mysigt att vara med i nordegren & epstein i p1!


En vecka sen :) man kan lyssna här:


etta på försäljningslistan på bokus och adlibris!

 
 
asså wow!!! :)))

torsdag 22 februari: författarkväll på stockholms stadsbibliotek!



Kl 18:00, fri entré! Musik, samtal, frågestund :) Läs mer här
 

recensioner av min bok i dn, svd, expressen och p1 kultur

Jag har fått fyra recensioner av min bok hittills! Först (söndag 12 februari) kom Expressen, en recension som var ganska kritisk, det var inte så kul. Man kan läsa här.

Men några dagar senare (onsdag 15 februari) kom en jättelång och jättefin recension i P1 Kultur, av Magnus Lindman, jag blev väldigt glad då! Man kan lyssna här:



Några dagar senare, lördag 17 februari, kom en väldigt kritisk recension i Svenska Dagbladet. Recensenten verkade vilja ha en annan bok än den jag skrivit, att jag antingen borde ha hållit mig till ett litet ämne (typ Beethoven) eller skrivit mer musikteori. Jahapp. Man kan läsa här om man känner för det.

Dagen efter kom dock en JÄTTEFIN recension i DN skriven av Göran Greider. Jag blev så himla glad! Är fortfarande glad :) Så fett att få tummen upp av en hjälte. Tack Göran. Här kan man läsa.

 
 
 

intervju i p1 morgon! :)



Rätt mysig intervju! Även om jag var ganska förkyld den dagen... tisdag förra veckan!
 

reportage i mitt i-tidningarna!



Om klassisk musik och min bok :) kom förra veckan, man kan läsa hela artikeln här!
 

36 - tomorrow's explorers


Gammal låt men hey.

Ambient
36
”Tomorrow’s explorers”
(3six)

Ambient är ingen statisk genre utan genomgår trender liksom alla musikstilar. På 90-talet var det populärt att förena ambient med halvdansanta rytmer från techno eller triphop, på 00-talet ersattes dessa beats med sprakande drones. Engelsmannen Dennis Huddleston, alias 36 (uttalas three-six), tycks dock befinna sig vid sidan av alla scener och trender – med nästan naiv oskuldsfullhet gör han simpel ambient med tydliga stämningslägen, nästan inga trummor, mjuka syntljud och en fin känsla för melodier. ”Tomorrow’s explorers” är elektroniskt balsam för själen. Ett konceptalbum om en utopisk framtid där odramatiska rymdfärder och kosmisk upptäckarglädje är en naturlig del av det mänskliga livet. Det tretton minuter långa titelspåret är en resa ut i evigheten som är kall och hoppfull på samma gång.

Bästa spår: ”Tomorrow’s explorers”

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

(Dagens Nyheter 2017-02-18)

samboii - mer än bara rap



Rap
SamBoii
”Mer än bara rap”
(Universal)
Betyg: 3

Det finns en gren av svensk hiphop som sällan omfamnas av hipsters och kultursidor: de rappare som gör råa, raka och ofta arga låtar, med osubtil refrängsång och okonstlade beats. Dessa artister slår sällan igenom brett, men SamBoii kan bli ett undantag. Efter att ha medverkat i TV4:s ”Lyckliga gatan” och fått en försmak av folkligt genombrott har han vässat sitt låtskrivande och blivit mer selektiv med produktionerna. Debutalbumet består av poppig rap som marinerats i autotune och sexig R&B. Och SamBoiis vansinnigt hesa röst gör att han sticker ut. Men lika bra som hans melodier är, lika svaga är hans texter, som är klichétyngda och humorlösa. Synd, för det låter som att SamBoii verkligen har saker på hjärtat. Men om han fortsätter att utvecklas i denna takt kan nästa album bli strålande.

Bästa spår: ”Sofia”

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

(Dagens Nyheter 2017-02-11)

the xx på hovet


Ändå bra låt.  

The xx
Scen: Hovet, Stockholm
Betyg: 3

The xx påminner om Jackson 5, trots att det rör sig om två band i helt olika genrer och tider.  

Bröderna Jackson var framgångsrika med sin discosoul i slutet av 1970-talet, men när Michael Jackson släppte sitt soloalbum ”Off the wall” 1979 blev han en superstjärna av en annan kaliber. Ändå hoppade han inte av gruppen för att satsa helhjärtat på sin solokarriär, utan var högst delaktig i The Jacksons skiva ”Triumph” som kom året därpå. 1982 släppte dock Michael Jackson ”Thriller”, en av pophistoriens allra största succéer, som fick soulartister i allmänhet och hans bröder i The Jacksons i synnerhet att framstå som lilleputtar. Men inte ens då hoppade Michael av sin grupp, utan var troget med på albumet ”Victory” från 1984 och den efterföljande turnén, trots att värmen och naturligheten vid det laget hade försvunnit från deras musik. En ganska bisarr situation, men man ska inte underskatta kraften i blodsband och pliktkänslor. 

Det engelska indiebandet The xx består av de tre barndomsvännerna Jamie Smith, Romy Madley Croft och Oliver Sim. Deras första album, ”xx” från 2009, blev en omedelbar klassiker eftersom det mer eller mindre återuppfann gitarrocken, via en avskalad ljudbild och kongeniala beats, och därtill var fullt av suveräna popmelodier. Jamie Smith började därefter leka med dansmusik på egen hand under artistnamnet Jamie xx och släppte 2011 ett enastående remixalbum av den åldrade Gil Scott-Herons senaste alster. Men han tonade ner sitt geni för att inte störa den demokratiska andan i gruppen, som året därpå släppte ett relativt själlöst och oinspirerat andra album. 

Efter det exploderade Jamie xx på riktigt, han släppte den ena briljanta dansmusiksingeln efter den andra, och hans soloalbum från 2015, ”In colour”, blev ett av det årets mest hyllade – hans ”Thriller”. Men ändå höll han sig lojal till sin grupp, barndomsvännerna i The xx, och nu har de precis släppt sitt tredje album ”I see you”, deras motsvarighet till The Jacksons ”Victory”. Det knakar i fogarna – kanske inte vad gäller medlemmarnas relationer till varandra, men definitivt vad gäller gruppens musikaliska uttryck. Jamie gör lekfull dansmusik. Romy rör sig mot att bli ett hantverksmässigt låtskrivarproffs. Och den minst begåvade medlemmen Oliver har fått ett nytt självförtroende (sedan han fick bukt med sitt missbruk) och har fått för sig att han har en vacker sångröst, som han utnyttjar så mycket som han kan, med irriterande resultat.

The xx är helt enkelt inte ett fantastiskt band 2017, trots att de var världens bästa band för sju-åtta år sedan. Allt det som gjorde dem så speciella då – det intima anslaget, melankolin som ekade genom alla låtar som en isande vind, den klädsamt återhållsamma sången, de långa vackra gitarrslingorna – är borta nu. Likt Håkan Hellström har de anpassat sitt låtskrivande för de stora arenor där de numera hör hemma, och flera låtar på ”I see you” – hur snyggt producerade de än är – låter som dumglad feelgoodrock, alternativt sentimentala luftslott. 

Deras liveset domineras av de problematiska låtarna från ”I see you”, men vissa av dessa låter åtminstone bättre än på skiva. Romy förvandlar ”Performance” till en skygg bluesig pärla, ”On hold” har fått en mer dynamisk ljuddräkt som maximerar discoeuforin i refrängen, och den oväntade covern av Drakes och Rihannas duett ”Too good” är väldigt fin. Och med 20 låtar, en och en halv timmes speltid och en maxad ljusshow känns det tveklöst som en generös konsert.

Men det kan inte hjälpas. The xx har spelat ut sin roll som indieförnyare. Det går inte heller att vrida tillbaka klockan och önska att de ska skapa något lika spontant, naivt och rent som debutalbumet. Jamie xx borde hoppa av gruppen och skapa sin egen ”Bad”.

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

(Dagens Nyhetter 2017-02-10)

mer uppmärksamhet för "den andra musiken"!

Jag är så glad att så många uppmärksammar min bok! Här är några grejer som jag inte postat på bloggen tidigare:
 
Dagens Nyheter, söndag 22 januari (om det är svårt att se hela bilden, klicka här så öppnas den på en egen sida)
 

Dagens Nyheter, fredag 27 januari
 
Jag blev intervjuad av Linnea Wikblad i "PP3" i Sveriges Radio P3, tisdag 24 januari - lyssna här!
 
Etc Göteborg, lördag 21 januari. Om det är svårt att se hela bilden, klicka här så öppnas den på en egen sida. (Sorry för det konstiga formatet, jag fick den här bilden av mitt förlag som har fått det genom någon avancerad digital tjänst som söker på deras författare och titlar... Etc har inte lagt upp artikeln på sin hemsida tyvärr.)
 
 Filter, februarinumret 2017
 

P5 STHLM, fredag 27 januari (lyssna här)


... och vid samma tillfälle spelade P5 STHLM in en liten film med mig där jag fick prata om tre verk.

Och sist men inte minst: för ett par dagar sen var jag med i "Breaking news" på Kanal 5 med Filip & Fredrik. Nu handlade det inte specifikt om min bok, utan det var en liten debatt mellan mig och Agneta Sjödin om Sting och Polarpriset (en av oss var för att han fick det, en av oss var emot), men Filip & Fredrik nämnde i alla fall boken när de presenterade mig, så det kändes kul! Man kan kolla här (om man spolar fram 28 minuter och väntar tills reklamen är slut).


Kommande grejer: 
- intervjuer i ICA-Kuriren och Mitt i-tidningarna, kommer att publiceras de närmaste dagarna
- intervju i P1 morgon, tisdag 14 februari
- författarsamtal på Stockholms stadsbibliotek, 23 februari kl 18:00
- författarsamtal på Hedengrens bokhandel i Stockholm, 9 mars kl 17:30
- författarsamtal på Akademibokhandeln i Uppsala, 4 maj kl 19:15

migos - culture



Rap
Migos
”Culture”
(Quality Control/Atlantic/Warner)
Betyg: 5

Atlanta har varit hiphopens huvudstad länge, men det var ändå ett symboliskt ögonblick när Donald Glovers hiphopsaga ”Atlanta” belönades med årets Golden Globe för bästa tv-serie. I sitt tacktal tackade Glover rapgruppen Migos, inte för att de gästat hans serie utan för att de gjort den fantastiska singeln ”Bad and boujee”.

Migos består av två kusiner och en brorson. Den avslappnade familjestämningen färgar av sig på trions godmodigt lekfulla men aldrig mesiga rap. Med sin maffiga debutsingel ”Versace” populariserade de greppet att rappa i triolrytm, och nästan lika inflytelserika har de varit i att introducera dansen dab. 

Men gruppens första ordentliga album, 2015 års ”Young rich nation”, förverkligade inte riktigt det löfte som deras mixtapes och ”Versace”-febern hade skapat. Det var inget fiasko, men Migos blev omsprungna av andra Atlanta-begåvningar som Young Thug och Rae Sremmurd.

Med ”Bad and boujee” visade Migos att de fortfarande var att räkna med, och ”Culture” är inget annat än en milstolpe i Atlantas musikhistoria, en omedelbar klassiker. Det finns ett nytt lugn, en ny tyngd, i Migos låtar – samtidigt är beatsen vassare och refrängerna hittigare än någonsin. ”Culture” låter inte bara som det ultimata soundtracket till en natt i norra Atlanta – skivan definierar en kultur.

Bästa spår: “Bad and boujee”, “What the price”

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

(Dagens Nyheter 2017-02-04)

yuja wang och leonidas kavakos i stockholm konserthus



Leonidas Kavakos och Yuja Wang
Musik av Leoš Janáček, Franz Schubert, Claude Debussy och Béla Bartók
Scen: Konserthuset, Stockholm
Tid: 2 tim 30 min
Betyg: 4

I dessa tider av nationalism och isolationism känns det fint att vända sig till musikens geografiska gränslöshet. En kinesisk pianist och en grekisk violinist kommer till Sverige för att framföra musik av tonsättare från Tjeckien, Österrike, Frankrike och Ungern. Men spridningen skapar inte spretighet, eftersom genren är så distinkt i sitt sound och så elastisk i sin form.

Mötet mellan pianisten Yuja Wang och violinisten Leonidas Kavakos är det centrala med denna konsert. Hon är den unga superstjärnan med pigg attityd och bländande teknik, han är äldre och spelar med arg hetta och återhållen passion. 

Janáček skrev sin violinsonat under första världskriget och beskrev processen som att han ”nästan kunde höra ljudet av stål stöta samman i mitt oroliga huvud”. Men även om det finns en smärta i detta verk får den stå tillbaka till förmån för skönhetslängtan. I Wangs och Kavakos tolkning låter verket kraftfullt men aldrig hotfullt.

Även hos Schubert och hans fantasi för violin och piano maximeras ömsintheten. Detta tidsmässigt långa stycke (cirka 25 minuter) har kanske inte riktigt täckning för det anspråk det tar – stundtals tuffar musiken på lite enahanda och nästan tankspritt, utan att riktigt grunda sig i en känsla som måste ut – men behagfullt låter det likväl. 

Debussy hade mot slutet av sitt liv projektet att komponera sex sonater för olika mer eller mindre djärva instrumentkombinationer, men hann bara skriva tre innan cancern tog honom. Den sista av dessa, sonaten för violin och piano, är kanske den på ytan mest konventionella, men färgas av projektets experimentlusta och Debussys allmänna särart. Här finns inte mycket av den unga Debussys magiska drömmerier, bara ett hjärta som skaver, en fråga som aldrig får ett svar.

Bartóks första violinsonat blir konsertens mäktiga final. Här får äntligen Wang briljera lika mycket som Kavakos, eftersom stycket är mer demokratiskt komponerat än de föregående, och Bartók hade en förkärlek för explosiva och krävande pianostämmor. Bartók kan vara knepig att ta sig an, men att höra hans musik live av två såhär bra interpreter är en förhäxande upplevelse.

Som extranummer får vi ytterligare ett Schubertstycke, nämligen den förtjusande andantinosatsen från hans ”Grand duo”. En fin avslutning på en konsertupplevelse som hade varit sublim om den inte ständigt hade punkterats av ovanligt många och högljudda hostningar från publiken.

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

(Dagens Nyheter 2017-02-06)

fagottfrossa med blåsarsymfonierna på musikaliska


Våga erkänna att detta är bull musik

Blåsarsymfonikerna
Musik av Dmitrij Sjostakovitj, Andrea Tarrodi, Igor Stravinsky m. fl.

Solist: Sebastian Stevensson, fagott.
Dirigent Cathrine Winnes.
Scen: Musikaliska, Stockholm.
Tid: 2 tim
Betyg: 3

Ett arrangemang av ett musikstycke väcker frågor om autenticitet. Varför tycker man så lätt att ett originalverk är mer värdefull musik än ett arrangemang gjort av någon annan än tonsättaren? Egentligen är ju arrangemangen en motsvarighet till dansmusikens remixer: det uppdaterade verket bör ses som ett nytt verk, som inte nödvändigtvis är sämre än originalet.

När Blåsarsymfonikerna framför Sjostakovitjs festuvertyr från 1954, i ett arrangemang av den framstående blåsorkesterdirigenten Donald Hunsberger, sitter den som en smäck. Mindre lyckat är tolkningen av Sjostakovitjs nionde symfoni – mest på grund av att de första tre av symfonins fem satser obarmhärtigt har kapats bort. Dramatiken i symfonin blir märkligt desarmerad. 

Konsertens huvudpunkt är uruppförandet av Andrea Tarrodis fagottkonsert ”Cetus”, som liksom hennes ”Camelopardalis” är ett orkesterverk döpt efter en stjärnbild och inspirerat av en dröm om ett djur. Men här hörs djuret – en val – tydligare i musiken. Inledningen är läcker: med suggestiva orkesterklanger skildrar musiken hur en mäktig val reser sig över havsytan för att sedan dyka ned igen, vilket för tankarna till Debussys pianostycke ”La cathédrale engloutie”.

Solofagottstämman imiterar effektfullt valsång medan xylofonen tycks gestalta ett fiskstim. Men musiken rymmer inte bara miljöer utan även berättande. När orkesterns två ordinarie fagottister lämnar scenen framstår solisten som ett övergivet barn, valsången blir en klagosång i en lång solopassage, och när ”mamma och pappa” senare uppenbarar sig på varsin läktare blir det som att de spelar på andra sidan döden, från himmelriket. Ännu ett elegant verk av Tarrodi.  

Stravinskys oktett är däremot ett känslofientligt och irriterande struttigt verk. Men konsertens final är ännu värre: en ”Fagottrapsodi” i vilken Blåsarsymfonikerna får sällskap på scen av en armé av fagottister, med en mängd olika solister i ett medley av snuttar från klassiska verk. Det påminner om ett evighetslångt bluesjam med hundra gitarrister, eller en kufig prylmässa som försöker slå något meningslöst rekord: aldrig förr har en konsertpublik tvingats lyssna på så många fagotter så länge. Värst av allt är att varje musikstycke som framförs ger ett oerhört ytligt intryck, eftersom det är ryckt ur sitt sammanhang och kidnappat av en psykotisk jukebox till blåsarorgie. Ett bra exempel på hur man inte ska arrangera musik.

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

(Dagens Nyheter 2017-01-31)

kehlani - sweetsexysavage



R&B
Kehlani
”SweetSexySavage” (Atlantic/Warner)
Betyg: 3

Svaghet är en bristvara i modern soulmusik. Där Etta James, Ann Peebles och Doris Duke sjöng om outhärdlig kärlekssmärta som fick dem att kräla i stoftet är dagens soulsångerskor oftast starka, coola och segrande.Därför är det befriande med en artist som Oaklandtjejen Kehlani, som sjunger med både sexigt kaxig attityd och ogarderad sårbarhet. Hennes depressioner och väldokumenterade självmordsförsök är visserligen aldrig direkt i fokus i detta debutalbums poppiga R&B, men hon refererar till mörkret på ett subtilt sätt här och där. Skivan är inte perfekt och Kehlanis estetiska kompass är inte klockren – den smöriga akustisk gitarr-balladen ”Hold me by the heart” får en att sakna sångerskans hiphoprötter i HBK Gang. Men ”SweetSexySavage” är ändå en frisk fläkt, ett motgift mot präktig soul.

Bästa spår: ”CRZY”

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

(Dagens Nyheter 2017-01-28)

ikväll lördag 28 januari: 6i #3!!!



Kom!!! Om ni är i Stockholm och gillar att dansa till 6i tunes :) obs fri entré!