Filmvärlden älskar tonerna av romantikern Schubert



Franz Schuberts musik hörs överallt, från Kubricks kostymdrama ”Barry Lyndon” till den politiska komedin ”Dear white people”. Filmfredag har avlyssnat filmhistorien för att förstå hans enorma attraktionskraft.

Franz Schuberts musik hörs överallt, från Kubricks kostymdrama ”Barry Lyndon” till den politiska komedin ”Dear white people”. Filmfredag har avlyssnat filmhistorien för att förstå hans enorma attraktionskraft.

I bioaktuella ”Dear white people”, en politiskt laddad komedi om vad hudfärg betyder på amerikanska elituniversitet, finns en scen där den ambitiösa afroamerikanska studenten Troy, som gör allt han kan för att bli accepterad av de vita överklassgrabbarna, pratar med sin far som är rektor. Troy har förlorat sin position som ordförande för studenthuset efter att hans exflickvän Sam överraskande vunnit omröstningen.

Pappan är öppet missnöjd: ”Det är meningen att du ska göra bättre från dig än okej”, säger han med sträng röst samtidigt som försiktiga stråkar börjar staccatohugga på ljudspåret. Snart får de sällskap av en förförisk men allt annat än munter pianomelodi, samtidigt som pappan vänder sin reprimand till ett inspirationstal som får sonens ögon att glöda av makthunger. Han bestämmer sig för att sikta ännu hög­re än tidigare i sin karriär på skolan. Tärningen är kastad.

Musiken som används är väl vald: det är den långsamma andra satsen av pianotrio nr 2 av österrikaren Franz Schubert, tonsättaren som var en brygga mellan Wienklassicismen och romantiken. Det är inte bara vacker kammarmusik som representerar den anrika vita överklassmiljö som Troy och hans far så hett åtrår. Det är också en filmhistorisk referens för biopubliken, för evigt förknippad med Stanley Kubricks eleganta kostymdrama ”Barry Lyndon” (1975) och använd i många filmer sedan dess, från ubåtsthrillern ”Rött hav” (1995) till Liv Ullmans tolkning av Strindbergs ”Fröken Julie” med Jessica Chastain och Colin Farrell (2014).

Kärlekshistorien mellan filmmediet och Schubert går långt tillbaka. Ett antal biografiska skildringar av honom har gjorts genom åren (de första redan under stumfilmseran) och hans musik har använts i över 500 filmer. Varför är det så? Vad är det som gör Schubert och hans musik så speciell?

Schubert var en egensinnig och sanslöst produktiv tonsättare som under sitt korta liv hann föra utvecklingen framåt inom fyra olika musikgenrer: konstsånger, solopianomusik, kammarmusik och symfonier. Men det finns också något i hans livsöde som gör att han har en särskild plats i så många musikälskares hjärtan. Han fick aldrig det erkännande han förtjänade under sin levnadstid, den största delen av musiken han komponerade blev aldrig utgiven eller framförd. Han hade ett litet lojalt sällskap av beundrare i sin hemstad Wien, men han hade oturen att leva i samma tid och i samma stad som en viss Ludwig van Beethoven, vars geni överskuggade allt och alla. Schuberts musik var för modern och ömtåligt poetisk för majoriteten av den konservativa samtiden. Hans tonsättning av Goethes dikt ”Erlkönig” var till exempel en sensation bland unga musikfans, men Goethe själv tyckte inte om den.

Schubert dog endast 31 år gammal, antagligen av syfilis eller dåtidens behandling av sjukdomen. De sista åren av hans liv var präglade av stark melankoli men också komponerande av briljant musik fylld av djup svärta och brännande intimitet.

Först efter sin död blev han känd som en av romantikens största tonsättare, och liksom med Mozart (som blev 35 år) har världen fantiserat om vilka storverk han hade kunnat skapa om han hade fått leva ett längre liv. Schuberts verk, både till sin helhet och i enskildheter som den älskade åttonde symfonin, är ofullbordat, höljt i mystik, med utrymme för lyssnaren (eller filmregissören) att fylla på med sina egna drömmar. Det gör denne antihjälte till en ultimat gestalt för romantiken.

Det åttonde symfonin, som bara har två fullbordade satser men som är så vacker att den ändå är en del av den klassiska repertoaren, har figurerat i flera filmiska mästerverk. Ett tidigt exempel är Luis Buñuels skandalklassiker ”Guldåldern” (1930) som använder sig av klassisk musik på ett effektfullt ironiskt sätt för att gissla överklassen. Men Buñuel var samtidigt en genuin beundrare av klassisk musik och den långa sekvens i filmen som använder sig av symfonins första sats är noga klippt för att matcha den visuella dramatiken med den musikaliska.

Även Billy Wilder använde sig av Schuberts åttonde symfoni i sin film noir-klassiker ”Kvinna utan samvete” (1944), framför allt som uttalad inspirationskälla till musiken som han beställde av filmmusikkompositören Miklos Rózsa. Men mot slutet av filmen, när de mörka molnen i handlingen hopar sig allt mer, tittar filmens huvudperson Neff tillbaka på den tid då när han umgicks med dottern till en man vars mord han varit inblandad i. Då hörs plötsligt Schubert i stället för den Schubert-imiterande Rózsa och det låter helt naturligt, för biopublikens öron har redan vaggats in i den åttonde symfonins särpräglade dramatiska stämning.

Den mest kända användningen av Schuberts musik gjordes av Stanley Kubrick i ”Barry Lyndon”, ett kostymdrama som handlar mer om estetisk perfektion och distanserad humor än om dramaturgiska kurvor och sympatiska karaktärer.

Men när den moraliskt dekadenta huvudpersonen Redmond Barry får syn på Lady Lyndon för första gången, väcks han till liv inombords, och detta illustreras just genom den långsamma satsen i Schuberts pianotrio nr 2, ett av de sista verken som tonsättaren färdigställde. Deras första kyss är rytmiskt synkroniserad med musiken som både är fjäderlätt och ödesmättad. Kyssen blir avgörande för resten av handlingen, och samma musik hörs i filmens vemodiga slutscen, när parets relation är tragiskt nedmonterad.

Kubrick använder för övrigt två andra Schubertstycken i samma film: det brutala öppningsackordet från hans impromptu i c-moll hörs när filmens första akt slutar och den andra tar vid, och ett muntert ungdomsverk för stråkkvartett får illustrera hur den ansvarslöse Barry skämmer bort sin son lite senare i berättelsen. Den musikälskande Kubrick använder i ”Barry Lyndon” Schubert lika skickligt som han gör med Richard Strauss i ”2001: ett rymdäventyr” och György Ligeti i ”Eyes wide shut”.

Woody Allen är en annan auteur som är känd för sin kärlek till musik; Woody Allen-jazz är nästan en egen genre. I ”Små och stora brott” (1989), det mest lyckade av Allens dramer om skuld och samvete, har Schubert en viktig roll.

Huvudpersonen Judah är en stor musikälskare och säger vid ett tillfälle till sin älskarinna Dolores som blandat ihop Schubert med Robert Schumann, en annan tonsättare från romantiken: ”Schumann är blommig. Schubert påminner mig om dig. Den sorgsna.” När han senare i filmen beställer ett mord på älskarinnan är det Schuberts stråkkvartett nr 15 som får illustrera både dådet, som inte visas i bild, och Judahs ångestfyllda besök i Dolores lägenhet och åsynen av hennes döda kropp.

Även blockbusters riktade till en yngre målgrupp, som ”Spiderman 2”, ”The dark knight” och Twilight-filmen ”New moon”, använder sig av Schuberts musik. Den sistnämnda är mest intressant i sammanhanget, för Twilightsagan är med sina mörka skogar, plågade hjärtan och gotiska skräckinslag klart besläktad med 1800-talets romantiska konst. Schuberts sång ”Wanderers Nachtlied II” från 1824, en sorgsen viskning från en nattlig vandrare, passar perfekt i den filmen.

Dysterkvisten Michael Haneke har använt Schubert i flera filmer. I ”Pianisten” hörs pianotrion från ”Barry Lyndon” när huvudpersonen Erika tar sina målmedvetna steg in i en porrvideobutik, en effektfull kontrast mot Kubricks romantiska användning. Även flera sånger ur Schuberts kolsvarta sångcykel ”Winterreise” hörs, och Haneke har sagt i en intervju att sången ”Im Dorfe” har en central plats i filmen och kan ses som ett motto för Erika och filmen i sig.

I Oscarsbelönade ”Amour” låter Haneke ett par av Schuberts impromptun bli en symbol för allt det levande och vackra som den strokedrabbade före detta pianolärarinnan Anne inte längre har tillgång till. Det är onåbart för henne, liksom hon blivit onåbar för sin make Georges. Att just Schubert har valts är logiskt: det finns något onåbart och längtande även i hans musik. Det är just det som gör den romantisk.

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

(Dagens Nyheter 2015-03-27)

FAKTARUTA: Brådmogen österrikare.

Franz Schubert blev bara 31 år, han föddes 1797 och dog 1828. Han sjöng som barn i Wiener Sängerknaben och bland hans musiklärare märks Antonio Salieri.

Efter en tid som lärare försörjde han sig som fri musiker och stod i centrum för en borgerlig krets med litteratörer och konstnärer i Wien.Fler Schuberthöjdpunkter ur filmhistorien: Disneyfilmen ”Fantasia” (1940), Alfred Hitchcocks ”Livbåt” (1944), Hasse Alfredsons och Tage Danielssons ”Spader, madame!” (1969), Bliers ”För vacker för dig” (1989), Suzanne Ostens ”Skydds­ängeln” (1990), Akira Kurosawas ”Augustirapsodi” (1991), Roman Polanskis ”Döden och flickan” (1994), Jane Campions ”Porträtt av en dam” (1996), Ingmar Bergmans ”Larmar och gör sig till” (1997), Steven Spielbergs ”Minority report” (2002).

Jag har gjort flera Spotify-spellistor med urval av Schubert musik. Kolla in den
den här som består av solopianomusik (långsamma satser) från den senare delen av hans karriär, eller den här som består av långsamma satser ur hans kammarmusik. Väldigt behändiga spellistor, 20 spår vardera, hundra procent underbar musik.

partynextdoor på debaser strand



PartyNextDoor
Scen: Debaser Strand, Stockholm
Betyg: 3  

Den 21-åriga sångaren, låtskrivaren och producenten Jahron Brathwaite, mer känd som PartyNextDoor, kommer från Kanada. Det gör även hiphopstjärnan Drake, som signade honom till sitt skivbolag OVO Sound och lanserade den unga talangens första låtar på skivbolagets blogg precis efter att The Weeknd, en annan kanadensisk R&B-artist som givits en likadan uppbackning, hade tackat för hypen genom att gå till ett större skivbolag. Något som gissningsvis lämnade Drake och OVO-gänget snopna.

Men precis som när Sam Phillips på lilla Sun Records signade Jerry Lee Lewis efter att Elvis Presley dragit vidare kan substitutet visa sig vara ett fynd i sin egen rätt.  

Och ett fynd är PartyNextDoor utan tvekan. Hans sound ligger mitt emellan Drakes poppiga moderna hiphop och The Weeknds dekadensromantiska och sexfixerade soul, men han har ett mindre ego än båda. Faktum är att han är så ointresserad av rampljuset att han konsekvent tackar nej till intervjuer.   Live är han avslappnat utåtriktad, och gör inte mycket för att skapa en energisk stämning – något som i och för sig knappast behövs, eftersom den dans- och allsångssugna publiken är minst sagt övertänd. Publikens extatiska förtjusning får den utsålda konserten att framstå som bättre än vad den egentligen är.  

För PartyNextDoor gör inte riktigt sin läckra R&B rättvisa live. Han sjunger utan autotune, ett våghalsigt beslut eftersom han använder detta verktyg i alla sina inspelningar. Hans nakna sångröst är inte dålig men inte heller stark och känslobärande.  

Att melodierna är vaga känns som ett medvetet stilgrepp – PartyNextDoor handlar mer om sound och stämning än om omedelbara hits. Denna kvalitet slarvas dock bort eftersom låtarna avlöser varandra i rekordfart – 15 stycken på 30 minuter – innan PartyNextDoor plötsligt försvinner från scenen för en lång paus. När han till slut återvänder är stämningen loj – konserten har en hopplös dramaturgi.  

PartyNextDoor framstår lite som en DJ som spelar skivor och sjunger med i en mikrofon. Men i vissa ögonblick – som i ”Make a mil” eller avslutande ”Recognize” – är låtmaterialet så starkt att det, i kombination med den charm och den sångröst som artisten ändå har, får konserten att förtjäna publikhavets stormande entusiasm.  

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

(Dagens Nyheter 2015-03-27)

r.i.p. tomas tranströmer

Tomas och Monica Tranströmer på ett evenemang som 10TAL arrangerade i maj 2013. Jag spelade skivor då. När Tranströmer kom spelade jag Bachs "Det vältempererade klaveret" för att göra honom glad. Jag sa någonting till Monica och Tomas Tranströmer som passerade mig, minns inte exakt vad, men när de var på väg därifrån minns jag att jag glatt ropade "Det är med Richter!" för det var Sviatoslav Richter som spelade Bach, och då log han lite.

Döden lutar sig
över mig, ett schackproblem.
Och har lösningen.

(ur "Den stora gåtan", 2004)

leslie tay - 12 år



R&B
Leslie Tay
”12 år”
(Sweden Music/Universal)
Betyg: 3

Att gräva där man står är ofta en god idé för konst, att hitta det unika i det lokala. Ett sätt att göra detta på är att sjunga på dialekt. Sydstatsrappen hade inte varit vad den är om inte Geto Boys hade använt sin breda Texasaccent på ”Mind playing tricks on me” och Annika Norlins Säkert!-projekt hade inte blivit så bra om hon inte hade sjungit på jämtländska. Nu får vi för första gången höra R&B på malmöitiska och det låter toppen. Leslie Tay, som stal showen när han öppnade för Seinabo Sey på Dramaten i höstas, debuterar nu med en EP där han med sin mjuka stämma konsekvent uttalar ”mig” som ”maj” på ett högst älskvärt sätt. Melodierna är fina, produktionen är behagligt luftig och hade det inte varit för texternas sentimentalitet och övertydliga budskap hade ”12 år” varit en sensation.

Bästa spår: ”Sofie”

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

(Dagens Nyheter 2015-03-25)

tristan och isolde 2015


Emma Vetter som Isolde och Michael Weinius som Tristan. Foto: Emma Svensson

I tisdags var jag på Kungliga operan för nypremiären av 2004 års uppsättning av Wagners "Tristan och Isolde", med samma scenografi och regi men med andra sångare än den uppsättningen, som hade Nina Stemme som Isolde, och som jag såg en magisk eftermiddag hösten 2008. Martin Nyström recenserade för DN, hans recension publicerades i dagens tidning och ni kan läsa den
här.

Själv blev jag inte lika tagen som Martin. Jag tyckte Katarina Dalayman var jättebra som Brangäne och Lennart Forsén var strålande som Kung Marke. Medan Tristan och Isolde - Michael Weinius och Emma Vetter - inte var direkt dåliga, men det fanns ingen kemi mellan dem. Det hettade aldrig till på ett romantiskt och passionerat sätt, de var så fokuserade på att sjunga rätt och bjuda operapubliken på ett korrekt framförande att de glömde bort att se varandra i ögonen. När de rörde vid varandra var det taffligt och klumpigt, som två 12-åringar som blivit kära i varandra - en tafatt kram här och där, men de verkade aldrig som två vuxna personer som åtrådde varandra sexuellt. Vilket är ett problem i en opera som handlar om förtärande begär och oändlig längtan. De var mer gulliga, som det unga kärleksparet i Roy Anderssons "En kärlekshistoria", men det var svårt att ta dem och deras relation på allvar. Vilket gjorde att allt Schopenhauer-inspirerat snack i andra akten kändes malplacerat: brådmoget och överdrivet, som de inte hade täckning för de stora känslorna, orden tedde sig rentav naiva och provocerande världsfrånvända.

Och i tredje akten, när man ska lida med Tristan som längtar efter sin Isolde, var det svårt att uppbåda så mycket engagemang och empati, för allt det bygger ju på att deras kärlek är det största och viktigaste som någonsin har skett (vilket ska etableras i den andra akten, men detta lyckades inte riktigt här). Men ett ögonblick var fint: när Isolde till slut kommer, och bakifrån sveper sin mantel kring sin älskade Tristan och omsluter honom. Då delar de två samma känsla, samma lättnad och tacksamhet, de är förenade och en, där och då köper man deras kärlek. Men sedan blir de distanserade till varandra igen och i avslutande "Liebestod" verkade Emma Vetter mer nervös för att sjunga fel (i och för sig helt förståeligt, det är den germanska operahistoriens allra heligaste aria) än uppslukad av känslan att vara en person som gladeligen förintas av förälskelse. Det måste vara oerhört svårt att gestalta, men likväl var det tråkigt att konstatera att hon inte lyckades. Fast efter fem timmar av märkligt sval distans mellan de älskande tu var det kanske inte så konstigt att hon inte hittade in i denna fas av sin roll. 

Scenografin gillade jag, speciellt i första och andra akten. Det var i regin, framförallt personregin, som det brast. Jag undrar hur det funkar med såna här nylanseringar av halvgamla uppsättningar. Hans-Peter Lehman regisserade 2004, men har han varit på plats och regisserat lika mycket denna gång? Irene Frykholm står angiven som biträdande regissör för föreställningen jag såg. Kanske har hon styrt åt ett annat håll än Lehman. Kanske har hon inte haft jättestort inflytande över produktionen över huvud taget - jag vet faktiskt inte. Men faktum kvarstår: i denna efterlängtade återuppväckning av "Tristan och Isolde", lagom till 150-årsjubliéet av denna omåttligt älskade operas urpremiär, har teamet misslyckats med det mest fundamentala, nämligen att övertyga oss i publiken om att Tristan och Isolde är vanvettigt förälskade i varandra. Det är en kärlek som är både fysisk och metafysisk, både sexuell och helig, innefattande både livets innersta kärna och dödens oändliga stillhet.

Denna kärlek förnimde jag på ett ställe i hela operan: i förspelet. Lawrence Renes dirigerade hovkapellet och musiken var så vackert att jag började gråta nästan direkt. Och jag grät och jag grät. Var helt utmattad efteråt, när ridån gick upp och dramat tog sin början. Musiken är så stark. Wagner kommer aldrig dö.


 

Matteuspassionen i konserthuset



Matteuspassionen
av Johann Sebastian Bach
Eric Ericsons kammarkör med Helsingfors barockorkester och diskantkör från Adolf Fredriks musikklasser
Solister: Conny Thimander, Ditte Højgaard Andersen, Daniel Carlsson, Thomas Volle m.fl.
Dirigent: Fredrik Malmberg
Scen: Konserthuset, Stockholm
Betyg: 4  

Passioner, musikaliska gestaltningar av korsfästelsen, är knutna till påsken och framförs vanligtvis i kyrkor. Att höra Johann Sebastian Bachs Matteuspassion i Konserthuset, en plats helt befriad från religion, två veckor innan påsk väcker därför frågan: går det att skilja Bach från kyrkan? Den kristna tron får ett allt svagare grepp om västvärldens människor, medan Bachs musik har en trollbindande kraft som aldrig tycks avta. Men går det att lyssna på denna musik som ”bara” musik?  

Ja och nej. För även om man inte behöver tro på Gud för att förlora sig i skönheten i Bachs konst kommer man inte ifrån att passionerna är djupt kristna. Dessa oratorier är det närmaste Bach kom opera: det är musikdramatik på hög nivå, med starka karaktärer och effektfull dramaturgi. Men det som skänker verket tyngd är att berättelsen är religiöst ödesmättad. Det är inte vem som helst som blir förrådd, fängslad, dömd, hånad, torterad och avrättad. Det är Guds son, mänsklighetens hopp.  

Att berättelsen slutar när Jesus fortfarande ligger i graven, innan återuppståndelsen, ger dramat en intensiv nukänsla. Passionen handlar om Jesus kropp mer än hans gudomlighet: han är en människa som mottar slag och spottloskor, och just därför blir verket så drabbande.  

Matteuspassionen är ett komplext konstverk. Bibels ord blandas med librettistens poetiska texter och gamla psalmer, framåtrörelsen sker både genom sjungna repliker, operalika arior och evangelistens berättande sång. Körerna byter ständigt skepnad – ibland representerar de en folkhop i dramat, ibland hela mänskligheten och ibland Jesus egen röst. På samma sätt varieras instrumenteringen på ett utsökt sätt. Bach tog fram allt sitt musikaliska kunnande, från orgelmelankoli till Vivaldienergi, för att skänka varje ögonblick exakt rätt uttryck.  

Dirigenten Fredrik Malmborg syr ihop ett värdigt och mäktigt framförande av kolossen. Bland solisterna imponerar tenoren Conny Thimander som evangelisten mest, han hittar till alla nyanser av denna roll, och även sopranen Ditte Højgaard Andersen är ljuvlig. Men det är framför allt musik skapad av, och för, ett stort kollektiv. Jag rekommenderar alla att upptäcka detta mästerverk – i eller utanför kyrkan.  

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

(Dagens Nyheter 2015-02-23)

Dobet Gnahoré och Fatoumata Diawara på Nalen



Dobet Gnahoré + Fatoumata Diawara
Scen: Nalen, Stockholm
Betyg: 3

Musik från Afrika tycks mer populär än någonsin i Stockholm när de två stjärnartisterna Dobet Gnahoré från Elfenbenskusten och Fatoumata Diawara från Mali ger en gemensam konsert som blir utsåld. Det känns kul.

Det rör sig dock om två väldigt olika artister. Dobet Gnahoré är en panafrikansk stilblandare som är känd för att behärska inte bara olika västafrikanska folks musikstilar utan även deras danser. Hon imponerar när hon sjunger med sin kraftfulla stämma samtidigt som hon spelar mbira eller trummar på congas, eller när hon försvinner in i akrobatiska dansvirvlar. Hon ser väldigt tuff ut, med muskulösa armar, tatuering, djärv sminkning och en blick som utstrålar total kontroll.

Med sig har Gnahoré en trummis, en gitarrist samt en basist/keyboardist. Trots sångerskans mäktiga utstrålning och ett samspelt band är konserten inte helt lyckad. Hon sjunger ovanpå musiken istället för i den, hennes melodier är sällan integrerad i bandets rytmiska organism. Och låtarna använder sig av trötta smöriga ackordföljder som får dem att kännas mer banala än vad de är. Det finns en diskrepans mellan texternas allvarliga innehåll och musikens glättighet.

Fatoumata Diawara gör ett tyngre intryck. Mali har en tradition av stränginstrumentspel med hypnotiskt drömska harmonier, med ikoner som gitarristen Ali Farka Touré eller koraspelaren Toumani Diabaté. Diawara uppdaterade denna tradition med sitt poppiga succéalbum ”Fatou” häromåret. Live är den skivans akustiska sound avlägset, istället satsar hon på ett furiöst sväng skapat tillsammans med gitarrist, basist och trummis. I början återhållet intensivt med ljuvligt resultat – särskilt i ”Sowa” – men ju längre konserten pågår, desto större utrymme tar gitarristen. Till slut hör man knappt Diawaras sång för hans påfrestande musikskolehårdrock.

Liksom i
hennes fantastiska konsert på Stockholm Music and Arts häromåret avslutar Fatoumata Diawara med en maffig version av ”Alama”, minus den euforiska stämningen (och körsångerskan som hon hade med sig då). Den irriterande gitarristen till trots fylls man av lycka av att se Fatoumata Diawara i hennes milda majestätiska uppenbarelse. Hennes låtar är för starka för att kunna bli helt sabbade.

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

(Dagens Nyheter 2015-03-22)

denise grünstein




 


Jag var och såg Denise Grünsteins utställning "En face" på Nationalmuseum c/o Konstakademin igår. Jag tyckte om den, speciellt de foton som var gåtfulla och kusligt romantiska. Kombinationen av Magritte-dolda ansikten och frihetsdoftande stränder fick mig att tänka på Agnès Varda. Utställningen håller på till och med 3 maj,
check it out!

fool pop



Jag har ännu inte hunnit ta tag i den årliga vår-Spotifylistan... eller rättare sagt, jag har lyssnat på svinmånga låtar och samlat på mig hur många som helst som jag vill ha med, men att sålla och placera ut de 100 platserna, det kräver ett par dagars heltidsarbete, och just nu har jag ingen tid... men snart! Vill verkligen få ut den innan slutet av mars. Hur som helst: här är en annan lista som jag slängde ihop lite hastigt om någon är intresserad, nämligen
50 låtar som handlar om att vara en fool när det gäller kärlek. Jag vet inte varför men jag har en förkärlek för denna typ av låtar, som jag tycker är en egen genre, jag kallar den för "fool pop". Men det är ju inte bara pop utan även soul, jazz, rock, och - ej att förglömma - R&B (Ashantis episka "Foolish" och Rihannas något mindre episka "Fool in love"). När en låttext använder ordet fool signalerar det, tycker jag, att man misslyckas och är en idiot men att det på något sätt är okej ändå - det är inte avgrundsdjupt självhat eller distanslös självömkan, det är en lite mer mindful inställning: "kärlek är fett svårt, nu gick det visst åt pipan igen". Det kan också vara bitterljuvt självbedrägeri, som i Eggstones "Happiest fool". Och vissa låtar handlar inte ens om kärlek (A Tribe Called Quests "Description of a fool" och The Stone Roses "Fool's gold", som för övrigt låter väldigt bra efter varandra). En låt som var inne på listan och vände var "What kind of fool", en duett mellan Barbara Streisand och Barry Gibb, som var lite för schmaltzy för min smak. Jag är kräsen, bara det bästa är bra nog när det gäller fool pop.

pearson sound - pearson sound



Elektroniskt
Pearson Sound
”Pearson Sound”
(Hessle Audio/Border)
Betyg: 4

Det finns en likhet mellan den bästa technon och Johann Sebastian Bachs kammarmusik: det är konst som är full av känslor men som aldrig blir sentimental. Medan house och dess förgreningar handlar om kött och värme handlar techno om inre resor i karga landskap. Artisterna på den knivskarpa engelska etiketten Hessle Audio blandar på olika sätt, med olika mått, influenser från techno, house, dubstep och breakbeat, alla med spännande och nyskapande resultat. När David Kennedy, en av bolagets grundare, gör musik som Pearson Sound är dock technoarvet tveklöst dominerande. De senaste åren har han släppt ett antal fina singlar och nu albumdebuterar han. Här konvergerar Pearson Sounds två sidor, det brutala och det abstrakta, till en helhet så mångfasetterad att man inte kan lyssna sig trött på den.

Bästa spår: ”Swill”

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

(Dagens Nyheter 2015-03-18)

tinashe på debaser strand



Tinashe
Scen: Debaser Strand, Stockholm 
Betyg: 5  

Amerikanska Tinashe brukar räknas som en del av den nya vågen av R’n’B-artister, men det stämmer inte helt och hållet. För medan artister som The Weeknd, Jhene Aiko och Kelela experimenterar på ett mer eller mindre pretentiöst sätt står Tinashe för något avskalat, direkt och svängigt – samtidigt som hennes musik låter omisskännligt samtida.

Liksom Mary J Blige i början av nittiotalet och Aaliyah i slutet av samma decennium har nämligen Tinashe förstått att den bästa R’n’B-musiken bygger på att vara helt öppen för de allra senaste hiphopsounden, och ersätta rap med sång utan att det råa och kaxiga urvattnas bland poppiga melodier och kärleksfokuserade texter.

Många R’n’B-artister använder hiphop som en krydda, men hos Tinashe är hiphop luften som den coolt sexiga musiken andar. Därför är det inte förvånande när hon, som pausunderhållning under sin konsert, bjuder på en dansshow till tonerna av Rae Sremmurds ”No type”. Inte heller att ”2 on”, Tinashes stora hit och förra årets kanske allra bästa popsingel, producerades av DJ Mustard, fjolårets starkast lysande producentstjärna på hiphophimlen.  

Det är en underbar upplevelse att se Tinashe live just nu, precis i vändpunkten av hennes karriär. Då hon efter ett antal mixtapes och ett färskt debutalbum blivit ett av R’n’B-världens absolut hetaste namn, men ännu inte så stor att hon uppträder på arenor. Hon har så mycket entusiasm, så mycket att ge, och hon sjunger och dansar med ett självförtroende som glöder. När hon ler blottas en värme som inte känns regisserad, hon tycks älska denna kväll lika mycket som den glädjevrålande publiken gör.

Med sig har Tinashe två manliga och två kvinnliga dansare i excellent koreografi. En trummis är den ende musikern som syns, och trots hans maniska bankande förstörs aldrig låtarna i pudelrockiga excesser som så ofta när R’n’B och hiphop framförs live. Istället tycks han vilja, precis som Ale Möller som står för musiken i den aktuella dansföreställningen ”Shadowland”, spela för dansarna på scenen mer än för publiken: fylla dem med energi så att de kan frammana sitt uttryck fullt ut. Tinashe och hennes danskvartett bjuder på en fantastisk show, varenda låt är en fullträff, och när hon avslutar med en explosiv ”2 on” känns det som att det aldrig gjorts bättre R’n’B än här och nu.  

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

(Dagens Nyheter 2015-03-17) 

harmonia mundi med ensemble alio modo


Mikaelskapellet i Stockholm

Igår var jag på en underbar konsert. Inte Nicki Minaj, som säkert var fantastisk, utan den nystartade vokaloktetten Alio Modos andra konsert och första i Stockholm, på lilla Mikaelskapellet på Karlbergsvägen. Tillsammans med Johan Lindström som dirigerade och spelade cembalo, och David Gammelgård som spelade cello i några stycken, framförde dessa åtta manliga och kvinnliga sångare underskön musik av ett antal tonsättare verksamma mellan det sena 1500-talet och mitten av 1700-talet. Det blev därmed en resa från renässans till barock. Det var så galet vackert, musiken drabbade mig så häftigt, att jag blev tårögd bara några sekunder in i det första stycket, "Adoramus te" av Orlando di Lasso (1532-1594). Och när konserten avslutades med Johann Sebastian Bach ("Sicut Locutos" från hans Magnificat från 1723) upplevdes Bach på ett helt nytt sätt för mig: han kändes modern, med en massa djärva idéer. Och så var det ju, han var egensinnig och nyskapande, men den aspekten försvinner ofta när man lyssnar på honom eller tänker på honom idag, eftersom han betraktas som vaggan till all klassisk musik på repertoaren. Men Bach var ingen mystisk urfader, han var en musikälskare (när han var 20 år gammal vandrade han i 40 mil för att höra sin dåvarande idol Dieterich Buxtehude spela orgel) som på fantastiska sätt satte samman sina influenser till något nytt.

Bach var dock inte det centrala under denna konsert, utan musiken som kom före honom. Vokalmusik med eller utan smakfullt cembalospel, samt ett par instrumentala stycken. Det var sagolikt. Jag blev liksom helt chockad. Jag satt så nära sångarna, sopranernas röster greppade tag i mig och jag svävade upp i rymden. Jag var tvungen att blunda. Denna musik gör sig bäst live, men jag satte ändå ihop en playlist med musiken som framfördes för jag ville höra den igen, det kanske är någon annan som vill lyssna -
varsågoda. Och håll utkik nästa gång det kommer en konsert med musik av Orlando di Lasso, Giovanni Pierluigi da Palestrina, Girolamo Frescobaldi, Giovanni Battista Pergolesi eller Alessandro och Domenico (far och son) Scarlatti. Det är musik från tiden innan alla regler föll på plats (med Rameau & Bach och sedan Haydn & Mozart), det är musik som är fri och oförutsägbar, och ofta oändligt vacker.

apropå ingenting: detta är fortfarande det finaste jag vet



Jag har inga ord för att beskriva hur mycket jag älskar den här låten (i just den här inspelningen, det finns flera). Duke Ellington var en sådan romantiker. Finns det någon mer romantisk musik än jazz? Den här låten är bara vacker dröm, vacker dröm, vacker dröm. Jag tog nyss en kaffe i solen utanför Filmhuset. Men nu känns det som att Gärdet var en gyllene öken i den matta skymningsvärmen och betongklumpen Filmhuset var en femtusen år gammal pyramid. Jag behöver bara kisa och lyssna så är jag där.

det är trist att det finns så lite van morrison på spotify

 

mina topp 10 favoritrappare

Än en gång har jag och mina vänner listat något vi gillar. Denna gång blev det rappare. Här är min lista. Motiveringarna blev allt längre ju närmre slutet av listan jag kom...

10. Redman
sån jävla kung



9. Lil Wayne
ok detta kommer inte falla i god jord hos alla. men när lil Wayne var som bäst (2005-2008) var han sinnessjukt bra - så begåvad, så produktiv, så oborstad och rå, så underhållande, och liksom av en slump också så hittig.



8. 2pac
ej att underskatta. rösten, flowet, glöden.



7. Z-Ro
känns lite konstigt att ha med honom på min topp 10 på ett sätt, för jag måste erkänna att jag inte lyssnat SVINmycket på honom. men jag älskar verkligen z-ro, dels för att han kan vara så avgrundsdjup emo på ett sätt som ingen annan rappare kommer i närheten av ("blast myself"!), dels för att han när han inte gör emolåtar är slött/apatiskt gangsta-nihilistisk på ett soft sätt (älskar när han förtydligar vad han menar och inte menar med "make it rain"), och inte minst för att han har en extremt nice röst och underbart flow. sjunga kan han också. en tvättäkta kung.



6. Nas
har gjort så jävla mycket skit. men det beror mest på att han är helt döv när det gäller att välja beats. nas vill ju bara rappa. och det älskar man ju iofs honom för. han har blivit kraftigt humorlös och gäspigt duktig med åren, men alla vet ju att när det väl glimmar till är han helt oantastlig.



5. Rakim
denna träige gubbe skapar rap med samma skråmässiga perfektion som en kyrkofönstermålare på medeltiden. han är mystisk utan att hans texter i sig inte är särskilt djupa. han har ett helt annat mindset än alla andra. han tillhör en annan värld, en annan tid. han var en outsider redan på 80-talet. vadå "i came in the door, said it before"? han befinner sig i en bubbla. en väldigt vacker bubbla. han pallar typ aldrig spela in musik men det verkar inte röra honom i ryggen. det finns fan ingen som är coolare än rakim.



4. Ghostface Killah
jag begränsar mig till en wu-dude. hur soft raekwon än är, hur genialisk rza än är, hur mysig gza än är, hur charmig odb än är så finns det ingen jag älskar mer än ghostface. få rappare lyckas få in så mycket personlighet i sin rap som han. extremt mycket passion, så mycket känslor hela tiden, han verkar svettas och spotta och gråta i varje låt, helt i gasen hela tiden. men inte på ett jobbigt sätt, utan på ett fint sätt. så nice också att han är så pass grym rappare att han kan krossa allt och alla när helst han känner för det ("the champ", "Daytona 500" etc etc) men oftast känner han inte för det utan för att sväva iväg i bisarrt allah mathematics-babbel ("nutmeg"?!) eller för att bli riktigt gosigt sentimental. men även när han är sentimental och rappar om sin barndom så är han full av svettig frustration. shit vilken hjälte.



3. The Notorious B.I.G.
det som är speciellt med denna låt, förutom ett gudomligt beat signerat buckwild, är att det är en historia som berättas två gånger. först genom en lång, perfekt rapvers. sedan som ett långt outro där biggie berättar exakt samma historia för några kompisar. sådär påhittig kunde han vara, kungen.



2. Kool G Rap
denna konstnär. han ÄR rap. och denna låt... jag brukar alltid tänka att om en enda låt ska definiera vad hiphop är så är det talk like sex. den kan de skicka upp i en sån satellit.



1. Q-Tip
några månader efter att min bror hade dött, för nästan exakt 18 år sedan, köpte jag a tribe called quests debutalbum. det var den första native tongues-skivan jag köpte, och den första hiphop jag lyssnade på efter att i över ett år bara brytt mig om britpop, bull swindie och ännu tristare alternative rock. men min bror, som alltid hade varit min ledstjärna när det gällde att upptäcka musik (tills jag blev "tuff" och trotsig, ett halvår innan han gick bort), hade pratat om native tongues och hur a tribe called quest, de la soul och jungle brothers hade sitt mysiga gäng ihop, hur allt hängde ihop. vi hade lyssnat på många av deras låtar genom åren, inte minst eftersom de var med i en massa skatefilmer, men inte fattat detta tidigare. så jag gjorde det till min mission att kolla upp native tongues, och i synnerhet att hitta en låt med jungle brothers och q-tip som vi hade hört i en skatefilm och älskat men inte hade en aning om vad den hette (b-sidan "promo no 2" visade det sig, många år senare). jag började lyssna på a tribe called quest liksom på kuppen och de blev min återkomst till hiphop (när jag slutade lyssna på det några år tidigare var "hiphop" för mig bara västkust och gangstrap, och jag var trött på det då, eller framför allt trött på störiga kickers i simrishamn, jag sökte efter något slags alternativ), en genre som jag nu slukade med allt glupskare aptit. atcq blev min favoritgrupp och q-tip blev min favoritrappare. det var inte bara hans röst som gjorde det, det var hans coola tonläge, han var liksom soft på riktigt, alla andra kändes tillgjorda. jag tyckte att atcq var den perfekta rapgruppen för de lyckades balansera ett sound som var kompromisslöst "street" med en snäll framtoning som jag som känslig medelklassunge hade lättare att relatera till än ilskna machothugs, men deras snällhet övergick aldrig i mesighet som hos många andra som följde i deras fotspår, de var fortfarande en hiphopgrupp med viss attityd (vilket man får tacka phife för ganska mycket). hur som helst. åren har gått men min kärlek till q-tip har bestått. han är nu mer verksam som grooveälskande dj än som artist som ger ut skivor, men han hänger kvar, han tjänar funken, han är lojal, och varken hans mjuka röst eller hans sympatiska framtoning har förändrats ett dugg. jag är väldigt glad att han finns där, att veta det. det är en sorts trygghet. han är som en gammal storebror för mig.


suicideyear - dream 727



Hiphop
Suicideyear
”Dream 727”
(Software/Border)
Betyg: 4

Instrumental hiphop är en genre som på 90-talet inte handlade om mer än coola breaks och stöddig scratch, men som utvecklades rejält med J Dillas ”Donuts” 2006 och Clams Casinos drömska ”Instrumentals”-mixtejper i början av 10-talet. Nu kommer debutalbumet (egentligen en sammanslagning av två ep) från Suicideyear, en tjugoårig producent från Louisiana som influerats inte så lite av Clams Casino. Men Suicideyear fokuserar ännu mer på känslighet och bräcklighet, han gör hiphop som strävar efter skönhet mer än hårdhet. Yung Lean anlitade honom för att producera ”Hurt”, vars instrumental ”CCCXV” återfinns på detta album, liksom otippade men väldigt lyckade covers av både Britney Spears och My Bloody Valentine. ”Dream 727” är dansmusik för klubbar som svävar i luften, hiphop för lyckliga spöken.

Bästa spår: ”Everytime”

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

(Dagens Nyheter 2015-03-11)

arnold schönberg


Egon Schieles porträtt av Arnold Schönberg. Åh, sekelskiftets Wien!

Nyligen läste jag ut Thomas Manns roman "Doktor Faustus" som skrevs under andra världskriget och som handlar om en tonsättare som säljer sin själ till satan för att bli en briljant konstnär. Det är en bromance-tragedi (allt berättas av tonsättarens beundrande vän), och samtidigt en snitsig allegori för Tysklands och tyskhetens förfall under 1900-talets första hälft. Svinbra bok, väldigt speciell, och knepig, det tog väldigt lång tid för mig att ta mig igenom den. Precis som berättarjaget trånar efter sin genialiske vän på avstånd hela boken igenom (döden har skilt dem åt redan i början av boken, men även under deras vänskap befinner de sig i olika världar trots att de ses hela tiden, ungefär som Charles Ryder och Sebastian i "Brideshead revisited") känner man hur författaren Thomas Mann trånar på avstånd efter tysk kultur - han befann sig i bitter exil när han skrev boken.

Mann skildrar en djärv tonsättare som uppfinner en helt ny teknik för komponerande. Det han beskriver är tolvtonsmusiken som uppfanns av tonsättaren Arnold Schönberg i början av 1900-talet. Schönberg var ledare för "den nya tyska skolan" som förutom honom själv bestod av Alban Berg och Anton Webern, och detta gäng var en del av det fantastiska kulturlivet i Wien kring sekelskiftet 1900. Jag tycker man kan säga att ingen musik har varit så radikal i förhållande till det rådande klimatet som detta gängs musik. Folk verkligen hatade dem, förstod ingenting, mottagandet för Sex Pistols på 70-talet var ingenting i jämförelse. Den nya tyska skolan offrade allt som var vackert och naturligt med musik, och ersatte det med intellektuell modernism. Där och då klipptes för all framtid bandet mellan den bästa samtida konstmusiken och den breda publiken. Gemene man kunde uppskatta Bizets "Carmen" eller Wagners "Valkyrian" eller Debussys "Clair de lune". Men varken gemene man eller gamla musikexperter kunde uppskatta Schönbergs experiment med tolvtonsmusik och atonal musik.

Själv har jag varit lite rädd för att närma mig Schönberg. Hans något yngre kollega Alban Berg är lättare att tycka om, för hans musik är lite mer skönhetssträvande, dramatisk på ett sätt som känns känslomässigt logiskt. Hans opera "Wozzeck" är underbar och hans violinkonsert ännu bättre. När jag upptäckte Berg så kände jag nog att jag "slapp" lyssna på Schönberg. Jag kunde avfärda honom. Trodde jag. Men sedan upptäckte jag hans "Verklärte Nacht" och blev helt knäckt över hur bra den var - det är ett verk för stråksextett som Schönberg skrev efter att ha blivit förälskad i Mathilde von Zemlinsky, hans musiklärares syster, och efter det var livet förändrat, natten var förvandlad. Och sedan blev jag nyfiken när jag läste "Doktor Faustus". Och efter att ha njutit av Debussys "Pelléas et Mélisande" förra veckan kände jag att jag måste lyssna på Schönbergs orkesterverk med samma namn, som komponerades samtidigt som Debussys opera men helt utan att Schönberg kände till denna. Osis, för Debussys verk blev en megahit, medan Schönberg som säkert älskade Maetterlincks pjäs lika mycket som Debussy och la blod, svett och tårar för att fånga denna i en musikalisk skepnad, blev förpassad till skuggorna.

Jag har gjort
en playlist som fokuserar på Arnold Schönbergs verk under åren 1899-1905. Han komponerade en del grejer innan 1899, men det var det året som "Verklärte Nacht" kom och det är hans första mästerverk. Och jag valde 1905 som slutår för 1906 kom hans kammarsymfoni som är ett ganska ambitiöst verk och ett par år efter den kom hans stråkkvartett nr 2 som är den första kompositionen med atonal musik, alltså helt freaky musik. Jag känner att jag fortfarande vill vänta lite med det atonala, men jag är nyfiken på den unga, megabegåvade och unika Schönberg.

Det blev en playlist som inte är så formmässigt snygg (46 spår, ingen numerologisk dröm) men som låter väldigt fin. Den börjar med "4 Lieder" (opus 2) från 1899 för röst och piano och här spelar ingen mindre än Glenn Gould piano. Sedan kommer "Verklärte Nacht" som man som lyssnare förhoppningsvis är lite uppvärmd inför vid det laget. Därefter "6 Lieder", opus 3, som skrevs 1899-1903, återigen med Gould på piano (varken jag eller Spotify bryr sig om vem som sjunger). Sedan blir det instrumentalt igen: "Pelleas und Melisande" från 1902-1903 med Deutsche Opers orkester. Glenn Gould och "sångaren" tittar fram igen efter det, med "8 Lieder" från 1903-1905 (intressant hur Schönberg publicerade fler och fler sånger för varje gång, det är som hans självförtroende ökade!). Efter det kommer stråkkvartett nr 1, Schönbergs största konstnärliga framgång sedan "Verklärte Nacht", från 1904-1905, en inspelning med LaSalle-kvartetten på Deutsche Grammophon. Därefter lite andrum i form av två "fragment", små pianostycken komponerade 1900-1901, som jag placerade där för att de passade där. Och så till slut en sammansmältning av Schönbergs kärlek till sånger och hans kärlek till orkestermusik: "6 Lieder" för soloröst och orkester, ett verk som blev klart 1905.

3 timmar och 14 minuter av den tidiga Arnold Schönberg. En kväll som åkallar anden av sekelskiftets Wien. Det är bara att luta sig tillbaka och njuta. Det är inte musik som stryker medhårs, men under den taggiga ytan finns en alldeles speciell romantik. Modernismen sa ju: människan är så mycket mer, så obegripligt mycket mer. Obegripligheten fångades av den nya tyska skolan.

hurra, årets polarpris går till emmylou harris!


<3 <3 <3 (framförallt Where will I be, men All my tears är bra också)


<3


alltså <3

Juryns motivering: "The Polar Music Prize 2015 is awarded to the artist Emmylou Harris from Birmingham, Alabama. No one in the history of popular music has harmonised like Emmylou Harris. For five decades she has embellished other artists’ recordings by adding vocal parts that did not exist in the melodies. But it is as an artist in her own right that she has made the greatest contribution. The music of Emmylou Harris contains the history and topography of the entire American continent. Her voice follows the contours of the American landscape, from the highest peaks to the endless prairie. Weather, soil and colour, it can all be perceived in her music. As she sings in one of the best of her own compositions, she is a red dirt girl from a red dirt town. Emmylou Harris has also used her position as a musician to work for feminism, animal rights and the care of people affected by war. Emmylou Harris makes the world bigger and smaller, more valuable and more beautiful." Nice!

Polarpriset i den andra kategorin, konstmusik, gick i år till slagverkaren Evelyn Glennie. Ett för mig helt okänt namn, men det känns väldigt kul att priset för första gången går till två kvinnor! Ska lyssna på Glennie.

Ok vi kör en Emmylou-klassiker till. Neil Young skrev den här låten, men ingen annan än Emmylou borde sjunga den. Älskar den här nästan lika mycket som jag älskar "Where will I be".


h-mollmässan av Johann sebastian bach



Ikväll har jag varit i Sofia kyrka och lyssnat på ett framförande av Bachs h-mollmässa med Sofia Vokalensemble och Barockorkestern Tre Kronor. Det var bra. Jag insåg idag att jag faktiskt aldrig har lyssnat på hela h-mollmässan från början till slut, till skillnad från Bachs andra stora verk för kör och orkester, jag har typ varit lite rädd för den, den har status som kronan på verket i hans karriär som tonsättare av storskalig konstmusik. Han färdigställde den ett år före sin död och den har hyllats som the pinnacle of western civilization osv osv. Men idag lyssnade jag på den på Spotify och tyckte mycket om den, och när jag sedan hörde den live var det faktiskt (men undantag för partierna när basen sjöng solo) helt underbart. Inte alls krånglig och bombastisk musik, inte tung, utan mjuk och vacker på ett väldigt osentimentalt sätt (som min vän Eric Schüldt sa i ett radioprogram för några veckor sedan så är det just frånvaron av sentimentalitet som utmärker Bach). När jag slöt ögonen och lät mig omslutas av musiken var det faktiskt så himmelskt som man alltid föreställer sig att Bachs musik ska vara. Ibland blåste änglarna lyckligt i trumpeter. Ibland sjöng änglarna hjärtskärande vackert. Ibland virvlades man runt bland stämmorna och melodierna, man flög upp bortom de gyllene molnen, och jag kunde inte låta bli att sitta och le när det var som bäst, bara för att det var så jävla bra.

När jag var yngre, närmare bestämt när jag började plugga musikvetenskap för tio år sedan, kunde jag känna mig avundsjuk på de som var troende kristna - jag inbillade mig att de kunde nå ännu djupare in i Bachs musik än vad jag kunde, att skönheten drabbade dem ännu hårdare. Men jag inser nu att det inte handlar om att tro på Gud. Det handlar om att tro på skönheten. Att ha ett så pass öppet hjärta att man kan bli djupt berörd av den. Att den betyder något för en, att den känns meningsfull. Och jag tycker verkligen att stora konstupplevelser eller skönhetsupplevelser är meningsfulla. Livet är ju i grund och botten absurt: man lever och sedan ska man dö. Det finns ingen pardon. Det enda man kan göra är att försöka ha det lite bra så länge man kan. Försöka omge sig med människor som man tycker om och som får en att må bra. Försöka göra saker som man tycker om. Och försöka njuta av allt som det finns att njuta av. Bachs musik är en tröst mot existensens villkor på samma sätt som ett riktigt bra Louis C.K.-skämt eller en riktigt god mapu tofu är det.

Det är en underbar känsla att vara uppfylld av musikens kraft. Det känns som att man har fått ta del av en hemlighet, man vet plötsligt någonting som inte alla vet, man har sett någonting som inte alla har sett, man vill nästan fnissa nöjt åt det. När jag slöt mina ögon och lyssnade på Bachs h-mollmässa kände jag att ingenting kunde rå på mig, jag var bortom allt. The Radio Dept. sjöng "I don't need love, I've got my band" men jag känner mer "I don't need love, I've got my Bach". Så länge det finns skönhet och så länge jag får ta del av den kommer livet aldrig vara meningslöst.

liszt - jeux d'eau à la ville d'este



från
vinterljus (fast då är det Alfred Brendel som spelar, inte världens mest specielle pianist egentligen men jag gillar honom, mest pga hans Haydn- och Beethoven-inspelningar, han är en trygg gubbe liksom)

PS det var verkligen underbart att se "Pelléas et Mélisande" igår. Jag hade skrivit ut librettot, på franska med engelsk översättning intill, och satt och följde med i varenda replik vilket var bra eftersom 1) det är inte så lätt att hänga med i handlingen i en opera i konsertant framförande, och 2) språket i detta libretto är så bedövande bra. Det är ursprungligen en pjäs av belgaren Maurice Maetterlinck och tillhör den litterära rörelsen symbolismen, mest känd för sina franska poeter men detta var stilens definitiva sceniska verk. Symboltyngt, dunkelt, ödesmättat och gåtfullt - det är en drömd saga från medeltiden på samma sätt som Pierre Louÿs "Les chansons de Bilitis" från samma tid är en drömd diktsamling från antikens Grekland. Debussy gjorde något ovanligt: istället för att anlita en librettist för att anpassa dramat till mer sångvänlig opera tog han texten rakt av, gjorde melodier till alla repliker (som inte var på vers och inte var rimmade) och gjorde bara några justeringar genom att skippa vissa mindre nödvändiga partier. Richard Strauss gjorde exakt samma sak när han några år senare förvandlade Oscar Wildes pjäs "Salome" till opera. Och "Pelléas et Mélisande" är minst lika bra som "Salome", ja minst lika bra som "Tristan & Isolde", igår kändes det som att det var min absoluta favoritopera, ett verk som verkligen talade till mig. Att en opera kan vara på en och samma gång klassiskt romantiskt, suggestivt poetiskt och psykologiskt realistiskt, det är för mig ett under. Jag kände mig tacksam när jag gick därifrån, tacksam för att jag lever i denna värld, där verk som dessa har skapats och är möjliga att ta del av. Tack vare Maetterlinck och Debussy finns detta vackra, det existerar, och tack vare de fantastiska människorna i orkestern, sångarna och dirigenten Daniel Harding fick detta vackra väckas till framför mina ögon. Jag fick uppleva det. Jag var där. Wow. Fett. Jag promenerade därifrån ensam på Strandvägen och det var kallt och i den mörka himlen lyste vita stjärnor och gula flygplansljus. Det var som att promenera hem från ett kärleksmöte, mina steg var långsamma och lätta. Nästa år ska tydligen "Pelléas et Mélisande" sättas upp på Kungliga operan fick jag veta igår, underbar information, jag ska självklart gå dit. Frågan är om det kan bli lika bra som igår dock. Det hände visserligen absolut ingenting på scenen. Men det hände så otroligt mycket inuti mitt huvud. Mina öron och mina läsande ögon fick uppleva en operaföreställning som var nästintill perfekt. När Pelléas och Mélisande kysser varandra för sista gången, när de vet att Goulaud ser dem och att de är dödsdömda, då började jag gråta. Jag visste inte att man kunde göra det av en konsertant framförd opera. Men med ett så bra verk och med så bra musiker finns det inga gränser för hur berörd man kan bli.

madonna - rebel heart



Pop
Madonna
”Rebel heart”
(Interscope/Universal)
Betyg: 3

Det intressanta med Madonnas omtalade dratta på ändan-fadäs under hennes uppträdande på Brit Awards förra veckan är att det är så extremt ovanligt att denna megastjärna gör något som går fel, och att när hon väl gör det förvandlas hon till någon annan i betraktarens ögon. För även om hon avslutade showen med bravur hade något hänt: gudinnan Madonna blev människan Madonna, med blåmärken och darrig röst.

Den artisten hörs väldigt sällan på Madonnas skivor. Hennes konstnärliga ärende är inte att gräva i jaget och blotta svagheter, istället är hon intresserad av att konstruera en perfekt modern popartist – en roll spelad av henne själv, men med ett manus som ändras lite grann för varje ny skiva – och perfekta moderna poplåtar.

"Rebel heart” handlar alltså om Madonnas sökande efter den perfekta femtiosexåriga kvinnliga popartisten. Hon gör ritningen, hon har inga föregångare. Ingen femtiosexårig kvinnlig artist före henne har haft en sådan konstnärlig frihet (läs: pengar och makt) i kombination med en genuin nyfikenhet på samtidens popmusik. Ingen manlig heller för den delen.

Hennes medproducenter denna gång – bland annat Diplo och Avicii – skapar ljudkostymer som är sprakande och snärtiga men som är tillräckligt luftiga för att ge utrymme åt klassiskt poplåtskrivande. Och Madonnas röst är nästan skrämmande välbevarad – det låter som att den länge har längtat efter så här starka melodier, en miljö där den inte pressas undan av gapiga beats, vilket har varit fallet på Madonnas senaste skivor. Problemet är bara att låtskrivandet på skivan är av högst varierande kvalitet.

”Inside out” och ”Best night” är två sexfokuserade poplåtar som håller sig på rätt sida om pinsamhetens gräns – Madonna borde ha nöjt sig med dem och skippat den parodiskt fantasilösa ”S.E.X.” och den kvasiprovokativa ”Holy water” (som liknar lubrikation vid vigvatten och har den utstuderat busiga textraden ”Jesus loves my pussy best”).

”Joan of Arc” skildrar utsattheten och den sårade självkänslan som följer på näthat, men här liksom i ”Living for love” och i titellåten sjunger Madonna om svaghet utan att låta svag. I slutändan är budskapet alltid att allt kommer bli bra, antingen via tuff självkänsla eller kärlek från en stöttande partner. Det är frustrerande att Madonna nästan visar sig skör men inte går hela vägen. Hon har inte sjungit på ett naket innerligt sätt sedan 1995 års Marvin Gaye-cover ”I want you”. På succéalbumet ”Ray of light” från 1998 var allt som inte var ultraproffsigt och välregisserat i hennes röst borttvättat för gott.

På samma sätt är ”Iconic” ett förlorat tillfälle att sjunga om sin egen ikonstatus: hon klarar inte av att bli personlig, så istället gör hon en käck förljugen pepplåt om att alla kan bli en ikon. Och ”Messiah” har ett tema som helt slarvas bort i en banal kärlekstext och trist pianoklinkande, istället för att behandla Madonnas religiositet och eventuella Jesuskomplex.

Mer övertygande låter Madonna när hon i ”Veni vidi vici” sjunger att hon kom, såg och segrade, ackompanjerad av uppriktiga gitarrackord och sprattlande trummor, dessutom med en ovanligt inspirerad Nas som gästrappare. Och den muntra ”Body shop” med sin studsande melodi är en söt fantasi om att träffa en sexig kille som jobbar i en bilverkstad. I låtar som dessa blir Madonna subjekt, inte bara symbol.

”Rebel heart” kanske inte kommer ta världen med storm, men tills Beyoncé släpper skiva som femtioplussare är den en unik fyrbåk för popartister. Den säger: detta går.

Bästa spår: ”Living for love”, ”Addicted”

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

(Dagens Nyheter 2015-03-04)

BONUS: Fem viktiga producentsamarbeten i Madonnas karriär

Nile Rodgers.
Chic-gitarristen, som hade skapat succéer åt alla från Diana Ross till David Bowie, togs in som producent när Madonna gjorde sitt andra album ”Like a virgin”. Skivan sålde i 25 miljoner exemplar och gjorde Madonna till en superstjärna. Daft Punk gjorde Rodgers till en nyckelfigur på sitt senaste album.

Shep Pettibone.
Han kom från den DJ-baserade housekulturen och fick remixa Madonnas ”Into the groove” som blev början på Madonnas närmande till den moderna dansmusiken. Efter antal fler remixer lät stjärnan Pettibone producera den epokgörande ”Vogue” vilken följdes av ett pärlband av fantastiska dansanta popsinglar.

Nellee Hooper.
I mitten av 90-talet attraherades Madonna av den brittiska triphopscenen. Hon lät den coola trojkan Björk, Marius de Vries och Nellee Hooper fixa titellåten till albumet ”Bedtimes stories”. Hooper och Madonna gjorde därefter flera låtar ihop, bland annat ”I want you” där även Massive Attack var inblandade.

William Orbit.
I slutet av 80-talet och i början av 90-talet skapade han ambient och arrangerade raves. När Madonna fiskade upp honom och lät honom producera ”Ray of light” var han något av en fördetting, men det hindrade inte duon för att skapa en monstersuccé som bestod av rocklåtar förklädda till elektronisk dansmusik.

The Neptunes.
Denna duo producerade fantastisk nyskapande hiphop i början av 00-talet. De producerade också Justin Timberlake, vars sound Madonna älskade så mycket att hon lät sitt album ”Hard candy” uteslutande bestå av produktioner från The Neptunes samt från hittrion Timbaland, Danja och Justin Timberlake själv.

OCH OM NÅGON UNDRAR: Så här ser en optimal 12-låtarsvariant av "Rebel heart" ut, det blir då hennes bästa album på 20 år!
1. Living for love
2. Ghosttown
3. Unapologetic bitch
4. Heartbreakcity
5. Body shop
6. Inside out
7. Wash all over me
8. Best night
9. Veni vidi vici (feat Nas)
10. Rebel heart
11. Beautiful scars
12. Addicted


att jag ska se debussys enda opera pelléas et mélisande imorgon...



... det är så fett att jag inte kan ta in det! Har längtat efter detta i tre år, för det var för tre år sedan jag på allvar började lyssna in mig på Debussy och läste allt om honom. 1890-talets främsta symbolistdrama blev 1900-talets första operamästerverk, så olikt allt annat, så drömskt och upplöst och modernt. Musiken är så vacker och mystisk, det går inte att lyssna sig trött på den (
här är en fin inspelning med Herbert von Karajan som dirigent). Trots att det inte finns något som är i närheten av en hit. Man kanske kan säga att Debussy med "Pelléas et Mélisande" gjorde för operan vad Miles Davis gjorde för jazzen med "In a silent way".

Kul info från wikipedia # 1: "The opera won a "cult following" among young aesthetes, and the writer Jean Lorrain satirised the "Pelléastres" who aped the costumes and hairstyles of Mary Garden and the rest of the cast." Sån giftig satir! Stackars gulliga pelleastrar.

Kul info från wikipedia # 2: "Notable later productions include those with set designs by Jean Cocteau (first performed in Marseille in 1963)" Wow! De hade man velat se. Tyvärr hittar jag inga bra bilder på www.

Nu är det inte en "riktig" opera jag ska se imorgon utan ett konsertant framförande på Berwaldhallen. Dvs ingen dekor, varken från Jean Cocteau eller någon annan, och de lär inte röra sig jättemycket på scengolvet. Men det gör inte så mycket, det är ändå musiken och sången som är i fokus i den här operan. Gud vad jag längtar. Det ska bli underbart.

Mary Garden som Mélisande i den första uppsättningen från 1902.

fka twig - ache (d nilsz remix)



från
vinterljus
 
nu har jag börjat med vårlistan... "vårskrud" ska den heta tror jag!... men gud vad svårt det är. alla beslut, jisses. men men. kommer nästa vecka tror jag, eller i värsta fall veckan efter det. men jag kan ju inte hålla på och mjölka vinterlistan hur länge som helst. "ache" här till exempel, jag tycker den låter som en vinternatt, inte som en vårnatt.

r.e.m. & patti smith - e-bow the letter



från
vinterljus

så dålig video? alltså påkostad och "fin" men extremt tråkig och fantasilös. men väldigt bra låt, älskar hur den sveper fram och tillbaka, patti smiths röst är som en magisk helande kvast som sopas fram och tillbaka (och cellon är kanske kvastens skaft?). våren 1997 betydde den här låten oerhört mycket för mig, den och en handfull andra låtar var en stor tröst när en hemsk sak hade inträffat. eller musiken var inte tröst, snarare en paus i lidandet, pauser som inte kunde fyllas med något annat än en spegling av lidandet. idag har låten inte alls den funktionen för mig, men jag tycker fortfarande väldigt mycket om den. fin gammal kvast. och idag har jag hittat annan musik att spegla känslor i. de senaste dagarna har (de långsamma satserna i) bachs sonater för violin och cembalo (till exempel den här) betytt väldigt mycket för mig. har även lyssnat mycket på julee cruises första skiva (visste ni att "mysteries of love", hennes första samarbete med david lynch och angelo badalamenti, började som en kompromiss? david lynch ville ha med this mortal coils gudomliga "song to the siren" i sin film "blue velvet" men det var för dyrt, så han bad badalamenti komponera en låt i samma stil med en sångerska som var lika fet som liz frazier, och the rest is history. mysigt!). vet inte vad jag vill säga med detta... mer än att jag älskar musik.

burial - lambeth



från
vinterljus