berlin 2.0

Publicerat i: recension
Läget y'all? Glömde att berätta att denne globetrotter var i Berlin förra helgen. Det var en helg fylld av kontraster: ena dagen 1700-talsopera, andra dagen en fotouställning med 2011 års mest aktiva politiska konstnär Ai Wiewei, tredje dagen mayhemdans till cementblandartechno och yr house på syndens näste Berghain, fjärde dagen ett intressant möte på svenska ambassaden om litteraturens situation i Tyskland. Sen bar det iväg till flygplatsen igen och utan att jag visste ordet av var jag hemma i denna gråa stad igen. Äsch, jag ska inte säga något ont om Stockholm, jag älskar Stockholm. Men Berlin är something else, som Cannonball Adderley skulle ha sagt. Älskar att vara där.

Operan jag såg var Mozarts Trollflöjten, eller som den heter på tyska Die Zauberflöte (lol... "är du helt bakom zauberflötet?"... förlåt), som jag ju skrev om här för några år sedan. Världens mest spelade opera, läste jag någonstans, och jag förstår varför. Den har på sätt och vis allt: fantastiska melodier, en story som är på en gång sagolikt eskapistisk (magi, drakar, prinsessor i nöd, kampen mellan ont och gott) och politisk på ett sätt som gjorde den högaktuell när den var ny (det är en "upplysningsopera" och förespråkar upplyst despotism som statsskick), den är på tyska istället för italienska och fick därigenom ett folkligare tilltal än andra kända Mozartoperor som Figaros bröllop eller Don Juan, den har mycket talad dialog och avslappnad (för att vara opera) humor, och sist men inte minst: den är rätt knäpp. Mystisk. Handlingen alltså. Allt det här med frimurare och skumma brödraskap och så... och sen att storyn faktiskt inte går exakt den väg man till en början tror att den ska gå.



Hjälten Tamino får i uppdrag av Nattens drottning att rädda hennes dotter, den vackra prinsesan Pamina, från den ondskefulle Sarastro. Problemet är bara att både Tamino och Pamina frivilligt ansluter sig till den skicklige retorikern Sarastro som får dem att tro på att hans väg är den rätta. Med sina härskartekniker får Sarastro de älskande tu att känna sann lycka i det förtryckande brödraskapets varma famn. Den dubbelt svikna Nattens drottning kommer in på slutet och bara "vaf..." men hon tvingas kapitulera. Man tycker verkligen synd om henne - inte minst för att hon har den röstmässigt mest krävande rollen, och de vackraste ariorna (men de är alltför få!).

Denna uppsättning var extremt välgjord och högklassig. Det var på Staatsoper, ett legendariskt operahus (Berlin har för tillfället fyra olika!) som just nu håller på att renoveras, varför föreställningen var på Schillerteatern (som också var en nice byggnad). Chefen för Staatsoper är ingen mindre än Daniel Barenboim, stjärnpianisten och -dirigenten. Han verkar dock inte ha haft någon direkt inblandning i den här produktionen, som regisserades av August Everding och hade Julien Salemkour som dirigent. Scenografin var vacker - man hade förlagt operan till antikens Egypten, som var det Mozart tänkte men som man ofta frångår. Fast det bästa, scenografi-wise, var gungan formad som en nymåne som Nattens drottning satt i när hon gjorde entré och sjöng sin första aria. Hon och hennes tjejgäng såg för övrigt ut som tuffa Amy Winehouse-brudar med högt svart hår och semiorientalisk eyelineranvändning (nu är jag ute och cyklar... vet inget om smink), det gillade jag. De hade i alla fall varandra, trots att det äckliga brödraskapet vann. Ok ok, Nattens drottning är kanske ett psykfall, hon ger sin dotter en kniv och sjunger jättevackert att hon vill att dottern begår ett mord och att detta är viktigt, det är rena Knutby. Men man gillar henne ändå, kanske just för att hon är så känslosam och bär på ett sår.



Apropå smink så körde denna uppsättning med blackface på den moriske slaven Monostasos, som håller Pamina tillfångatagen för Sarastros räkning men (antyds det) gör sexuella närmanden mot henne varför Sarastro straffar honom. Blackface är ändå... jag vet att man vill göra en originaltrogen tolkning och så... men det är ändå sjukt. Det är ett problematiskt inslag, för Monostasos är verkligen en "tossig neger", det är så rollfiguren ser ut, man kommer inte riktigt runt det. Det var oproblematiskt för den eurpeiska publiken på 1790-talet, men sedan dess har ju en del hänt när det gäller kampen mot rasism. Kanske är blackface det enda sättet ändå, i denna opera alltså, eftersom det är ett så absurt grepp att det skapar distans, förflyttar verket långt från vår tid. Monostasos roll gjordes för övrigt av Abdellah Lasri, en marockansk tenor. Alltid nåt. Jag menar, det hade varit värre med en vit sångare med blackface. Eller, jag vet inte. Men jag tror det.

Här är en fin inspelning med Trollflöjten, gjord av Wienerfilharmonikerna med Sir Georg Solti som dirigent. Check it out, stundvis extremt bra!

Ett besök på Staatsoper rekommenderas varmt. Liksom Berghain (fast det var lite meckigt att bli insläppt). Och Martin Gropius-museet som ställde ut Ai Weiweis foton från åren i New York på 1980-talet (skildrade ett mysigt exilhäng med andra blivande stjärnor i kulturvärlden, som Tan Dun och Chen Kaige! Samt polisbrutalitet och homofobi). Liksom, well, Berlin i allmänhet. Hatar ej denna staud.
Kommentera 0

wyclef och lauryn

Publicerat i: Allmänt

Fugees ca 1996: Wyclef Jean, Lauryn Hill och Pras Michel

Ibland tänker jag på Fugees. Hur de gick från att vara ett behjärtansvärt men musikaliskt inte jättespännande projekt till popgenier på två år, hur de med "The Score" skapade den kanske viktigaste bryggan mellan kompromisslös hiphop och den radiolyssnande mainstreampubliken, hur både Wyclef och Lauryn var så fruktantsvärt begåvade och hur Pras var 90-talets meste Ringo Starr (faktum är att "Ghetto Supastar" är exakt samma typ av hitlåt som "Octopus's Garden"). Hur de var vänner och blev kära i varandra och var ett par i hemlighet. Hur de gjorde slut, hur Lauryn äcklades av Wyclefs ego (det råder ingen tvekan om vem "Lost ones" handlar om - hon vände sig till och med mot Wyclef när hon framförde den under Fugees första frostiga återföreningskonsert), hur han inte kunde sluta spotta ur sig hitlåtar av hög kvalitet till alla från Destiny's Child till Whitney Houston.

Hur Lauryn gjorde det mest hyllade R&B-albumet någonsin (inte det bästa kanske, men ändå) för att sedan bli en svart kvinnlig miljonsäljande Jakob Hellman. Hur Wyclef långsamt men plågsamt tydligt blev en parodi på sig själv och alltmer sällan fick ur sig de där topplåtarna (fast när de kom gjorde de det med besked, ända fram till 2007). Hur de försökte återförenas, en sorglig soppa som ledde till en kass singel ("Take it easy") och en remix av en John Legend-låt som Wyclef proddade och Lauryn gästade men som var ett lika stort sömnpiller som John Legend.

Och hur det finns en generation som är födda på 1990-talet som ser hiphop som en självklar del av det svenska musikutbudet och som kanske inte ens vet vilka Fugees är.

Det finns två konserter som jag önskar att jag hade upplevt. Den ena är D'Angelo den 8 juli 2000 på Cirkus i Stockholm. Den andra är Fugees på Gino i Stockholm 1996. Om ett par månader ska jag se vad som är kvar av D'Angelo, och trots att han har dekat ner sig med stort d det senaste decenniet känns det riktigt kul. Fugees kommer jag dock aldrig få se på scen och det är nog lika bra, till skillnad från D'Angelo skulle en sådan konsert garanterat vara usel och tragisk.

Jan Gradvall skrev en gång om Wu-Tang Clan (i en artikel om Ruff Ryders) att gruppens ljus hade brunnit ut "efter att ha brunnit i båda ändarna (det brann snyggt men förbannat fort)". Tio år senare kan man konstatera att det inte var riktigt sant, Wu-Tang Clan hankar sig fortfarande fram, en liten festivalspelning här, ett litet soloalbum där, något lukrativt projekt från RZA där osv. Ruff Ryders blev dock ett kort kapitel. Men Fugees - där kan vi verkligen tala om ett ljus som brann snyggt men förbannat fort. "The Score" var en supernova, en skiva som idag känns nästan omöjlig. Inte för att den är perfekt - den är bara så unik. Detta självförtroende, att sampla The Flamingos och "Bonita Applebum" och rappa om flyktingar och sjunga en cover på en bortglömd gammal Roberta Flack-dänga... vem gör sånt? Det var ovanligt då och det är ovanligt nu. Det fanns så mycket kreativitet och melodibegåvning i Refugee Camp mellan 1996 och 1999. Wyclefs första soloalbum "The Carnival", som kom mellan "The Score" och "The Miseducation of Lauryn Hill" (man kan, om man känner för det, se de tre skivorna som en inofficiell trologi) är också rätt fantastiskt - just för att det är så experimentellt och lekfullt.

I alla fall. Jag gjorde en liten Spotify-lista med de 30 bästa låtarna med Lauryn och Wyclef, som de antingen sjunger på eller skrivit/producerat. Tyvärr finns inte Fugees "Rumble in the jungle" på Spotify, ett mycket fint samarbete med A Tribe Called Quest och Busta Rhymes (och weedcarriern John Forté) över en kaxig ABBA-sampling. Inte heller den Wyclef-producerade Eddy Grant-covern "Avenues" med Refugee Allstars feat Pras & Ky-Mani (den enda Pras-låten som inte suger). Vissa låtar är bra men passade inte in på listan (som Wyclefs "Yelé" eller Mary J Bliges Lauryn-producerade "All that I can say"). Vissa låtar är inte asbra men jag tog med dem ändå för de är möten mellan Wyclef och Lauryn (som "Year of the dragon"). För det är deras relation jag tänker mest på. Och jag tror (snillen spekulerar) att det var i denna låt, från den heta sommaren 1997, som deras romans peakade:

Kommentera 5

talk that talk

Publicerat i: recension


Nicholas: Det finns två nyckelrader på Rihannas sjätte album. Dels ”I wanna fuck you right now” på "Birthday Cake", en textrad som tycks göra musiken generad och skruva ner volymen på sig själv; låten tonas abrupt ut efter 1:18 just när den håller på att komma igång. Dels ”I’ll let you in on a dirty secret: I just wanna be loved” på "Roc Me Out". Rihanna skildrar ett liv av sexuell utlevelse som ett sätt att fly från otrygghet och bräcklighet. Det skänker hennes fina danspoplåtar en särskild dramatik. Som album är inte Talk That Talk lika starkt som knockouten Loud men innehåller ändå såväl söta Ester Dean-melodier och StarGate-beats som smakfulla The xx-tolkningar och ett samarbete med den stenhårda hiphopproducenten Bangladesh. Och den dubstepnyfikne popmogulen Dr Luke gör i "You Da One" för Rihanna det han gjorde för Britney Spears på hennes senaste skiva.

BETYG: 4/6 (från Nöjesguiden)



Annika Flynner: Jag tänkte först skriva något dräpande om recensionerna i andra tidningar, men jag orkar inte. Who cares egentligen? Att recensionerna i Aftonbladet och Expressen skulle vara ytliga och dåliga var väl ingen överraskning, inte heller att DN skulle ge skivan en försiktig 3/5 i betyg (själva texten i recensionen antydde ett högre betyg). Lite kul att Stefan Thungren i SvD gav skivan ett så högt betyg (5/6), fast det känns mer som en eftergift till att "Loud" blev så kriminellt slept on, nästan som ett politiskt beslut (själva texten i recensionen antydde ett lägre betyg), men ett välkommet sådant. Inte en enda adresserar mörkret och själen som finns i Rihannas musik, den nya fas i hennes karriär som inleddes med "Rude boy" för två år sedan. Men vem bryr sig som sagt? Jag gör ju det, av gammal vana kanske. Jag läser tidningarna och hoppas på lite bra, genomtänkt musikkritik. Sen skriver jag något surt och besserwisseraktigt här som bara får mig att framstå som en avundsjuk lillebror. Tröttsamt för alla. Jag ska sluta med det. Försöka i alla fall.



En musikalisk upplevelse tillhör bara en själv. Jag drar två slutsatser av detta. Det ena är att allt det jag känner av att lyssna på Rihanna (eller vilken musik som helst) är i slutändan väldigt subjektivt, jag kan inte begära att andra ska se och höra samma saker och processa det på samma sätt som jag, oavsett om det är en kunnig musikkritiker på en dagstidning eller någon random fjortis som lyssnar på Spotify. Det andra är att min upplevelse inte förvanskas av att andra missuppfattar eller underskattar. Mina upptäckter av subtiliteterna i Bangladesh trummor eller hur Dr Luke gör reggaepop-dubstep för Rihanna där han gjorde radiopop-dubstep i Britneys "Hold it against me" blir inte mindre värda bara för att ingen annan bryr sig om dem. Den ömhet jag känner för Rihanna när hon desperat sjunger om sin längtan efter kärlek i "Drunk on love" och hur det är en tvillinglåt till "Take care" (där Jamie xx samplas istället för The xx) där hon sjunger "I've loved and I've lost." med den tydligaste punkten efter en textrad jag hört i en R&B-låt, den ömheten kanske jag inte delar med alla, men den är min och ingen kan ta den ifrån mig. Nej, jag bryr mig inte om musikkritik. Jag bryr mig bara om musik.

Kommentera 2
Visa fler inlägg