Ständigt denne Schumann. Jag blir inte klok på karln! I onsdags spelades nämligen instrumentala verk som skilde sig radikalt från tisdagens pianosonat och från den bilden jag haft av honom. Inte alls jagad och splittrad, utan bara romantisk och självklar.

Först var det sex etyder i kanonform för två pianon. Ni vet vad kanon är va? Jag minns från musiktimmarna i mellanstadiet när man delades upp i två grupper som skulle sjunga "Broder Jakob" i kanon, och när den ena gruppen hade hunnit till "sover du, sover du?" började den andra gruppen från "Broder Jakob, broder Jakob". Det lät weird men det fungerade. Nu var det alltså två pianon istället för två grupper tioåringar, och det raffinerade var att de två pianostämmorna inte hela tiden var på exakt samma avstånd från varandra - ibland var den ena ganska långt före, ibland väldigt nära, men det lät hela tiden snyggt och taktfast. Formen gör ju också att man inte kan flippa iväg i en massa impulsiva äventyr, så som Schumann gjorde i tisdagens sonat, utan det porlade på som rinnande vatten. Väldigt vackert.

Efter det följde fantasistycken för cello och piano. Inte lika bra, det tände aldrig till utan var lite lagom mysigt hela tiden. Borgerlig musik, som jag brukar säga. Efter det kom dock ett väldigt coolt stycke, "adagio och allegro för horn och piano", det var hur grymt som helst. Annamia Larsson som spelade horn var så bra. Hon stod där med det konstiga instrumentet ur vilket episka, sagoliknande toner hördes. Hon vaggade det som ett litet barn, hon stod där helt trygg och mäktig. Adagiot var bäst, när den snabbare allegrobiten kom blev det lite hurtigt.

Efter pausen var det mer cello & piano, men lite skarpare musik denna gång. Fem stycken i folkton hette verket, och det första av dessa hade titeln/instruktionen "Mit Humor". Jag fattade inte vad humorn bestod i, men det var jag ensam om, för alla andra i publiken skrockade förnöjt efter det lilla stycket. Whaat? Men okej. Och allra sist kom ett unikt och besynnerligt: andante och variationer för två pianon, två celli och horn. Har ni någonsin hört talas om en sådan combo? Att det var två pianon snarare än ett tycker jag visserligen inte riktigt utnyttjades (till skillnad från i kanonmusiken som hördes tidigare), men det blev i alla fall extra kraftigt när så krävdes. Cellisterna gled däremot in och ut ur enstämmighet, snyggt. Och så hornet ovanpå allting, mäktigare än någonsin. Ja, det var verkligen häftigt. Musik med självförtroende och upptäckarglädje.

Igår var det dag tre av festivalen. Om det hade varit fullsmockat de två första dagarna så var det nu lite glesare i bänkraderna, men det berodde också på att det var årets hittills regnigaste dag i Stockholm. På vägen till Allhelgonakyrkan hade jag vandrat genom staden med ett trasigt paraply ovanför huvudet och Carroll Thompsons varma lovers rock i hörlurarna, kändes väldigt anglofilt och trevligt, och det var lite förvirrande att byta ut en kulturell värld mot en annan på några sekunder. Men det gick bra, humoresken i B-dur för piano som inledde konserten var uttrycksfull och vacker. Återigen ett pianostycke långt ifrån den krävande Schumann, det här var en annan Schumann, en mer nedtonad och anspråkslös.

Sedan kom sångcykeln "Frauenliebe und -Leben". Skriven samma år som Dichterliebe, men annorlunda, med dikter från en kvinnas perspektiv, och mer fokuserat på lycka och tacksamhet än ångest och dödslängtan. Sopranen Christina Högman som sjöng de här sångerna var helt suverän - total inlevelse, hon var mitt inne i musiken, det nästan lyste om henne. Det var så härligt att beskåda. Identifikationen med texten var total: hon hade till och med gjort en egen översättning från tyska till svenska och sjöng sina egna ord. På så sätt slapp man titta i texthäftet hela tiden utan kunde ägna all koncentration åt det man hörde och såg från scenen. Musiken var bra, men kvinnosynen i dikterna var det lite si och så med ("du är min herre", "jag ska bära din avbild" etc); Chamisso som skrivit dikterna var också en man. Bäst var sista låten, "Nun hast du mir den ersten Schmerz getan", det var den första gången i berättelsen (diktsviten skildrar alltså en parrelation) som ett orosmoln svävade in över förhållandet - och efter det var det slut, hemskt!

Konserten avslutades med fantasin i C-dur för piano. Ett av mina favoritstycken med Schumann. Så kraftfullt och levande! Och det märkliga är att trots att den är så fri och okonventionell i sin struktur så är den liksom hittig, samtliga tre satser har återkommande partier som är väldigt catchy och medryckande. Verket är ett lyckligt exempel på att det ur romantiskt kaos kan komma strålande glädje. En rekommenderad inspelning är den av Richter. Men Bengt Forsberg, som spelade denna kväll, gjorde verkligen inget dåligt jobb.

Kommentera 0
Allhelgonakyrkan vid Skanstull är inte bara en konsertlokal för indieartister med förkärlek för högstämda stämningar. Den är också hemvist för Kammarmusikens vänner, som varje år arrangerar en veckolång kammarmusikfestival. Förra året var jag där på deras Brahmsfestival, som ni kanske minns, och i år är det Robert och Clara Schumann som är temat. Två tummar upp säger jag, som har detta par väldigt nära hjärtat. För er som inte läste min artikel i Opus i våras: Robert Schumann är motsatsen till ett geni, en kille som älskade musik och litteratur och som drömde om att skapa lika stor musik som Bach och Beethoven, och vars misslyckade försök är rörande i sin mänsklighet och förtvivlade desperation. Han sliter som ett punkband som inte bemästrar eligitarrerna - det man får är inte Fleetwood Mac, men något som är fullt av känsla.

Samtidigt är Schumann lite jobbig ibland. Han hade så mycket ambitioner och mindervärdeskomplex, han försökte trycka in så himla mycket i ett enda stycke. Gårdagens konsert bestod av hans första pianosonat, i fiss moll (som han komponerade 1835, då han var 25 år gammal), samt sångcykeln Dichterliebe som han komponerade 1840. Pianosonaten var en tough cookie alltså - ibland var den vacker, men varje sådan passage följdes av konstruerat vansinne. Intrycket blev ganska splittrat, vilket kanske var avsikten med stycket. "Ett långt skrik efter dig" hade Robert senare beskrivit stycket som för Clara, och det komponerades på tiden då de hölls isär av hennes pappa.

Bättre var Dichterliebe. Schumann valde ut en diktsamling av Heine och tonsatte 16 av de över 60 dikterna. Sviten fungerar som en berättelse - berättarjaget är en man som blir kär, blir lycklig, blir olycklig och slutgiltigen bestämmer sig för att lägga all sin kärlek och all sin smärta i en stor kista som ska begravas i havet. Självmord? Kanske. Hur som helst är Heines ord vackra och de blev ännu vackrare genom Schumanns melodier. För han kunde verkligen skapa melodier, och när han gjorde något så kommersiellt som sånger fanns det ingen mening med att vara knepig och knixig, allt flyter fram med styrka och skärpa. Vissa lieder var lite upptempo, som den sarkastiska "Ein Jüngling liebt ein Mädchen", och det var trevligt med variation, men de bästa sångerna var de som hade ett sorgset majestätiskt tempo. Jag hade bara hört en låt tidigare, den hittiga "Ich grolle nicht" (lite "I ain't mad at ya" 150 år före 2pac), och den lät utmärkt nu, men var långt ifrån den enda höjdpunkten.

Sångaren, barytonen Karl-Magnus Fredriksson, var utmärkt. Bengt Forsberg spelade piano oklanderligt, men det var Fredriksson som var huvudpersonen. Pianosonaten framfördes av Anna Christensson som spelade med bravur, det lät som ett ganska krävande stycke. Ikväll ska Christensen och Forsberg spela ett verk för två pianon, I can't wait.
Kommentera 0

Jan Gradvall skrev en gång i våras, jag tror det var i en recension av Theodor Jensens senaste skiva, att jämnhet är överskattat. Vad har man hellre, en skiva som är jämnbra men aldrig riktigt tänder till, eller en berg- och dalbana som innehåller såväl riktigt pinsamma snedsteg som stunder av gnistrande mästerlighet? Vilken typ av skiva är mest intressant?

Jag tyckte det där var ganska tänkvärt. I alla fall när man recenserar skivor så kan man lätt sänka betyget ett snäpp om en skiva inte är bra rakt igenom. Vilket på ett sätt är ganska orättvist. En toppfilm kan innehålla en och annan dålig replik, en fantastisk roman kan innehålla ett trist kapitel; det är inte avsaknaden av dåliga saker som gör något bra, utan närvaron av bra saker.

Det kan förklara fenomenet ”klassiska skivor som innehåller en skitlåt”. För det är verkligen ett fenomen, välkänt bland om inte alla så åtminstone väldigt många rocknördar. Jag brukar kalla det för Adam raised a Cain-syndromet. ”Adam raised a Cain” är låt nummer två på Bruce Springsteens ”Darkness on the edge of town”. En riktigt hopplöst dålig låt, outhärdlig muskelrock som sticker ut i den annars väldigt homogena och älskvärda sångcykeln. Men liksom den nästan lika iögonfallande trista ”She’s the one” på Bruce Springsteens föregående album, ”Born to run”, har ”Adam raised a Cain” inte hindrat skivan från att bli klassisk. Med andra ord: att skivan inte är helt jämn har inte gjort den mindre fantastisk.

Visst, det hade väl varit trevligt om den sunkiga rockdängan inte var med (eller ännu hellre, utbytt mot en poppig inspelning av ”Because the night” eller någon annan låt från samma era), men nu är den där och vad ska man göra? Den föregås av ”Badlands” och följs av ”Something in the night”. Sämre kan man ha det. Och resten av skivan är ju hur bra som helst. När man har kommit till ”Factory” och hummar med i slutet har man glömt att muskelrock över huvud taget existerar.

Varför är ”klassiska skivor som innehåller en skitlåt”-fenomenet ett fenomen? För att skivor som innehåller riktigt dåliga låtar inte borde kunna bli klassiska. Men jämnhet är som sagt överskattat. Samtidigt ska man inte underskatta värdet av en riktigt jämn skiva. En sån som man kan slänga på när som helst, oavsett om man har en middagsbjudning eller kommer hem sliten efter jobbet och bara vill varva ner, en skiva som aldrig riskerar att överraska och bli jobbig. En riktigt fin och stabil trea, som just på grund av sin beundransvärda stabilitet blir en fyra. När jag tänker efter är det svårt att hitta något konkret exempel – en skiva som inte är fantastisk men som man gillar väldigt mycket ändå – men låt oss säga Jaheims ”The Makings of a Man”. Den är aldrig magisk. Men den är hela tiden så himla go.

Och så får man inte heller glömma att det finns skivor som är både mästerliga och jämna, som innehåller ögonblick av genialisk upphöjdhet men som är kliniskt befriade från anmärkningsvärda dippar. Som Elvis Costellos & Burt Bacharachs ”Painted from memory”, Miles Davis ”Kind of blue” eller Oskar Linnros ”Vilja bli”. Såna skivor är oslagbara. Men skivor måste inte vara beskaffade på det viset för att anses vara mästerliga, det är min enda poäng.

Här är några exempel på Adam raised a Cain-syndromet. Fyll gärna på i kommentarerna.
Morrissey, "Vauxhall and I" - "Spring heeled Jim"
Beach Boys, "Ped Sounds" - "Sloop John B"
Bob Dylan, "Blood on the tracks" - "Lily, Rosemary and the Jack of Hearts"
Frida Hyvönen, "Silence is wild" - "Birds"
Neil Young, "Harvest" - "There's a world"
Van Morrison, "Into the music" - "Rolling hills" (fast jag måste erkänna att jag börjat gilla den, sjukt nog)
David Bowie, "Young Americans" - "Across the universe"
The Sleepy Jackson, "Lovers" - "Fill me with apples"
Belle & Sebastian, "The Boy with the Arab Strap" - den där keffa spoken word-låten
Wu-Tang Clan, "Enter the Wu-Tang/36 Chambers" - "Clan in da front"
A Tribe Called Quest, "Midnight Marauders" - "Hot sex" (ett bonusspår, men ändå)
The Beatles, "Revlolver" - "Yellow submarine"
Prince, "Dirty Mind" - "Sister"
Al Green, "I'm still in love with you" - "Oh, Pretty Woman"
Paul Simon, "Still crazy after all these years" - "Gone at last"
Jay-Z, "The Black Album" - "Justify my thug"
Carole King, "Tapestry" - "Smackwater Jack"

Kommentera 22
Visa fler inlägg