donuts - kanske årets bästa skiva

Det tog några månader och ett antal lyssningar, men nu börjar det gå upp för mig hur fantastisk Jay Dees "Donuts" verkligen är. Helt enorm.

En sak ska ni ha klart för er: jag saknar inte The Avalanches. Så himla överskattade, de gjorde en bra låt, resten är putslustig collagekitsch. "Donuts" är något helt annat, de halsbrytande kasten mellan samplingar och stämningar är totalt fascinerande och känns mycket mer personliga. Till skillnad från RJD2 (och före honom, DJ Shadow) så är inte det här gotig soundtrackmusik. Istället känns det som att man länkas med en kabel direkt till Jay Dees hjärna när man sätter på sig hörlurarna. Den rymmer så mycket, den har så mycket att uttrycka.

Det är som om han kopierade hela sitt minne på en cd-skiva som en förberedelse för döden. Ungefär som Conrad Hart i "Flashback". Det är science fiction shit. Men framförallt är det modern och fantastisk musik. Det slutgiltiga uppbrottet från poplåtens krav på text, vers och refräng. Det är mycket friare än så, mycket vackrare än så. Gud vad jag älskar Jay Dee... så himla hemskt att han är död. Men men. Nu måste jag kolla upp nya skivan "The Shining". Who knows, den kanske är ännu bättre.

djur + skivomslag = the shit

fin kanin
Think about it. "Lookaftering" (förra årets bästa skiva), Orange Juice "You can't hide your love forever", även Elvis Costello (ökänd för sina fula omslag) och hans "Armed forces". Vill man ha ett snyggt skivomslag så ska man ha ett djurmotiv! Det är glasklart. Foto på bandet går ju sååå bort, och pretto svartvita bilder är också jävligt boring. Minimalistisk design à la TTA på Service-tiden funkar, men man pallar inte bara ha sånt i sin skivsamling. Hatar överskattade Peter Saville. INTE "klassiskt".

OK, två viktiga undantag: Babys "Birdman" (vad fan håller du på med, Baby??) och DMX "Grand champ" med den fula lilla hunden. Conclusion: metoden är inte applicerbar på hårda rappare. Skit samma.

lilla topplistan över låtar med melodier som böjer sig som mjuka krokar

1. Burt Bacharach - Don't go breaking my heart
2. Håkan Hellström - Så länge du är med mig

Los Angeles

Jag mår dåligt när jag tänker på Los Angeles. Eller inte dåligt, men det finns liksom ett kompakt nät av associationer som ger det hela en obehaglig stämning. Onaturlig värme, oändlig sol. The Doors. Motorvägar istället för gator. Korrumperade poliser. Knark. Red Hot Chili Peppers. Gängvåld. Kaos. Gangstarap. Porr. Mörker och dekadens och mörker och dekadens.

Igår visade SVT en konsert med 2pac från House of Blues i Los Angeles, 1996, inte så långt före hans död. Jag såg den och blev illa berörd. Han hade så mycket aggressivitet, så mycket bitterhet, det kändes så sorgligt. Sen kom Snoop upp på scenen och med honom ett gäng strippor. Allt var filmat med dåliga kameror och med en massa röda spotlights. Det var som en kokande gryta av våld, sex och funk. Vissa kanske tilltalas av det, det är ju suggestivt på något sätt, men jag blev mest illa berörd.

Jag har inget emot att så mycket hiphop handlar om sex. Det är livsbejakande, det är snarare alla kritvita artister som bara vill sjunga om olycklig kärlek som känns märkliga. Även om dessa artister gör bra låtar osv. Men det är skillnad på hiphoplåtar som handlar om sex och hiphoplåtar som handlar om att markera: I don’t love these hoes, ni vill bara ha mina pengar, fy fan vad jag föraktar er, vi kan ligga med varandra men that’s about it. Många rappare har med ett par såna låtar på varje album nuförtiden, och det lämnar alltid en lika otrevlig eftersmak. Det finns uppenbarligen en marknad för såna låtar och man kanske är naiv och lättlurad om man låter sig bli provocerad – att få publiken att tro att artisten är mer nihilistisk (läs: dum) och kontroversiell än vad han egentligen är, det är ju en del av försäljningsidén.

Men ändå. När man ser en konsert från 1996, innan den här typen av låtar blivit vanliga, känns de liksom mer uppriktiga och därför blir man illa berörd på riktigt. Men det har också att göra med beatsen: som alla vet är västkusten knappast platsen där intressanta och uppfriskande hiphopproduktioner kommer från, istället får man hafsigt hopslängda funkburgare, där någon spelar två mollackord på en billig keyboard. Man kan jämföra det med en låt som "Cross the border" med Philly’s Most Wanted: den fantastiska, studsiga Neptunes-produktionen och den allsångsvänliga refrängen gör att man inte tänker så mycket på textrader som "gettin my dick sucked with a gatt in my hand / bitch, it’s thug passion".

Men de hafsiga beatsen är en del av helheten, de är en del av Los Angeles. De är lika blasé som Larry David i "Curb your enthusiasm". I den serien – som är fruktansvärt rolig – lever Larry David ett deppigt, rikt och meningslöst liv. De namnlösa och ansiktslös rapparna i Outlaw Immortalz lever deppiga, fattiga och meningslösa liv. Även de namnlösa och ansiktslösa stripporna lever deppiga liv. Allt är dekadent och deppigt. Allt är mörkt och upplyst av röda spotlights. Allt är Los Angeles.


metaforsjukan

Det var inte förrän den andra Annika uttryckligen tog avstånd från överanvändandet av metaforer som jag började fundera över det här. Hur ska man förhålla sig till användningen av metaforer och liknelser i sitt språk? Varför är det problematiskt?

Annika argumenterade för att det handlar om en sorts självbevarelsedrift: man "gullar ner" sitt språk om man bäddar ner det (yikes! en metafor) i vackra och fantasifulla liknelser. Att man typ ska vara försiktig med att bli för mjuk, att man blir mesig och förlorar auktoritet. I alla fall som skrivande kvinna bland en massa skrivande män. Jag tycker hon har en poäng, klart att man ska ta avstånd från könsroller osv.

Men jag själv? Jag är fucked for life. Igår åt jag tacos, såna där billiga skal, dvs inte "båtar" utan snarare idiotiska "klämmor" som alltid går sönder och börjar rinna när man tar första tuggan. Jag började tänka att det var något sorgligt över att varenda taco går samma öde till mötes, det slår aldrig fel, det är som vackra skepp lastade med rikedomar som så fort de lämnar hamnen råkar ut för en storm och förliser. Sen bara… vänta, vad fan håller jag på med? Är det billig texmex eller regalskeppet Vasa som jag sitter och äter?

Så har det alltid varit. När jag var liten reagerade jag på att min mamma aldrig slängde fil- eller yoghurtpaket direkt efter att de tagit slut, de fick ligga på diskbänken ett tag (fällda, avväpnade) och rinna av eller nåt. Jag sa "mamma, låt inte yoghurtpaketen ligga där som döda bufflar!" – de påminde mig om den där scenen i "Dansar med vargar" där bufflarna flåtts på sitt skinn och sedan lämnats ute i ödemarken att ruttna. Förnedrande både för djur och yoghurtpaket. But still, chilla med liknelserna!

Jag kanske borde se över mitt språk och rensa upp lite. Men det är svårt. Man tänker ju som man tänker. Sen blir det ju inte bättre av att jag lyssnar så mycket på hiphop. Allt från "sleep is the cousin of death" till "I grab the mic and flip my tongue like a dyke" talar ju sitt tydliga språk: det är okej, metaforer är bra. Fan också. Jag får väl försöka läsa mer Hemingway, eller telefonkatalogen, och bli renad.


larvig beef x 2

1. Andres vs Jetset junta

Det märkliga är att båda verkar tro att de är olika varandra. I det extremt fåniga inlägget på jsj så förklarar de att "vi har båda vissa estetiska värden som vi utgår från, dessa är dock olika, och framför allt så är mina inte dikterade av Lokko"... chilla! Pallar inte med deras högtravande språk. Estetiska värden? Nej, ni har exakt samma värden som alla som skriver: ni vill framhäva hur balla ni är. Det är lugnt med mig. Men en text utgår inte från "estetiska värden" bara för att man skriver OM något som är estetiskt. En dassig musikartikel är forfarande en dassig musikartikel, oavsett hur intressant själva objektet är.

Men det blir så märkligt när de två olika "lägren" ska positionera sig mot varandra. De har pyttepyttelite annorlunda smak, that's it. Andres tycker sig se kvalitet i "cosmic american music" medan jsj skiter i Gram Parsons och Primal Scream, okej. Men annars! Är de inte alla vita manliga svenska elitistiska kulturjournalister? Har de inte exakt samma syn på kläder och popkultur och "modernism"? Gillar inte alla Ralph Lauren och Maher Shalal Hash Baz? Fan, det är ju exakt samma sak. Kom tillbaka när någon av er skriver om Duke Ellington eller Haydns stråkkvartetter eller har lite koll på politik. Alla älskar ju att se på sig själva som politiskt medvetna, men ingen (det här gäller alltså typ alla musikjournalister) har något vettigare att säga än slagord importerade av typ The Clash eller Paul Weller. Kom tillbaka när ni har pluggat juridik, eller bott i Libanon.

En sak till: jag blir fan upprörd när folk reducerar The Tough Alliance eller The Embassy till, vad ska man kalla det, ett destillat av referenser och förhållningssätt till omvärlden, populärkultur och begreppet modernism. Fatta, att TTA har anammat lite casualelement är det minst attraktiva och det minst intressanta med dem. Jag skiter väl i om de är anglofiler eller ej, det som gör dem bra är att de skapar FANTASTISK MUSIK. Låtar som är straight up underbara, och man behöver inte ha en kontextuellt filter för att uppskatta dem. Faktiskt.

2. Fredrik Strages val av vigselförrättare vs dumma journalister

Ärligt. Som den andra Annika skrev på skunk: var är humorn? Chilla med att hojta om "de som ska bevaka makten umgås med de som innehar den", det är fan inte det det handlar om. Vi snackar Fredrik Strage här. Han skrev att Geoge Clinton har en ananas på huvudet. Inte Bill Clinton. Han skriver inte på Idé&Kritik-sidorna, inte på ledarsidan, inte i A-delen, han skriver om hårdrocksband med hundar som vokalister i de mer nöjesbetondade delarna av kulturbilagan. Det är nog ingen risk att han tänker "hm, nu ska jag skriva en dissig recension av det där electrobandet från Söder, men nej just det, det kan jag inte, min kompis Leif Pagrotsky sjunger ju i det bandet!". Not likely.

Att Pagrotsky valdes som vigselförrätare kan ses på flera positiva sätt. Det kan vara postironiskt och basically en kul grej. Det kan vara en demokratisk tanke: om vi nu alla är lika mycket värda, varför ska jag inte få vigas av en minster? Varför måste jag känna mig underlägsen och han känna sig överlägsen? OK det kan man problematisera en del kring, men ändå. Ni fattar.

Jag tycker att det är ytligt och onyanserat att bli upprörd över en sån här grej. Ta det för vad det är. Strage ska gifta sig, det är kul, var glad för hans skull. Pagrotsky får lajva lite, utan alvöron och dolk dessutom, det är väl kul för honom. Chilla. Goddamit.