Nicholas: Har Nirvanarenässansen inletts? Unga slackerband i chillwavekretsar tycks vara inspirerade av "Bleach", och nu har Dallasrapparen Tum-Tum bestämt sig för att hylla bandet genom att döpa sin nya skiva till "Purp Kobain" och en låt till "Kourtney Love", smakfullt sampla "Smells Like Teen Spirit" samt göra en parodi på "Nevermind"-skivomslaget. Men allt detta är egentligen oväsentligt – Tum-Tum rappar med tyngd och inlevelse, och de homogena beatsen är marinerade i lila dimma. Toppskiva. BETYG: 5/6 (från Nöjesguiden)


Annika Flynner: Jag tror inte att Tum-Tum egentligen bryr sig om Nirvana. Men Kurt rimmar på purp och Cobain rimmar på kodein, så det var nästan oundvikligt att göra en sån här temaskiva, i alla fall om man gillar den typen av jollar som Tumzilla gillar. Och som han gillar dem. "Kourtney Love" är en fantastisk låt, förmodligen den bästa antropomorfa låten om berusningsmedel sedan Mobb Deeps 15 år gamla "Drink away the pain", och rätt deppig egentligen - Tum-Tum rappar passionerat om hur han väljer bort allting i världen, alla vänner och tjejer, för sin jazztobak som han älskar så dyrt. Det enda som stått vid hans sida och aldrig svikit honom. Snyft. Men Tum-Tum är ingen emorappare, han har tyngd och auktoritet som Young Jeezy, fast han rappare smidigare och mer variarat än Jeezy, och han sjunger chockerande bra. Vad är det med Dallasrappare och sång? Det är på en helt annan nivå än andra staters rappare. Jag tänker på framförallt Z-Ro men även Chamillinaire. Enligt Juice Mane Hugo - big up till honom som tipsade mig om den här skivan - brukar inte Tum-Tum sjunga så mycket som han gör här, men det är i linje med vibben på skivan, den är mjuk och mörk och trög. Från introts "Purple Rain"-cover (som han på Slayerskt vis döpt till "Purple Reign" - jag kan skriva det, för det här är inte en recension i SvD) till avslutande "Stay throwed" sjunger han sina catchy refränger, samtidigt som funkiga gitarrsamplingar och diskreta trummor snurrar runt honom. Det är ett så gott som perfekt rapalbum - den enda låten som jag har svårt för är "Robbin on Elm St." med sin enerverande barnramsa i refrängen, fast även den blir acceptabel efter några lyssningar, känns liksom schizofren och paranoid - en purp-psykos. Om det finns någon rättvisa i världen blir Tum-Tum Dallas nästa superstjärna.
Kommentera 8
"Med ett skivomslag som påminner om det norska black metalbandet Furze", inleder Elin Unnes sin recension av Neil Youngs nya skiva i SvD idag. Jag blir tokig på sånt. Vad vill hon säga med det? Låter skivan som norsk black metal? Nej. Har Neil Young över huvud taget någon relation till norsk black metal? Nej. Vem är det då som har en relation till norsk black metal? Elin Unnes, skribenten. Vad kul för henne. Mindre kul är att hon låter en tiondel av textutrymmet gå till den här extremt meningslösa informationen.

Jag blir irriterad, för sånt här kan man läsa varje vecka i alla tidningars skivrecensioner. Elin Unnes är på inget sätt ensam, och jag har ingenting emot henne, även om vi inte direkt har samma musiksmak. Men vad är grejen? Varför måste musikjournalister räcka upp handen och visa att de är duktiga, att de faktiskt kan en massa saker?

"Jag har faktiskt lyssnat på jättemånga skivor i jättemånga år. Bland annat den och den. Till och med den." Alltså det är lugnt, vi tror dig. Men nu är det så att vi är sugna på att läsa lite om den här skivan som du recenserar. Vi är sugna på lite kritik. Vi vill veta hur det låter och varför. Vi vill veta hur bra eller dåligt det är och varför. Och vi tycker väldigt mycket om när recensenten gör en spontan och oväntat association, men då är det viktigt att det är relevant för texten, för kritiken. Annars är det nämligen ingenting annat än odrägligt självhävdande.

På samma sida i tidningen recenserar Magnus Eriksson Jan Garbareks nya skiva. Han har ett resonemang om frijazzens sökande efter andlighet, hur detta skiljer stilen från bebop, och det är omedelbart engagerande. Visserligen är det en mycket längre text än Elin Unnes Neil Young-recension, men jag tror inte att Eriksson hade låtit bli att ta upp det även om han hade haft det mindre utrymmet. Vad han däremot inte hade gjort är att prata om skivomslagets likhet med en genre som inte har någonting att göra med musiken på skivan.

Inte för att skivomslag inte är intressanta att diskutera. Det är de. Men då ska man ha något vettigt att säga. Förlåt Elin Unnes, menar inte att vara hård mot dig, men den här tendensen, som finns överallt, är alldeles för påtaglig för att inte kommentera. Det är såna faktorer som gör att det finns en avgrund mellan litteratursidorna och musiksidorna i en dagstidnings kulturdel.

Ibland undrar jag varför folk vill skriva om musik. Är det för att de gillar musik? För att de gillar att skriva? Men om det nu är så, varför vill de inte att alla ska gilla musiken de tycker om, att alla ska förstå exakt (EXAKT!) hur bra just den här skivan är, varför vill de inte utnyttja sin förmåga att skriva - en förmåga som inte alla har - för att förverkliga detta mål? Varför nöjer de sig med att lyssna på skivan, ge tummen upp eller tummen ner, och namedroppa lite i en slarvigt skriven text? Är inte musik viktigare än så? Är inte kritik större än så?
Kommentera 6

Nicholas: En gång i tiden var Curren$y den mest lovande medlemmen i Lil Waynes Young Money-gäng. Men den flygplanstokige rapparen tröttnade på att karriären aldrig tog fart i skuggan av stjärnan och hoppade av skeppet. Istället för att vara bitter över den nya upplagan av Young Moneys stora framgångar har han gått en egen väg: han sammanfogar kaxig New Orleans-rap med eleganta jazzfunkiga östkustbeats. Det är hiphop för alla som är trötta på ringsignalsliknande låtar men som inte står ut med gravallvarliga New York-rappare. Toppen! BETYG: 5/6 (från Nöjesguiden)

Annika Flynner: OK, den här skivan är inte så ny, den kom i somras och min recension har funnits på Nöjesguidens hemsida sedan i juli. Men jag tänkte ändå flagga för den här i fall någon hade missat den. Det är nämligen en av årets bästa hiphopskivor, och likt fjolårets DJ Quik & Kurupt-skiva befinner den sig liksom bredvid sin samtid. Det är som en alternativ historieskrivning, en parallell verklighet: tänk om inte sydstaternas beats fått det genomslag som de fick - 2 Live Crew på halva hastigheten med minimalistiska syntar - men att rapparna från Atlanta, New Orleans och Houston ändå blivit de stjärnor som de är idag? Tänk om New York-soundet från 1996 fortfarande hade varit the shit? Ski Beatz som producerat nästan hela "Pilot Talk" gjorde några av den erans guldkorn, som "Feelin' it" och "Dead Presidents" för Jay-Z och "Luchini" och "Black Connection" för Camp Lo. Att höra den kaxiga men loja Curren$y - nästan lika bra som Starlito - över hans fina vaniljsåsbeats är en ren njutning. Det är så långt ifrån alla griniga surputtar som man förknippar med New York-rap idag. (Inget ont om den stilen i och för sig, men den kräver en RZA eller en DJ Premier för att fungera över huvud taget, och de flesta producenter är inte RZA eller DJ Premier.) Det är inte "real", det är inte indignerat, det är inte konspirationsteoripolitiskt, det är inte allegoripretentiöst, det är inte avundsjukt. Det är bara soft. Jag älskar den här skivan. Det enda som saknas är en sampling från den mjukjazziga pausmusiken i SNES-spelet "Pilotwings", det hade varit kongenialt.
Kommentera 2
Visa fler inlägg