Rap
6ix9ine
”Dummy boy”
(Scumgang/Create Music)
Betyg: 4

Han är ett effektsökande Instagramtroll, han är allt annat än originell som textförfattare och usel som liveartist och hans samröre med ett tungt kriminellt gäng har lett till att han just nu sitter häktad och kan få ett långt fängelsestraff. Det finns många anledningar att ogilla den 22-årige New York-rapparen 6ix9ine – men ingen kan ta ifrån honom att han vet hur man sätter dansgolv och unga hjärtan i brand. Han gör inte konst för framtiden, han kan knappt se någon morgondag. Han lever i nuet, badar i snabba pengar och bränner sitt ljus i båda ändar. Han ömsom vrålar i vild ilska, ömsom sjunger med poppig autotune, han hoppar bekymmerslöst mellan trap och reggaeton, det finns ingen tid för tvivel eller eftertanke, han vill bara göra hits. Debutalbumet ”Dummy boy” vibrerar oroligt av liv.

Bästa spår: ”Waka”, ”Bebe”

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

(dn.se 2018-12-04)
Kommentera 0

Den här körde de inte. Synd! Men mysigt klipp.

Radiokören och Hagi
Verk av Karin Rehnqvist, Teichi Okano, Mitsuharu Okazaki, Adolf Fredrik Lindblad, Pär Lindgren, Malin Bång, Staffan Storm, Karen Tanaka och Lars Johan Werle.
Solist: Mika Takehara, slagverk.
Dirigenter: Fredrik Malmberg och Maki Suemitsu.
Scen: Berwaldhallen, Stockholm.
Speltid: 2 tim 30 min inkl paus.
Betyg: 4.

I år firar Japan och Sverige 150 år av diplomatiska förbindelser, vilket märks på olika sätt i kulturvärlden. Till exempel visade Thielska Galleriet tidigare i år den fina utställningen ”När Japan kom till Värmland” och nu låter Berwaldhallen japansk och svensk musik mötas i en konsert där Radiokören får sällskap av den japanska amatörkören Hagi.

Konsertprogrammet innehåller traditionella japanska och svenska folksånger, kompositioner från 1900-talet och ett helt nytt verk som får sitt uruppförande: Malin Bångs ”Shinai kai” för kör och slagverk. De svenska körsångerna framförs annars a cappella, medan de japanska oftast ackompanjeras av både piano och olika slagverk. 

Vi får också höra soloframträdanden av japansksvenska Mika Takehara, i Pär Lindgrens abstrakta slagverksorgie ”A woodpecker’s chant” och Karen Tanakas dovt harmoniska marimbasvit ”Tales of trees”. Det är bra som variation, och gör att man uppskattar de mer serena verken i konserten ännu mer, exempelvis Staffan Storms vackra ”Aspects of snow” som tonsätter mycket gamla japanska dikter.

Den stora kontrasten i konserten är inte att öst möter väst, utan att den ultraproffsiga Radiokören delar scen med en amatörkör med mer blygsamma ambitioner. Hagi är visserligen en seriös kör som har funnits i ett antal år, ledda av den intressante tonsättaren och dirigenten Mitsuharu Okazaki. Med värme och klarhet sjunger de ljuvligt melodiösa japanska sånger samt en mycket rörande ”Ack värmeland du sköna” i japansk översättning. Men Radiokören har helt enkelt andra muskler och tar sig an andra utmaningar.

Tydligast märks det i konsertens mest intressanta nummer, uruppförandet av ”Shinai kiai”. Malin Bång har inspirerats av de japanska kampsporterna kendo och aikido, och musiken är som en märklig drömbild av en värdig tvekamp i gryningen. Radiokören sjunger till en början inga toner utan skapar ljud som illustrerar viskande vind, snabba fotsteg och aggressiva rop. Mika Takehara använder bland annat två bambusvärd precis som i en kendomatch, men gnider dem mot varandra för att skapa oväntade ljud. Det fina med stycket är att musiken mot slutet glider från oväsen till skönhet, när Radiokören börjar humma på en stillsam hymnliknande melodi som diskret vävs in bland alla andra ljud och till slut tar över helt. Som för att illustrera att det meditativa och fridfulla är det yttersta målet med traditionella österländska kampsporter.

En sympatisk och kärleksfullt sammansatt, och distinkt trädoftande konsert. 

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

(dn.se 2018-12-02)
Kommentera 0


Norrköpings symfoniorkester
Verk av Britta Byström, Joseph Haydn och Robert Schumann.
Solist: Malin Byström, sopran.
Dirigent: Anja Bihlmaier.
Scen: De Geerhallen, Norrköping.
Speltid: 2 tim inkl paus.
Betyg: 4.

Tonsättaren Britta Byström är en mästare på orkestermusik. Det är hennes hem, det är där hon är som tryggast, det är där hon kan trolla fram jättelika skapelser som ”Invisible cities” och ”Picnic at Hanging Rock”. Vokal musik har tidigare haft en mindre roll i hennes komponerande, men det har blivit mer och mer av den varan på sistone. Hon har skrivit och publicerat konstmusik i 25 år – av de verk som innehåller sång har hälften tillkommit de senaste fyra åren. 

Ett av dessa är ”Notes from the city of the sun” för sopran och orkester, ett gemensamt beställningsverk från Malmös och Norrköpings symfoniorkestrar, och verket får sin urpremiär i båda städerna nästan samtidigt. Denna symfoniska sångcykel är skräddarsydd för den fantastiska Malin Byström. I våras såg jag henne som fältmarskalkinnan i ”Rosenkavaljeren” på Kungliga Operan, hon fyllde rollen med så otroligt mycket själ.

”Notes from the city of the sun” tonsätter en dikt i 14 delar av den kinesiske poeten Bei Dao, en del av hans diktsamling ”The august sleepwalker” från 1988. Det är alltså inte en traditionell sångcykel med olika dikter som blir varsin sång, utan ett enda stycke uppdelat i olika sektioner. Det passar Britta Byström väl, hon låter sitt verk expandera och dra iväg åt olika håll, samtidigt som hon stannar upp vid och leker med enskilda stationer innan hon lämnar dem och går vidare. Verket påminner på det sättet om hennes instrumentala orkestersvit ”Ten secret doors”. 

Diktens olika delar har tydliga rubriker – ”Love”, ”Freedom”, ”Youth”, och så vidare – som rent litterärt fungerar som punchlines eller svar på de gåtor som dikten ställer, en bakvänd charad. Och musiken illustrerar fantasifullt och ofta kongenialt det poetiska innehållet – en skimrande regnbåge fångas i harpan, till exempel. Tyvärr får själva sången en biroll, ibland är den nästan bara förklaringsskyltar till det som musiken gestaltar. Malin Byströms vackra stämma glider med i orkestermusiken som ett extra instrument istället för att bli ackompanjerad av den. Ett fint verk är det likväl, som verkligen förtjänar att framföras igen.

Anja Bihlmaier leder Norrköpings symfoniorkester med säker hand också i ett energiskt framförande av Haydns sexsatsiga symfoni nr 60, och – framförallt – Schumanns fjärde symfoni. Jag kan känna att Schumann är lite klumpig som symfoniker, men Bihlmaier och SON får melodierna i detta verk att lysa, rytmerna att rulla och bleckblåset i finalsatsen att kännas förlösande. En mycket stilig konsert.

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

(dn.se 2018-11-30)
Kommentera 0
Visa fler inlägg