holla
Fyra fréscha skivrecensioner:
Laleh - Sjung
Varför älskar jag inte Laleh? Hon skriver livsbejakande låtar, hon gillar tydliga melodier, hon spelar massor av instrument och producerar själv, hon sätter verket i fokus och är ointresserad av poser och ängslig coolhet. Och hon sjunger med inlevelse (och Håkan Hellström-swag). Men kanske är hennes musik alltför småtrevlig och kliniskt befriad från vassa kanter för att kunna bli riktigt engagerande. Laleh sjunger gärna om eufori men lyckas inte skapa det själv, och hon skriver gärna låtar om jobbiga situationer men dessa blir aldrig sådana som man vill ty sig till när det är som mörkast. Sjung är inte en dålig skiva, men med undantag från den existentiella desperationen som döljer sig mellan raderna på Vårens första dag är den stum.
BETYG: 3/6 (från Nöjesguiden)
T.I. - F*ck Da City Up
T.I. är ingen rappare som brukar släppa en massa mixtapes, men efter fiaskot med senaste albumet No Mercy och frånvaron från rampljuset som hans senaste fängelsevistelse inneburit krävs det något speciellt för att få publikens uppmärksamhet. Faktum är att F*ck the City up är det bästa T.I. släppt ifrån sig på mycket länge, med hårda beats och en uppenbart taggad och revanschlysten huvudperson. Just Blaze-producerade Trey Songz-duetten Oh Yeah är en höjdpunkt, men i övrigt lyser RnB-refrängerna med sin frånvaro vilket faktiskt är en styrka – det är en fokuserad och kompromisslös T.I. som vi möter på detta sympatiska mixtape. Nu återstår det att se om det kommande ”riktiga” albumet Trouble Man infriar denna aptitretares löften.
BETYG: 4/6 (från Nöjesguiden)
Tomas Andersson Wij - Romantiken
När det innerliga pianokompet inleder skivans första spår känns det som att nya vindar äntligen blåser i TAW-land, och att valet av Andreas Mattsson som producent var ett lyckokast. Men väldigt snart visar sig skivan vara en vanlig trygg svensk singer/songwriter-skiva efter mall 1A, med allt vad det innebär med finstämda gitarrer och dramatiklösa ackordföljder. Texterna är mer intressanta. Romantiken handlar inte om att vara trogen ungdomens romantiska ideal, utan om att ha förlorat dem och – detta är det verkligt sorgliga – vara hyfsat nöjd med det. Kvar finns nostalgi och en svag känsla av tomhet, men detta är inte tillräckligt för att huvudpersonen ska orka bryta upp och utveckla sin konst. Glappet mellan vad människan Tomas Andersson Wij förstår om livet och vad artisten med samma namn kreativt kan prestera är skivans verkliga smärtpunkt – musiken i sig är däremot nästan provocerande ointressant.
BETYG: 3/6 (från Nöjesguiden)
Childish Gambino - Camp
Klassfrågan är alltid närvarande i hiphop. Hatet som artister som Kanye West och Drake fått eller får kan inte enbart förklaras med musikaliska preferenser – det är provocerande för vissa när medelklasskillar gör anspråk på en musik som kommer från ghettot. Donald ”Childish Gambino” Glover är i så fall maximalt provocerande – ung framgångsrik tv-skådespelare och manusförfattare (30 Rock) med en examen från New York University. Över kvasimoderna electroinfluerade beats rappar han om hur tuff han är och om jobbiga episoder från hans liv. Det är svårt att tycka synd om honom, och det är svårt att tycka att han låter tuff. För övrigt är det förvånande att någon som jobbar med tv-komedi är så dålig på att skriva underhållande punchlines.
BETYG: 2/6 (från Nöjesguiden)
ett farligt tiotal, och ett farligt ideal
Hur som helst. Jag tänkte på detta igår: om man vill ha ett svar på frågan "vad är 'klassisk musik'?" så kan man svara med denna lista på tio tonsättare som var aktiva under 1700- och 1800-talet, nämligen (i kronologisk ordning):
1. Johann Sebastian Bach
2. Georg Friedrich Händel
3. Joseph Haydn
4. Wolfgang Amadeus Mozart
5. Ludvig van Beethoven
6. Franz Schubert
7. Felix Mendelssohn-Bartholdy
8. Frédéric Chopin
9. Pjotr Tjajkovskij
10. Johannes Brahms
Tillsammans representerar de "god smak". Det är orkestermusik, kammarmusik och pianomusik. Det är sonater, konserter och symfonier. Det är musik i dur och moll med tydliga melodier och tydliga känslouttryck. Det är europeisk musik, germansk musik (även om Chopin var polack och Tjajkovskoij ryss), en kristen kultur. Det är en tradition, det är en helhet, det är en homogen kropp.
Men det vore ju SKITTRÅKIGT om det här är vad klassisk musik "är". Den goda smaken är farlig. Det homogena är skrämmande, det uppmuntrar till konservatism (och ju längre fram i tiden sådan här musik gjordes, desto mer konservativ var den; Bach var en förnyare, Brahms var en nostalgiker). Alltså: om man vill gå in för klassisk musik så kan man nöja sig med dessa tio tonsättare, det är tryggt och safe. Men det är inget jag rekommenderar. Man behöver några störande kilar mellan allt som låter snyggt och perfekt.
Till exempel är Robert Schumann ett freak som både är romantisk/modern och traditionstrogen/bakåtsträvande. Han försökte sitta på båda stolarna och blev ingen mästare i något läger, man tycker lite synd om honom, hans halvlyckade till lyckade experiment gör bara intryck om man lyssnar många gånger. Men just detta gör att man gillar honom. Han är lite trasig men sympatisk. Och personlig och ful på ett sätt som den samtida Chopin aldrig blev.
Eller Richard Wagner. Han var självgod, osympatisk och inte alls ett så stort geni som han ansåg sig vara - men hans rebelliska inställning till traditionen, hans benhårda övertygelse om att det var viktigare att skapa en ny musik (musikdrama) än att göra ännu en Beethovensk symfoni eller stråkkvartett, det är oerhört uppfriskande.
För att inte tala om Debussy och Ravel eller Skrjabin och Stravinskij, som med minimalism eller maximalism sprängde hela traditionen och kidnappade konsertlokalerna, gjorde publiken osäker på vad det var den fick höra. De hjälpte till att definiera god smak eftersom god smak var vad de inte sysslade med. De var modernister. Sånt måste man ju älska. Modernistiska operor som Strauss "Elektra" eller Alban Bergs "Wozzeck" lyssnar jag på tio gånger hellre än en mysig Tjajkovskij-opera. Fast det kanske är orättvist att jämföra 1900-tal med 1800-tal. Eller?
Men därmed inte sagt att de tio tonsättarna som jag listade är dåliga. Tvärtom är de fantastiska. Det är lite det som är problemet: det är ibland frestande att bara lyssna på, säg, Beethoven, och ignorera allt annat. Det är ju ett komplett konstnärskap, man får allt man behöver där, det är en behaglig famn att vila i. Jag tror dock att det trygga är farligt. Det perfekta är farligt. Finner man perfektion kan man stelna och ifrågasätta utveckling och framtid - det är lite som rockälskare som upptäcker exakt hur bra Bob Dylans lyrik är, och finner det poänglöst att ens ge samtida låtskrivare en chans - och där vill man ju inte hamna.
De senaste dagarna har jag tänkt på detta med förändring. Jag har alltid varit instinktivt ifrågasättande till förändring, inser jag om jag rannaskar mig själv. Jag tycker om stabilitet. Jag tycker om perfektion, symmetri, absoluta värden. Det är ett naturligt drag hos mig. Men jag måste ifrågasätta det, utmana det. Om man omfamnar förändring så omfamnar man ju livet, man simmar medströms. För är det en sak som är säker så är det att allting förändras. Världen förändras, samhället förändras, människor förändras - åldras och dör, skapar liv, skapar relationer, och relationerna förändras också, för ingenting är stabilt. Man kan stå still och begråta stormen. Men man kan också försöka acceptera denna essentiella egenskap i livet, att allting förändras, och låta den insikten färga allt. Tänka: det är okej, för så är det med allt, allt förändras.
Man får inte behålla någonting. Du köper en tröja som du älskar, den kommer slitas ut och en vacker dag kommer du göra dig av med den. Du producerar ett konstverk, det kommer att glömmas bort, antingen om tusen sekunder eller om tusen år, eller någonstans där emellan. Du älskar någon, och en dag har döden eller något mindre dramatiskt skilt er åt. Du tror på socialdemokrati, och så vittrar socialdemokratin sönder. Det är i linje med hur allting är - allt förändras. Man måste acceptera det, eller åtminstone förhålla sig till det.
Men jag försöker acceptera det.
Och just nu lyssnar jag för övrigt på Rimskij-Korsakovs opera "Tsarbruden". Den sändes den 14 januari i P2, den går att lyssna på i 30 dagar efter det datumet. Sedan går det inte att lyssna på den längre.
otillbörligt gynnande (av mig själv)
Hej! Här kommer två byggstenar i det vidriga babelstornsbygge som är mitt personliga varumärke. Just nu granskas Annika Flynner av myndigheterna för otillbörligt gynnande av en viss Nicholas Ringskog Ferrada-Noli. Jag kommer befinna mig i Schweiz eller Argentina när beslutet kommer. Hur som helst!
1) ikväll spelar jag och Petter skivor på Landet i Telefonplan. Det blir tredje gången gillt för vår klubb ANIMAL LOVER, en stor succé måste jag ändå säga, dansgolvs-wise. Vi spelar indie, R&B och rap, och om du befinner dig i Stockholm ikväll tycker jag att du ska komma förbi! Det är öppet till kl 1. Här är evenemanget på facebook.
2) jag jobbar på Sveriges Radio nu, det är toppenmysigt vill jag lova. Igår kväll var jag med i Musikguiden i P3 och snackade om tioårsjublierande Service, det halvt övergivna stallet för artister som The Embassy, The Tough Alliance, Jens Lekman och Studio (R.I.P.), det var kul! Även om vi aldrig hann spela TTA:s cover av "Mine was real" som jag tolkar som ett avskedsbrev till Service-bossen Ola Borgström. Lyssna här!
Åh Service <3
denna tyckte jag om
Muriel Streeter, The Chess Queens (1944)
Jag hittade den här tavlan på min vän Mashas tumblr. Love u Masha! Bilder blir så små här på bloggen - om ni vill ha en större version, klicka här. Jag ska inte göra någon klåfingrig analys av tavlan, för jag behärskar inte det konstvetenskapliga språket, men jag gillar i alla fall... deras blickar och ansiktsuttryck. Och slöjorna.
nat king cole
Min första skivslukarperiod (finns det ordet? Man säger ju "bokslukare" men jag har aldrig frossat i litteratur på samma sätt som musik) var när jag var 11-12 och insåg att det fanns musik som varken var hitlistepop eller skatepunk & hiphop, utan som bara var bra musik, från alla tider. Den insikten är svindlande när den väl når en - det är som när man var riktigt liten och höll på att lära sig att räkna; man (eller i alla fall jag) kunde först bara räkna till ett visst "tak" (typ 20), sedan lär man sig räkna lite längre (jag minns att jag räknade till 120 när jag var typ sex-sju år gammal och kände mig fett nöjd), men så en dag inser man att det inte finns något tak utan att ett tal kan vara hur högt som helst. Så är det med musik och det förflutna, man tittar runt hörnet och en bländande horisont av fantastisk musik från vilt skilda tider och genrer möter ens blick. Man vet inte var man ska börja, så man testar lite olika saker och känner sig fram.
Efter att ha upptäckt Marvin Gaye och Otis Redding vågade jag låna dubbel-cd:n "The Nat King Cole Story" från Simrishamns bibliotek (hehe, det var ju också en svart amerikansk sångare som var känd, det måste ju vara bra?!). Jag blev otroligt besviken när jag försökte lyssna på skivan. Det var konstig, totalt ocool musik som inte sa något till mig om mitt 12-åriga liv. Jag lade Nat King Cole på is. Att jag några år senare läste att Marvin Gaye dyrkade Nat King Cole, och att han med Vulnerable avsåg att bli en modern motsvarighet till den legendariske croonern, förändrade inte saken - tvärtom tyckte jag att Vulnerable lät lite tråkig när jag väl lyssnade på den.
Ett antal år senare, när jag lyssnat mer på jazz, förstod jag att Nat King Cole hade två perioder: dels den ocoola "mogna" perioden med sentimentala stråkdränkta ballader och skränig Las Vegas-storbandsswing, men också en tidig period då han bara gjorde sval och mjuk vokaljazz med The Nat King Cole Trio. Det fick mig att börja lyssna lite försiktigt på hans tidigaste inspelningar, och jag gillade dem, även om det inte hade den attraktiva råhet som man fann i Billie Holidays musik (för att inte tala om all instrumental jazz). Men ju äldre jag blev, desto mindre främmande kändes croonermusiken och den sortens melankoli som är så dold och subtil att den i princip bara är en doft, en hemligt bitter eftersmak i ett leende som bara ser charmigt och avspänt ut. Nat King Coles roll i filmer som Aki Kaurismäkis "Moln på drift" och Wong Kar-Wais "In the mood for love" gjorde att jag slutligen kapitulerade.
Nuförtiden har jag inget emot översentimentala stråkarrangemang och andra anti-ungdomliga inslag i musik (det vidriga Las Vegas-storbandssoundet är dock fortfarande en fiende), och den insikten gör att ännu mer av Nat King Coles (och andras) låtskatt låses upp för mitt lärande hjärta. Jag orkar inte tänka på hans liv - den nivå av rasism som afroamerikanska artister i hans generation utsattes för är nästan ofattbar (bland annat placerade Ku Klux Klan ett brinnande kors på hans gräsmatta när han flyttade in i ett flott område 1948), och hans image av ultrasmooth kvinnokarl känns lite slibbig och oskön (men who can blame him, revansch osv) - men hans musik är, när den är som bäst, helt oantastlig. Han sjunger så mjukt, så försiktigt och snällt, och spelar piano lika smakfullt. Det finns ingen skavande dramatik, åtminstone inte på ytan, det som finns är tigande acceptans och elegant skönhet. Ibland är det just vad man behöver, ibland är det till och med det enda man orkar ta in. Nat gör natten mjuk och varm när den egentligen är hård och kall. Det är eskapism, javisst, det är så romantiskt att det nästan är löjligt. Och jag älskar det.
Här är en Spotify-lista med 60 superba Nat King Cole-låtar som jag gjorde häromdagen. Enjoy! Hans inspelning av "The Christmas Song" är inte med, det skulle kännas lite weird att lyssna på julmusik nu, men for the record så är det min absoluta favorit av alla jullåtar. Wong Kar-Wais också, gissar jag.
årets första skivrecensioner
The Weeknd - Echoes of Silence
Enligt Robyns Body Talk-modell släppte den 21-årige RnB-croonern Abel ”The Weeknd” Tesfaye en trilogi av minialbum under 2011, alla tillgängliga gratis via hans hemsida. Om den första delen, House of Balloons, var chockerande bra och uppföljaren Thursday lite mer självmedvetet hipp men ändå imponerande är avslutande Echoes of Silence den svagaste länken i en väldigt stark kedja. Den inledande covern på Michael Jacksons Dirty Diana sätter tonen för hela skivan: Tesfaye har blivit en drama queen, och hans stora bekymmer är groupies som han både föraktar och vill förföra. Trots de tveksamma texterna kan man inte låta bli att dras in i The Weeknds unika ljudvärld; rösten och de mörka beatsen har en hudlöshet som berör.
BETYG: 4/6 (från Nöjesguiden)
Yo Gotti - Live from the Kitchen
Live from the Kitchen – titeln syftar på var i hemmet man tillverkar det crack som ska säljas – är Yo Gottis debut på ett stort skivbolag, men Memphisrapparen är allt annat än en nykomling; han släppte sitt första album för tolv år sedan. Från att ha varit en relativt personlig rappare (lyssna på skivan Back 2 da Basics från 2006) tycks han nu ha bestämt sig för att kopiera Young Jeezy rakt av – samma skrovliga röst, samma formel för refrängramsorna, samma balans mellan knarkhandelsberättelser och låtar om att ligga. Men trots att Yo Gotti låter piggare än den nu något apatiske Jeezy framstår han som blekare, med sämre känsla för slagkraftiga textrader och tunga beats. Ändå är detta en småtrevlig skiva för alla som gillar att gå på rapklubb utan att dansa.
BETYG: 3/6 (från Nöjesguiden)
Roscoe Dash - J.U.I.C.E.
EP:n var stendöd inom hiphop mellan 1998 (Show & AG:s Full Scale) och 2004 (Jay-Z & Linkin Parks Collision Course) men har de senaste åren blivit allt vanligare. Den unge muntergöken Roscoe Dash skulle egentligen debutera med ett album, men nu blev det EP:n J.U.I.C.E. istället. Och lika bra det, för Roscoe är en artist som man umgås bäst med i mindre doser. Han är som bäst när han gör bubbliga pophits för dansgolven, som sämst när han gör långsammare låtar och försöker vara emotionell som Drake. Hiphopens lilla ponny är svår att inte gilla, och även om J.U.I.C.E. saknar en låt av samma kaliber som toppsingeln All the Way Turnt Up så kommer Roscoe nära i I Do som gästas av coola femceen K’LA och är producerad av Isaac Hayes III – son till den legendariske soulvisionären.
BETYG: 4/6 (från Nöjesguiden)
souls of mischief kommer till stockholm!
Och den här (vars renässans de senaste åren tyvärr lett till att den samplats lite väl många gånger):
Souls of Mischief och deras gäng Hieroglyphics var en av de allra första hiphopgrupperna som jag älskade (deras låtar var frekvent förekommande i skateboardfilmer i i början av 90-talet, det var så jag upptäckte dem, liksom typ all annan musik). De var så udda: de var från Kalifornien och de kom under Death Rows glansdagar men de var inte alls gangsta, de var snarare som avlägsna släktingar till New Yorks jazzsamplande kollektiv Native Tongues. Fast de var mycket tuffare än de mysiga tjockisarna i De La Soul och den kärleksdyrkande Q-Tip. I Hieroglyphics värld var jazz inget mjukt och vänligt, utan något som var sinnessjukt coolt och mycket hårdare än g-funk-syntar. Här kommer en underskattad Hieroglyphics-låt från samma era:
Dilated Peoples, också från Kalifornien och också mer backpacker än gangsta (fast de kom i slutet av 90-talet, när ryggsäckshiphop poppade upp lite här och var), delar lineup med Souls of Mischief, eller snarare stjäl tid. De är rätt trista men de har i alla fall gjort en bra låt, nämligen den här:
tinker, tailor, soldier, FLY!
Mest gripande jaktgevärscenen i filmhistorien? Men så har jag inte sett "The Deer Hunter" *confession*
Goddammit. Jag var så nöjd med min uppdaterade topp-10-lista över 2011 års bästa filmer. Men igår gick jag och såg en film från 2011 som jag inte hade sett - Tomas Alfredssons "Tinker, Tailor, Soldier, Spy" - och den var utan tvekan en av årets tio bästa filmer.
Åh, den var så bra! Så spännande och välgjord och lågmält deppig. Jag håller med Jan Söderqvist som skrev i SvD att "om intrigen tidvis försvinner i dimman, gör det inte så mycket. Det är inte primärt den dynamiken som driver filmen framåt, utan istället den fortlöpande utforskningen av ett tillstånd: hur en serie avslöjanden fördjupar en desillusionerad melankoli och frustrerande känsla av futtighet." Just insikten om futtigheten, att allt som dessa allvarliga män lever och dör för, det de väljer bort ett normalt liv och fungerande relationer för, att det egentligen är helt meningslöst, ett stort sjukt skämt, det är det som är gripande med filmen.
Det bästa replikskiftet i filmen är i slutet när mullvaden som får besök av sin besegrare efter ett tag ilksnar till och säger "Jag har inte varit någon jäkla springpojke åt ryssarna!" och får det ännu mer ilskna svaret "Vad är du då?!", varpå han tänker en stund och sedan säger "Någon som uträttat något". Han får inte ett ord som svar, men en blick som säger allt. Någon som uträttat något. Jesus Christ. Att folk kan tänka så självgott och ansvarslöst när det handlar om politik. Det får mig att tänka på Bengt Ohlssons stora kulturvänsterhatartikel i DN häromdagen - visst, det var en rätt pinsam och meningslös artikel (vem fan bryr sig om Slussen, hur kan det ses som en viktig fråga om man ser sig omkring i samhället?!) men den innehöll dessa ord: "För vänstermänniskor är det självklart att förebrå mig för att jag kritiserar människor som 'ändå gör någonting'. Och att 'göra någonting' är så bortom alla tvivel synonymt med att göra något för Den Rätta Saken. Jag hör aldrig någon urskulda Sverigedemokraterna med att de 'ändå gör någonting', och jag hör aldrig någon försöka avstyra en pajkastning mot Jan Björklund med att han 'ändå gör någonting'." Det ligger något i det, även om jag personligen inte kan minnas att jag någonsin hört någon använda "de gör ju ändå någonting"-kortet.
Men tillbaka till filmen. Det var framförallt tre saker jag gillade med den. För det första: att ljud och ljudläggning får spela en så stor roll, det var vackert att beskåda - det är filmkonst i sin renaste form. En av mina favoritscener i filmhistorien är i "Gudfadern del 1" när Michael Corleone (Al Pacino) ska utföra sitt första mord, han är fett nervös när han lämnar sitt sällskap på restaurangen för att gå in på toaletten och hämta pistolen som har gömts där - just då hör man tågen som passerar utanför restaurangens byggnad oproportionerligt högt. Så högt hörs inte tågen i verkligheten, men de hörs så högt i Michaels huvud, och det vrålande oväsendet blir som en metafor för hans sinnesstämning. Det är ljuvligt - men så kreativt används sällan ljud i film. Men i "Tinker, tailor, solder, spy" används ljud och volym på samma sätt, och jag tycker att det var helt underbart.
Det andra var att det var en berättelse om spioner och agenter men den behandlades som en berättelse om maffia. Hela estetiken från gangsterfilmer (nu låter det som att jag inte tänker på andra filmer än "Gudfadern" etc, men så är det inte...) och tv-serier som Sopranos och The Wire ekade i uppgörelsescenerna, dramatiska promenader på flygfält etc. Extremt smart grepp, för egentligen handlar det ju om något mindre häftigt - statsanställda karriärister, underrättelsetjänstens vardag.
Det tredje jag gillade var att filmen var så snygg men det var inte ett tomt skal, så som man ibland har känt med 00-talets filmer i Wes Andersons kölvatten. Det tjusiga hade aldrig huvudrollen, det var bara till för att förstärka dramat och stämningen. Så ska det gå till! Det gjorde att man uppskattade kläderna och scenografin mycket mer än i, säg, "The Life Aquatic with Steve Zissou".
Jag har varken läst boken eller sett den semilegendariska tv-serien från 1979. Men nu blev jag extremt sugen. Ett högt betyg från någon som i grund och botten är enormt ointresserad av genren.
fool's gold: topp 10 fool-låtar
(Spotify)
2. Ellvin Bishop - Fooled around and fell in love
3. Keely Smith - Fools rush in (where angels fear to tread)
4. Eggstone - Happiest fool
5. Ashanti - Foolish
6. Dexter Gordon - I'm a fool to want you
7. Killer Mike & Big Kuntry King - I'mma fool wit it
8. The Main Ingredient - Everybody plays the fool
9. Doobie Brothers - What a fool believes
10. A Tribe Called Quest - Description of a fool
annika flynners årsbästalistor 2011 *appendix*
1. Prince på Way Out West
2. Electrelane på Hornstull Strand
3. James Blake på Way Out West
4. Nina Stemme & Esa-Pekka Salonen på Östersjöfestivalen
5. Sade på Globen
6. Yelawolf på Kägelbanan
7. SBTRKT på Way Out West
8. Arcade Fire på Popaganda
9. Cecilia Bartoli på Konserthuset
10. Frida Hyvonen i Vitabergsparken
Årets bästa filmer:
1. Melancholia
2. Mannen från Le Havre
3. Oslo 31 Augusti
4. Play
5. Midnatt i Paris
6. Medan åren går
7. Black Swan
8. Bridesmaids
9. Gudar och människor
10. Apflickorna
Årets artist: Rihanna
Årets producent: Clams Casino
Årets remix: Burial - Shell of light (Shlohmo remix)
Årets läsning:
1. Michel Houellebecq - Elemantarpartiklarna
2. Elin Wägner - Nortullsligan
3. Christopher Isherwood - Farväl till Berlin
Årets appar:
1. Whatsapp
2. Wordfeud
3. Emoji
Årets mest använda smileys:
1. :)
2. :)))
3. :(
4. =D
5. :j
Årets instrument: saxofon
årets sista recensioner
Young Jeezy - Thug Motivation 103: Hustlerz Ambition
”I need a vacation” rappade Young Jeezy i en refräng på sitt förra album. På den nya skivan innehåller refrängerna fraser som ”I don’t wanna play the game no more” och ”I wake up and feel empty”. Det är tydligt att Jeezys engagemang i den apparat som är hans musikkarriär är lågt, men han fortsätter eftersom den är så lukrativ – och pengar betyder allt för den före detta knarklangaren som så hårt identifierat sig med resan från ghettot att han döpte ett mixtape till I Am the Street Dream. Att han nu låter obekväm gör märkligt nog inte automatiskt att hans musik blir sämre, eftersom surhet och aversion har kännetecknat hans skrovliga röst och kalla rap sedan dag ett. Däremot får hans autopilotartisteri honom att fatta dåliga och slappa beslut; eftersom han inte har något starkt fokus själv gör han i allt större utsträckning låtar som han tror att publiken vill ha, vilket resulterar i helt meningslös musik som den halvhjärtade bröllopsreklamen I Do och den genomtrista weedrökarlåten Higher Learning. Thug Motivation 103, för övrigt en desperat titel som vill lura oss att Young Jeezy är lika mäktig idag som när de första två Thug Motivation-skivorna från 2005 och 2006 kom, är ett ojämnt album. Men när han är på humör, och har ett tillräckligt tungt beat, är Jeezy fortfarande magnifik – lyssna bara på SupaFreak, All We Do och framförallt Lose My Mind. Än är det för tidigt att kalla honom för föredetting.
BETYG: 3/6 (från Nöjesguiden)
Anthony Hamilton - Back to Love
Soul handlar om kraft och innerlighet, men bra soul förenar detta med gediget låtskrivande och helst också en ljudbild som sticker ut. Anthony Hamilton, som röstmässigt är en av sin generations främsta soulmän, förenade det ena med det andra på sitt genombrottsalbum Comin’ from where I’m from 2003. Att det blev så lyckat berodde nog till mångt och mycket på att popgeniet Jermaine Dupri såg över hela projektet. Dupri har sedan dess fasats ut ur Hamiltons karriär, och sångaren har blivit en Mogen Soulartist i mängden. Skivan inleds med det läckra Salaam Remi-producerade titelspåret, men därefter går det brant utför, och musiken snubblar och faller bland alla vaga melodier, ickeoriginella texter och ospännande produktioner. Back to Love kan tyvärr endast rekommenderas till den som är i desperat behov av mysig vuxensoul.
BETYG: 2/6 (från Nöjesguiden)
G-Side - iSLAND
På G-Sides femte album på fyra år tar producenterna Block Beattaz mer än någonsin tidigare huvudrollen. Med ett imponerande självförtroende planterar de sitt sound långt från den sydstatsrap som är deras ursprung – de mjuka och mångbottnade beatsen samplar nästan uteslutande loj bossa nova, melodiös jazzfunk och lågmäld filmmusik. Det här är inte hiphop för dansgolv eller bilfärder, utan för middagsbjudningar. Man kan sakna attacken och skärpan från G-Sides tidigare verk, och trots textrader som ”I’ve been having nightmares of being broke at 30” håller duons lyrik inte lika hög nivå som vanligt. Men ST 2 Lettaz och Clova är på iSLAND endast två röster, två ingredienser i Block Beattaz fascinerande kokkonst.
BETYG: 5/6 (från Nöjesguiden)
Kate Bush - 50 Words for Snow
Kate Bush förra ”riktiga” album, 2005 års Aerial, avslutades med en vacker ödesmättad pianoballad. Hon spinner vidare på den estetiken på sin nya skiva, ett temaalbum om snö – något betydligt mer intressant än vad man kanske kan tro. Det låter som om Kate är insnöad i sin villa med sin flygel som enda sällskap, och medan snön obekymrat fortsätter singla ner från himlen från morgon till kväll låter hon pianotangenterna berätta för henne om den vita ensamheten. Ett par låtar avviker från huvudspåret, men på det stora hela är detta ett väldigt homogent och tydligt album från den gåtfulla artisten. Soundet är för övrigt besläktat med den bästa låt som snö som någonsin gjorts – Prince Sometimes It Snows in April.
BETYG: 5/6 (från Nöjesguiden)
Yelawolf - Radioactive
Att Yelawolf är en av de mest intressanta rapparna som dykt upp de senaste åren råder det ingen tvekan om. Med furiös energi och ett blixtrande flow, som han skickligt håller i schack i sina genomtänkta och välregisserade låtar, ger han röst åt en trasig del av Amerika där droger, arbetslöshet och hiphop är en del av vardagen för unga män oavsett hudfärg. Efter ett par år av mixtapes och firade gästframträdanden blev Yela signad av Eminem och nu är den efterlängtade storbolagsdebuten här. Som väntat en mer polerad affär än samarbetena med DJ Burn One, som här lyser med sin frånvaro. Men Yelawolf har så mycket integritet och begåvning att han ändå lyckas få denna kommersiella produkt att glöda. Lägstanivån är hög, och vissa låtar är rentav förkrossande bra – exempelvis Throw It Up, ett ljuvligt samarbete med Gangsta Boo och Eminem. Yela vill bli aktiv på radio och förtjänar att bli det.
BETYG: 5/6 (från Nöjesguiden)
Sophie Zelmani - Soul
Jag blev kär i Sophie Zelmani första gången jag hörde hennes debutsingel Always You. Det var en kärlek med komplikationer – jag var 13, till exempel – men den höll i sig i fyra album innan jag tröttnade. Men Sophie tröttnar inte på att viska sina minimalistiska halvbittra kärlekslåtar, ständigt uppbackad av Lasse Halapis gitarrspel och produktion, och hennes konsekvens är tillsammans med hennes unika sångröst det som gör henne till en beundransvärd artist. Soul är skivan som bartendern sätter på när den sista gästen har gått och minnena smyger fram ur den tysta natten. Ett snett leende. Imorgon är en ny dag.
BETYG: 4/6 (från Nöjesguiden)
annika flynners årsbästalistor 2011
William Morris, "The Strawbeery Thief", 1883
Årets 30 bästa skivor:
1. The Weeknd – House of Balloons
2. Alexis Weak – Till minne av…
3. G-Side – The One… Cohesive
4. Zomby – Dedication
5. ASAP Rocky – LiveLoveASAP
6. The-Dream – 1977
7. Britney Spears – Femme Fatale
8. Anna Järvinen – Anna själv tredje
9. Drake – Take Care
10. James Blake – James Blake
11. Rihanna – Talk that talk
12. Frank Ocean – Nostalgia/Ultra
13. M83 – Hurry up, we’re dreaming!
14. Bon Iver – Bon Iver, Bon Iver
15. Clams Casino – Instrumentals
16. Real Estate – Days
17. Kelly Rowland – Here I Am
18. Saigon – The Greatest Story Never Told
19. Thurston Moore – Demolished Thoughts
20. Lil B – I’m Gay (I’m Happy)
21. Girls – Father, Son, Holy Ghost
22. Roach Gigz – Roachy Balboa 2
23. Beyoncé – 4
24. Dirty Projectors & Björk – Mount Wittenberg Orca
25. Lil Wayne – Tha Carter IV
26. SBTRKT – SBTRK
27. Rebecca & Fiona – I love you, man
28. Iro Haarla Quintet - Vespers
29. Gil Scott-Heron & Jamie xx – We’re new here
30. Aleks – Inte längre fiender
Årets 30 bästa låtar:
1. Adele – Someone like you
2. The Weeknd – The Morning
3. The-Dream – Long gone
4. YC feat Future – Racks
5. Duvchi – Turtleduvs
6. The Rapture – How deep is your love?
7. Drake feat Rihanna – Take care
8. Lykke Li – I follow rivers (The Magician remix)
9. Dirty Projectors & Björk – All we are
10. G-Side feat G-Mane – Pictures
11. Thurston Moore – Benediction
12. World Tour – Sparks
13. Drake – Shot for me
14. ASAP Rocky – Trilla
15. Beyoncé – Countdown
16. Britney Spears – Til the world ends
17. Kelly Rowland feat Big Sean – Lay it on me
18. Rihanna – You da one
19. Mavado – Delilah
20. Lady Gaga – The Edge of glory
21. SBTRKT feat Sampha – Something goes right
22. Nottee – Don’t waste your light on me
23. Ester Dean – Take you to Rio
24. Kelly Rowland feat Lil Wayne – Motivation
25. Kreayshawn – Gucci Gucci
26. Stockholmssyndromet – Lårparti
27. Lykke Li – Sadness is a blessing
28. WU LYF – Concrete gold
29. Amy Winehouse – Between the cheats
30. J Mascis – Listen to me
Årets bästa albumtitlar:
1. Lil B – I’m Gay (I’m Happy)
2. J Mascis – Several shades of why
3. Squadda B – I smoke because I don’t care about death
4. Anna Järvinen – Anna själv tredje
5. Kajsa Grytt – En kvinna under påverkan
Årets bästa låtar som faktiskt kom förra året:
1. Chris Brown feat Tyga & Kevin McCall – Deuces
2. Kandi – Leroy Jones
3. Katy B – Katy on a mission
4. Cults – Go outside
5. Girl Unit – Wut
EDIT: gjorde ett par ändringar i årets bästa låtar-listan. Det är alltid svårt att välja ut 30 låtar, man får så många favoritlåtar under ett år, och det gäller att inte låta sig påverkas för mycket av i hur grad de olika låtarna är sönderspelade. Måste för övrigt säga detta om musikåret 2011: otroligt mycket som varit jättebra, men rätt få grejer som vänt ut och in på en och som man inte kunnat sluta lyssna på och som fått en att gå omkring med ett fånigt lyckligt leende. Eller så är det så mycket som har legat på samma höga kvalitetsnivå att man, öh, inte kunnat se träden för all skog.)
(EDIT 2: bytte ut Jennifer Lopez mot Irlo Haarla; jag har lyssnat mer på "Vespers" än på "Love?" i år. Men J.Lo fick ur sig ett par fantastiska låtar i "I'm into you" och "What is love?", och hela skivan är faktiskt bra.)
(EDIT 3: Nej, vet ni vad. Jag tog bort årets bästa filmer-listan nu eftersom jag varken hade med Mannen från Le Havre eller den fantastiska Oslo 31 augusti, som jag såg nu i helgen, på den. Detta, tillsammans med faktumet att jag ännu inte gjort någon årets bästa konserter-lista, gör att jag får återkomma med ett nytt blogginlägg med några bonuslistor. Vsg för info.)
play
Jag såg Ruben Östlunds "Play" häromveckan, tänkte skriva om den då men det har bara inte blivit av. Men i alla fall: den är så fantastiskt bra. Jag blev lycklig av att se den. Upprymd på ett positivt sätt. Dagen innan hade jag träffat en som sagt att hade han vetat att den var så hemsk så hade han aldrig gått och sett den, och hade den gått på tv så hade han bytit kanal. Och mitt biosällskap tyckte att den var riktigt jävla tung och mörk. Visst var den det - och visst satt jag många gånger med händerna framför ansiktet i biomörkret - men jag vet inte, den övervägande känslan av filmen var ändå att den var så fruktansvärt briljant.
Jag hade aktivt undvikit att läsa allt som skrivits om filmen, eftersom sånt kan förstöra. Jag hade sett att DN Kultur låtit Jonas Hassen Khemiri skriva en text som hette "47 anledningar till att jag grät när jag såg Ruben Östlunds film Play" men inte pallat läsa texten (delvis för att jag är rätt trött på allt utrymme Khemiri får i den tidningen, ibland får man intryck av att han och Ann Heberlein och Göran Greider är de enda frilansjournalister som accepteras), jag hade trott att han grät för att filmen var bra på 47 olika sätt. Men det var inte det han menade. Han fick en massa rasistiska vibbar av filmen.
Och han var inte ensam. Debatten har varit uppeldad och långvarig, och häromdagen läste jag Stefan Jonsson skriva i DN att Play "missar de andras perspektiv" och att efter slutet "kan ingen tittare undgå att fatta att problemet är just den svarta underklassen, invandringen och det mångkulturella Sveriges förvandling". Jonsson skriver att "allt det intressanta som filmen på en djupare nivå säger om den uppväxande generationens liv, fuskar Östlund bort genom att antyda att vad vi ser handlar om invandring och afrikaner." Alltså... tala för dig själv. Hela tiden tycker jag man får höra, och se på twitter, att filmen "kanske inte var tänkt att vara rasistisk, men den blev det ändå".
För det första: Play handlar inte om etnicitet. Invandring och afrikaner? Please. Den handlar om samhället. Så här ser det ut, så här fucked up är det. Det är smärtsamt att det finns fler invandrare i underklassen än i överklassen - ja. Det är smärtsamt att det finns fler vita i överklassen än i underklassen - ja. Men om det nu är så, skulle det inte vara falskt och förljuget att låtsas som något annat? Det uppfriskande med Play var att den var så obarmhärtigt realistisk. Invandrarkidsen är inga pliktskyldiga hjälteporträtt, inga gulliga Zozos, inga Khemiriska tankesultaner, inga mysiga ghetto superstars. Inget skit som folk kan se och sen gå hem från bion och tänka "jo, de där invandrarna alltså, de kanske inte är så hemska ändå". Att som filmregissör (eller konstnär i allmänhet) ha det som ambition är att begära för lite av sin publik - det här är 2011, alla ska fan fatta att det inte är skillnad på människor och människor, debatten får inte lägga sig på den grunda nivån, då har ju sverigedemokraterna vunnit. Man ska inte behöva försvara att invandrare finns. En invandrad svensk har lika stor rätt att vara precis vad som helst som en blond Johan Svensson - och förtjänar att bli behandlad likadant i ett filmmanus och på vita duken. Att göra en film om invandrare som är elaka - som tillåts ha denna egenskap - är det modigaste och mest antirasistiska som gjorts inom svensk film under hela 00-talet.
Är de svarta kidsen i filmen mer korkade än de vita? Nej, tvärtom är de väldigt sluga. Vad är det då som skiljer dem från de vita kidsen som blir rånade? Jo det ska jag berätta: pengar. Överklassen har något som underklassen inte har. Underklassen vill ha det överklassen har. Världen är materialistisk och det är så kapitalismen fungerar. Alltså jag blir mörkrädd här: tror folk att killar som rånar folk gör detta för att de är onda? Och att en skildring av någon som rånar någon annan är en skildring av ondska? Har alla glömt att vi lever i ett klassamhälle? Vem är det som är top dog och underdog - den som har pengar och prylar, eller den som måste råna och begå lagbrott för att få det? Vem är vinnaren i samhället - överklassen eller underklassen?
Play skildrar den här motsättningen mellan de som har och de som inte har - att de ena är vita och de andra är svarta är något som reflekterar hur det ser ut i Sverige 2011. Jag är ledsen, jag skulle gärna vilja att en realistisk film hade blandat i båda grupperna, men det hade inte varit realistiskt om filmen hade sett ut på det sättet (en av de vita överklasskidsen är iofs en adopterad asiatisk kille, en viktig brasklapp från Östlund). Det är inte filmen det är fel på, det är vårt ruttna segregerade samhälle.
Men filmen gör mer än så - den skildrar gruppsykologi och grupptryck på ett extremt nyanserat och trovärdigt sätt (en fortsättning på Östlunds "De ofrilliga" i den aspekten) och den skildrar hur fruktansvärt utsatt man är som barn. Jag minns själv hur det var att vara 13 år gammal och tvingas förhålla sig till den makt som de tuffa killarna på skolan hade och manifesterade. Det är en skräck. Det är ett hierarkiskt system som existerar. Man behöver inte bli slagen eller uttalat hotad för att bli tvingad till att göra något. Det är de sociala koderna, de intrikata mönstren av stolthet och status, som styr allt. Detta har jag aldrig sett fångat på film, i alla fall inte såhär bra, en eloge till Östlund bara för det.
Jag tror att många som ser filmen blir provocerade av att man som åskådare inte blir skriven på näsan. "Vad fan menar Ruben Östlund? Vad vill han säga? Varför för vi inte veta någonting om karaktärernas inre, eller deras bakgrunder? FY FAN VILKA ONYANSERADE OCH PSYKOLOGIBEFRIADE PORTRÄTT!" Men det är just det som skiljer Östlund från Colin Nutley, Kay Pollak och allt annat sånt piss. I svensk film beter sig människor aldrig som människor, de beter sig som parodier på teaterskådespelare. Säger saker som ingen skulle säga i verkligheten, men som skrivs in i manus för att det blir tydligt och praktiskt - min vän KV berättade att han varit och sett "Simon och ekarna", där ett replikskifte var typ:
- Varför gjorde du det?
- (tystnad) Hatet!
Vem fan säger så? Ingen jag eller du någonsin har träffat eller kommer att träffa. I Play säger ingen "varför gjorde du det?" och ingen kommer med något klatschigt psykologiskt substantiv som svar. Livet ser ju inte ut så. Istället är alla offer för sina positioner i de sociala hierarkiernas schackspel - det finns inte bara en motsättning mellan rika och fattiga och mellan tuffingar och mjukisar, utan också inom varje grupp.
I början, innan de vita killarna blir trakasserade av de svarta killarna, demonstrerar den vita killen Sebbe sin makt över sina kompisar genom att begära att en kompis ska ta ner ett par skor från hyllan på Stadium åt honom - "varför kan du inte göra det själv? - Men, gör det. - Okej." Såna småsaker kan tyckas obetydliga, men det säger någonting om relationen, om Sebbes relationer till sina vänner, om hans status i gänget. Han är deras självklara ledare - det är också han som är mest aktiv (både verbalt och fysiskt) i kontakten med det trakasserande gänget. Och i de svarta killarnas gäng finns det en annan hierarki - den som är smartast, kaxigast och pratar mest är den som bestämmer mest, och den som är blygast och mest tvivlande får känna av sin låga status genom att bli misshandlad när han väljer att gå sin egen väg. Att spänningarna inom rånargänget spelar stor roll märker vi i en scen där en av de svarta killarna är ensam med Sebbe - då visar han plötsligt prov på mänsklighet, och låter Sebbe ringa sin mamma. Han kan göra det när de andra tuffa killarna inte är med - så fort han sugs in i gruppen igen är hans manöverutrymme och mänsklighet försvunnen. Det är läskigt, men det är trovärdigt.
Play är en rå film. Inte för att det som de trakasserade killarna tvingas utstå (eller okej, det också såklart), utan för att den visar en helt pessimistisk bild av samhället. Det finns inget hopp. Det finns inget som kan rädda rika högstadieelever från fattiga högstadieelevers avundsjuka blickar. Det finns ingen vuxen som kan ingripa innan ett övergrepp har skett, ingen vuxen som vill ingripa när ett övergrepp sker, och ingen vuxen som vet hur han eller hon ska handskas med problemet när övergreppet redan har ägt rum (vi lever inte i ett "öga för öga, tand för tand"-samhälle, vårt tusenåriga arbete för att bygga civilisation och demokrati bygger på en strävan att slippa just en sådan laglöshet). Det finns inget som man kan säga till en kille som kommer från fattiga förhållanden och känner sig utanför samhället och inte har något hopp om att allt kommer vända och bli bättre, så han behöver faktiskt inte råna och trakassera och ha sig, om han sköter sig i skolan och är snäll så kommer det svenska samhället ta emot honom med öppna armar - man kan inte säga det till honom, för det är inte sant. Sverige kommer fortsätta diskriminera honom när han är 20, 30, 40, hela livet. Hur får man en brottsling - en person som gett upp tron på att samhället fungerar som det ska och att det är värt att följa samhällets normer - att lägga av med brottsligheten? Inte genom att "tala vett" med honom. Inte genom att straffa. Inget hjälper, säger filmens pessimism.
Det man kan göra är att förebygga brottslighet. Ta hand om barnen när de är riktigt unga, innan de hamnar snett, innan de ger upp tron på samhället. Men något sådant visar inte Ruben Östlund i sin film, och varför skulle han? Det där är ju en dröm, ett ideal, det motsvarar inte verkligheten. Varken den borgerliga alliansen eller oppositionen håller brandtal om att de vill satsa pengar på förorten, mer socialarbetare, fler och bättre dagis, polisanställda med socionom- och psykologkomptens, stationerade i de sjaskigaste förorterna. Nej, ingen lovar något sådant, för man vinner inte val på sådant, det innebär ju höjda skatter. Det här är det samhälle vi har, det samhälle vi förtjänar, de politiker vi har valt har format det här samhället. Integration har aldrig stått högst upp på agendan.
Jag tycker att Play är en fantastisk film. Den tar itu med något komplext, och den vågar göra det på ett konstnärligt nyanserat vis, inte på ett trubbigt plakatpolitiskt eller sentimentalt övertydligt psykologiserande. Minns ni Ray Charles-filmen "Ray"? De där färgglada flaskorna som hängde i trädet, barndomsminnet som återkom under hela Rays liv och fick förklara allt? Just så vill man inte att film (eller konst i allmänhet) ska vara. Övertydlighet och förenklingar är något vidrigt, något som förolämpar publikens intellekt. Alla skriker efter förklaringar - konstnären ska inte lyssna på dem. Det är kritikerns (och publikens egen) uppgift att tolka och analysera. Alla får givetvis tolka hur de vill. Men något man inte ska göra är att underskatta ett verk, och tro att det inte finns något mer än vad man ser vid första anblick. Bara för att en karaktär i en film inte pratar om sin barndom betyder inte det att han eller hon inte har en barndom. Bara för att en karaktär visar egenskaper som kyla betyder inte det att han är kall.
Ruben Östlund gör inte skillnad på svarta och vita. Han låter alla vara lika mycket människor i sina manus och i sina filmer. Jag säger det igen: att de svarta i Play är elaka och de vita är de som utsätts för elakheter, det beror inte på något annat än att Ruben Östlund vågar visa samhället som det ser ut. Nej, inte att "invandrare är problemet". Utan att orättvisa är problemet. Vi lever i ett segregerat klassamhälle och vi får aldrig glömma det. Och barndomen är brutal och socialdarwinistisk - vi bör heller aldrig glömma det.
de kallar sig mods
Modernism has longevity because it recognises two absolute facts. True style and quality never ever dates and that as long as there’s a money-go-round, there will always be someone wanting to dress up to fuck off a world that constantly wants to put you down.
- Paolo Hewitt, 1998
Jag läste ovanstående citat i somras och det fick mig att himla med ögonen av genans. Men det sammanfattar ganska bra vad modernism är (modernism i betydelsen en fortsättning på 1960-talets mod-subkultur, inte rörelsen inom konst, litteratur, arktitektur och musik under 1900-talets första decennier) och varför jag ogillar det.
Jag tycker att man bör fråga sig detta: vad ska man ha konst och kultur till? Vad är det bra för? Vilken funktion fyller det i livet? Varför är det viktigt för mig?
Alla älskar inte kultur, och det måste man inte göra, man kan vara nöjd med sitt liv utan det, och man kan vara missnöjd med sitt liv men behöva andra saker än kultur för att dämpa smärtan. Personligen känner jag dock att kulturupplevelser är viktiga för mig. Musik, film, litteratur och konst för livet lite vackrare, lite roligare, lite mindre meningslöst. Jag tycker att det ligger någonting i klichén att kultur vidgar ens vyer och öppnar upp ens ögon för andras liv. Man tas till andra platser, ser andra människors liv, känner andra människors känslor, blir den andre och förstår dennes känslor. Man lär sig empati på ett rätt praktiskt och konkret sätt, kan man säga. Och dessa känslor som uttrycks i tavlan eller dikten, känslor som inte är ens egna men som man antingen känner igen eller kan relatera till, de går upp i ens eget känsloliv, man blir berikad, man växer. Man blir större än sig själv.
Det är därför jag har svårt för kultur som är höger, eller svårt att förstå kulturälskare som är höger. Det som kultur gör med en är motsatsen till egoism. Man känner med andra. I den bemärkelsen är kultur politiskt, oavsett om det finns ett explicit dagsakutellt politiskt budskap eller ej. Man löses upp i sina konturer lite, blir lite mindre av en ö, blir lite mer av en del av mänskligheten. Man blir mänsklig helt enkelt. Och det är därför som jag tror att kultur är livsviktigt för mig personligen. Dödens oåterkallelighet är ännu mer brutal och outhärdlig om man känner sig som en ö. Men om man känner sig som en länk i en kedja - till sin familj, till hela mänskligheten - då blir döden aningens aning mindre meningslös.
Jag vet inte hur många tusen som har lidit och dött i Syrien, Lybien, Egypten och Jemen i år i sin kamp för demokrati och frihet. Eller hur många som har dött på alla andra ställen i världen av helt fel anledningar - media är ju som bekant väldigt selektiva i sin rapportering. Men det är många. Jag känner med dem. Jag skäms lite för att jag inte är mer politiskt aktiv. Men jag skäms inte för att jag låter just kultur ta en så stor plats i mitt liv. För kultur för mig närmare andra, genom att föra mig närmare mig själv, min kärna, min mänsklighet. Visst, det finns en dimension av verklighetsflykt i berusande kulturupplevelser. Men i grund och botten handlar det om att dyka ner i sitt känsloliv, ner i känsligheten i sig. För ibland är det den krassa verkligheten som är absurd och verklighetsfrånvänd, ibland är det den som får en att tro att livet handlar om andra saker än vad det handlar om. ICA kundkort och amorteringar på bostadslån har ingen betydelse. Det är känslor och relationer som har betydelse. Och kulturen hjälper oss identifiera våra känslor och förstå våra relationer. Det är vad jag tror.
Det är vad kultur och konst handlar om för mig. För en modernist är det annorlunda. Jag betvivlar inte att modernister älskar kultur lika mycket som jag gör. Det är bara det att de använder det på ett besynnerligt sätt. En modernists kulturkonsumtion ställs hela tiden i förhållande till andra människor och deras kulturkonsumtion. Det är viktigt att inte gilla sånt som alla andra inte gillar eller förstår sig på. Det finns hela tiden en positionering, en revanschlusta, en ilska. Ett hat, skulle jag vilja säga.
Modsen hatade överklassen som hade det så jävla lätt - för att positionera sig mot dem såg de till att ha ännu snyggare och mer genomtänkta kläder, lyssna på samtida afroamerikansk popmusik som "fienden" inte hade något intresse av och tog droger som var otänkbara i de präktiga salongerna. Morrissey hatade i princip alla människor i hela världen, han föredrog att omge sig med gamla popsinglar, bortglömda filmer och en handfull engelska författare, han byggde en egen liten värld kring denna privata kanon - något som blivit en modell för generationer av efterföljande modernister. Andres Lokko är väl Sveriges meste modernist, och hans inflytande märks på popartister som The Embassy och The Tough Alliance och populärkulturmedia som Rodeo och Throw Me Away. Fast Rodeo handlar inte längre så mycket om positionering, snarare präglas sajten av en öppenhet och pluralism, varför den med rätta blivit en enormt populär sajt.
Min tes är helt enkelt denna: man behöver inte hat för att känna kärlek. Man behöver inte positionera sig mot andra för att kultur ska bli meningsfull. Man kanske behöver det om man är 15 år gammal och bor i en håla där alla tycker att man är konstig, då ger modernist-attityden tröst och en välbehövlig egoboost. Och man kanske behöver det om man tillhör underklassen, då har populärkultur ett enormt syboliskt värde, se till exempel hur hiphop och dubstep uppstod - man skapar en egen konst om man är utesluten från etablissemangets konst- och kulturliv.
Men om man är vuxen och heterosexuell man och tillhör den vita medelklassen och har jobb och mediautrymme och ett visst inflytande? Vem är det som "constantly wants to put you down", som Paolo Hewitt skrev? Behöver man hålla på sådär om man är i den positionen? Kalla sig för modernist, se på kultur som något som är ens eget kontra något som tillhör alla, något man måste skydda och stoltsera med? "Wearing our pop art hearts on our sleeves", som The Embassy uttryckte det. Det koketta har jag oerhört svårt för. Om man ska tipsa om kultur, gör det, det är underbart och oerhört uppskattat, inte minst från min sida. Men om man namedroppar kultur inte för kulturens skull (att man tycker att den förtjänar att spridas) eller för sin omgivnings skull (jag tror att era liv blir berikade om ni kollar upp det här!) utan för sin egen skull (det här säger någonting om mig, det här är jag, varsågoda, have a look), det förstår jag inte alls. Eller jag förstår det, men jag tycker att det är ganska ointressant. Ens intresse för andra människor, i alla fall ens vänner, bygger ju på deras personligheter och egenskaper, deras känslor och erfarenheter. Tänk om man skulle värdera sina vänner efter hur god smak de har. Det vore ju helt sjukt.
Det jag har allra mest svårt för med modernism är att det är så antiödmjukt. Det är alltid vi mot dem, jag mot er, man visualiserar en skog av idioter som man vill ge fingret på ett subtilt sätt (genom att ha på sig en viss keps och lyssna på en viss artist). Det kanske finns idioter, men - orka bry sig om dem. Man har väl bättre saker för sig. Det pågår viktigare kamper i världen än den mellan svenskar med god smak och svenskar med mindre god smak.
Man behöver faktiskt inte vara positionerande för att vara en bra musikjournalist - se på Vassilis Bolonassos i P2:s fantastiska "Alltid på en söndag" eller Mats Nileskär i "P3 Soul", deras gärning genomsyras bara av en oerhörd kärlek till den musik de spelar och en innerlig lust att sprida den till så många som möjligt. Det ska sägas att Andres Lokko blivit mer ödmjuk med åren. På 1990-talet kunde han skriva saker som "Kent? Jag vet inte, jag har alltid haft svårt för svartklädda män som gillar synt. Men lyssna på dem ni, jag ska inte stoppa er." - enormt drygt och taskigt mot alla tonåriga läsare som i ett slag tvingades skämmas för att de gillade något så ocoolt som Kent. Nu riktar han inte så mycket sin penna mot sina dumma läsare längre, och han har till och med blivit mottaglig för kritik - exempelvis följdes den rättmätiga kritiken av hans antologier, att han bara skriver om män, av en viss skam och en flod av hyllningar till kvinnliga artister och författare.
I alla fall. Jag tycker att modernism är något omodernt, för det är inte 1960-tal längre och inte hellre 1990-tal, kulturvärlden är så mycket mer pluralistisk och demokratisk idag, det finns inte en ensam kanon som stipulerar vad god smak inom populärkultur är. Eller, en sådan kanske finns, men den faller på sitt eget grepp eftersom den formuleras av västerländska heterosexuella medelklassmän (som jag själv) och därmed har ett ytterst tveksamt värde. Och jag tycker att modernism är töntigt, för det signalerar distans och positionerande, ett "det här är kultur som jag förstår mig på och ni gör inte det, suckers"-tänkande som inte bara är omotiverat - det reducerar konst och kultur till en accessoar. Kultur är liksom större än att vara en språngbräda för förtryckta själars egon (även om den gör det också). Kultur fångar kosmos oändliga skönhet och mänsklighetens oändliga lidande (och en snygg tjejs röv en lördagkväll på Reisen, men det är egentligen en kombination av de två föregående). Kultur har ett värde i sig, alldeles oavsett hur fint det känns att upptäcka någonting som får en att känna som att man har fått en ny bästa vän. Jag tror att det är viktigt att ha det perspektivet. För kulturupplevelser är inte till för en själv, de är till för alla.
En annan sak. Modernister är ofta grabbiga i den bemärkelsen att de är tvärsäkra, de presenterar ett färdigt paket av god smak. Paketet, eller listan eller vad man ska kalla den, uppdateras i och för sig hela tiden - men den uppdateras i hemlighet och utan diskussion och tecken på tvivel. Lite som Kinas lagstiftning. Den attityden är macho och oödmjuk. Att inte kunna säga "jag vet inte", "jag har ingen åsikt, jag har aldrig reflekterat över det där" eller "den artisten har jag aldrig hört". En modernist har alltid varit nere med allting sedan dag ett, en modernist säger aldrig "jag är så glad för min kompis spelade den här skivan för mig, en helt ny artist för mig, jättebra faktiskt!" trots att det är så man ofta upptäcker musik eller vad som helst. Det är som med politiker, de får aldrig tappa ansiktet, aldrig säga "oj, det där har jag aldrig tänkt på", det är så mycket som står på spel - deras makt, den respekt de får från omgvingen, allt det står på spel. Men jag tror att man mår bra av att släppa garden och slappna av lite. Jag tror livet blir roligare då.
För en kulturälskare bör alltid vara öppen för nya upptäckter i kulturvärlden. En modernist kan stelna, sluta orka kolla upp nya saker (se till exempel på Morrissey) och förvandlas till en konservativ gubbe/gumma vars "god smak"-kanon måhända är genomtänkt men slutat uppdateras. En modernist kan givetvis också fortsätta att upptäcka nya saker och visa upp dem för omvärlden, som Andres Lokko på ett imponerande sätt fortsatt göra år efter år. Men jag tror att det blir lättare att vara öppen för nya intryck om man är ödmjuk, om man erkänner att man inte har koll på allt eller har en färdig åsikt om allt. Vad ska man med åsikter till egentligen? Det är kulturen som är viktig, inte ens välformulerade analys av och åsikt om den (något som jag själv måste påminna mig om då och då).
Igår var jag på Moderna Museet och såg en fantastisk utställning med Turner-Monet-Twombly. Cy Twombly var en helt ny upptäckt för mig, jag blev helt däckad av hans sensuellt berusande, blodfyllt livsbejakande och ödesmättat melankoliska tavlor. Jag vill inte ha Twombly för mig själv, jag vill inte reducera honom till en symbol för min identitet. Jag vill att alla ska gå dit och se och uppleva hans konst (framförallt i denna utställnings briljanta kontext). Om ni känner för det, det kanske inte är allas cup of tea (det var någon besökare igår som sa "det är ju bara klotter!"), men jag vägrar gå med på att bra konst är något som vissa utvalda människor förstår och som idioterna aldrig kommer förstå.
Alltså - jag vill inte framställa mig som god och sympatisk här, och jag vill inte framställa någon annan (allra minst min vän Kristofer) som mindre sympatisk. Jag tänkte bara att jag skulle förklara varför jag har problem med modernism och att kalla sig själv för modernist. Jag kan väl sammanfatta det såhär: det behövs inte.
Cy Twombly, "Petals of fire"
