läs www.digfi.com nu!

Jag har skrivit en artikel om stråkar som digfi publicerar idag. Jättefina illustrationer dessutom!

You can hate me now, but I won't stop now!

invincible

(Primo mixing - Noreaga talking)
- CNN, CNN, Capone and Noreaga, you know what I'm sayin?
- The invincible, untouchable, CNN!
(For all the niggas who keep askin, when CNN gonna do a joint with Premier)
- The invincible, untouchable, CNN!
(Ha, we did it, we here now, y'all niggas can stop askin)
- The invincible, untouchable, CNN!
(Go cop the fuckin album, The Reunion)
- The invincible, untouchable, CNN!
(But right now, CNN and Premier nigga, do it like this nigga)

(Noreaga)
Yo, yo Melvin Flynt drop, my whole collasso stop
I can't believe I fucked up and made a half-ass album
My excuse is, my pops just died,
and I ain't wanna make music; my pops just died!
My fans stuck with me, my shit still went gold
I got a habit just to drive, gettin head and I roam
CNN, we like the Grand Royal, I write rhymes with the Coke oil
Yo, Apollo heat
See me, sell ink right with Wallo Creep
Got out the club, seen the police, Diallo deep
I'm like Frank Mathis, see me blow my dough
And any bitch givin head, if she blow I know
Oh no, we had to go see Premo
Taped it up, The Reunion, a brand new cut
Up in D&D, stayin with some rats and some sluts
From the projects, she know we need our welfare cut

(Chorus - Primo mixing CNN)
- CNN, Network Channel 10!
- Yo, it's all reality...
- I'm in it to win it
- Sit back, picture that, yo respect it
- The legacy'll never end!
- CNN, Network Channel 10!
- Yo, it's all reality...
- I'm in it to win it
- Sit back, picture that, yo respect it
- The legacy'll never end!

(Capone)
Premo, what up man
Yo, I'm not rowdy but I bang niggas and I pop collas
I grind for the top dollars, fight rotweilers
Put my hand on the Bible, tell it to the judge
I'm a lie for my dunn, take it in blood
I'm dot com, I drop bombs, kill ya squad
Live like I'm still in the yard 'til I pop ya god
For my niggas in the Bridge, with the 50 dollar Panasonics and the blank 8's
Who rap chronic collab jake
Whether we have not or have cake
We got gas to get that straight, we movin at a fast rate
My last case I got bail
My first one, man did indicted, how I write it, sister can't stand it
I smoke bud, get pissy, who could flow with me
Staggerin, bang like the wild Aficans
Spit gutter on a Premo beat, for the love of the street
The only child, my little brother was he

(Chorus)

(Noreaga)
Yo, yo, my thugs is bilingual
You see my shit speak Spanish
Disappearing acts make your whole team vanish
From coast to coast I got them things
Badda-boom-badda-bing, he the glorious king
Another album, another plaque, another ounce and another mac
Another chromed out gat
Another place to face where I lace you at
I put all type of wholes in ya face black

(Capone)
Yo, yo, who think I don't got it?
I'm like workin with a bird, I got long product
Give it to you raw, won't chop it
New York niggas is foul, we body sling shit in the val'
Them pregnant fiends, killin they child
I'm the next best thing to "X", oral sex
Brand new tecs, food stamps and welfare checks
I'm the messiah, recognize it, political prisoner
From the projects, I send shots where the cops is, nigga

(Chorus)

- The invincible, untouchable, CNN!
- The invincible, untouchable, CNN!

smokey robinson & the miracles - "(come round here) i'm the one you need"

Åh gud vad jag älskar Holland-Dozier-Holland. De är mina Zeus, Apollon och Poseidon.


"(Come round here) I'm the one you need" var en stor hit 1966, men kan väl knappast sägas vara en av deras mest ihågkomna alster. När jag hör den låten och den magiska ackordföljden i regrängen är det kört. Musiken jagar mig, får mig att springa tills det bultar i bröstet, hinner ifatt mig. Ackordföljden som snurrar om och om igen är en tornado som suger in mig, jag snurrar upp mot himlen, leende som Smokey. Någonstants långt borta hör jag The Miracles mässa "Come round here, I'm the one you need" men det skulle lika gärna vara ett gäng änglar som lockar mig till det andra riket.


Staccatoackorden - det är ett utropstecken efter varje taktslag - är så enkla men så genialiska. I-iii-vii-ii-ii7, bara ett enda durackord, men det är det första och det viktigaste av dem, det står stadigt i stormen, klarar kampen. Det här är inte sexig soul eller trevlig pop, det här större än så, det här är liv och död.


Bröderna Brian och Eddie och deras kompanjon Lamont trycker in all världens klanger i en kanon och tänder stubinen, och - BLAM! - ut kommer en salva som krossar väggar, hus och städer. Jag känner mig helt yr, helt matt. Fy fan vilken bra låt.


ännu en jazzkonsert

Var på Jeriko igår och såg John Taylors pianotrio. Jag är lite kluven inför pianotrios, tycker att det lätt kan låta så avskalat och kallt och hårt, naket på ett dåligt sätt. Solopiano är en annan sak, men just triosättningen med trummor och bas, det krävs verkligen något extra för att man ska dras in i det. Jag såg en filminspelning av en Keith Jarret-trio en gång, det var bara de tre (enorm begåvade och samspelta) musikerna mot en helt svart fond, det var så talande, musiken kändes så kall och ensam.

Men det är knäppt egentligen, för på pappret borde pianotrio vara jazz när den är som bäst. I den sättningen kan alla få lika mycket utrymme, alla märks och blir viktiga, de tre instrumenten klingar tillsammans som en märklig kör. Bill Evans inspelningar för Riverside är ju ett bra exempel på det.

Och John Taylors trio var faktiskt väldigt bra, kanske för att de höll sig närmre Bill Evans introverta och impressionistiska sound snarare än jazz som strävar efter att vara varm, sexig och svängig. Många originalkompositioner som faktiskt var riktigt bra. Jag älskar när man går vilse i en jazzlåt, det är så många medvetet placerade hål i musiken hela tiden, så mycket som är underförstått och som måste fyllas ut av den egna fantasin. Det är som en vacker labyrint av ljud.

Den som man kollar på mest under en jazzkonsert är alltid basisten, har jag märkt. Dels kanske för att kontrabasen är ett sånt vacker intstrument, men också för att det är så fascinerande att kolla på hur basisten använder sina händer. Han klättrar och greppar på sitt instrument samtidigt som han blickar ner med bestämd blick, som om han vore King Kong på Empire State Building som inte vill trilla ner. Det är coolt.

den tunna gränsen mellan melankoli och deppighet

junior boys
Jag har lite hatkärlek för Junior Boys. Även om den nya skivan är bättre än den första, så har jag svårt för att embracea den här musiken fullt ut. När jag lyssnar på Junior Boys så känns det som jag åker pendeltåg och blickar ut över ett industriområde en disig morgon. Och det är den ENDA associationen jag får. Varenda låt är en ny version av David Bowies "Ashes to ashes", varken mer eller mindre. Det är hela tiden kryddat med beats - men det är just det, det är bara en krydda, rytmerna bär aldrig musiken, det är bara kosmetiskt.

Ibland när man lyssnar på sån här musik stannar man upp och tänker: varför ska jag lyssna på fula vita män i 30-årsåldern som inte är glada? Man känner sig så gotig. En tung The Cure-läderrock landar över mina axlar, aj, bort, jag vill inte ha den.

Men det finns ändå en viss behållning någonstans. En fin melodi, ett par malande ackord, några svepande slingor. Det har sin charm. Ibland. Men jag såg Junior Boys live en gång, det var så jävla bull, de var förband till Radio Dept som var mycket bättre. Gränsen mellan bra och dåligt går mellan mjuk melankoli och klumpig deppighet.

outkast och beatles

Kom på en grej. Är inte Outkasts karriär nästan skrämmande lik Beatles karriär? Man kan jämföra deras album för att se utvecklingen:

Southernplayalisticaddilacmuzik (1994) - Oukasts första skiva motsvarar Beatles fyra första album. I båda fallen ser vi grupper som är unga och entusiastiska, begåvade utan att ännu ha skapat några mästerverk. På de fyra första albumen gjorde Beatles många covers - inklusive "Money" som har samma tema som alla unga rappares låtar - och Outkast nöjde sig på samma sätt med att skriva texterna och överlåta musiken till Organized Noize.

ATLiens (1996) - Outkasts motsvarighet till "Help" eller "Rubber soul", alltså en grupp som är lite mognare, lite coolare och lite mer personlig. Låtskrivandet är oklanderligt. För övrigt kan man jämföra "Drive my car" med "2 dope boyz in a cadillac". Eller "In my life" med den lika nostalgiska "Wheelz of steel" - precis som George Martin gör ett inhopp för att spela ett pianosolo, så får Outkasts tredje medlem Mr DJ väldigt mycket utrymme för att scratcha.

Aquemini (1998) - motsvarigheten till "Revolver". Nu börjar gruppen se sig omkring efter nya influenser, saker och ting blir mer komplexa och mer intressanta. Ärligt talat är det här nog peaken i respektive karriär. "Eleanor Rigby" - "Rosa Parks"? "Taxman" - "Return of the gangsta"?

Stankonia (2000) - mer knarkig men samtidigt mindre personlig. Men rent kommersiellt och makt- och statusmässigt är gruppen starkare än någonsin. Med andra ord, Outkasts "Sgt Pepper"! Rör sig från skamlös pop till grubblande snedtrippar.

Speakerboxxx/The love below (2003) - givetvis motsvarigheten till The White Album. Splittrat men stundtals briljant. Gruppen liknar nu mer och mer skilda soloartister med en gemensam kompgrupp. Hey Jude, Hey Ya. Och "Why don't we do it in the road" är kanske inte lika kåt som "Spread", men nästan.

Idlewild (2006) - det sorgligt oinspirerade sista albumet, motsvarigheten till de kassa "Abbey road" och "Let it be". Full av en massa kitschig skit, Paul McCartneys"Maxwell's silver hammer" respektive Andrés Cab Calloway-pastischer. Har några ögonblick, men det räcker inte om man jämför med de tidigare bedrifterna.

Ha! Vad säger ni om det? Nu väntar vi bara på att de ska splittras och släppa "Plastic ono band" (André) respektive "All things must pass" (Big Boi). Och snälla, återförenas aldrig.

Kjell, I'm ready to be heartbroken

Historiskt ögonblick i Annika Flynner-bloggens historia: jag och den andra Annika har delade meningar om en kulturskribent. Hon är givetvis fett dissig, och jag var det också innan, men jag kom på att jag har ändrat mig. Jag snackar om Kjell Häglund.

Varför hatar man Kjell Häglund? För att han är gubbe? För att han är gubbig? För att han är dryg och överlägsen (något som jag själv aldrig skulle kunna anklagas för...)? För att han hatar kvinnor? För att han en gång skrivit att "det är slöseri med tid att lyssna på ny musik, eftersom den tiden kunde gått åt att upptäcka äldre musik"?

Jag vet inte. Jag vet bara att det finns andra saker som gör att jag gillar Kjell Häglund. Som att han hyllade Steely Dan och överjordiska ackordföljder i en tid då det ballaste som fanns var Oasis och Motown. Eller att han, när han skrev poprecensioner, alltid såg igenom allting och sågade det längs fotknölarna, han var svårimponerad precis som en kritiker ska vara. Ibland gick det dock till överdrift, som när han dissade Mary J Bliges mästeverk "My life" för att den skulle vara mindre modern än första albumet, eller när han skrev om Black Star-skivan och helt missade "Brown skin lady". Men jag gillar också Kjell för att han verkligen värdesätter bra dialogdriven dramakomedi. Han är inte ytlig, och han är inte korkad. Och han formulerar sig faktiskt bättre än många svenska kritiker.

Kanske är det bara en fas, kanske kommer jag snart att ändra mig igen och räkna honom bland alla de andra gubbarna. Men ikväll är det upp till bevis. Ikväll visar SVT "Diner", en dramakomedi av Barry Levinson som Kjell hypade när han skrev om "Metropolitan" och Whit Stillman någon gång. Jag har velat se den ända sedan dess, och nu har jag alltså min chans. Om den är bra så kommer jag jag hädanefter lita på Kjell Häglund. Om den är dålig så tänker jag aldrig mer läsa weirdscience. Vi får se helt enkelt.

Ang. Eric Schüldts artikel i Odd at large

Har nyss läst Odd at Large, sist av alla som vanligt. Det var Carro som tipsade om Eric Schuldts artikel, och den var intressant som fan. Men who is this guy? Har aldrig läst någonting av honom innan, fast det kan bero på att jag är ganska okunnig när det gäller nya skribenter (jag läser t.ex. nästan inga bloggar). Han har lite jsj-högtravande språk ibland, men det gör inget, alla som gillar Jay-Z lika mycket som Eroica-symfonin är mina vänner.

Hur som helst. Jag tycker att han har fel! Det var det jag ville säga.

"Vad man än tycker om högkulturen finns det ett faktum som ingen kommer runt. Den kostar pengar. Mycket pengar." Är det verkligen så? Bara för att den högkulturen är borgerlig så betyder inte det att den måste vara lyxig, dyr och otillgänglig. Fan, alla klassiska böcker finns på pocket, billigare än The Believer, och ännu billigare är de på antikvariat, och ännu billigare är de om man nöjer sig med att låna dem på bibliotek. Klassisk musik och opera? Gå in på biblioteket, låna alla feta skivor, bränn dem. Teater? En biljett kostar mindre än ett besök på en rockkonsert and you know it.

Det är lite romantiskt positionerande det här med att högkultur står mot populärkultur, att den nya generationen har slängt ut regelboken ur fönstret och uppfunnit sin egen kanon och sina egna konstnärliga ideal. Men jag tror inte att det är så dramatiskt. Det är sant att de flesta musikjournalister är extremt obildade. Men det bevisar bara att redaktörer landet över inte har en tendens att anställa idioter. Att vara intresserad av kultur och inte orka ge Mozart eller Goethe en chans vittnar bara om ren och skär lathet. Jag är säker på att det finns en armé av människor som har koll på både det ena och det andra, men det är inte de som hänger på Spy Bar, det är inte de som är coola och som syns, det är inte de som får jobb på Rodeo. Alltså jag har verkligen inget emot Rodeo, jag bara konstaterar fakta.

Jag har sökt jobb på Nöjesguiden flera gånger. Skrivit fina recensioner av Chico Buarque-skivor som ingen känner till, det var givetvis naivt av mig. Chico Buarque är kanske inte högkultur - inte än i alla fall - men det är inte särskilt coolt, eller var i alla fall inte då. Hur som helst så fick jag inte jobbet, Tom Pyl valde att anställa sig själv istället.

Bottom line: högkulturen är ingen hägring som håller på att gå upp i rök, den finns runt hörnet hela tiden. Så enkelt och så underbart är det. Hur svårt är det att varva youtube med P2? Nej, precis.

Jag älskar Flaubert för hans bildspråk

Topp 5 passager ur Madame Bovary:
1. "...sedan nyhetens behag nu glidit av henne som en klänning..."
2. "Från och med den stunden blev hela hennes liv en enda vävnad av lögner, vari hon svepte sin kärlek för att dölja den."
3. "Emma greps av en sjudande förbittring, då hon såg dessa grova händer, feta och mjuka som sniglar, handskas med dessa brev..."
4. "...kärleken , som hon så länge måst undertrycka, vällde oemotståndligt fram i jublande vågor ur hennes inre."
5. "Hon kastade buketten i brasan. Den flammande hastigt upp som gammal torr halm. Så blev den som en brinnande buske i elden, som långsamt falnade till aska. Hon stod och såg medan den brann. De små pappknopparna exploderade med en skarp knall, ståltråden förvreds och silverränderna smälte, pappersblommorna blev till askflagor, vilka likt fjärilar flög upp från härden och försvann upp i skorstenen."

Äsch, det ser så banalt ut när man ställer upp det såhär. Skit samma.

/Pubertets-Annika

marabous

"När man var liten var allt så enkelt." Men ärligt, när det gällde att köpa choklad så valde man mellan Marabou Mjölkchoklad och Schweizernöt. Frukt och mandel fanns, men det var mer av en acquired taste, jag har aldrig tyckt om russin i choklad. Så det blev Schweizernöt för hela slanten för min del. Det här var på den tiden då Dajm stavades med j och förpackningarna var gjorda av papper som man vecklade ut istället för plast (innan man kom på att termiter kunde ta sig in och käka upp all choklad). Det var på den tiden så Marabou var ett hyfsat respekterat namn bland alla chokladkonsumenter.

Sen har det bara gått utför. Konkurrensen har varit mördade och på 2000-talet är det bara idioter och pappor som fortfarande köper Marabou. Jag som redan som liten insåg att Mjölkchoklad var fett äckligt och bara kändes kladdigt i munnen har stått och skrattande sett på hur Marabou blivit mer och mer obetydlig. De har försökt hoppa på mörk choklad-tåget men försent, det har bara varit patetiskt. Sic transit gloria chokladi.

Men nu måste jag faktiskt ge Marabou lite props! Den nya (?) produkten Mjölkchoklad Med Daimkulor är faktiskt hur god som helst. The best of both worlds - man vill ju inte ha bara daim (hård och konstig) och vanlig mjölkchoklad ska ju inte vistas på gator och torg. Men i en underbar alkemi så blir det skitgott ihop. Nästan lika gott som Fazers Anthon Berg med mintsmak.

P.S. "Marabous" är en av Eggstones bästa låtar.

hurra för horace & co!

Fan vad fett. Orhan Pamuk fick Nobelpriset i litteratur. Det är en markering, ett politiskt statement. Mot post-11september-islamofobin, mot den terroristnojiga rasismen, mot ett samhälle där det är okej att rösta på Dansk Folkeparti, Front National eller Sverigedemokraterna.

Jag vill inte reducera Orhan Pamuk till hans etniska bakgrund. Men faktum är att den dimensionen finns, den är en del av kontexten, precis som tidpunkten. Den är NU som han får Nobelpriset, nu och inte förra året och inte nästa år, nu det här året efter Muhammedkarikatyrerna, efter Israels sanslösa hämdsommar, efter att till och med USA:s högsta domstol olagligförklarat Guantanamo-lägret.

Svenska Akademin ställer sig inte utanför sin samtid och jag älskar dem för det. Det är som när den estetiskt platta "Fahrenheit 9/11" fick guldpalmen i Cannes, det var helt rätt, det var val i USA det året, det handlade om att väcka opinion. För mycket stog på spel för att man skulle kunna ge guldpalmen till en poetisk japansk film. Det handlade om att välja sida. Och jag kanske är idealist och naiv, men jag tycker det verkar som att även Svenska Akadamin valde sida idag.

(kraftigt) försenad ayesha-props

above the rim
Jag var nyss inne på P1:s hemsida för att kolla de sommarprogram som jag missade. Eller snarare, sommarpratarnas musikval. Och vad ser jag! Min favvoraptjej Ayesha spelade Sweet Sables "Old time's sake", en extremt underskattad och bortglömd låt från "Above the rim"-soundtracket från 1994. Äkta pianodriven R&B, ungefär som Deborah Cox "Sentimental" fast tio gånger bättre. Fan vad fint!
 
Samma soundtrack, som för övrigt inte är särskilt bra, innehåller 2pacs "Pour out a little liquor" som är göttig som fan och även den lite bortglömd. Men den bäst bevarade hemligheten från det soundtracket finns faktiskt inte på själva skivan, utan som en b-sida på Warren G & Nate Doggs "Regulate"-singel (som ju ursprungligen lanserades som en del av "Above the rim"-soundtracket). Detta är ännu en 2pac-låt, "Pain" (ej att förväxlas med "No more pain" från 1996) som är OTROLIGT bra. Typ en av de fem bästa hiphoplåtarna någonsin. Verkligen. Tupac är ängslig, nojig och desperat, det är som en djupare och mer innerlig version av "Mind playing tricks on me". Och beatet! Vilket beat! Det surrealistiska pianot, soulkörerna i refrängen, de unika trummorna, hela den ödesmättade solblekta stämingen! Ska lätt spela den låten när jag blir sommarpratare.

prince-backlashen

justin

Ärligt. Pallar inte alla artister som är så tokiga i Prince och känner the urge att vara studsigt funkiga och krystat kåta hela tiden. Jag vet inte riktigt när det började - med Andre 3000:s "The love below" kanske - men det har eskalerat till löjliga proportioner. Kaah släppte sina ballader och gick in för Minneapolisfunken, Robyn spelade in "Jack U off" och gjorde ett album som var milt kaxigt, och nu Juvelen som är så härligt princeig. För att inte tala om Justin Timberlakes grovt överskattade andra album.

Det som svenska artister och Justin Timberlake har gemensamt är att de egentligen inte är särskilt coola. De blir rätt pinsamma när de tar på sig rollen som sexfixerade funkdvärgar med hybris. De är för normala, de är inte tillräckligt sjuka i huvudet för att de ska komma undan med det. Prince ÄR ju dokumenterat sjuk i huvudet - lyssna bara på "The feast" från basistporralbumet "The rainbow children", en skiva han för övrigt gjorde efter att ha joinat Jehovas Vittnen. Eller minns att han gjorde en temaskiva om de fyra väderstrecken som består av de fyra låtarna "North", "East", "West" och "South" (släng dig i väggen, Elvis Costello). Karl är seriöst fucked. Och givetvist sjukt begåvad och unik och intressant. Men det blir konstigt om någon glad svenne tar på sig Prince-overallen och lajvar lite i studion, det skär sig liksom. Och Justin är bara fånig när han ska vara vuxen och nasty.

För övrigt Timbalands beats (på Justins och Nelly Furtados skivor) knappast några uppenbarelser. De är fina och de är speciella, men de smular inte ner sin samtid och äter sig in i ens hjärna som det han gjorde mellan 1998 och 2001. As hantverkare go är han fortfarande en av de bästa, men mer än så är det inte. På pappret är ett samarbete mellan Timbaland, Justin Timberlake och T.I. helt bländande och genialiskt, men i praktiken ("My love") är det inte mer än en habil hit. Bra visserligen, men inte magisk.

OK men det här med Prince: jag menar inte att man inte ska få inspireras av andra arister, och jag har inget konservativt autencitetsideal. Folk får lajva i studion bäst de vill, att vara distanslös kan vara positivt och kreativt. Men vissa grejer passar bättre än andra. Och vissa grejer är mindre uttjatade än andra. Kanske är det bara det, kanske är jag bara trött på 80-talsretron.

Momus och marknadsliberalerna

Ni vet Momus kända warholparafras, "alla kommer vara kända för 15 personer"? Det är klatschigt och kul och det funkar - i USA. När ett land har en så stor befolkning, så många potentiella konsumenter, kan vilken liten nisch som helst överleva.

Sverige ser däremot inte ut på det sättet. Vi är ett litet skitland, vi är alldeles för få för att entusiaster med originella idéer ska gå runt. Därför är det så jävla fucked att Timbro-Thatcher har blivit kulturminister, hon vill strypa det statliga stödet och låta marknaden styra. Det innebär att det som säljer bäst är det som ÄR bäst. Statligt kulturstöd - det behövs inte. En tidning som Gidappa hade med andra ord aldrig fått starta om den gjort det nu. Frida Hyvonen hade inte fått ge ut sitt debutalbum. Och så vidare och så vidare.

"The long tail" och hela den skiten - det funkar inte i vårt lilla land, förutom via internetshopping i en viss utsträckning. Sveriges kulturliv är beroende av bidrag, så är det bara. Är det så himla viktigt att sänka skatterna? Jag känner mig stolt om en del av min lilla inkomst har gått till att finansiera "Med kameran som tröst".


Peace out till Schottan i DN igår: "Kulturpolitik och borgerlig politik är magnetiskt repellerande".


Mozart och Sjostakovitj

Absurd claim to fame: om ni lyssnade på P2 igår kväll så är det möjligt att ni hörde mig hosta. De direktsände nämligen från en konsert som jag var på, Mozarts Haffnersymfoni + sista pianokonsert och Sjostakovitj tredje symfoni.

Det är alltid gitt att gå på symfonikonsert. Det är så högtitdligt, det är äkta lyx: 30 eller 40 personer iklädda frack spelar sjukt svåra saker på sjukt dyra instrument, bara för oss i publiken, bara den här kvällen. Det känns så exklusivt och fint. Så långt ifrån band som turnerar land och rike med samma låtar i samma ordning, kväll efter kväll. Sådant är under en symfoniorkesters värdighet. Repertoaren är inte musik från de senaste fyra åren, utan från de senaste fyraHUNDRA åren.

Haffnersymfonin var väl trevlig, men det var pianokonserten som var the shit. Älskar när det är dialog mellan piano och stråkar, när de får svara varandra och upprepa varandras fraser, det är så fint. Sjostakovitj var helt annorlunda, och skönt ovacker. Dramatisk och spänningsladdad, som en mörk Hitchcockfilm. När kören kom in på slutet var det enormt... ja, enormt helt enkelt. Men jag skulle inte kunna nynna två sekunder från symfonin om du så satte en pistol mot min tinning.

Allting är ju alltid en balans mellan sound och melodi, och medan Mozart alltid prioriterar melodin så struntade Sjostakovitj ganska mycket i melodier för att skapa sitt effektfulla kontrastrika sound. I alla fall i den här symfonin, men jag tror att han var ganska mycket så. Jag har hört lite ur "Lady Macbeth" som var helt skräckinjagande och dissonant men samtidigt fett som fan. Ett psykotiskt skratt av någon vars skepp förliser under en fruktansvärd storm.

got your picture, i seen ya

Ganska intressant vilka grejer som kommer upp om Fredrik Reinfeldt nu när han är vald och the coast is clear. Bilderna på honom som omaskulint sminkad teaterskådespelare vågar man ta fram nu, men innan mörkade man givetvis dem. Familjefar, elevrådsungdom, gillar basket, allt det där var tydligt redan innan eftersom det är egenskaper som är höger-pk. Men att sminka sig och gråta på en scen, usch nej, sånt vinner man inte moderata hjärtan med. Det är lite som Prodigy i Mobb Deep som dansade ballett när han var liten, han fick mörka det som fan för att få streetcred. Fredrik Reinfeldt har lika stort intresse som Queens-rappare av att inte framstå som bögig.

alternate takes

Alltså jag hatar alternate takes. Det värsta som finns i musikvärlden. Jag menar, vem bryr sig om en alternativ inspelning av en låt när den version som är utgiven ansågs vara bättre? Alternate takes är det som gör boxar olyssningsbara och det är för övrigt också den största anledningen till att jag köper så få jazzskivor som jag gör. Det finns förmodligen bara en bra alternate take i hela världen, och det är David Bowies "Quicksand (demo version)", den är bättre än originalet. Resten är skit. Ärligt.

meta

Det finns inget som gör mig så glad som att läsa en kommentar av Matti Alkberg. Den lille sure, som jag kärleksfullt brukar kalla honom, gör mig på så gott humör. Det är klassisk bloggdramaturgi: börjar med diss, den provoverade svarar, och efter lite munhugg så är alla vänner. Kärlek som i en screwball-film. Eftersom jag är fåfäng finns det givetvis inget bättre än att känna att man har fans, någon som är trogen. Men jag gillar också tanken på att de gamla indierävarna sveper in sig i internet när de går i ide. Skulle inte förvåna mig om typ han med ögonen i Popsicle är en bloggknarkare av stora mått.

P.S. T-Bag har börjat skriva för DN kultur. What's wrong with the world?