tum-tum - purp kobain


Nicholas: Har Nirvanarenässansen inletts? Unga slackerband i chillwavekretsar tycks vara inspirerade av "Bleach", och nu har Dallasrapparen Tum-Tum bestämt sig för att hylla bandet genom att döpa sin nya skiva till "Purp Kobain" och en låt till "Kourtney Love", smakfullt sampla "Smells Like Teen Spirit" samt göra en parodi på "Nevermind"-skivomslaget. Men allt detta är egentligen oväsentligt – Tum-Tum rappar med tyngd och inlevelse, och de homogena beatsen är marinerade i lila dimma. Toppskiva. BETYG: 5/6 (från
Nöjesguiden)


Annika Flynner: Jag tror inte att Tum-Tum egentligen bryr sig om Nirvana. Men Kurt rimmar på purp och Cobain rimmar på kodein, så det var nästan oundvikligt att göra en sån här temaskiva, i alla fall om man gillar den typen av jollar som Tumzilla gillar. Och som han gillar dem. "Kourtney Love" är en fantastisk låt, förmodligen den bästa antropomorfa låten om berusningsmedel sedan Mobb Deeps 15 år gamla "Drink away the pain", och rätt deppig egentligen - Tum-Tum rappar passionerat om hur han väljer bort allting i världen, alla vänner och tjejer, för sin jazztobak som han älskar så dyrt. Det enda som stått vid hans sida och aldrig svikit honom. Snyft. Men Tum-Tum är ingen emorappare, han har tyngd och auktoritet som Young Jeezy, fast han rappare smidigare och mer variarat än Jeezy, och han sjunger chockerande bra. Vad är det med Dallasrappare och sång? Det är på en helt annan nivå än andra staters rappare. Jag tänker på framförallt Z-Ro men även Chamillinaire. Enligt Juice Mane Hugo - big up till honom som tipsade mig om den här skivan - brukar inte Tum-Tum sjunga så mycket som han gör här, men det är i linje med vibben på skivan, den är mjuk och mörk och trög. Från introts "Purple Rain"-cover (som han på Slayerskt vis döpt till "Purple Reign" - jag kan skriva det, för det här är inte en recension i SvD) till avslutande "Stay throwed" sjunger han sina catchy refränger, samtidigt som funkiga gitarrsamplingar och diskreta trummor snurrar runt honom. Det är ett så gott som perfekt rapalbum - den enda låten som jag har svårt för är "Robbin on Elm St." med sin enerverande barnramsa i refrängen, fast även den blir acceptabel efter några lyssningar, känns liksom schizofren och paranoid - en purp-psykos. Om det finns någon rättvisa i världen blir Tum-Tum Dallas nästa superstjärna.

överflödig information

"Med ett skivomslag som påminner om det norska black metalbandet Furze", inleder Elin Unnes sin recension av Neil Youngs nya skiva i SvD idag. Jag blir tokig på sånt. Vad vill hon säga med det? Låter skivan som norsk black metal? Nej. Har Neil Young över huvud taget någon relation till norsk black metal? Nej. Vem är det då som har en relation till norsk black metal? Elin Unnes, skribenten. Vad kul för henne. Mindre kul är att hon låter en tiondel av textutrymmet gå till den här extremt meningslösa informationen.

Jag blir irriterad, för sånt här kan man läsa varje vecka i alla tidningars skivrecensioner. Elin Unnes är på inget sätt ensam, och jag har ingenting emot henne, även om vi inte direkt har samma musiksmak. Men vad är grejen? Varför måste musikjournalister räcka upp handen och visa att de är duktiga, att de faktiskt kan en massa saker?

"Jag har faktiskt lyssnat på jättemånga skivor i jättemånga år. Bland annat den och den. Till och med den." Alltså det är lugnt, vi tror dig. Men nu är det så att vi är sugna på att läsa lite om den här skivan som du recenserar. Vi är sugna på lite kritik. Vi vill veta hur det låter och varför. Vi vill veta hur bra eller dåligt det är och varför. Och vi tycker väldigt mycket om när recensenten gör en spontan och oväntat association, men då är det viktigt att det är relevant för texten, för kritiken. Annars är det nämligen ingenting annat än odrägligt självhävdande.

På samma sida i tidningen recenserar Magnus Eriksson Jan Garbareks nya skiva. Han har ett resonemang om frijazzens sökande efter andlighet, hur detta skiljer stilen från bebop, och det är omedelbart engagerande. Visserligen är det en mycket längre text än Elin Unnes Neil Young-recension, men jag tror inte att Eriksson hade låtit bli att ta upp det även om han hade haft det mindre utrymmet. Vad han däremot inte hade gjort är att prata om skivomslagets likhet med en genre som inte har någonting att göra med musiken på skivan.

Inte för att skivomslag inte är intressanta att diskutera. Det är de. Men då ska man ha något vettigt att säga. Förlåt Elin Unnes, menar inte att vara hård mot dig, men den här tendensen, som finns överallt, är alldeles för påtaglig för att inte kommentera. Det är såna faktorer som gör att det finns en avgrund mellan litteratursidorna och musiksidorna i en dagstidnings kulturdel.

Ibland undrar jag varför folk vill skriva om musik. Är det för att de gillar musik? För att de gillar att skriva? Men om det nu är så, varför vill de inte att alla ska gilla musiken de tycker om, att alla ska förstå exakt (EXAKT!) hur bra just den här skivan är, varför vill de inte utnyttja sin förmåga att skriva - en förmåga som inte alla har - för att förverkliga detta mål? Varför nöjer de sig med att lyssna på skivan, ge tummen upp eller tummen ner, och namedroppa lite i en slarvigt skriven text? Är inte musik viktigare än så? Är inte kritik större än så?

curren$y - pilot talk


Nicholas: En gång i tiden var Curren$y den mest lovande medlemmen i Lil Waynes Young Money-gäng. Men den flygplanstokige rapparen tröttnade på att karriären aldrig tog fart i skuggan av stjärnan och hoppade av skeppet. Istället för att vara bitter över den nya upplagan av Young Moneys stora framgångar har han gått en egen väg: han sammanfogar kaxig New Orleans-rap med eleganta jazzfunkiga östkustbeats. Det är hiphop för alla som är trötta på ringsignalsliknande låtar men som inte står ut med gravallvarliga New York-rappare. Toppen! BETYG: 5/6 (från
Nöjesguiden)

Annika Flynner: OK, den här skivan är inte så ny, den kom i somras och min recension har funnits på Nöjesguidens hemsida sedan i juli. Men jag tänkte ändå flagga för den här i fall någon hade missat den. Det är nämligen en av årets bästa hiphopskivor, och likt fjolårets DJ Quik & Kurupt-skiva befinner den sig liksom bredvid sin samtid. Det är som en alternativ historieskrivning, en parallell verklighet: tänk om inte sydstaternas beats fått det genomslag som de fick - 2 Live Crew på halva hastigheten med minimalistiska syntar - men att rapparna från Atlanta, New Orleans och Houston ändå blivit de stjärnor som de är idag? Tänk om New York-soundet från 1996 fortfarande hade varit the shit? Ski Beatz som producerat nästan hela "Pilot Talk" gjorde några av den erans guldkorn, som "Feelin' it" och "Dead Presidents" för Jay-Z och "Luchini" och "Black Connection" för Camp Lo. Att höra den kaxiga men loja Curren$y - nästan lika bra som Starlito - över hans fina vaniljsåsbeats är en ren njutning. Det är så långt ifrån alla griniga surputtar som man förknippar med New York-rap idag. (Inget ont om den stilen i och för sig, men den kräver en RZA eller en DJ Premier för att fungera över huvud taget, och de flesta producenter är inte RZA eller DJ Premier.) Det är inte "real", det är inte indignerat, det är inte konspirationsteoripolitiskt, det är inte allegoripretentiöst, det är inte avundsjukt. Det är bara soft. Jag älskar den här skivan. Det enda som saknas är en sampling från den mjukjazziga pausmusiken i SNES-spelet "Pilotwings", det hade varit kongenialt.

yung clova - the koolest kidd


Nicholas: Det är alltid svårt att veta om en grupps storhet är mer än summan av de individuella medlemmarna, eller om den är EXAKT den summan.Det sistnämnda är fallet med G-Side, den magnifika Alabamaduon som gjorde fjolårets bästa rapalbum, vars ena halva Yung Clova nu solodebuterar. Han låter lika bra som tidigare, Block Beattaz produktioner låter lika bra som tidigare, men kemin och kontrasten med ST 2 Lettaz saknas. Ändå bra, men inte magiskt. BETYG: 4/6 (Från 
Nöjesguiden)

Annika Flynner: Igår sändes äntligen Mats Nileskärs intervju med G-Side, Block Beattaz och Codie G, spindeln i Slow Motion Soundz-nätet, i P3 Soul. Den spelades in när gänget var i Oslo i våras, innan den underbara konserten. Det var först den kvällen, när jag såg Yung Clova i sin ryggsäck, som jag förstod att han hade en sorts status som hipster. På twitter heter han också "SupaStarHipster" och jag tror inte att det är ironiskt. Allt är så relativt, i söderns rapvärld räcker det med att man ska vara lite kort, inte ta av sig tröjan under konserten och ha på sig ryggsäck och glasögon för att stämplas som alternativ. Men egentligen är Yung Clova den råa och intuitiva kontrasten till den mer eftertänksamme ST 2 Lettaz i G-Side, lite som Phife i A Tribe Called Quest. Som sådan är han helt nödvändig, men ett soloalbum? Det är talande att den bästa låten på skivan är "Back 2 the future", en gammal låt med G-Side som har recyclats. Den är drömsk, mörk och vacker precis som alla Block Beattaz stora låtar. Det som är så grymt med deras sound är att det är motsatsen till den minimalism som man gärna förknippar med sydstatsrap, men ändå blir det aldrig fläskigt och osvängigt som det ibland kan bli i Kanye Wests låtar, utan det är hela tiden elegant funky. "Back 2 the future" är nästan lika bra som Jackie Chains "Rollin" och ni kan kolla upp mixtapet bara för den låten (och för textraden "my house is so big - Fresh Prince"). Men skivan är egentligen en bagatell i den pågående historien om Slow Motion Soundz, som tillhör den krympande skaran av moderna hiphopartister som tror på albumformatet (sa de i intervjun igår), jag älskar dem för det. Den 1 januari nästa år - "1/1/11" - släpps G-Sides nya album "One", den egentliga uppföljaren till "Starshipz and Rocketz", och chansen att det blir ett av 2011 års bästa album är rätt hög. Det finns mycket bra rap just nu men G-Side och Block Beattaz spelar i en egen division.

när jag ser framåt

Okej socialdemokraterna. Då kör vi!



(WORK!)
I've got a hammer
(ON A BUILDING!)
I've got a plan
(WORK!)
Gonna give shelter
(ON A BUILDING!) 
to everyman.
(WORK!)
Call it out
(ON A BULDING!)
across the nation
(WORK!)
Gonna get together
(ON A BUILDING!)
It's a strong foundation.

fan fan fan fan

# 1: Vi förlorade.

Foto: Fredrik Sandberg


# 2: Rasister i riksdagen.


Foto: Jerker Ivarsson


# 3: Feministiskt initiativ fick inte ens 2,5% av rösterna vilket hade gett dem partistöd.


Foto: Maja Sundin


# 4: en minoritetsregering är en svag regering. Fyra år av fars framöver.


Foto: Scanpix

Jag var knäckt efter det förra valet. Men det är ingenting mot det här. Ingenting.

För övrigt är det helt sjukt att SVT dels bjuder in den gamle rasisten Bert Karlsson i studion och låter honom mysa och uttala sig, dels låter Kristian Luuk fjanta omkring och trivialisera den mörkaste dagen i svensk historia sedan Anna Lindh dog. "Det går bra nu", sa han och lade armen om en moderat i en soffa. Det går bra för Kristian Luuks karriär också. Melodifestivalen, På spåret, prinsessbrölloppet och nu detta. Han kommer ha en fin inkomst att taxera för 2010. Kul för honom. Tyvärr finns det andra som inte har det lika bra. De gick inte på Handels, de växte inte upp i rätt stadsdelar, de kanske inte ens föddes i rätt land. De fick det inte bättre efter det förra valet och de kommer sannerligen inte få det bättre nu. Jag såg inte dem i någon TV-soffa igår, Kristian Luuk var inte där och la en arm om dem och frågade dem om det gick bra nu. Och varför skulle han? SVT visar vad folk vill se. Och folk vill se det de vill se. Sanningen är att de flesta människor skiter i andra människor. Man tänker på sig själv först, sin familj i andra hand, sina vänner i tredje hand och ytterst på grannarna och arbetskollegerna. Resten av befolkningen får gärna bli hemlösa, arbetslösa, papperslösa och knarkare. Och om de blir det är det bara deras eget fel, dessa samhällsparasiter ska inte få mer skattepengar än vad de redan skämts bort med.

Det finns ingen solidaritet. Det finns ingen empati. Det som finns är uttryck som "ansvar", "arbetslinjen" och "mer i plånboken". Och visst, jag respekterar Anders Borg för att han stod vid rodret när Sverige skulle navigera på den ekonomiska krisens vatten. Men konjunktur och tillväxt är ändå inte allt här i världen. Och jag tror inte att sossarna hade gjort ett sämre jobb om de hade vunnit valet 2006 (men det kan man givetvis bara spekulera i).

Varför lyckades Socialdemokraterna regera så länge? Min vän Eric Schüldt sa igår: "Det var inte för att väldigt många trodde på solidaritet, utan för att väldigt många var arbetare eller identifierade sig med arbetarna. Men samhället ser inte likadant ut idag." Den där identifikationen är borta. Och då kan alla fina ord och ideologier fara och flyga. Var och en är sig själv närmast.

Nej. Jag vägrar gå med på det. Jag kommer aldrig gå med på det. Det finns högre värden. Man måste tro på någonting. Man måste ha empati, man måste ha solidaritet med de som har det sämre än en själv, man måste tycka att det inte bara är lugnt utan BRA - min syster brukar även använda ordet VACKERT - att betala skatt.

"Rörelsen var budskapet" skrev Göran Greider i sin mailväxling med Lars Gustafsson, för övrigt det bästa DN Kultur publicerat i valrörelsen. Han parafraserade Marshall McLuhan och syftade på Socialdemokraterna, vad som gjorde dem stora, varför de har förlorat sin position. Jag tror att han har rätt. Men det finns bara en reaktion på denna insikt: rörelsen måste starta igen. Växa. Andas. För värdena finns där, hur ett samhälle än ser ut, hur många eller hur få som än arbetar i fabrik.

Jag vet inte vad jag ska göra, men jag ska göra något. Jag tycker du ska göra något du med. För det är precis som Mona Sahlin säger, nu är det allvar. Bakom butlerutspel, pensionärsfjäsk och Thomas Bodströms dumma leende finns en ideologi, en idelogi som är värd att försvara. Om vi inte försvarar den kommer Sverige att bli som Danmark, eller Schweiz. Jag vill inte det. Du vill inte det. Olof Palme ville sannerligen inte det. Min pappa som kom som politisk flykting från Chile... ja, jag behöver inte ens avsluta den meningen.

Enough.

Let's do this.

För empati, för solidaritet, för humanism.


he's like wet sauerkraut in my hands


OK så jag var på ett krautrockseminarium igår. Det var kul, det var på Goethe-institutet som är den tyska kulturens fyrtorn i Stockholm så en stor del av åhörarna utgjordes av härliga kulturkvinnor i sina bästa år, men det anordnades av Slow Blow-gänget som är en av hipsterkulturens hörnstenar i Stockholm så en stor del av åhörarna utgjordes av klonade hipsters i sina sämsta år. Men det var mysigt, inträdet var gratis, ölen kostade 20 kr och medan vi väntade på den försenade rockstjärnan Michael Rother som skulle bli intervjuad live så spelades fin krautrock och en slideshow med gamla skivomslag visades via projektor. (What's up med de här långa meningarna? Ska genast sluta.)

Till slut kom Michael Rother och han satte sig för att bli intervjuad av DN:s Nils Hansson. Rother spelade gitarr i legendariska Neu! i början av 70-talet och det återförenade bandet skulle ge en konsert på Kägelbanan senare på kvällen. Det första jag tänkte var: vad bra han ser ut. Han är alltså 60 år gammal men såg inte en dag äldre ut än 40, och han hade mer hår på hjässan än många under 30. Så tyskt, tänkte jag fördomsfullt och myste.

Rother gav ett väldigt sympatiskt intryck när han anspråkslöst svarade på Nils Hanssons frågor. Han var stolt över sin musik men inte mallig. Han avslöjade att han aldrig gillat termen krautrock, att den bild han fick av sin musik snarare var en horisont som man färdas mot i hög hastighet. Kanske över ett hav, "carried by a big wave". Härligt.

Befriande nog verkade Rother inte riktigt vara medveten om sin hipsterstatus, det var inget han hade eftersträvat och inget han brydde sig om, även om han givetvis ville att så många som möjligt skulle uppskatta hans konst och köpa hans skivor. Han gav inte riktigt de svar som Nils Hansson var ute efter:

- How was it working with Brian Eno in the seventies?
- He was very interested in talking about music. We were more interested in playing music.
- Eno has said that "repetition causes variation". Do you agree with that?
- What...? Can you say it again?
- "Repetition causes variation".
- I don't know, that's too intellectual for me.
- Have you noticed that the bands of today are influenced by your music?
- Well, no, but I don't listen to so much music. But I heard this band that I thought was influenced by our music, it was very cool...
- Yes? What band?
- It was... Oasis. That's the name. Noel Gallagher.

Det knöt sig i varje hipsters hjärta när han sa det. Oasis! Inte Animal Collective! Men det var fint.

Jag är verkligen ingen krautrockexpert. Och jag tycker inte att genren har så mycket gemensamt med funk. Det är mer episk musik, sökande musik. Det kan vara väldigt vackert och drabbande, men det kan också vara rätt tradigt. Nils Hansson hade något på spåren när han beskrev musiken som revolutionerande i det att dynamiken och förändringarna i en låt inte uppstår genom ackordbyten, som i all pop, jazz och klassisk musik, utan genom något annat. Kanske är det mixerbordet och effektknapparna. Kanske är det lyssnaren som reagerar på ett visst sätt rent psykologiskt när ett groove har bankats in tillräckligt länge. Det blir meditativt och flummigt och härligt.

Jag gick inte på konserten men jag blir mer och mer sugen på att lyssna på Neu!.


djävulens musik

Fredrik Strage skrev en krönika i fredags om Klas Åhlund och hur sjukt det var att kritiker som undertecknad inte hade vett att uppskatta dennes geni. Jag vet inte alltså. Jag har funderat några dagar på ett lämpligt svar, men jag kommer inte på något, för jag tycker att det är så himla uppenbart att Klas Åhlund inte är så fantastisk. Det finns liksom ingenting att diskutera. En lyssning på Teddybears "Devil's music" (som jag gav lägsta betyg till i Nöjesguiden i våras) eller vilken av deras skivor som helst är tillräckligt för att pulvrisera alla eventuella villfarelser om att de skulle vara ett intressant band.

Strage skriver att kritikerna är snobbiga som avfärdar Teddybears som "reklamrockare" eller "storstadsglidiga mediemän som anses ha ett mindre genuint förhållande till musik" än tuffa kvinnor. Men jag bryr mig inte om bröderna Åhlunds tidigare karriärer som reklamfilmsregissörer, det verkar vara ett soft jobb, och kreativitet är som energi, det kan omvandlas i alla former (fråga Bob Dylan vars nya tavlor är jättefina). 

Det jag vänder mig mot är att Teddybears gör musik som är helt hopplöst intetsägande. Den är ingen vän man vänder sig till för tröst när man mår dåligt, den är ingen bulldozer som krossar dansgolv, den har inga euforiska popmelodier, den är inte elegant och subtil, den har inga textrader värda att lägga på minnet, den är inget fascinerande tidsdokument (Teddybears har låtit exakt likadant i tio år), den är inte unik och verkar i en egen värld, omöjlig att jämföra med andra artister. Den är bara bull. Ett klatschigt beat, en flåsig rappare som Swingfly, en ofrsäch syntpoppig melodislinga och så lite "boom chicky boom sh-boom sh-boom" i refrängen - så låter 99 % av alla låtar som Teddybears har gjort. Jag är ledsen, men det finns inget mästerligt i det.

De är inte ens underskattade. När de var aktuella i våras fick de en helsida i DN Kultur och hamnade på framsidan, med sina töntiga dräkter inspirerade av omslaget till Bad Religions 17 år gamla skiva "Reicpe for hate". Jan Gradvall hyllade "Devil's music" och hade med den på listan över första halvan av 2010 års bästa skivor (BEFÄNGT). Det stämmer inte att alla hatar dem.

Strage skrev också att Jocke Åhlund gett Håkan Hellström en nytändning. Hold your horses. Nytändningen kom ju med skivan "Ett kolikbarns bekännelser" som Håkan gjorde med Björn Olsson, en oändligt mycket mer begåvad musiker än Jocke Åhlund, och ett samarbete som resulterade i mycket starkare musik. Jocke Åhlund bara surfade vidare på Håkans nya flow.

Jag står fast vid att Robyn har gjort tre mästerverk: "Be mine", "Dancing on my own" och "With every heartbeat". Bara en av dessa tre är frukten av ett samarbete med Klas Åhlund. Det finns så många producenter som hon skulle kunna jobba med - hon är ju så himla stor, varför ringer hon inte Zaytoven, Diplo, Blaqstarr, Joy Orbison, The-Dream, Ryan Leslie, Kanye West eller Timbaland? I Sverige finns folk som Dan Lissvik, The Tough Alliance, Oskar Linnros, Björn Yttling och The Field. Det finns hur många som helst som Robyn skulle kunna jobba med förutom Klas Åhlund. Sky's the limit för en så underbar artist som Robyn. Och säga vad man vill om Teddybears, men de är sannerligen inte up in the sky.