gott nytt år

todd
- Merry Noo Yeaaa!
- Happy New Year. In this country we say happy new year.
- Ah? HAHAHAHAHAHAHAAAA!

Ovanstående replikskifte är mellan en Kamerun-utklädd Billy Ray Valentine (Eddie Murphy) och den ondskefulla Clarence Beeks i John Landis "Ombytta roller", en av mina bästa nyårsfilmer. Bilden är från en annan scen i den filmen, där några brats stämsjunger "Love me tender" för sina bratflickvänner på tennisklubben. Underbar scen.


Nyårsfilmer är ju the shit. Jag såg att TV3 visar "När Harry träffade Sally" ikväll och det är bra, men det är absurt att SVT inte har som regel att de visar "Ombytta roller", "Gilda" och Billy WIlders "The apartment" (kanske världens bästa film) varje nyår. När jag var liten visade SVT alltid "Ivanhoe" på nyårsdagen, gör de fortfarande det? Med Anthony Andrews i en roll som är Sebastian Flytes raka motsats (fast är inte hela riddargrejen ganska gay ändå?), och framförallt den oändligt vackra Olivia Hussey som Rebecca. Det är faktiskt en bra film när jag tänker efter. James Mason spelar Olivia Husseys judiska pappa, en tydligt Shylock-inspirerad karaktär. Och det gör alltid lika ont när Ivanhoe väljer den tråkiga blondinen framför Olivia Hussey på slutet.


Men men. Det har varit ett rätt bra år för mig, mycket tack vare den här bloggen. Jag har fått över tusen kommentarer, det är mer än xxxxxx xxxxx och mer än dubbelt så många som xxxxx xxxxxxxxx! Eftersom kommentarer är den enda valuta som räknas i bloggvärlden får jag betrakta mig som en rik person. Jag ska inte bli sentimental, men jag vill ändå säga tack till Åsa Persson, Matti Alkberg, Tennisspionen och alla andra som pallat tjafsa med mig. Jag förstår inte de som skriver bloggar och aldrig får en enda kommentar, jag hade inte klarat det, jag hade blivit deprimerad och lagt av efter en månad. Jag är beroende av bekräftelse. Fast fan, vem är inte det.

Jag såg förresten Sydsvenskan i fredags, med den stora "coola personer 2006"-bilder där jag var med. Fan vad sur jag ser ut. Jag tror alltid att jag ser för glad ut när jag fotograferas, så jag försöker att inte le FÖR mycket, och sen ser jag alltid ut som någon nyss trampat på min fot. Å andra sidan brukar jag ofta blinka till av blixten, så på hälften av alla kort på mig ser jag helt groggy och efterbliven ut. Den andra hälften, den sura, kanske är att föredra.

OK peace out, nu ska jag googla texten till "Auld lang syne" och börja skala potatis. Vi ses.

Årets frustration: att de avrättade Saddam innan det hann bli några rättegångar för hans riktigt juicy brott, som den USA-stödda Iraninvasionen och försöken att utrota kurderna. Den lilla respekt och trovärdighet som Saddam-domstolen ändå hade förbrukade man igår. På bilderna där de tar på honom snaran ser det ut som ett billigt al-Jazeera-klipp där några terrorister ska skära halsen av en kidnappad västerlänning. Mördare som mördare.

Årets musikupplevelse: en dag i somras hade jag Håkan Hellströms "Så länge du är med mig" i huvudet, så himla intensivt, kunde inte tänka på något annat. Min egen skiva var utlånad och min dator var på lagning, så jag ringde E och bad henne sätta på skivan hemma hos sig och lägga telefonluren mot högtalaren. Hon gjorde det och i tre minuter var jag i himlen. Jag bara såsade ihop och blev till honung när jag hörde den underbara melodin. Älskar musik.


james brown is dead pt. 2

lit de parade
Andres Lokko säger att James Brown är 1900-talets viktigaste artist. Motiveringen är att JB inte bara förändrade musiken utan också hade en karriär med en politisk dimension som man inte kan bortse ifrån. Eller kan man det? Det är en rätt intressant fråga. Själv är jag oftast en stark anhängare av att lyssna på musik och stänga av alla kontexter som inte har att göra med själva musiken, med själva ljudet. Typ att strunta i vad Jimmie Rodgers betydde för fattiga amerikaner, strunta i att John Lennon var en working class hero, strunta i att att Elvis var vit och älskade svart musik. Hur bra är själva musiken?

Men innerst inne vet jag att det är fel. Man kan inte blunda för samhällsdimensionen i popmusik, lika lite som man kan göra det i någon kulturyttring. Eller man kan, men då ljuger man för sig själv. Man kan lyssna på Strauss och låta bli att tänka på att han skakade hand med Goebbels. Men jag vet inte om det är att föredra.


Den svenska rapparen Ken sa en gång i en intervju att han hellre låter sina kompisar göra hans beats, än att anlita någon som är bra på riktigt. Kanske dumt på ett sätt, men jag förstår vad han menar. För honom är det viktigare att en konstnär är en bra person än att han är en bra konstnär.


James Brown var nu knappast definitionen av en bra person. Det kan hans diverse exfruar och -flickvänner intyga. Men han har en position i USA:s historia av rasism och kamp för jämlikhet som är rätt unik. Det är därför som han inte bara hyllas jättemycket just nu, han hyllas jättejättejättemycket. I USA alltså. Kanske svårt att fatta (eller lätt att glömma) i Sverige vilket symbolvärde han faktiskt har.

Men det gör inte hans musik bättre för mig. Den är bra som den är, den är vad den är. Det är rytmer och jag älskar rytmer. Men av 1900-talets stora artister är det inte James Brown som jag håller närmast hjärtat, hur viktig han än var.


PS Min Nas-recension är uppe nu:
http://www.digfi.com/default.aspx?id=10180


not "did you eat?" but "did jew eat?"

Jag har haft en bra jul. En av höjdpunkterna, tv-wise, var avsnittet av "Simma lugnt Larry" som visades på juldagen. Larry David och David Schwimmer spelade huvudrollen i Broadwayuppsättningen av "The Producers" och blev regisserade av Mel Brooks. Bara en massa jews alltså, gött. Överraskande nog sjöng och dansade Larry och David Schwimmer jättebra. Bästa skämtet var när en skådespelerska förförde Larry David i hennes loge, och han var tvungen att avbryta hånglet för att hon hade ett litet foto på George W Bush på sin spegel. Men det finaste var att se Mel Brooks och Anne Bancroft, det här måste vara inspelat strax innan hon dog. De var ett sånt underbart  par, han älskade henne över allt annat, sa i en intervju att han inte kunde vara arg på livet eftersom han fått henne, att det räckte, att gud hade varit generös. Mel Brooks alltså, romantisk. Who would have thought?

Annars var tv-julen rätt kass. Bara en massa snapphanar och fantasy, är det sånt de tror att vi vill ha? I och för sig såg jag första och andra delen av Sagan om Ringen på bio när de kom - ÄKTA guilty pleasure! - men i tv-soffans avslöjande sken blir det bara too fånigt. En person som jag har stor respekt för sa dock att Narnia-filmen faktiskt var otroligt bra. Kan det stämma? Hela ett-universum-i-garderoben-principen var ju helt berusande när man var 11 år, så egentligen vore det ju logiskt om en tillräckligt välgjord film skulle bli lika magisk. Men jag vet inte. Jag har alldeles för lätt för att få distans till overkliga varelser som talar.

En sak som man älskar med julen är ju rimmen. Jag och C brukar alltid bräcka varandra i witty julklappsrim, men i år avstod vi. Skit i traditionerna osv. Några som älskar traditioner är ju annars DN Kultur, och deras rimmade rubriker på julafton är alltid lika trevliga.

Apropå rim så har jag haft den här raden i huvudet i ett dygn nu:
I heard motherfuckers say that they made Hov, made Hov say "OK, so make another Hov".
När ska Jay-Z får karamellodiktstipendiet? Eller just fan, han är ju inte moderat.


PS James Brown är död. Här har vi en kille som man både hatar och älskar. Ärligt talat tycker jag att han är ett geni, men det är helt omöjligt att lyssna på honom, allting är ju så uttjatat. Och jag tycker inte att man ska se det som att hiphopen "stal" hans musik - snarare kom den inte till sin fulla rätt förrän rapparna byggde vidare på hans breaks genom rytmiskt kongeniala texter. En låt som "The Big Boss" är ju oerhört mycket tråkigare än de låtar som samplar den, som "Bad mutha" med Lord Finesse eller "Get down" med Nas. Mattias Dahlström skrev en rätt bra hyllning i DN - men hur kunde han nämna den vidrigt hurtiga "I got you (I feel good)" som en klassiker/Viktig Låt? Sjukt alltså. Den är ju bara så jävla dålig. "Cold sweat" sa han däremot ingenting om. Eller "Prisoner of love". Jaja, skit samma.


no white christmas

Årets jullåt är "Can't forget about you" med Nas och Chrisette Michele. Den tindrar. (Plus att en Nat King Cole-sampling automatiskt får en att tänka på den där scenen i "In the mood for love" där de spelar hans "The Christmas song" - ljuvligare/juligare kan det ju inte bli.) Jag har skrivit en recension av Nas nya skiva till Digfi men den har inte lagts upp än... stay tuned.

Jag sticker imorgon och kommer inte hem förrän på onsdag, så det blir nog inte så mycket Annika Flynner i jul. Kanske nyttigt för oss alla. Jouyeux Noël, tous le monde! Även du, T-Bag! Et tu, Goesta! Förlåt för att jag var dum, baserade min åsikt på några grejer du skrev för länge sen, men nu har jag läst mycket mer och gillar dig mycket mer. Ska ändra i den där listan.

årets bästa prosa

bang
Nya Bang, sid 30-32. Ni måste läsa. Min syster C a.k.a. L'autre Annique skriver en fantastisk novell. Synd att alla tror att jag är partisk nu, för det här är verkligen the shit.

blogger to blogger

Okej, jag var alltså på den där fotosessionen som Sydsvenskan anordnade igår. Det hela var rätt lustigt, en massa människor som inte kände varandra och alla sneglade febrilt på varandra - vem är han, vem är hon, är den och den här, är det där en kändis? Jag hade hoppats på att träffa Karin Arbsjö the DJ, men skandalöst nog verkade hon inte vara inbjuden. Eller också pallade hon bara inte komma. Istället fick jag hålla till godo med den keffa sångaren i Billie the Vision and the Dancers och en kille som jobbade på Folk å Rock för fem år sen. Under själva fotot hamnade jag bredvid-slash-bakom den ena av de två svarta personerna där (övriga 150 personer var vita, 28 år gamla och hade snygga glasögon). Han var fett lång så jag kände mig som den där killen i Kexchocklad-reklamen, den med basketspelarna ni vet.

Men! När jag skulle gå därifrån träffade jag han som gör kinky afro-bloggen. Älskar den bloggen och jag sa det till honom. Han är så jävla rolig. Vi hade följe ett tag och det är knäppt hur lika vi är ändå: två blasé gamla hiphoprävar i parkas som gömmer oss under fåniga alias på respektive blogg. Och både han och jag mörkar vår riktiga plats i arbetslivet. Eller, han kanske gör det bättre än jag, men ändå. Men det roliga är att vi båda är hiphopnördar utan att vara hiphoppare, precis som Martin Kellerman. Varför gillar alla som bloggar hiphop? Har ni någonsin hört talas om en bra/underhållande blogg där upphovsmannen eller -kvinnan bara lyssnar på Morrissey? Och vad beror det på - har såna människor mindre ironi? De på Jetset Junta, de har ju INGEN ironi. No offense, det är nog ett medvetet ideal, men ändå. Sjukt.

Men jag gick hem med en trevlig känsla, det var så gött att träffa en underbar bloggare IRL. Internet lives! Jag älskar internet. Det har varit en trend det senaste året att postironiskt använda uttryck som cyperspace, cyberrymden, the internet, world wide web osv - det var min syster som började med det, om jag inte minns fel - men jag säger det här utan minsta ironi: Jag Älskar Internet. Det är det bästa som finns.

det finns en anledning till att vissa artister har så snygga skivomslag

the studio
Ser inte den ena killen i The Studio ganska läskig ut? Händerna är bakom ryggen - har han handcuffs på sig? Har göttelaborgspolisen bustat honom? Har han smugglat knark, eller varit en skum mellanman i en trafficking-härva, eller bara skallat sin exflickväns nya pojkvän? Den andra killen försöker distrahera med sin Rob'n'Raz-mössa, men det funkar bara delvis.

Förlåt. Jag gillar The Studio, även om de har en sensationellt ful hemsida (ett statement?) och att de gör skivor i extremt små upplagor (ett statement). Men jag gillar inte att bara för att de går in lite för Madchester-musiken (de gör det försiktigt och stiligt) så tror alla att det är fritt fram att damma av sina gamla Happy Mondays-skivor. På Tempo i Malmö är det en återkommande DJ som alltid spelar typ Blurs första och Primal Screams "Loaded". Skärpning! Snart kommer folk rocka loss till EMF:s "Unbelievable" eller nåt, och det vill jag inte vara med om.

En annan sak: Jan Gradvall har listat årets 89 bästa skivor och sorterat dem i elva olika kategorier ("innerligt", "hiphop", "boxar" etc). Vilken overkill, och jag orkar faktiskt inte kommentera de valen. Är det inte lite fegt också, att lista så många, utan att ens ha numrering? Man väljer liksom inte bort någonting. Jag hatar listor som inte är rangordnade (vilket är det enda felet med den underbara boken "Ego Trip's Book of Rap Lists"), det är liksom att fuska.

Jaja okej, jag ska chilla med min list-fetisch nu. Ikväll ska jag förresten fotograferas, jag ska vara med på Sydsvenskans "de här gjorde året"-foto, bara för den här bloggen alltså. Gött. Undrar vilka mer som ska vara med på det fotot? Sticky Bomb? Jag har ingen aning alltså.

kent-skelettet i garderoben + skamlös reklam

Jag skriver om nya Ghostface Killah-skivan - först i Sverige? - i Digfi idag: http://www.digfi.com/default.aspx?id=10159

Jag läste nya, eller senaste, ODD at Large häromdagen. Eller typ bläddrade lite. Det är ju intressant att de slagit på stora trumman och satt ribban så himla högt - och sen skriver Erich Schüldt om hur han längtar efter ett nytt Kent. Jo, han skriver så. Att det han hoppas på varje dag är att han ska höra en ny gitarrpoplåt av ett nytt gitarrpopband som kommer att ta honom och Sverige med storm. Han skriver om hur mycket han älskar Broder Daniel, och hur bra Prodigy ändå var på 90-talet.

Wha-wha wha what one two one two? Är han helt bäng?

Det är en grej att vara kulturkonservativ på det sättet att man äger Strindbergs samlade verk, går på opera och aldrig varit intresserad av att dansa. "Subkultur" eller inte, det är något som man kommer undan med (även om det är kefft). Det är en annan grej att claima att man bryr sig om allt, namedroppa Papoose och känna att man har hela spektrat, värdesätter modern musik från alla tider. Det kommer man inte undan med om man inte är konsekvent. Hur modern är man om man när det kommer till kritan bara vill bli knockad av ett nytt Broder Daniel? Hur fräscht är det 2006?

Det finns två möjliga förhållningar till musikens utveckling. Antingen tycker man att all utveckling är av godo, ju mer desto bättre, och att de bästa verken från alla tider är de som har tydligast stått för utveckling. Eller också så tycker man att all utveckling bara har ett ändamål, en slutgiltig form, och de bästa verken från alla tider är de som låter mest som den här formen. Och det här idealet kan vara antingen Beethoven eller Beatles, eller Miles Davis 50-talskvintett eller A Tribe Called Quest, men poängen är att det är en konservativ inställning. En osund inställning, skulle jag vilja säga.

Det är därför jag är lite besviken på Eric Schüldt. Jag ville verkligen tro att han menade allvar när han hyllade både Eroica-symfonin och ny hiphop. Men nu verkar det som om det bara var kokett. När allt kommer till kritan vill han bara ha gamla goa grejer, eller grejer som låter som gamla goa grejer. Det är inte en modern hållning, det är inte modern journalistik. Det är att göra det lätt för sig.

Och en sak till: Prodigy var fan inte bra ens på 90-talet.

det är jag och janne (och typ en halv miljard till)

Good ol' Gradvall alltså. Läste nyss hans stora Jay-Z-hyllning (http://www.gradvall.se/artiklar.asp?entry_id=180) och den var fin. Jag blev inte hooked på Jay-Z genom Jan Gradvall utan genom Anna Björkman som i Aftonbladet Puls valde "Reasonable doubt" till årets bästa skiva 1996. Men redan året efter skrev Janne om "Jigga" och om hur bra beatet i "A million and one questions" var, och sen dess har jag följt Jay-Z:s utveckling tillsammans med honom. Gött att han är ett sånt äkta fan.

Men jag kommer ihåg att han skrev lite dumma saker också, som att Snoop "sjunger - inte rappar, utan sjunger" när han gästar Jay-Z i "Get you mind right" (han hade uppenbarligen inte hört hela låten) eller att "Heart of the city" handlar om känslorna och stämningarna i New York (han hade uppenbarligen inte hört ett ord av texten). Något som - vips - var bortredigerat när "Feber"-boken gavs ut.

Jaja. Skit samma. Såg nyss reprisen av Kobra på SVT som handlade om bloggar bl.a. Ganska kefft faktiskt, alldeles för kort och ytligt, men det var väl ändå rätt trevligt med intervjuerna med Sigge och Karolina Ramqvist. Fast varför inte intervjua någon underdog-bloggare (dvs någon som INTE är etablerad författare eller journalist), eller bara någon som är under 30? Lite tråkigt också att de reducerade bloggar till digitala dagböcker. Som sagt, ytligt.

fuglesang-porren

christer fuglesang
Kan inte folk chilla? Sluta projicera era egna "den som väntar på något gott"-drömmar på den här tönten. Rymden är till för barn, har ni glömt det? Och media, vad har de för ursäkt? Man kan ju knappast skylla på nyhetstorka med Pinochet, Baker-rapporten, Fredrik Reinfeldts öppna antifeminism och växthuseffekten som börjat sabba Sverige på riktigt. Alla har bara gått in i en kollektiv Hänt i Veckan-dvala. Sjukt.

pinochet dog en stilla död

Så Pinochet är död nu. Ingen fet rättegång, inget fängelsestraff, några futtiga husarrester i år, det är allt. Han klarade sig gött. Nu är allt en åsikt - vissa "tycker" att han är en landshjälte, andra "tycker" att han är en diktator och mördare, och båda åsikterna väger lika tungt. Nu är SVT:s Text-TV neutrala och säger att han "styrde" Chile mellan 1973 och 1990, inget om hur han styrde. Nu citeras Margret Thatcher som "beklagar att Pinochet är död", och jag beklagar att såna som Thatcher är vid liv.

Förlåt, vill inte låta som en pinsam fjortis-kvasi-revolutionär som lyssnar på Primal Scream, men jag blir bara lite provocerad. Det är okej att tycka att  Pinochet var en fin och hedervärd person. Det är alltid okej att skriva om historia. Anything goes. Postmodernism. Och de som mördades och de som släpptes ut ur flyplan över Stilla Havet finns inte längre. Att de inte finns, finns inte längre.


(EDIT: Okej jag ska inte underskatta svenska media totalt, nu har jag läst lite och Nathan Shachar på DN skriver ju ändå att Pinochet var sjuk i huvudet, och Sydsvenskan hade nyheten som förstanyhet. Förlåt, ska inte bli så dramatisk. Men det är ändå skrämmande, hur lätt det är att desarmera och reducera Pinochet till "han som styrde under de där åren". Allt som krävs är lite selektiva fakta och noggranna formuleringar. Vi har ju inget domslut från ICC. Vi har inte ett skit.)

(Sjukt förresten att DN hade fucking Fuglesang som förstanyhet idag. Populism.)

årets komedi

sofia och kirsten
Fy fan vad sjukt att folk dissat Marie Antoinette. Var nyss och såg den. Så jävla bra! Så jävla ROLIG (varför har inte folk skrivit om det?)! Och extremt psykologisk, subtil, smart... jag tycker nästan att den är bättre än Lost in translation. Jo den är nog det faktiskt. Personskildringen är djupare, skarpare, bättre. Kirsten Dunst spelar så himla bra. Och fotot... jag tycker det snackas för lite om vilken känsla Sofia Coppola har för vackert foto. Alla dessa bilder på soluppgångar och skuggor, och de snabba klippen på de magnifika tallrikarna som strippas och äts upp, det är fantastiskt.

Folk blir så provocerade när de inte får ett budskap skrivet på näsan. Själv hatar jag sånt. Och det är därför jag älskar Sofia Coppola och den här filmen. Hon underskattar inte sin publik. Det är gött. Man är bara dum i huvudet om man tror att det inte finns en politisk dimension i Marie Antoinette. Om man tror att dekadens bara är dekadens, att överklass bara är överklass, att det inte finns något sammanhang. Sjukt.

Och Judy Davis var med! Jag ÄLSKAR Judy Davis! Jag och C har sett "Fruar och äkta män" så himla många gånger, där gör hon den bästa rolltolkningen i Woody Allens hela filmografi vid sidan av Diane Keaton i "Annie Hall" och Gena Rowlands i "En annan kvinna". Hon är så himla rolig, så fantastiskt minspel, alltid så spänd... underbar!

Och det här med Louis XVI och mansrollen, Emil Arvidsson har helt rätt i det, så himla modernt och underbart att han inte fråntas sin heterosexualitet bara för att han inte vill ha sex. Så gött.

Det är en så himla bra film, på så många plan. "Årets bästa film" sa C, och varför inte? Sjukt att alla bara underskattat den.

de fetaste klyschorna

Musikjournalister är suckers för Sanningar. Någon slänger ur sig ett påstående som låter bra, alla nickar samstämmigt och sedan upprepas denna fras ad infinitum som om det vore bevingade ord. Ingen reflekterar över om det är bra eller dåligt, sant eller falskt, smart eller ytligt. Det bara är. Och jag blir så irriterad. Här är några exempel från i år:

- "M Ward låter som Django Reinhardt" (en trevlig teori som tyvärr är helt hjärndöd. Django spelade instrumental swing med blixtrande improvisationer, vad är the connection? Bara för att M Ward spelar gitarr och typ spelar in skivor som låter som om de var gjorda för länge sen? Fan vad fattigt.)

- "Cassie har ingen sångröst" (bara för att hon inte wailar och kvider som Mary J Blige m fl. Som om det behärskade uttrycket inte är ett uttryck. Som om den rena och konsekventa melodin inte är en melodi.)

- "Hot Chip är världens just nu bästa band" (det är så fucked att tro att någonting ÄR "världens bästa", och om det skulle vara det så hade det inte varit detta band... ja, ni vet, jag har skrivit om det tidigare)

- "vad Bob Dylan gör idag är lika relevant som det han gjorde in his heyday" (nej, det är det fan inte.)

Osv. Men det handlar inte bara om enstaka artister, det är också cementerade uttryck som "sköra melodier" och "skira stämningar"... av någon anledning gillar alla adjektiven "skör" och "skir". Och typ "andlös","hudlös",  "tidlös", "fjäderlätt", "själfylld", "suggestiv", "magisk", "varm"... det är så slappt och slentrianmässigt, det går per automatik. Man bara ser ett skivomslag med Radio Dept och bestämmer sig för att musiken är "skör", eller valfri isländsk grupp som blir "suggestiv". Guuuud vad trött jag blir på sånt.

En annan grej som jag irriterade mig på när jag läste var Sonics beskrivning av Ne-Yo i deras årsbästalista. De skrev att "So sick" var samma typ av låt som Faith Evans mästerverk "Again". What? So sick handlar ju om att vara knäckt och en sucker för sitt ex efter att man gjort slut. Again handlar om att skita i alla haters och att inte vara bitter, att försöka se framåt trots att man har så fruktansvärt jobbiga erfarenheter. Den handlar inte om kärlek alls! Gud vad slappt.

De skrev också att Ghostface Killah anlitat "världens hetaste producenter" till sin skiva. Också fett slappt - som om man inte kan skriva berömmande om hiphop utan att braska att "det här är modernt!". Nej, Ghostface har inte världens hetaste producenter, han kan inte stava till hyphy och han har offentligt förolämpat "Laffy taffy"-dansen. Han är bra ändå - men eftersom det bara finns en mall för hur en hiphopartist får vara på Sonic, så trycks han ned i denna. Gött.

Jaja, lovar att inte vara lika sur nästa gång. Puss och kram


mcdonald's chicken tasty

En gång om året firar kommunsiten jul (inte nödvädigtvis i december) och då går han till McDonald's. Förbjuden frukt smakar ju bäst. Vad jag hade för ursäkt att gå dit igår vet jag däremot inte, eller jag skulle kunna förklara, men det hade blivit långtråkigt. Hur som helst så beställde jag det som de gör reklam för överallt just nu: Chicken Tasty-hamburgaren. En så kallad meny till och med. Jag kände mig manad, ett uppdrag i konsumenternas tjänst.

Det var ett sällsynt skådat infall av kulinarisk masochism. Fy fan vad äcklig den var, helt enkelt. Kanske för att jag inte insisterade på att inte få sån där sås/dressing på? Men jag tänkte att om jag ska testa denna produkt, så ska jag göra det utan att göra om den till något annat. Annars hatar jag sån där kladddig skit, och även ketchup för övrigt. Jag brukar tjafsa med H om det - "man KAN inte ha det på hamburgare" säger jag, "man kan inte INTE ha det, man måste ha något som maskerar hur det smakar egentligen" kontrar han.

Mitt förhållande till McDonald's är långt och problematiskt. När jag var liten vägrade jag äta något annat än pommes frites (för övrigt även det en oändlig diskussion mellan mig och H - "McDonald's krispiga pommes frites är mycket godare än Burger Kings svampiga" vs "Det är tvärtom - McDonald's är de som är svampiga, det är det som gör dem goda"). Hamburgarna var bara too äckliga. Sen när jag gick på högstadiet eller nåt började jag med McNuggets, det var lagom weird och ohamburgerskt. Sen tog jag så slutligen Steget när jag var runt 20, och sedan dess tar jag alltid McFeast UTAN SÅS. Den är mest neutral, har bara ost, sallad och tomater. Nu finns det ju fullkornsbröd också, vilket inte är helt dumt.

Men oavsett om det är det bästa de har att erbjuda så får man ofelbart den där äckliga känslan efter att ha ätit på McDonald's. I alla fall om man inte är riktigt berusad, vilket i och för sig inte är ovanligt. Men ändå. Man känner sig grisig, smutsig, sjuk. Man ser sig omkring, som om man nyss vaknat ur en dröm, man frågar sig vad fan man gör där. Så var det igår med mig och min Chicken Tasty. Oh well, jag var i alla fall inte fördomsfull.

älskar gena rowlands

Kom på att jag aldrig skriver om film här nuförtiden. Som en liten kompensation kommer här en topp 3 Cassavetes:
1. Faces
2. Shadows
3. A woman under the influence

PS Varför har Popcorn-festivalen BÅDE Saint Etienne och Kevin Rowland som hedersgäster? Vad är det för Lokko-fjäsk? På vilket sätt är Kevin Rowland intressant för relationen mellan musik och film? Och Saint Etienne alltså... nigga please, de har inte varit bra på tio år. Jag såg "Finisterre" förra gången den visades på Popcorn. RIKTIGT tråkig film.

the real world

Ibland funderar jag på vad alla artister som inte lever på sin musik gör for a living. Minns en intervju som Mats Nileskär gjorde för några år sedan med en svensk rappare som typ var bra men rätt okänd. "Vad jobbar du med?" frågade Mats, och man riktigt hörde hur killen skämdes när han berättade att han var sotare. Det var så sorgligt. Som om hans rap life-drömmar gick upp i rök så fort han tänkte på hur vardagen såg ut.

Ibland funderar jag också på vad alla bloggare gör for a living. Vet ni vad jag gör till exempel? You think you do, but you don't, och det är gött. Men det slår mig att de flesta bloggar jag läser - och de bloggar som brukar diskuteras mest - görs av etablerade journalister. Hur kommer det sig? Den här idén om att bloggen är underdogens röst, är det bara skitsnack? Linda Skugge, Martin Gelin, Kjell Häglund, och så vidare, varför är det deras bloggar som är så viktiga, de har ju redan sin mediala makt? Det här kanske är old news, men ändå.

Men det är därför jag gillar Märta Myrsteners blogg. Hon skriver för DN och är etablerad, men samtidigt tycker jag att hon har kvar det andra perspektivet, fanzine-entusiasmen eller vad man ska kalla det, det är gött som fan. Men det är ändå rätt roligt nu när DN har bloggar på sin hemsida. Det blir liksom två världar som clashar, först ser man en länk till en städad och värdig Henrik Brors-analys, sedan Kristoffer Poppius som använder ett helt annat språk - bloggspråket - avslappnat, personligt och fullt av svordomar och personangrepp. Hur länge kommer det hålla innan chefredaktören får panik och kapar av bloggarna?

PS Jag har skrivt en artikel om att åldras i popvärlden, den finns på
www.digfi.com nu. Lång som fan som vanligt, förlåt, jag ska skärpa mig.


gotta love originoo fånig soul


keep on pushing


knock on wood

I min senaste kommentar skrev jag att Jaheims "Like a DJ" var en keff låt. Jag tänkte lite på det efteråt, om vad det var som gör den så dålig. Det mest påfallande med den låten är ju texten:


When I was hitting
I was in rotation off the charts (charts)
Like number 2 with a bullet
I was shooting straight for your heart (yea yea)
But it looks like i'm slippin
From that peak position
Drop down on your list
From top 10
To not even being on your countdown

And so I wait (I wait)
For you to come digging in the crates (oh yea)
Blow off the dust
So I could finally get some attention (ohh)
Cause once you put the nigga on wax (yea)
You can't just put me back (you can't just put me back)
Just cut it up and scratch it
And get back
Cause your only gonna play me again

You fade me out
And you blend him in
I can't get no spin unless i'm requested
She's something like a dj
Who used to move the crowd
Now the groove is all worn out
I can't get no play
She's something like a dj

I'm so in love with the way you work the one and two's (one and two's)
But I can't help but be jealous
The way your work them other dudes
You get caught up skipping
Girl just let me flip it (just let me flip it)
I'll show you the remix baby
Breaking records at the top
For the number one spot

So I wait (I wait) for you to come digging in the crates (in the crates), etc

You fade me out and you blend him in, etc

Baby girl let's slow it down
Like it's the last song of the night (last song of the night)
We'll be dancing till the lights come on
No need to switch it up
Until you know the time is right(time is right)
See you got me feeling like
I'm your favorite song

You fade me out and you blend him in, etc

And just for the record baby
My head is spinning
My heart is turning
And i'm yearning for your love


Haha. Visst är den rolig? Texten är underbar, det är inte den som gör låten dålig, det är det trista discobeatet, låten är helt malplacé på den annars väldigt homogena balladskivan "Ghetto classics". Grejen är att Jaheim förvaltar en gammal tradition av Fånig Soul. Inte bara den här låten - även "Fiend" (en av årets bästa låtar) där han liknar sin förälskelse vid ett crackberoende, eller "Forgetful" som ballar ur på slutet: "now you wanna get amnesia / all I ever tried to do was to please ya".

Fånigheten är en del av soulens DNA. Det är så gött att Impressions spelade in den politiska låten "Keep on pushing" och illustrerade det genom att på skivomslaget pusha fram en bil som fått motorstopp! Ett annat underbart exempel är Bobby Taylors skiva "Taylor made soul" - inte nog med att titeln är en fånig ordvits, på omslaget (som jag tyvärr inte hittade på google) sitter han och är en skräddare!

Det finns hur många exempel som helst på den här attityden gentemot omslag, titlar och låttexter inom soul. Och inte bara soul förresten, hiphop är ibland lika cheesy (Marley Marls kemilab-omslag till "Droppin' science"! Lauryn Hills skolbänkomslag till "The Miseducation of Lauryn Hill"!). Även Ne-Yo har några fåniga bilder i cd-bookleten där han har penna och anteckingsblock i högsta hugg: DET HÄR ÄR EN ARTIST SOM SKRIVER SINA EGNA LÅTAR, skivan heter "In my own words"! No shit, det är så jävla övertydligt. På ett underhållande sätt. Det är en tradition som inte alls finns inom vit rock...

Förlåt, ni hatar när jag polariserar "vit" mot "svart" musik, it's so 90's, men i det här fallet är det faktiskt sant. Rockgenren nådde en nivå av allvar, ett seriositetskomplex, redan på 60-talet som varken soul eller hiphop tagit sig upp till. Jag vet inte om det är bra eller dåligt, men det är så. Visst finns det undantag, men det är ändå långt kvar till att en hiphopartist gör Smashing Pumpkins-pretentiösa omslag. Att ha en bild på artisten på omslaget är fortfarande det vanligaste - något som rocken övergav redan med Beatles "White album" (ja, det gick inte över en natt, men det började typ då).

Det bästa med Jaheim är att han är så distanslös, för honom verkar det fullständigt självklart att göra låtar som "Like a DJ" och "Fiend". Det är det mest otidsenliga med hans musik. En artist som Kelis är hans totala motsats: modern, cool och full av distans. Hon är givetvis fantastisk hon med.


årssammanfattning, del 3

Efterrätten: årets 15 bästa album!

1. J Dilla - Donuts
2. Max Richter - Songs from before
3. Cassie - Cassie
4. Ryan Teague - Coins & Crosses
5. Jay-Z - Kingdom come
6. Ellen Allien & Apparat - Orchestra of bubbles
7. The Sleepy Jackson - Personality
8. The Radio Dept. - Pet grief
9. Kasumasa Hashimoto - Gllia
10. Ne-Yo - In my own words
11. The Game - Doctor's advocate
12. Hot Chip - The Warning
13. J Rawls - The Liquid Crystal Project
14. The Knife - Silent shout
15. T.I. - King

Det blev The Game ändå, som blev Årets Bästa Hiphopalbum Som Inte Är Ett Jay-Z-Album. Hoppar man bara över spår 2, 3, 13 och 14 så har man faktiskt en helt perfekt skiva. Och helt oklubbig är den inte: "Too much" har ju ett snyggt discostomp och Public Enemy-hyllningen "The Remedy" är ändå rätt hård. Dessutom använder sig The Game av gangstaklyschor på ett intressant sätt i "One night" - i refrängen sjunger någon tjomme "I only fuck with you on two occasions, when I'm drunk, when I'm high" och första gången man hör det himlar man bara med ögonen och tänker att det är en parafras på liknande låtar från "The Chronic 2001". Men grejen är att låten är den enda på skivan som uteslutande handlar om 50 Cent och den bittra fejden. The Game vill egentligen inte ta i skiten, pallar inte tänka på det, men när han är full blir han sentimental och upprörd och minnena väcks till liv. Så refrängen handlar inte om någon hoe som ska mackas, utan det är 50 Cent som han bara fuckar med vid två occasions. Elegant, faktiskt.

T.I. kom också med. Det bara blev så. Ett tag funderade jag på att ha Nelly Furtado på den platsen, men hennes skiva är faktiskt inte så bra i praktiken som den är i teorin. För många jolmiga skitlåtar, helt ärligt. T.I.:s skiva är inte heller perfekt, men här finns så många höjdpunkter - och, faktiskt, variation - plus att T.I. varit en så stor del av (mitt) 2006 att han ändå får den platsen.

Sådär, nu kan jag övergå till min verkliga uppgift: att dissa alla andras listor. See ya later.