Marcus Price & Carli - Nere i Nice



Jag älskar Marcus Price – för Fatta eld, för 100:-, för det punkiga projektet Basutbudet, för att han med sin vision om hedonistiskt röjig partymusik får de flesta andra svenska hiphopartister att framstå som stela, humorlösa och kyska. Men tyvärr är Nere i Nice, hans första fullängdare tillsammans med DJ:n/producenten Carli, en ganska trist historia. Inte bara refränger utan hela låtar består av debila hejaklacksramsor, och det kan vara kul i små doser men blir tröttsamt när samma koncept upprepas i samtliga spår på albumet. Produktionerna är snygga, men lyckas inte på egen hand bära musiken. Marcus Price var en gång Sveriges bästa rappare och att han fortfarande är grym har han visat i låtar med Safe House Staff de senaste åren – att han inte utnyttjar sin egen skiva till att rappa är ett mysterium, och ett slöseri.

BETYG: 3/6 (från
Nöjesguiden)

the legend of zelda: twilight princess



Vad innebär det att konsumera ett konstverk? En film är konsumerad när man har sett den, en bok när man har läst den, en skiva när man har lyssnat på den. (Att man sedan inte är "klar" med verket så fort det är konsumerat är en annan sak - ju längre man tänker på det efteråt, desto fetare konstverk.) Men en tv-serie, måste man se alla avsnitt för att konsumera ett sådant konstverk? Nej kanske inte, men tillräckligt många avsnitt för att kunna ha en uppfattning om seriens karaktär och stil, och om alla viktiga rollfigurer och relationer. En opera kan man lyssna på många gånger och älska och tycka en massa saker om utan att någonsin ha sett en uppsättning av den - har man inte konsumerat detta konstverk då? Både ja och nej, för en opera är ju trots allt ett sceniskt verk, men ändå ganska mycket "ja" skulle jag säga.

Jag kommer att tänka på detta när jag tänker på tv-spel. Ett spel är kanske inte ett konstverk helt och hållet, mer hybrid mellan konst (estetik/design/berättelse) och underhållning (spelmoment), på samma sätt som mode är en hybrid mellan konst och något mycket mer världsligt - shopping och (mer eller mindre) praktiska kläder. Räcker det att uppleva ett spel - att spela det - för att kunna säga sig ha konsumerat det? Eller måste man klara spelet? Observera att när tv-spel recenseras, kort efter releasedatumen, så har recensenten sällan klarat spelet i fråga - det är inte berättelsen som recenseras med facit i hand, utan mer upplevelsen, själva spelandet. Men jag skulle ändå vilja påstå att det är först när man är klar med ett spel, när man har spelat igenom det från början till slut, som man verkligen har konsumerat det och kan göra en rättvis bedömning om hur bra eller dåligt det var.

Ett tv-spel i genren RPG (role-playing game) kan ha en story som är otroligt lång, det kan ta 50 eller 100 timmar av spelande att ta sig igenom spelet - om man skulle spela en timme varje dag så skulle det alltså ta flera månader att bli klar med spelet. Själv spelar jag ca en gång i månaden och då brukar det bli några timmar av aktivt spelande - ni kan ju tänka er hur lång tid det tar för mig att bli klar med ett spel. "Final Fantasy VII", som jag började spela 2008, är jag fortfarande inte klar med. "Chrono Trigger", som jag började spela två år senare, är jag fortfarande bara i början på. Älskar i och för sig båda spelen, men glömmer hela tiden bort att spela - det är samma sak som med min stora fina Beethovenbiografi som har legat på mitt vardagsrumsbord i ett år (jag har läst 100 sidor av 900). Att spela, liksom att läsa, kräver disciplin för mig - det är inte lika naturligt avkopplande som att lyssna på musik eller kolla på "Parks and recreation". Men det är ändå värt besväret, anser jag - när man spelar ett riktigt bra spel med en riktigt bra story kommer man lika långt in i en skapad värld som när man läser en bra roman. Länken mellan kulturkonsumenten och verket som konsumeras förstärks av att man inte bara är en passiv betraktare som tar emot intryck, utan någon som hela tiden driver berättelsen framåt och bidrar till att den skapas. Det gör att storyn inte behöver (eller kan) dra hela lasset för upplevelsen när det gäller spel - vilket är tur för spelet, eftersom de berättelser som finns i spel kan vara spännande och psykologiskt intressanta, men ändå aldrig på Tolstoj-nivå direkt. Men liksom med opera så finns det andra saker än texten som bidrar till upplevelsen (det visuella, det musikaliska, det speltekniska), utan att "texten" någonsin blir oviktig.

Detta var en lång prolog till vad jag egentligen tänkte skriva om, nämligen att jag i helgen spelade klart "The Legend of Zelda - Twilight Princess", ett spel som jag köpte för flera år sedan men inte började spela förrän för ganska exakt ett år sedan och alltså blev klar med först nu. "The Legend of Zelda" är tillsammans med "Final Fantasy" den mest intressanta spelserien för mig. Zelda är väl egentligen lika känd som Mario för gemene man, men för er som inte vet: varje Zelda-spel (det första kom 1986) handlar om att man ikläder sig rollen som pojken Link som ska rädda landet Hyrule som hamnat i den onde Ganons klor - denne har dessutom kidnappat prinsessan Zelda. Detta scenario upprepas i nästan varje spel i serien, och det som gör det lite speciellt är två saker.

Det ena är att de olika spelens respektive berättelser äger rum med flera hundra års mellanrum - landet Hyrule är detsamma, men det är en ny prinsessa som råkar heta Zelda, det är en ny gosse som får namnet Link, och det är en ny reinkarnerad Ganon (eller Ganondorf som han också kallas) - de har ingen direkt relation till personerna och händelserna i övriga spel, dessa är bara legender som återberättas för den aktuelle Link i varje spel. Det andra som är speciellt är att det finns en magisk kraft i Hyrule som kallas för triforce som är delad i tre. En tredjedel representerar vishet, och denna kraft har Zelda. Den andra kraften representerar styrka, och den har Ganon (han har stulit den, brukar det heta). Den tredje kraften representerar mod och den har Link (spelaren) medfött. I slutet av varje spel när Ganon besegrats, ordningen återställts i Hyrule och de tre triforce-delarna återförenats uppstår harmoni, en frånvaro av ondska.

Man kan tolka denna berättelse om triforce och de tre gestalterna som en skildring av en och samma människa: "mod" kan också översättas till "viljekraft", dvs handling, ansvar och aktivitet. Det är grunden i en människa. Zelda/visheten kan då tolkas som det goda, förnuftiga och eftersträvansvärda hos denna människa, och Ganon/styrka kan tolkas som det onda, dekadenta och förkastliga. Eller som min vän psykologstudenten
Petter poängterade när jag diskuterade det med honom: Link är jaget, Ganon är detet och Zelda är överjaget. It makes sense: detet står för det sexuella och det aggressiva, drifterna. Men överjaget är inte sexuellt alls, och det är en intressant sak med Zelda-spelen - från att ha varit klassiska "damsell in distress"-berättelser där Link ska rädda Zelda med romantiska motiv utvecklades de mot en skildring av relationen mellan Link och Zelda som helt platonisk och avsexualiserad. I "Twilight princess" blir Link kär i en annan kvinna, Midna (som i 99% av spelet har formen av en gullig liten utomjording, så man fattar inte riktigt attraktionen), som han dock skiljs från på slutet. Zelda har han kvar, sitt överjag har han, men något kärleksliv får han inte. Det tycker jag är lite intressant.

Som spel betraktat var "Twilight princess" något av en mixed bag. Väldigt snyggt, och roligt rent speltekniskt, dessutom lagom svårt. Men storyn var inte lika fängslande som i tidgare Zelda-spel som "Link's awakening" (som bygger på idén att allt i hela världen är en dröm, och för att klara spelet måste man vakna och därigenom "döda" alla människor man lärt känna och tycker om), "Ocarina of Time" (där Link färdas fram och tillbaka i tiden och växlar mellan att vara barn och vuxen - två världar som existerar parallellt) eller "Majora's Mask" (som handlar om jordens undergång och om val, ansvar och ånger). Dessutom fanns inte mycket av det fria strosandet och det spontana upptäckandet i en hemlighetsfylld och spännande värld som utmärkt tidigare Zelda-spel, berättelsen var väldigt linjär och "styrd". Och själva berättelsen slutade lite märkligt och rörigt, spelmakarna fick inte ihop alla trådar tyckte jag - det händer en massa saker på slutet lite väl plötsligt, och det är lite för många frågetecken som hänger kvar när eftertexterna börjar rulla. Men men. Det var ändå en rolig upplevelse. Nu är den konsumerad.

first aid kit - pop eller country?

Lyssna: Grammisgalan

Jag blev sur när jag läste om vinnarna på Grammisgalan i morse - årets hiphop/soul gick inte till Lorentz & Sakarias utan till Timbuktu och Damn! En annan som reagerade var Thomas Nordegren på P1 som tyckte det konstigt att First Aid Kit vann i kategorin pop eftersom han tycker att de är country. Jag håller inte med, och idag var jag med i Nordegren & Epstein i P1 och snackade om detta. Lyssna gärna i spelaren ovan. Mycket glad över att jag hann nämna den här remixen:


dawn richard - goldenheart



Efter ett debutalbum som ingen hörde, en tid som frontfigur i R&B-Spice Girls-projektet Danity Kane samt den kortvariga men älskvärda supergruppen Diddy - Dirty Money blev Dawn Richard solo igen, nu som en mer komplett och intressant artist. Fjolårets EP Armor On imponerade stort, och nu följer hon upp med en fullängdare. Goldenheart innehåller alla ingredienser jag önskar av ett nytt album: en cool sångerska med en egen estetisk vision (kolla in alla skivomslag) som blandar kärleksfokuserad soul med modern dansmusik, genomtänkta arrangemang och rena popmelodier. Det är en skiva som är ambitiös och homogen, men den går kanske mer in i hjärnan än i hjärtat. Lite mer själfull och smärtfylld sång, och ett slopande av de trötta discolåtarna Riot och In your eyes, hade gjort skivan mästerlig.

BETYG: 5/6 (från
Nöjesguiden)

turandot


Yana Kleyn som Liù. Foto: Carl Thorborg

I lördags var jag på Kungliga operan och såg premiären av "Turandot", Puccinis sista opera, och även den sista italienska operan på standardrepertoaren. Den hade premiär 1926, ett och ett halvt år efter Puccinis död, och vid den tidpunkten hade en ny tid definitivt tagit vid - Debussys "Pelléas et Mélisande" och Bergs "Wozzeck" var framtiden, Puccini och romantiken tillhörde det förflutna. Men Puccini gjorde vad han kunde för att låta modern, eller åtminstone inte alltför konventionell - han blickade mot Kina och österländska klanger och melodier. Allt blev givetvis filtrerat genom ett europeiskt tonstpråk, men ändå - det låter ändå rätt fräscht.

Jag har ett kluvet förhållande till Puccini. Hans aria "O mio babbino caro" (från bagatelloperan "Gianni Schicchi") var den första operamusik som jag älskade, eftersom jag såg "Ett rum med utsikt" så många gånger när jag var liten och den var med där. När jag flyttade till Stockholm var en av de första sakerna jag gjorde att gå på operan, och då såg jag Puccinis "La Bohème" och blev
hänförd. Men efter det har mitt operaintresse växt och jag har börjat uppskatta det djup och det mörker som man hittar exempelvis hos Wagner mycket högre än Puccini, som stryker medhårs, vet exakt vilka knappar han ska trycka på och ger publiken exakt det den vill ha. Det är hat, kärlek, död, dramatik, allting väldigt tydligt både i text och musik. Inte särskilt subtilt. Samtidigt är det svårt att inte imponeras av Puccinis vackra melodier, mäktiga orkesterarrangemang och fingertoppskänsla för dramaturgi.

"Turandot" blev Puccini aldrig klar med - han kämpade och kämpade med slutet men blev aldrig nöjd, sedan dog han i cancer - och man förstår varför han körde fast. Storyn är i grund och botten väldigt bra, men får en märklig upplösning. Kort sammanfattning: i det gamla Kina finns en prinsessa som heter Turandot som inte vill bli gift, och för att hålla friare borta måste var och en som vill gifta sig med henne svara på tre gåtor - svarar de fel så blir de halshuggna. Detta system har funkat fint i många år - många har dödats, men framförallt (får man anta) har många låtit bli att försöka. Så en dag kommer prins Calaf. Av en slump träffar han sin blinde gamle far som han inte sett på många år, en kung som lever i exil sedan han fördrivits och förlorat allt, förutom den trogna tjänarinnan Liù som varit förälskad i Calaf i alla år. Återföreningslyckan blir kortvarig, för Calaf ser Turandot och blir blixtförälskad i henne och bestämmer sig för att fria. Han gör det och svarar på hennes tre gåtor, alltmedans hon närvarar i skräck och avsky inför denne självsäkre uppvaktare.

Calaf svarar RÄTT på alla tre gåtor och Turandot får panikångest. Hon vill verkligen inte gifta sig, varken med Calaf eller någon annan - det var inte detta som var meningen, hela tanken bakom gåtorna var att hålla män borta, det handlade inte om att hon hade romantiska drömmar om att hitta en kille med hög IQ som hon längtade efter att bli kär i. Calaf räddar den obekväma situationen genom att ställa en gåta till Turandot och ge henne en chans att "vinna" - hon vet inte vem han är, men om hon gissar hans namn innan nästa morgon så slipper hon gifta sig med honom och han ska halshuggas ändå. Turandot ödslar ingen tid och beordrar hela staden att leta reda på någon som kan prinsens namn, hon säger åt polisen att ta i med hårdhanskarna. Till slut hittar man Calafs blinda far och Liù, de enda som vet vem Calaf är, och Liù torteras på Turandots order men vägrar ändå yppa namnet. Turandot frågar Liù var hon får sin styrka ifrån, Liù svarar "kärlek" och sedan snor hon åt sig en kniv och tar sitt liv för att få slut på tortyren (den fysiska såväl som den psykiska - hon fattar att hon aldrig kommer att få Calaf). Här slutar det som Puccini komponerade, men operan slutar inte här.

Det är nu det intressanta sker. Hur ska man gå vidare efter detta? Liù framstår som den mest sympatiska personen i berättelsen, hjälten Calaf som man ska heja på framstår som den minst sympatiska. Alfano, som skrev klart operan efter Puccinis död, lät Liùs självmord följas av en duett mellan Calaf och Turandot där den sistnämnda på ett mystiskt vis inser att hennes hat mot Calaf egentligen är kärlek, och så kysser de varandra, och så blir de lyckliga, och så slutar hela operan med att de gifter sig och alla jublar och är nöjda (den blinde pappan syns dock ingenstans).

Ett helt sjukt slut om du frågar mig. Det klingar falskt. I denna uppsättning på operan slutar allt med att Calaf och Turandot sätter sig vid ett matbord och ler mot varandra. "Hon borde ha hållit i en kniv under bordet, då hade man köpt det" sa min vän Eric Schüldt som också var på premiären, ingen dum idé. Själv tycker jag att Turandot borde ha tagit sitt eget liv, det hade gjort operan bra. Efter att ha bevittnat vad Liù gjort borde hon ha känt så mycket äckel och självhat, och ännu mer hat mot Calaf som drivit Liù till självmord (han kunde ju ha sagt sitt namn istället för att se på när denna gamla väninna torterades) och tvingat henne själv till giftermål och äktenskap med en helt främmande person (vadå kärlek liksom - ensidig attraktion är vad det handlade om!). Efter Turandots självmord skulle Calaf ha vaknat upp från sina själviska romantiska fantasier och hata sig själv för vad han hade drivit dessa kvinnor till - och så hade han kanske valt att ta hand om sin blinde far i Liùs ställe; återföreningen mellan far och son hade kanske gjort hennes död mindre meningslös.

Ja, det hade varit en bra opera! Men Puccini och Alfano ville ha ett lyckligt slut. En absurd önskan. Varför ska något sluta lyckligt? Vem kan relatera till det? Visst finns det sagor som slutar lyckligt, men "Turandot" upphör att vara en enkel saga i och med att Turandot avrättar en man i den första akten, när hon får en genuin ångestattack av att Calaf svarar rätt på alla gåtor i andra akten och när Liù torteras och sedan tar sitt liv i den sista akten. Det blir en berättelse om vuxna människor, om riktiga människor. Jag tycker det är ett svek mot publiken av Puccini och Alfano att låta detta intressanta triangeldrama sluta i ett simpelt "så levde de lyckliga i alla sina dagar - snipp snapp snut så var sagan slut". Det är förljuget. Som Ella Pettersson sa (hon och jag och Eric diskuterade operan över en öl efteråt): det kommer ta år av parterapi att komma över det där, att deras kärlek tagit livet av Liù.

Hur som helst - man får kanske finna sig i att ingen maffig klassisk opera slutar med att huvudpersonerna börjar gå i parterapi - uppsättningen var det inget fel på. Nina Stemme som gjorde titelrollen var givetvis magnifik (fast hon var inte med så mycket). Jag har en simpel måttstock för att bedöma hur bra en opersångare är: om de sjunger högt så är det bra. Och Nina Stemme sjunger högt, kraftfullt, mäktigt, ja helt otroligt. Hennes leende Turandot i slutet lämnade dock en lite bitter eftersmak - men det var regins fel. Däremot var Liù, som gjordes av unga ryskan Yana Kleyn, otroligt bra. Man blev verkligen rörd av hennes sång, alla spetsade öronen. Hon var väldigt gullig efteråt när alla i publiken överöste henne med beröm, hon såg så tagen ut, som att hon inte alls var beredd på det.

För Kleyn, Stemme och Puccinis musik rekommenderar jag alla som gillar opera att gå och se "Turandot" - men var alltså beredda på att irritera er på Calaf och berättelsens upplösning. Här är förresten en "Turandot"-inspelning som gått varm hos mig den senaste veckan, med Herbert von Karajan och Wienfilharmonikerna; Barbara Hendricks som Liù, Placido Domingo som Calaf ("Nessun dorma" sitter där den ska) och Katia Ricciarelli som Turandot (rätt bra - men inte Nina Stemme!). Annars finns Kungliga operans premiär tillgänglig i 30 dagar via P2 som spelade in:

Lyssna: P2 Live opera : "Turandot" av Giacomo Puccini 20130216 17:55

lite gammal jazz

Man (eller i alla fall jag) kan få intrycket att jag bara lyssnar på gammal musik. Well, jag lyssnar faktiskt väldigt mycket på gammal musik, fast det kanske är för att jag hela tiden recenserar ny musik. All musik som inte är associerad med jobb är för mig synonymt med fritid/lyx. Jag kan aldrig förvandla mitt intresse för gamla jazzstandards, Bach-klassiker eller 90-talshiphop till säljbara tidningsartiklar, och jag är på sätt och vis väldigt tacksam för det.


Duke Ellington (1899-1974)

Jag har hur som helst lyssnat rätt mycket på jazz den senaste tiden. Det började med att jag var nere i min källare och hittade ett blandband som jag gjorde 2002, med mina favoritlåtar med Duke Ellington, som jag tog med mig upp. Trogna Annika Flynner-läsare minns att jag skrivit om honom
tidigare, men hur som helst: Duke Ellington var min första och största jazzkärlek. Jag är en sucker för eleganta melodier och ackordföljder och älskar jazzmusiker som verkligen kan komponera, inte bara musicera. Och Duke Ellington var jazzens största kompositör, hans ballader är fulla av underskön mystik. Det var för mina unga öron mycket lättare att uppskatta hans musik än den mer ösiga/bluesiga variant av jazz som gjordes av Count Basie eller mer krävande/experimentella saker som Miles Davis. Hur som helst, Duke var som bäst innan bebopen dödade swingen (vilket hände strax efter andra världskrigets slut), och jag köpte en gång i tiden en 4CD-box med hans bästa inspelningar från denna tid. Denna kokade jag ner till ett oantastligt 90-minutersblandband, och detta har jag nu omsorgsfullt återskapat på Spotify - lyssna här. Jag håller på med ett annat projekt - att leta upp samtliga ballader som Duke spelade in mellan 1927 och 1960 på Spotify och välja ut de bästa av dem till en spellista - men det kommer ta ett tag. Detta blandband duger fint så länge - otroligt mysig musik och en bra introduktion till Duke.


Bud Powell (1924-1966)

Bud Powell är en jazzartist jag inte lyssnat så mycket på, och just därför ville jag göra en Spotify-playlist med honom - för att utbilda mig själv, så att säga. Bud Powell är nämligen inte vem som helst, han är bebopens störste pianist (Thelonious Monk var mer kompositör än musiker, i mina ögon), lika fantasifull och blixtrande som Charlie Parker. Sägs det. Och han var Bill Evans favoritpianist, det tycker jag säger något (jag ÄLSKAR Bill Evans). Än så länge vet jag inte om jag skulle kalla mig för Bud Powell-frälst, det tar ett tag att komma in i musiken - bebop är så himla avancerad musik, det är som kubism, skiftar hela tiden. Man fattar att musikerna skapade lite enklare musik som hardbop (mer bluesigt och svängbetonat) och modal jazz (man slapp tänka på alla ackordbyten i musiken och kunde spela solon i lugn och ro) efter tio år med bebop, det måste har varit sjukt utmattande och utmanande. Samtidigt är det den kanske coolaste eran inom jazzen. När jag tänker på bebop tänker jag på små klubbar i New York i slutet av 40-talet och början av 50-talet, dit de jazzfans gick som var trötta på all mainstream-swing. Bud Powell var kung på pianot då, men hans karriär avbröts av hans psykiska besvär - han var flera gånger inlagd på mentalsjukhus och fick elchockbehandling och det extremt kraftiga Klirpromazin mot sin schizofreni. Efter det, det vill säga från andra halvan av 50-talet, spelade han inte lika skarpt längre, och han dog några år senare. Oerhört sorgligt, men de inspelningar som Bud Powell gjorde mellan 1949 och 1953 är rent guld. Jag gjorde en Spotify-playlist av 50 av dessa låtar (lite trixigt eftesom han spelade in för olika skivbolag och allt gavs inte ut i kronologisk ordning), lyssna gärna.


John Coltrane (1927-1967)

Så John Coltrane. Fina John Coltrane. Jag har lyssnat mycket på hans skivor "Giant Steps", "My Favorite Things" och "A Love Supreme" men egentligen inte så mycket mer, och känner verkligen att det är en lucka i mitt liv. Jag tänker ibland, eller rätt ofta, att jag inte pallar med glättig intetsägande musik som bara flyger förbi, att jag vill ha något riktigt, något substantiellt, något djupt och stort och vackert och tungt. Man behöver inte gå till den klassiska musiken för att hitta det (as a matter of fact, många klassiska tonsättare saknar dessa kvaliteter), det finns i alla genrer. I jazzen hittar man det hos flera artister, och John Coltrane är tveklöst en av dem. Han gick så djupt in i sin konst, så djupt att hans sena skivor, inspelade strax innan hans död och präglade av religion och friformsjazz, är ganska olyssningsbara för en lekman som mig. Det är hans sista fas, och hans första fas är hardbop- och modaljazz-inspelningarna på 50-talet, men det som hans legendstatus vilar på är framförallt den musik som han gjorde med sin berömda kvartett i början av 60-talet. Jag gjorde en playlist med hans inspelningar från denna tid i kronologisk ordning - från "Giant steps" 1960 (precis innan han bildade kvartetten) till "A love supreme" 1964 då hans innerlighetslängtan nådde sin zenit (därefter började han sakta spåra ur... i mina ögon), men det blev alldeles för långt, nio timmar. Så jag gjorde en mer lättillgänglig playlist baserad på denna långa - de 30 ballader som ryms på de här skivorna - och det är underbar och lättillgänglig musik från början till slut. Rekommenderas varmt. Min vän Max invände mot att jag valde just dessa årtal eftersom Coltrane gjorde magiska ballader även innan dess, så han slängde ihop en playlist med John Coltrane-ballader från 1955 till 1959 - lyssna gärna på den med! Svar-playlists är över huvud taget något som det borde göras mer av.

Ólöf Arnalds - Sudden Elevation



Ólöf Arnalds är en isländsk trubadur (ej att förväxla med kusinen med nästan samma namn som också är musiker, Ólafur Arnalds) vars akustiska poplåtar räddas från tristessens klor genom att tangera en urgammal mystik à la Tolkiens sagovärld. Hennes debutalbum var mycket fint, uppföljaren en aning överproducerad och nu med tredje skivan har hon äntligen hittat hem i sitt uttryck – hon låter avspänd och säker, och har med den fantastiska A Little Grim skrivit sin bästa låt hittills (vilken refräng!). Hon har nu lämnat isländskan bakom sig och sjunger uteslutande på engelska, vilket är tråkigt på sätt och vis, men samtidigt är det rätt trevligt att kunna förstå vad hon sjunger om. För oss som längtar ihjäl oss efter en ny Vashti Bunyan-skiva är Sudden Elevation en hygglig substitutfackla i vintermörkret.

BETYG: 4/6 (från
Nöjesguiden)

day 26 - imma put it on her



från
vintervindar

transkriptioner av liszt



Tänk att Franz Liszt komponerade så mycket musik, och var en sådan diva, och ändå lade han en massa tid och energi på att hylla andra tonsättare genom att skriva pianotranskriptioner av deras musik... så fint! Eller okej, det hade kanske sin förklaring i att Liszt var en uppträdande artist och fattade vad publiken ville ha: hits. Om det fanns en opera som var populär som alla hade sett så var det klart att folk som gick på Liszts konserter skulle uppskatta att höra musiken från operan, med "the Liszt touch". Men det är ändå inte cyniskt kommersiella produkter, dessa verk. Listzts transkriptioner var väldigt kreativa - ofta utgick han från melodin men gjorde något helt eget av det. Och att han hyste en genuin kärlek för andra tonsättares musik visade han genom att han inte bara gjorde pianotranskriptioner av orkestermusik eller vokalmusik, utan i vissa fall gjorde han det motsatta - arrangemang för stråkensembler av pianomusik - alltså musik som han själv inte kunde framföra under sina konserter.

Jag tycker om när stora musiker hyllar andra stora musiker. Eller över huvud taget när konstnärer delar med sig med vilka de tycker om och inspireras av. Liszt gjorde vacker Liszt-pianomusik av Bach, Händel, Mozart, Beethoven (samtliga symfonier!), Schubert (lieder - perfekt för den som gillar Schubert-melodier men inte pallar manliga tyska sångare), Verdi och Wagner, för att nämna några. Jag gjorde
en playlist i Spotify med 50 noggrant utvalda spår - det är i kronologisk ordning efter när ursprungstonsättarna levde, inte efter när Liszt komponerade dessa transkriptioner. Således rör vi oss från Bachs barock till Wagners senromantiska "Parsifal". Lyssna om ni känner för lite fantastisk pianomusik som definitivt inte hör till Liszt mest uttjatade!

50 shades of gaye



Jag har lyssnat väldigt mycket på Marvin Gaye den senaste veckan. Jag har återupptäckt honom kan man säga - jag lyssnade otroligt mycket på Marvin när jag var 12-13 år och upptäckte Motown-hitsinglarna, ett intresse som kulminerade några år senare när jag var i New York och köpte albumen "What's going on" och "Let's get it on" (och trodde att de var supersvåra att få tag på, haha) som jag lyssnade mycket på. Men efter att det sena 90-talets och det tidiga 00-talets retrosoulvåg hade svept förbi var jag lika trött på gammal funky soul som jag var på Killinggänget eller Quentin Tarantino eller valfri annan 90-talsgrej. Inte så att jag tyckte att det var dåligt, jag ville bara ha något annat. Men nu har tillräckligt lång tid gått och jag kan lyssna på Marvin Gaye och bara tycka att det låter underbart. Vilken röst, och vilken artist - att han ständigt sökte efter nya uttryck, ville vidare, och samtidigt djupt personlig i sina texter oavsett om de handlade om politik, libido eller skilsmässa.

Den stompiga 60-tals-Motowngrejen är jag fortfarande rätt mätt på, men däremot har jag fått ett nytt intresse för den musik Marvin Gaye gjorde från 1971 (då han skapade "What's going on" och blev "vuxen" som artist) till sin död 1984, då han höll på med modern liderlig funk som inte skämdes bredvid Rick James och Prince. Jag gjorde en playlist med
100 låtar från denna period i kronologisk ordning, lyssna gärna, det är kanske lite väl omfattande men jag tycker det är nice att få följa hans utveckling på nära håll så att säga. Man fattar vad Prince, D'Angelo och R. Kelly gick igång på så mycket och att de blev inspirerade att göra egna storverk (kanske kommer detsamma kunna sägas om Miguel efter ytterligare några skivor, men jag tycker inte att han är där än). Det är intressant att så mycket av den musik som Marvin spelade in under dessa år var instrumental - han var en sångare, men en sångare intresserad av groove, av funk, av stråkarrangemang, av instrument, av det musikaliska. Han var en total artist.

Det finns ännu en sida av Marvin Gaye som är intressant och som inte platsar på den ovan nämnda grown & funky-listan, och det är hans Nat King Cole-inspirerade balladinspelningar som han höll på med som ett sorts sidoprojekt under hela sin karriär som poppig R&B-sångare. Marvin ville helst av allt vara en mjuk och cool crooner, men det ville inte Motown-bossen Berry Gordy eftersom han visste att det fanns mer flis att tjäna på en soulpoppig Marvin Gaye. Och Berry hade rätt, men de croonerballader som Marvin spelade in är enormt fina. Alla dessa skivor finns inte på Spotify (till exempel hans Cole-coveralbum från mitten av 60-talet), men det finns ändå en del och jag gjorde en playlist med 22 av dessa låtar - lyssna här! Extremt mysig musik. Och de tillför ännu en nyans till denna fascinerande artist. Som tyvärr kunde vara ett as som privatperson, speciellt mot sina fruar. Men det är en annan historia.