jireel - 18

Rap

Jireel

”18”

(Nivy/Universal)

Betyg: 3

 

Den yngsta generationen av svenska hiphopartister är friare än de föregående – de är mindre präktigt sentimentala, mindre pliktskyldigt politiska, mer intresserade av att ha roligt och göra poppiga klubblåtar som oblygt sneglar på samtidens amerikanska hitsound. Jireel fyller 18 år samma dag som detta debutalbum släpps men är redan etablerad, efter ett pärlband av singlar, den suveräna epn:n ”Jettad” och fina priser på årets P3 Guld och Grammisgala. Förväntningarna på detta album är höga – tyvärr infrias de bara delvis. Beatsen är mer tillrättalagda än tidigare, låtarna innehåller mer sång och mindre rap, det är glesare mellan de riktigt fyndiga textraderna och Jireels attityd är nu mer gulligt snäll än sexigt cool. Han håller på att slipas till en popartist. Förvisso en utmärkt popartist.

 

Bästa spår: ”Força”

 

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli


Kungliga hovkapellet i stockholms konserthus

Kungliga hovkapellet

Musik av Richard Strauss.

Solist: Agneta Eichenholz, sopran.

Dirigent: Alexander Soddy.

Scen: Konserthuset, Stockholm.

Konsertlängd: 2 tim 15 min inkl paus. 

Betyg: 4.

 

Många av romantikens tonsättare hade ett nära förhållande till naturen och ville skildra sina starka naturupplevelser i sin musik. Beethoven med sin pastoralsymfoni, Schumann och Wagner som bägge fascinerades av floden Rhen, Mahler som lät idyllisk natur utgöra kontrast till plågade människopsyken i flera symfonier. 

 

Richard Strauss skiljer sig från sina föregångare genom att älska naturen men ha ett postromantiskt, avmystfifierat och ickeandligt förhållande till den. ”En alpsymfoni” som uruppfördes 1915 är hans maffiga gestaltning av en dagslång vandring i alperna. Det är en skildring som inte är en symbol för något metafysiskt, utan motivet (och skickligheten i utförandet) är ändamålet i sig. Lite som fotorealism inom måleri. Konst som är mer snygg än djup, men inte för den sakens skull helt opersonlig.

 

Det känns passande att Kungliga hovkapellet framför detta orkesterverk när de gästspelar på Konserthuset. De slipper trängas och gömma sig i det orkesterdike på Kungliga operan som är deras hemmaplan, de kan breda ut sig på konsertscenen och andas frisk luft likt musikens berättarjag på dennes alpina utflykt. De spelar fint under den charmigt entusiastiske och glade Alexander Soddy, men det finns en anledning till att detta verk inte framförs oftare: det är helt enkelt oproportionerligt långt. Nästan en timme av musikalisk fotorealism blir lite för mycket.

 

En annan av Strauss tondikter, ”Till Eulenspiegels lustige Streiche” från 1895, inleder konserten. Det är ett mindre episkt verk än alpsymfonin – en sorts farsartad kortfilm som med musik frammanar berättelsen om en fräck spjuver och hans hyss. Lättare att smälta och väldigt fartfylld, synd bara att själva storyn är ganska ointressant och att upplösningen – Till Eulenspiegel förs till galgen och avrättas – kommer lite väl abrupt. Men i sin rena berättarglädje är det ändå underhållande musik.

 

Konsertens höjdpunkt är de fyra sånger för sopran och orkester som Strauss komponerade 1948, året då han fyllde 84 och även året innan han gick bort. Dikterna av Hermann Hesse och Joseph von Eichendorff som Strauss valt ut handlar alla om den annalkande döden och han klär lyhört och ödmjukt de gripande raderna i de vackraste orkestertyger som han kan sy upp. Agneta Eichenholz röst tycks växa för varje sång, och i den sista av dem, ”Im Abendrot”, skapar hon och hovkapellet lika stark musik som den bästa av Strauss operor.

 

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli


jenny wilson - exorcism

Indie

Jenny Wilson

”Exorcism”

(Gold Medal/Border)

Betyg: 5

 

Den starkaste konsten, den som når allra längst in hos den som tar del av verket, är den konst som kommer av att skaparen ställer något på spel, offrar något av sig själv, blottar en öm punkt. Det som blottas måste inte nödvändigtvis vara något mörkt och sorgligt – det kan lika gärna handla om naiv kärlek eller barnslig glädje – men det är nog ändå vanligast att denna typ av självutlämnande konst handlar om något smärtsamt. Ett trauma som måste bearbetas.

 

Men att en konstnärlig utövare väljer att göra detta, offra sig själv, blotta sitt sår, leder inte automatiskt till stor konst. Det är detta som är det läskiga (utöver blottandet i sig), det är det som gör att något sätts på spel. Det finns inga garantier för att det ska bli bra, för att det ska vara värt besväret. Att som artist behandla en traumatisk och djupt privat erfarenhet och inte förmå göra materialet rättvisa, att bara få ur sig något platt och klichéfyllt – vilken mardröm.

 

Jenny Wilson är, som tur är, en fantastisk artist. Inte nog med att hon vågar gå allra längst in i det såriga och jobbiga – på ”Exorcism” behandlas två fruktansvärt plågsamma upplevelser – hon är dessutom så litterärt välformulerad, musikaliskt skicklig och sylvasst fokuserad att hon kommer tillbaka med en bländande stark skiva. Men det är inget vackert ljust sken som bländar utan ett kusligt och tragiskt.

 

Jenny Wilson har aldrig varit rädd för att vara personlig. På första soloalbumet ”Love and youth” (2005) gjorde hon osentimentala nedslag i sin barndom och tonårstid. På andra skivan, mästerverket ”Hardships!” (2009), förvandlade hon krassa men poetiska rapporter från livet som småbarnsmamma till en unik musikresa som tycktes korsa Joni Mitchells ”The hissing of summer lawns” med D’Angelos ”Voodoo” och ett par österländskt doftande melodier. Låtarna på den skivan var så starkt att hon återbesökte dem på dubbelalbumet ”Blazing” (2011) där de fick stötas och blötas i både kollektivistisk gospel och experimentell ambient.

 

Senaste skivan, den hyllade och Grammisbelönade ”Demand the impossible!” (2013), skapades i efterdyningarna av Jenny Wilsons kamp mot sin bröstcancer. Trots läckert producerad musik och tungt personligt ämne tycker jag att det är hennes minst intressanta album. För här gick hon aldrig riktigt in i smärtpunkten, hon höll sig utanför med armarna i kors, signalerade att hon var kaxig, orädd och stark. Sådana gestalter kanske behövs, inte minst kvinnliga sådana i en mansdominerad musikvärld, och på sätt och vis framstod Jenny Wilson som en svensk Beyoncé på sitt mest ”Survivor”-självsäkra kamphumör. Men inom konst är svaghet alltid mer intressant än styrka.

 

Och på ”Exorcism” erbjuder Jenny Wilson oss sin svaghet. Hon vågar visa sig svag, bräcklig och mänsklig. Hon tar ett djupt andetag och sedan låter hon den traumatiska floden välla fram.

 

Många av skivans låtar handlar om en våldtäkt. Den skildras på olika sätt, med olika grad av närhet till händelsen och med olika känslor i fokus (uppgivenhet över könsmaktsordningen i ”Disrespect is universal”, ilska i titelspåret), men alltid ur offrets perspektiv. Hela tiden kläs texterna i elektronisk musik som är kongeniala med ordens temperament. I ”Rapin*” höjs och sänks tempot på ett subtilt sätt, som om musiken följer berättarens puls.

 

Andra låtar handlar om en destruktiv kärleksrelation där berättarjaget blir utpsykat och emotionellt dränerat av en allt annat än kärleksfull partner. Dessa låtar, som har något mjukare sångmelodier, är om möjligt ännu mer drabbande. Och det är uppenbart att den exorcism som albumtiteln hoppas på tar sikte lika mycket på dessa upplevelser.

 

Man skulle kunna säga att ”Exorcism” är metoo-epokens första mästerliga popalbum, men det vore att reducera skivan. Det privata är visserligen politiskt här. Men framförallt är det en tour de force av en artist som offrar sig själv, går in i minnenas törnesnår och kommer ut med en gnistrande svart pärla.

 

Bästa spår: ”It’s love (and I’m scared)”

 

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

 

BONUS: Fem andra exempel på musikalisk exorcism.

 

John Lennon ”Mother” (1970)

John Lennon växte upp utan sina föräldrar och hans mamma dog när han var 17. Efter att ha lämnat The Beatles gick Lennon i primalterapi, skrek sig fram till sin barndoms trauman och skrev denna fantastiska låt till sitt legendariska första soloalbum. 

 

Nirvana ”Where did you sleep last night” (1994)

Finalnumret på Nirvanas bästa album, liveskivan ”MTV Unplugged in New York”, är en cover på en gammal Leadbelly-låt. Här kanaliserar Kurt Cobain all sin ångest, vänder ut och in på sin själ med sin sång. Fem månader efter inspelningen tog han sitt liv.

 

Gang Starr ”Moment of truth” (1998)

Det finns många hiphoplåtar om depression och självdestruktivitet. Just denna sticker ut för att Guru så nyanserat och dramaturgiskt kraftfullt rappar om hur han är nära att ta sitt liv men hur han lyckas få allt att vända. Hypnotiskt vackert beat.

 

Lady Gaga ”Til it happens to you” (2015)

Precis som Jenny Wilson har Lady Gaga förvandlat en personlig erfarenhet av våldtäkt till terapeutisk pop. Det lite svulstiga i denna powerballad (gjord till en dokumentärfilm om våldtäkt) kontrasteras fint mot refrängens torrt bistra konstaterande.

 

Frida Hyvönen ”Fredag morgon” (2016)

Precis som Jenny Wilson har Frida Hyvönen skildrat ett destruktivt kärleksförhållande där en berättarjaget dras in i en mörk spiral och långsamt bryts ned av sin partner. En lång och otroligt stark ballad som har fått ett enormt genomslag.


konshens - it feel good



Dancehall
Konshens
”It feel good”
(Subkonshus/Empire)
Betyg: 3

Dancehall är livsbejakande musik, en genre som hyllar nuet, kvällen, fest, dans, kroppslighet, sexualitet, hoppet om kärlek. Logiskt nog är denna genres dominerande format singlar och inte album. Konshens har inte släppt ett album sedan 2012 års ”Mental maintenance” som flirtade med gammeldags rootsreggae. En stil han därefter tog avstånd från, till förmån för klubbig och kommersiell dancehall, och det var först då han blommade ut som artist. Nu är det dock albumdags igen, eftersom Chris Brown-remixen av mästerverket ”Bruk off yuh back” har gjort att Konshens står på gränsen till ett brett crossovergenombrott, och den internationella popvärlden fortfarande kretsar kring album. Tyvärr är dock låtarna här, med ett par undantag, betydligt mjäkigare än tidigare toppsinglar som ”Wine yuh body”.

Bästa spår: ”Turn me on”, ”Body feel good”

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

(dn.se 2018-03-16)

rapsody på debaser strand



Rapsody
Scen: Debaser Strand, Stockholm
Betyg: 4

35-åriga Rapsody upptäcktes av den kreddiga hiphopproducenten 9th Wonder i mitten av 00-talet. Hon togs under hans vingar och knöts till hans skivetikett Jamla när den startades. Jay-Z hörde henne, blev imponerad och gjorde en deal med Jamla om att ge ut Rapsodys musik under hans mer muskulösa skivbolag Roc Nation. Med sitt andra album ”Laila’s wisdom” som släpptes i höstas nådde Rapsody ut till betydligt fler än indiehiphopvurmare, fick fina recensioner och blev Grammynominerad.

9th Wonder, som givetvis har producerat många Rapsody-låtar genom åren, är också med henne som DJ på hennes pågående turné. Han framstår som en storebrorliknande figur som bokstavligen har hennes rygg. Visserligen har Rapsody rejält med både självförtroende och rutin. Men det är en uppförsbacke att försöka göra karriär inom musikbranschen som kvinna, mörkhyad och inte fotomodellsnygg, vilket hon skildrar i låtar som ”Black & ugly”. Hon poängterar i ett mellansnack att hon inte vill bli refererad till som kvinnlig rappare eller femcee utan som ”a motherfucking beast”.

Den främsta utmaningen som Rapsody har när det gäller att nå en stor publik handlar dock inte främst om kön utan om den 90-talsnostalgiska inriktningen på hennes musik. I alla tider har den mest intressanta hiphopen blickat framåt; att vara traditionalist har alltid kopplats till konservatism och autenticitetsideal som är lika snobbiga som tråkiga. Det finns allergier som är mindre vetenskapligt godtagbara än den klåda jag känner när jag hör Rapsody tjata om ”the real” i var och varannan låt.

Som tur är handlar Rapsodys musik inte enbart om att rappa med klassiskt flow över duktiga boombap-beats. Vissa av hennes låtar har personliga och sårbara texter, som ”Ridin’” med den lakoniska refrängen ”Went searching for myself / and I ain’t found shit”. 

Men det som räddar konserten är framförallt att Rapsody är en så oerhört karismatisk liveartist. Mellansnacken är varmare och mer avslappnade än vad som är vanligt från amerikanska rappare, och när ljudet krånglar kör hon en spontan freestyle med publikens handklapp som ackompanjemang. Hon bjuder upp en kille på scen och dansar förföriskt med honom till allmänt jubel, och när hon sedan framför sin mest dansgolvsvänliga låt ”Sassy” (med en refräng som parafraserar poeten Maya Angelou) bjuder hon upp ett gäng tjejer som skapar en furiös dansfest.

Rapsody är en artist som är bättre än sina låtar, och live är hon onekligen en best.

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

(dn.se 2018-03-12)

hailu mergia - lala belu



Jazz
Hailu Mergia
”Lala belu”
(Awesome Tapes From Africa/Playground)
Betyg: 4

Den etiopiska groovemusik som uppstod på 1960-talet, en mix av jazzjammande, funktrummor och inhemsk melodik, har en särskild doft, en oändlig charm. Walias Band, med den självlysande keyboardisten Hailu Mergia, tillhörde denna scen. Mergia hoppade dock av gruppen efter USA-turnén 1981 – han ville inte tillbaka till diktaturen Etiopien utan valde att stanna kvar, även om det innebar att hans musikkarriär begravdes och han fick bli taxichaufför istället. På senare år har han fått en comeback, tack vare sensationella återutgivningar av hans obskyra gamla inspelningar, och ”Lala belu” är hans första skiva på 15 år. Inspelad med den basist och den trummis som han turnerat med de senaste åren låter musiken relativt rak och konventionell men samtidigt ljuvligt svängig. Och ibland rörande vacker.

Bästa spår: ”Yefikir engurguro”

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

(dn.se 2018-03-09)

kendrick lamar i globen



Kendrick Lamar
Scen: Ericsson Globe, Stockholm
Betyg: 3

Den hiphop som idag är popmusikens största genre är inte samma typ av hiphop som växte fram under 70-, 80- och 90-talet. Dagens hiphophits är melodiösa låtar med tung bas, hookar som man inte får ur skallen och ganska okomplicerade texter som oftast handlar om kärlek, sex och partydroger. Denna musik låter ofta fantastiskt bra. Men den gamla skolans hiphopartister, som inte försökte göra något annat än att rappa så snyggt, snabbt och smart som möjligt, imponera på omgivningen och knäcka konkurrenternas självförtroende, de har mer eller mindre raderats från musikbranschen.

Med ett undantag: Kendrick Lamar. Han är både tekniskt bländande och omåttligt populär. Inte sedan Eminems glansdagar har en rappare blivit en så stor stjärna enbart genom att rappa. De två delar en sur grundinställning, att hellre le snett än varmt. Men medan Eminem hade en ganska jobbig pendelrörelse mellan tramsig clownhumor och fradgatuggande hatutbrott rör sig Kendrick Lamar mellan politisk medvetenhet, kristen självrannsakan och kaxigt revirmarkerande. 

Trots sina oerhört välskrivna texter är inte Kendrick Lamar mindre macho än någon annan. Fast där andra rappare skryter om hur mycket de äger föredrar Kendrick att rappa om hur mycket vassare han är som artist jämfört med alla andra. Han har visserligen rätt i sak, men hans föraktfulla överlägsenhet och strängt kritiska blick gör att han inte alltid är så lätt att älska. Speciellt inte när han sedan det mästerliga albumet ”good kid, m.A.A.d city” från 2012 har gått i en musikalisk riktning där han väljer beats att rappa över som hellre låter duktiga än svängiga.

Kendrick Lamar har blivit en bättre liveartist än sist jag såg honom, 2013. Fortfarande använder han sig av ett liveband med bullriga rocktrummor, men numera döljs åtminstone musikerna från scenen, så det blir tack och lov inget showigt jammande. Scenbygget är ganska snyggt och liknar insidan på ett enormt rymdskepp. 

Kendrick, som är lika vitklädd som sin scenografi, är oftast ensam på scenen och fyller upp den imponerande väl. Men ibland får han sällskap av en dansare som inte tillför något alls, och när hon är utklädd till svärsvingande ninja ser det enbart töntigt ut. De påkostade filmsekvenserna som dyker upp då och då, i vilka rapparen spelar en kung fu-hjälte vid namn Kung Fu Kenny, är lika aparta – som om Kendrick Lamar vill omfamna den breda publiken med lite spexig buskis. Men den generöst tilltagna pyrotekniken piggar upp, liksom den höjbara plattformen i mitten av publikhavet där Kendrick dyker upp och framför den fantastiska ”Money trees”.

Merparten av låtarna är hämtade från senaste skivan, den överproducerade och halvtrista ”Damn”, men den stora och unga publiken är minst sagt med på noterna. Singeln ”Humble”, med sin stränga text som egentligen är artistens ord till sig själv i spegeln, blir i arenasammanhang en enorm moralistisk hiphopbomb som får hela dansgolvet att vaja. Det är som en Public Enemy-konsert med Chuck D utbytt mot biskop Vergérus från ”Fanny och Alexander”. Det är den näst sista låten; Kendrick Lamar avslutar med ”God” där han, kanske inte jätteödmjukt men väldigt hiphop, konstaterar att han känner sig som Gud. 

En tillfredsställande konsert som får extra skjuts av det lyxiga förbandet: James Blake. En stor arena är faktiskt helt rätt för hans episka ballader – äntligen får den wobblande basen i ”Limit to your love” knocka så som den ska. Och av de nya låtarna är den Suicide-liknande upptempolåten ”Loathe to roam” ett fyrverkeri till hit.

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

(dn.se 2018-03-04)

tracey thorn - record



Pop
Tracey Thorn
”Record”
(Caroline/Universal)
 Betyg: 3

Fram tills nu har Tracey Thorn gjort allting rätt. Hon var med i bandet Marine Girls som tonåring, släppte ett avskalat och skarpt soloalbum som 20-åring, träffade Ben Watt och bildade Everything But The Girl med honom. Duon utvecklades från sophistipop till folkrock till modern klubbpop. I samma veva gästade hon Massive Attacks magnifika singel ”Protection”.

Thorn och Watt blev indie-Englands mysigaste kärlekspar. De har inte bara musik och barn gemensamt utan även en litterär ådra: båda har skrivit två böcker var och hon är dessutom krönikör. När hon återupplivade solokarriären med ”Out of the woods” var det med stilig värdighet. Uppföljaren ”Love and its opposite” var ännu starkare, julskivan ”Tinsel and lights” oändligt angenäm och hennes sparsmakade soundtrack till ”The falling” toppen.

Men ”Record” är en besvikelse. Låtskrivandet är inte svagt – att få en kvinna i övre 50-årsålderns perspektiv är inget indievärlden är bortskämd med – men låtarna förstörs av gräslig produktion. Återigen har Ewan Pearson anlitats som producent, men medan han tidigare skapade smakfulla arrangemang har han nu gått vilse bland tjocka syntmattor och hopplöst daterad discorock. Det är verkligen trist, för i en annan ljuddräkt hade dessa låtar nog förmått beröra mer. Nu skapar de mest ljumma leenden.

Bästa spår: ”Face”

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

(dn.se 2018-03-02)

"aida" på kungliga operan



”Aida”
Opera av Giuseppe Verdi.
Libretto: Antonio Ghislanzoni.
Med: Christina Nilsson, Ivan Defabiani, Katarina Dalayman, Johan Edholm, Lennart Forsén m.fl.
Regi: Michael Cavanagh.
Scenografi, kostym och mask: Magdalena Åberg.
Kungliga Hovkapellet och Kungliga Operans kör.
Dirigent: Pier Giorgio Morandi.
Scen: Kungliga Operan, Stockholm.

Det är lätt att bli avundsjuk på teaterns värld. En teaterpjäs kan regissören leka ganska fritt med och skapa en radikalt egensinnig version av. Men eftersom alla ord som yttras i opera är kopplade till musik är det svårt att kapa repliker eller göra tillägg i en opera utan att man gör våld på verket. 

Det man kan göra, och som också är vanligt, är att med hjälp av scenografi och kostym förlägga en operas handling till en helt annan miljö än vad som ursprungligen var tänkt. Michael Cavanagh (som tidigare har regisserat John Adams ”Nixon in China” på Kungliga Operan) har en annan lösning när han tar sig an Verdis ”Aida”. Denna väldigt 1800-talstypiska fantasi om forna Egypten som har blivit anklagad för sunkig orientalism av Edward Said, en opera som skriker efter modernisering – men hur? 

Cavanagh väljer att inte rucka på grundhandlingen, men istället fyller han de partier av operan som inte har sång med massor av ny handling, där sångarna får vara skådespelare till hundra procent. Den långa triumfmarschen är här motsatsen till festlig segerparad med eller utan elefanter på scen, istället skildras krigets fasor på ett briljant sätt och krigshjälten Radamès får ett nytt psykologiskt djup. I Verdis original utvecklas han knappt, här förvandlas han från morsk patriot till apatisk anti-machoman med posttraumatiskt stressyndrom.

Även dansen som inleder akt II utnyttjas smart. Istället för att slavinnorna dansar exotiskt inför prinsessan Amneris, en scen som bäddar för kritik för både manlig och västerländsk blick, fokuserar denna uppsättning på vad dessa kvinnor faktiskt är: slavar, förtryckta arbetare. Och deras dans är här ingen uppvisning för härskarna utan en simpel lek med varandra under en kort paus från det ständiga slitet. Torftigheten i leken, som ändå får de stackars slavinnorna att tänka på annat och skratta lite, är en poäng i sig.

Mest intressant är ändå att operans korta orkesterförspel här får utgöra en epilog, en bild för vad som sker efter att operan är slut: Amneris har tagit sitt liv. Och när pappa kungen förskräckt upptäcker detta väcks ett litet hopp om att något faktiskt kan komma att ändras bland patriarkerna och deras krigiska mentalitet.

”Aida”, som hade premiär 1871, handlar visserligen om krig, nationalistisk lojalitet och bestämda pappor, men kärnan är ändå triangeldramat mellan den etiopiska slavinnan Aida, den egyptiske militären Radamès och den egyptiska prinsessan Amneris. Aida och Radamès älskar varandra men deras folk är i krig med varandra. Amneris är olyckligt kär i Radamès, och hennes utveckling från naiv hoppfullhet via tvivel, bitterhet, flammande hat och desperation till bottenlös sorg gör henne till operans starkast utmejslade karaktär. 

Katarina Dalayman är underbar som Amneris. Ivan Defabiani har en stark röst och gör en fin tolkning av Radamès (och sätter nästan det knepiga pianissimoslutet på hitlåten ”Celeste Aida”). Och unga Christina Nilsson sjunger helt fantastiskt – att ge henne huvudrollen som Aida var ett modigt, roligt och helt rätt val. Aida är en något statisk rollfigur, men Nilsson lyckas ändå smidigt gestalta hennes skifte från blyg och kuvad till beslutsam kvinna.

En minst lika stor stjärna är dock Magdalena Åberg. Hennes scenografi och kostym är vansinnigt snygg, och det är häpnadsväckande hur lyckat allt gifter sig med ljusdesignen (signerad ”Dracula”-regissören Linus Fellbom) och högst motiverade videoprojektioner.

En fräschare och vassare ”Aida” för vår tid går knappt att föreställa sig.

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

(dn.se 2018-02-25)

ravyn lenae - crush ep



Soul
Ravyn Lenae
”Crush”
(Atlantic/Warner)
Betyg: 4

Det är inte ovanligt att soulartister, speciellt kvinnor, börjar unga – Rihanna var 17 när hon släppte sin debutsingel, Beyoncé var 16 när Destiny’s Child debuterade och Aretha Franklin var endast 14 när hennes första skiva kom. Så kanske bör man inte bli chockad av att Ravyn Lenae var 16 när hon gav ut sin första ep, ”Moon shoes” från 2015, och nu är framme vid sin tredje ep, nyss 19 år fyllda. Vad som däremot är slående är hur kreativ och produktiv den unga sångerskan är, hur snabbt hon utvecklas musikaliskt. ”Crush”, ett samarbete med Steve Lacy från The Internet, som inte bara har producerat utan också sjunger duett med Lenae på ett par låtar, är det mest melodiösa och sensuella som hon har släppt hittills. Det är neosoul som inte är retromysig och flummig utan rak, svängig och modern.

Bästa spår: ”Sticky”

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

(dn.se 2018-02-23)

belle and sebastian - how to solve our human problems



Pop
Belle and Sebastian
”How to solve our human problems”
(Matador/Playground)
Betyg: 3

Mellan åldrarna 20 och 27 led Stuart Murdoch så mycket av kroniskt trötthetssyndrom att han inte klarade av att jobba, han blev isolerad, levde utanför livet. Men till slut började han skriva låtar. Belle and Sebastians tidiga, legendariskt försiktiga popmästerverk bör ses i det ljuset. Sedan blev hans hälsa bättre, han blev troende, började älska att turnera och blev vän med livet. Självklart blev Belle and Sebastian ett annorlunda band i och med detta. De har alltid gjort snäll och trevlig musik, men sedan början av 00-talet har den inte varit det som livsviktig eskapism utan som soundtrack till en ångestfri tillvaro. Förra skivan var en hemsk discoflirt, denna (som istället flirtar med bandets ep-trilogi-koncept från 1997) är klart bättre. Men musiken och texterna talar inte samma språk.

Bästa spår: ”Best friend”

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

(Dagens Nyheter 2018-10-17)

bach reborn



”Bach reborn”
Svenska Kammarorkestern
Verk av Johann Sebastian Bach, Olga Neuwirth och Brett Dean.
Solister: Claire Chase och Alissa Rossius (flöjt), Roger Olsson (violin), Brett Dean och Tabea Zimmermann (viola).
Dirigent: Thomas Dausgaard.
Scen: Konserthuset, Stockholm.
Speltid: 1 h 45 min.
Betyg: 4.

Bach spelas mycket i kyrkor runtom i Sverige, men att få höra instrumental orkestermusik av honom i ett konserthus är något av en lyxig raritet. Sedan det blev omodernt att fläska på med stor orkester i verk som komponerats för mindre barockensembler har hans musik blivit ett mindre självklart val för stolta symfoniorkestrar med publik som förväntar sig storslagna konserter. 

Men med Svenska Kammarorkesterns projekt ”Bach reborn” smygs han in, genom att hans Brandenburgkonserter används i ett spännande koncept med nyskriven musik. Var och en av de sex klassiska verken får speglas av stycken som dagens tonsättare har anlitats för att komponera. Efter många år har projektet nu äntligen gått i mål, med denna konsert som låter Brandenburgkonsert nr 4 och 6 få sällskap av Olga Neuwirths ”Aello – ballet mécanomorphe” respektive Brett Deans ”Approach – prelude to a canon”.

Den största förtjänsten med de nyskrivna verken är att de ringar in Bachs mästerverk, de får lyssnaren att stanna upp vid dem och känna särarten i varje stycke. Han skrev ju så otroligt mycket musik, och de skivinspelningar som görs har ofta en redovisande, katalogliknande karaktär: samtliga solocellosviter, samtliga toccator, samtliga orkestersviter, och så vidare. Det är både praktiskt och opraktiskt, för det man behöver är egentligen inte ett fint Bachbibliotek utan en fin musikupplevelse, ett möte mellan ett verk och en lyssnare. Och det får man när Svenska Kammarorkestern presenterar verken på ett såhär ambitiöst och kärleksfullt sätt.

Brandenburgkonsert nr 4 bygger på dynamiken mellan tre solister – två flöjter och en violin – och en lite större orkester.  Oerhört vacker musik och fint framförd här. Olga Neuwirths ”Aello” har också en flöjtsolist, men även en skrivmaskin som slagverk, en synt med cembaloljud och två trumpeter. Genom att låta flöjten fräsa som en katt och skrivmaskinen muntert knattra fram i valstakt uppstår en distanserande, buskisartad effekt. Kanske vill österrikiskan Neuwirth, likt sin landsmaninna Elfriede Jelinek som hon har samarbetat med, göra upp med hemlandets konservatism på ett aggressivt sätt.

Brett Deans ”Approach” fungerar annorlunda och är en väldigt känslig och ödmjuk inledning till Brandenburgkonsert nr 6 som den sömlöst övergår i. Dean tar fasta på kontrapunkten, avståndet mellan de två violorna som har solostämmor i Bachs konsert, och låter dem långsamt närma sig varandra, tills de skimrande förenas i Bachs ljuvliga musik. Sammantaget en mycket fin konsert.

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

(Dagens Nyheter 2018-02-12)

maleek berry på nobelberget



Maleek Berry
Scen: Nobelberget, Stockholm
Betyg: 4

En av de roligaste förändringarna i musikvärlden under detta decennium är att afrobeats har blivit så stort internationellt. Genren – som inte ska förväxlas med afrobeat, den mäktiga funkvarianten som Fela Kuti uppfann på 1970-talet – blandar jamaikansk dancehall, amerikansk R&B och elektronisk danspop med intensiva västafrikanska grooves. Och till skillnad från den typ av afrikansk musik som traditionellt har gått hem i väst rör det sig inte om mysigt värdig livebaserad musik utan om rå, modernt producerad ungdomsmusik vars klubbar och konserter osar av sexualitet.

En milstolpe i denna popularisering var när Drake tog med den nigerianska stjärnan Wizkid som gäst på sin gigantiska hitsingel ”One dance” 2016, och sedan dess har intresset för afrobeats (som ibland kallas afropop) ökat ännu mer. Maleek Berry tillhör samma nigerianska våg som Wizkid och som även inkluderar bland andra Mr Eazi, DaVido, Tekno, Iyanya och Tiwa Savage. De senaste åren har han haft hits som ”Kontrol”, han har precis släppt den fina ep:n ”First daze of winter” och hans första konsert på svensk mark är utsåld.

Maleek Berry sticker ut genom att han var framgångsrik producent och låtskrivare åt andra innan han själv inledde en artistkarriär. Det gör att alla hans låtar präglas av väldigt exakta – inte sällan smakfullt minimalistiska – produktioner med melodiska hookar som passar som hand i handske. Men det innebär också att han inte är helt självklar som liveartist och publikdomptör.

Vissa artister är födda att stå i strålkastarljuset – Maleek Berry är inte en av dem, men han kommer långt bara genom att sjunga karaoke över sina suveräna låtar. Ett minus är att han väntar så länge med att gå på scen. När klockan är halv elva är stämningen i Nobelberget på topp, när den är halv tolv är den kokhet, när den är halv ett börjar den dock mattas av. Tjugo minuter senare kommer till slut Maleek Berry men då får han kämpa för att uppbåda den entusiasm från publiken som han lite tidigare hade fått gratis. Lite hybris, för han har helt enkelt inte de musklerna som liveartist, inte än i alla fall.

Men det går inte att klaga när Maleek Berry framför poppiga mästerverk som ”Eko Miami”, ”Lost in the world”, ”Let me know”, ”Been calling” och ”Kontrol”. Mitt i konserten äger ett frieri rum på scenen, till allas jubel när hon säger ja, och kvällen känns lite som en film. Det passar den romantiska stämningen i Maleek Berrys musik. Han är för afrobeats vad The-Dream är för R&B och han är lika lätt att älska. 

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

(Dagens Nyheter 2018-02-11)

kalle j - aros catering



Pop
Kalle J
”Aros catering”
Betyg: 4

Kalle J är nu inne i den fjärde fasen av sin karriär. Debutalbumet från 2006 var en tidstypisk indieskiva som blandade råa trumprogrammeringar med energiska gitarrer och attitydstinn sång. Därefter blev han ena halvan av bandet Karl X Johan, som har släppt tjusiga men lite väl bombastiska engelskspråkiga singlar. Kalle J:s tredje fas var toppen, då han slängde ur sig tre skissartade experimentella soloalbum på ett år, varav ”Fiat 500” var extra bedårande. En sorts katarsis som förberedde honom för denna skiva, hans mest genomarbetade och lyckade hittills. Produktionen är moget balanserad, alltid detaljrik, aldrig effektsökande. Han sjunger bättre än någonsin och melodierna är ljuvligt böjliga. Här finns spår av både Lorenz och The Radio Dept. men Kalle J har ett starkt personligt tilltal. 

Bästa spår: ”Pizzeria”, ”Vintervingar”

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

(Dagens Nyheter 2018-02-10)

khalid på annexet



Khalid
Scen: Annexet, Stockholm
Betyg: 4

Nästa vecka fyller Khalid Robinson 20. Han lämnar tonåren, men med sitt succéartade debutalbum ”American teen” och med en Europaturné som inleds med en slutsåld Stockholmskonsert tycks hans status som tonårsikon snarare växa.

Khalid är en ovanlig artist. På grund av sin hudfärg marknadsförs han som en R&B-sångare, men det han gör är ren pop, med fläskiga syntar, raka discorocktrummor och soliga ackord som låter betydligt mer The War on Drugs än Migos. Det finns inget tufft eller farligt över hans musik, men den är inte heller Disneyfierat mesig, utan mest lojt tillbakalutad med texter som nyvaket studsar omkring mellan tankar om kärlek, vänskap och ungdom.

På skiva är han en effektiv fabrikant av radiodängor. Live är han mer intressant, för i detta sammanhang blir det uppenbart hur mycket han skiljer sig från Usher, Justin Timberlake, Bruno Mars och alla andra manliga artister som har aspirerat på att bli en ny Michael Jackson. Han har ingen vältränad kropp, han är klädd i en turkos träningsoverall som sitter halvbra, han dansar glatt men slarvigt och mellan låtarna ler han brett mot publiken, utbrister ”wooh!” och får omedelbart en enorm ”wooh!”-kör tillbaka. 

Publiken älskar Khalid och det är inte svårt att förstå varför. Han utstrålar ren glädje och pigg energi, han känns så naturlig och spontan i ett popklimat där normen är att kämpa stenhårt för att få till den perfekta looken, den perfekta koreografin och den perfekta stjärnglansen. Khalid verkar mer intresserad av att ha kul på ett avslappnat sätt med sitt musikskapande. Inte på ett nonchalant dude-sätt utan på ett naivt livsbejakande sätt.

Han har med sig ett band bestående av en gitarrist, en keyboardist och en trummis (ingen basist) men musikerna är halvt dolda bakom två stora skärmar med visuals (man ser deras huvuden sticka upp). Musikerna är bara med tillräckligt mycket för att ge en känsla av autenticitet. Khalid använder dem för att ge sina spikraka och halvplatta poplåtar lite mer liv men stoltserar inte med dem, han är helt ointresserad av att försöka skapa en jammig retrodoftande soulfunkstämning à la D’Angelo. Det är intressant, och modernt.

När publiken sjunger med i låt efter låt uppenbaras den innersta hemligheten till varför Khalid har blivit så stor: inget är så effektivt, så pop, som en stark trallvänlig sångmelodi. Om han fortsätter skriva låtar med sådana enkla och omedelbara melodier, och fortsätter att bete sig såhär avväpnande charmigt på scen, kan han bli hur stor som helst.

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

(dn.se 2018-02-03)