mykki blanco - mykki



Hiphop
Mykki Blanco
”Mykki”
(Dogfood/Studio !K7)
Betyg: 4

Att vara gay har aldrig varit någonting som Mykki Blanco försökt dölja, han och hans omgivning har vetat det sedan han var barn. Men att vara hivpositiv var en hemlighet som plågade rapparen i flera år innan han förra sommaren kom ut. Gensvaret blev enormt, han fick stöd från alla möjliga håll. Mykki, med bakgrund i den punkiga konstvärlden, hade precis tänkt ge upp sin musikkarriär – nu fick han plötsligt kontrakt med ett riktigt skivbolag och övertalades av franske producenten Woodkid att resa till Paris för att spela in låtar som utmanade honom både musikaliskt och textmässigt. Detta debutalbum är starkare, mognare och mer fokuserat verk än någonting Mykki Blanco tidigare släppt. Svängiga beats, busig humor, poppiga melodier, naken kärlekslängtan och ett fantastiskt rapflow. En triumf.

Bästa spår: ”Highschool never ends”

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

(Dagens Nyheter 2016-09-24)

ny podd! hips don't lie!



Jag och Kassandra Smith har en ny podd om musik som vi gör för Below Beneath. Första avsnittet släpptes idag! Den ska komma ut varannan vecka har vi tänkt. Lyssna gärna :)

inc. no world - as light as light



Soul
Inc. No World
(No World/Border)
Betyg: 2

Bröderna Andrew och Daniel Aged kallade sig först för Teen Inc., sedan bytte de namn till bara Inc. och släppte det strålande debutalbumet ”No world” 2013, och nu har de bytt namn ännu en gång, förvirrande nog till Inc. No World, samt har startat en egen skivetikett vid namn No World. Debutalbumet skilde sig från all samtida indie-RnB genom att ha ett slickt sound på ett oironiskt/ohippt och Sade-doftande sätt – det var bara minimalistisk modern soul som lät genuint sexig, med en perfekt balans mellan jazziga slingor, snärtiga beats och smekande sång. På denna uppföljare testar de dock ett helt annat sound: organiskt, avslappnat och gärna så akustiskt som möjligt. Det gör låtarna mer nakna, och mer platta, vilket tyvärr gäller även för Andrew Ageds sång. Trevlig pop men utan udd och hetta.

Bästa spår: ”The wheel”

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

(Dagens Nyheter 2016-09-17)

kom hit ikväll!



om ni är i stockholm :)

kolla även in evenemanget på facebook

teenage fanclub - here



Pop
Teenage Fanclub
”Here”
(PeMa/Border)
Betyg: 3

Om man tänker sig att The Beatles efter ”Rubber soul” inte hade gått in för psykedelia, orockiga instrument och experimentellt låtskrivande utan istället hade fortsatt vara tre begåvade låtskrivare med ungefär samma smak som i lugn takt hade förfinat sitt hantverk och släppt skiva efter skiva (låt vara med allt längre mellanrum) ända upp i medelåldern – hade inte det varit trevligt? Det bandet existerar och heter Teenage Fanclub. På detta deras tionde album, 26 år efter debuten (bandets andra singel var för övrigt en cover av ”The ballad of John and Yoko”) bjuder Norman Blake, Gerry Love och Raymond McGinley på ännu en bukett av ömsinta gitarrpoplåtar. Inte lika bra som förra skivan ”Shadows”, men lånet från Orups ”Då står pojkarna på rad” i gitarrsolot i ”The first sight” gör mig lycklig.

Bästa spår: ”The first sight”

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

(Dagens Nyheter 2016-09-10)

young thug - jeffery



Rap
Young Thug
”Jeffery”
(300 Entertainment/Atlantic/Warner)
Betyg: 4

Klädd i en vacker lila klänning designad av Alessandro Trincone har Young Thug skapat årets skivomslag och sin karriärs största snackis hittills. 

Om man vill få en bild av hiphopens queera utveckling kan man dra en linje från Andre 3000:s utmanande av maskulinitetsideal i början av nollnolltalet, via Lil B och hans ”I’m gay (I’m happy)”, till Young Thug idag. För honom är gränsöverskridandet självklart, fullständigt naturligt. Han har sagt att han inte tror att kön finns.

Young Thug rappar också på ett gränslöst, helt unikt sätt. Han har inspirerats av Lil Waynes (en gång så) maniska kreativitet, Gucci Manes obekymrade swag och Futures hulkande vrålsång, men det finns ändå ingen som låter som Young Thug. Han vrider ut och in på varenda fras, brinner av inspiration i varje ögonblick, glöder av en värme som är både charmig och sexig.

”Jeffery” är Young Thugs starkaste samling låtar sedan ”Barter 6” och ett styrkebesked efter den småslarviga ”Slime Season 3” som kom i våras. Att han tillfälligt bytt artistnamn till Jeffery (hans riktiga förnamn) är inte bara en pr-kupp – här finns ett fräscht sound, en mini-pånyttfödelse. Låtarna är poppigare, mer färgglada, och samtidigt lika blytungt dansanta som tidigare. Han har döpt nästan varje låt efter en idol, men årets idol heter Young Thug.

Bästa spår: ”Webbie”, ”RiRi”

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

(Dagens Nyheter 2016-09-03)

paul och john



När Frank Ocean lånade The Beatles "Here, there and everywhere" på sin "White Ferrari" lyssnade jag på den gamla Beatleslåten igen. Och igen. Och igen. Den är så himla bra. Det är en Paul McCartney-låt, ni vet, även om det står "Lennon/McCartney" på alla låtar som de skrev under Beatlestiden så är det oftast antingen den ena eller den andra som skrev låten (enligt den här nördiga sajten är det närmare bestämt 72 Lennon-låtar, 66 McCartney-låtar och 24 låtar som de faktiskt skrev ihop).

Även om John Lennon är min favorit så tycker jag mycket om Paul McCartney, han är liksom underskattad - hans bästa låtar är snälla, fina, melodiösa, sentimentala, charmiga. Och jag fick lust att göra en playlist med bara Paul-låtar från Beatlestiden, så att man kan njuta av dem utan att de står i skuggan av John Lennons (mer omedelbart känslomässigt engagerande) låtar. Jag gjorde en sån lista, och med mycket stor möda kokade jag ner det till 40 låtar, lyssna här! Det blev en väldigt bra lista, för jag har inte med kända-men-störiga Paul-låtar som "Ob-la-di, ob-la-da" eller "Hello goodbye" eller "Hey Jude" (läste på Wikipedia att det långa fadeout-slutet är en briljant spoof på låtar som slutar med fadeouts... vem fan vill ha musik som spoofar något?) eller "Lady Madonna". Däremot fick "Yesterday" komma med, lite förvånad blev jag själv över detta, men i denna kontext låter den faktiskt fin. Det är en kronologisk lista. Men tryck på shuffle om ni hatar att höra en massa tidiga Beatleslåtar i rad (hur man nu kan hata det).

Fast när jag lyssnade på alla gamla Beatleslåtar när jag gjorde Paul-listan hörde jag ju alla John-låtar också och liksom... en låt som "Julia"... man kommer inte runt den. Så otroligt bra, så stark. Paul McCartney är underbart begåvad. Fast John Lennon var ÄNNU mer begåvad. Hur kan man skriva så bra melodier med så, så stark musik, och samtidigt sjunga så bra? Den sångrösten, så unik, så känslosam. Så jag gjorde nyss en playlist med lika många John-låtar från Beatlestiden, lyssna gärna pga detta är svinbra musik.

Vissa gillar inte Beatles. Det kan jag kanske förstå, man känner aversion mot dem pga deras status som klassiska, allt de symboliserar, alla rockmagasin som listar deras låtar och album och gitarrsolon etc i nummer efter nummer, för en väldigt specifik målgrupp, som man kanske inte vill identifiera sig med... aja må så vara. Men om man lyssnar på Beatles, på deras musik, så är det lätt att bli fascinerad. Tycker jag. Hur kan man ha så mycket begåvning, utvecklas så mycket så snabbt, i så unga år? Det finns en sån fin energi, en sån stark inspiration, i många av Beatles låtar. De har gjort en del skräp, eller åtminstone gravt daterade låtar, men det behöver man ju inte lyssna på. Lyssna på mina playlists istället. De är skitbra.

PS "Baby's in black" kunde jag inte ta med på någon lista eftersom det är en låt som verkligen är lika mycket Johns som Pauls, båda har skrivit den, båda sjunger. Synd för jag tycker mycket om den. Den är fin.

frank ocean - endless + blonde


</3

R&B
Frank Ocean

”Endless”
(Boys Don’t Cry/Def Jam/Universal)
Betyg: 4

”Blonde”
(Boys Don’t Cry/Def Jam/Universal)
Betyg: 5

Först en liten recap: sångaren och låtskrivaren Frank Ocean tog hela världen med storm med sitt debutalbum ”Channel orange” 2012, en mångfasetterad och poppig uppföljare till ”Nostalgia, ultra”, den egensinniga pärla till mixtape som han hade fått sitt genombrott med föregående år. Att Ocean blev den första stora manliga artisten inom hiphopkulturen som kom ut som icke-heterosexuell gjorde att han fick ett ännu större genomslag, och det fanns inga gränser för hyllningarna som överöste ”Channel orange”.

Men arbetet med uppföljaren drog ut på tiden, och först nu, fyra år senare, är den här – med buller och bång. Från ingenstans släpptes fullängdaren ”Endless” i fredags. Det visade sig dock vara en väldigt ambitiös förrätt – Frank Oceans huvudsakliga nya skiva heter ”Blonde” och släpptes redan dagen efter, på en lördag. ”Boys don’t cry”, som under lång tid har varit det officiella namnet för Frank Oceans nya skiva, visar sig nu vara namnet på hans nystartade skivetikett och inget annat. Kaoskungen Kanye Wests skivutgivning framstår i jämförelse som konventionell och välplanerad.

Teknologi är temat för den film som Frank Ocean själv regisserat och som är den visuella delen av hans visuella album ”Endless”. Med statiska kameror filmas Frank Ocean när han i en avancerad träslöjdsal bygger en spiraltrappa. Ett Babels torn, en symbol för hans egen hybris, hans mänskliga fåfänga strävan. Det starkaste ögonblicket i filmen är i slutet när han till tonerna av ett mäktigt trapbeat till slut går upp för trappan – upp till himlen – men så klipper filmen plötsligt tillbaka till början, och vi får höra introlåten ”Device control” i en längre version. En sång sjungen av konstnären (och syntpopälskaren) Wolfgang Tillmans, som handlar om just tekniken och dess möjligheter. 

Att bygga trappor av trä är en gammal teknik, att filma och livestreama med smartphones som Tillmans sjunger om är en modern teknik, och Frank Ocean tycks vara kluven till teknikens alla möjligheter. Han gör ”Endless” för att den går att göra. Ett drömskt mixtape med 18 låtar, de flesta väldigt korta och skissartade. Han testar att rappa, att hylla Aaliyah genom att likt henne göra en vacker cover av Isley Brothers ”At your best (you are love)” och – mest otippat – sjunga R&B inspirerad av Nick Drake (”Rushes to” lånar friskt från folkrocklegendens ”Day is done”). Det är väldigt personligt och väldigt bra.

Med medan ”Endless” är en betraktelse över tekniken, över byggandet av trappan till himlen, så är ”Blonde” själva trappan. Det är inte ett perfekt album men ett vilt, vackert och stundtals fascinerande verk. Frank Ocean uppvisar ett fantastiskt självförtroende som får honom att leka och trolla med R&B-pop som konstform, utforska genrens gränser. Han förvränger ibland sin röst, inte till något mörkare (vilket andra har gjort sedan screw-trenden från mitten av nollnolltalet) utan till något ljust och surrealistiskt. Han slänger in lån från The Beatles, Stevie Wonder och Elliott Smith när det passar. Han gör inte ett enda försök att få till en dansgolvsdänga eller en radiohit, istället handlar ”Blonde” om subtila postmelankoliska stämningar, mjuka melodier och knäckande harmonier. 

Frank Ocean sjunger fruktansvärt bra, och hans möte med James Blake och Bon Iver i den stillsamt episka ”White Ferrari” känns som en liten milstolpe i den manliga soulhistorien. Men det finaste med Frank Ocean är att han fortfarande kontrasterar det storslaget romantiska med det udda och skeva. Han gör R&B som aldrig är för polerad, men heller aldrig cerebral och tråkig. Han är en av samtidens mest begåvade popstjärnor och med ”Blonde” har han tagit ytterligare ett par steg på trappan upp till himlen.

Bästa spår: ”Rushes” på ”Endless”, ”Nikes” på ”Blonde”

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

(Dagens Nyheter 2016-08-24)

mbongwana star på stockholms kulturfestival



Stockholms kulturfestival
Mbongwana Star
Scen: Skeppsbron, Stockholm
Betyg: 5

Det finns sittdans och sittdans. Nsituvuidi ”Theo” Nzonza, den ena sångaren i kongolesiska Mbongwana Star, är liksom sextettens andre sångare Yakala ”Coco” Ngambali rullstolsburen. Men det hindrar inte honom från att rocka loss med kokande energi – han lyfter sig själv upp och ned i armstöden, han snurrar runt med sin rullstol, han slänger böljande rytmiskt med armarna och dansar bättre än de flesta som kan stå på sina ben. Det är fint att se. Men också helt förståeligt med tanke på hur musiken låter.

Theo och Coco är båda veteraner som i bandet Staff Benda Belili blev världsberömda i världsmusikkretsar. Men när de efter splittringen bildade ett nytt band, Mbongwana Star, tillsammans med fyra unga och enormt peppade musiker nådde de höjder som de inte varit i närheten av tidigare. Det berodde delvis på att gruppen hittade en kongenial producent: irländaren Liam Farrell, som gjorde debutalbumet ”From Kinshasa” till en av fjolårets läckraste musikupplevelser.

Live är låtarna igenkännliga men mycket mer furiöst framförda än på skiva. Gitarristen låter som en funkig Eddie Van Halen och får sitt instrument att tjuta som polissirener, trummisen bankar fram ljuvligt smattrande synkoperade rytmer, slagverkaren dansar och sjunger lika mycket som han spelar och basisten i rödfärgad mohikanfrisyr ser ut som en snäll jätte, han ler stolt varje gång han är inne i en bra groove, oerhört gullig.

Det är kanske frestande att jämföra ett svängigt band från en centralafrikansk storstad med Fela Kuti och annan afrobeat. Men rockiga Mbongwana Star låter snarare som en korsning mellan The Rapture, Konono No. 1 och Wilmer X. Det är musik som är hård, rak, snabb och intensivt livsbejakande på samma gång. Det är omöjligt att stå still när denna svängiga komet kraschar in i Skeppsbron, det finns ingen nåd, inga frågor.

Även om det inte finns utrymme för lugna stunder under konserten – debutalbumets ömsinta ballad ”Coco blues” spelas inte, symptomatiskt nog – är Mbongwana Star måna om variation och dynamik. I ena låten bubblar gitarren psykedeliskt, dränkt i effekter, i nästa bjuder gänget på ren discorock. Det är en fest som man aldrig vill ska ta slut. Efteråt är man som publik upprymd och tacksam, uppfylld av det livselixir som finns i all passionerat framförd musik. 

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

(Dagens Nyheter 2016-08-21)

rae sremmurd - sremmlife 2


denna är med på sommarfall :) 

Rap
Rae Sremmurd
”SremmLife 2”
(Ear Druma/Interscope)
Betyg: 3

Den gulliga brödraduon Rae Sremmurds debutalbum var en av fjolårets bästa skivor och känns redan som en liten klassiker, med bubblande energi, okomplicerad partystämning och en hel radda av utropstecken till låtar. Uppföljaren bjuder på mer av samma vara, fast musiken lutar nu mer sällan mot dansgolvskaos och oftare mot poppig nyansrikedom, något som duon ännu inte bemästrar. Samarbetet mellan gruppens mentor Mike Will Made-It och DJ Mustard, två av de senaste årens absolut största hiphopproducenter, utmynnar i en besvikelse: ”Set the roof”, med en funknostalgisk Lil Jon-refräng som lät trött redan när Snoop Dogg använde den för 20 år sedan. Å andra sidan har Rae Sremmurd utvecklats som vokalister, framförallt yngsta brodern Swae Lee som nu sjunger med en nästan The Weekendsk melodikänsla.

Bästa spår: ”Do yoga”, ”Swang”

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

(Dagens Nyheter 2016-08-20)

goran bregovic på stockholms kulturfestival


:( 

Stockholms kulturfestival
Goran Bregovic
Scen: Gustav Adolfs torg
Betyg: 1

Den eklektiska och hurtiga balkanmusik som Goran Bregovic gjorde världsberömd, framförallt genom sina soundtrack till Emir Kustiricas mustiga filmer, är ett 1990-talsfenomen som inte har åldrats jättebra.

Ändå är det inte överraskande att när Goran Bregovic spelar på Stockholms kulturfestival gör han det på huvudscenen på öppningskvällens bästa tid. Världsmedborgaren Bregovic gör nämligen, likt artister som Timbuktu eller Manu Chao, idealisk festivalmusik – fartig, underhållande, gränsöverskridande och familjevänlig. Detta trots att hans musik som bäst fångar stämningen i en stor urspårad privat fest med shots och svettig dekadens, ett slags balansgång mellan klaustrofobi och eufori, och blir desarmerad och futtigare när den framförs på en allmän plats en ljus vardagskväll inom ramen för en sympatisk och ganska nykter folkfest.

Oavsett vad man tycker om musikgenren i sig kan man fråga sig hur väl Goran Bregovic gör sitt jobb. Svaret är: sådär. Hans Weddings and Funerals Orchestra består ibland av så många som 19 personer, denna kväll är de dock nio. Fem blåsare, en sångare som ibland spelar slagverk (mest som show, eftersom trummor och bas är förinspelade), två körsångerskor som ser oändligt uttråkade och stela ut och så Bregovic själv som spelar gitarr och leder ensemblen. 

Han sitter ner genom hela konserten, har på sig solglasögon under större delen av den och vid ett par tillfällen reser han sig upp för att skälla ut blåsarna, bara för att i nästa sekund sätta sig igen och le slött för videoprojektionernas kameror. Han ser trött och sliten ut och verkar rentav lite full, inte minst när han med kraxande röst sjunger en gråtmild popvisa och uppmuntrar publiken till allsång.

Goran Bregovic har komponerat en del fina melodier genom åren, exempelvis på soundtracken till ”Arizona dream” och ”Drottning Margot”, men på konserter som denna finns inget utrymme för subtila arrangemang eller innerliga tongångar. Det är bara hjärndöd turbocirkus för hela slanten med textrader som ”Sex moussaka!” (”Quantum utopia”) och melodilån från barnramsan ”Du kan inte ta mig, nä nä nä nä nä” (”Bijav”). I sista låten, hitten ”Kalasjnikov”, ropar Goran Bregovic sitt motto: ”If you don’t go crazy, you’re not normal” och publiken dansar glatt som respons. Men själv går han aldrig loss i musiken, han blir inte galen och uppeldad, han sitter och ler sitt passivt aggressiva leende medan körsångerskorna och blåsarna ser ut att önska att konserten och eventuellt hela turnén snart är över.

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

(Dagens Nyheter 2016-08-18)

kodak black feat pnb rock - too many years



älskar den här låten så mycket. så glad att jag lät kodak black vara med två gånger på sommarfall!

wilmoth houdini - black but sweet



från sommarfall. jag minns när jag hittade sabres of paradise-singeln "wilmot" på skivbörsen repeat records i lund när jag var typ 18 år, jag blev väldigt glad för det var ju en sån låt som man minns hypades i tidningen pop flera år tidigare men som man bara hade kunnat fantisera om hur den lät. jag köpte den och det visade sig att den lät nice. konstig klubbig dub som ändå var lite catchy. hittigheten berodde på en gammal calypsosampling, insåg jag många år senare, och denna låt - japp, "black but sweet" av wilmoth (sic) houdini - visade sig vara en riktig pärla. jag har tänkt ha med den på en årstidslista ett tag, men det har inte blivit av, eller den har kanske inte riktigt passat in, och just nu känns det egentligen halvkul eftersom the avalanches har sabbat wilmoth houdini när de (som en hommage till sabres of paradise?) samplade en annan av hans låtar i sin käcka hitsingel "frankie sinatra". men skit i det, för "black but sweet" är underbar och jag tyckte verkligen den passade på årets sommarlista. bara en dåre kan ogilla calypso. jag är ingen dåre.

lana del rey - sad girl



från sommarfall. jag fick en insikt för några månader sedan, och det var en insikt om hur fruktansvärt bra den här låten är. sen gick jag tillbaka och lyssnade på hela "ultraviolence" och det slog mig hur extremt bra den skivan faktiskt är, jag underskattade den i min recension som kom för två år sedan. alltid trevligt att omvärdera något till det positiva. jag fick till och med feeling och gjorde en playlist med alla lana del reys samarbeten med låtskrivarlegenden rick nowels, eftersom "sad girls" är just ett nowels-samarbete, lyssna på den om ni vill för den är ganska nice.

erykah badu - phone down



tänk att hon fortfarande är bra. ändå coolt. från sommarfall