jason mraz på cirkus


Se på egen risk... 

Jason Mraz
Scen: Skandiascenen, Cirkus, Stockholm
Betyg: 2

Jason Mraz är motsatsen till universums svarta hål. Han är ett vitt hål, en plats dit inget mörker når in. Det finns inga frågetecken i hans musik, bara nöjda punkter och glada utropstecken.

Denne ”singer/songwriter/dude” (så beskriver han sig själv på Twitter) sjunger fint och spelar flinkt, och han utstrålar trygghet, trevlighet och optimism. Han krånglar inte till det: Bob Dylan döpte en låt i mitten av 1960-talet till ”Love is just a four letter word”, Jason Mraz har döpt ett av sina album till ”Love is a four letter word”. Nästan samma fras, men ändå inte – bitterheten och grubblandet har skrapats bort, kvar finns bara ett platt konstaterande.

Detta är inte automatiskt något negativt. Artister som enbart vill underhålla med trevlig musik har förmodligen alltid funnits och alltid behövts. Jason Mraz är en ambassadör för livsglädje, en rockmusikens motsvarighet till Clowner utan gränser. Han sjunger jazzigt, både avslappnat lekfullt och melodiskt förtjusande, och har en bossa nova-inspirerad gitarrstil. Att han uppträder solo med akustisk gitarr på denna turné är ett plus – på skiva har han ett beklämmande jämntjockt poprocksound.

I den första säsongen av den norska succéserien ”Skam” åker några 16-åringar ut på landet för att dricka öl, spela gitarr och sjunga sånger – då väljer de Jason Mraz ”I’m yours” från 2008, trots att den är en halv livstid gammal för dem. Så stor är denna hitlåt, och publiken på Cirkus sjunger glatt med i varje textrad när Mraz spelar den. Nästan lika glad stämning blir det när han låter ”93 million miles” övergå i en cover av Monty Pythons putslustiga ”Galaxy song”. Musik som underhållning, jo tack.

Mraz sjunger aldrig om att må dåligt, på sin höjd sjunger han om att må bra efter att tidigare ha mått dåligt. Han undviker de alltför starka känslorna. Han framför en låt om sin farfar och en om sin morfar – sentimentala hyllningsporträtt – men ingen låt om sin relation till föräldrarna, det hade blivit för nära. Det närmaste han kommer allvar är den subtilt suicidpreventiva låten ”If you think you’ve seen it all”, men även den är mysigt hoppfull.

Det är plågsamt genant när Jason Mraz ger sig på att rappa i nya ”Work in progress”, men han verkar åtminstone inspirerad. Det verkar han även i den hittiga ”My own shit”, ännu en ny låt, och han tycks vara på en bra plats kreativt just nu. Han är inte alls obegåvad, bara väldigt begränsad.

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

(Dagens Nyheter 2017-01-15)

brian eno - reflection


Från förra skivan "The ship". Jag blir rörd av hur varsamt och omsorgsfullt Brian Eno här återvänder till sin ungdoms favoritmusik, The Velvet Underground, och ger deras fantastiska låt samma lyxiga behandling som Brian Eno gett U2 och Coldplay och alla andra med feta checkhäften. Det är som att han även ger sin ungdom den behandlingen. 

Ambient
Brian Eno
”Reflection”
(Warp/Border)
Betyg: 4

Ambient är optimistisk musik. Den bygger på idén om att konst som är befriad från mänskliga egenskaper, känslor och relationer kan existera, musik som bara består av ”objektiva” stämningar. Genrens gamla testamente skrevs av Brian Eno, framförallt med albumet ”Ambient 1: Music for airports” (1978) som inte så mycket är ett soundtrack till flygplatser som ett kärleksbrev till dem. Efter många år som vördad rockproducent har Eno på senare år återvänt till ambient, med skivor som ”Lux” och fjolårets fullträff ”The ship”. ”Reflection” är ett mer lyckat utförande av den idé som han testade redan på 1985 års ”Thursday afternoon”: en skiva som består av ett enda timslångt ambientspår, varierat och statiskt på samma gång. ”Reflection” tycks gestalta själen hos en optikers synundersökningsapparat. 

Bästa spår: ”Reflection”

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

(Dagens Nyheter 2017-01-14)

duke pearson - farewell michelle



från vinterfall

Duke Pearson är så himla mysig. Jag upptäckte denna gamle jazzpianist, som hade sin lilla storhetstid på 1960-talet, i höstas och det är jag väldigt glad för. Jag gjorde en playlist med hans 20 finaste inspelningar, lyssna gärna på den, det gör jag ofta. Jag vet, det är två versioner av "Angel eyes" med, so sue me. De är ganska olika varandra och det hade känts brottsligt att välja mellan en av dem. "Angel eyes" är en så bra låt. Ella Fitzgerald gjorde den fantastisk, Frank Sinatra gjorde den kanske ännu bättre, men när Duke Pearson spelar den kan jag verkligen inte sluta lyssna.

anohni - 4 degrees

'

från vinterfall

Antony Hegartys senaste skiva var oväntat bra! När jag upptäckte att jag missat den på min årsbästalista bytte jag ut Teenage Fanclub mot den. Förlåt, Fannies. Men skottarnas "Home" är en skiva som är mer mysig än fantastisk. Anohnis "Hopelessness" däremot är faktiskt straight up svinbra.

gucci mane & travis scott - last time



från vinterfall

Jag kommer - hoppas jag - tänka på textraden "Im a ex-X popper and online shopper" varje gång jag beställer något från nätet i framtiden :)

PS älskar att Gucci Mane är tillbaka och att han är så bra. Jag gjorde en playlist med alla skivor han släppte under 2016 - det blev 84 låtar. Och det låter svinbra, lyssna gärna.

kedr livanskiy - razrushitelniy krug (destructive cycle)



från vinterfall

frida hyvönen - fredag morgon



från vinterfall
 
Första gången jag hörde denna låt började jag gråta.

sean nicholas savage - propaganda



från vinterfall

Jag har en "snäll" sektion på spellsitan direkt efter, och som kontrast till, den långa intensiva katarsislåten av Wim Mertens - snäll musik som Beatles, vit jazz och harpmusik från romantiken. Men ingen musik är snällare än Sean Nicholas Savage, så hans låt kommer först i denna sektion :)

the-dream - rih-flex



från vinterfall

abdullah ibrahim och duke ellington



En av mina absoluta favoritlåtar alla kategorier är "Moniebah" med den sydafrikanske jazzpianisten, kompositören och bandledaren Abdullah Ibrahim, då (1979) känd som Dollar Brand. Den finns inte på Spotify, vilket irriterar mig oerhört. Nåväl. Det jag gillar med Abdullah Ibrahim är inte så mycket hans varma, gospelliknande sväng och innerliga hyllningar till Afrika. Utan hans kärlek till Duke Ellington, denne underbara människa med sina helt unikt melankoliska och underskönt vackra ballader. Ellington måste ha varit en idol för Abdullah Ibrahim redan tidigt i karriären ("Ellington medley" är en av låtarna på skivan "Dollar Brand" som spelades in live 1965, i Danmark tror jag), och när han i mitten av 60-talet kom i kontakt med giganten och fick spela in skivan "Duke Ellington presents the Dollar Brand Trio" måste hans lycka ha varit fullkomlig. Han spelade in skivan "Ode to Duke Ellington" 1973 (inte en in memoriam-skiva eftersom Duke dog först 1974; Ibrahim bara älskade mästaren gränslöst), och i början av 1980-talet spelade han in "Duke's memories", en liveskiva med många Ellington-tolkningar. Han har återvänt till Ellingtontolkningarna flera gånger genom åren (framförallt "In a sentimental mood") liksom till sin egen hyllningslåt "Duke". Jag gjorde en playlist med 30 låtar som jag kallar för "Abdullah Ibrahim in a Duke mood", lyssna här! 30 låtar i hyfsat kronologisk ordning, från mitten av 1960-talet till slutet av 2000-talet. Vissa låtar som inte är Ellingtonrelaterade slank med ändå - man vill liksom inte bryta den underbara kedjan av korta låtfragment från skivan "African magic" - men de är fina de med.

Jag satt och tänkte i förmiddags på den trio som jag ser som jazzens främsta kompositörer: Duke Ellington, Thelonious Monk och Abdullah Ibrahim. Jag försökte se samband och mönster. Det är nästan lika många år mellan dem (Ellington föddes 1899, Monk 1917, Ibrahim 1934) och alla hade en kreativ guldålder som infann sig mellan strax innan de fyllde 40 och strax innan de fyllde 50. För Duke Ellington rör det sig om åren 1938 till 1947 (från "Pyramid" till "Once upon a Dream"), för Thelonious Monk 1955 till 1965 (från "Thelonious Monk & Sonny Rollins" till "Solo Monk") och för Abdullah Ibrahim 1973 till 1983 (från "Good news from Africa" till en skiva som jag inte har hört eftersom den aldrig någonsin givits ut på CD ens, men som verkar helt magisk, "Ekaya"). Lite kul att tänka på, men det är ju ganska krystat också. Jag menar, jag gillar Duke Ellingtons låtar från både slutet av 1920-talet och 1960-talet, jag gillar Thelonious Monks tidiga Blue Note-inspelningar, och Abdullah Ibrahims underbara "African magic" kom så sent som 2002. Men men. A boy can dream, can't he? Hur som helst så tycker jag dessa tre hör ihop, inte minst för att Thelonious Monk hyllade Duke Ellington på skivan "Thelonious Monk plays Duke Ellington" (också 1955, för övrigt samplad av Wu-Tang Clan på deras första skiva) och Abdullah Ibrahim har hyllat Monk både med direkta covers och genom sin luftiga, ibland lite kantiga spelstil som är tydligt Monk-inspirerat (fast inte på långa vägar lika kantigt som Monk). Det säger kanske något om mig att jag gärna hyllar jazzmusiker som inte bara spelar fantastiskt utan också komponerar fantastiskt. Jazz är vilt, och jag älskar det, men jag älskar också perfekta melodier och förunderliga ackordskiften. Det är därför Duke Ellington är den största för mig. Och jag tror det också är därför som han är den största för Abdullah Ibrahim.

Han spelade här i Stockholm i höstas förresten, Abdullah Ibrahim alltså, på Stockholms jazzfestival. Jag frågade DN om jag fick recensera den konserten men jobbet var satt på någon annan. Jag gick inte på konserten, som fick en halvljummen recension, men jag är övertygad om att jag hade blivit djupt rörd om jag hade sett den. Men jag gick inte dit och jag ångrar det. Jag tror inte chansen kommer igen, han är över 80 år nu. Känns lite sorgligt. Men jag kan alltid lyssna på hans fina skivor.

annika flynners årsbästalistor 2016

Årets 30 bästa skivor: 

1.     Kanye West ”The life of Pablo”

2.     Frank Ocean ”Blonde”

3.     Blood Orange ”Freetown sound”

4.     Car Seat Headrest ”Teens of denial”

5.     Wagner, Brahms, Schumann, Schuberts ”Rheinmädchen” med Ensemble Pygmalion och dirigenten Raphael Pichon

6.     Frida Hyvönen ”Kvinnor och barn”

7.     PJ Harvey ”The hope six demolition project”

8.     A Tribe Called Quest ”We got it from here… Thank you 4 your support”

9.     Alexis Taylor ”Piano”

10.  Rihanna ”Anti”

11.  The Radio Dept ”Running out of love”

12.  Chance the Rapper ”Coloring book”

13.  Yevgeny sudbin ”Scarlatti: 18 sonatas”

14.  Young Thug ”Jeffery”

15.  Romare ”Love songs, part 2”

16.  NxWorries ”Yes Lawd!”

17.  El Perro Del Mar ”KoKoro”

18.  Travis Scott ”Birds in the trap sing McKnight”

19.  Paul Simon ”Stranger to stranger”

20.  Solange ”A seat at the table”

21.  Veronique Gens & Susan Manoff ”Néère”

22.  David Bowie ”Blackstar”

23.  Anderson .Paak ”Malibu”

24.  Leonard Cohen “You want it darker”

25.  Yemi ”Neostockholm”

26.  Beyoncé ”Lemonade”

27.  Anohni "Hopelessness"

28.  Daniil Trifonov ”Transcendental”

29.  Neko Case, kd lang & Laura Veir “case/lang/veir”

30.  The-Dream “Love you to death” (EP)

  

Årets 30 bästa låtar:

 1.     Kanye West & Chris Brown "Waves"

2.     The Radio Dept "Teach me to forget"

3.     Mike Posner "I took a pill in Ibiza (Seeb remix)"

4.     Kodak Black "Skrt"

5.     Future & The Weeknd "Low life"

6.     Rihanna "Kiss it better"

7.     Tomasa Del Real & Talisto "Tu señora"

8.     Parham "Håller mig vaken"

9.     Car Seat Headrest "Cosmic hero"

10.  Kent Jones "Don't mind"

11.  Maxwell "Lake by the ocean"

12.  Drake "one dance"

13.  PJ Harvey "The community of hope"

14.  Rihanna & Drake "Work"

15.  Blood Orange "Augustine"

16.  Alicia Keys "In common"

17.  Korede Bello & Tiwa Savage "Romantic"

18.  Alexis Taylor "Don't it make my brown eyes blue"

19.  Kamiyah "I'm on"

20.  Beyoncé “All night long”

21.  Verse Simmonds & Kid Ink "Property"

22.  Frida Hyvönen "Fredag morgon"

23.  Diiv "Valentine"

24.  Drake & Rihanna "Too good"

25.  Cherrie & Stormzy "Aldrig igen (må sådär)"

26.  21 Savage "No heart"

27.  Usher "Crash"

28.  Jonas Lundqvist ”Lyft & försvinn”

29.  Lil Yachty "Minnesota"

30.  Kevin Gates "2 phones"

  

Årets 10 bästa konserter:

 1.     Mariah Carey i Globen

2.     Angel Haze på Debaser strand

3.     Maxwell & Mary J Blige på Annexet

4.     Sjostakovitjs femte symfoni och Rachmaninovs tredje pianokonsert med Göteborgs symfoniker, dirigenten Alexander Shelley och pianisten Alexander Gavriluk

5.     Mbongwana Star på Stockholms kulturfestival

6.     Car Seat Headrest på Debaser strand

7.     Chiaroscurokvartetten i Allhelgonakyrkan

8.     Cat Power på Stockholm Music & Arts

9.     Sven-Bertil Taube i Göteborgs konserthus

10.  Rihanna i Globen

 

 Årets 10 bästa scenkonstupplevelser:

 1.     ”Pelléas & Mélisande” på Malmö opera

2.     ”Huset vid nattens ände” på Dramaten

3.     ”Parsifal” på Kungliga operan

4.     ”Utvandrarna” på Dramaten

5.     ”Den flygande holländaren” på Opera på skäret

6.     “Richard III” på Dramaten (gästspel av Schaubühne)

7.     ”Don Giovanni” på Estatesteatern, Prag

8.     ”Nina” & ”Comala på Vadstena-akademien

9.     “I lodjurets timma” på Dramaten

10.  ”Den goda viljan” på Dramaten

 

Årets 10 bästa bioupplevelser:

1.     “Neon bull”

2.     “Ran” (1985)

3.     “Holiday” (1938)

4.     “Café society”

5.     “Sauls son”

6.     “A bigger splash”

7.     “American honey”

8.     “Mr Gaga”

9.     “Min pappa Toni Erdmann”

10.  ”Your name”


burial - young death/nightmarket



Elektroniskt
Burial
”Young death/Nightmarket”
(Hyperdub)
Betyg: 4

Den mystiske dansmusikproducenten Burials andra och senaste album ”Untrue” från 2007 var en av det decenniets allra starkaste skivor, med sin suggestiva skildring av ultramelankoliska nattbussfärder med ekande minnen av klubbkvällen. Men egentligen är det Burial gjort därefter ännu mer intressant: sedan 2011 släpper han ungefär en gång om året en liten ep med långa, förvandlande låtar av alltmer experimentell karaktär, varpå han försvinner in i skuggorna igen. På ”Young death” och ”Nightmarket” överger mästaren de poppiga melodislingorna och hårda beatsen från sina senaste släpp. Istället krafsar han på själen med orkeslösa trummor, snuviga näsor, elektriska myggfångare, hånskratt från gamla ”The legend of Zelda”-spel, dåligt väder och soulvokalsamplingar som ger bräckliga löften. God jul.

Bästa spår: "Young death"

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

(Dagens Nyheter 2016-12-17)

"fedora" på kungliga operan


Denna operas hitlåt är ovanlig pga 1) väldigt kort och 2) skriven för den manliga huvudrollen.

”Fedora”
av Umberto Giordano.
Libretto: Arturo Colautti efter en pjäs av Victorien Sardou.
Med: Asmik Grigorian, Andrea Caré, Ola Eliasson, Sofie Asplund m.fl.
Kungliga hovkapellet och Kungliga operans kör.
Dirigent: Tobias Ringborg.
Scenografi, kostym och mask: Herbert Murauer.
Regi: Christof Loy.
Scen: Kungliga Operan, Stockholm.
Speltid: 1 tim 35 min.

”Tortera kvinnorna!” var den franske dramatikern Victorien Sardous råd till unga pjäsförfattare. Det gjorde han själv väldigt framgångsrikt i bland annat ”La Tosca”, som senare förvandlades till en opera av Puccini, och i ”Fédora” som 1898 blev en opera i händerna på Umberto Giordano. Denne är mest känd för biopic-operan ”Andrea Chénier” och den aktuella uppsättningen av ”Fedora” är faktiskt den första i Skandinavien.

Fedora torteras av livet genom operans tre korta akter på ett sätt som liknar en tv-såpa: först blir hennes fästman skjuten och dör dagen innan de ska gifta sig, sedan får hon reda på att han varit en otrogen lögnhals, sedan blir det ännu värre. Det är action nonstop, och ständiga känsloutbrott, men musiken låter aldrig detta bottna i rollfigurerna på ett psykologiskt trovärdigt sätt, det hastas hela tiden vidare till nästa sensationella händelse eller komiska sidospår. 

Undantaget är Fedora själv, som Asmik Grigorian gör till en människa av kött och blod. Grigorian var fantastisk i ”Madama Butterfly” på Kungliga Operan häromåret och här bevisar hon återigen att hon är en operasångerska av absolut toppklass. Hon har inte bara en kraftfull och precis röst utan också förmåga till subtil gestaltning genom sitt agerande.

Andrea Carè är mindre övertygande som den manliga huvudrollen Loris Ipanov. Det är lite oklart varför han älskar Fedora, det finns ett stort avstånd mellan dem. Vilket å andra sidan kanske är en poäng med denna uppsättning: i slutet framhålls hennes ensamhet och utsatthet snarare än den försoning och kärlek som finns i texten. En operauppsättning kan svårligen ändra eller stryka repliker, men den kan framställa vissa som mer falska och halvhjärtade än vad som varit meningen, och så sker här.

Regissören Christof Loy är ofta kreativ på detta sätt. Liksom i hans snillrika uppsättning av ”Parsifal” leker han här med levande tavlor och ett rum i rummet, och trollar fram både en suddigt avlägsen musiksalong i 1800-talets Parissocietet och en schweizisk naturidyll med magiskt matt himmel. Användningen av filmprojektioner är mindre lyckad – käcka bakom kulisserna-filmsnuttar bryter fiktionens illusion.

Det är sympatiskt, rentav hedervärt, att mindre spelade verk från operahistorien sätts upp – det gör att man har överseende med att ”Fedora” inte är ett mästerverk. Tack vare Asmik Grigorian blir denna underhållningsbetonade thriller klart sevärd. 

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

(Dagens Nyheter 2016-12-12)

r. kelly - 12 nights of christmas



Soul
R. Kelly 
”12 nights of Christmas”
(RCA/Sony)
Betyg: 4

Efter två och ett halvt decennium i musikbranschen, efter hitlåtar som ”Ignition remix”, ”I believe I can fly”, ”Bump n’ grind” och ”Echo”, efter att ha uppdaterat sitt sound gång på gång och samtidigt ha sitt omisskännliga uttryck i både sångmelodier och texter, efter att ha format den moderna soulmusiken mer än någon annan artist i sin generation, efter allt detta är Robert Sylvester Kelly fortfarande underskattad. Han ses av många som en lustig excentriker, mannen bakom buskisrockoperan ”Trapped in the closet”, alternativt som en medelålders sexgalning av det mer eller mindre obehagliga slaget.

Det kanske inte är så konstigt, för R. Kelly liknar ingen annan artist, och det kan vara svårt att förhålla sig till hans låtar som å ena sidan låter innerliga (oavsett om känslan som uttrycks är kåthet, förälskelse eller kärlekssorg), å andra sidan har texter med hejdlösa metaforer för sex och genitalier. Ända sedan ”You remind me of something”, förstasingeln från R. Kellys självbetitlade album från 1995, har han närmast gjort det till en sport att uppfinna oväntade metaforer för sina favoritämnen. 

Tillsammans med de dansanta produktionerna och R. Kellys utåtriktade, gammeldags showmannamässiga sångstil, har denna typ av låtskrivande gett hans musik en stämning av underhållning i ordets bästa bemärkelse. Men det ska inte förväxlas med ironi och distans. Den maniskt produktive R. Kelly (som inte bara skrivit och producerat låtar åt sig själv utan även åt många andra artister) tar sin konst på stort allvar; humorn är bara hans verktyg för att levandegöra det i soulmusik slitna ämnet sex, genom att ladda det med överraskning och knäpphet. 

Det finns en dualism i R. Kellys låtkatalog mellan dessa livsbejakande singlar och mörka albumspår som ”Suicide” (1998), ”A woman’s threat” (2000), ”Real talk” (2007) eller ”Right back” (2013). Men det finns också en annan dualism i hans artisteri: å ena sidan är han R’n’B-stjärnan som älskar att omfamna de senaste trenderna, producenterna och gästrapparna, å andra sidan är han den klassiske soulsångaren som längtar efter varmt romantisk och mjukt discostuffande mogensoul. Det är den sistnämnda rollen han ikläder sig på sin senaste skiva.

Julalbumet ”12 nights of Christmas” är R. Kellys logiska fortsättning på ”A love letter Christmas”, remixen av titelspåret på 2010 års ”Love letter”. På skivomslaget poserar han framför en öppen spis och julgran, bekvämt sittande i en Prince-lila fåtölj och med en värdig drink i handen. Precis så låter skivan, som inte innehåller en enda klassisk jullåt. Covers är inte R. Kellys grej, han har för många egna ord och toner inom sig som måste ut. Och i julen har han hittat en perfekt inspirationskälla – en plats där sentimental myssoul och tematiskt sammanlänkande sexmetaforer kan mötas.

I ”Flyin’ on my sleigh” har tomtens släde blivit något helt annat, i ”Mrs. Santa Claus” sjunger R. Kelly till sin tjej att han vill ha henne som julklapp (”I just wanna unwrap you, baby”) och i ”Snowman” konstaterar han att han bara är en snögubbe som letar efter en snöflicka. Och så vidare. 

Larvigt? Kanske, men det är en del av poängen. R. Kelly gör allt med glimten i ögat, med det är en glimt som blänker av genuin passion för romantisk soul och av en oändlig skaparglöd. Vår tids störste soulman har gjort inte bara årets finaste julskiva utan sitt eget bästa album sedan ”Write me back”.

Bästa spår: ”Home for Christmas”

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

(Dagens Nyheter 2016-12-10) 


Bonus: Fem soulnostalgiska höjdpunkter från R. Kellys förflutna

1.     ”If I could turn back the hands of time” (1998)
I denna episka hyllning till det tidiga sextiotalets Brill Building-popsoul i allmänhet och The Righteous Brothers version av ”Unchained melody” i synnerhet förvandlas världens mest klassiska ackordföljd till en lika smäktande som bitter powerballad.

2.     ”Bad man” (2000)
Från soundtracket till nyinspelningen av blaxploitationfilmen ”Shaft”. Precis som Marvin Gaye, James Brown och Curtis Mayfield i början av 1970-talet sjunger R. Kelly här utifrån ett berättarjag vars moral har slipats bort av det hårda ghettolivet.

3.      ”Happy people” (2004)
R. Kellys största stund är fortfarande dubbelalbumet ”Happy people/U saved me” där han övervinner sitt självhat genom kärleken till Gud, soulmusiken och sig själv. Titelspåret är en nästan åtta minuter lång discofrälsning med festlig instruktionsrap.

4.      ”Lost in your love” (2010)
Från ”Love letter”, förmodligen det mest soulnostalgiska album R. Kelly gjort, komplett med Sam Cooke-imiterande omslagsbild. Här sjunger han om sin längtan efter att förlora sig i förälskelsens berusande yra. Såhär oskyldig låter R. Kelly sällan.

5.     ”Feelin’ single” (2012)
Underbar discodänga med intressant text: berättarjaget känner att han får för lite bekräftelse av sin flickvän, blir paranoid och svartsjuk när hon går ut och festar med sina vänner, varpå han lyckligt bestämmer sig för att ”two can play that game”.

kafka-fragmente på dramaten



”Kafka-Fragmente” av György Kurtág.
Med: Elin Rombo och Anders Kjellberg Nilsson.
Regi: Lizzie Oved Scheja.
Scen: Lilla scenen, Dramaten, Stockholm.
Tid: 2 tim 30 min.
Betyg: 4.

Bland de skrifter som Franz Kafka lämnade efter sig vid sin död 1924 fanns inte bara manuskripten till bland annat romanerna ”Processen” och ”Slottet” utan en mängd dagböcker, brev och anteckningar. Den ungerske tonsättaren György Kurtág, född 1926, gick under många år igenom dessa mer eller mindre obskyra skrifter och samlade på sig små textfragment som berörde honom extra mycket, tills han i mitten av 1980-talet tonsatte dessa och skapade ”Kafka-Fragmente”, en sångcykel för sopran och violin.

Det häpnadsväckande med detta verk är inte bara att det kommer från en tonsättare som här tar på sig rollen som djupt personlig lyrikredaktör. Utan också att Kafka genom dessa fragment blir en annan författare: inte en historieberättare utan en poet och aforistiker. Kurtág lyckas också belysa en sida hos Franz Kafka som sällan kommer fram – det talas ju oftast om författarens absurda berättelser, pessimistiska världsbild och svarta humor – nämligen romantikern. Exempelvis i detta fragment:

Jag ser en flicka i ögonen,
och det var en mycket lång kärlekshistoria 
med åska och kyssar och blixtar. Jag lever snabbt.

Kurtágs musik är modernistisk och personlig – i just detta fragment hackar den av ångest, långt ifrån insmickrande sötsliskig, och det passar Kafkas språk. Med violin som enda ackompanjerande instrument blir sångerna harmoniskt upplösta och svårfångade, men samtidigt nakna och rena. 

Sopranen Elin Rombo gör ett enastående jobb i att levandegöra verket, hon förvandlar taggtråden till honung. Violinisten Anders Kjellberg Nilsson är också bra, och i detta halvsceniska framförande interagerar de två med varandra på ett fint sätt, bland annat genom en surrealistisk dans där instrument och stråkar besjälas och laddas med sexualitet och våld. Kongenialt, eftersom surrealismen tillhör den tidiga modernism som Kafka var med om att forma, och samma eras tonsättare har starkt inspirerat Kurtág.

Även scenografin är smakfull: krulliga odechiffrerbara textrader (Kafkas handskrift?) som blänkande svävar i luften och som Rombo och Kjellberg Nilsson kliver fram ur när de ska börja sitt framförande.

Konserten föregås av ett timslångt samtal mellan musikkritikern Paul Grifftihs, författaren Aris Fioretos och översättaren Tomás Kafka, som tyvärr lider av ytlighet och totalt ointresse för det aktuella verket från de två sistnämndas sida. De målar fram en bild av Franz Kafka som en mystisk profet, medan Kurtág gör tvärtom i sin musik: han tar ner Kafka på jorden, gör honom till människa.

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

(Dagens Nyheter 2016-12-08)