig. Men hur som helst, om ni vill ha ett riktigt mixtape, och ett riktigt bra mixtape, kolla upp A$AP Rockys nya "LiveLoveAsap" som släpptes i måndags. Faktiskt hur bra som helst. Recension av det kommer inom kort. Ingen vrålande mixtape-DJ-röst på det dock, och som DJ Drama själv sa i Complex nyligen: det DJ-lösa mixtapet är det nya (lex So far gone).

(* Förlåt, dålig faktakoll, det var ej sant! Jag missförstod den här nyheten när den kom i somras.)

tre skivor ni inte ska lyssna på



Coldplay - Mylo Xyloto

Nicholas: Coldplay är bra på en sak: melodier. Det är en begåvning som de inte har vett att förvalta. De klär sina melodier i trötta ackord, töntiga texter och fruktansvärt platta rockarrangemang. Förra skivan, den Brian Eno-producerade Viva La Vida or Death and All His Friends, lät åtminstone lite hybrishärligt bombastisk. Nu har Coldplay återgått till sin nisch som bandet utan själ, utan anspråk, världens mest bekväma band. Perfekt musik att lyssna på om man saknar känslor. Den är bortom dikotomin behaglig/obehaglig. Den bara är.

BETYG: 2/6 (från
Nöjesguiden)

Annika Flynner: Jag blir förbannad när jag ser vilka positiva recensioner den här skivan har fått på andra håll. Jan Gradvall skrev en fin beskrivning av hur, i framtidens postapokalyptiska samhälle när vi driver omkring i The Road-misär, endast Coldplays slitstarka melodier kommer finnas kvar av all den musik som nu görs. Men det var samtidigt en slapp recension eftersom han bara pratade om bandet Coldplay, inte om skivan Mylo Xyloto. Som ju är en tydlig tillbakagång efter den lite roligare och ambitiösare föregångaren. Och melodier är inte allt. På Coldplays första album fanns låtar som "Trouble", låtar som handlar om relationer och kärlek och ångest, låtar som man kan ta till sig på ett annat sätt en töntig plakatpoesi som "Every teardrop is a waterfall". Där fanns också vackra pianon och ackordföljder som knäckte grenar och blottade smärta - inget sånt hos det moderna slappa Coldplay. I DN recenserade Mattias Dahlström skivan, och han var också helt positiv, helt bisarrt, på gränsen till tjänstefel. I SvD fick skivan 4/6 i betyg om jag inte minns fel, också helt out of line. Gud. Ibland står jag inte ut med kritikerklimatet i Sverige.



Still Pee & Ru - Still Pee & Ru

Nicholas: 2011 är kanske det bästa året någonsin i svensk hiphops historia. Det gör Rusiaks och Peewees ”comeback” ännu mer sorglig. De gör hiphop som var unket konservativ redan när de var heta i slutet av 1990-talet – musik för b-boys, turntablists och andra töntigt allvarliga män. Inte blir det bättre av att duon rappar på engelska, och tycks se textförfattande som en tävling i att stapla klichéfraser på varandra snarare än som en chans att uttrycka något personligt. Den kreativa öppenhet som en gång präglade producenten Thomas Rusiak är totalt bortblåst, förutom i två spår: den jazziga "Aorti" och den Dungen-samplande "Wild Orchid". I övrigt är det mest positiva jag kan säga om skivan att den är föredömligt kort.

BETYG: 2/6 (från Nöjesguiden)

Annika Flynner: Det finns i princip bara en typ av recensioner som genererar kommentarer på Nöjesguidens hemsida, och det är recensioner av svensk hiphop. Mången hiphopskalle har varit inne och hatat. Alla blir fruktansvärt kränkta av att någon har mage att kritisera kvalitetsartister som Rusiak och Peewee. Det har nu eskalerat till twitter, där etablerade rappare skriver saker som "alla rappare som inte tar avstånd från Nöjesguiden är förrädare" (åh lol) eller avfärdar alla musikjournalister som 12-åringar (som Mange Schmidt, Sveriges mest kände hiphopmoderat). Jag får ofta höra att jag är en ytlig hipster som bara lyssnar på Lady Gaga och inte vet ett skvatt om hiphop. Det är lite kul, eller åtminstone intressant. Det är som om man måste vara ett fan av all hiphop för att gilla hiphop.

Kanske är hela grejen med kritik som mysig företeelse något som har en starkare tradition i indievärlden (att gnälla kärleksfullt, komma med popkulturella analyser och mer eller mindre klockrena associationer). Klyschan "alla rockjournalister är egentligen misslyckade rockmusiker" vände Andres Lokko en gång i en rolig artikel till "alla rockmusiker är egentligen misslyckade rockjournalister" - det finns lite sanning i båda påståendena, för det är en del av gitarrpopkulturen att man är mer eller mindre nördig i sitt intresse. Oavsett om man gör musik själv, skriver om musik eller bara lyssnar och konsumerar. Rapnördar finns - det är exempelvis quizzet som dyker upp på Hotell Reisen varje månad ett bevis för - men det är en annan typ av nördighet. Kanske mer besläktad med sportnördighet: man kan namn och årtal. Men man håller inte på med långa musikanalyser, för det är lite töntigt. Det är talande att de listor som finns i den fantastiska rapnördboken "Ego Trip's Book of Rap Lists" nästan alla är gjorda kronologiskt eller alfabetiskt - väldigt sällan kvalitativt graderande, alltså det-här-tycker-jag-är-bäst-i-den-här-ordningen-listor. Den kvalitetsgraderande nörden är en kritiknörd, eller helt enkelt en kritiker. Den faktafokuserade nörden - en mer soft och praktisk nivå av nörderi, som många hiphopnördar nöjer sig med - är mest ett fan.



Spank Rock - Everything is boring and everyone is a fucking liar

Nicholas: Liksom Pet Shop Boys och LCD Soundsystem är Spank Rock mer ett rockjournalistband än ett band. Musiken är ett resultat av estetiska ideal – en idé om klubbdekadens, samtid, hiphop, referenshumor, Baltimore Club, porr, knorrande syntar och pigga klädval. Ytligt – javisst, men det innebär inte automatiskt att musiken blir dålig. Problemet är att gruppens estetiska ideal formulerades 2006 och inte har uppdaterats sedan dess. ”Hipp” musik som varken är nutidsdyrkande hipp eller konstnärligt djup – vad ska man med den till? Som dansmusik är den alldeles för självmedveten och käck för att fungera.

BETYG: 2/6 (från Nöjesguiden)

Annika Flynner: När jag tänker på Spank Rock tänker på den intervju med bandet som Fredrik Strage gjorde för DN våren 2006. Jag minns det för det var första gången jag såg ordet "hipster" i svensk press. Jag hatade det omedelbart. Ibland funderar jag över vad en hipster är, och varför ingen hipster vill kalla sig för hipster. Det är känsligt av någon anledning. Om någon kallade mig för en hipster skulle jag ta det som en förolämpning, jag skulle känna mig ytlig och koketterande och osäker, eftersom det är epitet som jag förknippar med hipstern. Å andra sidan: om man twittrar och bloggar om musik och annan populärkultur, koketterar man inte då med sitt kulturintresse? Och om man är en sån som känner att detta är viktigt och bekräftelsegivande, är man inte rätt osäker och töntig då? Och om man har kultur och kulturintresse som ett medel för att bekämpa osäkerhet, snarare än att se värdet i konsten i sig, är man inte då ytlig i förhållande till den kultur man säger sig älska? Ja, jag kan ju se varför någon som inte känner mig skulle kunna avfärda mig som en hipster.

Men jag känner i alla fall mig själv, och jag vet att jag är genuin i mina intressen. Jag skulle lyssna på Beethoven och Hot Chip oavsett hur inne de var och oavsett om jag kunde skriva om det eller ej. Jag är inte intresserad av vad som är inne, jag är intresserad av kvalitet. Jag är konservativ på det sättet, jag tror på eviga värden och att en klassiker är en klassiker tills motsatsen bevisats, jag är lika träig som Horace Engdahl. Jag är inte cool nog att hänga med i modetrender, inte för att jag ser ner på mode utan för att jag helt enkelt inte har så bra känsla för vad som är snyggt. Och jag umgås inte med någon för att jag tycker att den personen är häftig eller kan vara mig behjälplig i min karriär, jag skulle hellre skjuta mig själv i ansiktet. Så nej, jag är ingen hipster. Även om det säkert är hipsterkorrekt att dissa Spank Rock 2011. För fem år sedan hade Spank Rock nyhetens behag, och nyhetens behag är något som är reellt (som Per Hagman sa, allt som är nytt är bra tills motsatsen bevisas), det har ett värde i sig anser jag, men det är en annan typ av värde - ett svagare värde - än konstnärlig kvalitet. Det som är nytt kan ju vara... kul. Oavsett hur bra det är. (Och Everything is boring and everyone is a fucking liar låter varken ny och kul eller tidlöst bra.)

Ha, fast det kanske är just det som är grejen med att vara en hipster? Att man tycker att nyhetens behag har ett värde i sig? Martin Kellerman tycker till exempel inte det, han lyssnar fortfarande mest på Big L och EPMD känns det som och är nöjd med det, och han är ju ingen hipster. Är Per Hagman en hipster? Han var nog på 90-talet i alla fall.

Jesus Christ. Jag kanske ÄR en hipster.

Skjut mig.