future på annexet


Vissa låtar, som den här, har en text som betyder något. Skulle inte förvåna mig om han aldrig spelat den live. Men vad vet jag. Älskar Future. Det vet jag.

Future
Scen: Annexet, Stockholm
Betyg: 4

Future blev historiskt framgångsrik i musikbranschen när han i våras släppte två album en vecka efter varandra och båda skivorna omedelbart gick rakt upp till Billboards förstaplats, den ena efter den andra. Han tävlar bokstavligen mot sig själv. 

Att Future är på en annan nivå än de flesta andra rappare var uppenbart redan när han släppte sitt debutalbum ”Pluto” 2012. Vissa musikkritiker, jag själv inräknad, förbryllades av Atlantaartistens autotuneade mix av sång som inte handlade om soul och rap som inte handlade om flow. Men hans estetik visade sig snart bli massivt populär, och hans inflytande på andra rappare kan idag bara jämföras med Drakes.

Nästan alla Futures låtar är mörka, monotona och enormt bastunga. En nyckel till att förstå hans musik är att han gör låtar med Atlantas berömda strippklubb Magic City i åtanke – funkar de där så funkar de på vanliga klubbar, och funkar de även där så kommer de att bli radiohits. Future hyllar sin favoritstrippklubb rakt ut i sin singel ”Magic”.

Med strippklubben som riktmärke väljer Future lämpliga beats och till dessa skriver han lämpligt depraverade texter, där tonfallet, frasernas rytm och den stämning som orden suggererar fram är viktigare än berättelser och unika formuleringar. Vem bryr sig om att ”Mask off” – dunderhitten som jublande avslutar denna konsert – har en refräng som diskuterar användandet av rånarluva, när låten är så berusande svängig? Future kan visserligen skriva söta romantiska poplåtar också – ”Incredible”, ”Turn on the lights” och ”Selfish” är bland de bästa singlar han släppt – men att han inte spelar någon av dem när han uppträder live säger något om vad han föredrar.

Konserten bjuder på en kavalkad av dekadenta raphits. Future har pondus och attraktiv självsäkerhet när han rör sig på scenen och rappar fläckfritt. Ofta hinner en låt knappt komma igång förrän det är dags att hoppa till nästa – att underhålla och aldrig tråka ut publiken tycks vara det viktigaste. Med sig har Future fyra manliga dansare, en ovanlig och uppfriskande syn i en konsert av en manlig rappare. Deras expressiva moves höjer stämningen, speciellt när Future tar några synkroniserade danssteg med dem.

Uppvärmaren Stefflon Don från London är nästan ännu bättre. Hon rappar stenhårt, ser extremt cool ut och har fantastiska låtar som Jeremih-duetten ”London” och nya singeln ”Hurtin’ me”. Jag längtar efter hennes debutalbum.

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

(Dagens Nyheter 2017-10-13)

"lakmé" på malmö opera


Känd från min frankofili-playlist Les quatre cent coups ;)

”Lakmé”
Opera av Léo Delibes.
Libretto: Edmond Gondinet, Philippe Gille.
Med: Svetlana Moskalenko, Leonardo Ferrando, Taras Shtonda, Matilda Paulsson, Jakob Högström, Maria Streijffert, Eric Lavoipierre m.fl.
Malmö Operaorkester och Operakör.
Dirigent: Philippe Augin.
Scenografi: Anne Marie Legenstein.
Kostym & mask: Gesine Völlm.
Regi: Nicola Raab.
Scen: Malmö Opera.
Speltid: 2 tim 30 min inkl paus.

Orientalism är något man stundtals konfronteras med om man har att göra med opera, oavsett om man är publik eller regissör. Det är för att operarepertoaren består av verk skrivna av och för européer under en tidsepok då Europas relation till den övriga världen bestod av antingen handel med avlägsna länder, som få européer hade möjlighet att besöka, eller ren kolonialism.

Franska ”Lakmé”, som hade urpremiär 1883, är en typisk orientalistisk opera. Handlingen utspelar sig i Brittiska Indien, huvudpersonen är en ung indisk kvinna och problem uppstår när en officer från ockupationsmakten förälskar sig i henne.

Det finns operor som nyfiket försöker absorbera musiken från den kultur som skildras. ”Lakmé” är inget sådant verk. Ett par korta melodislingor innehåller vagt exotiska skalor, men nästan allt låter som en klassisk europeisk opera från romantiken – vilket inte är fel i sig, när det resulterar i hits som ”Klockarian” (som Svetlana Moskalenko gör med bravur) och ”Blomsterduetten” samt effektiv musik överlag från balettmästaren Delibes.

Mer problematiskt är att librettot innehåller främlingsfientliga stereotyper, framförallt i andra akten, då en scen i en hektisk marknad går ut på att en stackars bortkommen engelsk kvinna blir lurad på pengar av indiska skojare. Hur ska då den som vill göra en modern uppsättning av operan hantera sådant material? Regissören Raab har gjort det katastrofala valet att låta alla (vita) sångare som spelar indier sminkas med blackface, det mest rasistiska greppet i scenkonstens historia. Här dock inte i färgen svart, utan i blått, för att ge en komisk effekt kanhända – men det förändrar ingenting.

Visst, vissa hinduiska gudar porträtteras traditionellt med blå hudfärg, men det är helt ovidkommande för denna scen. Kanske är meningen att vi publiken ska se på indierna med en engelsk 1800-talskvinnas xenofobiskt förfärade ögon? När hjälten Gérard i samma akt uppfylls av kärlek av den Blue Man Group-liknande Lakmés förföriska sång – nyckelscenen i vilken hon sjunger ”Klockarian” – gestaltas inte ett möte mellan två tvillingsjälar, utan en ”normal” person som fascineras av ett freak.

Kemin mellan de två huvudpersonerna är svag och Leonardo Ferrando som gör Gérard imponerar inte. Svetlana Moskalenko har en vacker röst men sjunger ofta lite väl tyst. Taras Shtonda i rollen som Lakmés far Nilakantha övertygar dock både i sin sång och i sitt agerande.

Malmö Opera har haft flera fullträffar de senaste åren, men ”Lakmé” är tyvärr inte en av dem.

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

(Dagens Nyheter 2017-10-08)
 
Efter denna recension följde en debatt om huruvida det var rasistiskt eller inte att sminka med blå bodypaint. DN Kultur publicerade Malmö Operas replik och mitt svar på denna replik i tisdags, man kan läsa här. SVT Kulturnyheterna gjorde också en grej om det.

four tet - new energy



Elektroniskt
Four Tet
”New energy”
(Text/Border)
Betyg: 4

Kieran ”Four Tet” Hebden är för dansmusik vad Björk är för pop. En evig sökare vars konstnärliga ambitioner får de flesta konkurrenter att framstå som oromantiska tråkmånsar, och som trots ständiga kostymbyten har ett omisskännligt grunduttryck. Om Björks kärna är sången och orden så är Four Tets motsvarighet svänget och rytmerna. Tjugo år efter sin första solosingel ”Double density” har Hebden hunnit med ett tiotal fullängdsalbum och han är fortfarande lika entusiastiskt utforskande och subtilt perfektionistisk. Hans värme och mjuka själfullhet ska inte förväxlas med torrhet och orörlighet. ”New energy” blandar elegant olika faser ur Four Tets karriär – eftertänksamma downtempobeats, illusoriskt organiska syntljud, vackra new age-utsvävningar och dansgolvsinriktad house. Allting vibrerar.

Bästa spår: ”Two thousand and seventeen”

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

(Dagens Nyheter 2017-10-07)

kedr livanskiy - araidna


"Att se honom är såsom att se Libanon; ståtlig är han såsom en ceder." (Höga Visan 5:15)

Technopop
Kedr Livanskiy 
”Ariadna”
(2MR/Playground)
Betyg: 4

Moskvabaserade Yana Kedrina alias Kedr Livanskiy (ryska för ”ceder från Libanon”, en trevlig detalj för alla Höga Visan-fans) föddes 1990 och hennes sorgsna poplåtar kläs i en ljuddräkt inspirerad av Detroittechno från det året. En era då techno liksom idag gestaltade kyla, men inte var helt väsensskild från snärtig house, och vokala inslag inte var synonymt med sellout. Men Kedr Livanskiys vackra ekobeslöjade sång påminner mer om Molly Nilsson än om Paris Grey. Efter fjolårets fina ep ”January sun”, med den knäckande singeln ”Razrushitelniy krug (destructive cycle)”, kommer nu debutalbumet som innehåller allt från tonsatt William Blake-diktuppläsning (”ACDC”) till ömsint ambient (”Sad one”). Bäst är ändå de deppiga danspoplåtarna, som skulle kunna platsa på senaste The Radio Dept.-skivan.

Bästa spår: ”Ariadna”

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

(Dagens Nyheter 2017-09-29)

in a sentimental mood

 

Jag älskar Duke Ellington. Svårt att förklara hur mycket han betyder för mig. När jag var i de yngre tonåren och bodde i Simrishamn brukade jag gå till biblioteket och, antingen låna cd-skivor där, eller lyssna på cd-skivor i lyssningshörnan. Den bestod av fyra stora fåtöljer som ingen satt i annars. Jag tog en skiva, det kunde vara "Early Ellington" eller dubbel-cd:n "Rockin' in rhythm", och gick med den till bibliotekarien som gav mig ett par hörlurar (man fick lämna in sitt bibliotekskort i pant) och så satte jag mig där och lyssnade, och läste samtidigt något från bibblan, kanske något tidigt nummer av tidningen Pop eller NME:s rockencyclopedi från 1977 eller en samligsvolym med Carl Barks Kalle Anka-äventyr. Coolt var det inte, i fas med samtiden var det inte, men en flykt var det. Det var vad jag behövde. Och det var vad jag fick. Jag flydde in i en annan värld, en annan tid, ett annat land, en annan kultur, ett annat sammanhang, en annan estetik, ett annat ideal. Långt från fjärran hörde jag tassande rytmer, händer som klappade och dunkade på en trumma, och över det gled en melodi på en trombon in - känsligt, försiktigt, ömtåligt, längtansfullt, vackert. Jag hade aldrig hört en trombon låta så, jag visste inte att en trombon kunde låta så. I bakgrunden växte en jazzorkester fram ur dimman, och till slut kunde den inte hålla sig längre, den bröt ut i fullt swing, dock ej aggressivt, bara påtagligt. Så plötsligt var orkestern borta igen, som om allting hade varit en dröm. Men trombonmelodin dansade fram en sista gång, och den tassande handtrumman ebbade långsamt ut. Låten hette "Pyramid" och Duke Ellington skrev den tillsammans med trombonisten Juan Tizol. Den spelades in 1938, och den version som finns med på "Rockin' in rhythm" är den bästa, den har varit på min topp 3 låtar of all time ända sedan jag först hörde den. 

Men "Pyramid" är bara en central punkt i en hel värld av underbar Ellingtonmusik. Det jag älskar med hans låtar är att de är så fria och egensinniga i sin komposition, de är både melankoliska och oförutsägbara, de är verkligen någonting helt annat än alla andra jazzstandards från denna era som komponerades av skolade (vita) musiker och kompositörer. De är både svängiga och atmosfäriska. Upptempolåtarna bryr jag mig inte så mycket om, med några undantag, men jag förstår att de var viktiga där och då - det var viktigt för Duke Ellington att han både kunde konkurrera med Count Basie eller Glenn Miller vad gällde svängig, dansant, kommersiellt gångbar storbandsmusik, och samtidigt komponera något unikt och evigt och vackert. Men det är ju de sistnämnda låtarna som har tyngd än idag. Woody Allen använde Ellingtons "Sophisticated lady" som ett ledmotiv i "Jadeskorpionens förbannelse", det var en väldigt fin gest tyckte jag, men det var inget som plockades upp av några filmkritiker när den rullen var aktuell.
 
Hur som helst. Häromdagen gjorde jag något som jag planerat att göra väldigt länge: en Spotify-spellista med Duke Ellingtons 100 finaste låtar, i hyfsat kronologisk ordning. Den fick heta "In a sentimental mood" och det är också låten som inleder hela listan, och återkommer i flera versioner senare (det vore tjänstefel att göra en Duke Ellington-lista och inte ha med versionen av "In a sentimental mood" som han spelade in med John Coltrane). Sista låten är "Lotus blossom" som är så himla fin, Duke Ellington sitter vid pianot och vill inte sluta spela, man hör musikerna packa ihop i bakgrunden, men Duke sitter där och kan inte sluta hedra sin vän Billy Strayhorn som skrev den låten. Billy dog i slutet av 60-talet (inspelningen är från skivan "And his mother called him Bill" som gjordes direkt efter detta) och Duke några år senare. Hur som helst, innan detta fina coda finns 99 låtar som är så otroligt bra.
 
Den tidigaste låten på listan är "East St Louis Toodle-Oo" som spelades in i slutet av 1926 och gavs ut i början av 1927 - exakt 50 år senare spelade Weather Report in och gav ut "Heavy weather" (skivan med "Birdland"), och jag gillar tanken på att jazzen under dessa 50 år hade sin riktiga och enda storhetsperiod. Musik som var ständigt nyskapande, ständigt på hugget, ständigt lyssningsvärd. Man lyssnar inte på "East St Louis Toodle-Oo" för att den är historiskt intressant (som man kan göra med jazz gjord innan 1927) utan för att den är så himla bra. Svängig, melodiös, varierad, perfekt. Men det var först några år senare som Duke Ellington verkligen blev en mästare på melankoliska ballader, och skrev låtar som han kom att spela in många gånger: "Solitude", "Prelude for a kiss", "Sophisticated lady", "In a sentimental mood". Och många fler. Lyssna på denna playlist och upptäck en underbar värld. Känn dig svepas bort. Känn flykten. Den är ljuvlig.

"turandot" på folkoperan


Slutet på akt I, med Jussi Björling som Calaf. Så fett, de sista minuterna framförallt <3 Hela denna inspelning finns, med bättre ljud, på Spotify. Birgit Nilsson som Turandot!

”Turandot”
Opera av Giacomo Puccini.
Libretto: Giuseppe Adami, Renato Simoni.
Med: AnnLouice Lögdlund, Mathias Zachariassen, Henriikka Gröndahl, Markus Schwartz, Anton Eriksson, Wiktor Sundqvist, Fredrik Strid, Ulrik Qvale m.fl.
Folkoperans orkester med Capella Catharinae, Lilla kören, S:t Tomas Kammarkör, Södertälje Kammarkör samt barnkörer från Adolf Fredriks musikklasser, Nacka Musikklasser och Sollentuna Musikklasser.
Dirigent och musikalisk leding: Marit Strindlund.
Scenografi: Hanna Reidmar.
Kostym: Jasminda Asplund Blanco.
Regi: Mellika Melouani Melani.
Scen: Folkoperan, Stockholm.

Hur stort kan ett manligt ego vara? Calaf, hjälten i Puccinis sista opera ”Turandot”, testar gränsen för hur självgod en manlig huvudperson, som publiken förväntas heja på, tillåts vara. 

Många operor har en tragisk handling vars tragik ligger i att ett kärlekspar inte kan få varandra, åtminstone inte i jordelivet. ”Turandot” är, trots sin utstuderade sagoprägel, mer verklighetstrogen i sin skildring av kärleksspelets orättvisa: den som har den renaste, mest innerliga kärleken (slavinnan Liù) får inte sina känslor besvarade och går ett hemskt öde till mötes, medan den otacksamme douchekillen som är föremål för denna kärlek (prins Calaf) blir ihop med en snygg men otrevlig tjej med närhetsissues (prinsessan Turandot). En kvinna som visserligen kanske inte älskar honom men som i längden inte orkar stå emot hans förbluffande envishet, maskulint kompakta självförtroende och rosor-och-choklad-simpla uppvaktning. Han vinner hennes hjärta i bemärkelsen besegrar, han förintar hennes självständighet. 

Puccini såg själv problemet med denna berättelse och visste inte hur han skulle avsluta sin opera efter att Liù förkrossad och desperat tagit sitt liv. Det lyckliga slutet som följer är alldeles för förljuget, de två huvudpersonerna är för osympatiska, deras kärlek för otrovärdig. Liùs begravningståg, där den blinde gamle Timur som älskade henne och hjärtskärande sjunger om hur hon nu får möta gryningen när det är precis tvärtom, samtidigt som han följer henne ut i intet, är som en svart version av ”Liebestod”-finalen i Wagners ”Tristan och Isolde”. 

Folkoperans nya uppsättning lyfter fram mörkret och brutaliteten i verket. Stämningen av kinesisk saga är nedtonad – det enda asiatiska inslaget är början av andra akten där Ping, Pang och Pong (i sällskap av en tröttpackad Calaf) röjer runt i sjaskiga thailändska prostitutionskvarter. De fyra liknar en förvriden version av Rat Pack, eller snarare av Melodifestivalens gubbkvartett Ravaillacz, när de arm i arm skrålar sina playboysånger.

Det rituella i Turandots avrättningar accentueras – hennes undersåtar är en kuslig sekt, vars ledare, Turandots far, inte liknar en kejsare så mycket som en galen övervintrad hippie, med kronan på sned och en golvmatta istället för mantel. Genial kostym där av Jasminda Asplund Blanco, och det kan för övrigt noteras att även regi, scenografi och orkesterledning görs av kvinnor. En fin signal.

Orkestern är av begränsad storlek men musiken, med sina enorma melodier och kraschande klanger, låter inte mindre fantastisk för det. Sångmässigt imponerar framförallt Henriikka Gröndahl som Liù och Markus Schwartz som Timur. AnnLouice Lögdlund har en lång startsträcka, men i slutscenen är hennes Turandot härligt mäktig. Mathias Zachariassen är tyvärr en svag Calaf, åtminstone den nerviga premiärkvällen. 

Fiffigast med Mellika Melouani Melanis uppsättning är den lilla flickan som får gestalta Turandots inre. När Calaf erövrar sitt förälskelseobjekt är det henne han bär iväg, och när Turandots hjärta till sist har gett vika är det den lilla flickan som Calaf till slut får hålla i handen. Vid det laget har Calafs ego segrat så fullständigt att alla människor omkring honom har blivit han, klädda i identiska kläder. Till sist även Turandot, både till kropp och slutligen också själ. Han är vinnaren, han är normen, han är klar och han är helt tom.

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

(Dagens Nyheter 2017-09-20)


ariel pink - dedicated to bobby jameson



Indie
Ariel Pink
”Dedicated to Bobby Jameson”
(Mexican Summer/Border)
Betyg: 4

Under lanseringen av förra skivan, 2014 års ”Pom pom”, fick Ariel Pink utstå ett litet drev från journalister och arga twittrare. Det har format honom, skänkt hans musik en ny melankolisk ödmjukhet. Sårad och med krossad naivitet vill han nu bara bli lämnad ifred och överleva som musiker. Att tillägna sitt nya album Bobby Jameson, en 60-talsartist som blev bitter av att misslyckas med att slå igenom och kände sig illa behandlad av branschen – innan han många år senare tog kontroll över sin berättelse – är en tydlig symbol. Ariel Pink har tagit kontroll genom att spela in i hemmet igen, efter tre skivor med tjusiga studioproduktioner. Låtskrivandet är mer eskapism och lekstuga än dagbok för Ariel Pink, men här låter hans unika pop mer känslosam, mindre tramsig och mer angelägen än på länge.
 
Bästa spår: ”Another weekend”
 
Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

(Dagens Nyheter 2017-09-16)

BONUS: jag har gjort en jättebra topp-30 Ariel Pink-playlist, lyssna här! Den är inte kronologisk utan hoppar lite fram och tillbaka genom tiden, trevligt tyckte jag eftersom det är så stora kontraster mellan Ariels tidiga, super-lo-fi-inspelingar (han var kanske den första artisten som gjorde lo-fi till en intressant estetik i sig? Alltså inte bara som en halvbull bieffekt av att inte ha tillgång till fet studio) och de slicka produktionerna på 4AD-skivorna. "Round and round" är med men placerades sist eftersom jag är lite trött på den och det är inte hans bästa låt, även om den är bra. Men jag tänker att den är lite för honom som "When doves cry" eller "1999" var för Prince. En riktigt go hit, men långt ifrån hans mest intressanta mästerverk. Hur som helst. Jag tycker väldigt mycket om Ariel Pink. Det kanske alla gör. Men man gillar honom ännu mer när man lyssnar såhär koncentrerat. Det finns dåliga låtar på alla Ariel Pinks skivor, men det finns inte en enda dålig låt på denna playlyst :)

dj shadow på kägelbanan



DJ Shadow
Scen: Kägelbanan, Stockholm
Betyg: 2

DJ Shadow öppnade portarna till samplingskonstens paradis med sitt instrumentala debutalbum ”Endtroducing” 1996. Där och då stod han för en visionär typ av hiphop som balanserade mellan å ena sidan traditionell tuffhet, feta breakbeats och nördig skivsamlarkultur, å andra sidan djärv experimentlusta, sensibelt stämningsbygge och extatisk gränslöshet.

Sedan dess har DJ Shadow gjort ett antal skivor, och samarbetat mycket med andra artister, men ingenting har nått upp till de magiska ögonblicken på debutens bästa låtar. Det är för att balansgången upphörde och den gammeldags grabbiga estetiken vann. Inte för att DJ Shadow har gjort särskilt nostalgisk och lättsmält hiphop under dessa år, men hans musik följde i grund och botten samma coolhetsfixerade regler som präglade den tidigaste hiphopmusiken. Det poetiska, atmosfäriska och djupt personliga överlät han åt andra.

På senare år har DJ Shadow aktivt försökt förnya sin ljudbild. Både ”Liquid amber”-ep:n och fjolårets album ”The mountain will fall” präglas av elektroniska och syntetiska ljud, och de samplingar som hörs är filtrerade på alla möjliga sätt – vinyldammet lyser med sin frånvaro. Han har inspirerats inte så lite av Hudson Mohawke, en av de artister som DJ Shadow bjöd in till att remixa ”Endtroducing” när skivan gavs ut på nytt inför 20-årsjubileet i fjol.

Live slits DJ Shadow mellan sitt gamla och sitt nya jag. Hans enmansshow utgår från ljudfilerna som han trycker fram på sin laptop, och han leker lite med elektroniska pads som han trummar på ibland, men han har också med sig turntables och dekorerar ett antal låtar med scratch för att visa att han fortfarande kan den tekniken. Det visuella får stort utrymme – brett projicerade filmsekvenser med taffligt science fiction-tema och diverse datoranimationer, som gjort för att imponera på pojkar i mellanstadieåldern.

DJ Shadow anstränger sig så hårt han kan för att skapa variation, och han ger ett genuint snällt och ödmjukt intryck i sina mellansnack, men det kan inte hjälpas – den här jämntjockt kvasicoola musiken lyfter inte. I synnerhet inte live där dess brist på sprickor och spontanitet blir tröttsam. 

Och när DJ Shadow fyrar av sina bästa låtar, som ”Midnight in a perfect world” eller sista extranumret ”Organ donor”, gör han det inte i originalversionerna utan i de halvtaskiga remixer som gjordes av andra än han själv i fjol. Det är behjärtansvärt och ängsligt på samma gång. Men det är inte så kul att stå och lyssna på.

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

(Dagens Nyheter 2017-09-15)

mount kimbie - love what survives



Elektroniskt
Mount Kimbie
”Love what survives”
(Warp/Border)
Betyg: 4

När den brittiska duon Mount Kimbie debuterade låg de i bräschen för vad som kallades post-dubstep: ett mer experimentellt och atmosfäriskt, mindre dansant men inte mindre svängigt alternativ till dubstep. Debutalbumet ”Crooks & lovers” (2010) var som ett dagsljussvar på Burials nattodyssé ”Untrue”.

Uppföljaren, ”Cold spring fault less youth”, var ännu starkare. Mount Kimbie förde sina elektroniska kompositioner närmare traditionella poplåtstrukturer, med bländande resultat.

Denna tredje skiva är en logisk utveckling. Aldrig tidigare har duons musik låtit så poppig och rak. Beatsen flirtar med rock, men allt låter hela tiden fräscht och samtida, med grovkornig bas istället för gitarrklichéer, och med de ständigt muterande samplingarna och syntslingorna står musiken aldrig still. 

Här finns fler gästvokalister än någonsin tidigare. Trots mysiga återföreningar med de gamla kompisarna King Krule och James Blake är det gruppens turnékeyboardist Andrea Balency som står för den bästa sånginsatsen, med den Electrelane-doftande ”You look certain (I’m not so sure)”. 

Visst kan man sörja att Mount Kimbie har rört sig så långt från experimentell och oförutsägbar dansmusik, men för den som älskar pop är det svårt att inte jubla över detta knippe intelligenta, uppfriskande och kärleksfulla låtar.

Bästa spår: ”You look certain (I’m not so sure)”, ”Marilyn”

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

(Dagens Nyheter 2018-09-08)

blomstedt 90 år i berwaldhallen



”Blomstedt 90 år”
Sveriges Radios Symfoniorkester
Verk av Ludwig van Beethoven, Richard Strauss och Richard Wagner
Dirigent: Herbert Blomstedt
Scen: Berwaldhallen, Stockholm
Speltid: 2 timmar (inklusive paus)
Betyg: 5

Dirigenterna måste vara de musiker som är minst sugna på att sluta jobba. Herbert von Karajan dirigerade sin sista konsert ett halvår innan han dog, 81 år gammal. Otto Klemperer slutade dirigera samma år som han fyllde 86. Och Arturo Toscanini var 87 år fyllda när han till slut gick i pension.

Så kanske är det ingen chock att Herbert Blomstedt, som fyllde 90 i somras, fortfarande dirigerar. Det som överraskar är att han vid denna ålder fortfarande är så skarp, så vital och så bisarrt pigg (i år dirigerar han närmare 100 konserter runtom i världen). Att han är en renlevnadsmänniska och djupt troende spelar nog en viss roll i detta.

På årets Berwaldhallenbesök firas Blomstedts födelsedag och han ger oss ett välvalt program – allt dirigerat från minnet, utan partitur – med tysk musik från en nästan 90-årig period. Beethovens tredje symfoni färdigställdes 1804, medan Strauss blev klar med sin tondikt ”Tod und Verklärung” 1889. Båda dessa verk behandlar döden på ett energiskt och livsbejakande sätt.

Blomstedt får Beethovens trea att dansa fram, mjukt och böljande men med friskt tempo, likt en ängel som lekfullt skuttar från moln till moln. Den långsamma andra satsen, symfonins längsta, är en begravningsmarsch. Här känns den dock mer som en ödesmättad vandring än en svart procession, även om Blomstedt och Radiosymfonikerna inte väjer för allvaret.

Richard Strauss var bara 24 år gammal när han komponerade ”Tod und Verklärung” (”Död och förvandling”), och dess något brådmogna och dramatiska syn på döden – kamp! Action! – får något rart över sig när Blomstedt lugnt leder oss genom resan. Men han kväver inte kraften i Strauss mäktiga orkestreringskonst, och förvandlingsmotivet är knäckande vackert.

Mest intressant är ändå avslutningen, förspelet till Wagners ”Tannhäuser”, en opera om konflikten mellan kristen dygdig kärlek och hedniskt syndande (spoiler: kristendomen vinner). Likt hjälten Tannhäusers träkäpp som på magiskt vis får nya gröna skott, när dess ägare i operans slutscen har fått sin frälsning, grönskar lysande den musik som frammanas ur Herbert Blomstedts kloka händer. 

I denna hittiga ouvertyr kontrasteras musik som gestaltar en orgie i Venusberget mot en melodi som en kör av pilgrimer sjunger senare i operan. Tannhäuser längtar efter en annan värld än den sinnliga och njutningsorienterade, och ska därför snart lämna Venus och nymferna. Vart Herbert Blomstedt längtar kan jag inte säga, men den triumferande musik han trollar fram får destinationen att skimra.

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

(Dagens Nyheter 2017-09-11)

drain gang - d&g

 

Hiphop
Drain Gang
”D&G”
(YEAR0001)
Betyg: 4

Titelns förkortning ska kanske läsas som ”Drain & Gravity”; rapparna Bladee, Thaiboy Digital och Ecco2k samt producenten WhiteArmor kallade sig tidigare för Gravity Boys men föredrar numera Drain Gang. På detta deras första gemensamma album märks hur som helst gängets utveckling tydligt – från att tidigare mer eller mindre ha stått i skuggan av kompisarna i Sad Boys och dess stjärna Yung Lean har Drain Gang utvecklat en egen stil. Medan Sad Boys egentligen aldrig har försökt skapa sorgsen musik har deras vänner Drain Gang nu gjort den kanske dystraste hiphopskiva som någonsin har släppts i Sverige. ”D&G” riktar sig inte till dansgolv utan till nattbussens hörlurar. Här finns betydligt mer ödsliga syntar än brutal bas. Och texterna är stundtals lika nakna som de på ”Broder Daniel forever”.

Bästa spår: ”Climbing”, ”Botox lips”

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

(Dagens Nyheter 2017-08-31)

janet baker - che farò senza euridice



från sommarhimmel
 
Jag såg för övrigt en fin uppsättning av "Orfeo ed Euridice" på Confidencen i Stockholm för några veckor sen. Men de blandade svenska och italienska när de sjöng? Flummigt!

"rhenguldet" på östersjöfestivalen



Östersjöfestivalen 2017
”Rhenguldet”
Opera av Richard Wagner med libretto av tonsättaren
Med: Jevgenij Nikitin, Vladislav Sulimskij, Vasilij Gorsjkov, Zjanna Dombrovskaja, Julija Matotjina, Jekaterina Sergejeva, Andrej Popov, Anna Kiknadze med flera
Mariinskijteaterns orkester
Dirigent: Valerij Gergijev
Scen: Berwaldhallen, Stockholm
Tid: 2 tim 45 min.
Betyg: 5

”Rhenguldet” handlar – bland annat – om att vara för ful och ha för låg status för att få ligga.

Inledningsscenen påminner om r&b-trion TLC:s hitlåt ”No scrubs”. Svartalfen Alberich är just här inte ond, bara full av åtrå och närhetslängtan. Men de tre vackra Rhendöttrarna avvisar honom sadistiskt genom att låtsas vara intresserade innan de en efter en hånar honom och skrattar åt honom. Alberich hämnas genom att stjäla den magiska skatt som Rhendöttrarna vaktar, Rhenguldet, samtidigt som han ger upp hoppet om att någonsin få kärlek – han bestämmer sig för att satsa på att jaga makt och rikedom i stället. Han vill hämnas på hela världen genom att bli dess härskare.

Senare i operan är jätten och byggarbetaren Fasolt förälskad i Freja, kärlekens gudinna, men det finns inte en chans att hon ska bli hans. Fasolt och hans bror Fafner väljer då att fokusera på pekuniär girighet, som i sin tur leder till att Fafner slår ihjäl Fasolt. Att nekas kärlek föder bitterhet och destruktivitet, tycks budskapet vara. Men den giftiga materialismen är något som jättarna och Alberich delar med de goda gudarna.

Wagners tetralogi ”Nibelungens ring”, i vilken ”Rhenguldet” är en prolog inför de tre episka operorna som följer, liknar fortfarande ingenting annat. En saga som blandar nordisk mytologi, psykologisk realism, politisk dystopi och fascinerande symbolism. Opera som inte handlar om fina kärlekspar utan om världens undergång.

Efter Kungliga operans magnifika Ringcykel i våras kommer nu ett konsertant framförande av ”Rhenguldet” som fungerar förvånansvärt väl. Alla sceniska problem (simma omkring nere i floddjupet? Jättar? En man som förvandlas till olika djur? En regnbåge som trollas fram och som används som gångbro?) försvinner när scenografi och kostym har tagits bort från ekvationen. Allting får visualiseras i publikens inre, vilket går utmärkt eftersom Wagners musik är så målerisk och detaljrik.

Mariinskijteaterns orkester spelar mästerligt, den Wagnervane Gergijev (som liksom Wagner aktualiserar ”skilj på konstnärens verk och politiska åsikter”-dilemmat) maximerar de kraftfulla ögonblicken och sångarlaget är toppen. Trots att de inte agerar lyckas de väl med att gestalta rollerna de sjunger – Jevgenij Nikitin gör en svinig Wotan, Vasilij Gorsjkov får Loge att framstå som en välsmord advokat, Vladislav Sulimskij gör en emotionellt explosiv Alberich, Jurij Vorobiev en sorgsen Fasolt, Zlata Buljitjova fyller Erda med ryskt allvar och Oksana Sjilova är perfekt som Freja.

En ljuvlig konsertkväll.

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

(Dagens Nyheter 2017-08-28)

Valerij Gergijevs inspelning av "Rhenguldet" med Mariinskijteaterns orkester finns på Spotify!

veronica maggios "och vinnaren är..."-konsert på mosebacke


Hennes bästa låt, textmässigt. Musikaliskt är nog "Välkommen in" bäst. Ingen av dem är med på denna skiva hehe, men jag tycker ändå att det är hennes bästa album...

Veronica Maggio
Scen: Mosebacketerassen, Stockholm
Betyg: 3

Det finns ett symbolvärde i att Veronica Maggio ägnar fem kvällar i rad åt att framföra alla sina album i kronologisk ordning.

Det är ett koncept som ofta används av manliga rockband – The Soundtrack of our Lives, My Morning Jacket, med flera – men desto färre kvinnliga soloartister. Men så har hela Veronica Maggios gärning till stor del handlat om att ta plats som ung kvinna. Att sjunga om unga kvinnors erfarenheter på ett sätt som rymmer både sårbarhet och cool attityd, med vardagsrealistiska texter som hellre lutar åt det banala än åt det tillkrånglade.

Hon var nyskapande när hon vid tiden för sin debut 2006 gjorde detta dels på svenska, dels med mer influenser från soul och hiphop än indierock och singer/songwriter-pop. Men debutalbumet var vagt och trevande – det var först med den sensationella uppföljaren, 2008 års ”Och vinnaren är…”, som Veronica Maggio blommade ut. Tredje albumet ”Satan i gatan” må ha fler hitlåtar, men det är ”Och vinnaren är…” som är hennes vassaste verk. Och av alla hennes konsertkvällar på Mosebacke denna vecka är det tveklöst den som fokuserar på detta andra album som är den mest intressanta.

Albumet var en katalysator inte bara för Veronica Maggio utan även för Oskar Linnros, som producerade och skrev all musik. Det var den första rena popmusik Linnros gjorde, efter åren i hiphopgruppen Snook, och en språngbräda till den numera klassiska solodebuten ”Vilja bli” (2010). Vid tiden för ”Och vinnaren är…” var han och Maggio ett kärlekspar. Att koncentrerat framföra dessa låtar blir därmed också en sorts tidsresa för Maggio, tillbaka till en förlorad romans, och detta faktum ger konserten en speciell laddning.

Veronica Maggio sjunger strålande i höjdpunkter som den lika desperata som svängiga ”Stopp”, den liderliga balladen ”Jajaja”, den smärtsamt romantiska ”Inget kan ändra på det”, den (nu än mer) nostalgiska ”17 år” och hitlåten ”Måndagsbarn”. Annika Norlin dyker upp för ett par oväntade duetter: en fint avskalad ”Gammal sång” samt Säkert!-låten ”Någon gång kommer du bli själv”. En storögd Maggio berättar lyckligt att hon lyssnade maniskt på den första Säkert!-skivan när hon gjorde ”Och vinnaren är…”, men kärleken är inte lika uppenbart besvarad av den sammanbitna och syrliga Norlin.

Soundet på ”Och vinnaren är…” är pigg, Amy Winehouse-inspirerad retrosoul med stråkar och blås (och en snygg sampling av The Delfonics ”Trying to make a fool of me”), och det hade varit fint och lämpligt om denna liveversion av skivan hade förgyllts med sådana arrangemang. Men tyvärr har Veronica Maggio denna kväll en snål uppbackning: gitarrist, basist, trummis, keyboardist och körsångerska. Låtarnas ordning har också kastats om, vilket dock inte stör jättemycket om man inte är ortodoxt fan.

Desto mer irriterar extranumren. Att spela Snooks ”Inga problem (remix)”, det epokgörande första samarbetet mellan Maggio och Linnros, med Daniel Adams-Rey och Petter som gästrappare men inte huvudpersonen Linnros, ger en olustig bismak. Och att därefter bränna av en tråkig Petterduett samt inte mindre än fem låtar från Veronica Maggios senare album, som har ett helt annat sound, förstör faktiskt en del av konsertupplevelsen. Det blir lite respektlöst mot verket som bara för en kväll skulle få en hyllning.

Men Veronica Maggio gör saker på sitt eget sätt, och att inte vara överdrivet vördnadsfull mot sina egna skivor är också ett sätt att bryta mot den manligt kodade rockkulturen. Och publiken tycks älska alla hennes val. Hon är en vinnare.

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

(Dagens Nyheter 2017-08-26)


"aeterna" på östersjöfestivalen


Ett äldre, och bättre, verk av Anders Hillborg.

Östersjöfestivalen 2017
”Aeterna”
Regi: Jesper Kurlandsky och Fredrik Wenzel
Musik: Anders Hillborg
Sveriges Radios symfoniorkester
Solister: Hannah Holgersson, sopran, Hayk Hakobyan, duduk
Radiokören
Dirigent: Esa-Pekka Salonen
Scen: Berwaldhallen, Stockholm
Längd: 1 tim 30 min
Betyg: 1


Ett uruppförande av ett 90 minuter långt orkesterstycke av Anders Hillborg – det är tyvärr inte hela sanningen. Denna audiovisuella konsert består inte, som i fallet med framförandet av Wagners ”Tristan och Isolde” på 2012 års Östersjöfestival, av musik som har kryddats med videoinstallationer, utan tvärtom. ”Aeterna” är en långfilm som Hillborg har komponerat soundtracket till.

Den vanligtvis så expressiva och fantasifulla tonsättaren håller sig här artigt till en biroll: den som ska lyfta det visuella materialet, tjäna det, inte bryta av och ge sig ut på egna äventyr. Och det hade kanske varit okej – om inte filmen hade varit ett pekoral av det värsta slaget.

Filmen ”Aeterna” är en ordlös odyssé över jordens och mänsklighetens historia. Det börjar med en blick från yttre rymden som långsamt zoomar in i vårt solsystem, klipp till jordens natur och livets början. Därefter får vi se olika stadier av civilisation: jägare-samlare, jordbruk, utvinnande av kol, industrialiseringen, de moderna urbana miljöerna, en oändlig parad av ensamma människor som är stiliserat orörliga när kameran glider förbi.

Det är outsägligt långsamt, tempot är detsamma i hela filmen, dramaturgin är vedervärdig och finalscenen är skrattretande kitschig. Kamerans blick är så killig: det är inte människans historia som presenteras, utan teknikens, uppfinningarnas, objektens. Den pretentiösa titeln till trots finns det inget evigt i det som skildras, eftersom den delen av mänskligt liv som återkommer i alla tider – känslorna, passionerna, relationerna – ignoreras totalt.

En välvillig tolkning av filmen (som, det ska medges, är ett ”work in progress” och inte helt färdigställd än) är att den visar vår värld som utforskad av en robot eller en dator som registrerar allt men inte kan sortera och förstå informationen. En mer sanningsenlig tolkning är att filmen är en skamlös rip-off på Godfrey Reggios ”Koyaanisqatsi” från 1982, med berömd musik av Philip Glass.

Anders Hillborgs soundtrack till ”Aeterna” är tyvärr lika sömnigt och oinspirerat som filmen. Musiken håller sig hela tiden på ytan, och det enda som bryter av mot den statiska stämningen är slappt effektsökeri. Vid ett tillfälle hörs något som innehåller mänsklig värme – Hayk Hakobyans melodiösa duduk – men detta inslag försvinner lika plötsligt som det dyker upp.

Anders Hillborg har sagt att han utgår från ljud och inte bilder när han komponerar musik. Detta projekt visar hur galet det kan gå när han gör motsatsen.

Vilket oerhört slöseri.

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

(Dagens Nyheter 2017-08-25)