schumannfestivalen, dag 2 och 3

Ständigt denne Schumann. Jag blir inte klok på karln! I onsdags spelades nämligen instrumentala verk som skilde sig radikalt från tisdagens pianosonat och från den bilden jag haft av honom. Inte alls jagad och splittrad, utan bara romantisk och självklar.

Först var det sex etyder i kanonform för två pianon. Ni vet vad kanon är va? Jag minns från musiktimmarna i mellanstadiet när man delades upp i två grupper som skulle sjunga "Broder Jakob" i kanon, och när den ena gruppen hade hunnit till "sover du, sover du?" började den andra gruppen från "Broder Jakob, broder Jakob". Det lät weird men det fungerade. Nu var det alltså två pianon istället för två grupper tioåringar, och det raffinerade var att de två pianostämmorna inte hela tiden var på exakt samma avstånd från varandra - ibland var den ena ganska långt före, ibland väldigt nära, men det lät hela tiden snyggt och taktfast. Formen gör ju också att man inte kan flippa iväg i en massa impulsiva äventyr, så som Schumann gjorde i tisdagens sonat, utan det porlade på som rinnande vatten. Väldigt vackert.

Efter det följde fantasistycken för cello och piano. Inte lika bra, det tände aldrig till utan var lite lagom mysigt hela tiden. Borgerlig musik, som jag brukar säga. Efter det kom dock ett väldigt coolt stycke, "adagio och allegro för horn och piano", det var hur grymt som helst. Annamia Larsson som spelade horn var så bra. Hon stod där med det konstiga instrumentet ur vilket episka, sagoliknande toner hördes. Hon vaggade det som ett litet barn, hon stod där helt trygg och mäktig. Adagiot var bäst, när den snabbare allegrobiten kom blev det lite hurtigt.

Efter pausen var det mer cello & piano, men lite skarpare musik denna gång. Fem stycken i folkton hette verket, och det första av dessa hade titeln/instruktionen "Mit Humor". Jag fattade inte vad humorn bestod i, men det var jag ensam om, för alla andra i publiken skrockade förnöjt efter det lilla stycket. Whaat? Men okej. Och allra sist kom ett unikt och besynnerligt: andante och variationer för två pianon, två celli och horn. Har ni någonsin hört talas om en sådan combo? Att det var två pianon snarare än ett tycker jag visserligen inte riktigt utnyttjades (till skillnad från i kanonmusiken som hördes tidigare), men det blev i alla fall extra kraftigt när så krävdes. Cellisterna gled däremot in och ut ur enstämmighet, snyggt. Och så hornet ovanpå allting, mäktigare än någonsin. Ja, det var verkligen häftigt. Musik med självförtroende och upptäckarglädje.

Igår var det dag tre av festivalen. Om det hade varit fullsmockat de två första dagarna så var det nu lite glesare i bänkraderna, men det berodde också på att det var årets hittills regnigaste dag i Stockholm. På vägen till Allhelgonakyrkan hade jag vandrat genom staden med ett trasigt paraply ovanför huvudet och Carroll Thompsons varma lovers rock i hörlurarna, kändes väldigt anglofilt och trevligt, och det var lite förvirrande att byta ut en kulturell värld mot en annan på några sekunder. Men det gick bra, humoresken i B-dur för piano som inledde konserten var uttrycksfull och vacker. Återigen ett pianostycke långt ifrån den krävande Schumann, det här var en annan Schumann, en mer nedtonad och anspråkslös.

Sedan kom sångcykeln "Frauenliebe und -Leben". Skriven samma år som Dichterliebe, men annorlunda, med dikter från en kvinnas perspektiv, och mer fokuserat på lycka och tacksamhet än ångest och dödslängtan. Sopranen Christina Högman som sjöng de här sångerna var helt suverän - total inlevelse, hon var mitt inne i musiken, det nästan lyste om henne. Det var så härligt att beskåda. Identifikationen med texten var total: hon hade till och med gjort en egen översättning från tyska till svenska och sjöng sina egna ord. På så sätt slapp man titta i texthäftet hela tiden utan kunde ägna all koncentration åt det man hörde och såg från scenen. Musiken var bra, men kvinnosynen i dikterna var det lite si och så med ("du är min herre", "jag ska bära din avbild" etc); Chamisso som skrivit dikterna var också en man. Bäst var sista låten, "Nun hast du mir den ersten Schmerz getan", det var den första gången i berättelsen (diktsviten skildrar alltså en parrelation) som ett orosmoln svävade in över förhållandet - och efter det var det slut, hemskt!

Konserten avslutades med fantasin i C-dur för piano. Ett av mina favoritstycken med Schumann. Så kraftfullt och levande! Och det märkliga är att trots att den är så fri och okonventionell i sin struktur så är den liksom hittig, samtliga tre satser har återkommande partier som är väldigt catchy och medryckande. Verket är ett lyckligt exempel på att det ur romantiskt kaos kan komma strålande glädje. En rekommenderad inspelning är den av Richter. Men Bengt Forsberg, som spelade denna kväll, gjorde verkligen inget dåligt jobb.


schumannfestivalen, dag 1

Allhelgonakyrkan vid Skanstull är inte bara en konsertlokal för indieartister med förkärlek för högstämda stämningar. Den är också hemvist för Kammarmusikens vänner, som varje år arrangerar en veckolång kammarmusikfestival. Förra året var jag där på deras Brahmsfestival, som ni kanske minns, och i år är det Robert och Clara Schumann som är temat. Två tummar upp säger jag, som har detta par väldigt nära hjärtat. För er som inte läste min artikel i Opus i våras: Robert Schumann är motsatsen till ett geni, en kille som älskade musik och litteratur och som drömde om att skapa lika stor musik som Bach och Beethoven, och vars misslyckade försök är rörande i sin mänsklighet och förtvivlade desperation. Han sliter som ett punkband som inte bemästrar eligitarrerna - det man får är inte Fleetwood Mac, men något som är fullt av känsla.

Samtidigt är Schumann lite jobbig ibland. Han hade så mycket ambitioner och mindervärdeskomplex, han försökte trycka in så himla mycket i ett enda stycke. Gårdagens konsert bestod av hans första pianosonat, i fiss moll (som han komponerade 1835, då han var 25 år gammal), samt sångcykeln Dichterliebe som han komponerade 1840. Pianosonaten var en tough cookie alltså - ibland var den vacker, men varje sådan passage följdes av konstruerat vansinne. Intrycket blev ganska splittrat, vilket kanske var avsikten med stycket. "Ett långt skrik efter dig" hade Robert senare beskrivit stycket som för Clara, och det komponerades på tiden då de hölls isär av hennes pappa.

Bättre var Dichterliebe. Schumann valde ut en diktsamling av Heine och tonsatte 16 av de över 60 dikterna. Sviten fungerar som en berättelse - berättarjaget är en man som blir kär, blir lycklig, blir olycklig och slutgiltigen bestämmer sig för att lägga all sin kärlek och all sin smärta i en stor kista som ska begravas i havet. Självmord? Kanske. Hur som helst är Heines ord vackra och de blev ännu vackrare genom Schumanns melodier. För han kunde verkligen skapa melodier, och när han gjorde något så kommersiellt som sånger fanns det ingen mening med att vara knepig och knixig, allt flyter fram med styrka och skärpa. Vissa lieder var lite upptempo, som den sarkastiska "Ein Jüngling liebt ein Mädchen", och det var trevligt med variation, men de bästa sångerna var de som hade ett sorgset majestätiskt tempo. Jag hade bara hört en låt tidigare, den hittiga "Ich grolle nicht" (lite "I ain't mad at ya" 150 år före 2pac), och den lät utmärkt nu, men var långt ifrån den enda höjdpunkten.

Sångaren, barytonen Karl-Magnus Fredriksson, var utmärkt. Bengt Forsberg spelade piano oklanderligt, men det var Fredriksson som var huvudpersonen. Pianosonaten framfördes av Anna Christensson som spelade med bravur, det lät som ett ganska krävande stycke. Ikväll ska Christensen och Forsberg spela ett verk för två pianon, I can't wait.

adam raised a cain-syndromet

Jan Gradvall skrev en gång i våras, jag tror det var i en recension av Theodor Jensens senaste skiva, att jämnhet är överskattat. Vad har man hellre, en skiva som är jämnbra men aldrig riktigt tänder till, eller en berg- och dalbana som innehåller såväl riktigt pinsamma snedsteg som stunder av gnistrande mästerlighet? Vilken typ av skiva är mest intressant?

Jag tyckte det där var ganska tänkvärt. I alla fall när man recenserar skivor så kan man lätt sänka betyget ett snäpp om en skiva inte är bra rakt igenom. Vilket på ett sätt är ganska orättvist. En toppfilm kan innehålla en och annan dålig replik, en fantastisk roman kan innehålla ett trist kapitel; det är inte avsaknaden av dåliga saker som gör något bra, utan närvaron av bra saker.

Det kan förklara fenomenet ”klassiska skivor som innehåller en skitlåt”. För det är verkligen ett fenomen, välkänt bland om inte alla så åtminstone väldigt många rocknördar. Jag brukar kalla det för Adam raised a Cain-syndromet. ”Adam raised a Cain” är låt nummer två på Bruce Springsteens ”Darkness on the edge of town”. En riktigt hopplöst dålig låt, outhärdlig muskelrock som sticker ut i den annars väldigt homogena och älskvärda sångcykeln. Men liksom den nästan lika iögonfallande trista ”She’s the one” på Bruce Springsteens föregående album, ”Born to run”, har ”Adam raised a Cain” inte hindrat skivan från att bli klassisk. Med andra ord: att skivan inte är helt jämn har inte gjort den mindre fantastisk.

Visst, det hade väl varit trevligt om den sunkiga rockdängan inte var med (eller ännu hellre, utbytt mot en poppig inspelning av ”Because the night” eller någon annan låt från samma era), men nu är den där och vad ska man göra? Den föregås av ”Badlands” och följs av ”Something in the night”. Sämre kan man ha det. Och resten av skivan är ju hur bra som helst. När man har kommit till ”Factory” och hummar med i slutet har man glömt att muskelrock över huvud taget existerar.

Varför är ”klassiska skivor som innehåller en skitlåt”-fenomenet ett fenomen? För att skivor som innehåller riktigt dåliga låtar inte borde kunna bli klassiska. Men jämnhet är som sagt överskattat. Samtidigt ska man inte underskatta värdet av en riktigt jämn skiva. En sån som man kan slänga på när som helst, oavsett om man har en middagsbjudning eller kommer hem sliten efter jobbet och bara vill varva ner, en skiva som aldrig riskerar att överraska och bli jobbig. En riktigt fin och stabil trea, som just på grund av sin beundransvärda stabilitet blir en fyra. När jag tänker efter är det svårt att hitta något konkret exempel – en skiva som inte är fantastisk men som man gillar väldigt mycket ändå – men låt oss säga Jaheims ”The Makings of a Man”. Den är aldrig magisk. Men den är hela tiden så himla go.

Och så får man inte heller glömma att det finns skivor som är både mästerliga och jämna, som innehåller ögonblick av genialisk upphöjdhet men som är kliniskt befriade från anmärkningsvärda dippar. Som Elvis Costellos & Burt Bacharachs ”Painted from memory”, Miles Davis ”Kind of blue” eller Oskar Linnros ”Vilja bli”. Såna skivor är oslagbara. Men skivor måste inte vara beskaffade på det viset för att anses vara mästerliga, det är min enda poäng.

Här är några exempel på Adam raised a Cain-syndromet. Fyll gärna på i kommentarerna.
Morrissey, "Vauxhall and I" - "Spring heeled Jim"
Beach Boys, "Ped Sounds" - "Sloop John B"
Bob Dylan, "Blood on the tracks" - "Lily, Rosemary and the Jack of Hearts"
Frida Hyvönen, "Silence is wild" - "Birds"
Neil Young, "Harvest" - "There's a world"
Van Morrison, "Into the music" - "Rolling hills" (fast jag måste erkänna att jag börjat gilla den, sjukt nog)
David Bowie, "Young Americans" - "Across the universe"
The Sleepy Jackson, "Lovers" - "Fill me with apples"
Belle & Sebastian, "The Boy with the Arab Strap" - den där keffa spoken word-låten
Wu-Tang Clan, "Enter the Wu-Tang/36 Chambers" - "Clan in da front"
A Tribe Called Quest, "Midnight Marauders" - "Hot sex" (ett bonusspår, men ändå)
The Beatles, "Revlolver" - "Yellow submarine"
Prince, "Dirty Mind" - "Sister"
Al Green, "I'm still in love with you" - "Oh, Pretty Woman"
Paul Simon, "Still crazy after all these years" - "Gone at last"
Jay-Z, "The Black Album" - "Justify my thug"
Carole King, "Tapestry" - "Smackwater Jack"


de välvilliga

Det finns en sak som jag tänkt på ganska länge. Närmare bestämt sedan oktober 2005 då Franz Ferdinand släppte sitt andra album och döpte det till "You could have it so much better". Jag hörde aldrig skivan, men tyckte titeln var fascinerande formulerad: där fick de allt till det! Eller? Det är en så universell fras. Välmenande. Alla kan få det bättre - du, killen i kassan på ICA, min mamma, vem som helst. Livet är större än så här, tro mig! Samma tanke upprepades i Sverker Sörlins fina essä om Caspar David Friedrich i DN Kultur i höstas: "Du är en del av något större. Ett annat liv är möjligt!". Och Andres Lokko (whoops, då var vi där igen) sa när han blev intervjuad i Babel att det han brinner för är att få folk att upptäcka att det finns något annat, något mer än det som de flesta omger sig med och tar för givet.

Men hur sympatisk är den här filosofin egentligen? Är den inte lite förtryckande på sätt och vis? Åtminstone om man tolkar "få det bättre" som att gå in för andra saker i livet än vad man för tillfället gör. Liksom, varför inte låta folk göra vad de gör om de gillar det? Det här självgoda missionerandet, vem gav mandat för det, vem bad om det? Bara missionären själv. Nu pratar jag inte om Andres Lokko utan om konceptet, att tycka synd om folk som inte har det tillräckligt bra, som inte vet bättre än att sitta i sina radhus och titta på favoritprogrammet på tv. "You could have it so much better". Varför då?

Det är ju inte en helt neutral fras. Den implicerar en fortsättning: du kan få det bättre, OM DU BARA etc etc. Om du bara höjer blicken. Om du bara vidgar dina vyer och börjar pröva lite nya saker. Om du bara ifrågasätter ditt liv lite mer än vad du gör nu. Om du bara erkänner att du har ett val, att du har valt att vara där du är nu och att du kan välja att vara någon annanstans. Om du bara stänger av Lars Winnerbäck-skivan och lyssnar på Mozarts 18:e pianokonsert istället. Om du bara blir lite mer romantisk.

Mitt problem är att jag kan skriva under på alla de här tankarna. Rent instinktivt känner jag att det är sant. Men jag vet samtidigt att det inte är upp till mig att skriva folk på näsan och upplysa dem om vilka brister jag anser att de har i sina liv. För vad vet jag om andra människors lycka? Och vad vet Franz Ferdinand? Vem är någon att ställa sig till doms över en annan människas liv, skaka på huvudet och säga "jag tycker synd om dig, du skulle verkligen kunna ha det så mycket bättre"?

"You could have it so much better" är ju en upplysning. Något som kommer från missionären, något som personen det riktar sig till inte kände till tidigare. Och vad ska man göra med den informationen? Få dåligt samvete för att man gillar melodifestivalen och Peter Settman? Skämmas och börja hetsköpa dubstep-tolvor och specialimporterade skjortor? Eller bara känna sig förolämpad, stämplad som en förlorare?

Hela hipsterkulturen bygger på ett slags stress. Stressen över att inte ha koll på det senaste inom musik, mode och uteliv. Men det kan vara en glädjefylld stress, kan jag tänka mig: en lustfylld jakt som aldrig tar slut, där tempot och själva flödet av konsumerade produkter och erfarenheter får ett värde i sig. "You could have it so much better" gäller konstant, med nya friska imperativ varje vecka. Det som gör att jag inte kan identifiera mig med den synen på kultur är att jakten blir lika viktig eller viktigare än det som jagas, det vill säga kultur. Om jag njuter av en skiva vill jag göra det för att musiken är fantastisk, inte för att den för närvarande har en viss status i hipster-Nasdaq Dow Jones. Jag vill inte ha de där imperativen, jag vill ha mina egna. Och så känner nog de flesta.

Det kanske ter sig lite motsägelsefullt att jag, som inte gör så mycket annat än att tipsa om musik, är kritisk mot idén att man kan säga åt folk att de skulle kunna ha det bättre. Men det har att göra med vad man tar i anspråk - om man bara säger "det här är bra" så gör man ingen skada, då kan folk välja att lyssna på en om de vill och ignorera en om de känner för det. Om man däremot säger "det här är bra, och ditt liv kommer bli bättre om du tar det till dig, för ditt liv är inte tillräckligt bra just nu", då är det en annan sak, då finns det en helt annan laddning av skuldbeläggande. Ingen kritiker säger ju sådär rakt ut, självklart inte, men det skulle inte förvåna mig om många tänkte så. Och jag tycker att det är ganska hemskt att tänka så. Det är nedlåtande. Föraktfullt nästan.

You could have it so much worse. Det är också sant, vi är i Sverige och inte i Darfur eller Gaza. Fast med det snusförnuftiga mottot blir det svårt att tipsa någon om något, att säga något om något. Bäst är kanske att inte tänka på "you" alls.

darling lokki

Jag har lyssnat på Andres Lokkos sommarprat i P1. Så gulligt! Han gör sitt yttersta för att artikulera varje bokstav, som en artig och allvarlig tv-hallåa från 1950-talet, och för att vara tillräckligt underhållande och sympatisk, mån om att inte prata för mycket om sig själv. Han verkar så snäll, lika befriad från attityd och poser som en liten pojke. En charmig osäkerhet. Självsäkerheten visar sig bara i valet av musik - 14 nyanser av anglofili är vad som bjuds, från Honest Jon's-mys till Postcard-nostalgi. Han ignorerar kaxigt de outtalade förväntningarna på att ge P1-lyssnarna en hipster-Graal, en kanon av pophistoriens eller åtminstone samtidens absolut bästa låtar, något som han mer än någon annan sommarpratare är i stånd att fixa. Men nej, det var aldrig aktuellt, hans ambition var i stället att göra ett så kongenialt soundtrack som möjligt till den lilla berättelsen "anglofilen som flyttade till London". Var sak på sin plats.

Som sommarprat betraktat var det ett bra program, de är ju oftast så trista och meningslöst referande ("det här har jag gjort i mitt liv... den här lustiga saken hände då... ja, och så blev det ganska bra till slut"), det här var ju ändå genomtänkt och välgjort. På slutet pratade Lokko politik, men inte på det där armarna-i-kors-och-spottande sättet som han ibland har gjort i text, utan kort, sakligt och återigen artigt. Precis när stämningen började röra sig från det artiga till det hårda och bestämda räddade A-Lo showen genom att slänga på Joe Smooths optimistiska klassiker "Promised Land" och tillägna den till Jesus, Karl Marx och Labour-politikern Ken Livingstone. Ett sätt att säga: låt oss inte glömma att politik kan vara något vackert, nu ska vi inte bara fokusera på det negativa och nojja ihjäl oss på vad som kan hända om Sverigedemokraterna kommer in i riksdagen.

Kanske fick Andres Lokko tillräckligt med ego-boost av utgivningen av antologierna i våras och av all uppmärksamhet som kringgärdade den, kanske är han bara genuint smickrad och tacksam för att han blev inbjuden att bli sommarpratare. Han har ju smädat programmet så mycket i diverse krönikor, men liksom med det överdrivna DN-hatet har man anat en liten avundsjuka i allt det där positionerandet. Hur som helst så blev jag överraskad över hans ödmjukhet i programmet. (Ödmjukhet kanske blir nästa trend bland hipsters? Det vore något det. Masskonkurs bland Södermalms klädbutiker eftersom ingen vill klä sig i något som sticker ut för mycket och ta för mycket uppmärksamhet i anspråk.)

Häromdagen frågade en yngre kompis till mig på twitter om jag hade "en man-crush i den där Andres Lokko, jag vet inte ens vem det är men du snackar verkligen mycket om honom". Det var en rolig tweet. Jag tror det är en generationsgrej. Var man någon gång under en händelsefattig tonårsperiod prenumerant på tidningen Pop så är det nog svårt att inte fortsätta bry sig om karln. Är man född 1970 är det nog lugnt, är man född 1990 är det definitivt lugnt, men jag är född 1982 och har aldrig varit lugn med någonting.

drake - thank me later



Nicholas: Det finns de som hatar Drake. För att han är mesig, för att han inte är ett dugg ghetto, för att han inte kan rappa. Men Drake ska inte jämföras med Slim Thug eller Nas. Han gör en helt ny typ av rap – intima, privata, självrannsakande texter, punchlines från dagboken. Det handlar om livet, om villkoren för kärlek och lycka, om alienation och distans. Drake låter oss följa med i vartenda steg i hans resa från charmig nykomling till cynisk superstjärna. Hans metaforer är fräscha och sammanflätningen av sång och rap är hypnotisk. Lägg därtill beats som är dovt melankoliska, ljudet av en regntung gryning. Denna debut är redan en klassiker. BETYG: 6/6 (
från Nöjesguiden nr 6-7/2010)

Annika Flynner: Jag minns när Eminems första storbolagssingel, "My name is", släpptes. Marie Birde skrev en krönika i Aftonbladet Plus och gav den tummen upp med motiveringen "äntligen en rappare som rappar så att man hör vad han säger". Men grejen är att man hör alltid vad en rappare säger om texten är bra, om den sticker ut, om rapparen i fråga reser sig över havet av slentriangrepp. Det gör Drake. Det finns så många minnesvärda textrader, de är kvicka och smarta och nyskapande. Men det är inte som fräsch rappare som Drake imponerar, utan som en Jens Lekman för R&B-världen. Romantik med humor, allvarlig och distanserad på samma gång. (Melodin till "Karaoke" låter för övrigt lite som Jens Lekmans "The Cold Swedish Winter".) Det är bara lämpligt att debutalbumets centrala spår är något så postironiskt som en äkta tryckare, den fantastiska "Shut it down" som gästas av melodigeniet The-Dream, en neonskimrande powerballad som aldrig tar slut. Denna låt och även andra, som "Fancy", vågar göra något som är ovanligt i rap- och R&B-låtar: låta hela musiken transformeras i sticket. Melodin och texten är kvar, men bakgrunden glider över i något annat - effekten blir fantastisk, man får en sån där underbar känsla av hur exakt vad som helst kan hända i en poplåt. Detta är kanske nästa logiska steg för den beatbaserade hiphopen, som rört sig allt längre från korta repetetiva loopar. "Show me a good time" flirtar med dubstep genom att använda samma tempo som den brittiska genren, men tar aldrig steget fullt ut. I övrigt imponerar musiken genom att inte bara vara extremt homogen (ovanligt i dessa tider då ett album ofta är ett lapptäcke av olika producenters alster) utan även atmosfärisk på ett sätt som påminner mer om syntmelankolikern Vangelis än om hiphop. Ah, det finns så mycket att säga, det finns så mycket som är bra med denna skiva. Till och med Timbalands bidrag är bra, bara en sån sak. Det säger något att den sämsta låten på skivan är "Up all night" som gästas av glödheta Nicki Minaj. Så hög är lägstanivån, så bra är skivan, så grym är Drake. Han är så självsäker. Bara en sån sak som att han struntar i att ta med hitsinglarna "Best I ever had" och "Forever". Som Beatles när de struntade i att ta med "I want to hold your hand" på "With the Beatles". Jag älskar sånt. Drake räknar kallt med att vi ska älska skivan ändå. Och det gör vi.

pop på svenska

Kanske är det Vit Päls, kanske är det Håkan Hellström, kanske är det Lorentz, kanske är det Oskar Linnros, kanske är det min vän Anders som har fått dille på Ted Gärdestad och efter tio år av engelskspråkiga popband börjat skriva låtar på svenska. Men jag har nåtts av en insikt: en svensk poplåt blir bättre av att texten är på svenska, en artist blir mer intressant om han eller hon skriver på modersmålet. Eftersom man inte kommer undan med vad som helst (nonsenspoesi kan ju faktiskt passera som coolt om det är på engelska, fråga 99% av alla indieband) så tvingas låtskrivaren säga något som faktiskt betyder någonting, och då är ju också chansen större att det når in i lyssnarens hjärta.

Det här bygger givetvis på premissen att texter faktiskt spelar roll i musik, att orden kan ha lika stor eller större betydelse som ljuden och melodierna när det gäller den emotionella effekten. Och tidigare har jag starkt betvivlat detta, i mitt romantiska förhållningssätt till tonernas konst. Även om Hal Davids rim är perfekta så är det ingenting mot Burt Bacharachs musik, liksom. Själv har jag haft svårt att skriva låtar eftersom jag alltid varit mer intresserad av melodier och ackordföljder än av rimmande fraser, och följaktligen är ration låtfragment-färdigskrivna låtar cirka 20:1. Naturligtvis har Les Beaux Chevaux produktion blivit lidande av detta. De enda låtar som jag lagt upp på nätet är också små instrumentaler som nästan är provocerande i sin anspråkslöshet. De "riktiga" låtarna har jag inte vågat släppa ifrån mig än. Min akilleshäl är att jag kan hitta på en melodi och en refräng, men sen orkar jag inte skriva en text, och så gör jag aldrig klart låten. Texterna har liksom inte engagerat mig på samma sätt.

Men jag börjar få ett nytt förhållande till texter. Sedan en tid tillbaka har jag slutat se Bob Dylan och Håkan Hellström som undantag, sedan en tid tillbaka har jag verkligen börjat lyssna på alla poplåtars texter, erkänt att de finns och faktiskt kan ha en avgörande roll i hur högt man ska värdera en låt. Det kanske är uppenbart för er och för alla andra, men ni måste förstå – jag är HELT besatt av musik, av den absoluta musiken, jag uppfylls av klangernas ljus som en troende uppfylls av Gud. Det är inte så att jag sett ner på texter, men i förhållande till den magiska tonkonsten har de mänskliga orden känts banala och enkla. En tavla säger mer än tusen ord; ett Duke Ellington-ackord säger mer än tusen tavlor. Men sedan en tid tillbaka har jag verkligen börjat uppskatta texterna. Det är därför jag nu helt plötsligt ser en skillnad på svenska artister som sjunger på svenska och de som inte gör det. Det är så grymt med låtar som har texter som verkligen berör, som inte bara passar in i musiken utan verkligen förhöjer den. Och jag får lust att själv skriva såna låtar, svenskspråkiga låtar.

Popmusik är så himla komplext. Det finns så många komponenter som spelar roll i ett verks kvalitet – inte bara melodi, harmoni och rytm, utan även arrangemang, produktion, instrument, röstens karaktär, orden som sjungs och hur de stämningsmässigt förhåller sig till musiken, vem artisten är och hur mycket av dennes liv som man läser in i texten, hur texten förhåller sig till andra texter, hur musiken förhåller sig till annan musik, hur modernt eller konservativt uttrycket upplevs, och hur modernt eller konservativt det hade upplevts i en annan tid, i en annan kontext. Det där är bara början. Sedan finns allt det visuella – skivomslag, videor, kläder, frisyrer, den image som artisten odlat, den omtanke (eller bristen på sådan) som han eller hon lägger i sådana detaljer. Det visuella är mindre viktigt för mig än det musikaliska och det litterära, men jag skulle inte vilja säga att det är ointressant.

Hur som helst. Det jag skulle komma till är att jag har en ny vision för hur jag ska göra musik själv. Det ska tillstås att jag genom åren haft ungefär lika många sådana visioner som jag har haft färdiga låtar, men det spelar ingen roll, vi drömmare har carte blanche, det finns ingen plikt att vara effektiv och praktiskt i realiserandet av drömmarna. Vissa saker är ju bättre i teorin än i praktiken också, och det innebär ju inte att sakerna inte är bra, you dig? Hur som helst, den senaste vägen är denna: en blandning av Arthur Russell och Dudley Perkins, med texter på svenska. Harmonisk asketism – bara trummor och sång – i verserna, först i refrängen ska elpianoackorden tillåtas tassa fram. Arthur Russell förstod att melodierna blir så fria och vackra om man låter bli att kedja fast dem vid ackord, och jag förstår hur han tänkte. Fast istället för att låta en cello ackompanjera rösten tänkte jag på något i stil med "Sucker MC's", åtminstone i verserna då som sagt. Men framförallt: svenska texter. Jag tror det kan bli bra. I'll let you know om det resulterar i något.


M.I.A. - /\/\ /\ Y /\



Nicholas: Rappandet, konstintresset, revolutionsromantiken, kärleken till kaotisk dansmusik – M.I.A. är ingenting annat än en Chuck D för vår tid. Debuten var ljuvt rå och uppföljaren var mer genomtänkt och välgjord, men just därför också lite tråkig. Detta tredje album är en smart väg framåt. Beatsen klapprar och tjuter utan pardon, men samtidigt rymmer musiken ett lugn, en dubbig rymd. Enda minuset är den jobbiga rocklåten Meds and Feds. Hitten heter denna gång It Takes a Muscle, en reggaeballad om förälskelsens livsfarliga utmaning. BETYG: 5/6 (
från Nöjesguiden nr 6-7/2010)

Annika Flynner: Bra recension, håller med. Förra skivan var ärligt talat ganska bull, förutom Paper Planes då, men den blev ju ganska uttjatad. "It takes a muscle to fall in love"... så fin den låten är. Påminner lite om när Nicki Minaj sjunger "shorty I'm just gonna say this one time: you're the illest", alltså när en tuff tjej sänker garden en sekund, sen höjer hon den igen (Your Love tror jag den låten heter, Carro tjatar alltid om den). Det är inte lätt att vara kär och gullig om man vill vara hårdast och mest kompromisslös och krossa systemet. Men även vi som inte står på barrikaderna kan relatera. Det krävs en ansträngning för att bli kär, ett risktagande, ett hopp över kanten till känslornas avgrund. Att ge sig hän, att offra sig. Nej, det är inte alla som klarar av det, som har råd med det. Man kan vara emotionellt pank, befriad på själsliga resurser. It takes a muscle, det krävs något som inte alla förmår att frambringa.

ulf malmros och konsten

Jag har inte sett en enda film av Ulf Malmros. Ändå står han för allt jag hatar med svensk film, allt det som Ruben Östlund, Jesper Ganslandt och Johan Kling var en skön reaktion mot. Han gör såna där mysiga, lagom "galna" filmer, etta på biotoppen, underhållning för hela familjen. "Den bästa sommaren". "Smala Sussie". "Tjenare kungen". "Bröllopsfotografen". My God, jag skulle hellre, om inte dö så åtminstone få en riktigt smaskig örfil än att se en av de filmerna. Jag såg några scener ur "Smala Sussie" när jag gick en sommarkurs i filmvetenskap på Lunds universitet en gång. De där tio minuterna bekräftade alla mina fördomar.

Varför skriver jag detta? För att Ulf Malmros var sommarpratare i P1 i söndags och jag lyssnade på honom medan jag strykte en skjorta. Han var faktiskt himla bra, berättade en väldigt personlig historia på ett väldigt levande sätt. Och det är svårt att tycka illa om någon som berättar att han fått cancer. Jag önskar Ulf ett långt liv med en god hälsa. Jag vill inte att han ska berövas sin innersta längtan, att få se sina pojkar växa upp till odrägliga tonåringar. Jag menar det.

Men det var en grej som skavde när man lyssnade på Malmros berättelse. När han berättade om sin reaktion när läkaren meddelade att han hade en tumör sa han "hade det här varit en film så hade jag låtit huvudpersonen få ångest i blicken, börjat andat tungt, satt sig ner, tonat bort alla ljud, satt på lite obehaglig musik - men så blev det inte. Istället pratade jag lite med läkaren om ditten och daten, frågade lite om hur tekniken underlättat deras arbete, och gick lugnt därifrån. Har ni någonsin hört något så konstigt? Det hade aldrig fungerat på film. Och när jag gick tillbaka till jobbet var jag glad och låtsades som ingenting. Det hade inte heller fungerat på film, sådär vill vi inte att filmkaraktärer ska bete sig. Man kan inte identifiera sig med det."

Sådär höll han på ett långt tag, jämförde sitt beteende efter chocken med hur han ansåg att filmpubliken vill att en karaktär på film ska bete sig i en motsvarande situation. Han avslöjade att när det visade sig att tumören inte var malign och han började återhämta sig så fick han en massa inspiration och skrev ett manus på tre veckor. "Men det skulle inte bli en historia om cancer. Det skulle bli en historia om en bröllopsfotograf. Och det blev min mest framgångsrika film någonsin." Han avslutade med att motivera sin stenhårda åtskilnad mellan verklighet och fiktion: "Det är skillnad mellan film och livet. Film är som vi vill att livet ska vara, men livet - ja, det är som det är."

Jag blev så oerhört sorgsen av det. Jag blev ledsen för hans skull, för hans skapandes skull. För han har verkligen missförstått allting. Missuppfattat konsten, missuppfattat sitt uppdrag, han är helt lost. Han ser inte sambandet mellan livet och konstens skildring och bearbetning av livet. För honom är det två helt olika saker, för honom är film en låtsasvärld, något som inte har med livet att göra, historier som inte handlar om dig och mig utan om någon jävla bröllopsfotograf. Att gjuta och smida med sina egna erfarenheter som verktyg, med livet som insats, det förefaller honom inte för en sekund. Att all stor konst innehåller en kärna av mänsklighet, av verkliga känslor och frågeställningar, det har gått Ulf Malmros förbi.

Jag säger inte att all fiktion måste vara självbiografisk. Herregud. Nej, men jag tycker att all konst alltid blir bättre om man utgår från sig själv, om det liv och den värld man känner till. Det är ju det enda som man kan säga någonting om. L'art pour l'art i all ära, men det är egentligen en annan diskussion, som handlar om estetik och skönhet har ett värde i sig - det har de ju, men det är inte sublima skönhetskickar som regissörer som Ulf Malmros vill åt när de gör hurtiga filmer om bröllopsfotografer. Nej, de vill bara göra en härlig rulle.

Missförstå mig inte, jag älskar underhållning. Men det är inte som stor komediregissör som Ulf Malmros gjort sig ett namn, utan som en skapare av svenska dramer, såna som skickas med som extra premier till prenumeranter av månadsmagasin, såna som får guldbaggar, såna som en arbetskolleger rekommenderar att man går och ser. Jag tror inte att han har tänkt att man ska gå och se hans filmer och flabba röven av sig. Det ska vara lite mysigt och lite spännande och lite tänkvärt. Sen ska man gå ut ur biosalongen med ett litet leende på läpparna. Allt som man kan begära av en film.

Jag begär mer än så av film. Och att det finns regissörer - landets mest framgångsrika regissörer - som inte begär mer än så av film, det faktumet fyller mig med sorg. Tänk om Ulf Malmros skulle träffa Lars von Trier på en middagsbjudning. Vad skulle de ha att prata om? Ingenting.

stornoway - beachcomber's windowsill


Buskis.

Nicholas: Jag var i Oxford för några år sedan. Det var tidig sommar och eskapismen var så konkret och så vacker, inkapslad i de ståtliga gamla byggnaderna och i den lilla båt som jag lojt färdades i längs floden. Stornoway, Oxfords bästa band sedan Ride, inkarnerar allt det där – ljuset, pastorala drömmar, en nostalgi för en tid som kanske aldrig funnits. Melodierna flödar som solljus genom trädkronor, arrangemangen balanserar utsökt mellan folkrock och snällt skrammel och sångaren kommer nära som ens bästa vän. En av årets bästa skivor. BETYG: 6/6 (
Från Nöjesguiden nr 6-7 2010)

Annika Flynner: Soft. Bra sommarmusik, så det här i linje med det förra blogginlägget - det här godkänner vi. Men förlåt, kan inte låta bli, du gav alltså det här engelska bandet högsta betyg, men du gav INTE Oskar Linnros högsta betyg? Hur tänkte du där? Vad är mest nyskapande, vad är mest intressant, vad är mest 2010? Några lads som spelar i ett band och sjunger om hur bull det är med modern teknologi, eller en kille som screwar & choppar gamla ordspråk och sjunger om Ikeasoffors tystnad? Och jag vet att du kan nynna på en hel del av låtarna från Stornoway-skivan, men kan du verkligen nynna på alla låtar som du kan med Oskar Linnros? Nej, jag tänkte väl det. C i uppförande, Nicholas.

Nicholas: Sluta dizza maj


sommarmusik: eggstone


Foto: Henrik Engström

En av de bästa somrarna i mitt liv var 2004. Jag hade precis lärt känna Håkan, som lånade mig alla sina cd-skivor med Eggstone, och som jag älskade dem. Jag hade lyssnat lite på Eggstone många år tidigare, när jag bodde i Simrishamn och lånade skivor från biblioteket lite random (samtliga skånska bibliotek har Eggstone-skivor), men då hade jag varit för ung för att verkligen uppskatta alla nyanser i musiken. Jag minns att jag tyckte den klämmiga "Ooh ooh ma ma mine" var den bästa - nej, den enda bra! - låten på debutalbumet "In San Diego". Men den här gången var det mer korrekt, rätt på målet, så direkt - jag föll som en fura för de underbara melodierna, ackordföljderna och arrangemangen i Eggstones bästa låtar. Och det bästa var att det inte var knixig och cerebral musik, utan allt flödade så enkelt och vackert, allt genomsyrades av en romantisk sommarbris. Texterna var faktiskt inte så dumma de heller ("Il trascutaro" är en av de bästa låtarna om mobbning som jag hört).

I alla fall, jag lyssnade på de här skivorna och kavat som jag är bestämde jag mig för att rippa de bästa (varför inte alla? oh well) och bränna en episk Eggstone-samling. Det här begav sig nämligen på tiden då unga mäns drömmar inte alltid var av streamad natur. Jag brände en underbar skiva som knappt någonsin lämnade min cd-walkman den sommaren. Varje dag efter jobbet - jag jobbade på ett bortglömd bageri-slash-konditori dit det sällan kom några kunder, dock fanns det en del lojala besökare, bland annat en bonde som var blind på ena ögat och ville ha gamla skorpor att mata sina höns med - cyklade jag till den vackra parken bredvid det gamla mentalsjukhuset S:t Lars. I min ryggsäck hade jag en filt, en Hemingwaybok, min cd-walkman med Eggstone-skivan samt ett wienerbröd som jag snott med mig från jobbet. Så jag lade mig i solen och softade. Med världens bästa musik och världens bästa litteratur. Jag minns inte var Håkan var och jag minns inte var min flickvän var. Jag var ensam och jag hade det gött.

Varje år sedan dess har min Eggstone-samling åkt fram när sommaren har nalkats. De senaste åren i min iPod visserligen (en bränd cd som rippats - ha!), men ändå. Jag har funderat många gånger på att skriva ett mail till Per Sunding och tipsa honom om att de borde ge ut min oklanderliga samling och tjäna en massa pengar - den är så smakfullt komponerad, med genomtänkt inledning och avslutning och där varje låt passar efter varandra, dessutom aldrig två låtar från samma album efter varandra - men det har aldrig blivit av. Så kavat är jag tydligen inte. Dessutom gavs det ju ut ett par samlingsskivor med Eggstone i slutet av 90-talet, visserligen inte med svensk distribution men ändå.

Åh, att Eggstone inte gjort en skiva sedan 1997. Jag står inte ut med det faktumet. Det hade ju varit en grej om de hade dött i en flygolycka utanför Pyrenéerna eller något. Men nej, de lever och de har inte ens splittrats. De har bara inte orkat masa sig in i studion och skriva riktiga låtar ihop på 13 år. Skåningar alltså! Så lata. Jag kan säga det, för jag är skåning (av hävd), och jag är lat. Gud, jag står inte ut. Eggstone är Sveriges bästa band någonsin (nota bene att man inte sorterar in Håkan Hellström under "band"), men efter tre skivor tyckte de att det fick räcka på ett tag. Ett bra tag. Ett Vashti Bunyan-tag känns det som. Suck. Å andra sidan - lite fint att de väljer att vara mystiska framför att vara alla till lags. Man har ändå respekt för konstnärer som inte skapar någonting om de inte absolut känner för det. Inte så Gunilla Mann liksom.

Hur som helst. Här är låtordningen till min Eggstone-samling, ni kanske kan rafsa ihop den på Spotify om ni vill (om Eggstone nu finns där). Sen lägger ni era iPhones i era väskor tillsammans med filten och boken, och sen cyklar ni till något göttigt ställe och Spotify Premiumar er hela vägen till himlen i sommar. Det är ett gott råd.

1. Desdemona
2. Summer and looking for a job
3. April and May
4. Wrong heaven
5. Good morning
6. Birds in cages
7. Go back
8. Marabous
9. If you say
10. The Dog
11. Can't come close enough
12. Taramasalata
13. She's perfect
14. Il trascutaro
15. Water
16. Thoes words
17. Happiest fool
18. Neil