"usher" på folkoperan

Publicerat i: opera, recension Alexandra Büchel, Annelies Van Parys, Claude Debussy, Edgar Allan Poe, Folkoperan, Ola Eliasson, Olle Persson, Rickard Söderberg, Usher

”Usher”
Musik: Claude Debussy/Annelies Van Parys. 
Libretto: Claude Debussy/Gaea Schoeters, efter en novell av Edgar Allan Poe. 
Medverkande: Ola Eliasson, Olle Persson, Alexandra Büchel och Rickard Söderberg.
Orkester: KammarensembleN.
Dirigent: Marit Strindlund.
Regi, scenografi, kostym och ljusdesign: Philippe Quesne.

Claude Debussy skakade om operavärlden med sin poetiskt gåtfulla ”Pelléas och Mélisande” som hade premiär 1902. Tyvärr lyckades han aldrig skriva en opera till efter det, men hade flera projekt som arbetade på i många år. Det han kom längst med var ”La chûte de maison Usher”, en operaversion av Edgar Allan Poes gotiskt romantiska novell ”Huset Ushers undergång”. 

I denna berättelse fanns samma dunkla symbolism som Debussy älskade hos sin samtids författare och konstnärer. Huset Usher var en mystisk besjälad plats, precis som slottet i ”Pelléas och Mélisande” eller borgen i Béla Bartóks ”Riddar Blåskäggs borg”, ett av de första operamästerverk som inspirerades av Debussys moderna klassiker.

Det har gjorts flera försök att färdigställa ”La chûte de maison Usher” genom åren. Den belgiska tonsättaren Annelies Van Parys har nu skrivit en opera som är både Debussys och hennes egen – hon har utgått från hans grund men inte försökt kopiera hans stil när hon har komponerat ny musik. Resultatet är en kammaropera som är en av de mest ambitiösa och spännande produktioner som Folkoperan har satt upp på senare år.

Det är inte en okomplicerad berättelse att göra en opera av, eftersom styrkan i Poes novell inte ligger i handling och dialog utan i de suggestiva beskrivningarna och den krypande obehagliga stämningen. Huvudpersonerna är den neurotiske dysterkvisten Roderick Usher, hans mycket sjuka syster Madeline och Rodericks namnlöse vän som kommer och bor hos dem i några veckor och bevittnar syskonens död och – eftersom de var de sista i sin släkt – slutet för hela ätten Usher. Vännen hinner knappt lämna familjens slottliknande hus innan det rasar samman.

För att skapa lite mer dramatik valde Debussy att förstärka familjeläkarens roll, och även göra Madeline en smula mer aktiv. I Folkoperans ”Usher” framstår det som att läkaren utnyttjar Madeline sexuellt och sedan iscensätter hennes död – han är helt enkelt en manipulativ skurk, vilket gör berättelsen mindre mystisk och speciell, och Roderick Ushers beteende mindre bisarrt och intressant. Samtidigt har den incestuösa kärlek som endast hängde som ett osynligt frågetecken i luften i Poes novell här smällts upp till ett tveklöst faktum. 

Musiken är i alla fall läckert komponerad, inte minst i den kongeniala gestaltningen av otäcka korpar som flyger i flock, och trevligt och otidsenligt nog har Van Parys sökt sig mot arior, tydliga solonummer för publiken att vila sig i (låt vara att melodierna är allt annat än vilsamma). Alexandra Büchel sjunger och agerar fantastiskt i rollen som Madeline, medan Ola Eliasson har problem med Roderick – han sjunger suveränt men utstrålar alldeles för mycket styrka och bestämdhet för rollfiguren. Olle Persson som spelar vännen sjunger fint men har en hopplöst passiv roll, och Rickard Söderberg har en ännu knepigare roll som den karikatyrliknande läkaren, även om även han övertygar vokalt. Men hans sång om rädsla som redskap för ”perfekt politik”, en känga till samtiden, känns grovt malplacerad.

Det största problemet är dock regin och scenografin. Poes klassiskt gotiska hus, där stenarna och det mörka träet nästan tycks besitta en läskig magi, har flyttats till en ljus och fräsch modern villa. Därigenom dödar man det som finns kvar av originalets stämning. Den skavande kontrasten mellan berättelsen och det visuella gör visserligen ”Usher” kuslig på ett nytt sätt, men inte på ett fascinerande mardrömslikt sätt, snarare som en dröm som hjärnan bara orkar konstruera till hälften.

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

(dn.se 2018-02-15) 

 


Tyvärr inte en opera om R&B-stjärnan Usher...
Kommentera 0

jonatan leandoer127 - nectar

Publicerat i: popmusik, recension Yung Lean, hiphop, indie, jonatan leandoer127

Indie
jonatan leandoer127
”Nectar”
(YEAR0001)
Betyg: 4

Yung Lean är en av Sveriges mest kreativa artister. Han är gränslös, orädd och ständigt nyfiken på att utforska konstens berusande värld. Han följde upp 2017 års suveräna album ”Stranger” med att göra en föreställning tillsammans med Cullbergbaletten i somras, släppa ett kompromisslöst hiphopmixtape i höstas och ska snart göra sin första spelning med punkbandet Död Mark. Mitt i allt har han spelat in den andra fullängdaren under namnet jonatan leandoer127, sitt mest experimentella sidoprojekt. Det är en mer fokuserad skiva än föregångaren ”Psycopath ballads”. Inspirationen kommer denna gång från solig folkrock, slirig jazz, bankande The Strokes-pop och Bob Dylans mest hallucinatoriska texter från mitten av 1960-talet, allt filtrerat genom lo-fi-beats och Leandoers djupt personliga uttryck.

Bästa spår: ”Wooden girl”

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

(dn.se 2018-02-14)

Kommentera 0

polarpriset till grandmaster flash!

Publicerat i: Allmänt, popmusik Grandmaster Flash, Polarpriset, hiphop

Äntligen! Den afroamerikanska populärmusiken har varit pinsamt negligerad av Polarpriset i många år – de få artister inom den sfären som har fått ta emot priset har varit pionjärer inom blues, soul och rock’n’roll, alltså musik som alltid har varit en del av rockhistorien. Hiphop är något annat. Tack vare att denna musik är så emotionellt kraftfull och möjlig att variera i oändlighet har den spridits till musikkulturer över hela världen och är sedan ett par år tillbaka den försäljningsmässigt största musikgenren i USA.

Det var DJ:er i Bronx i New York som uppfann hiphop i mitten av 1970-talet. Kool Herc var den förste, Grandmaster Flash kom kort därefter. Det som Grandmaster Flash lyckades med, som Kool Herc inte gjorde, var att flytta det nya musikfenomenet från fester och dansgolv till skivinspelningar. Singeln ”The adventures of Grandmaster Flash on the wheels of steel” från 1981 visade att modern popmusik kan skapas med två skivspelare och en bra skivsamling som enda instrument. Det var dock inte inspelningar som denna som gjorde Grandmaster Flash berömd i popvärlden, utan de låtar han släppte som en del av rapgruppen Grandmaster Flash & The Furious Five. På dessa skivor hade han en undanskymd roll – på gruppens mest ikoniska låt, ”The message”, är han inte med alls.

Men det är inte för skivorna som han skapade, utan för skivorna han spelade och hur han spelade dem, hur han genom sin DJ-konst var med om att skapa en helt ny typ av musicerande och en helt ny musikgenre, som Grandmaster Flash har den status han har. Han är en levande legend och en välförtjänt mottagare av Polarpriset. Förhoppningsvis kommer Run-D.M.C. och Dr. Dre också tilldelas priset inom en inte alltför avlägsen framtid.

Även den sympatiska organisationen Playing For Change tilldelas årets Polarpris. Det är bra att det nu finns en tredje priskategori för organisationer av denna typ, så att sådana vinnare inte skohornas in i någon av de andra kategorierna, för klassisk musik och popmusik.

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

(dn.se 2018-02-13)

Jag blev uppringd av TT för att kommentera det andra Polarpriset, i den klassiska kategorin, man kan läsa vad jag sa exempelvis här.
 

Kommentera 0
Visa fler inlägg