Roxanne Shanté på kulturhuset


Ouf så bra låt! Älskar Sparkys paus när hon blir ägd första gången... andra gången är det knockout

Roxanne Shanté
Scen: Kulturhuset Stadsteatern, Stockholm
Betyg: 3

I slutet av 1984 slog ”Roxanne’s revenge” ned som en bomb i hiphopvärlden. Genren hade då existerat i lite mer än tio år och scenen var dominerad av manliga artister. Men Shanté Gooden från Queensbridge i New York, som fyllde femton denna vinter, var helt orädd. Hon rappade så vasst och skoningslöst att hon vann battles mot vilken rappare som helst. ”Roxanne’s revenge” var hennes debutsingel och ett svar på gruppen UTFO:s hit ”Roxanne, Roxanne”.

UTFO:s låt handlade om en tjej som hade fräckheten att avvisa inviter från gruppens manliga medlemmar – Shanté fick den briljanta idén att låtsas vara denna fiktiva kvinna, och kallade sig för Roxanne Shanté. Hennes underbart kaxiga låt spreds som en löpeld, hiphopens första kvinnliga stjärna var född och traditionen att spela in svarslåtar på aktuella raphits fick sitt startskott. 

Till skillnad från de andra rapparna i sitt gäng Juice Crew – legendarer som Big Daddy Kane, Biz Markie och Kool G Rap – lyckades dock inte Roxanne Shanté få till en stabil karriär som artist. Först 1989 släppte hon ett album, en musikform som passade henne illa – hon var en spontan battlerappare, ingen pysslig låtskrivare – och efter ytterligare ett album lade hon ned musikkarriären.  

Det finns ett annat skäl till att den unga Shantés karriärväg var krokig: hennes privatliv var ett helvete. Detta skildras på ett drabbande sätt i Michael Larnells dramafilm ”Roxanne, Roxanne” som visades på Sundance-festivalen i fjol och lanserades på Netflix i våras. Filmen, som Roxanne Shanté är exekutiv producent för, har väckt nytt intresse för henne, och nu befinner hon sig på en blygsam världsturné. Kulturhuset Stadsteatern kombinerar konsert med filmvisning och mysig Q&A med Mats Nileskär.

Det är lätt att känna kärlek och respekt för Roxanne Shanté men hennes konsert är tyvärr inte helt tillfredsställande. Hennes ödmjukhet (eller dåliga självförtroende) gör att hon låter sin dj spela kända old school-låtar av andra artister som hon presenterar, och när hon spelar egna låtar nöjer hon sig oftast med en vers och en refräng innan hon avbryter för långt mellansnack.

Efter 40 minuter är konserten slut, vilket känns futtigt. Bäst är de oplanerade extranumren – när fans i publiken ropar efter ”Big mama” och ”Brothers ain’t shit” blir Roxanne Shanté förvånad och glad och framför dessa halvobskyra låtar med underbar frenesi. Så hade hela konserten kunnat vara.

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

(dn.se 2018-09-24)

octavian - spaceman



Hiphop
Octavian
”Spaceman”
(Black Butter/Sony)
Betyg: 4

22-årige Oliver Godji föddes i franska Lille, växte upp i södra London och blev hemlös när han var 15. Med musikalisk begåvning och hårt slit har han lyckats vända hopplöshet till triumf. I fjol släppte han ”Party here” som blev en minihit och fick hypeskjuts av Drake, blev signad till Black Butter (för övrigt hem för J Hus) och släpper nu sitt debutmixtape som är det hetaste debutmixtape världen har skådat sedan ASAP Rockys ”Live.Love.ASAP”. Octavian är nämligen ingen vanlig Londonrappare – han blandar grime med Atlanta-trap, Drake-pop, Bon Iver-gränslöshet och en och annan UK garage-rytm. Framförallt har han en underbart hes röst, melodiös frasering och en skiter-i-allt-attityd som kontrasteras av gulliga textrader som ”it’s nice to be important, but it’s important to be nice”. Missa ej!

Bästa spår: ”Stand down”, ”Don’t cry”

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

(dn.se 2018-09-23)

6ix9ine på hovet



6ix9ine
Scen: Hovet, Stockholm
Betyg: 2

Varje tid får den kultur den förtjänar. Rapparen 6ix9ine från New York hade antagligen inte blivit en megastor artist om han hade kommit för tio eller tjugo år sedan – om han över huvud taget hade gjort musik hade han på sin höjd blivit ett undergroundfenomen.

Utan Instagram hade han knappast blivit en kändis, men hans udda look – en liten latinokille med stora tatueringar i ansiktet och långt hår och löständer i regnbågens alla färger – gör att han sticker ut bland alla hiphopartister, hans ikonstatus vilar lika mycket på det visuella som det musikaliska. 

Utan den stora frustration och pessimism som genomsyrar länderna där han har sin publik – och den avslappnade inställningen till droger som finns hos många unga – hade hans låtar, som brinner av ilska och dekadens, inte blivit fullt så populära som de nu har blivit.

Och utan den status som hiphop har i dagens popmusik, det vill säga tryggt parkerad i centrum, med genrens alla attribut och klichéer accepterade och normaliserade, hade inte en icke-svart rappare som 6ix9ine kunnat säga n-ordet oavbrutet utan att någon höjt på ögonbrynen.

6ix9ines hittills största hitlåt, sommarsingeln ”Fefe” som har sålt platina och nått upp till nummer 3 på Billboardlistan, handlar om att hota och döda folk med olika typer av automatvapen, att ligga med någon som man föraktar och att inte vilja ha vänner. I en annan tid hade den kanske tagits emot som en deppig och obehaglig låt, men nu är det bara en vanlig pophit, med en klickvänlig musikvideo där 6ix9ine och gästartisten Nicki Minaj äter glass i färgglada barnanpassade miljöer.

Som låtskrivare imponerar inte 6ix9ine – han har varken intresse för melodier, fyndiga textrader eller självreflektion – men han har en rå energi och ett ursinnigt mörker som gör att det ändå hettar till i flera av hans låtar. Som liveartist är han slapp och ofokuserad – han inleder sin konsert med att omedelbart hoppa ner i publikhavet och crowdsurfa, han försöker inte ens dölja att låtarna spelas playback. När han pratar i mikrofonen mellan låtarna har han en hes och trött röst och mumlar om att han nyss tagit lite droger. 

Men när han kommit igång lite lyckas han stundtals gestalta energin från sina låtar – att framföra dem live ”på riktigt” bryr han sig inte om, det viktiga är att publiken ser och känner hans vilda rastlösa eld. Han är en fysisk artist. Han klär av sig inte bara på överkroppen utan även byxorna och skorna, så att han till slut kutar omkring i kalsonger och strumpor. Han bankar mikrofonen i golvet i takt till musiken i den egna favoritlåten ”Billy” (som framförs två gånger), ett på sätt och vis hedervärt försök att variera musicerandet för en artist som kör playback. Han vill ge sin publik en liveupplevelse, han vill vara nära sina fans, och att de kan röra vid honom och instagramma honom är viktigare än att han genomför en konsert i traditionell betydelse. Alla verkar vara nöjda.

Den enda som kanske inte jublar över 6ix9ines framgångar är den tjej som, när hon var 13 år gammal, blev sexuellt utnyttjad av en då 18-årig 6ix9ine och en kille till. Ett brott som rapparen har dömts för. Förr i tiden hade en sådan incident kanske inneburit slutet på en artists karriär, men 6ix9ine (som idag är 22) blev inte skadad av denna kontrovers, den gjorde honom bara mer känd. Metoo-vågen, som ju har fimpat ett antal sviniga mäns karriärer i film- och tv-världen, har ännu inte sköljt in på hiphopens strand. I framtiden kanske det blir annorlunda.

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

(dn.se 2018-09-20)

jungle - for ever



Soul
Jungle
”For ever”
(XL/Playground)
Betyg: 2

Engelsmän har alltid brottats med den amerikanska soulmusiken, eller snarare med problemet att älska något så avlägset. De har dyrkat den, fetischiserat den, imiterat den, inympat den i den inhemska gitarrpoptraditionen, skapat dj-kultur baserad på arkeologiska fynd av den – en kultur som i sin tur gett upphov till olika former av modern dansmusik – och på senare år fostrat ett antal framgångsrika sångare som frossar i soulnostalgi. Duon Jungle gör souldrömmande dansmusik med ett uttryck som är mer poppigt än själfullt eller dansant. De fokuserar mer på snygga musikvideor än på innerligt låtskrivande, trots snack om mognad inför detta andra album. Jungles musik är slick, trevlig och opersonlig. I refrängen till avslutande ”Pray” sjunger de om att be varje kväll – det låter inte trovärdigt.

Bästa spår: ”Cherry”

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

(dn.se 2018-09-16)

studio barnhus volym 1



Dansmusik
Diverse artister
”Studio Barnhus volym 1”
(Studio Barnhus/Wordandsound)

Mer än någon annan musikgenre handlar dansmusik om låtar och inte om album. Visst finns det många exempel på dansmusikproducenter som har lyckats göra solida album, men dessa artisters status vilar ändå aldrig främst på deras albumskapande. Samlingsskivor är dock annorlunda – de påminner i bästa fall mer om inspirerade dj-set än om album gjorda för att avnjutas långt från den klubbmiljö som är dansmusikens hem. Denna första samling från Studio Barnhus – Stockholmsskivbolaget som drivs av Kornél Kovács, Axel Boman och Petter Nordkvist – låter utmärkt. Debutanter, internationella namn och Barnhustrojkan själva i olika konstellationer samsas om utrymmet i en uppfriskande, färgglad, detaljrik och poppigt lättillgänglig mix. Musiken riktar sig oftare mot en livlig bar än mot ett röjigt dansgolv.

Bästa spår: ”Boyboy” av Bella Boo

Nicholas RIngskog Ferrada-Noli

(dn.se 2018-09-02)

young thug mfl - slime language



Rap
Young Thug & Young Stoner Life Records
”Slime language”
(Young Stoner Life/300/Atlantic)
Betyg: 3

En minitrend inom hiphop just nu är samlingsalbum med nya låtar och en känd artist som curator. Efter soundtracken till ”Black Panther” (med Kendrick Lamar vid rodret) och ”Superfly” (Future) kommer nu Young Thugs senaste skiva, hans första fullängdare som inte är ett mixtape. Den produktive rapparen presenterar här artisterna på sin egen skivetikett Young Stoner Life men har själv huvudrollen på nästan varje låt. Att labeln förkortas YSL är ingen slump – Young Thug och hans vänner är fullkomligt besatta av kläder från dyra designermärken. Det dominerande temat för låtarnas texter är hur härligt det att ha råd att köpa lyxiga kläder, flådiga bilar och glittrande smycken (underförstått: när man kommer från fattigdom). Inspirationen och kreativiteten glöder inte men beatsen studsar trevligt.

Bästa spår: ”Expensive”

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

(dn.se 2018-08-22)

krönika: nya generationens hiphop är fylld av ångest och mörker



Förra veckan släppte den 19-årige rapparen Trippie Redd debutalbumet ”Life’s a trip” där han sjunger med emovrål om att försöka hålla ihop för att inte förlora kampen mot sina inre demoner. Det är ingen jättebra skiva men den är symptomatisk för hur dagens hiphop låter.

Sedan i fjol har en ny generation rappare nått toppskiktet av Billboardlistan: XXXTentacion, 6ix9ine, Lil Pump och Lil Uzi Vert.  De försöker inte bli nästa Drake eller Future, de gör musik som bränner ned och stampar på traditionell radiovänlig hiphop. 

Artisterna är sinsemellan väldigt olika, men de har en sak gemensamt: det ångestfyllda mörkret. Där äldre tiders hiphoplåtar handlade om att röka gräs, njuta av obekymrat sex och hota fiender till livet rappar de unga artisterna om att stoppa i sig alla droger som man kan komma över, gråta över relationer som tagit slut (alternativt ha sex med total likgiltighet) och plågas av självmordstankar. 

”All my friends are dead / push me to the edge” går refrängen i Lil Uzi Verts hit ”XO Tour Llif3”. Den våldsamme XXXTentacion sjöng om suicidala tankar i sin största hitlåt ”Sad!”, som släpptes några månader innan mördades, 20 år gammal. En annan av scenens främsta, den begåvade dysterkvisten Lil Peep, dog av en överdos i höstas. Lil Pumps senaste singel ”Drug addicts” handlar om hur mycket han och hans kompisar knarkar. Medan den aggressivt skrikande 6ix9ine är depraverad på andra sätt – han hade som 18-åring sex med en 13-årig tjej, filmade det och lade upp det på nätet, ett brott som han har dömts för. Hans senaste singel har sålt platina.

Det är gränslösa artister som lever ett urspårat liv och den intensiva musik de gör är ett soundtrack till att balla ur maximalt. Musik som svarar mot ett behov hos miljontals unga människor som antingen lider av psykisk ohälsa eller som inte tror på någonting, allra minst sin egen framtid. Konst som speglar ett sorgligt samhälle.

Men estetiken riskerar att bli en kliché. ”I take drugs to ease my pain” sjunger Tyla Yaweh i sin poppiga singel ”Drugs and pain”, som om det vore en helt vanlig fras, ungefär som ”Baby, I need your loving” på 60-talet. Numera är det dekadenta det populära, och artister som vill slå igenom anpassar sig efter detta. När mörkret är dränerat på mening kommer hiphopen att kännas kuslig på riktigt.

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

(dn.s 2018-08-18)

smash fest 2018



Smash Fest 2018
Post Malone, Lil Pump, Cherrie, Mapei, Tyla Yaweh
Scen: Sjöhistoriska, Stockholm

Det finns något sympatiskt med musikfestivaler som bara är en dag långa. Det enorma arrangemanget byggs omsorgsfullt upp för att väldigt snart monteras ned igen, som publik blir man erbjuden ett smörgåsbord av artister men man måste inte avvara flera dagar för att se dem, det känns lyxigt. Att alla vet att det hela snart är över och att det inte finns någon tid att förlora gör att det blir en extra energisk och entusiastisk stämning.

Smash Fest är en ny endagsfestival vars fokus är hiphopartister, eller hiphopinspirerade artister, som har kommersiell bredd men också personligt uttryck. En tröst för alla som tyckte att Way Out West var för rockinriktad detta år. 18500 besökare är på plats, det är utsålt. Medelåldern är låg, vädret växlar mellan mulet och duggregn, maten är mindre prisvärd än på Arlanda och basen är imponerande fet. 

Tyla Yaweh är en spinkig 22-årig rappare från Orlando, Florida som i bar överkropp och svart- och guldrandiga byxor sjunger karaoke över både egna låtar och andras, som Travis Scotts ”Antidote”. Han dansar i publiken, rider på en säkerhetsvakts axlar, dirigerar en moshpit och håller i en tyst minut för XXXTentacion. En ganska slarvig och kaotisk konsert, och färska singeln ”Gemini” (Tyla Yawehs starkaste hittills) avslutar han efter en halv minut, men han lyckas ändå få den festsugna publiken med sig.

Mapei har det mer motigt. Det gör ont att se denna begåvade artist, som sjunger souligt starkt och rappar med iskallt flow, som bygger ett eget sound av popmelodier, hiphoptyngd och subtil reggaevibb, med trummis och körtrio som enda sällskap på scenen (personen som trycker igång de syntklädda backtracksen behöver inte synas), som har varit borta från musikvärlden i flera år och skildrat sitt mörker i scenkonstverket ”Råttkungen”, som nu gör ett ambitöst comebackförsök med nya fina låtar – det gör ont att se hur nollställd publiken är inför henne. Popvärlden rör sig snabbt och skoningslöst. När Mapei spelar hitten ”Don’t wait” som sista låt uteblir jublet – den släpptes 2013, flera år innan de övriga festivalartisterna debuterade, och stora delar av publiken tycks vara för unga för att minnas den. 

Cherrie väcker lite mer entusiasm från publiken, men har ett annat problem: hennes atmosfäriska R&B blir lite för konturlös och sömnig för att funka i festivalsammanhang. Hennes apatiska tonläge i mellansnacken gör inte saken bättre. Men när hon spelar sina skarpaste låtar – ”Lämna han”, ”163 för evigt” och den förkrossande ”Aldrig igen (må sådär)” – höjs temperaturen betänkligt, och när Jireel hoppar in som gäst i ”Fy faen” blir alla tossiga av lycka.

Lil Pump är festivalens mest intressanta artist, och den enda som har ett riktigt förband: den ljuvligt ignoranta och svettigt intensiva Desto Dubb. Men ingen är mer ignorant än Lil Pump, frontfiguren för den våg av unga nihilistiska rappare som trasar sönder den välproducerade och radiovänliga hiphop som just nu är västvärldens största musikgenre, på samma sätt som punken trasade sönder den trevliga rockvärlden en gång i tiden. Och precis som punkens stjärnor är Lil Pump, född år 2000, en självklar stjärna inte främst genom att skapa mästerlig musik utan genom sin blotta uppenbarelse: bar överkropp, slitna jeans, tjocka flätor, ett slappt getskägg, tatueringar överallt, eld i blicken. Över den grövsta, grisigaste, mest brutala bas som man kan tänka sig rappar han simpla, catchy texter om att käka ecstasy till frukost och publiken blir bananas. Han skapar röjiga moshpits, han spelar hela XXXTentacions ”Sad!” och när han framför sin största hit ”Gucci gang” ligger han på scengolvet och rappar lojt med i låten. 

Publiken har inga problem med att det är playback – att sång framförs live är inte ett krav för dagens konsertpublik. Det som krävs är scennärvaro, energiska låtar och gärna snygga visuals. Det sistnämnda har Post Malone, festivalens huvudakt, som klär varje låt i en ny färgton för ljussättningen och videoprojektionerna. Då och då sjunger denne gigantiskt framgångsrike artist med i sina låtar, och ”Stay” framförs helt live komplett med illaljudande akustisk gitarr, men hans sångröst är skrovligare och mindre vacker live än på skiva. 

Post Malone är ingen rappare, snarare en Eddie Meduza stöpt i hiphopkultur. Hans låtar handlar om bilar, bärs och brudar, han är folkligt populär på ett sätt som urbana klubbartister med mörk hudfärg aldrig blir. Han är en artist som är kongenial med samtidens Trump-USA. Han är en vapensamlare av rang som hatar politiker, tror på konspirationsteorier och har byggt en överlevnadsbunker inför apokalypsen. Han skålar med publiken mellan låtarna och får alla att skandera ”fuck that bitch” inför att han framför breakupsnyftaren ”I fall apart”. Inte världens mest älskvärda kille, men han har gigantiska hits som förenar fina popmelodier med trapbeats – och publiken är överförtjust. 

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

(dn.se 2018-08-15)

travis scott - astroworld



Rap
Travis Scott
”Astroworld”
(Grand Hustle/Epic/Sony)
Betyg: 4

Nöjesparken AstroWorld i Houston, Texas existerade mellan 1968 och 2005. När dess portar slogs igen, attraktionerna revs och området blev ödemark var Houstonkillen Jacques Webster, idag mer känd som rapparen Travis Scott, 13 år. Han upplevde det som en stor förlust. Att han döpt sitt tredje soloalbum efter den döda nöjesparken handlar både om att skänka musiken en vemodig atmosfär och om att genom detta album skapa en ny nöjespark för hemstadens kids, en imaginär plattform för vilda drömmar.

Houstons popkulturella samtidshistoria märks också genom att Travis Scott, mer explicit än någonsin tidigare, hyllar stadens hiphoppionjärer. Framförallt DJ Screw och den unika och inflytelserika musikstil han skapade i smakfullt slöa låten ”R.I.P. Screw”.

Travis Scott har utvecklats mycket sedan sitt första album, den förvisso hitfyllda men något opersonliga ”Rodeo”. Han är nu avslappnad, självklar och egen som låtskrivare och vokalist. Att han började sin karriär som beatmakare och fortfarande är medproducent på vissa låtar innebär att han har en stark känsla för musikaliska detaljer och vikten av variation inom en låt.

Precis som på Kanye Wests senaste skivor passerar ett antal stjärnor revy – Frank Ocean sjunger sexigt, Stevie Wonder spelar munspel, Kid Cudi hummar mysigt – men ingen överskuggar huvudpersonen och resultatet blir en fascinerande väv snarare än ett rörigt lapptäcke. ”Astroworld” är Travis Scotts mest helgjutna album hittills och en av årets vassaste skivor.

Bästa spår: ”Stop trying to be God”

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

(dn.se 2018-08-07)

"don carlo" på opera på skäret



”Don Carlo”
av Giuseppe Verdi.
Libretto: Joseph Méry och Camille Du Locle efter Friedrich von Schillers pjäs.
Med: Alejandro Roy, Taras Konoshchenko, Charlotta Larsson, Pavlo Balakin, Siv Oda Hagerupsen, Matteo Jin m.fl.
Opera på Skärets kör och orkester.
Dirigent: Michael Balke.
Scenografi: Sven Östberg.
Kostymdesign: Sigyn Stenqvist och Caroline Romare.
Regi: William Relton.
Scen: Opera på Skäret, Kopparberg.

För den som är mer bevandrad i populärkultur än i opera kan Verdis mörka saga ”Don Carlo” ses som en version av ”Star wars”. Handlingen är annorlunda men persongalleriet är närapå identiskt.

Huvudpersonen, den känslige och svärdsvingande unge mannen Carlo, är en Luke Skywalker men med Kraften utbytt mot Kärleken. Han har en våldsamt dysfunktionell relation till sin pappa, kung Filippo (Filip II av Spanien), en Darth Vader som strängt slår ned rebelliska tendenser hos folket han regerar över liksom hos sonen. Kungen är mäktig men kontrolleras av den ryslige gamle storinkvisitorn, operans motsvarighet till rymdimperiets kejsare. Vill man så kan man även se den mystiske munken, som senare blir ett handlingskraftigt spöke, som en motsvarighet till Obi-Wan Kenobi.

Kärnkonflikten i ”Don Carlo” är att far och son konkurrerar om samma kvinna. Detta har verklighetsbakgrund: tronarvingen Carlos var förlovad med Elisabeth av Valois, men det blev istället hans pappa Filip II som gifte sig med henne. Elisabetta som hon heter i operan slits mellan dygd och begär, men det intressanta och ovanliga är att hon aldrig någonsin ger efter för passionen – medan Carlo som hon älskar desperat tigger om hennes kärlek står hon orubblig, hon lider inombords men vägrar vara otrogen sin make kungen. Denne lider i sin tur på narcissistiskt vis av att den unga hustrun inte älskar honom, och som om inte det vore nog är hans älskarinna Eboli olyckligt kär i den onåbare Carlo. Ett dominospel av deppig kärlek.

Det är lite kaxigt, och berömvärt, av Opera på Skäret att sätta upp denna storslagna opera som var för maffig till och med för den extravaganta Parisoperan när den hade urpremiär där 1867. Verdi var tvungen att skära bort flera avsnitt eftersom operan blev för lång och snart började man med praktiken att helt skippa den första av operans fem akter. Verket har många av grand opéra-stilens attribut: historiska miljöer, stora körer, en spektakulärt obehaglig massavrättningsscen och hjältar som värderar revolution och brödraskap högre än förälskelse.

Kostymen och scenografin åkallar effektivt 1500-talets Spanien. Regissören William Relton är tillbaka efter 2014 års fina uppsättning av ”Otello” och även denna gång accentuerar han det tragiskt tunga, mer än det lyriskt lätta, i Verdis klassiker. Sångarna gör ett starkt jobb, framförallt Taras Konoshchenko och Siv Oda Hagerupsen som gestaltar de psykologiskt mest helgjutna rollfigurerna Filippo och Eboli. Charlotta Larsson är fantastisk i den sista aktens långa aria men hon sparar på krutet lite väl mycket dessförinnan. Alejandro Roy har en suveränt kraftfull röst men hans Carlo är en otacksam roll – förvandlingen från kärlekskrank emokille till macho politisk aktivist går helt enkelt för snabbt.

Problemet ligger inte hos sångaren, och inte heller i Verdis delikata musik, utan i själva dramat, ursprungligen en pjäs av Schiller. Det slutar oerhört frustrerande, med ett spöke som plötsligt dyker upp och sätter punkt för handlingen på ett förvirrande sätt. Efter fyra timmar (med pauser inräknade) av realism känns det lite som ett hån att upplösningen består av ett övernaturligt inslag som kommer från ingenstans.

Verklighetens Don Carlos (1545–1568) var en mindre sympatisk person än den som Schiller och Verdi fantiserade om. Prinsens grava mentala och fysiska problem och bisarrt sadistiska sida brukar förklaras med inaveln i hans släkt. Olämplig som operahjälte, men han har nog inspirerat rollfiguren Joffrey i ”Game of thrones”.

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

(dn.se 2018-08-06)

"solen och nordstjärnan" i vadstena



”Solen och Nordstjärnan”
Musik: Jean Desfontaines, Jean-Baptiste Lully och Anders von Düben d.y.
Libretto: Molière och Charles Louis Sevigny.
Sångare: Ingrid Berg, Annastina Malm, Richard Lindström, Martin Vanberg, Frida Bergquist, Kajsa Lindberg m.fl.
Dansare: Matilda Larsson, Valerie Lauer, Adrian Navarro, Niklas Fransson, Mathias Terwander Stintzing, Aleksandra Pawluczuk m.fl.
Vadstena-Akademiens orkester.
Musikalisk ledning: Dan Laurin.
Scenografi och kostym: Anna Kjellsdotter.
Regi och koreografi: Karin Modigh.
Scen: Vadstena slott.
Speltid: 2 tim 30 min inkl paus.

Vadstena-Akademiens ”Solen och Nordstjärnan” är en ambitiös trippelföreställning som kombinerar ett av de första svenska operaförsöken – ”Ballet meslé de chants heroïques” av Anders von Düben d.y. från 1701, mer känd som ”Narvabaletten” – med utdrag ur två franska verk som kom före. Dels den idag okände Jean Desfontaines pastoral ”Le désespoir de Tirsis” från 1688, som von Düben snodde stora delar av till sin balettopera, dels en scen från Molières komedi ”Borgaren som adelsman” från 1670. Musiken till den pjäsen skrevs av giganten Jean-Baptiste Lully – och von Düben lånade musik även från dennes operor när han skrev ”Narvabaletten”.

Bristen på originalitet gör att ”Narvabaletten” känns som ett något tunt verk, och inte blir det bättre av att denna balettopera skrevs för att hylla krigskungen Karl XII för hans seger i det blodiga slaget vid Narva år 1700, med ett problematiskt libretto som följd. Men genom att sätta ”Narvabaletten” i en ny kontext blir den intressant, den blir en del av en större berättelse: berättelsen om hur opera utvecklades som konstform under solkungen Ludvig XIV:s styre, och om hur fransk kultur kom in i den svenska genom att det svenska hovet importerade ett musikaliskt teatersällskap från Paris. Samt om kontrasterna i Sveriges högsta skikt under Karl XII:s tid: å ena sidan krig och stormakts(mar)drömmar, å andra sidan en strävan efter förfining och högkultur à la Versailles.

Konceptet låter kanske rörigt och akademiskt men visar sig vara briljant underhållande – en helt ny opera, vars tre akter både hör ihop och inte gör det alls. Man kan inte tala om en sammanhängande story, men ändå finns det en dramaturgi och en framåtrörelse, som verkar på ett djupare plan, genom stämningar snarare än text. Från den pastorala stillheten i Desfontaines förtjusande prolog, via den fantastiska mittenakten där Molières komedistil känns hundra procent fräsch och levande, till den dystra finalen där ”Narvabaletten” har regisserats på ett sätt som accentuerar det obehagliga och ömhetsföraktande i krigshyllandet. 

Det som gör att projektet blir framgångsrikt är att ”Solen och Nordstjärnan” är så vansinnigt välgjord i alla led. Barockdansen är en fröjd, scenografin är smakfull, kostymen är perfekt, orkestern spelar fint och aldrig stelt. Sångarna och dansarna är jämställda som rollfigurer och deras samspel är fantastiskt, deras blickar på varandra inte minst – alla är hela tiden i roll, vilket är imponerande med tanke på att de byter rollfigurer många gånger under föreställningens gång. Och deras uppenbara glädje smittar av sig på publiken. Bland sångarna imponerar framförallt mezzon Annastina Malm, sopranen Ingrid Berg och barytonen Richard Lindström, bland dansarna främst Matilda Larsson och Mathias Terwander Stintzing.

Regissören och koreografen Karin Modigh har skapat så många vackra bilder (ibland är dansarna som statyer eller tableaux vivants) och inslagen av commedia dell’arte blir inte påfrestande utan snarare – tack vare metanivån som genomsyrar allt, liksom den uppenbara kärleken till barockens unika estetiska värld – intressanta och nästan en smula rörande. 

Och om man zoomar ut ännu mer i metablicken finner man en berättelse om bilden av Karl XII, bilden av Sverige. Slaget vid Narva besjöngs på 1990-talet av nazistrockband som Odins Änglar och Midgårds Söner. ”Solen och Nordstjärnan” utmanar denna association genom att koppla den historiska händelsen till de sköna konsterna och Sveriges internationalisering. Det är en bragd.

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

(Dagens Nyheter 2018-07-22)

järna festival academy 2018



Järna Festival Academy
Scen: Kulturhuset, Ytterjärna.

Konsert 17/7:
Verk av Ludwig van Beethoven, Karlheinz Stockhausen, Rebecca Clarke och Arnold Schönberg.
Medverkande: Liza Ferschtman, Anders Kjellberg Nilsson, Yura Lee, Lilli Maijala, Giovanni Gnocchi, Jakob Koranyi, Peter Friis Johansson, Denise Clarke och Heather Ware.

Konsert 18/7:
Verk av Astor Piazzolla, Franz Liszt, Emil Sjögren, Helena Munktell och César Franck.
Medverkande: Liza Ferschtman, Yura Lee, Lilli Maijala, Giovanni Gnocchi, Jakob Koranyi, Peter Friis Johansson, Asuka Nakamura och Elin Rombo.

Järna Festival Academy är en på flera sätt ung konsert som drivs av pianisten Peter Friis Johansson och cellisten Jokob Koranyi, två av de mest lysande svenska solisterna i sin generation, och är nu inne på sitt andra år. Festivalens fokus är tvådelat: på dagarna gratis undervisning för musikstuderande barn från hela världen, på kvällarna konserter med professionella musiker. Projektet är politiskt medvetet, med könsjämställt artistutbud och klimatkompenserade flygresor. 

Men framförallt genomsyras allt av Friis Johanssons och Koranyis längtan efter att sätta ihop de konsertprogram som de själva vill höra och spela. Det är en festival av och för musiker, och denna passion förmedlas på ett fint sätt till publiken. De två konserter som jag besöker, festivalens två sista, känns onekligen inspirerade med sina genomtänkta teman. 

”Lucky bastards” är rubriken för en konsert relaterade till oönskade, avvisade eller föräldralösa barn. Beethovens stråkkvartettstycke ”Grosse Fuge” (i sig ”bortadopterad” från hans stråkkvartett nr 13) associeras här till tonsättarens brorson Karl, som Bethoven försökte få vårdnad om efter att Karls pappa dött, och den plågade ynglingens misslyckade självmordsförsök 1826. Här är Beethoven som mest abstrakt, men på ett fängslande sätt. Stockhausen förlorade sina föräldrar under andra världskriget. Hans ”Tierkreis” som handlar om stjärntecknen framförs här i ett unikt arrangemang för stråkensemble, piano, textuppläsning och två dansare. Dansarna Denise Clarke och Heather Ware skapar framförallt intensitet åt musikerna, likt musor, och får dem att framföra musiken med förhöjd närvaro.

Rebecca Clarke är en engelsk tonsättare vars karriär sorgligt och frustrerande nog förminskades av att hon, som så många kvinnliga tonsättare, motarbetades av patriarkala strukturer. För hennes del bokstavligen: hennes pappa förkastade henne och skar av hennes försörjning, vilket gjorde att hon var tvungen att avbryta sin utbildning som musiker. ”Dumka” från 1941, ett av Clarkes sena verk, är hur som helst en fin trio för violin, viola och piano, senromantiskt men sockerfritt. Konsertens höjdpunkt är ändå Arnold Schönberg – förkastad av om inte föräldrar så definitivt av musiketablissemanget i Wien – och hans ”Verklärte Nacht” från 1899. Denna flammande gestaltning av Richard Dehmels kärleksdikt, med bränsle från den unge Schönbergs intensiva förälskelse i sin blivande fru Mathilde, ger mig rysningar av välbehag i detta passionerade framförande.

Festivalens finalkonsert har rubriken ”Paris je t’aime” och tillägnas ickefranska tonsättare som besökt Paris och inspirerats. Piazzollas ”Le grand tango” är mysig, Emil Sjögrens cellosonat är väldoftande romantisk och de fem sångerna för röst och piano av Helena Munktell – ett urval från hennes ”Dix mélodies” – ligger stilistiskt inte långt från den tidiga Debussy. Sopranstjärnan Elin Rombo sjunger vackert här, men ännu högre höjder når hon i de Petrarcasonetter tonsatta av Liszt som hon framför tillsammans med Peter Friis Johansson. Styrkan, mjukheten och den underbara klangen i hennes röst får denna pyttelilla sångcykel att framstå som något av Liszts allra mest poetiska verk.

Konserten, och hela festivalen, avslutas med belgaren César Francks pianokvintett. Ett maffigt verk som påminner om hur mycket högljudd dramatik som får plats i ett kammarmusikstycke. Och vars långsamma mittensats är nästan lika vacker som den stilla sommarkvällens solnedgång över Ytterjärnas åkrar.

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

(dn.se 2018-07-19)

björk på dalhalla



Björk
Scen: Dalhalla, Rättvik
Betyg: 5

Man kan – som SvD:s Andres Lokko i sin recension av Björks senaste album ”Utopia” – se den isländska superstjärnan Björk som en tronarvinge till David Bowie. De två artisterna delar det outtröttliga suget efter utveckling och modernitet, fingertoppskänslan i valen av samarbetspartners och inspirationskällor samt övertygelsen om att popmusik handlar om det visuella lika mycket som text och musik. 

Men det som Björk har som Bowie saknar är dragningen åt universalism, panteism och förtrollning. Hon är helt enkelt en extrem romantiker. Därför skulle jag snarare vilja kalla henne för en popmusikens Richard Wagner. Precis som Wagner tar Björk sitt skapande på så stort allvar att många blir utmattade eller till och med provocerade av henne, även om många fler är fulla av beundran. Precis som Wagner skapade Gesamtkunstwerk där det musikaliska, det litterära och det sceniskt visuella sammanstrålade till opera på en ny nivå har Björk skapat popmusik med sanslöst höga konstnärliga ambitioner, där varje nytt album är ett unikt verk, en egen liten värld.

Björk har tagit hjälp av poetiska musikvideor, extravaganta kostymer, kongenial konsertscenografi, interaktivitet genom appar (”Biophilia”) och virtual reality (utställningen ”Björk Digital”) samt experimenterande med nya musikinstrument och kompositionstekniker – precis som Wagner på sin tid använde alla medel som stod till buds för att skapa framtidens musik. Och likt Wagner, som ansåg att konsten måste bli den nya religionen i det sekulariserade samhället, ser Björk musiken som en frälsare: i låten ”Saint” från ”Utopia” sjunger hon om musik som om det vore en person, ett helgon. 

Hos Wagner och Björk ligger det filosofiska och världsomspännande aldrig särskilt långt från det mellanmänskliga eller det erotiska. Och båda deras konstnärskap präglas av en dragkamp: å ena sidan längtan efter omvälvande pånyttfödelse, å andra sidan behovet av lugn, hem och harmoni. 

Senast Björk spelade i Sverige var 2012, då hon gav en hänförande, extatisk konsert på Stockholm Music & Arts. Sedan dess har hon släppt sina två mest privata och sårbara album, ”Vulnicura” och ”Utopia”, och det är från en ny styrkeposition som hon intar scenen på Dalhalla. Scenografin är en paradisvision: en roterande jättetron av grönska och mossa ur vilken Björk uppenbarar sig som den hinduiska fruktbarhetsgudinnan Lakshmi omgiven av sex flöjtspelande kvinnor, rosa scengolv, en enorm blomma som öppnar sig och visar sig innehålla ännu en flöjtist, vackra videoprojektioner av filmade eller datordrömda naturmiljöer.  

Flöjtseptetten (Viibra från Island) utgör det huvudsakliga ackompanjemanget till Björks mäktiga sång, men bandet innehåller även en harpist, en trummis och en laptopmanövrerare. Majoriteten av konsertens låtar är hämtade från ”Utopia” med dess fascinerande sammanflätning av flöjtöverflöd och inkännande elektroniska beats. Uttrycket är så distinkt att man lätt missar själva låtarna vars texter är bland det mest raka och drabbande som Björk skrivit. När hon blir politisk – textraderna ”Let’s clean up / break the chains of the fuckups of the fathers / it is time for us women to rise and not just take it lying down” – blir det jubel och applåder. Men låtarna med fantomsmärtor efter den uppslitande separation som hela ”Vulnicura” handlade om, och det ytterst försiktiga hoppet om ny kärlek, är minst lika starka.

Ett par crowdpleasers blir det, i form av ”Isobel” där flöjterna ersätter originalets stråkar (med berusande resultat) och ”Human behaviour” där de i slutet av låten imiterar originalets riffrockande elgitarr. Men den som hade hoppats på en greatest hits-kavalkad blir besviken, och jag hör en del surt muttrande när publiken rör sig upp från den storslagna stenbrottsarenan efter att den en och en halv timme långa konserten är över.

Själv är jag salig efter att ha sett en av vår tids mest kompletta och begåvade artister och svepts in i hennes intensiva vision av kärlek, musik och framtid.

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

(dn.se 2018-07-15)

teyana taylor - k.t.s.e.



R&B
Teyana Taylor
”K.T.S.E.”
(G.O.O.D. Music/Def Jam/Universal)
Betyg: 4

När rappare startar egna små skivetiketter efter att ha slagit igenom som soloartister brukar de vara flitiga med att signa lovande artister, men många av dessa blir just löften som ständigt underprioriteras till förmån för etikettens stjärnor. Kanye Wests G.O.O.D. Music är ett typiskt sådant bolag och sångerskan Teyana Taylor är en typisk sådan underanvänd artist. Hon fick vänta länge innan debutalbumet ”VII” släpptes 2014 – det blev svagt marknadsfört och ingen succé, varpå hon fick vänta fyra år innan det nu är dags för uppföljaren. Så trevligt då att ”K.T.S.E.” (”Keep that same energy”) är ett av de starkaste släppen i serien av Kanye West-producerade minialbum. Soul som använder sig av gamla soulsamplingar men på ett fräscht sätt, låtar fulla av attityd, libido och relationspsykologi.

Bästa spår: ”Rose in Harlem”

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

(dn.se 2018-07-04)

sarah klang - left me on fire



från sommarhjärta