Annika Flynner

från vårpärlor

 

Nile Rodgers <3

En populärkulturell epok som jag tycker är intressant är det sena 1980-talet till det tidiga 1990-talet, när det gäller dansmusik. Det var så mycket som hände då. Jag är för ung för att själv ha varit med om den (när jag och min syster cyklade till stan för att handla hösten 1990, hon skjutsade mig på sin pakethållare, köpte hon ett par sjutumssinglar och jag det senaste numret av Nintendo-Magasinet), men jag har ändå starka bilder av den i mitt huvud. Det var när house och hiphop - samtidigt - slutade vara smala subkulturer och blev något som tog sig in på topplistor, dels i "ren" form, men också i poppiga hybridformer - massor av artister som älskade dessa genrer utan att vara "real" på något sätt. När Madonna närmade sig house var det samma sak som när Britney Spears närmat sig dubstepproduktioner 20 år senare. Samtidigt föll Berlinmuren, Sovjetunionen upplöstes, Apartheid avskaffades och Thatcher lämnade makten - det var ett nytt decennium och allt kunde hända, det fanns hopp i luften. Man gjorde kläder i nya material, skapade musik med nya instrument, festade med nya droger. Allt höll på att förändras. (Min favoritskiva från denna epok är Jungle Brothers andra album "Done by the forces of nature" från 1989.)

När eurodiscon uppstod måste allt detta ha spelat roll - alla dessa nederländska, tyska, belgiska, schweiziska och danska artister som var 0 procent coola måste ha tänkt "vafan, varför ska inte jag också göra musik?" och bara lekt, skapat något som de själva visste inte var lika bra som de amerikanska originalen, men som de hade kul med när de skapade. En sampler, en trummaskin och en billig synt - det var allts om krävdes för att göra musik, man behövde inget band, man behövde inte ens vara en bra DJ. Mycket av musiken som gjordes i Europa under denna epok var kanske inte så himla bra, men den har ändå något, en energi, en nyfikenhet, en sympatisk naivitet. Jag lyssnade nyss på hiphouse-remixen av nederlänska Twenty 4 Sevens "I can't stand it", utgiven på danska Coma Records 1990 (och en av de där singlarna som Carro köpte den hösten), den lät förvånansvärt bra. Sedan tittade jag på videon på YouTube och fick ett delvis annat intryck. Det är så taffligt och oglammigt att det får en lite sorglig kant. De filmar utomhus när det inte är så fint väder eller särskilt varmt, dansarna är inte så snygga, och inte heller sångerskan ser ut som en stjärna, hon ser inte ens glad ut utan snarare mest osäker. Och det är egentligen bra och logiskt att videon ser ut så. För Europa är så mycket, det finns så mycket fult och sjaskigt, så mycket knark och prostitution. Eurodiscon är ett soundtrack även till detta deppiga. Det är inte lyckans musik, det är desperat musik. Och alla artister som var stora då, vad hände med dem? De fick ett par hits, på sin höjd, sedan kanske de blev idrottslärare eller reklamradiomedarbetare eller skoaffärsanställda - inget fruktansvärt liv såklart, men det är inte Madonna direkt. När de gick in i studion och spelade in sina låtar och videos, trodde de då att de var nära att nå sina drömmar om att bli popstjärnor? Eller visste de hela tiden att allting var en illusion?

Producenten och rapparen Skizz ligger bakom två av de senaste årens tyngsta svenska hiphopsinglar – egna gruppen Stockholmssyndromets Lårparti och Sjukstugans Zig Zag (som han gästade). Han har en känsla för tjock pulserande funk som han inte delar med någon annan svensk hiphopproducent, det låter som en elektronisk uppdatering av både 90-talets slöaste västkustrap och 00-talets mest progressiva neo-soul. Men på sitt första soloalbum erbjuder han inte bara fascinerande beats utan även en häpnadsväckande mognad som textförfattare och artist. Kärlek, funk och solidaritet handlar om resan från psykisk ohälsa, missbruk och dekadens till ett liv som getts mening och ljusning genom kärlek. Det skulle lätt kunna bli cheesy pekoral, men Skizz ror det hela i land med sin osentimentala ärlighet, sin humor och sin perfekta syntes mellan ord och musik, något som kommer naturligt för en rappare som gör sina egna beats. Han visar att man kan göra hiphop som är vuxen utan att låta tråkig. Och i titelspåret inspireras de båda gästerna Timbuktu och Eye-N-I till briljanta verser.

BETYG: 6/6 (från Nöjesguiden)

Gitarristen, flöjtisten och kompositören Andreas ”ASS” Söderström ligger inte på latsidan. Efter samarbeten med Johan Berthling (soundtracket 30 grader i februari) och Titiyo (sorgligt förbisedda El Rojo Adios) kommer här tredje skivan på mindre än ett år. En gång i tiden var han en singer/songwriter med Nick Drake-rötter, men sedan han släppt sången har ASS utvecklats mot riktigt intressanta territorier. Samtidigt har han rört sig från det introvert individualistiska – det sista s:et i artistnamnet står för solo – till en kollektiv musik som närmar sig jazz med sina fria tyglar och intuitiva kommunikation. Det är just utforskandet av gränslandet mellan fri jazz och komponerad konstmusik som gör detta hans fjärde soloalbum så starkt. Tillsammans med fem musiker som spelar orgel, slagverk, marimba, vibrafon, piano, saxofon och trombon skapas fascinerande stämningar – i den ena stunden klingar det orientaliskt, i den andra besöks mexikanska öknar, i den tredje hörs ursvenskt vemod. 4 rekommenderas till alla som är nyfikna på musiken bortom popmusiken.

BETYG: 5/6 (från Nöjesguiden)

Man kan lyssna på hela skivan på SoundCloud.

Kulturnytt i P1 slogs samman med Mitt i musiken efter årsskiftet och det innebar bland annat att de började med skivrecensioner - tidigare hade de bara recenserat litteratur, konst, film, teater och opera. Idag gjorde jag debut som musikkritiker där, med en recension av Vampire Weekends nya skiva som släpps idag. Lyssna här:

Illustration: Sonja Katarina Svensson

Hehe, jag har blivit intervjuad av fina gamla Gustav för nättidningen Mint, det handlar till 100 procent om Spotify-playlists. Ett ämne som jag, som ni vet, känner starkt för. Läs här! Om ni vill.

I förra veckans nummer av Fokus hade jag med en artikel om Wagner, finns på nätet nu om ni vill läsa!

Jag har också skrivit en längre artikel om Wagner i senaste numret av Opus om ni är riktigt peppade, finns i en tidiningsaffär nära dig.

Om någon någonsin skulle tveka över huruvida Wagners musik är någonting att ha:

Igår hade Musikguiden i P3 en intervju med, och studiosnack om, Yung Lean.

Gud. Om och om igen, jag kan inte sluta lyssna. Hur kan retrosoul låta så här bra?? När Raphael Saadiq  et al gör sån musik låter det alltid så trist, i bästa fall trevligt och artigt men ändå astrist. När Mariah Carey och Miguel sjunger duett känner man vinden i hennes hår och känner den gyllene kvällssolen när han skjutsar henne på sin motorcykel, glad för att han är den lyckligaste killen i världen, en rimlig känsla när man har Mariah Careys uppmärksamhet. Filmen i mitt huvud är suddig på ett Super 8-mysigt sätt, det är samma blick som alla Washed Outs skivomslag (det ska komma en video, men jag behöver inte se den, filmen i mitt huvud är bättre). Det finns inget oväsen, det finns inga andra ljud än denna ljuva musik. Det är sommar och livet är lätt för det enda som existerar är kärleken, förälskelsen, romansen. Hur kan en gitarr och en tamburin uttrycka allt det? Hur kan två röster och ett ord uttrycka allt det? Musik är magi. Jag älskar Mariah Carey så mycket.

från vårpärlor (som nu är min mest följda playlist någonsin!)

Rebecca & Fiona - Union (ok den handlar visserligen om utförsäljningen av välfärden, men nice att den heter "Union")

Det har nu gått hela fyra år sedan rapparen Stor släppte sitt fina mixtape Nya Skolans Ledare som gav honom en buzz som ledde till ett skivkontrakt med Redline. Förväntningarna på storbolagsdebuten har skruvats upp till hopplösa nivåer, och blir sjukt nog infriade – detta är den triumf som Ayla-kollektivet fått alla hiphopfans att drömma om ända sedan Mohammed Alis Processen. Ayla-rapparna lyser med sin frånvaro, men i övrigt finns inget att anmärka på denna förbluffande starka samling låtar, och guldbegåvningen Linda Pira är med på två låtar. Ultraproffsiga The Salazar Brothers bankar fram ett sound som låter traditionellt och fräscht på samma gång, och Stor glöder när han rappar om allt från sex, klubbkvällar och förortsstolthet och till föräldrarelationer, ekonomisk frustration och söndagsångest. Sherekhan XIII är fläckfri, en modern klassiker inom svensk hiphop.

BETYG: 6/6 (från Nöjesguiden)

När man tänker på gruppen Miike Snow tänker man ofta ”producentduon Bloodshy & Avant och en kille i skägg som sjunger”. Andrew Wyatt har haft rollen som bihang, trots att det är hans röst som hörs och han som har minst anonymt utseende. Men att han har ambitionen att bli popstjärna på riktigt märks av att han nu släpper ett soloalbum. Som tyvärr inte är helt tillfredsställande. Poplåtarna har lite mer traditionella och stråkbaserade arrangemang än Miike Snows moderna danspop, och det flummiga titelspåret är ett fåfängt försök att smita från popkostymen helt och hållet. Men precis som hos moderbandet slås man av bristen på känslor och innerlighet. Det är som om Andrew Wyatt inte vet varför han gör musik, vad han vill uttrycka. Descender är en uppvisning i smarta popljud, men funkar nog bäst som testskiva för hi-fi-butiker.

BETYG: 2/6 (från Nöjesguiden)