tomorrow, in a year
I söndags såg jag The Knifes och dansgruppens Hotel Pro Formas opera "Tomorrow, in a year" på Dansens hus i Stockholm. Den var faktiskt otroligt bra. Det känns så förutsägbart att hylla The Knife, alla älskar dem ju, de hamnar alltid i toppskiktet på alla årsbästalistor. De behöver i princip bara sätta sig ner och äta en smörgåstårta för att få fem getingar. Men jag kan inte hjälpa det - de är sjukt begåvade, och inte bara det, de är så beundransvärt orädda.
Bara ambitionen, liksom. Vi kanske är en popgrupp, men varför ska inte vi kunna göra en opera? Varför ska musik bara vara toner och ord när det också kan vara ljus, rök, dans och vetenskap? Varför sjunga själv när man kan anlita tre sångare med olika röster, för att fånga in alla nyanser i texterna? (En lyxig IRL-variant av Karins beprövade pitcha-upp-eller-ner-rösten-metod.) Varför skriva låtar om ens eget liv när man kan skriva låtar om Charles Darwins liv?
De valde honom, men de hade kunnat ha valt vem som helst och gjort det lika bra. Det är jag övertygad om.
"Tomorrow, in a year" är en enaktare med fyra scener. Den första handlar om Darwins resa i Amazonas, alla hans intryck därifrån. Naturromantik full av skräck och förundran, väldigt 2009, väldigt bra. Insekternas surrande och fåglarnas märkliga läten gestaltas i musiken, och de olika dansarna tycks spela varsin art, festligt. När det börjar regna tar en dansare på sig huvan på sin jacka och går ut - aha, någon som anpassar sig till sin omgivning, darwinism!
Den andra scenen handlar om Darwins förlust av sin tioåriga dotter. Extremt bra - Darwin blir här mänsklig, inte bara en historisk figur, han blir en förälder som konfronterar det värsta som kan hända en förälder. Karin Dreijer Andersson är själv mamma och det är kanske därför som hon fångats av den episoden ur Darwins liv. Men som de genusmedvetenhetskämpar som de är väljer The Knife att låta en kvinnlig mezzosopran gestalta Charles Darwin, och en ung man gestalta den döda dottern. Föräldern sjunger till sitt älskade barn, som befinner sig på andra sidan, i dödsriket, och rör sig med nyvakna, förvånade, men inte skräckslagna rörelser. En violin eller kanske shamisen vävs in i den elektroniska sorgeballaden - det är oerhört starkt.
Den tredje scenen handlar om utgivningen av "On the origin of species" som ju slog ner som en bomb. Det skildras ganska kongenialt - scenen vänds bort, nästan monteras ner, kulisserna blir nakna, en dansare kör demonstrativt omkring med en ful rullande stege, källan till de vackra och mystiska ljusfenomenen blottas i all sin oglamorösa enkelhet - en trist liten apparat - ja, det rör sig om dekonstruktion i en väldigt bokstavlig bemärkelse. Bara detta, mina vänner, bara detta! Hur ofta får man se det i en opera eller under en popkonsert? Men det slutar inte där: låten som framförs, "Colouring of pigeons", är en ganska sensationell blandning av staccato-doowop, "Human Behaviour"-pukor och Burroughsk cut-and-paste-lyrik. Jag tycker det talas för lite om Karin Dreijer Anderssons texter; inte sällan är de fantastiska.
Den fjärde scenen är kanske den minst starka, men är ändå intressant. Den är tänkt att skildra tiden från Darwins död fram till vår tid, och i mina ögon var det den vetenskapsakademiska diskusisonen som skildrades. Dansarna gestaltade teorier, bollar i diskursens bollhav. Härligt, om än lite kufigt, som Kate Bush och hennes låt om talet pi. Musiken är dock mer hittig än någonsin, och sista låten, "The Height of Summer", låter som någonting från "Deep cuts". Det skär sig faktiskt lite (no pun intended), att gå från något så massivt till något så lätt. Men det är okej, för det får en fin effekt av avslut och att knyta ihop säcken - cirkeln är sluten, här är ursprunget, här är människan, här är pop. Dessutom är det en generös bonus till alla The Knife-fans som gått till föreställningen mer för att de gillar "Heartbeats" än opera.
Det är det som är det mest imponerande, för mig. Det håller verkligen som en opera. Tidigare i rockhistorien har pretentioner ofta varit synonyma med pinsamheter - från "Sgt Pepper" till "The Lamb Lies Down on Broadway" till "The Wall" och framåt. Konceptalbum. Rockopera. Det är inga vackra ord. Nu har jag inte sett Damon Albarns "Monkey" (vem har det?), men jag kan tänka mig att den gode Damon slår knut på sig själv lite, och att resultatet inte är så himla intressant. Framförallt är alla de här kvasiseriösa utflykterna helt hopplösa ur ett konstmusikperspektiv. En opera av den elektroniska popduon The Knife hade också kunnat bli en katastrof. Men det blev inte så. De rodde skutan i land. De lyckades skapa en opera som är spännande, engagerande, nyskapande och musikaliskt njutbar.
De lyckades för att de var moderna på ännu en punkt: synen på skapande och auteurism. De hade ingen Pink Floyd-hybris, de visste att de inte kunde göra allt själva, de var inte ens intresserade av att göra allt själva. Musiken har de komponerat ihop med två andra artsiter - Mt. Sims och Planningtorock - och Hotel Pro Forma är ett danskt teater- och performancekompani. Lägg därtill koreografi och ljusdesign... ja, jag ska inte rabbla alla namn, men det är många, och det finns en poäng med det. The Knife har sagt att de gillade att Darwin hade en icke-hierarkisk syn på arterna, han talade faktiskt aldrig om evolution. De applicerade det tänkandet på de olika beståndsdelarna i operan: det ena är inte bättre eller viktigare än det andra, vi är inte viktigare och mer kunniga än den här killen osv. Och resultatet blev inte bara en exercis i postmodern konst (vilket det ju är, och det är grymt i sig), utan också en opera som blev mycket bättre än om de hade haft någon fånig idé om att vara kreativa diktatorer.
Rätt på alla punkter, alltså. Shit vad jag älskar The Knife. "Tomorrow, in a year" släpps snart som skiva och jag betvivlar att det är lika bra, men jag förstår att de släpper den. Hoppas det inte behöver dröja fyra år till nästa The Knife-skiva bara. Eller varför säger jag skiva? Nästa gång kanske det blir en film, eller en ljudbok, eller ett Wii-spel.
j.d. salinger
Jag fick ett sms i fredags: J.D. Salinger har dött. Det kändes sorgligt.
Som alla andra läste jag ”Räddaren i nöden” flera gånger när jag var tonåring. Jag älskade den. Men jag tror att jag utnyttjade den, manipulerade den, om man kan säga så om en roman – jag tog nog inte till mig hela boken, hela innehållet, utan omedveten valde jag att frossa i det som jag identifierade mig med – utanförskapet och hela teenage angst-prylen – och missade allt det andra.
Först många år senare, jag tror det var sommaren 2007, som jag på allvar tog tag i Salinger. Det nyväckta intresset berodde dels på Wes Andersons ”Rushmore” och ”The Royal Tenenbaums”, dels på att jag läst Hemingway och Fitzgerald och var allmänt intresserad av amerikansk 1900-talsprosa. Så jag gav mig på ”Nine Stories”. Sedan ”Franny”, ”Raise high the roofbeam, carpenters”, ”Zooey” och ”Seymour: an introduction” (det var i den ordningen de ursprungligen publicerades, fast jag rekommenderar nog att man läser dem i den andra ordningen, som de är utgivna i bokform).
Och med undantag för den lite fåniga ”De Daumier-Smith’s blue period” älskade jag dem alla. Karaktärerna, dialogerna, miljöerna. Det extremt subtilt psykologiska i skildringen av relationer. Det som fanns mellan raderna, det som aldrig sades ut, det som karaktärerna kanske var omedvetna om men som fanns där, som Salinger förstod, som man själv förstod om man lyssnade noggrant. Och ständigt denna kamp – den idealiserade ödmjukheten och renheten, den frustrerade kampen för att nå dit. Jag hade ingenting emot att Salinger blev allt mer religiöst intresserad. Det kändes logiskt. Anti-materialism, anti-hävdelsebehov, anti-ego. Det fanns bara en väg framåt, förstod man i noveller som ”Teddy” och ”Zooey”, och det var tystnaden. Man kan inte kompromissa om det är harmoni man vill ha.
Så Salinger slutade att publicera texter. Det var oerhört trist, men fullkomligt logiskt. Framförallt är det respektingivande. Han kompromissade inte med sin integritet, med sina ideal. Han bjussade inte på sig själv, som Andres Lokko kanske skulle säga. Ganska extremt och ganska unikt.
Samtidigt är det ju jävligt störigt. The nerve! Han som skriver så bra, vi som tycker om det så mycket. Förlåt, men jag blir lätt ganska självisk i förhållande till författares och musikers produktivitet. Det var ju jävligt störigt av J Dilla att gå och dö, om ni förstår vad jag menar. Det var störigt av biblioteket i Alexandria att brinna upp, osv. Jag är dålig på att hantera förluster.
Så min förhoppning är att det snart, eller åtminstone om några år, kommer att komma böcker som J.D. Salinger färdigställde men inte ville ge ut under sin levnadstid. Han skrev ju tydligen hela tiden. Åh, hoppas…
Jonas Thente skrev i DN att ”Räddaren i nöden” är Salingers minst intressanta bok, att den har åldrats osv. Jag håller inte med om det. Jag läste om den i höstas – för första gången på engelska – och slogs av hur fantastisk den var. Fortfarande. Det är ingen ungdomsroman, det är bara en så himla grym roman. Det är så fulländat, hur han beskriver de sociala mönstren på internatskolan (in your face, prep-romantik!), syskonkärlek, sorg, New York, konst, nostalgi, desperation, svek, pessimism, dejter med någon som man i det ena ögonblicket älskar och i det andra ögonblicket föraktar, allt är knivskarpt, allt är så himla bra. Det är en fantastisk roman. Jonas Thente har fel.
Att sagan om familjen Glass är rikare än den om individen Holden Caulfield, det är en annan sak. ”Tristan och Isolde” är inte en mindre fantastisk opera bara för att ”Ringen” är ”Ringen”, om ni förstår vad jag menar.
Vila i frid, J.D. Salinger. Du var en av de största.
brett anderson
När jag var 14 blev jag kär i en tjej som lyssnade på britpop. Sen blev jag kär i britpop, och sa tillfälligt hej då till Four Tops och Too $hort. Snart upptäckte jag Suede. Jag spelade in ett kassettband med debutalbumet på ena sidan och den fräscha skivan ”Coming up” på den andra och lyssnade om och om igen. Sedan upptäckte jag ”Dog Man Star” och b-sidorna och blev helt fast. När jag var 15 var Suede det största som fanns i hela världen. Jag bad min pianolärare att transkribera noterna till ”The Next Life” och ”The 2 of Us” så att jag skulle kunna spela dem, vilket hon snällt gjorde, hon hade vid det laget sedan länge gett upp hoppet om att jag skulle bli en kompetent Mozartuttolkare. Men vem brydde sig om Mozart, när man kunde cykla till heroines med bultande hjärta, ta pinsamma svartvita foton från The Asphalt World och klottra ner skolbänkarna med Suede-citat under mattelektionerna (i blyerts; jag var ingen ligist heller).
Men jag såg aldrig Suede live. Och några år senare när jag fick chansen var det för sent. Min kärlek hade brunnit upp. Britpop tillhörde det förflutna. De där textraderna, som hade känts så himla sanna och viktiga några år tidigare, kändes numera pinsamma, klyschiga och intetsägande. Jag ville helst glömma hela perioden. Jag lyssnade på Aaliyah istället. Ändå minns jag att jag kände ett stråk av bitterhet när Petter, dagen efter konserten, berättade att de hade spelat ”New generation”. Fan, liksom. Det hade man ju velat se.
Häromdagen, tio år senare, spelade Brett Anderson i Stockholm. Petter var där och spelade skivor, det kändes underbart logiskt. Och jag gick dit. Jag visste att Brett inte skulle spela några gamla Suede-låtar, att han hatade att alla som kom och såg honom fullständigt struntade i att han gjort tre soloskivor och försökt utvecklas som artist och åldras med värdighet, att alla ville höra ”Animal nitrate” och ”Killing of a flashboy”. Jag fattade det, men jag tänkte att det ändå kunde vara kul att se honom.
Det var ju ändå Brett. Och ärligt talat – Suede var ett av 90-talets bästa band, i alla fall originaluppsättningen med Bernard Butler. Det är musik som faktiskt håller än idag. Den är inte subtil, den är explosiv. Fantastiska ackord, fantastiska melodier, en fantastisk sångröst. Och när de var som bäst: ett fantastiskt sound, en väldigt speciell stämning, sugande melankolisk och ödesmättad, toner som svävade i den urbana natten. Ja, i låtar som ”High rising”, ”Breakdown”, ”Stay together” och ”My dark star” var Suede det ultimatagitarrbandet. The pinnacle of western civilization, som Petter brukar säga.
Konserten då? Brett var fortfarande snygg (såg ut som han inte åldrats en dag sedan 1996), han sjöng fortfarande väldigt bra, och det är glädjande att han fortfarande är extremt romantisk inför det mörka, allvarliga och ödesmättade. Men han har ett problem: låtarna han skriver är inte bra. De är inte det. Att hans vokabulär ryms i ett paket med kylskåpspoesi kan man kanske leva med, men det är värre med melodierna. De är på väg ingenstans. Refrängerna är punkter, aldrig utropstecken. Och det fläskiga rocksoundet är aldrig nyanserat, aldrig arrangemangsmässigt intressant.
Allt det där är ändå okej, för jag var inställd på det i förväg. Men när det är dags för sista låten säger Brett: ”This is our last song. And since you’ve been such a kind audience, we’re gonna play and old song…” (jubel från publiken) ”…yeah, we’re gonna put you in a time machine with this one…” (jublet vet inga gränser) “… all the way back to – 2007”. Va? Brett ler ett elakt leende och spelar en skitlåt från, inte den senaste soloskivan, utan den förra. Jag blir förbannad – hur kan man lura sin publik så? Bandet går av scen efter den låten, men återvänder efter pliktskyldiga applåder och vrål, och spelar tre låtar till – som också är nya och fruktansvärt dåliga. Scarecrow någonting. Jag står med armarna i kors och muttrar. Det var en trist avslutning på en kväll som ändå, fram till dess, hade varit rätt trevlig.
När Brett gick av scenen för sista gången marscherade jag fram till Petter i DJ-båset och sa ”spela Elastica!”. Petter hade av respekt för Brett inte velat spela någonting med bandet där Bretts forna flickvän Justine Frischmann ingick. Men nu var det tid för hämnd, så han spelade både Elasticas ”Stutter” och – än mer diaboliskt – McAlmont & Butlers ”Yes”, beviset för att en före detta Suede-medlem kan göra musik som faktiskt är bra.
Stackars Brett. Han har det inte lätt. Vid ett tillfälle spelade han en låt på akustisk gitarr, den lät som en bitter uppgörelse med en före detta flickvän – ”Didn’t I climb the ladder? Didn’t I clean up the shit for you?” - men den handlade tydligen om skivbolag. "I've got millions like that one", sa Brett med ett snett leende efter låten. Bitterhet alltså - så oklädsamt. När Eric Schüldt intervjuade Brett för ca ett år sedan - han intervjuade även Andres Lokko och Fredrik Strage; programmet handlade om 90-talet - så riktigt osade det bitterhet om Brett, när han ondgjorde sig över hur kass och innehålslös dagens popmusik är. Mellan raderna anades "tänk om alla lyssnade på mig istället, synd att alla har så dålig smak, tänk om skivbolagen backade upp min musik istället för Amy Winehouse, vilka as de är". Inte så hot. Andres Lokko berättade att han hade sett Brett på gatan i London när sångaren köpte ett begagnat kylskåp. Det var en sinnebild för hur långt från glamour som britpopens stjärnor har kommit.
Men ändå - han kämpar, han åker till Sverige för att göra konserter, han skriver låtar även om de inte blir så himla bra, han ger ut skivor även om ingen älskar dem. Han försöker. Han tror på något, han har förtroende för musiken. Det finns ändå något hedervärt i det. Om Brett hade kunnat ta sin lyrik vidare från klyschorna som han själv uppfann för snart två decennier sen, och om han hade kunnat komponera refränger som griper tag på samma sätt som Bernard Butlers melodier alltid gjort, då hade han verkligen kunnat bli en intressant artist att följa. Det vi får nu är snarare rörande misslyckanden, den sorgliga diskrepansen mellan ambition och förmåga. Det är okej - men tvinga mig inte att lyssna på det en gång till.
DN Kultur och Lars Norén: Can we start again?
DN Kulturs största blunder under 00-talet var att de lät teaterrecensenten Leif Zern recensera en skönlitterär bok, Lars Noréns "En dramatikers dagbok". Han fick recensera den av samma anledning som man oftast förbjuder folk att recensera böcker: för att boken delvis handlade om honom. Och han kände sig påhoppad och kritiserad och tvungen och försvara sig, och det gjorde han genom att totalt såga boken. Att DN förnekade det pinsamma i detta underströks av att Maria Schottenius (som också omnämns i "En dramatikers dabok") publicerade en krönika där hon kallade den för "en hink med skit".
Ok. Lugnt! Jag är som Goethe och Schumann, jag förlåter allt.
Nu verkar det som om DN vill gottgöra sitt snedsteg, genom att låta Lars Noréns senaste pjäs "Om kärlek" recenseras av - Leif Zern. Som givetvis tar tillfället i akt och bevisar hur opartisk och fördomsfri han är genom att överösa den med beröm. Vågar man lita på en sån recension? SvD var mer nyktra i sin recension och kallade den stum och distanserad. Inte för att alla kritiker måste tycka likadant, men ändå. Jag tycker att det är intressant, just i det här fallet.
Men who am I kidding. Blev ändå rätt sugen på att gå och se den. Det är med Norén som med Mats Ek: man vill ta del av briljanten nu, när han lever, se scenkonsten färsk framför ens ögon, inte om 50 år på en dvd.
Ok. Lugnt! Jag är som Goethe och Schumann, jag förlåter allt.
Nu verkar det som om DN vill gottgöra sitt snedsteg, genom att låta Lars Noréns senaste pjäs "Om kärlek" recenseras av - Leif Zern. Som givetvis tar tillfället i akt och bevisar hur opartisk och fördomsfri han är genom att överösa den med beröm. Vågar man lita på en sån recension? SvD var mer nyktra i sin recension och kallade den stum och distanserad. Inte för att alla kritiker måste tycka likadant, men ändå. Jag tycker att det är intressant, just i det här fallet.
Men who am I kidding. Blev ändå rätt sugen på att gå och se den. Det är med Norén som med Mats Ek: man vill ta del av briljanten nu, när han lever, se scenkonsten färsk framför ens ögon, inte om 50 år på en dvd.
fish tank
Kulturhelgen kröntes av att jag gick och såg "Fish Tank" igår kväll. Jag måste erkänna att jag innerst inne var lite skeptisk. Varför? Den hade fått en femma i betyg av Helena Lundblad på DN, och hon strör femmor omkring sig lite hur som helst. Exempelvis fick "Man tänker sitt" en femma. Jag är osäker på om det över huvud taget är någon annan på DN som ger filmer femmor i betyg. (Jo: Fredrik Strage. Men aldrig att jag tänker se "Drag me to hell".)
Men det var en dum tanke. "Fish Tank" var otroligt bra. Så himla intensiv, oavbrutet spännande, oavbrutet engagerande. Och det fina var att den inte bara var en slafsgryta gjord på all tänkbar ångest och underklassmisär, ett recept som vissa brittiska regissörer älskar att göra film på. Nej, den var gjord med finess, den var glasklar psykologiskt, fantastiska replikskiften och blickar, allt var trovärdigt men aldrig klyschigt. Och jag tycker att det var så himla bra att den aldrig var dömande, den ställde sig aldrig utanför Mias perspektiv, objektifierande. Till exempel, i scenen när hon har sex med en (spoiler warning!) mycket äldre man som är ihop med hennes mamma så hade det varit så lätt att göra det till den deppigaste scenen i hela filmen, hur sorglig och depserat hon är, hur det mer eller mindre är att jämföra med en våldtäkt. Men nej, det skildras inte så. För Mia är det en enorm upplevelse, för henne är det romantik, närhet, äkta kärlek. Fotot och klippningen spelar stor roll här, men även själva skådespelarna och inte minst manuset. Det var en bravad hur som helst.
Över huvud taget är det ju uppfriskande med en sån här historia som inte handlar om en ung arg man, som de alltid gör. Och Mia är mer än en kvinnlig ung-arg-man, hon är mer än en formel, hennes personlighet och integritet är hela tiden i fokus. För övrigt är det lite kul att regissören valt att använda musik och musiksmak som en del av storyn: Mias utanförskap förstärks av att hon gillar New York-rap från 1992 (Eric B & Rakims "Know the ledge" hörs flera gånger) medan hennes kompisar, inklusive före detta bästisen Keely, gillar töntig modern R&B (i en "Ebba & Didrik"-liknande scen i början dansar hela detta chavsgäng till Cassies "Me & U"). Snyggt - och realistiskt.
Och i en otroligt stark scen lyssnar Mias mamma, som har varit totalt kärlekslös mot sin dotter, på en av hennes skivor i vardagsrummet. Hon gillar inte hiphop egentligen men där står mamman och rör sig till Nas "Life's a bitch". Hon tycker att det är skönt att bli av med dottern som ska flytta, men ändå kan hon inte förneka det sorgliga i allting, och hon lyssnar på dotterns favoritmusik som ett sätt att kommunicera med henne, lära känna personen som hon aldrig brytt sig om. Och Mia som ska säga hejdå svarar inte på mammans "fuck off, then" utan går långsamt fram och börjar - dansa. Det kanske låter sentimentalt och cheesy, men så är det inte. Bara så himla starkt. Mia ser in i sin mammas ögon och det verkar som om hon inser där och då att hon är en större person, att hon inte behöver bli som sin mamma, att hon tycker synd om henne, känner ömhet för henne. Men att kramas eller säga snälla ord finns inte på kartan. Bara tyst dans, de rör inte vid varandra, och så "Life's a bitch and then you die, that's why we get high".
Grymt.
evert lundquist
Jag var på Moderna Museet igår och såg Evert Lundquist-utställningen. Fina tavlor. Jag gillade bland annat den här, "Flicka mot gul fond", den var som en replik till Lundquists egna "Kvinna vid mur" som kom många år tidigare. Muren där och det gula här tyckte jag framstod som psykologiska, kända objekt snarare än fysiska, konkreta saker. Vem har inte någon gång fallit på knä inför det stora gula? osv.
En intressant sak med Moderna Museet är att de är sjukt omoderna när det gäller en punkt: shoppen. De hade tryckt upp en affisch inför den här Evert Lundquist-satsningen, "Yxan" som visserligen var fin men lite väl dyster (dessutom var det bara en detalj tror jag, man missade mycket av den fina himlen). Det fanns en hel del klockrena målningar som säkert hade sålt hur mycket som helst om de hade tryckt upp affischer av dem ("Vågen" exempelvis), men de bara: nä, vi pallar inte. Så hade de aldrig resonerat på MoMA och Guggenheim. Ibland är Sverige ändå Sverige, om ni förstår vad jag menar.
faust
Daniel Harding.
I fredags var jag på Berwaldhallen och såg radiosymfonikerna och radiokören framföra Robert Schumanns "Scener från Goethes Faust" dirigerade av Daniel Harding.
Berwaldhallen alltså. Det är en ful byggnad, med sin skolaulaliknande konsertsal och sjuttiotaliga, anti-borgerliga, anti-lyxiga, anti-vackra, jantelagsmässigt enkla och utstuderat trista interiörer. Det är ändå fint, för det är ändå real. För även om det är sympatiskt att Konserthuset bjuder in Amadou & Mariam eller Nobuo Uematsu så är det lite publikfrieri i det, lite desparation i det. Det känns inte som ledningen älskar den där "andra" musiken på riktigt. Medan Berwaldhallen inte hycklar: det är klassisk musik för en klassisk publik, för att parafrasera rapparen Petter.
Hur som helst. "Faust" var mycket bra. Jag blev överraskad - Schumann har för mig varit den älskvärt misslyckade romantikern, som inte hade tillräcklig i sig för att leva upp till sina astronomiska ambitioner men vars musik präglas av kamp, slit, svett, frustration, mänsklighet. Men "Faust" jobbade han tydligen med i nio år och det blev otroligt lyckat, trots att han inte tonsatte hela Goethes verk utan bara vissa utvalda scener.
Jag har aldrig läst Faust. Men jag älskar Goethe - älskar Erlkönig, älskar Den unge Werthers lidanden, och älskar honom i allmänhet för att han var så himla göttig: en diktare med stort d, levde för konsten, älskade livet, älskade Italien, älskade rim. Goethe var dock rätt konservativ - jag läste en biografi om Mendelssohn en gång, och där står det hur den unge Felix Mendelssohn hälsade på Goethe i Weimar och försökte introducera Beethoven för honom; han hatade det. Han hade nog inte gillat Schumann heller, men Schumann gillade givetvis Goethe och framförallt Faust. Schumann var svag för det här med det mörka och övernaturliga (han avgudade E.T.A. Hoffmann). Så en historia om att sälja sin själ till djävulen var givetvis guld. Samtidigt finns det så mycket annat i Faust och det var, lite överraskande, detta som Schumann tog fasta på i sin tonsättning av verket. Han fokuserade på konflikten mellan världsliga och andliga begär, och allra mest krut lade han på den avslutande delen i Faust, den som handlar om (spoiler waring!) hur änglarna räddar Fausts själ från djävulen. Här var kören och kontrapunkten helt outstanding.
Lite (eller snarare mycket) grovhugget kan man ju sammanfatta storyn i Faust med att en man kommer överens med djävulen om att han ska få allt han begär så länge han fortsätter begära nya saker, så länge han strävar vidare, så länge han vägrar bli nöjd. Den stund han blir nöjd och slutar sträva vidare ska han dö och djävulen få hans själ. Så sker också, men twisten är att änglarna räddar Fausts själ från djävulens klor. Varför gör de det? Det här var ju en kille som ingått en pakt med hin håle själv? Som inte stått emot frestelserna? Hade det varit Dante så hade Faust fått ett saftigt straff och förtjänat det. Men det är det fina med Goethe. Han säger: det är okej. Syndaren ska förlåtas. Inte villkorat av att han på sin dödsbädd ber om syndernas förlåtelse och bekänner sig till Gud och kyrkan och yada yada. Nej. Ovillkorligt. Syndaren är ingen dålig människa. Han är bara en människa. Han ska inte hatas, han ska inte fördömas. Han ska älskas som alla andra.
Så Faust handlar om att förlåta ALLA, till och med de värsta uslingarna, till och med den som ingått en pakt med djävulen. Det är ett ganska tungt budskap, ganska kontroversiellt. Jag önskar att de hade framfört det här verket för domstolen som dömde Saddam Hussein till döden.
EDIT: Jag glömde att säga det som var det bästa med Schumanns Faust som konsertupplevelse. Det var att det var att det var ett, för mig, helt nytt att ta till sig litteratur. Föreställ er att ni läser en bok eller en skönlitterär text, alltså en riktigt grym text, inget ytligt bjäbb, det handlar om liv och död och innehåller oförglömligt språk. Men samtidigt som ni läser orden på sidan hörs det röster som läser - nej, sjunger - orden, ger dem precis rätt ton och klang. Och bakom rösterna en hel symfoniorkester som stöttar och förstärker varje nyans. Wow. Så var det med Faust. Jag hade hela texten, satt och läste hela tiden, kollade nästan aldrig på orkestern eller kören. Jag var fokuserad på texten, den var så bra, den var så stark, den hade allt. For God's sake, det var Goethe! Schumann funderade tydligen på att göra en opera av Faust men nöjde sig med ett oratorium - det behövdes ingen scenisk gestaltning, allt fanns ju redan i Goethes ord, i dikten. Så han körde dikten rakt av och tonsatte allting, eller åtminstone de viktigaste scenerna, men hur som helst ändrade han inte på Goethes ord. (Förutom vid ett tillfälle: när kören sjunger "Es ist vollbracht". Men det är okej. Det är en estetisk justering, inte en urvattning. Som när Kevin Rowland valde att avsluta sin "Born to run"-cover med "It's a town full of WINNERS and I'm pulling out of here to win!".) Tänk om någon hade gjort samma sak med, vad ska vi säga, Strindbergs "Drömspel"? Det vore så himla coolt. Schumann förstod värdet av litteratur för litteraturens skull, inte bara som något som kunde fungera mer eller mindre bra som libretto till en opera. Hatten av för det.
Elektra
Schweig und tanze!
Jag kände att jag behövde en lugn stund. Så jag gick och såg Richard Strauss "Elektra" i regi av Staffan Valdemar Holm och med hans underbara frus Bente Lykke-Möllers fantastiska scenografi och kostymer. Jag var beredd på en kalldusch, ett regn av nålar mot öron och hjärna. Och det fick jag. En välsignelse.
Ni har säkert redan läst alla fina recensioner så jag ska inte tråka ut er med detaljerna. Jag vill bara säga: believe the hype, det var en fantastisk föreställning. Både Katarina Dalayman som Elektra, Emma Vetter som Chrysothemis och Marianne Eklöf som Klytaimnestra var helt otroliga. De var bra på olika sätt - Dalayman för att hon gjorde en psykopat mänsklig, Vetter för att hon blottlade systern Chrysothemis sårbarhet och längtan efter kärlek, och Marianne Eklöf för att hennes porträtt av den misslyckade, förnekande och moraliskt dekadenta mamman var helt otroligt.
Eklöf var nog ändå bäst med hela operan. Men det berodde på regin också. I scenen mellan henne och dottern Elektra, när hon tar av sig sina högklackade skor för att kunna stå på benen, berusad och out of it som hon är - då upphör hon att vara drottning och diktator, då blir hon mamma till sin dotter, hon närmar sig henne, desperat och klumpigt, nästan patetiskt. Och Dalaymans Elektra är så bra här, för hon är ju manipulativ och lömsk, men samtidigt blir man under ett par ögonblick osäker på om det inte också finns kvar lite äkta kärlek för modern i orden som sjungs i falsk vänlighet. Kanske är den inte hundra procent falsk. Kanske intalar hon sig bara att hon hatar sin mamma så mycket, kanske brister det under några sekunder här. Men sen återfår hon sin psykotiska styrka och säger utan att tveka: mamma, jag vill döda dig. Och Klytaimnestra gråter, tar på sig sina skor igen och låter järnridån mellan mor och dotter sjunka igen.
Musikaliskt är Elektra känd för att vara extrem. Jag vet inte, den var ju inte easy on the ear direkt, men det var ändå inte Schönberg eller Sun Ra om ni fattar vad jag menar. Om vi säger såhär: musiken var inte ett dugg mer extrem än de känslor som gestaltas. Musiken är kongenial med texten. Dissonanserna kändes aldrig överdrivna. Kanske bäst i hela operan, rent muskaliskt, var ögonblicket då Elektra får reda på att främlingen som hon pratat med i några minuter i själva verket är hennes älskade bror, som hon varit skild från i många år och trodde var död. Långsamt närmar de sig varandra och omfamnar varandra - och här hade man kunnat tro att tonsättaren lassat på med en smaskigt sentimental ackordföljd, men icke. Det är inte bara glädje i kramen, utan också en enorm chock, och därmed också ångest. Det är ju helt sjukt: jag trodde att du var död, och nu står du här! Du! Du lever! Du är här hos mig igen! Hur är det möjligt?! Och att inte bara se, utan även röra vid, denna levande döda... det är för mycket. Det förstår vem som helst. Framförallt förstod Strauss det, och det imponerade på mig.
Strauss är annars den tonsättare som det känns jobbigast att ta sig an (trots det sympatiskt ödmjuka citatet "jag är kanske inte en första klassens tonsättare, men jag är en förstaklassig andraklasstonsättare!"). Jag menar: han var ju nasse. Wagner var galen, paranoid, hatade Mendelssohn, blev antisemit. Men Strauss var inte galen. Han levde ett normalt borgerligt liv. Hade det bra. Och hatade judar. Och blev kompis med tredje riket. Och här - exakt här - går gränsen för hur mycket man kan stå ut med under parollen "jag skiljer på konstnär och konstverk". Woody Allen liksom - rätt taskigt val av livskamrat, men okej. Richard Strauss? Skakade hand med Goebbels? Nej, nej. Det är för mycket. Det är direkt obehagligt. Det är så att man ställer sig upp och går, som Bengt Westerberg inför Ian och Bert.
Men precis som Åsa Beckman poängterade i sin fantastiska artikel häromdagen så innebär principen att skilja på konstnär och konstverk inte bara att man ska ge credit till ett bra konstverk, oavsett om upphovsmannen är en fin eller en svinig person - utan också att man ska erkänna att upphovsmannen är ett svin om han nu är det, oavsett om konstverket är bra eller dåligt. Alltså: det är okej att påpeka att Strauss var nazist - för han var det - och det är lika okej att i samma andetag hylla verk som "Elektra" - för verket förtjänar det. Dirigenten Arturo Toscanini sa: "To Strauss the composer I take off my hat; to Strauss the man I put it back on again". (Förmodligen sa han inte det på engelska, men säg det till Wikipedia.)
Jag hade helst sluppit säga något positivt om Strauss, men jag måste. Jag har inget val. Elektra är helt enkelt för bra.
PS Strauss tondikt "Don Juan", som han komponerade när han bara var 24 år gammal, är inte så dum den heller.
EDIT: Tydligen var Katarina Dalayman sjuk den dag då jag gick och såg Elektra, istället ryckte den amerikanska sopranen Janice Baird in. Synd att jag inte kan göra en jämförelse mellan de två, men Baird var i alla fall toppen. Undrar om hon är släkt med Meg Baird?
keats and yeats are on your side
Jag var och såg Jane Campions ”Bright star” i veckan. Väldigt fint foto. Bra (och inte för blaffig/dramatisk) musik. Abbie Cornish som spelade Fanny Brawne var jättebra, äkta desperat förälskelse, och Paul Schneider som den medelmåttige poeten Brown var också bra. Ben Wishaw (Sebastian i nyinspelningen av Brideshead revisited) spelade Keats och var tyvärr inte lika bra – han var liksom ganska off hela tiden, jag antar att det var meningen att man skulle se honom som inåtvänd och grubblande, men han verkade mest passiv på gränsen till tråkig. Ett annat problem var att han inte verkade vara så himla sjuk, eller snarare: det var inte så stor skillnad på honom som frisk & passiv och sjuk & passiv. Lite jobbigt när hela filmens plot är att Keats är dödligt sjuk och att kärlekshistorien därför är omöjlig.
Jag vet inte, det var något med filmen som gjorde att jag inte älskade den fullt ut. Kanske att storyn var lite enkel, det var verkligen från a till b, och det som en snäll person skulle kalla twister var allt annat än oförutsägbara. Kanske är det ett typiskt problem för ”based on a true story”-dramer: verkligheten är inte alltid så juicy, och om man vill vara trogen verkligheten så kan den dramaturgiska linjen bli rakare än vad den genomsnittlige manusförfattaren skulle tillåta.
En annan grej var det här med dikterna och att de lästes högt av huvudpersonerna lite här och där. Det kändes lite… forcerat. Det är klart att man vill få med lite poesi om det är en poets liv som gestaltas. Men finns det inget bättre sätt att göra det på? För att få ut någonting av en dikt så måste man, eller i alla fall jag, läsa den för sig själv i sin egen takt, läsa flera gånger och låta allting sjunka in, låta det ta den tid det tar. När ett par snygga skådespelare läser upp dikterna så hör man bara ord. Snygga ord, tjusiga formuleringar, staplade på varandra, de går in genom ena örat och ut genom det andra. Kanske är det annorlunda om man har varit nere med Keats sedan dag ett, då aktiverar kanske uppläsningen av dikterna någonting inom en som redan finns där. Fast även då måste det framstå som lite krystat när en sjuk kille och hans flickvän helt plötsligt brister ut i en spontan duett, en dikt som han skrivit och som båda kan utantill. Liksom: va? Vilka par umgås på det sättet?
Jag hade hellre sett att dikterna gestaltats i filmen på ett mer kreativt och poetiskt sätt. Genom foto och musik, flashbacks från Keats erfarenheter blandat med andra passande grejer, och låta Wishaw med voiceover läsa upp en strof i taget. En sådan scen skulle kunna vara något – om den passade in i handlingen. Man kan inte bara slänga in en dikt bara sådär. Det är så slappt. Även om avsikten är god.
Ändå – trevlig film. Anspråkslös på ett sympatiskt sätt. För övrigt kul att se ett kostymdrama där det är tjejen och inte killen som är den drivande i kärleksrelationen; det var i princip Fanny som raggade upp John Keats.
avatar
Jag var och såg James Camerons "Avatar" på 3D-bio på nyårsafton. Det kändes väldigt lämpligt, inte bara för att man fick ta del av färggranna explosioner långt innan tolvslaget, utan också för att det känns som en film som tar avstånd från 00-talet. Min pessimistiska syn på utvecklingen är denna: så gratis/lättillgängligt som allting har varit under 00-talet, så kommer det inte att förbli. 00-talet var en parentes, en bugg i skiv- och filmbranschens system, och bredbanden fungerade som änterhakar till de Fort Knox-liknande förråden med gyllene kultur. Men nu har branschen lärt sig - eller börjat lära sig. Musiker försörjer sig genom konserter istället för genom skivförsäljning, och filmer kan gå samma utveckling till mötes: man kör med argumentet att det är roligare att gå ut och se (läs: betala för) filmen än att se den hemma, precis som det är ska vara roligare att se Lady Gaga live än att lyssna på henne (något som jag för övrigt betvivlar). Jag vet inte riktigt om det kommer att bli så, men Avatar är en spjutspets för just det argumentet - "det här är 3D, inget som du vill se på din sketna Macbook, ge dig iväg till biografen nu!".
Och I'm tellin' ya, det var en film som var värd sitt biljettpris på 150 (!) kr. Det var ett övertygande argument för det ovan sagda, att det faktiskt finns film som ÄR bättre på bio, och det var också ett övertygande argument för att 3D inte är larvigt och meningslöst. 3D är hur fett som helst.
Att se Avatar på 3D-bio 2010 är som att se Disneys "Fantasia" 1940 eller Pink Floyds lasershow 1980. Det har ingenting med handling och drama att göra, det handlar om att pumpa huvudet fullt med syn- och hörselfenomen. Det var en fantastisk film på det sättet. När de flög, när de red på de där flygade dinosaurerna alltså, då var det som att man själv flög. Otroligt välgjort. Det måste vara den första film som gjorts där datoranimationerna inte känns som datoranimationer. Man såg de blåa datorgenererade jättarna som vilka skådespelare som helst. När filmens huvudpersoner, en kille och en tjej, kysste varandra så var det genuint romantiskt. Jag säger inte att det var "Casablanca", det var ju sjukt cheesy osv, men det var inte sämre än en vanlig cheesy filmkyss. Inte ett dugg sämre.
OK jag kan säga en sak om storyn. Visst, den är förutsägbar rent dramaturgisk och full av fåniga repliker, den är väldigt lik filmer som "Dansar med vargar" osv, jag tänker inte börja basha den för det. Men en intressant aspekt är att den kan ses som en alternativ historieskrivning, precis som Quentin Tarantinos behandling av Hitler i "Inglourious Basterds" var en alternativ historieskrivning. Historien om na'vi-folket och människorna är ju historien om indianerna och blekansiktena som erövrade Amerika. Men tänk om det inte hade gått till som det gjorde när det begav sig, tänker James Cameron och drömmer sig bort, tänk om indianerna faktiskt hade stått emot, organiserat sig och gått till kollektiv motattack, tänk om de hade jagat ut de invaderande barbarerna? Tänk om engelsmännen hade tvingats segla tillbaka till Europa med svansen mellan benen?
På det sättet ger James Cameron the native americans en upprättelse som de aldrig tidigare fått på film (eftersom filmer om vilda västern oftast är mer eller mindre realistiska, och i verkligheten slutade det ju inte så lyckligt för indianerna). Och jag kan faktiskt tycka att det är rätt fint, i dessa Obama-tider. Och lite otippat, storymässigt: det vanligaste på film är ju att fred är den bästa lösningen, att det bästa som den invaderade kan göra är att förlåta den som invaderar. Men här säger James Cameron: nej, jag är ledsen, ibland är inte fred bäst, ibland är man en sucker om man låter sig bli exploaterad och bortjagad, det måste finnas ett minimum av självförsvar. Ord som "självförsvar" och "berättigat krig" är väldigt laddade i dessa tider av amerikanska invasioner av Afghanistan och Irak, så på sätt och vis är Cameron ganska provokativ. Det han säger är ju i förlängningen att det land som USA invaderar har rätt att kicka ut USA ur sitt land.
Det var alltså både en tänkvärd story och en fröjd för sinnena. Men framförallt var det en fröjd för sinnena, jag vill bara att ni ska vara på det klara med det när ni går och ser den. För ni måste gå och se den. Den är ju hur bra som helst.
00-talet en lågkonjunktur för soul
Bessie Banks ligger å har det gött.
Denna blogg börjar mer och mer få karaktären en öken med enstaka (men stolta) palmer, snarare än trädgård full av pigga små buskar. Hur som helst, jag kan inte fega ur totalt ur 00-talssammanfattningarna, it just wouldn't be right. Så jag ska säga en sak, och det ska inte handla om gratisdecenniet eller långa svansar eller eklektiska lekfulla underbetalda artister eller rappare med rosa kläder. Det ska handla om soul.
På 90-talet stod soul högt i kurs. Det var en massiv retrovåg - tänk på alla spaltmeter i tidningen Pop (inte bara Andres Lokko, utan även Lennart Persson och Jan Gradvall skrek sig hesa om att Aretha Franklin minsann var lika bra som Bob Dylan osv), tänk på alla cd-samlingar från Kent, tänk på alla "omistliga" boxar från Rhino (90-talet var boxarnas guldålder), tänk på Fusion och Fasching, tänk på Quentin Tarantino och den töntiga blaxploitation-trenden, tänk på Mary J Bliges epokgörande soundskifte mellan "What's the 411" och "My life", tänk på R. Kellys adoption av Ronald Isley, tänk på BBC:s "Dancing in the street"-dokumentärserie och hur de satte den afroamerikanska popmusiken i första rummet, tänk på hur coolt det var när The RZA samplade gamla Stax-skivor till Wu-Tangs första hitlåtar... soul var helt enkelt extremt hippt på 90-talet.
Och det var en tacksam sak att gilla, för soul var något som var antitesen till 80-talets populärkulturella ideal. Det var först på 00-talet som folk vågade erkänna för sig själva att syntig 80-talssoul som Luther Vandross, D-Train och inte minst Prince var lika fin och värdefull som det gamla gardet från 60- och 70-talet.
90-talet var James Brown. 00-talet var så himla mycket inte James Brown. Det var intressant, för han dog ju för ett par år sedan, en händelse som knappast slog ner som en bomb i hipster-Stockholm. Jag svär, hade det varit Jackson Browne som hade dött så hade det varit en större händelse, mitt under brinnande yacht rock-krig. Sjukt. James Brown var otrolig. Jag lyssnade på "There was a time" så sent som i morse.
På 90-talet ville artister förknippas med soul. Jag minns en störtfånig intervju med Embrace inför deras debutalbum, där de sa att deras största inspirationskällor var Stevie Wonder och Sly & The Family Stone. Vilken tvättäkta lögn! På 00-talet ville dock ingen artist associeras med soul. Ingen som var cool i alla fall - Vänersborgsbandet Division of Laura Lee hade ett bandnamn som blinkade till en tuff gammal souldiva, det hade varit ballt 1996, men på 00-talet var det nog bara ballt i Vänersborg, och förmodligen inte ens där.
Och vem skrev om soul på 00-talet? Andres Lokko slutade göra det i samma sekund som tidningen Sonic föddes (med ett 90-talskorrekt omslag: R. Kelly på framsidan!), istället blev det klåpare som Markus Larsson som tog upp facklan, och honom lyssnade givetvis ingen på. Det var som om alla seriösa musikkritiker kollektivt bestämde sig: "nä, nu får det vara nog, nu har vi paid our dues, nu har vi missionerat om soul under hela 90-talet, nu skriver vi om något annat istället. Må det vara folkrock, Mali-pop, New Order eller Steely Dan. Vad som helst, men inte soul." Can't blame 'em - men samtidigt är det lite märkligt att en hel genre kan försvinna från etern bara sådär. Om ett träd faller i skogen och ingen är där, hörs det då? Om soul finns men ingen skriver om det, betyder det något då?
Håkan Hellström gillar i och för sig soul. All heder åt honom, som vanligt. Samtidigt är "Ramlar" med sitt "rusiga" "soulblås" den i särklass sämsta låten på hans annars underbara debutalbum, och hans Dexy's-inspirerade andra album är den sämsta skivan som han gjort - om detta är nästan alla överens. Hela hatt&blås-indien var ju ett varningstecken: bara för att man gillar en viss musikstil betyder inte det att man bör försöka sig på att göra sån musik själv. Så soulen försvann från den svenska indien med svansen mellan benen. Good riddance. Samtidigt är det lite konstigt om balansen i musikmedia ska hänga på vilken musik som de artister som är heta för tillfället snackar om i intervjuer. När Damon Albarn tröttnar på Afrika, kommer alla glömma Toumani Diabeté då?
Hur som helst. Jag skulle bara vilja påminna alla om att soul finns, och att soul är bra. Alltså inte bara bra, utan fantastiskt bra. Soul är inte kitsch och afrofrisyrer och pimpkläder. Soul är den popmusik som är minst meta, postmodern, arty-party, intellektuell och konceptuell. Soul är inte musik som handlar om triviala saker som musik eller subkultur. Soul handlar om människor, om relationer. Om livet. Det är både pretentiöst och extremt antipretentiöst. Jag menar, jag älskar en låt som Hot Chips "Ready for the floor". Men vad handlar den om? Med lite god vilja handlar den om att allt är kört men att det är okej, att man är beredd att ta smällen; med nyktra ögon ser man att den inte alls handlar om det, att det bara är en massa mer eller mindre coola textrader staplade på varandra, med ett meningslöst citat från Tim Burtons första Batman-film som pricken över i. Soul är, precis som country, låtar som man vet åtminstone handlar om något. Det är rakt på sak: han har lämnat mig, shit vilken ångest. Eller: jag ska lämna henne, shit vilken ångest. Eller: jag har betett mig som en idiot, jag är beredd att ta mitt straff, jag vet vad som väntar, men snälla säg det inte än, shit vilken ångest.
Real shit, shit to make em feel shit. Klassisk rad från en (någorlunda) klassisk Mobb Deep-låt. Det har alltid varit mitt ideal med musik, eller konst i allmänhet. Och det finns soullåtar - jag pratar inte om flåsiga hits som spelas på nostalgiradio och på studentnationer, utan om lite tyngre saker - som når upp till det idealet. Det finns givetvis musik från alla håll och kanter som når upp till det idealet, och man ska inte sätta soul på en piedestal och kategoriskt hävda att det är bättre än allting annat, det var väl det misstaget vissa gjorde på 90-talet. Men glöm inte soulen, jag säger bara det. En dag vaknar ni upp och då kommer inget Pitchforkband i världen att svara på de frågor som ni ställer er.
Mina favoriter 2009
EDIT!
Topp 40 album:
- The XX – XX
- Prefab Sprout – Let’s change the world with music
- G-Side – Huntsville International
- Maxwell – BLACKsummer’snight
- Drake – So Far Gone (mixtape)
- Taken by Trees – East of Eden
- Ryan Leslie – Transistion
- Allen Toussaint – The Bright Mississippi
- Kid Cudi – Man on the Moon: End of Days
- Mohammed Ali – Processen
- Girls - Album
- The Very Best – Warm Heart of Africa
- Freddie Gibbs – Midwestgangsytaboxframcadillacmuzik
- Mariah Carey – Memoirs of an imperfect angel
- Jenny Wilson – Hardships
- The-Dream – Love vs Money
- Jeanette Lindström – Attitude & Orbit Control
- Z-Ro – Cocaine
- Grizzly Bear – Veckatimest
- Gucci Mane – The State vs Radric Davis
- Steve Dobrogosz – Golden Slumbers
- Raekwon – Only Built 4 Cuban Linx vol. II
- Angela Hewitt – Bach: The Well Tempered Clavier
- Playboy Tre – Liquor Store Mascot
- El Perro del Mar – Love is not pop
- Madness – The Liberty of Norton Folgate
- Alicia Keys – The Element of Freedom
- Eduard Brunner – Jean Xavier Lefèvre: Quators pour clarinet et cordes I-IV
- Bill Callahan – Sometimes I wish we were an eagle
- Ryan Leslie – Ryan Leslie
- Animal Collective – Merriweather Post Pavillon
- DJ Quik & Kurupt - BlaQKout
- Angela Hewitt – Plays Händel & Haydn
- Phoenix – Wolfgang Amadeus Phoenix
- Amerie – In love and war
- Miike Snow – Miike Snow
- Project Pat – Real Recognize Real
- Anna Järvinen – Man var bland molnen
- Fabolous – Loso’s Way
- Lorentz & M Sakarias – Vi mot världen
Topp 40 låtar:
- Jeremih – Birthday sex
- Cam’Ron – Curve
- Big Boi feat. Gucci Mane – Shine Blockas
- Gucci Mane – Stoopid
- Drake – Best I ever had
- Grizzly Bear – Two weeks
- Prefab Sprout – Ride
- Mariah Carey feat. Gucci Mane – Obesessed
- Animal Collective – My Girls
- Ciara – Echo
- Frida Hyvönen – Jesus was a cross maker
- Girls – Hellhole Ratrace
- Jeremih feat. Juelz Sanana - Imma star (Everywhere we are) (remix)
- Pink Dollaz – Don’t need no
- Dirty Projectors – Stillness in the move
- The Field – Everybody’s got to learn sometime
- Usher – Papers
- Miike Snow – Animal
- Wavves – So bored
- Timbaland feat. JoJo – Lose control
- Mos Def feat. Slick Rick – Auditorium
- Anna Järvinen – Äppelöga
- The-Dream – Take U home 2 my mama
- Keri Hilson feat. Kanye West - Knock you down
- Lykke Li – Possibility
- Rich Kidz feat. Ludacris – Patna dem
- Vampire Weekend – Horchata
- Slim Thug – Smile
- Hot Chip – One Life Stand
- Chrisette Michele – Epiphany (I’m leaving)
- Killer Mike feat. Nard & B – Imma fool with it
- Gucci Mane feat. Plies – Wasted
- Jadakiss feat. Swizz Beatz & OJ da Juiceman – Who’s real
- Doom – That’s that
- Jay-Z & Alicia Keys – Empire State of Mind
- R. Kelly feat. Keri Hilson – Number one
- Lil Boosie – Loose as a goose
- The Big Pink – Velvet
- Wale & State Property – Hot shyt
- Jonathan Johansson – En hand i himlen
Topp fem konserter/föreställningar:
- Girls på Debaser
- Fire! på Hornstull Strand
- Valkyrian på Kungliga Operan
- Narcissus på Debaser
- Schumanns fyra på Konserthuset
Topp fem filmer:
- Antichrist
- In the Loop
- Fantastic Mr. Fox
- Inglorious Basterds
- Coraline
Årets retro:
1. Beatles
2. Sibelius violinkonsert
3. Jackson Brownes "Somebody's baby"
Årets crews:
1. Slumblog Billionaires
2. Wotans Vänner
3. Quiz of the Stoneage
Årets tv:
1. Mad Men säsong 1 (inte sett förrän nu!)
2. Mad Men säsong 2 (inte sett förrän nu!)
3. Curb your Enthusiasm säsong 7
Årets shopping:
1. Cykelhjälm
2. Elpiano
3. Clarks ökenkängor
Årets städer:
1. New York
2. Wien
3. Lyon
årsbästalistorna i Sonic, SvD och DN
Det sista året i ett decennium blir alltid kategriskt dissat i listsammanhang, eftersom alla är så upptagna med att sammanfatta decenniet. Exempel: tidningen Pops albumårsbästalista för 1999 var så lågt prioriterad att den fick publiceras i Bibel. (Det hade visserligen mer att göra med att Pops decembernummer 1999 var tidningens sista än att de ville dilla om 90-talet, men ändå.) Själv är jag så trött på allt nollnolltalande att jag ställt in hela min grandiosa "DDDD"-plan, och nu ligger min långa lista från i somras på alla 00-talsfenomen som skulle få varsitt inlägg någonstans i Mina Dokument och samlar damm. Det kan den gott göra. Det fanns i princip bara en grej bland alla dessa som jag var genuint sugen på att skriva om, nämligen no homo-eran inom hiphopen, men Fredrik Strage hann före så jag skrotade även den idén.
Hur som helst. Jag var på Hemköp och handlade igår och då bläddrade jag i Sonic för att inspektera deras årsbästalista. Okej, Animal Collective etta, ingen större överraskning. Grizzly Bear på topp fem, okej. Fever Ray där också, hm, okej, visst. Och årets bästa hiphopskiva är... ja, var är den? Sonic listar 25 album som årets bästa. Av dessa är endast TVÅ gjorda av svarta artister! Och vilka är dessa då? Maxwell och Whitney Houston. Man skulle kunna tro att Sonicredaktionens bild av afroamerikansk populärkultur är "The Cosby Show", varken mer eller mindre. Maxwell har visserligen gjort en fantastisk skiva, men det känns ju ändå lite sjukt att ha en kille som debuterade 1996 som den yngsta afroamerikanska artisten på listan! Och Whitney? En bra låt, annars en besvikelse till album. För säkerhets skull hade Sonic ändå valt att lägga dessa skivor UTANFÖR topp 20. Där var det all white. 2009. Det är smått fantastiskt.
Fan, Sonic. Ni kunde inte ens ha tagit med The-Dream? Drakes "So Far Gone"-mixtape? Kid Cudi? Mariah Carey, Jay-Z, Alicia Keys? Amerie? Lil Waynes "No Cielings"? Något av Ryan Leslies TVÅ fantastiska skivor? Jag förväntar mig inte att ni ska ha koll på G-Side, Freddie Gibbs, Playboy Tre, DJ Quik & Kurupt, Yung Dro och Z-Ro, även om dessa skivor tillhör årets absolut bästa. Men alltså, inte ens Raekwon? Inte ens Cam'Ron? Inte ens politiskt korrekt skit som MF Doom, Illa J, Georgia Anne Muldrow och Mos Def? Inte ens kommersiellt guld som Jeremih, Trey Songz, More than a game-soundtracket, inte ens Wale (!), inte ens Ciara? Slim Thug? Project Pat? De svenska hjältarna Muhammed ALi och Stor? Och framförallt: GUCCI MANE?! Vad är ni för människor? Har ni sovit under en sten det senaste året? Jag är genuint förvånad.
Jag ser det som ett kvitto på att 90-talet nu är totalt avlägsnat: ingen behöver längre skämmas för att han eller hon bara lyssnar på vita artister. Det är 1990 igen. Det är bara att mysa ner sig i fåtöljen med (årets upplaga av) Depeche Mode eller New Order eller Pet Shop Boys, och bara köra. No shame in the game. En svensk musikkritiker 2009 kan se dig i ögonen och säga: jag SKITER i hiphop och R&B och allt vad det heter, tacka vet jag Wilco. Det är lugnt, ingen stoppar honom. Han får inget rött kort.
Men skit samma. Nog om Sonic, de har sin storhetstid bakom sig, jag blir inte förvånad om de har lagt ner tidningen inom ett år. Man kan notera att Andres Lokkos topp 15 album inte heller innehöll mycket svart. Fast han slutade lyssna på hiphop efter 2001, så det är mindre förvånande. Hans lista innehåller fyra skivor som jag tycker mycket om, fyra skivor som jag inte hört men känner till, samt sju skivor från artister som jag aldrig har hört talas om. Gott så - han har gjort sitt jobb. Hans jobb är att vara före alla andra.
SvD-redaktionens val kollade jag på alldeles nyss. En trevlig grej är att man kan lyssna på alla skivor genom inbäddade YouTube-klipp på SvD:s hemsida. Topp fem listor bland SvD-skribenterna, utifrån hur roliga valen var:
1. Stefan Thungren (genre: hipster)
2. Andres Lokko (genre: hipster, men med gitarrband på förstaplatsen vilket ger ett par hipsterminuspoäng)
3. Sofia Nyblom (genre: opera)
4. Lars Hedblad (genre: klassisk musik)
5. Magnus Nygren (genre: arty party-mys)
En trist grej med SvD:s skivredaktion är att de inte har någon som gillar modern hittig R&B och hiphop. Paulina Bylén är nere med ryggsäcksrappen men kunde inte bry sig mindre om Gucci Mane, Mariah Carey eller Drake. De borde anställa mig. Seriöst! Stefan Eklund, om du googlar ditt namn - läs det här och ring mig.
Ok, så DN då. Deras listor kom idag. Den stora förvåningen var inatt Mattias Dahlström hade John Frusciantes senaste soloalbum som etta! Hatten av för detta helknäppa drag. John Frusciante spelade alltså gitarr i Red Hot Chili Peppers. Han är alltså en gammal rehabbad Los Angeles-junkie med miljoner på banken och mycket 70-talshårdrock i skivsamlingen. Och denne man har alltså gjort ett mästerverk? Ja, varför inte. Det var ett betydligt roligare val än allt som fanns på Sonics lista. En annan överraskning var att Niklas Wahlöfs lista inte var så kass som man kunde ha väntat. Han var den enda på DN som hade Taken By Trees (ingen på SvD hade den heller!), bara en sån sak. Niklas Wahlöf har faktiskt blivit en lite bättre skribent det här året. En gång inledde han en recension med en lång utläggning om en dröm han hade natten innan och hur sorgligt allting var. Det var ovanligt och uppfriskande.
Johanna Paulsson får pluspoäng för att hon har med Jeanette Lindströms EXCELLENTA skiva på sin topp fem, men minuspoäng för att hon har Kent som etta. Nanushka Yeaman får minuspoäng för att hon har med Regina Spektors käcka och meningslösa skiva på sin lista, och tyvärr får hon inga pluspoäng (sorry Nanushka!). Po Tidholm är känd som den tristaste på DN:s musikredaktion, men i år har han legat i bräschen för Bill Callahan-missioneringen och det ska han ha cred för. Callahans fina "Sometimes I wish we were an eagle" ligger såklart etta på Pos lista.
Ok, vi kör en topp fem DN-kritiker då.
1. Martin Nyström (genre: älska livet)
2. Thomas Anderberg (genre: grubbla över livet)
3. Mattias Dahlström (genre: hipster)
4. Fredrik Strage (genre: mensblod)
5. Johanna Paulsson (genre: svartklädd)
Min egen lista då? Äh, jag skrev en för Nöjesguiden som kanske finns på hemsidan, men det var några veckor sen. Ni får the full monty om några dagar. Jag vet, det är rätt fegt att publicera sin årsbästalista efter alla andra, men jag bryr mig inte.
Ok ni får topp tre album:
1. The XX
2. Prefab Sprout
3. G-Side
the truth is out there
Jag var på ett seminarium igår där Ulf Linde talade. Ulf Linde, den legendariske konstkritikern (en gång skrev han en essä i DN som var så bra att han fick berömmande brev från Gunnar Ekelöf OCH Harry Martinsson OCH Evert Taube!) och akademiledamoten. Det var fint. Han pratade om kritik. Om att det viktiga är att se bilden bakom bilden, att ett konstverk inte är ett uttryck för det konstnären ser, utan för den reflektion han gör efter att ha sett något. Han sa också att han älskar att göra ramar och att det är en bra sak att göra för en kritiker, för det man gör är att behandla konstverket, sätta in det i ens eget liv på ett konkret sätt. Han sa också att konst är tilltal och kritik är svar. Det gillade jag.
Ulf Linde var jazzmusiker och filmmusikkompositör back in the day, så jag frågade honom hur det kom sig att han inte blev musikkritiker istället för konstkritiker. Han svarade att det är för att det är så svårt att skriva om musik. "Egentligen är det väl bara Proust som har lyckats." Men att det är samma princip där - bilden bakom bilden. Som i bildkonst och i poesi.
Så ser jag också på det - det är skitsvårt att skriva om musik, om man ska göra musiken rättvisa. De flesta musikkritiker gör inte det. De som skriver om popmusik nöjer sig med att droppa en massa referenser ("det här låter som det oäkta barnet mellan xxxxx och yyyyy, eller kanske som zzzzzz på syra") och kanske om den nya skivan är bättre eller sämre än föregångaren, medan de som skriver om klassisk musik ofta förfaller till själlös konsumentinformation som tror att det viktigaste är att redogöra för hur skivan låter jämfört med tidigare inspelningar av samma verk.
Men ingen prioriterar det som de borde skriva om: vad musiken uttrycker. Att fånga de där känslorna och stämningarna och färgerna i ord, det är det som är kritikerns uppgift. För det är något som finns där, det finns i musiken, det fanns i artistens/tonsättarens huvud när han eller hon skapade musiken, oavsett om han eller hon formulerade det för sig själv innan. Sanningen finns där ute, och det är kritikerns uppgift att fånga den, identifiera den och förmedla den vidare.
Jag ska inte ljuga - även jag, som skriver tio recensioner till varje nummer av Nöjesguiden, missköter mig. Men jag vet åtminstone att jag missköter mig. Så varför gör jag det, och varför gör alla det? Varför ser kritikerklimatet ut som det gör på musikens område? Jag ska säga varför: för att det är så fruktansvärt dåligt betalt att skriva skivrecensioner. Alla vet det. Att skriva skivrecensioner som är riktigt, riktigt bra, genialiskt formulerade, slipade till perfektion, en text värd att rama in - det är en lyx som ingen har råd med.
En skivrecension är inte värd lika mycket som en bokrecension. Tänk om alla skivrecensenter hade fått skriva lika långa texter om skivor som DN skriver om böcker, tänk om man fick ägna lika mycket tid åt varje skiva som litteraturkritikerna ägnar åt en roman. Då hade det varit annorlunda, då hade agnarna skilts från vetet, då hade de som har någonting att säga fått säga allt det, och alla charlataner som inte har någonting att säga hade avslöjats och skämts ut och inte fått behålla sina jobb.
Tänk om man kunde försörja sig som musikkritiker. Det är en utopi. Vem lyckas med det i Sverige? Inte ens Andres Lokko gör det, även han måste intervjua någon keff skådespelare då och då. Och alla vi andra, vi har våra day jobs eller lapptäcken av frilansknäck. Förlåt, jag vet att det här är ofint att prata om högt, men jag tycker att det är värt att påpeka, för det är en förklaring till att musikjournalistiken i Sverige ser ut som den gör.
Hade jag haft tid och pengar så hade jag inte gjort annat än att skriva fantastiska texter om musik. Tro mig - de hade varit FANTASTISKA. Men jag har inte den möjligheten. Jag måste jobba och fixa mat på bordet. Så stackars Annika Flynner står här och får en brödbit slängd till sig då och då. Hå hå ja ja, what can you do.
Exempelvis skulle jag kunna skriva om den lilla musikgenren "instrumentala jazzskivor gjorda av sångare som är erkänt fantastiska som musiker och som för en gångs skull känt för att vara tysta och spela istället för att sjunga". Ah, men jag kommer inte göra det. Baby, jag är svintrött och ingen betalar mig för att skriva här. Men ni ska i alla fall få ett par tips:
Nat King Cole - Penthouse Serenade (1952). På min cd-utgåva finns några extraspår där Nat faktiskt sjunger, men det gör inte skivan sämre, även om den blir lite mindre homogen. PS glöm inte att lyssna på årets bästa jullåt - Nat King Coles ""Merry Christmas baby (chestnuts roasting on an open fire)" - så mycket ni bara kan nu.
Ray Charles - The Great Ray Charles (1957). Även denna har extraspår i cd-formatet, närmare bestämt i form den liknande skivan "The Genius After Hours" som kom ett par år senare, men de flyter ihop fint. Till höjdpunkterna räknas "The Man I love" och "Ain't misbehavin'".
Ok det var allt. Ni fick tipsen. Men orden, beskrivningarna, sanningen om man så vill - bilden bakom bilden - allt det där är fortfarande outtalat. En annan gång, kanske.
Vissa historier blir aldrig berättade, hur bra de än är. Det finns något sorgligt i det.
Ulf Linde var jazzmusiker och filmmusikkompositör back in the day, så jag frågade honom hur det kom sig att han inte blev musikkritiker istället för konstkritiker. Han svarade att det är för att det är så svårt att skriva om musik. "Egentligen är det väl bara Proust som har lyckats." Men att det är samma princip där - bilden bakom bilden. Som i bildkonst och i poesi.
Så ser jag också på det - det är skitsvårt att skriva om musik, om man ska göra musiken rättvisa. De flesta musikkritiker gör inte det. De som skriver om popmusik nöjer sig med att droppa en massa referenser ("det här låter som det oäkta barnet mellan xxxxx och yyyyy, eller kanske som zzzzzz på syra") och kanske om den nya skivan är bättre eller sämre än föregångaren, medan de som skriver om klassisk musik ofta förfaller till själlös konsumentinformation som tror att det viktigaste är att redogöra för hur skivan låter jämfört med tidigare inspelningar av samma verk.
Men ingen prioriterar det som de borde skriva om: vad musiken uttrycker. Att fånga de där känslorna och stämningarna och färgerna i ord, det är det som är kritikerns uppgift. För det är något som finns där, det finns i musiken, det fanns i artistens/tonsättarens huvud när han eller hon skapade musiken, oavsett om han eller hon formulerade det för sig själv innan. Sanningen finns där ute, och det är kritikerns uppgift att fånga den, identifiera den och förmedla den vidare.
Jag ska inte ljuga - även jag, som skriver tio recensioner till varje nummer av Nöjesguiden, missköter mig. Men jag vet åtminstone att jag missköter mig. Så varför gör jag det, och varför gör alla det? Varför ser kritikerklimatet ut som det gör på musikens område? Jag ska säga varför: för att det är så fruktansvärt dåligt betalt att skriva skivrecensioner. Alla vet det. Att skriva skivrecensioner som är riktigt, riktigt bra, genialiskt formulerade, slipade till perfektion, en text värd att rama in - det är en lyx som ingen har råd med.
En skivrecension är inte värd lika mycket som en bokrecension. Tänk om alla skivrecensenter hade fått skriva lika långa texter om skivor som DN skriver om böcker, tänk om man fick ägna lika mycket tid åt varje skiva som litteraturkritikerna ägnar åt en roman. Då hade det varit annorlunda, då hade agnarna skilts från vetet, då hade de som har någonting att säga fått säga allt det, och alla charlataner som inte har någonting att säga hade avslöjats och skämts ut och inte fått behålla sina jobb.
Tänk om man kunde försörja sig som musikkritiker. Det är en utopi. Vem lyckas med det i Sverige? Inte ens Andres Lokko gör det, även han måste intervjua någon keff skådespelare då och då. Och alla vi andra, vi har våra day jobs eller lapptäcken av frilansknäck. Förlåt, jag vet att det här är ofint att prata om högt, men jag tycker att det är värt att påpeka, för det är en förklaring till att musikjournalistiken i Sverige ser ut som den gör.
Hade jag haft tid och pengar så hade jag inte gjort annat än att skriva fantastiska texter om musik. Tro mig - de hade varit FANTASTISKA. Men jag har inte den möjligheten. Jag måste jobba och fixa mat på bordet. Så stackars Annika Flynner står här och får en brödbit slängd till sig då och då. Hå hå ja ja, what can you do.
Exempelvis skulle jag kunna skriva om den lilla musikgenren "instrumentala jazzskivor gjorda av sångare som är erkänt fantastiska som musiker och som för en gångs skull känt för att vara tysta och spela istället för att sjunga". Ah, men jag kommer inte göra det. Baby, jag är svintrött och ingen betalar mig för att skriva här. Men ni ska i alla fall få ett par tips:
Nat King Cole - Penthouse Serenade (1952). På min cd-utgåva finns några extraspår där Nat faktiskt sjunger, men det gör inte skivan sämre, även om den blir lite mindre homogen. PS glöm inte att lyssna på årets bästa jullåt - Nat King Coles ""Merry Christmas baby (chestnuts roasting on an open fire)" - så mycket ni bara kan nu.
Ray Charles - The Great Ray Charles (1957). Även denna har extraspår i cd-formatet, närmare bestämt i form den liknande skivan "The Genius After Hours" som kom ett par år senare, men de flyter ihop fint. Till höjdpunkterna räknas "The Man I love" och "Ain't misbehavin'".
Ok det var allt. Ni fick tipsen. Men orden, beskrivningarna, sanningen om man så vill - bilden bakom bilden - allt det där är fortfarande outtalat. En annan gång, kanske.
Vissa historier blir aldrig berättade, hur bra de än är. Det finns något sorgligt i det.
old europe
Läget? Jag var i Wien i helgen. Det var underbart. Alltså det är en sjuk stad, men sjukt intressant, och sjukt vacker. Som någon kanske minns så har jag en viss fäbless för fin de siècle-världen, och i det svunna landet var Wien lika mycket huvudstad som Paris. Men medan Paris har haft många liv - före och efter sekelskiftet 1900 - så känns det som att denna tid, de häftiga åren innan första världskriget bröt ut, som the last hurrah för Wien. Nostalgin var tät i alla gator och gränder i centrala Wien, och de pampiga byggnaderna ekade av nostalgi för kejsardömet. Det är ju inte alls samma sak i Paris, där 1700-talshusen lika mycket tjänar som backdrop för allt från "La maman et la putain" till Savage Garden-videos. De betyder inte lika mycket helt enkelt.
Men i Wien betyder de något. Utanför parlamentet en stor staty av en centurion med ett enormt svärd. Imperium innebär att härska, att befästa makt, att bruka våld, att kriga. Jag var i Schönbrunn och fick dåliga vibbar, det kändes konstigt att betala inträde för att titta på hur gyllene och vackra de kejserliga vardagsrummen såg ut, man kände sig som en beundrande undersåte, det kändes som att de vann till slut ändå, habsburgarna som ärvde sin makt och konserverade en ordning som var motsatsen till demokrati. Jag har aldrig varit i Versailles, men jag kan tänka mig att de vibbarna finns där också, men inte bara de vibbarna - det finns ju typ Phoenix och Sofia Coppola också, det finns något ungt och gött också. Det handlar inte om att jämföra Wien med Paris (lite taskigt i så fall), men det var intressant att notera den här skillnaden. Paris är delvis en tidsmaskin, delvis en stad för alla tider. Wien är 100% tidsmaskin.
Heldenplatz och Neue Burg, som tillhör de sista byggena som kejsar Josef Franz hann med innan kriget bröt ut och han fördrevs, är en historisk plats för att Hitler proklamerade anschluss där inför tiotusentals wienare 1838. Mindre charmigt men inte mindre intressant än triumfbågen, om man säger så. Och medan Marais i Paris är 100% toppenmysigt är de judiska kvarteren i Wien nästan helt öde. 65.000 judar mördades i Österrike. Jag var i Freuds lägenhet, hans hatt och käpp hängde fortfarande kvar på hatthyllan. Han fick nog inte många minuter på sig att packa ihop och sticka.
Som en fantastisk kontrast till allt detta finns konsten. Secession-gruppen som gjorde revolt mot unkna konstideal under åren runt sekelskiftet, med sin syn på måleri, arkitektur och dekorationer som lika mycket konst allting. Jag såg otroliga tavlor av Klimt och Schiele på Belvedera-muséet, och i källaren i den kubliknande gamla Secession-byggnaden såg jag Klimts Beethovenfris, en av de mest häpnadsväckande konstverk jag sett. På tre väggar om totalt 36 meter ger Klimt oss sin tolkning av Beethovens nionde symfoni och av mänsklighetens utveckling (!). Från lyckligt omedvetet slumrande till mänsklighet, sårbarhet, fruktan, makt, materialism, galenskap, ångest och som en räddning: poesin och musiken, destinationen för all mänsklighet (eller för en ensam vilsen individ). Förtvivlan försvinner, en kör av änglar sjunger om lycka och den lyckan behöver inte handla om kärlek för hela mänskligheten och yada yada - den kan kapslas in i kärleken mellan två personer (den sista bilden är ett par som omfamnar varandra). Det var en radikal och fortfarande helt unik tolkning av Beethovens nionde symfoni, och jag blev helt upprymd av den. Klimt alltså, han var inte bara konstnär, han var en visionär musikkritiker dessutom!
Den klassiska musiken märks också i Wien. Så fort man gick av flygplanet möttes man av turistinriktade presentbutiker som heter "Mostly Mozart" och ölställen som heter "Brahms bar". Fy fan. På gatorna går det kommunanställda män utklädda i 1700-talsoutfit för att ge lite stämning av wienklassicism, och på Schönbrunn gjorde de sitt bästa för att kidnappa Mozart och få honom till en av dem, en som var av samma slag som de hårda härskarna. Med andra ord: man får vara på sin vakt. Jag säger som Bob Dylan: I'll keep it with mine. Kom inte och pracka på mig er version av musik som är helig, med era äckliga kommersiella ambitioner. Ni förstår ingenting. Eller tyck vad ni vill, jag bryr mig inte, jag sätter på mig min ipod och höjer volymen. Ja, Mozart och Haydn och Beethoven och Schubert tillhör Wien, men de tillhör inte det Wien. De tillhör mig. De tillhör ett Wien som jag har inom mig. Det var detta Wien som jag ville uppleva, och jag fick också uppleva det, men man fick vara försiktig, man fick vara på sin vakt. Fast det gäller inte bara för Wien, det gäller även idiotiska kritiker och universitetslärare i Sverige och antagligen i hela världen. Det är skrämmande hur mycket de som arbetar med klassisk musik gör för att devalvera och desarmera musiken. Jag blir så arg när jag tänker på det.
Jag hann inte göra allt i Wien, jag vill tillbaka. Jag vill till kyrkogården och ägna några minuter framför Beethovens grav och framför Schuberts grav. Jag vill till operan och kanske se Tristan & Isolde, jag vill tillbaka till Musikverein och se en maffig symfonikonsert (såg en fantastisk pianorecital där nu), och jag vill åka ut och kolla på Otto Wagners hus och kyrkan han ritade. Men skit samma, det var ändå en grym resa. Schnitzeln var god, ölet var fint, Beethovenpianisten var ljuvlig, gulaschen var härlig, den gotiska katedralen var mörk, apfelstrudeln var enorm, glüweinet var varmt, luften var kall, julstämningen var på topp och i kvällsbelysningen såg rådhuset ut som Disneyland.
Freuds favoritcafé, Landtmann. Soft ställe.
I'm tellin' ya alltså...
Åh, bara en liten orkester som spelade några sorgliga marscher för oss glühweindrickare på torget.
American Bar med sin underbara interiör från 1908. Tog en whiskey och kände mig som Donald Draper.
Ett Beethovenmonument. Ändå ett Beethovenmonument liksom. Fatta att de har en staty över Goethe också! Lite fult att försöka claima honom, bara för att han skrev på tyska liksom? Var han ens i Wien en enda gång?
Belvedere, där de hade fantastiska målningar av Klimt ("Kyssen"!), Schiele och Kokoschka. Och den här bisarra porriga sfinx-statyn.
Hemma hos Freud. Det var faktiskt riktigt ballt att se hans lägenhet.
Gyllene salen i Musikverein! Jag var tvungen att smita in och ta en bild...
... för det var till en konsert i den mindre Brahms-salen som vi hade biljetter till. Den här tjejen var så himla cool och säker när hon brände av Beethovensonat efter Beethovensonat. Lite Rachmaninov och Manuel de Falla också, det var lite mer blandad kompott, men jag gillade ett de Falla-stycke som lät lite som Satie.
Schönbrunn sett från en kulle i den enorma trädgården. Ändå gött med decemberdimman.
I trädgården hade de en del roliga saker, som den här helknäppa fejkade "romerska ruinen" från 1700-talet! Alltså 100% fejk. På baksidan är marmoret inte alls så smutsigt, etc.
Sperl, Hitlers favoritcafé. Ärligt talat, det var ett nice ställe! Här står servitriserna och röker och ser blasé ut. I förgrunden biljardbord och en grej som var sympatiskt vanligt förekommande: ett bord fullt med dagstidningar.
PS Bra Wienmusik:
Haydn - symfoni nr 48, "Maria Teresia". Andrasatsen är helt gudomlig, men även den första är bra. Maria Teresia var kejsarinna i the Holy Roman Empire på 1700-talet. När hon hälsade på i Esterhaza-slottet där Haydn jobbade spelade han den här symfonin för henne. Jag tror inte att han var rojalist, jag tror bara att han ville att hon skulle ha a good time.
Mozart - pianokonsert nr 18. Av Mozarts 27 pianokonserter är framförallt nr 14 till 25 av intresse. Förstasatsen på den här har jag haft i huvudet hela helgen. Mozart alltså, ständigt underskattad, inte minst av mig själv.
Beethoven - symfoni nr 9, den med den feta kören i slutet. Klimt har fått mig att lyssna om och om igen på den. Annars håller jag på att beta av hans pianosonater just nu. Alfred Brendels inspelningar finns på Spotify.
Schubert - den oavslutade symfoni nr 8, herregud vad bra den är. Bara två satser, men de är helt perfekta. Men om ni är lite trötta på symfonier så kan ni ju lyssna på "Forell"-pianokvintetten, den är trevlig.
Schumann - pianostycket "Faschingsschwank aus Wien", som handlar om karnevalen i Wien. Schumann är inte en av de mest begåvade tonsättarna, men av någon anledning en av de jag tycker bäst om ändå.
Brahms - cellosonat nr 2 i fiss-moll. Riktigt bra, speciellt den långsamma satsen.
Mahler - symfoni nr 4. Han var hippast i stan runt 1900, så det är klart att han måste vara med på en sån här lista. Han var också chef för Wiens operahus under några år.
Men i Wien betyder de något. Utanför parlamentet en stor staty av en centurion med ett enormt svärd. Imperium innebär att härska, att befästa makt, att bruka våld, att kriga. Jag var i Schönbrunn och fick dåliga vibbar, det kändes konstigt att betala inträde för att titta på hur gyllene och vackra de kejserliga vardagsrummen såg ut, man kände sig som en beundrande undersåte, det kändes som att de vann till slut ändå, habsburgarna som ärvde sin makt och konserverade en ordning som var motsatsen till demokrati. Jag har aldrig varit i Versailles, men jag kan tänka mig att de vibbarna finns där också, men inte bara de vibbarna - det finns ju typ Phoenix och Sofia Coppola också, det finns något ungt och gött också. Det handlar inte om att jämföra Wien med Paris (lite taskigt i så fall), men det var intressant att notera den här skillnaden. Paris är delvis en tidsmaskin, delvis en stad för alla tider. Wien är 100% tidsmaskin.
Heldenplatz och Neue Burg, som tillhör de sista byggena som kejsar Josef Franz hann med innan kriget bröt ut och han fördrevs, är en historisk plats för att Hitler proklamerade anschluss där inför tiotusentals wienare 1838. Mindre charmigt men inte mindre intressant än triumfbågen, om man säger så. Och medan Marais i Paris är 100% toppenmysigt är de judiska kvarteren i Wien nästan helt öde. 65.000 judar mördades i Österrike. Jag var i Freuds lägenhet, hans hatt och käpp hängde fortfarande kvar på hatthyllan. Han fick nog inte många minuter på sig att packa ihop och sticka.
Som en fantastisk kontrast till allt detta finns konsten. Secession-gruppen som gjorde revolt mot unkna konstideal under åren runt sekelskiftet, med sin syn på måleri, arkitektur och dekorationer som lika mycket konst allting. Jag såg otroliga tavlor av Klimt och Schiele på Belvedera-muséet, och i källaren i den kubliknande gamla Secession-byggnaden såg jag Klimts Beethovenfris, en av de mest häpnadsväckande konstverk jag sett. På tre väggar om totalt 36 meter ger Klimt oss sin tolkning av Beethovens nionde symfoni och av mänsklighetens utveckling (!). Från lyckligt omedvetet slumrande till mänsklighet, sårbarhet, fruktan, makt, materialism, galenskap, ångest och som en räddning: poesin och musiken, destinationen för all mänsklighet (eller för en ensam vilsen individ). Förtvivlan försvinner, en kör av änglar sjunger om lycka och den lyckan behöver inte handla om kärlek för hela mänskligheten och yada yada - den kan kapslas in i kärleken mellan två personer (den sista bilden är ett par som omfamnar varandra). Det var en radikal och fortfarande helt unik tolkning av Beethovens nionde symfoni, och jag blev helt upprymd av den. Klimt alltså, han var inte bara konstnär, han var en visionär musikkritiker dessutom!
Den klassiska musiken märks också i Wien. Så fort man gick av flygplanet möttes man av turistinriktade presentbutiker som heter "Mostly Mozart" och ölställen som heter "Brahms bar". Fy fan. På gatorna går det kommunanställda män utklädda i 1700-talsoutfit för att ge lite stämning av wienklassicism, och på Schönbrunn gjorde de sitt bästa för att kidnappa Mozart och få honom till en av dem, en som var av samma slag som de hårda härskarna. Med andra ord: man får vara på sin vakt. Jag säger som Bob Dylan: I'll keep it with mine. Kom inte och pracka på mig er version av musik som är helig, med era äckliga kommersiella ambitioner. Ni förstår ingenting. Eller tyck vad ni vill, jag bryr mig inte, jag sätter på mig min ipod och höjer volymen. Ja, Mozart och Haydn och Beethoven och Schubert tillhör Wien, men de tillhör inte det Wien. De tillhör mig. De tillhör ett Wien som jag har inom mig. Det var detta Wien som jag ville uppleva, och jag fick också uppleva det, men man fick vara försiktig, man fick vara på sin vakt. Fast det gäller inte bara för Wien, det gäller även idiotiska kritiker och universitetslärare i Sverige och antagligen i hela världen. Det är skrämmande hur mycket de som arbetar med klassisk musik gör för att devalvera och desarmera musiken. Jag blir så arg när jag tänker på det.
Jag hann inte göra allt i Wien, jag vill tillbaka. Jag vill till kyrkogården och ägna några minuter framför Beethovens grav och framför Schuberts grav. Jag vill till operan och kanske se Tristan & Isolde, jag vill tillbaka till Musikverein och se en maffig symfonikonsert (såg en fantastisk pianorecital där nu), och jag vill åka ut och kolla på Otto Wagners hus och kyrkan han ritade. Men skit samma, det var ändå en grym resa. Schnitzeln var god, ölet var fint, Beethovenpianisten var ljuvlig, gulaschen var härlig, den gotiska katedralen var mörk, apfelstrudeln var enorm, glüweinet var varmt, luften var kall, julstämningen var på topp och i kvällsbelysningen såg rådhuset ut som Disneyland.
Freuds favoritcafé, Landtmann. Soft ställe.
I'm tellin' ya alltså...
Åh, bara en liten orkester som spelade några sorgliga marscher för oss glühweindrickare på torget.
American Bar med sin underbara interiör från 1908. Tog en whiskey och kände mig som Donald Draper.
Ett Beethovenmonument. Ändå ett Beethovenmonument liksom. Fatta att de har en staty över Goethe också! Lite fult att försöka claima honom, bara för att han skrev på tyska liksom? Var han ens i Wien en enda gång?
Belvedere, där de hade fantastiska målningar av Klimt ("Kyssen"!), Schiele och Kokoschka. Och den här bisarra porriga sfinx-statyn.
Hemma hos Freud. Det var faktiskt riktigt ballt att se hans lägenhet.
Gyllene salen i Musikverein! Jag var tvungen att smita in och ta en bild...
... för det var till en konsert i den mindre Brahms-salen som vi hade biljetter till. Den här tjejen var så himla cool och säker när hon brände av Beethovensonat efter Beethovensonat. Lite Rachmaninov och Manuel de Falla också, det var lite mer blandad kompott, men jag gillade ett de Falla-stycke som lät lite som Satie.
Schönbrunn sett från en kulle i den enorma trädgården. Ändå gött med decemberdimman.
I trädgården hade de en del roliga saker, som den här helknäppa fejkade "romerska ruinen" från 1700-talet! Alltså 100% fejk. På baksidan är marmoret inte alls så smutsigt, etc.
Sperl, Hitlers favoritcafé. Ärligt talat, det var ett nice ställe! Här står servitriserna och röker och ser blasé ut. I förgrunden biljardbord och en grej som var sympatiskt vanligt förekommande: ett bord fullt med dagstidningar.
PS Bra Wienmusik:
Haydn - symfoni nr 48, "Maria Teresia". Andrasatsen är helt gudomlig, men även den första är bra. Maria Teresia var kejsarinna i the Holy Roman Empire på 1700-talet. När hon hälsade på i Esterhaza-slottet där Haydn jobbade spelade han den här symfonin för henne. Jag tror inte att han var rojalist, jag tror bara att han ville att hon skulle ha a good time.
Mozart - pianokonsert nr 18. Av Mozarts 27 pianokonserter är framförallt nr 14 till 25 av intresse. Förstasatsen på den här har jag haft i huvudet hela helgen. Mozart alltså, ständigt underskattad, inte minst av mig själv.
Beethoven - symfoni nr 9, den med den feta kören i slutet. Klimt har fått mig att lyssna om och om igen på den. Annars håller jag på att beta av hans pianosonater just nu. Alfred Brendels inspelningar finns på Spotify.
Schubert - den oavslutade symfoni nr 8, herregud vad bra den är. Bara två satser, men de är helt perfekta. Men om ni är lite trötta på symfonier så kan ni ju lyssna på "Forell"-pianokvintetten, den är trevlig.
Schumann - pianostycket "Faschingsschwank aus Wien", som handlar om karnevalen i Wien. Schumann är inte en av de mest begåvade tonsättarna, men av någon anledning en av de jag tycker bäst om ändå.
Brahms - cellosonat nr 2 i fiss-moll. Riktigt bra, speciellt den långsamma satsen.
Mahler - symfoni nr 4. Han var hippast i stan runt 1900, så det är klart att han måste vara med på en sån här lista. Han var också chef för Wiens operahus under några år.
