fredagsmys

Älskar denna låt, en av Dennis Browns första hits:


Topp 5 Dennis Brown-låtar (alla från hans tidiga, romantiska, pre-roots-period):
1. Lips of wine
2. Things in life
3. Love me always
4. Money in my pocket
5. Silhouette

R.I.P. fina Dennis Brown (1957-1999)

des hommes et des dieux


"L'amour espère tout, l'amour endure tout!"

Igår såg jag "Gudar och människor" på bio. 5/5 i DN, 6/6 i SvD, 5/5 i Sydsvenskan - det måste väl borga för ett mästerverk? Nja. Men den var bra! Om man inte, som mitt biosällskap, irriterade ihjäl sig på munkarnas val att stanna kvar i det terrorismhärjade Algeriet, där de gick en säker död till mötes, kan man uppskatta den för de fina skådespelarinstatserna, det vackra fotot, och de existentiella tongångarna.

Grejen med hela berättelsen är denna: de åtta munkarna som lever i ett kloster ovanför en liten bergsby i Algeriet, och som hjälper byborna med bland annat gratis sjukvård, blir först när det finns ett reellt dödhot varse om dödens närvaro i livet. Och först då blir de munkar, kan man säga. Först då börjar de brottas med den extremt jobbiga tanken att livet tar slut. Först då börjar vardagens småsysslor kännas meningslösa. Men när de tar sig förbi den första chocken börjar vardagens småsysslor snarare kännas extremt meningsfulla. För det är ju det här, tycks regissören vilja säga oss, som är livet: att man gör sin grej så gott man kan och knatar på så gott det går. Döden finns och den kommer och tar dig. Om inte idag eller imorgon så ändå hyfsat snart (en genomsnittlig livslängd är ju, hur man än vrider och vänder på det, extremt kort).

Och då kommer frågan: kan gud lindra smärtan? Kan religionen lindra smärtan? Kan bönen, den ständiga tanken på Jesus och hans budskap och hans död, kan detta lindra smärtan?

Kanske kan den det, om man är tillräckligt stark i sin tro, om man är känslig på det sättet. Om man låter sig bli rörd av kyrkans ord och symboler och rum och musik.

(Själv saknar jag förmågan att bli rörd på det sättet. Men det hör egentligen inte hit.)

Munkarna i filmen hade inte den där övertygelsen från början. Många av dem var skräckslagna inför döden. Men till slut accepterade de döden - inte på ett harmoniskt sätt (förutom för en av dem, som gick från total dödsångest och religiös kris till plötsligt lugn), utan på ett uppgivet sätt: det här är livet. Så här illa är det. Vi kommer att dö. Vad ska man göra åt det? Vad tjänar det till att fly? Det enda vi kan göra är att dö lite senare, under andra former, kanske lite mer värdigt, men kanske ändå mindre hedervärt. Så skit samma. Låt oss dö här. Vi är munkar och det här är vårt kloster. Låt oss göra det vi gör tills vi inte kan göra det längre.

Men en annan dimension av det dramaturgiskt obekväma i beslutet att stanna kvar finns i något annat, nämligen munkarnas ledare Christians ego. Han erbjöds skydd eller utresa från landet av diktaturens militärer, men han tackade stolt nej. Det var med en tydlig belåtenhet som han sa åt den stressade och irriterade statstjänstemannen att han inte brydde sig om förmaningarna utan att han stannade så länge han ville. För han lydde under en högre arbetsgivare, han stod över både regeringsfolk och terrorister, han stod över allt världsligt, han var stolt över att han följde en logik som var obegriplig för alla utomstående. Ja, det var hans egen uppfattning - och den här kaxiga och envisa sidan, den självgoda och fåfänga sidan, den var högst mänsklig. Och, kan man tycka, idiotisk. Så om man vill kan man se filmen som en subtil kritik av de kyrkans män som bär på denna typ av arrogans.

Man kan också se det såhär: såväl munkar som militanta fundamentalistiska muslimer drevs av en blind övertygelse, en kraft som var destruktiv bara genom att vara just blind och onåbar. Genom att stanna kvar i landet och provocera terroristerna till att mörda dem kan man säga att munkarna skapade våld som inte hade funnits där annars; det var blod på någons händer som hade kunnat undvikas. Så även där kan man se filmen som en kritik av religiös fanatism.

Men mest tyckte jag att filmen var en psykologisk studie. Regissören måste ha tänkt (historien är ju verklighestbaserad): hur tusan kan någon välja att vara kvar och dö, när man kan rädda sitt liv? Hur resonerade dessa munkar, som hellre dog vid sitt kloster än flyttade till något annat kloster där de kunde göra mer nytta? Hur fungerade dessa människor? Och jag vet inte om vare sig regissören eller vi i publiken fick något svar på det. Mer än att det kan finnas en mening med principer och att hålla fast vid dem. När man bestämt sig för något så ska man hålla fast vid det. Har man bosatt sig i ett kloster på en viss plats på jorden så ska man stanna där. Har man bett de som vill hjälpa en undan döden att dra åt helvete så har man gjort det. Man står för sitt beslut. Tvivel är det som är destruktivt. Man gör så gott man kan, man gör de val man gör, och så får man hoppas att det är bra val. Men att ändra sig, att vända sig om, det innebär bara att man möter en avgrund. Så måste Christian ha resonerat. Och så kanske även de fundamentalistiska terroristerna resonerade.

Själv försöker jag att inte resonera så. Det är rätt macho att vara envis. Skönt kanske, på kort sikt, eftersom man smickrar sitt ego, men det är inte så bra egentligen tror jag. Att ändra sig, att tillåta sig att göra detta, att erkänna att man haft fel, det finns något vackert i det.

rap life / club life

Tre skivrecensioner:


Alexis Weak - Till minne av

Nicholas: I Sverige har vi de senaste två decennierna haft rappare som varit antingen tramsiga, tuffa, politiska, sura, renläriga, stolta, självutlämnande eller klubbexplosiva. Men först nu, med Alexis Weak, har vi en rappare som är 100 % cool. Hans släpiga röst och ickeaggressiva självsäkerhet är lika oemotståndliga som de kärleksfixerade texterna och Vittorio Grassos och Charlie Bernardos vemodigt neonskimrande beats. Ett av de bästa svenska hiphopalbumen någonsin.

BETYG: 6/6 (publicerades idag på
Nöjesguiden)

Annika Flynner: En kort skiva. Tio låtar. Ett par producenter. En rappare som vet exakt vad han vill och som kommer med något nytt. En perfekt skiva som inte kunnat göras någon annan gång eller någon annanstans än just här och nu. Är jag galen om jag ser "Till minne av" som svensk hiphops "Illmatic"? Förlåt, men parallellerna är för många. Visst, man kanske kan tycka att Alexis Weak låter lite dryg ibland, men det är det som är avsikten - och vi har för få dryga rappare i Sverige. Man kan också tycka att "Ser rött" har en lite ansträngd text (förutom tredje versen som är rena "River en vacker dröm"), men det är också en av anledningarna till att skivan är så himla bra - den är ett album, större än summan av beståndsdelarna. Det är så kaxigt och grymt att den knappt har någon låt som går att dansa till, det är en skiva för hörlurarna, för resan till eller från lördagkvällens destination snarare än till festen eller klubben.

Men hur ska man se på det här med att han säger "no homo"? Även om det är ett skämt så är det ju... ja, ett homofobiskt skämt? Well, jag ser det såhär: Alexis Weak gör det av samma anledning som Kanye West gjorde det i "Run this town", det vill säga, det beror på kärlek till rappare som Lil Wayne och en längtan efter att vara lika cool som honom. Kärlek och längtan - inte hat och fördomar. Inga musiker är ju lika uppenbara i sin kärlek till sina idoler som rappare - där kan vi verkligen snacka om yes homo! Jag är övertygad om att Alexis skulle välja en kram av Lil Wayne framför ett hångel med Stockholms snyggaste tjej vilken dag som helst. Haha, lätt! Och så får man se på kontexten - Alexis Weak är (liksom exempelvis Lil Wayne eller Cam'ron) en rappare som ser texterna som ett garv, ett lol. En annan av textraderna är "ni kan inte se mig - burka" och man fnissar när man hör det - det är liksom inte så att han är en ung sverigedemokrat som gör sig lustig över muslimer etc etc. Hade han varit en hård jävel, en Ayo eller en Mobb Deep-Prodigy, då hade det kanske funnits anledning att tolka ett "no homo" annorlunda. Jepp, det är vad jag tycker.

Hur som helst - det är en fantastisk skiva, och det är som om Alexis Weak låste upp en helt ny värld för sig själv och för rap-Sverige när han insåg att man kan rappa extremt långsamt och ändå vara grym, den där glödlampan ovanför huvudet lyser hela skivan igenom. Och så är det kul med hashtagrap, fortfarande rätt ovanligt i Sverige (men 100% av allt som Nicki Minaj och Drake gör är sånt, rap med hashtags istället för punchlines). Och så är det kul att La Vida Locash äntligen hittat hem, äntligen fått fram den där skivan som de drömde om från början, för flera år sedan, men fram tills nu aldrig fått till. Ungefär som Heavenly i London hittade hem först när de signade The Magic Numbers (sa ägaren då i alla fall, och jag fattar vad han menade). Om La Vida Locash försvinner så kan i alla fall ingen ta ifrån dem att de tog fram detta skimrande urbana mästerverk.



G-Side - The One... Cohesive

Nicholas: Hiphopscenenen i Huntsville, Alabama är sedan några år tillbaka ett fenomen som kan jämföras med Atlantas dito i mitten av 90-talet. Då var det producentteamet Organized Noize som stod i centrum och skapade nyskapande musik som förvaltades av begåvade rapgrupper som OutKast. Nu är det producentduon Block Beattaz som skapar en rik, lyxig väv av rocksamplingar, science fiction-syntar och screw-trummor som de förser de lokala förmågorna med, av vilka duon G-Side är nummer ett. Gruppens förra skiva Huntsville International var ett mästerverk, ett av 00-talet bästa hiphopalbum, och den nya skivan är ännu en fullträff. Färre upptempolåtar, istället finns en sorts statisk elektricitet, ballader för förvirrade nattliga bilfärder. Fängslande musik.

BETYG: 6/6 (från Nöjesguiden)

Annika Flynner: Jag kan egentligen inte skriva så mycket här nu, för jag håller på med ett projekt tillsammans med Skandinaviens största Huntsville-expert DJ Giraffo - nästa vecka ska vi göra vad jag döpt till G-Side-veckan, där vi går till botten med vart och ett av G-Sides fyra album i varsitt gigantiskt dialoginlägg som ska publiceras på både hans och min blogg. Men jag kan säga detta: köp denna skiva, du kommer inte ångra dig. Den är inte lika omedelbar som "Huntsville International" men den har en annan styrka, en lågintensiv glöd (The Guardian kallade träffande G-Sides musik för "quiet storm rap" häromdagen). Den kostar tio dollar, det är typ 70 spänn, lika mycket som ett nummer av Filter eller ett glas vin. Man köper på Slow Motion Soundz hemsida och det går på ett kick, de har Paypal. Det är kul att allt fler upptäcker G-Side. Idag recenserades den i DN, och fick högsta betyg dessutom, det tyckte jag var lite anmärkningsvärt. Förra veckan skrev de om den i Pitchfork och den fick högt betyg där med.



Diddy Dirty Money - Last Train to Paris

Nicholas: Sean ”Diddy ” Combs förvandling påbörjades på förra skivan, den underskattade Press Play, och är nu fullständig. Han har insett att han varken är en tuff rappare eller en stjärnproducent utan snarare en visionär, en romantiker. Nya albumet är en frankofil dröm om lyxiga klubbar och kärlek som inte går att fånga. Diddy Dirty Money är en grupp bestående av honom själv och två sångerskor – det är tillsammans med dem som han vågar gå i denna nya riktning, likt ett inverterat Gladys Knight & The Pips. Ett imponerande album.

BETYG: 5/6 (från Nöjesguiden)

Annika Flynner: CLUB LIFE! Medan det senaste årets bästa hiphopskivor - Kanye, Drake och G-Side - rör sig mot allt mer mogen, avancerad och sofistikerad musik, med strålande resultat, utgörs hiphopens hjärta fortfarande av stenhårda singlar riktade mot dansgolven och radion. Allt som krävs av en rappare är ungdom, självförtroende och ett brutalt beat, och så kan historien upprepas och man förvandlas till en gud för en kväll. Jag älskar att det är så. Wiz Khalifas "Black and yellow", som min vän Kristoffer Viita spelade för mig nyligen, var det senaste exemplet på detta. Men hur som helst, dikotomin mellan "mogen/albuminriktad" och "ungdomlig/singelinriktad" hiphop är rätt tråkig. Därför är det skönt att Puffy finns. Han blir allt äldre, men han överger inte sina ideal - sin idé om att det fetaste som finns är en poppig klubbhit. Från Biggies "Juicy" till Mariah Careys "Honey" till Busta Rhymes "Pass the Curvosier" - Puffy vill vara där den festen bästa är, han vill vara på det fetaste dansgolvet, han pundar på de där ögonblicken då ljusen lyser som starkast, champagnen smakar som godast och tjejen som man spanat in ger en löftesrika blickar för första gången. Som jag skriver ovan, han är ingen producent, vill inte ens stå i centrum som rappare längre, hans ego blir allt mindre. Hävdelsebehovet avtar med åren, men romantiken gör det inte. Och detta album är till bredden fyllt med romantik. Kärlek till klubben, till drömmen om den perfekta kvällen, till exklusivitet, jetplan, London, Paris. Skit i att vara true to the streets, vad har de med mitt liv att göra? Puffy har förmodligen samma förhållande till gettots gator som Göran Persson har till det svenska klassamhället: han har sett det, han har växt upp i det, och han hatar det. Han har lyckats ta sig därifrån och han menar allvar när han säger att han vill inspirera andra att göra samma resa. Men politisk blir aldrig Puffy på skiva, för det passar inte in i visionen om den perfekta klubbkvällen. Nej, han vill bara att allt ska vara vackert och elegant och underbart. Hit med mer champagne. DJ, sätt på en fet låt som får tjejerna att dansa. Jag kan dansa. Jag kan franska. Bonjour, bon matin. Hello, good morning. Jag är Puff Daddy och jag älskar det här jävla livet. Om du vill så åker vi till Paris imorgon och bor på Ritz. Jag gör vad som helst för dig, baby.

les glaneurs et la glaneuse

Såg nyss Agnès Vardas dokumentär ”Efterskörd” (Les glaneurs et la glaneuse, eller The gleaners and I på engelska) från år 2000. Shit vad bra den var.

Varda är en sån true artist, älskar sånt. Hon fick en insikt en dag när hon såg någon böja sig ner för att plocka upp något kvarglömt på en frukt- och grönsaksmarknad som packat ihop för dagen, och hon fascinerades av gesten, såg skönhet i den. Vad den innebar och symboliserade. Så hon började gräva i fenomenet ”glaner”, att efterskörda, vad det har haft för betydelse historiskt och vilka spår det finns i dagens samhälle. Hon gav sig ut på en resa genom Frankrike med sin nyinköpta digitalvideokamera och intervjuade alla möjliga människor som antingen samlade det som var kvarglömt – på åkrarna på landet eller på gatorna i staden – eller som själva lämnade kvar saker och fick ta ställning till denna praktik. Av detta blev det en riktig pärla till film.

Det som är så fint är hur Varda låter dramaturgin vara helt fri och oförutsägbar, hon glider sömlöst över från det ena livsödet till det andra. Hon är helt fördomsfri och ständigt nyfiken, samtidigt som det finns en klar kärna av humanism och solidaritet med de utsatta. Det är i hög grad en politisk film. Men hon är aldrig exotistisk och exploaterande i mötet med de hemlösa och utfattiga. Lika lite är hon arrogant mot de mer bemedlade (”cette une belle robe!” säger hon till domaren som ska döma några vandaliserande kids och syftar på hennes domarkåpa, varpå domaren inte kan låta bli att spricka upp i ett leende). Allt är skildrat matter-of-factedly och utan moralistiska pekpinnar. Det här är livet, det här är verkligheten och den är brutal på sätt och vis och den är vacker på sätt och vis.

Emellanåt glider hon över i betraktelser över sig själv, sitt åldrande och sitt skapande. Det är inte egotrippat och självgott – hon filmar sina händer och fascineras av rynkorna, av förfallet, hon skräms av det, men hon väjer inte för det. Det är befriande med en film som känns så långt ifrån förljugen och manipulativ, jag menar, hon försöker aldrig låtsas som att det inte är en film, att hon inte sitter där med en kamera och en vision. Hon pratar om arbetet med filmen då och då, inte på ett trist informativt sätt, utan för att förklara hur det ena ger det andra och hur exempelvis en biltur med en filmmusikkompositör leder till ett fynd på gatan för regissörens del, en övergiven klocka utan visare som hon tar hem och använder som prydnad.



Hon är en sån estet. Det finns så mycket art-love i hela filmen och det är så himla mysigt. Hon kommer hem från en resa från Japan och hon ser att en läcka uppstått i taket som ser helt sabbat ut – det gör ingenting för hon älskar icke-föreställande konst, förklarar hon, och klipper raskt ihop bilden av den maffiga sprickan i taket med en ram runt, det ser plötsligt rätt trevligt ut, och sen klipper hon till några riktiga tavlor i samma expressiva anda. Sedan öppnar hon sin resväska och tar fram bilder på Rembrandttavlor som hon köpt i Japan som hon studerar kärleksfullt. Och I’ll be damned om inte hennes kärlek till konsten spiller över till filmens betraktare genom kameralinsen.

Musiken är också bra, och precis som filmens handling står på tre ben – det dokumentära, det självbiografiska och det skönhetslängtande – så växlar den mellan tre lägen: politisk rap (fransk rap lät ju sjukt bra i slutet av 90-talet, med det enorma Mobb Deep-inflytandet), modern konstmusik framförd av kammarmusiker samt jazz. Jazzen passade väldigt bra till de mer lekfullt filmade episoderna, som när Agnès Varda har glömt att stänga av kameran och får en lång filmsnutt där hon går på fältet med kameran pekandes mot marken och linsskyddet dinglandes i framför linsen – hon ser det som en dans, och låter skyddet dansa loss till fin musik i över en minut! Ändå ballt.

Har man en gnutta frankofili i kroppen – och baby, jag har mer än en gnutta – så är det omöjligt att inte älska den här filmen. Man får en gammal vinodlare som överraskar genom att också vara psykolog på fritiden (han praktiserar som terapeut ibland men är ”mer intresserad av psykologiska teorier och olika filosofier inom psykologin” – han har givetvis en egen teori om överjaget), man får en kille som levt i tio år på att äta mat som folk slängt i soporna men som är munter och bara vill diskutera etik, man får jurister som nöjt citerar lagar från 1500-talet som tillåter efterskörd, man får bilder från bilresor på landsvägen när skymningen och mörka moln bryter in över de franska höstfälten, man får kids i dreadlocks som är anarkister och vill stå utanför systemet, man får en gammal hustru till en gammal sopsamlande amatörskulptör som dissar honom och säger att det finns andra konstnärer som gör samma sak bättre. Och man får Agnès Varda, en legend från nya vågen på 50-talet vars kulturella kapital inte ruckar på hennes vänsteråsikter en tum.

I Sverige är Rembrandt en symbol för etablissemanget, för borgerlighet och konservatism. Lena Adelssohn Liljeroth måste älska Rembrandt, medan Lars Ohly aldrig skulle prata om karln i ett offentligt sammanhang. I Frankrike är Rembrandt kanske också delvis en symbol för en svunnen tid, men bara delvis, för han är också symbol för något annat: asfet konst. Skönhet. Det är mer okomplicerat att älska skönhet i Frankrike än här, inbillar jag mig, här blir alla diskussioner så rigida och trubbiga. Folk är rädda för estetik för de vet inte vad det är, och så får folk som Ernst Billgren eller Lars Vilks en massa uppmärksamhet istället, för nån jävel måste ju få det. Ah, det är så deppigt. Men strunt i det, man får vara glad att man själv inte är utan kompass i konstupplevelsernas geografi i alla fall (sorry om det lät drygt). Clear eyes, full heart, can’t lose.