gott nytt år

Publicerat i: Allmänt

todd
- Merry Noo Yeaaa!
- Happy New Year. In this country we say happy new year.
- Ah? HAHAHAHAHAHAHAAAA!

Ovanstående replikskifte är mellan en Kamerun-utklädd Billy Ray Valentine (Eddie Murphy) och den ondskefulla Clarence Beeks i John Landis "Ombytta roller", en av mina bästa nyårsfilmer. Bilden är från en annan scen i den filmen, där några brats stämsjunger "Love me tender" för sina bratflickvänner på tennisklubben. Underbar scen.


Nyårsfilmer är ju the shit. Jag såg att TV3 visar "När Harry träffade Sally" ikväll och det är bra, men det är absurt att SVT inte har som regel att de visar "Ombytta roller", "Gilda" och Billy WIlders "The apartment" (kanske världens bästa film) varje nyår. När jag var liten visade SVT alltid "Ivanhoe" på nyårsdagen, gör de fortfarande det? Med Anthony Andrews i en roll som är Sebastian Flytes raka motsats (fast är inte hela riddargrejen ganska gay ändå?), och framförallt den oändligt vackra Olivia Hussey som Rebecca. Det är faktiskt en bra film när jag tänker efter. James Mason spelar Olivia Husseys judiska pappa, en tydligt Shylock-inspirerad karaktär. Och det gör alltid lika ont när Ivanhoe väljer den tråkiga blondinen framför Olivia Hussey på slutet.


Men men. Det har varit ett rätt bra år för mig, mycket tack vare den här bloggen. Jag har fått över tusen kommentarer, det är mer än xxxxxx xxxxx och mer än dubbelt så många som xxxxx xxxxxxxxx! Eftersom kommentarer är den enda valuta som räknas i bloggvärlden får jag betrakta mig som en rik person. Jag ska inte bli sentimental, men jag vill ändå säga tack till Åsa Persson, Matti Alkberg, Tennisspionen och alla andra som pallat tjafsa med mig. Jag förstår inte de som skriver bloggar och aldrig får en enda kommentar, jag hade inte klarat det, jag hade blivit deprimerad och lagt av efter en månad. Jag är beroende av bekräftelse. Fast fan, vem är inte det.

Jag såg förresten Sydsvenskan i fredags, med den stora "coola personer 2006"-bilder där jag var med. Fan vad sur jag ser ut. Jag tror alltid att jag ser för glad ut när jag fotograferas, så jag försöker att inte le FÖR mycket, och sen ser jag alltid ut som någon nyss trampat på min fot. Å andra sidan brukar jag ofta blinka till av blixten, så på hälften av alla kort på mig ser jag helt groggy och efterbliven ut. Den andra hälften, den sura, kanske är att föredra.

OK peace out, nu ska jag googla texten till "Auld lang syne" och börja skala potatis. Vi ses.

Årets frustration: att de avrättade Saddam innan det hann bli några rättegångar för hans riktigt juicy brott, som den USA-stödda Iraninvasionen och försöken att utrota kurderna. Den lilla respekt och trovärdighet som Saddam-domstolen ändå hade förbrukade man igår. På bilderna där de tar på honom snaran ser det ut som ett billigt al-Jazeera-klipp där några terrorister ska skära halsen av en kidnappad västerlänning. Mördare som mördare.

Årets musikupplevelse: en dag i somras hade jag Håkan Hellströms "Så länge du är med mig" i huvudet, så himla intensivt, kunde inte tänka på något annat. Min egen skiva var utlånad och min dator var på lagning, så jag ringde E och bad henne sätta på skivan hemma hos sig och lägga telefonluren mot högtalaren. Hon gjorde det och i tre minuter var jag i himlen. Jag bara såsade ihop och blev till honung när jag hörde den underbara melodin. Älskar musik.

Kommentera 5

lit de parade
Andres Lokko säger att James Brown är 1900-talets viktigaste artist. Motiveringen är att JB inte bara förändrade musiken utan också hade en karriär med en politisk dimension som man inte kan bortse ifrån. Eller kan man det? Det är en rätt intressant fråga. Själv är jag oftast en stark anhängare av att lyssna på musik och stänga av alla kontexter som inte har att göra med själva musiken, med själva ljudet. Typ att strunta i vad Jimmie Rodgers betydde för fattiga amerikaner, strunta i att John Lennon var en working class hero, strunta i att att Elvis var vit och älskade svart musik. Hur bra är själva musiken?

Men innerst inne vet jag att det är fel. Man kan inte blunda för samhällsdimensionen i popmusik, lika lite som man kan göra det i någon kulturyttring. Eller man kan, men då ljuger man för sig själv. Man kan lyssna på Strauss och låta bli att tänka på att han skakade hand med Goebbels. Men jag vet inte om det är att föredra.


Den svenska rapparen Ken sa en gång i en intervju att han hellre låter sina kompisar göra hans beats, än att anlita någon som är bra på riktigt. Kanske dumt på ett sätt, men jag förstår vad han menar. För honom är det viktigare att en konstnär är en bra person än att han är en bra konstnär.


James Brown var nu knappast definitionen av en bra person. Det kan hans diverse exfruar och -flickvänner intyga. Men han har en position i USA:s historia av rasism och kamp för jämlikhet som är rätt unik. Det är därför som han inte bara hyllas jättemycket just nu, han hyllas jättejättejättemycket. I USA alltså. Kanske svårt att fatta (eller lätt att glömma) i Sverige vilket symbolvärde han faktiskt har.

Men det gör inte hans musik bättre för mig. Den är bra som den är, den är vad den är. Det är rytmer och jag älskar rytmer. Men av 1900-talets stora artister är det inte James Brown som jag håller närmast hjärtat, hur viktig han än var.


PS Min Nas-recension är uppe nu: http://www.digfi.com/default.aspx?id=10180

Kommentera 6

Jag har haft en bra jul. En av höjdpunkterna, tv-wise, var avsnittet av "Simma lugnt Larry" som visades på juldagen. Larry David och David Schwimmer spelade huvudrollen i Broadwayuppsättningen av "The Producers" och blev regisserade av Mel Brooks. Bara en massa jews alltså, gött. Överraskande nog sjöng och dansade Larry och David Schwimmer jättebra. Bästa skämtet var när en skådespelerska förförde Larry David i hennes loge, och han var tvungen att avbryta hånglet för att hon hade ett litet foto på George W Bush på sin spegel. Men det finaste var att se Mel Brooks och Anne Bancroft, det här måste vara inspelat strax innan hon dog. De var ett sånt underbart  par, han älskade henne över allt annat, sa i en intervju att han inte kunde vara arg på livet eftersom han fått henne, att det räckte, att gud hade varit generös. Mel Brooks alltså, romantisk. Who would have thought?

Annars var tv-julen rätt kass. Bara en massa snapphanar och fantasy, är det sånt de tror att vi vill ha? I och för sig såg jag första och andra delen av Sagan om Ringen på bio när de kom - ÄKTA guilty pleasure! - men i tv-soffans avslöjande sken blir det bara too fånigt. En person som jag har stor respekt för sa dock att Narnia-filmen faktiskt var otroligt bra. Kan det stämma? Hela ett-universum-i-garderoben-principen var ju helt berusande när man var 11 år, så egentligen vore det ju logiskt om en tillräckligt välgjord film skulle bli lika magisk. Men jag vet inte. Jag har alldeles för lätt för att få distans till overkliga varelser som talar.

En sak som man älskar med julen är ju rimmen. Jag och C brukar alltid bräcka varandra i witty julklappsrim, men i år avstod vi. Skit i traditionerna osv. Några som älskar traditioner är ju annars DN Kultur, och deras rimmade rubriker på julafton är alltid lika trevliga.

Apropå rim så har jag haft den här raden i huvudet i ett dygn nu:
I heard motherfuckers say that they made Hov, made Hov say "OK, so make another Hov".
När ska Jay-Z får karamellodiktstipendiet? Eller just fan, han är ju inte moderat.


PS James Brown är död. Här har vi en kille som man både hatar och älskar. Ärligt talat tycker jag att han är ett geni, men det är helt omöjligt att lyssna på honom, allting är ju så uttjatat. Och jag tycker inte att man ska se det som att hiphopen "stal" hans musik - snarare kom den inte till sin fulla rätt förrän rapparna byggde vidare på hans breaks genom rytmiskt kongeniala texter. En låt som "The Big Boss" är ju oerhört mycket tråkigare än de låtar som samplar den, som "Bad mutha" med Lord Finesse eller "Get down" med Nas. Mattias Dahlström skrev en rätt bra hyllning i DN - men hur kunde han nämna den vidrigt hurtiga "I got you (I feel good)" som en klassiker/Viktig Låt? Sjukt alltså. Den är ju bara så jävla dålig. "Cold sweat" sa han däremot ingenting om. Eller "Prisoner of love". Jaja, skit samma.

Kommentera 7
Visa fler inlägg