dubbelrecension: arca - arca och actress - azd



Elektroniskt

Arca
”Arca”
(XL/Playground)
Betyg: 4

Actress
”AZD”
(Ninja Tune/Playground)
Betyg: 4

Darren Cunningham, alias Actress, och Alejandro Ghersi, även känd som Arca, är olika varandra musikaliskt och verksamma i olika scener. Men båda är Londonbaserade män som skapar elektronisk, huvudsakligen instrumental musik, båda har samarbetat med tunga namn i popvärlden (Björk, Kanye West och FKA Twigs i Arcas fall, Damon Albarn i Actress) och båda befinner sig just nu på toppen av sina förmågor.

Avantgardeprinsen Arcas tidigare album har sett bra ut på pappret men varit svåra att älska. I hans abstrakta musik möts sylvassa syntetiska stråkattacker och fräsande knottriga beats, men han har fokuserat mer på att skapa dramatiska stämningar än att skriva låtar. Det ändras med detta självbetitlade tredje album. Här finns en vilja att gräva lite djupare, stanna i känslan, utforska den. Svårgenomträngligt ibland, men betydligt oftare smärtsamt vackert.

Actress distinkta sound är baserat i techno men med en smutsig, murrig och skev ton och ett märkligt organiskt sväng. Efter ett par dödsbesatta skivor är ”AZD” en pånyttfödelse – Actress själv säger att han nu associerar sin musik till krom. Och ”Faure in chrome”, som bygger på samplingar av Gabriel Faurés rekviem inlindade i radiobrus, är det mest inspirerade och naturliga mötet mellan klassisk musik och modern electronica som jag hört.

Bästa spår: ”Saunter” (Arca) och ”Runner” (Actress)

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

(Dagens Nyheter 2017-04-15)


sean paul på berns



Sean Paul
Scen: Berns, Stockholm
Betyg: 4


När Sean Paul från Kingston slog igenom med sitt andra album ”Dutty rock” 2002 blev han snart flitigt anlitad som gästvokalist av amerikanska hiphop- och R&B-artister, det moderna dancehallsoundet blev en trend inom denna musik, och i förlängningen blev dancehall en gång för alla en del av det allmänna popbruset.

Det var inte givet att just han skulle få rollen som den moderna jamaikanska musikens messias, för Sean Paul var inte en exceptionellt strålande stjärna. Som sångare var han begränsad, som toastare lät han inte så tuff, och han var varken ung eller snygg. Men han var på rätt plats vid rätt tid, han kämpade hårt för att pusha sin karriär och han skrev refränger som det var lätt att skråla med i.

Ett och ett halvt decennium senare är dancehall hetare än någonsin. Och Sean Paul, som under några mörka år urvattnade sin musik genom att ängsligt anpassa sitt sound till amerikansk radiopop, är nu inne i en ny andning av sin karriär med glimrande singlar som Tory Lanez-duetterna ”Tek weh yuh heart” och ”LUV (remix)”. Som gästvokalist toppade han i fjol singellistorna både i USA och Storbritannien.

Så det är en artist full av självförtroende som gör entré på ett utsålt Berns. Med sig har han två kvinnliga dansare, en backup-rappare och en DJ. Men framför allt har han en arsenal av hitsinglar som här hörs i sitt rätta sammanhang: på ett stort dansgolv som kokar av energi, sexualitet och glädje. Stämningen är närmast karnevalisk när Sean Paul bränner av ”Gimme the light”, ”We be burnin’ (recognize it)” och finalnumret ”Temperature”.

Sean Paul gör även en cover av gitarrkillen Ed Sheerans ”Shape of you”, vårens monsterhit som framgångsrikt approprierar dancehallrytmer. Som för att understryka att den jamaikanska musiken nu står i mainstreamkulturens centrum. Kontrasten är stor till Sean Pauls egen fem år gamla ”She doesn’t mind”, från tiden då han anpassade sig till fläskig EDM-pop. Publiken dansar inte lika piggt till den.

Sean Pauls utstrålning – en snäll lufsande björn snarare än en självlysande sexsymbol – ger honom en särskild charm som doftar ödmjukhet. Han verkar genuint glad att så många vill komma till hans konserter och dansa till hans musik. Hans röst har värme, hans rytmer har hetta, och i en och en halv timme är Stockholmkvällens bistra regnkyla raderad.

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

(Dagens Nyheter [nätupplagan] 2017-04-14)

pianorecital med pierre-lourent aimard i stockholms konserthus



Pierre-Laurent Aimard
Musik av Nikoaj Obuchov, Aleksandr Skrjabin, Claude Debussy och Ludwig van Beethoven.
Scen: Konserthuset, Stockholm.
Tid: 2 tim.
Betyg: 5

Två dagar efter terrorattacken som har förvandlat Stockholm ger fransmannen Pierre-Laurent Aimard en pianorecital i Konserthuset, ett stenkast från Drottninggatan där tragedin ägde rum, och inleder med att tillägna konserten attackens offer och deras närstående. 

Aimard ber också publiken att inte applådera mellan verken som framförs i konsertens första halva, eftersom han inte vill att stämningen ska brytas. Det välplanerade programmet består av musik komponerad på 1910-talet. I centrum står den fascinerade ryssen Aleksandr Skrjabin, som i sin egensinniga musik smälte samman religiös mysticism, upplöst tonalitet, erotisk laddning, teosofi och färglära. Hans nionde pianosonat, ”Svarta mässan”, får här ett spännande förspel i form av Nikolaj Obuchovs ”Révélation” och ett lika effektfullt efterspel, fyra av Claude Debussys etyder. 

Obuchov är en yngre och mindre känd tonsättare än landsmannen Skjabin, och inspirerad av denne. I hans komprimerade stil hörs dock även ett eko av Erik Saties verk från 1890-talet. När ”Révélation” – vars olika satser heter saker som ”Döden”, ”Satans ångest” och ”Sanning” – sömlöst glider in i Skrjabins svarta mässa är det framförallt rytmen som förändras. Från att tassa fram några steg i taget börjar musiken ringla fram som en svart flod i helvetet.

När så Debussys etyder tar vid är det som om floden rinner ut ur kaoset och in i vår värld, i ett solljus som är neutralt, varken ont eller gott, bara kallt och klart. Genom att plocka ut endast några få av etyderna på detta vis fylls dessa tekniskt avancerade träningsstycken med mening, de blir som kryddor eller kommentarer till de föregående verken. 

Efter paus bjuder Aimard på Beethovens ”Hammarklaversonat”, en bjässe som påminner mer om en symfoni än ett pianostycke. Även i den långsamma satsen finns dramatiken hela tiden runt hörnet och i finalen låter de frenetiska tonerna som högerhanden hamrar fram som en hysterisk kör av änglar som långsamt landar på jorden. Mäktig musik, briljant framförd.

När konserten är slut och Pierre-Laurent Aimard är på väg ut från scenen med tackblommorna i handen hejdar han sig. Han bryter upp buketten och strör rosorna över scengolvet. Symbolen kan inte misstolkas. Därefter ger Aimard oss ett extranummer: Bachs gudomligt enkla och rena preludium i C dur. Han spelar så stillsamt och innerlighet, mina ögon tåras. Ibland säger konsten det enda som är värt att säga. Aimard går av scenen för sista gången och torkar sig om kinderna. En oerhört stark konsert.

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

(Dagens Nyheter 2017-04-12)

blänk - weary soul



Rap
Blänk
”Weary soul”
(Grind)
Betyg: 3

Blänk gick från en frejdig mix av melodiös rap och färgglad electro till dovare klanger, lugnare tempon och vuxet vemod. ”Weary soul” bygger vidare på detta sound. Klas Granströms innehållsrika beats är ännu vassare denna gång men Simon Trabelsi är fortfarande en blek rappare. Det är inget fel på hans flow och melodikänsla, men hans texter är för klichéfyllda och humorbefriade för att göra låtarna rättvisa. Sångerskan Lina Öhman erbjuder en intressant kontrast, men det finns ingen riktig kemi mellan de två vokalisterna, det märks att de har bott i olika världsdelar i många år. Resultatet: modern melankolipop som låter ytlig och ganska opersonlig, om än snygg.

Bästa spår: "Running"

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

(Dagens Nyheter 2017-04-08)

bob dylan på stockholm waterfront


<3 <3 <3

Bob Dylan
Scen: Stockholm Waterfront, Stockholm
Betyg: 4

När Bob Dylan gled in i sin så kallade ”never ending tour” i slutet av 1980-talet påbörjades också en förvandling i hans konstnärliga identitet: från låtskrivare och artist till musiker först och främst, en ödmjuk tjänare av den amerikanska musikskatten. En artist som ger konserter inte för att han måste av ekonomiska eller karriärsstrategiska skäl utan helt enkelt för att det är det hans gärning går ut på, det är hans roll i livet: att spela musik för människor, berika andras liv med sånger.

Förändringen har smugit sig på. I början av 1990-talet gav Dylan ut ett par skivor med inspelningar av traditionella folksånger (i samma veva gjorde han en cover av den romantiska popsången ”You belong to me” från 1952, vilket kan ses som en prototyp till de senaste årens odyssé genom äldre tiders kärlekssånger). Från och med 2001 års ”Love and theft” har Dylans album spelats in med hans smidiga turnéband och producerats av honom själv, och även om de bestått av nyskrivna låtar har de genomsyrats av en vision om hur rock’n’roll lät precis innan den blev rock’n’roll på 1950-talet: en pigg och spontan mix av country, elektrisk blues och poppig jazz.

På sina senaste album har Bob Dylan tagit det logiska steget i sin utveckling och svept sin omsorgsfullt vävda estetik runt ”the great American songbook”, det vill säga de odödliga kärlekssångerna från Broadway, Tin Pan Alley och Hollywood från 1900-talets första hälft. Han gör motsatsen till alla kitschiga projekt som andra artister gjort, som reducerat dessa magiska sånger till ytligt mys med svulstiga stråkarrangemang och Frank Sinatra-komplex. Dylan räddar denna låtskatt genom att tränga in i kärnan i varje sång och sjunga den naket och innerligt.

När Dylan uppträder live sluts cirkeln. För han och hans lilla orkester tolkar dessa klassiska sånger och Dylans egna gamla hitlåtar med samma attityd och samma kärlek. Och med samma frihet – sedan många år tillbaka framför Dylan sina mest välkända låtar med annorlunda sångmelodi och tempo. Det funkar väldigt fint i vissa fall (”Don’t think twice it’s all right”) och mindre lyckat i andra (”Tangled up in blue”), men det låter i alla fall aldrig tråkigt.

Dylans sångröst har alltid låtit mer uttrycksfull än fläckfri, men den är mindre skrovlig och oskön nu än för några år sedan. Coveralbumen tycks ha tagit fram mjukheten i den, och den låter påfallande berörande för alla som någon gång förälskat sig i den. Dylan glöder framförallt när han sjunger dessa ballader, bland andra ”Melancholy mood”, ”Full moon and empty arms”, en underbar ”Autumn leaves” och avslutande ”Why try to change me now”. Men även i de egenskrivna balladerna från senare år: ”Long and wasted years”, ”Soon after midnight” och ”Standing in the doorway”.

Jag hade personligen hellre hört en hel balladkonsert istället för halvinspirerat småstompiga versioner av ”Highway 61 revisited” och ”Desolation row”, men de gamla hitsen möter stort jubel, och den ödmjuke musikern Bob Dylan vill ju inte göra sin publik besviken. Fast den som vill ha överraskningar blir kanske besviken ändå – hela 13 av konsertens 21 låtar framförde Dylan under sina senaste konserter i Sverige 2015.

Något mellansnack är det inte tal om, och det märks inte på något sätt att Dylan har tilldelats Nobelpriset i litteratur och avkrävs en Nobelföreläsning för att få sina prispengar. Men hur mycket man än älskar Bob Dylan som textförfattare är det Dylan som musiker som hans konserter handlar om. Och på den fronten levererar han galant.

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

(Dagens Nyheter 2017-04-03)

"la gioconda" på malmö opera


Hitten! Här med Jussi :) 

”La Gioconda”
Opera av Amilcare Ponchielli.
Libretto: Arrigo Boito.
Regi: Staffan Valdemar Holm.
Scenografi & kostym: Bente Lykke Møller.
Med: Elena Mikhailenko, Maria Streijffert, Géraldine Chauvet, Paulo Ferreira, Fredrik Zetterström, Insung Sim m.fl.
Malmö operaorkester med Malmö operakör och Malmö operas barnkör.
Dirigent: Alberto Hold-Garrido.
Scen: Malmö opera.
Längd: 3 tim 15 min inkl paus.

En sak man inte är bortskämd med när det gäller opera är libretton med riktigt bra språk. Så länge musiken är vacker, sånginsatserna starka och dramatiken effektiv kan man gå med på det mesta, och en fantastisk aria blir inte sämre bara för att den innehåller klichédrypande formuleringar. Men när librettot är riktigt skarpt, som det alltid är när Arrigo Boito håller i pennan, då ryser man av välbehag.

Boito är mest känd för att ha hjälpt Verdi tillbaka från sin förtidspensionering, och skrev de lysande librettona till mästarens två sista operor ”Otello” (1887) och ”Falstaff” (1893). Men långt innan dess var han känd som en poet, librettist och tonsättare som utmanade den rådande operaestetiken i Italien på 1860-talet. Hans libretto till Ponchiellis ”La gioconda”, som hade urpremiär 1876, är fullt av fantastiska metaforer (exempelvis i Gioconads och Lauras duett i akt II, en verbal duell om vem av dem som älskar Enzo mest) och engagerande rollfigurer.  

Även Ponchiellis musik är strålande i denna hans mest kända opera, den är melodiös och tjusigt orkestrerad rakt igenom, men tonsättaren var sämre på dramaturgi. Det går alldeles för snabbt när personerna på scenen förändras i sitt sinnelag – framförallt Giocondas skifte från mordiskt hat till osjälvisk hjälpsamhet i den andra akten och Enzos förvandling från bittert aggressiv till milt tacksam i den sista – och det är lite synd. Ponchielli var inte lika skicklig som Verdi på att göra Boitos texter rättvisa.

Handlingen är tagen från en pjäs av Victor Hugo, men Boito har kryddat den på många vis och förlagt den i Venedig under skräckväldet på 1600-talet. Kvinnan som kallas för La Gioconda bryr sig bara om två saker i världen: sin blinda mamma och pojkvännen Enzo. Den sistnämnde lämnar henne dock kvickt när han återser sin gamla flamma Laura, som emellertid är gift med en mäktig adelsman med klara psykopatdrag. Samtidigt är Barnaba olyckligt kär i Gioconda och går från osympatisk till monstruös när han inte får som han vill. En operaskurk som känns som en prototyp till den sataniskt onde Jago i ”Otello”.

I det pålitliga radarparet Staffan Valdemar Holm och Bente Lykke Møllers händer blir operan en generös familjeföreställning, om nu hedersrelaterat våld och självmordsproblematik kan räknas som familjeunderhållning. Men regin lättar upp med sin närhet till humor och noggranna förmänskligande av alla rollfigurer – till och med festscenen i akt III, som egentligen bara är en ursäkt för att bjuda på ett balettinslag enligt grand opera-genrens mall, vibrerar av liv och realism. Scenografin är helt enastående – Mussolinimonumental arkitektur, överklassens bländande guldpalats, gränder där solen aldrig når ner. Och i akt II förvandlas en vy mot ett ångfartyg elegant till en vy från övre däck, där fönstergluggarna blir till natthimlens stjärnor. Kostymen accentuerar atmosfären av 1930-tal och fascismens närhet. Som för att påminna om att populism och den starkes rätt inte upphörde att gå hem efter 1600-talet.

Sångmässigt imponerar framförallt Elena Mikhailenko i titelrollen och Maria Streijffert som den ömsinta lidande modern. Kemin mellan Paulo Ferreiras Enzo och Géraldine Chauvets Laura är väl sådär, men det är ändå ett kärlekspar som det aldrig riktigt är meningen att man ska heja på. ”La gioconda” handlar mer om ensidig kärlek, om projektion och besatthet, och om hur man handskas med att drömmar kraschar mot verkligheten. Giaconda själv är den enda rollfiguren som har ett överjag, som brottas med sina känslor och lyckas gå emot dem. Likt Humphrey Bogart i slutet av ”Casablanca”. Men hon får ett slut som är mer La Scala än Hollywood.

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

(Dagens Nyheter 2017-03-27)

the jesus and mary chain - damage and joy

 

Rock
The Jesus and Mary Chain
”Damage and joy”
(ADA/Warner)
Betyg: 2

Man kan inte prata om The Jesus and Mary Chains kvaliteter utan ta sig an det knepiga begreppet coolhet. För det som skilde bröderna Jim och William Reid från alla andra indieband när de dök upp i mitten av 1980-talet var inte bara att de hade ett nyskapande sound, skrev starka poplåtar och gav legendariskt stökiga konserter. Utan också att de helt enkelt var fruktansvärt coola.

Titta bara på videon till gruppens tidiga singel “Just like honey”. Bandmedlemmarna ser perfekta ut i sina svarta kläder, rufsiga frisyrer och nollställda ansiktsuttryck. De var kompromisslösa i sin konst, vägrade att tona ned eller ens försöka tygla rundgångens oväsen, vägrade sjunga om andra saker än ”honung” och ”godis”. De hade ett bandnamn som lät betydelsebärande och mystiskt, men framför allt egensinnigt och coolt. De var outsiders som kom från Glasgow, långt från tjusiga London, de kom underifrån och släppte sin första singel på spjutspetsetiketten Creation, och de hade ingenting till övers för det fluffiga syntsound som dominerade dåtidens popmusik.

Efter sitt klassiska debutalbum ”Psychocandy” upphörde dock The Jesus and Mary Chain att vara musikaliskt nyskapande, och efter uppföljaren ”Darklands” slutade de även skriva glimrande poplåtar (med några undantag, som den fina singeln ”Sometimes always”). Kvar fanns bara ambitionen att vara ett coolt indierockband.

Men i samma sekund som coolheten blev viktigare för Jim och William än berusande melodier och uppfriskande ljudbilder tappade de allt som hade gjort dem intressanta och livsviktiga. De blev ett tomt skal, nästan en parodi på sig själva. Bandet, som alltid präglats av brödernas uppslitande bråk, splittrades under turnén som följde på 1998 års ”Munki”.

Sedan ”Psychocandy” har ett oräkneligt antal indieband inspirerats av den skivans oemotståndliga ljudcocktail. 00-talets retrotrender för garagerock och shoegaze har hållit det positiva minnet av gruppen vid liv, och mer moderna akter har framgångsrikt uppdaterat soundet med sprakande elektronik i stället för traditionella rockinstrument. Så när The Jesus and Mary Chain nu släpper sitt första album på nitton år, tio år efter att de började spela live igen, är det inte som anakronismer utan som ett band som är en del av samtiden.

Tyvärr förvaltar de inte denna chans särskilt väl. ”Damage and joy” har ett välpolerat jämntjockt 90-talssound. Låtmaterialet är ingen sammanhållen enhet utan består till hälften av nyinspelningar av låtar som Jim och William Reid har gett ut på olika håll sedan 2006. Några är duetter mellan Jim och olika sångerskor och bygger på exakt samma Lee Hazlewood/Nancy Sinatra-kontrasteffekt som bandet fulländade redan på ”Sometimes always”. Melodifragment av den låten dyker upp i inte mindre än två av de nya duetterna, så slappt är låtskrivandet.

Det är ingen usel skiva, men bristen på utveckling och inspiration är anmärkningsvärd. Det skulle kunna ha hettat till i textraden ”I hate my brother and he hates me” (i ”Facing up to the facts”), men den pseudocoola rocken med sina hukande melodier bara tuffar på, och Jim snäser ur sig dessa ord lika lojt som när han sjunger ”I got a pistol in my pocket, it’s gonna shoot its load” i ”Get on home”. För övrigt en trött upprepning av ”Write records release blues” från 1993.

The Jesus and Mary Chain är alltså tillbaka men inte pånyttfödda. Men de låter i alla fall som The Jesus and Mary Chain.

Bästa spår: ”Presidici (et Chapaquiditch)”

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

BONUS: Fem andra brödrapar som gjort fantastisk musik ihop

1. The Everly Brothers: ”It’s all over” (1965)
De inspirerade Simon & Garfunkel, The Beatles och The Beach Boys men ingen grupp sjöng finare stämsång än Don och Phil Everly. Här sjunger tenoren Phil melodistämman för ovanlighetens skull medan barytonen Don harmoniserar, över ett drömskt cembalokomp.

2. Alessi: ”Seabird” (1976)
Tvillingbröderna Bill och Bob Alessi från New York räknas till den mysiga genren yacht rock, eller soft rock som den också kallas. På denna tidiga singel skapar de popmagi med hjälp av tassande trummaskin, varmt elpiano och bitterljuva fågelmetaforer.

3. Donnie & Joe Emerson: ”Baby” (1979)
Med ”ooh-ooh”-körer, en dämpat trånsjuk melodi och ett sublimt repetitivt komp vaggas lyssnaren ut i ett mörkt, mjukt och skimrande kosmos. Ariel Pinks cover fick många att upptäcka bröderna Emerson, som släppte en enda skiva 1979 och därefter försvann.

4. K-Ci & JoJo: ”All my life” (1998)
Jodeci var en av de tuffaste och mest framgångsrika manliga R&B-grupperna under 1990-talet. När bröderna K-Ci och JoJo Hailey bröt sig loss från gruppen skapade de något helt annat: en skinande innerlig kärleksballad som samplar en gammal Paul Anka-låt.

5. Boards of Canada: ”Amo Bishop Roden” (2000)
Bröderna Reid (The Jesus and Mary Chain) och de andra bröderna Reid (The Proclaimers) i all ära, men den skotska musikhistoriens finaste brödraduo är Michael Sandison och Marcus Eoin som trollar fram modern ambient med såväl tunga beats som djupt vemod.

(Dagens Nyheter 2017-03-25)


yung sherman - innocence



Hiphop
Yung Sherman
"Innocence"
(Year0001)
Betyg: 4

Sad Boys-hajpen verkar ha ebbat ut, sorgligt nog. Trions frontfigur Yung Leans mixtape ”Frost god” som kom i december blev i stort sett ignorerat, trots att det var den bästa samling låtar han släppt på länge. Att Yung Sherman, den ene av Sad Boys två producenter, inte medverkade på den skivan får nu sin förklaring: han har haft fullt upp med sin solodebut, ep:n ”Innocence”.  Yung Sherman har inte gjort lika mycket väsen av sig eller blivit lika hyllad som Sad Boys andra producent Yung Gud, vilket är lite orättvist, eftersom han är en briljant beatkompositör med en egen röst. Han kanaliserar med sina turkosa syntslingor samma intensivt romantiska Ibiza-nostalgi som The Tough Alliance gjorde för tio år sedan, men med större nyansrikedom. ”Innocence” är en bagatell, men en förtjusande sådan.

Bästa spår: "I D C"

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

(Dagens Nyheter 2017-03-18)

NK Bokhandel 22 mars, Berwaldhallen 23 & 24 mars!


N. Keezy, som Boot Camp Clik skulle säga


Berweezy! Den trappan har man gått i några gånger :) 

Om man vill höra mig babbla om klassisk musik, lyssna när jag spelar upp några vackra stycken som jag tar upp i min bok och köpa och/eller få boken signerad så finns det inte mindre än tre tillfällen nästa vecka för den som bor i Stockholm. Onsdag 22 mars kl 18:00 är det författarträff med mig på NK Bokhandel, plan 3. "Vin och snacks 20 kr (ord. pris 88 kr)" läste jag på deras hemsida nu, det låter ju underbart. Och sen har jag konsertintroduktioner till två konserter på Berwaldhallen, torsdag 23 mars kl 18:00 och fredag 24 mars kl 18:00, det är i parkettfoajén dvs längst ner. Konserten börjar kl 19 båda kvällarna och det borde vara möjligt att gå på konsertintroduktionerna utan att gå på konserten, alltså är det gratis. Men jag rekommenderar verkligen att gå på konserten eftersom den verkar så himla bra! Sångaren och dirigenten Barbara Hannigan är en sensation, och programmet innehåller Debussys "Syrinx", Ligetis "Atmosphères" (båda är med i min bok) och verk av Sibelius, Berg och Bartók (som alla är med i min bok, men med andra verk än de som framförs här). Läs mer på Berwaldhallens hemsida.

Denna vecka är jag för övrigt med i ICA-Kuriren i en mysig intervju! Shout out till ICA :) Jag jobbade på ICA Linero som sommarjobb när jag var 24, vilket riktigt gamla Annika Flynner-läsare kanske minns. Det var inte så fett. Men men. Älskar fortfarande ICA:s mozzarellapizzor.

morrissey

 

Morrissey och The Smiths har räddat många tonåringars liv. Inte mitt. Jag började lyssna på The Smiths först i vårterminen i trean (då jag införskaffade ”Louder than bombs” och ”The queen is dead”), några månader innan jag fyllde 19, och just då hade det äntligen vänt för mig - min långa ökenvandring genom ensamhet och ångest hade precis tagit slut, jag hade hittat människor som än idag tillhör mina bästa vänner. Jag blev berörd av mörkret och desperationen i vissa av låttexterna, de påminde mig om känslor jag nyss hade haft, men det var inte längre mitt liv. Jag uppfylldes snarare av den berusande energin i låtar som ”Panic” och ”Cemetery gates”. Jag kände också irritation för att jag hade varit så dum och väntat så länge med att lyssna på dessa skivor. Morrissey hade kunnat bli min bästa vän, om jag bara hade lärt känna honom lite tidigare, gärna fyra år tidigare. Han hade kunnat lära mig att vända utanförskap till stolthet, sorg till ilska, apati till eld. Istället lyssnade jag som en galning på gammal soul och ny hiphop och tröstade mig med ren eskapism. Nåväl, jag överlevde även på det viset.

Några år senare, året då jag fyllde 21, upptäckte jag Morrisseys ”Vauxhall & I” eftersom en tjej jag blev ihop med då lyssnade mycket på den. Jag tyckte att det var en helt fantastisk skiva. Än idag är det en av mina absoluta favoritskivor. Samtidigt: den hade kanske betytt någonting annat för mig om jag inte varit förälskad och lycklig när jag upptäckte den? Den vackert lugna resignationen i ”Now my heart is full” och den fritt fallande ångesten i ”Speedway”, skivans två bästa låtar om du frågar mig, fick liksom inte riktigt fäste i min själ, jag bara beundrade dem på avstånd. Det är kanske en helt meningslös sak att vara bitter över – att man mådde för bra när man upptäckte Morrissey. Men jag är inte riktigt bitter, jag försöker bara förstå varför jag aldrig blev en fullblodsfan trots att han verkligen var min kopp te.

Det är ju så himla bra låtar, så starka texter, en så underbar sångröst. Och mer än så – sättet som Morrissey skapade sin egen värld på, att genom titlar, låttexter och skivomslag etablera ett eget universum av kultur och mysiga referenser, det har jag alltid tyckt varit så fascinerande. ”I tried to live in the real world instead of a shell / but I was bored before I even began”. Många artister har kanske gjort det mer eller mindre, men i Morrisseys fall är det extremt, hos honom finns det ingen gräns mellan verkligheten/samtiden och hans kompakta drömvärld. Ett mentalt pojkrum som odlas som en lyxig trädgård – han kanske ser fler filmer, köper fler sjutumssinglar och läser fler böcker, men det är alltid filmer från samma tid, artister från samma svunna era, böcker av samma författare. Han utvecklas inte, han har ingen lust att utvecklas, pojkrummet fortsätter att vara ett pojkrum, långt efter att Morrissey blivit vuxen. Att vara uttråkad och vilja flytta hemifrån, att längta efter att lämna sin trista uppväxtort, den känslan är alltid närvarande även när Morrissey inte sjunger om den direkt. Och hatet mot alla som inte förstår, det ack så oklädsamma bittra hatet, det kan Morrissey inte heller släppa. Ett hat som är helt normalt och kanske till och med sunt om man är 16 år gammal, men som blir märkligt och en smula patetiskt om man är 30+ eller, som Morrissey, medelålders.

Häromdagen började jag lyssna på Morrissey igen. Det började med att jag fick lust att höra ”Everyday is like sunday”, sen ville jag höra hela ”Vauxhall & I” och den var så himla bra, sen kunde jag inte sluta. Jag gjorde en playlist med allt som Morrissey gjort i kronologisk ordning, sedan kokade jag ner det till de låtar som jag tycker är hans 50 bästa, och nu kan jag inte lyssna på något annat. Det är så fruktansvärt bra musik! Här är min playlist om någon är intresserad.

Det känns kul att lyssna på Morrissey nu, för det känns som få artister passar sämre in i Stockholm 2017 än han. Han är en vit, medelålders man som gillar gitarrock, har sagt rasistiska saker, skrivit en roman med fruktansvärt pinsamma sexskildringar och aldrig förstått sig på cool dansmusik. Han röstade säkert för Brexit. Han är så fel, fruktansvärt ohipp. Det är skönt. Men det är också trevligt att lyssna på honom nu, när jag är så långt från tonåren och det livet och det lidandet. I år fyller jag 35, jag tycker om mitt liv och jag är inte ensam. Att lyssna på ”Last night I dreamt that somebody loved me” får mig inte att känna att den handlar om mitt liv, eller om ett liv jag levde tills alldeles nyligen. Jag kan se nyktert på den, det är bara en låt (och just i det fallet, inte världens bästa låt, men rätt bra). Och så är det med alla hans låtar – de handlar inte om mig, de handlar om honom. Jag kan uppskatta dem på ett annat sätt, se dem som konstnärliga verk snarare än som min dagbok. Och min fascination och ömhet för Morrissey, denna fullständigt unika och helt underbara artist, har blivit större än någonsin.

Jag tycker om mörkret hos Morrissey. Jag blir berörd av det. Jag tycker också om hans anglofili, hans fåniga humor, hans språk och hans naivitet. Han poserar inte – han är extremt medveten om allt han gör och hur han framställer sig själv, visst, men de impulserna kommer så att säga från en ren plats, från en innerlighet. Från honom själv, inte från ett ängsligt begär att tillfredsställa andra. Jag tycker också väldigt mycket om hans sångröst och hans elegant glidande melodier. Fast mest tycker jag om mörkret, det fina mörkret, rädslorna, nakenheten. Det är bra att lyssna på sådan musik även när man inte mår dåligt, för att påminna sig om vad livet är, hur det kan kännas, och var man kommer ifrån. Som Håkan Hellström sjöng: parkbänken är aldrig långt borta.

Allt som Morrissey och The Smiths gjort är inte bra, och vissa låtar är bra men så uttjatade att jag inte pallar lyssna på dem igen. Därför är det så skönt att lyssna på en playlist med mina favoritlåtar istället för de vanliga skivorna – jag slipper ”Girlfriend in a coma”, ”Ask”, ”This charming man” och några andra. Och Morrisseys soloskivor, som med undantag för ”Vauxhall & I” är hysteriskt ojämna, framstår nu som extremt starka. Playlisten börjar lämpligt nog med ”Back to the old house” från 1983 och jag hade tänkt låta den sluta 1995 (”Southpaw grammar”, som visserligen inte finns på Spotify, makrerade slutet på Morrisseys storhetstid), men jag kunde inte låta bli att ta med 1997 års ”Alma matters” och 2004 års ”The first of the gang to die”. Så spellistan slutar med två jublande poplåtar som får mig att dansa framför spegeln och sjunga med. Det känns också fint på något sätt, att man ändå kan rita den utvecklingskurvan i Morrisseys tidslinje: från inåtvänd ångest och blockering  till charmerande livsbejakande. Han sjunger om sig själv även i ”The first of the gang to die”, tror jag, men med distans och stolthet. Det är en berättelse om en märklig hjälte. He stole all hearts away.

robert schumanns "paradiset och perin" i berwaldhallen



”Paradiset och perin”
Av Robert Schumann
Sveriges Radios Symfoniorkester
Radiokören
Dirigent: Daniel Harding
Solister: Christiane Karg (sopran), Ida Falk Winland (sopran), Virginie Verrez (mezzosopran), Andrew Staples (tenor), Joachim Bäckström (tenor), Ludwig Mittelhammer (baryton).
Scen: Berwaldhallen, Stockholm.
Tid: 2 timmar, 15 minuter.
Betyg: 4

En peri är ett slags odödligt, välsinnat andeväsen i den persiska mytologin. Perierna härstammar från fallna andar och är därför uteslutna från paradiset. Irländaren Thomas Moores episka dikt ”Paradiset och perin” från 1817 handlar om en peri som inte trivs på jorden och gör allt hon kan för att komma till paradiset. Berättelsens romantiska ofullständighet och melankoliska sökande appellerade till Robert Schumann, som 1843 förvandlade dikten till ett sekulärt oratorium.

Schumann älskade litteratur, men framför allt var han en konstnär som längtade till paradiset, i bemärkelsen genialiteten, den mystiska och vidunderliga inspirationen som tonsättarna som Schumann dyrkade hade tillgång till, men inte han själv. Säkerligen identifierade han sig med perin, som genom flit och godhet till slut kommer till himlen – på motsvarande sätt gjorde Schumann sin läxa och komponerade i alla statustunga genrer för att bli en Stor Tonsättare.

Att suckande drömma sig bort och ständigt längta vidare är ett typiskt tema för romantikens konst, och det är även orientalismen, vurmen för det exotiskt avlägsna. Men musikaliskt låter ”Paradiset och perin” väldigt europeisk – det som är nyskapande är snarare själva formen: en poetisk opera för konserthusen. Ändå är det lite tråkigt att oratoriets tre delar som utspelar sig i Ghazni (Afghanistan), Egypten och Libanon inte låter textens mustiga miljöbeskrivningar färga av sig på musiken, som är tryggt parkerad i Tyskland hela verket igenom.

Hur som helst är Daniel Harding en känslig uttolkare av Schumanns musik, och lockar fram det bästa ur både orkester och kör. Bland solisterna imponerar framför allt tenoren Andrew Staples som gör berättarrösten, samt Joachim Bäckström och Ludwig Mittelhammer i skinande biroller.

Christiane Karg som gör perin sjunger vackert och kraftfullt men lyckas tyvärr inte gestalta den skörhet och desperation som är en så viktig del av rollen. Hon låter aldrig som om hon tvivlar på att hon kommer nå sitt mål, eller som om hela hennes liv hänger på att hon gör det.

Det som gör ”Paradiset och perin” till ett sekulärt oratorium är inte bara avsaknaden av Bibeltext utan framför allt verkets individualistiska fokus: godhet som medel för att uppnå ett själviskt mål. Men med den eleganta och lyxigt storslagna musiken får Schumann publiken att sympatisera med perin, och med honom själv. På Berwaldhallen blir det en smaskig triumf för, inte godhet, men för den romantiska konstens förtjusande kraft.

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

(Dagens Nyheter 2017-03-12)

nathan fake - providence



Elektroniskt
Nathan Fake
”Providence”
(Ninja Tune/Playground)
Betyg: 4

När Nathan Fake släppte sitt ljuvliga debutalbum ”Drowning in a sea of love” 2006 fick den funktionella dansmusiken från hans tidiga singlar sällskap av influenser från Boards of Canadas suggestiva tunga grooves och M83:s sentimentala synth-shoegaze. Blandningen gjorde Nathan Fake unik, men hans flitiga dj-karriär efter genombrottet färgade av sig på hans efterföljande album, mer enkelspåriga och lättglömda.

När han nu släpper sitt fjärde album är det efter en kris som resulterade i en flera år lång skrivkramp och en omstart på nytt skivbolag med ett uppdaterat sound. För första gången använder sig Nathan Fake av vokalister på ett par spår, med experimentellt snarare än poppigt resultat. Och i ”Remain” och i titelspåret gör han ångesttechno i ett ödesmättat promenadtempo. Ett styrkebesked.

Bästa spår: "Degreelessness", "Remain"

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

(Dagens Nyheter 2017-03-11)

jättefin recension av min bok i sydsvenskan!


Sydsvenskan var den första tidning jag skrev en text jag fick betalt för. Det var sommaren eller hösten 2001 och det var någon sorts krönika i deras fredagsbilaga Dygnet Runt. Nu har Tor Billgren som är kritiker där recenserat min bok och skrivit jättesnälla saker, jag blir så glad! Här kan man läsa :)

youtube-intervjuad av anna christoffersson!

 

Den fina artisten Anna Christoffersson har på sin YouTube-kanal startat en serie där hon intervjuar diverse kulturfreaks, i detta första avsnitt intervjuar hon mig och vi pratar om klassisk musik! En riktigt mysig intervju om musik och konst som ägde rum på Filmhuset förra veckan :) 

Ett signerat exemplar av min bok "Den andra musiken" lottas ut - om man vill vara med i tävlingen är det bara att dela filmen från YouTube på sin Facebook och skriva att man vill ha boken så att Anna ser det (vilket man nog enklast gör om man taggar hennes officiella Facebooksida när man skriver) senast den 24 mars!

författarträff på hedengrens bokhandel torsdag 9 mars!



Eftersom jag handlat böcker på Hedengrens ända sedan jag flyttade till Stockholm känns det extremt stort! :)) Info på deras hemsida: