Det tog några månader och ett antal lyssningar, men nu börjar det gå upp för mig hur fantastisk Jay Dees "Donuts" verkligen är. Helt enorm.

En sak ska ni ha klart för er: jag saknar inte The Avalanches. Så himla överskattade, de gjorde en bra låt, resten är putslustig collagekitsch. "Donuts" är något helt annat, de halsbrytande kasten mellan samplingar och stämningar är totalt fascinerande och känns mycket mer personliga. Till skillnad från RJD2 (och före honom, DJ Shadow) så är inte det här gotig soundtrackmusik. Istället känns det som att man länkas med en kabel direkt till Jay Dees hjärna när man sätter på sig hörlurarna. Den rymmer så mycket, den har så mycket att uttrycka.

Det är som om han kopierade hela sitt minne på en cd-skiva som en förberedelse för döden. Ungefär som Conrad Hart i "Flashback". Det är science fiction shit. Men framförallt är det modern och fantastisk musik. Det slutgiltiga uppbrottet från poplåtens krav på text, vers och refräng. Det är mycket friare än så, mycket vackrare än så. Gud vad jag älskar Jay Dee... så himla hemskt att han är död. Men men. Nu måste jag kolla upp nya skivan "The Shining". Who knows, den kanske är ännu bättre.
Kommentera 1
fin kanin
Think about it. "Lookaftering" (förra årets bästa skiva), Orange Juice "You can't hide your love forever", även Elvis Costello (ökänd för sina fula omslag) och hans "Armed forces". Vill man ha ett snyggt skivomslag så ska man ha ett djurmotiv! Det är glasklart. Foto på bandet går ju sååå bort, och pretto svartvita bilder är också jävligt boring. Minimalistisk design à la TTA på Service-tiden funkar, men man pallar inte bara ha sånt i sin skivsamling. Hatar överskattade Peter Saville. INTE "klassiskt".

OK, två viktiga undantag: Babys "Birdman" (vad fan håller du på med, Baby??) och DMX "Grand champ" med den fula lilla hunden. Conclusion: metoden är inte applicerbar på hårda rappare. Skit samma.
Kommentera 0
1. Burt Bacharach - Don't go breaking my heart
2. Håkan Hellström - Så länge du är med mig
Kommentera 0
Visa fler inlägg