the rough nöjesguide to svensk musikjournalistik

Idag kom nya numret av Nöjesguiden, där jag bland annat försöker sälja in Chamillionaire till vår statsminister, samt gör upp med den rockjournalistiska mentaliteten (finns även på http://www.nojesguiden.se/musik/14832 för er som inte regelbundet besöker svenska klädaffärer). Det var en kul artikel att skriva, men jag hade gjort den dubbelt så lång om jag fått. Och den innehåller inga personangrepp, men vi vet ju vad det beror på.

Några grejer som jag glömde i min tidslinje:
- Bomben
- Marimba Roney
- Anna Björkman (som, tillsammans med Gidappa, var den enda i Sverige som förstod Jay-Z:s debutalbums storhet när det kom)

ang. alex schulman vs jan-olov andersson

Trodde aldrig att jag skulle säga detta, men... Alex Schulman alltså. Jag måste säga att jag är imponerad av att han vågar säga några sanningens ord om Jan-Olov Andersson! Är det inte nästan lite Maja Lundgren över det? Att göra "fel" move, att riskera sin karriär, bara för att man inte klarar av att hyckla. Ja, skillnaden är förstås att Alex Schulman inte är någon underdog på samma sätt som Maja Lundgren i hennes konflikter, han har ju ett klart övertag över Jan-Olov Andersson när det gäller mediemakt. Så man kan ju diskutera hur modigt det är egentligen... fast, ändå inte. Det finns en hederskodex i tidningsvärlden, en av dess principer är just att man inte snackar skit om folk som skriver på samma tidning som en själv (i alla fall inte att man gör det i tryck). När Alex Schulman struntar i denna regel - konsekvent nog, eftersom han inte låter något komma i vägen för sitt ego - vänder han på sätt och vis hela mediamoralen upp och ner. Det blir hus i helvete, Alex blir hatad av hela redaktionen (fast de inte vågar avskeda honom, vilket gör att de hatar honom ännu mer), han vet om det och var beredd på det, men han tar det med ro, och det hela är rätt vackert på något sätt. Tänk om alla gjorde så? Ja, inte för att världen skulle bli ett bättre ställe för det. Att en ung snygg begåvad skribent ger sig på en gammal ful obegåvad skribent är knapast en beundransvärd handling. Men ändå... jag imponeras av kompromisslösheten, och blir lite avundsjuk. Så fräck vågar minsann inte jag vara! (Men så är jag inte i Alex Schulmans fördelaktiga position heller.)

Det intressanta här är egentligen att bloggarna är något som egentligen inte har med tidningsvärlden att göra, och nu blir det bevisat. Att stora dagstidningar vill anställa populära bloggare är förståeligt, så de två världarna förenas, men det finns inget som säger att det ska gå bra egentligen. Den bloggade texten bygger på andra värden än den journalistiska. Och Alex Schulman är ingen bra journalist, men han är en bra bloggare - rolig, ärlig, ocensurerad, skriver kortfattat och ofta. Distanslös - för det är en bra egenskap om man är bloggare, till skillnad från om man är journalist. Jag menar bara: det var bara en tidsfråga innan något sånt här skulle hända. Inte för att Alex Schulman är Alex Schulman, utan för att han är en bloggare. Hans jobb går ut på att säga allt och aldrig hålla käften. Respekt för tidningsvärldens hederskodex? Respekt för vad? Han hade varit en sämre bloggare om han hade skrivit med respekt, distans och eftertänksamhet. Och han vet om det.

Men det är svårt att fortsätta skriva som man alltid gjort på sin blogg, även efter att man blivit anställd av en riktig tidning. Jag var ju mycket elakare innan, till exempel. Margret var det också. Nu vill jag inte stöta mig med någon, vilken nog är en sund inställning, jag vill inte ha en awkward situation om man skulle träffa personen man dissat någon gång. Men till skillad från mig har Alex ingen skam i kroppen. Han behöver inte ha det. Han har makt. Vilket i och för sig är rätt creepy, men det är så det är.


PS Älskar "Studio 60". Alla dessa referenser, det är sånt godis för såna som jag, men jag förstår om den stora publiken sviker! Hittills (SVT har visat typ sex avsnitt) har Aaron Sorkin tryckt in referenser till "Network", Molière, Strindberg, Perikles (statsmannen i det antika Grekland, inte det skånska rockbandet) och nu senast "Five Easy Pieces", alla filmnördars favorit-Jack Nicholson-film. Att han vågar vara så smal och snobbig! Att han vägrar göra det lätt för sig. Lite samma grej som Alex Schulman, men oändligt mycket mer givande.

Du Levande (Du Trevande, Du Lekande, Du Pekande, osv)

image162
Hal Hirshorn, "Lethe" (1998)

Var nyss och såg Roy Anderssons nya film "Du Levande" och måste säga att jag blev en aning - inte besviken, det är fel ord, mina förväntingar var faktiskt inte skyhöga - inte besviken, men småirriterad. Jag menar, att dålig svensk film har dålig dialog är en sak. Men varför måste även bra svensk film ha dålig dialog? Ska man behöva stå ut med att folk säger saker som "nu blir jag ledsen" eller "det där var inte snällt"? Sexscener där den ena personen säger "åh vad skönt... åh... åh vad skönt... åh" tusen gånger om? Är det realistiskt? Knappast.

Grejen med Roy Andersson är att han kanske inte söker realism. Vilket man ändå får respektera, jag är helt för film som drar sig så långt från Ken Loach som det går, som söker efter en djupare sanning, uttryckt med andra medel, mer konstnärliga och vackra. Gärna det. Men när det ändå är så mycket dialog, vanliga människor, vardagsscener, inga-krusiduller-scenerier, anonymt "objektivt" foto, ja då är det svårt att inte bedöma det man ser med realismens måttband. Och då får fan Roy Andersson underkänt. Människor snackar inte sådär. They just don't. Att ha sån dialog straffar sig, för det får en distanserande effekt, man sitter bara och tänker på det istället för att bli uppslukad av filmen. Man får känslan av att karaktärerna i "Du Levande" inte är människor utan plakat, skyltar med tydliga idéer. Visserligen en aning mer subtilt än Peter Birro, men ändå. Det blir ändå pinsamt.

Sen tror jag att Roy Andersson är skadad av att göra alla de här lustiga reklamfilmerna, för han kunde inte låta bli att skoja hela tiden. Ha ha ha. Ho ho ho. Allt skulle vara så jävla roligt. Det blir också distanserande i längden, för man kan inte ta honom på allvar om det hela tiden finns en underton av "absurd komedi" (citationstecken eftersom det vore en oförtjänt komplimang att säga att filmen verkligen hade absurd humor, som om Andersson var Buñuel). Eller är det dåligt självförtroende? Att gömma sig bakom nervösa skratt, att inte våga stå för innehållet. Nä jag tror faktiskt inte det, jag tror Roy Andersson har väldigt bra självförtroende. Det är omdömet som det är fel på.

Fyra scener var ändå riktigt bra. Dels en drömscen där en arbetarkille ska dra av duken från bordet på en festmiddag hos ett väldigt rikt sällskap, det geniala här är att han redan innan scenen börjar berättat att han drog bort duken, man vet hela tiden vad som ska hända, så man sitter spänt och väntar på det fatala slaget... och här får den karakteristiska långsamheten för en gångs skull en funktion, en dramatisk effekt. Filmens andra drömscen var också bra, en tonårstjej som är kär i sångaren i ett rockband och drömmer att hon gifter sig med honom och har smekmånad i ett hus på räls, väldigt fint faktiskt (även om killen är obehagligt ointresserad av henne även i drömmen). Tredje scenen jag gillade var nog filmens kortaste - en kvinna ligger i ett badkar och sjunger fint, dörren till vardagsrummet är öppen och där klär hennes man på sig, han nynnar med i hennes sång på ett avslappnat kärleksfullt sätt. Romantiskt. Och slutligen en scen där en kvinna på ett frikyrkligt möte inte kan sluta be och alla som är på väg hem tycker att hon är konstig, hon är den enda som tar tron på allvar (hon har en sorg, hon har en anledning att be) får man en känsla av. Gripande faktiskt, även om Roy Andersson till slut måste skämta bort även denna scen.

Anyways. Jag vill inte dissa för mycket, för jag är ändå glad att Roy Andersson finns och att det görs såna här filmer också inte bara Kjell Bergqvist- och Janne Loffe Karlsson-filmer i detta land. Men fan, styr upp skådespelarna till nästa gång. Det var många gråtscener och INGEN grät trovärdigt, det var rena parodin, det var som om någon grät på scenen i ett studentspex. "Buhä... buhä..." rena serietidningen.

PS Bo Widerberg - där har vi en kille som inte skrev dålig dialog. Åh vad jag älskar honom. För övrigt påminner Benny Anderssons tema som inleder "Du Levande" om Händels "Lascia chio pianga" som ju var temat i Widerbergs "Lust och fägring stor". Ett sammanträffande, eller en subtil hyllning? Bo Widerberg - där har vi en kille som älskade musik.

joni

image161
Idag gör jag en fet genomgång av Joni Mitchells samlade verk (inklusive nya skivan som släpps idag) på Digfi: http://www.digfi.com/default.aspx?id=11173
Jag är särskilt nyfiken på vad en viss tennisspion har att säga om saken.

OK jag måste ta med "Amelia"-texten också. Undrar om Amanda Ooms lyssnade på den låten när hon skulle göra "Så vit som en snö"?

I was driving across the burning desert
When I spotted six jet planes
Leaving six white vapor trails across the bleak terrain
It was the hexagram of the heavens
It was the strings of my guitar
Amelia, it was just a false alarm.

The drone of flying engines
Is a song so wild and blue
It scrambles time and seasons if it gets through to you
Then your life becomes a travelogue
Of picture-post-card-charms
Amelia, it was just a false alarm.

People will tell you where they've gone
They'll tell you where to go
But till you get there yourself you never really know
Where some have found their paradise
Others just come to harm
Oh Amelia, it was just a false alarm.

I wish that he was here tonight
Its so hard to obey
His sad request of me to kindly stay away
So this is how I hide the hurt
As the road leads cursed and charmed
I tell Amelia, it was just a false alarm.

A ghost of aviation
She was swallowed by the sky
Or by the sea, like me she had a dream to fly
Like Icarus ascending
On beautiful foolish arms
Amelia, it was just a false alarm.

Maybe Ive never really loved
I guess that is the truth
Ive spent my whole life in clouds at icy altitudes
And looking down on everything
I crashed into his arms
Amelia, it was just a false alarm.

I pulled into the cactus tree motel
To shower off the dust
And I slept on the strange pillows of my wanderlust
I dreamed of 747's
Over geometric farms
Dreams, Amelia, dreams and false alarms.

topp 5 analfabeter

1. Boot Camp Clik ("Ack like U want it", "Powaful impak", "Smif-N-Wessun" etc etc)
2. Prince (rebuslåttitlarnas gudfader, med dessa eviga "U", "2" och "4")
3. Aphex Twin (helt jävla mongo. "Drukqs" någon?)
4. Megadeth (är man hårdrockare ska man faktiskt kunna stava till death)
5. Charlie Patton (blueslegend som var analfabet på riktigt)

Honorable mention: Fergie som döpte sitt debutalbum till "The Dutchess". Givetvis stavas det duchess, men jag tror att det är en ordvits - Fergie kommer ju från (ett avlägset hörn av) hiphopvärlden, och där vet alla vad det betyder att "roll a dutch". Å andra sidan ger hon inte direkt intryck av att vara ett pothead. Bara keff i allmänhet. Men skit samma.

PS En som inte var analfabet var F. Dostojevskij. Lyssnade nyss på radioteatern i P1 som gav hans "En löjlig människas dröm" med Krister Henriksson (aka Krister "Jag har gjort en massa polisfilmer och nu har jag dues to pay" Henriksson) och i regi av Anders Carlberg. Satt som klistrad. Bra skit!

we got it 4 cheap

Kom på en sak: bloggar är för svenska skribenter vad mixtapes är för amerikanska rappare. Det är exakt samma koncept: man gör något enkelt, billigt och rått, det skapas ett street buzz (i Sverige: hipster-buzz), och så slutar det med att upphovsmannen eller -kvinnan får en fet deal med stort skivbolag respektive stor tidning. Alternativt: en redan etablerad rappare/skribent som håller på att förlora sin street cred (i Sverige: hipster-cred) gör det smarta movet att släppa ett mixtape/starta en blogg för att vinna tillbaka lite respekt. Det brukar funka det med. Och ofta är ju bloggen/mixtapen mer intressant än det mer "seriösa" verket.

I så fall är Caroline Sveriges 50 Cent (veni, vidi, vici). Jag är typ Saigon eller Papoose (alla gillar't, men när ska det hända något på riktigt?). Sigge Eklund är The Clipse (höll upp peppen mellan storsläppen). Och Margret är DJ Drama - slutar inte, fast hon skulle kunna. Att Linda Skugge startade en blogg var som när Jay-Z släppte "Superman Returns - the mixtape" inför "Kingdome come" (vi vet att det inte är din grej egentligen). Och då är givetvis Karolina Ramqvists blogg Sveriges motsvarighet till Kanye Wests "Can't tell me nothing"-mixtape - kom typ sist av alla. Kinky Afro-bloggen är som Swishahouse-killen Michael "5000" Watts - vet någon var man får tag i hans mixtapes? Medan Kjell Häglund är som DJ Clue - man är glad att han fortfarande finns där. Och Carl Bildt är som Tony Touch, han var nere med skiten innan du ens var påtänkt.

Att Plura bloggade var typ som om Russell Simmons helt plötsligt skulle släppa ett mixtape. Vad håller du på med, behöver du verkligen detta?

yo mama

Sommaren var konstig för mig, inte bara för att jag hade ett fefft jobb, inte badade i Sverige och inte åt kräftor en enda gång (alltså jag är inte emo, det var ju vädrets fel), utan också för att jag inte skrev någonting för Digfi på hela sommaren. Hur gick det till? Hur som helst, jag är tillbaka nu med en artikel som - som vanligt - blev längre än vad jag hade tänkt. Det är en utförlig topp10-lista med hiphopens bästa mammalåtar. "Vänta nu, ÄNNU en artikel om föräldrar i musiken?" Vad kan jag säga, har man sett en massa Bergman och lyssnat på en massa hiphop är man väl fucked for life. Länk: http://www.digfi.com/default.aspx?id=11151

la leyenda del tiempo

image159
Flamenco påminner en om varför man gillar Spanien, om inte nödvändigtvis mer, så av andra anledningar än Italien och Frankrike. Flamenco är inte sentimentalt romantiskt, inte en massa fancy stråkar, inte insmickrande tralligt. Det är hårt, coolt, street. Att lyssna på flamenco är som att se Carmen Maura bita sig i läppen av ilska i Almodòvars "Kvinnor på gränsen till nervsammanbrott". Flamenco är en slap in the face, och det kan vara hur bra som helst. För övrigt är det inte ett dugg märkligt att Miles Davis hade en fäbless för Spanien. Det kärva språket, den torra jorden, den brännande solen.

Camarón de la Isla var en av Spaniens mest älskade flamencoartister. Han dog 1992, endast 42 år gammal. Häromåret kom en spansk biopic om honom som blev en enorm framgång - javisst, varför inte, om amerikanarna gör filmer om Ray Charles och fransoserna gör en om Edith Piaf, klart att spanjorerna har sin motsvarighet. Jag har inte sett den, men jag har lyssnat mycket på Camaróns mästerverk "La leyenda del tiempo" från 1979, en skiva som skrev om reglerna för hur flamenco fick låta. Lite som "Kind of blue" eller "Sgt Pepper" eller "3 feet high and rising". Den balanserar mellan traditionen (akustiska gitarrer och handklapp) och modernitet (elbas, rocktrummor, Rhodes, till och med sitar!). Men i centrum står det som alltid varit kärnan i flamenco: en fantastisk sångare som sjunger intensivt och desperat.

Det är så starkt och så vackert. De akustiska gittarerna ringlar sig som tjocka rep från himlen. Rytmerna är hela tiden i förgrunden, får ens hjärta att bulta snabbare. Och musiken är så cool för att den fungerar enligt urgamla principer, bortom dur och moll, det är en helt annan skala som används, och alla melodier liksom tar ett skutt uppåt för att sedan singla neråt, ner mot mörkret och sorgen, men sen upp igen. Musiken kämpar för att hoppas. Det finns en dramatik där, en spänning. Fast sen finns det låtar som "Volando voy" också, som bara är lyckliga och fina, som om Camarón avbryter soul-searchandet för att ta en öl och gå ner på stan med sina kompisar.

"Camarón" betyder egentligen - svamp. Han hette egentligen José, men han fick det smeknamnet och tog det, why not. "La isla" syftar på San Fernando, en liten stad i Cadiz som kallas så. När han var 23 gifte han sig med en zigenska (flamenco-cred!), Dolores Montoya, som fick smeknamnet "La chispa", gnistan. Då var hon bara 14 år. Men de höll ihop och fick fyra barn ihop. Sen dog han i lungcancer.

Jag vet inte varför jag rabblar all den här faktan. Men det är så sorgligt och romantiskt. Camaron de la Isla och La Chispa.
image160

david shrigley

image155
Var på Malmö Konsthall igår och såg "Nordeuropas första retrospektiva separatutställning" med David Shrigley. Det var en mixed bag. Väggarna som var täckta av hundratals tuschteckningar med mer eller mindre absurda, mer eller mindre roliga texter, det var okej, det var bra nog. Men sen kom en massa annat. Målningarna var inte särskilt speciella, och en var synnerligen keff - ett stort helgrått fält som skulle föreställa en spegel, och på den texten "What do you see in the mirror?". Christ, ska man inte kunna få slippa såna fjortisdjupheter? En annan fånig grej var ett foto på en stor grön gräsmatta med en liten röd skylt mitt på, med texten "Imagine that the green is red". Shit alltså. Det är typ Matrix-filosofiskt, "the spoon is not a spoon", man ska "se bortom det uppenbara" och fatta att "det är sunt att byta perspektiv ibland"... "Världen är faktiskt ganska konstig egentligen"... Herregud! Så bililgt. Men det var massa såna små underfundiga Visdomar hela tiden, många av tuschteckningarna var som plakat, absurda påhittade reklamer etc. Man blev rätt trött på det efter ett tag. Sen var det en och annan tokrolig skulptur, några animerade filmer som var lite Galago-råa men inte mycket mer än så, och som sagt en del foton, som det här:
image157
Ja ni fattar, David Shrigley är en lustigkurre av stora mått. Men he doesn't quite do it for me. Så mycket ironi och distans hela tiden (förutom vissa av tuschteckningarna, som var mer personliga och självutlämnande). Då var Malmö Konsthalls förra utställning bättre, med sydafrikanen William Kentridge. Mycket postkolonial ångest och bilder som var subtila, hemlighetsfulla, privata. Det här är en stillbild från en av hans filmer:
image158

För övrigt var jag på klubben Bump på Jeriko igår kväll (de måste tagit sitt namn efter Spank Rocks ENDA bra låt), det var grymt som fan. Älskar att dansa. Om musiken är bra. Jag måste säga att jag har höga förväntningar inför att WBL-gänget ska spela skivor på Jeriko om två veckor, det kommer bli SÅ fett!

upp till what?

image154
Du måste skämta! Skulle SVT:s "Upp till kamp" vara bra? Jag såg inte de två första avsnitten när de gick men hyllningskören (från alla från den svårflörtade Johan Croneman i DN till "Vågen" i P1) var bedövande. Jag hade en föraning om att det skulle vara lite kefft - hallå, Peter Birro skrev manus! - men å andra sidan var det ju Mikael Marcimain som regisserade, älskade hans "Lasermannen". Så jag ville se det innan jag avfärdade det, och jag väntade mig till och med att få ångra mina fördomar och kapitulera inför ett riktigt bra tv-drama när jag började kolla på SVT:s hemsida igår.

Men shit!!!

Så JÄVLA kasst. Alltså Peter Birro! Are you for real? Hur kan han få gå lös på gator och torg? Hur kan han få ha arbetstillstånd, hur kan han få soc, hur kan han få uppehållstillstånd? Han är ju så himla fucked. Såna klyschor, det är helt sjukt, de får bara passera. Jag vet inte var jag ska börja. Men rockrebellen Tommy är en ganska vidrig karaktär. Och såna får väl finnas, men det sjuka är att han utmålas som hjälte, "fuck the system" liksom. Så himla pinsamt. Han dricker öl på arbetstid och blir ivägschasad av den gamla chefen som ropar "jävla mods!" efter honom. När polisen inte låter ungdomarna komma in på rockstället The Cue Club blir det upplopp, alla springer för livet, fast Tommy hinner smita in i en gränd och hångla lite med Den Snygga Tjejen såklart, sen ut igen och få spö. Dagen efter säger han (det här var så korkat att jag var tvungen att skriva upp det): "Det är det enda de kan. Slå batonger i huvudet på folk som drömmer." Alltså can you believe it?

Biografisk tolkning: det är till 100% en självgod fantasi från den självutnämnda outsidern Peter Birro. "Vänta nu" säger ni, "du sa att man inte ska göra biografiska tolkningar". Jo jag håller med, problemet är bara att Peter Birro är så himla obegåvad att han inte kan skildra något med subtilitet, hans egen personlighet läcker över hela tiden, hans poänger är billiga och övertydliga och det finns aldrig någon tvekan om var författaren står. Med andra ord, han är för korkad för att platsa in i "inga biografiska tolkningar"-klubben. Jag tar hans medlemskort och - ritsch! - river sönder det. Get out of here, you bum.

Hur kan en sån här serie få bra kritik? Är folk så distanslösa i sin 68-rörelse-nostalgi? Hur kan de köpa det, hur kan de svälja det? Varför är det bara stereotyper som "arbetargrabben som gillar rock", "snygga studenttjejen som börjar intressera sig för politik", "överklasskillen som längtar till något annat", "skalliga FNL-ledaren utan humor men med megafon" som skildras? Vad sägs om att inte göra det så himla lätt för sig? Hur var åren 1966-1976 för exempelvis killen som utbildar sig till att bli polis, politikern som väcker feministiska frågor eller chilenaren som inte får använda sin universitetsexamen? Och alla fula ungdomar, alla som inte var inne, alla som inte var med och såg Jimi Hendrix, alla som verkligen var outsiders? För allt det andra vet vi ju. Det är så himla uttjatat. "Upp till kamp"s grundidé är ju "vi har ett scoop - visste ni att folk tyckte att det var tufft med rock på 60-talet?". Jo tack, vi visste.

Sjukast av allt är ändå när Strindbergälskaren Birro skriver in en scen från en föreläsning i litteraturvetenskap. Den Mossiga Läraren säger "Som alla vet så var Strindberg en kvinnohatare och En Dåres Försvarstal är ett av de tydligaste exemplen på hans misogyni". Då räcker Den Snygga Tjejen upp handen och säger: "jag håller inte med. Strindberg hatade inte kvinnor. Han var mitt uppe i sin skilsmässa när han skrev En Dåres Försvarstal, det finns där hela tiden mellan raderna, han drivs av en smärta." Fattar ni? Alltså I'm speechless. Peter Birro tror att a) han är den enda som "förstår" Strindberg, b) Strindberg är Gud och kan inte ha några fel och därmed inte vara kvinnohatare, samt c) att säga att han inte var kvinnohatare var VERKLIGEN att gå emot konsensus på 60-talet.

Den enda som är bra är regin. Faktiskt, den är känslig och fotot är jättebra, allt stämmer. Tills de börjar prata. Mot ett Peter Birro-manus hjälper inte den bästa regissören i världen.

mer orientalism

image153
älskar älskar älskar Madlib

jens lekmans nya

image152
Vad har hänt? Vad är det som inte stämmer? Är det du eller är det jag?

Jag var helt hänförd av Jens Lekman när han kom. Gick och såg honom på en pytteliten klubb i Malmö och blev så rörd, att efteråt var jag tvungen att krama honom och be honom lova att aldrig sluta skriva låtar. Han lovade (och trevade i fickorna efter pepparsprej). Åh, jag var helt hög av "Black cab", dag ut och dag in. Och när albumet sedan kom så var jag lika hooked - den spattiga förälskelsen hade nu gått över i nåt lugnare, och jag kunde avslappnat njuta av låtar som "A higher power" och "Happy birthday, dear friend Lisa". Visst fanns det en och annan tråkig låt på skivan, men skit samma. Det var Jens Lekman och han sjöng så vackert och skrev så fantastiska texter och var en sån meta-romantiker, en romantiker som älskar att vara en romantiker. Han kändes ganska unik.

Varför berättar jag allt det här? Jo, för på nya skivan är allt annorlunda. På pappret är allt bra - inga hurtiga ukelelelåtar à la "Julie", inga gästsångerskor som bryter kontinuiteten, och inte lika mycket "det här är inget album, bara en ihopslängd samling gamla låtar"-stämning. Han sjunger som han alltid sjungit och är lika romantisk som han alltid varit. Vad är det då som gör att jag inte kan ta det till mig? Har jag växt ifrån Jens Lekman? Eller var det bara nyhetens behag som gjorde honom så bra? Nej alltså, faktiskt så tror jag att det handlar om honom och inte mig. Han har utvecklats - åt fel håll. Han har förlorat humorn (här finns inga textrader som "the Jehovas / in their pull-overs") och distansen (innan hejdade han sig när det blev too much av Stora Romantiska Gester - det gör han inte längre). Låtarna är typ trevliga och välarrangerade, men inte mer än så. Kanske hade jag fallit som en fura för "The opposite of Halleluja" om jag inte redan hört den tusen gånger, men det har jag ju. Den kom som singel för över två år sen, fattar inte varför han tar med den. Det är som när R. Kellys "I believe I can fly" (1996) helt omotiverat smögs in på albumet "R." (1998).

Det enda som är bra är den nya (?) versionen av "Your arms around me". Först gjorde han bara en enkel akustisk radioinspelning av den låten, men den blev helt otippat värsta hitten i Australien. (Hur kommer det sig förresten? Vägrar att acceptera att de kan ha bra smak i Australien. Det måste vara något missförstånd. "I was slicing up an avocado" kanske betyder "I was opening a can of beer" på någon sjuk aussie-slang.) Den var bra, men den nya versionen är mycket bättre, med boom bap-trummor, snygga stråkar och bedårande jangle-gitarr i refrängen. En av årets bästa låtar faktiskt.

Jag tror inte Jens Lekman är slut, men jag tror han är lite trött och oinspirerad. Fick lite det intrycket från den där intervjun i Ondskan i våras också. Indie-utbrändhet? Jag hoppas det, att det är det som är problemet, slutkörd av det hektiska turnélivet osv. Om det inte är så - om det är så att han faktiskt växt ifrån the wittiness och den avslappnade charmen som fanns i låtar som "I don't know if she's worth 900 kr" - ja, då är det verkligen sorgligt. En ensam romantisk man är så oändligt mycket mer osexig än en ensam romantisk pojke.

mailied

Det är höst och det är kallt och det är ensamt. Vad gör man då, gräver ner sig i emo-ångest och Bergmans samlade verk? Inte jag, det skulle vara för mycket för mig. Ge mig verklighetsflykt, tack. Sån himla tur då att Goethe finns. Jag var helt knäckt häromdagen men sen gick jag till bibblan och lånade en diktsamling med honom där "Mailied" fanns med. Mailied betyder majvisa och handlar om hur fett allting är när det är vår, hur underbart livet är, hur vackert allting är, hur han älskar sin tjej, och hur hon älskar honom. Och den är så rytmisk och perfekt, den dansar rakt in i hjärtat. Man blir glad av den. Glömmer hösten. Älskar Goethe.

Wie herrlich leuchtet
Mir die Natur!
Wie glänzt die Sonne!
Wie lacht die Flur!

Es dringen Blüten
Aus jedem Zweig
Und tausend Stimmen
Aus dem Gesträuch

Und Freud' und Wonne
Aus jeder Brust.
O Erd', o Sonne!
O Glück, o Lust!

O Lieb', o Liebe!
So golden schön,
Wie Morgenwolken
Auf jenen Höhn!

Du segnest herrlich
Das frische Feld,
Im Blütendampfe
Die volle Welt.

O Mädchen, Mädchen,
Wie lieb' ich dich!
Wie blickt dein Auge!
Wie liebst du mich!

So liebt die Lerche
Gesang und Luft,
Und Morgenblumen
Den Himmelsduft,

Wie ich dich liebe
Mit warmem Blut,
Die du mir Jugend
Und Freud' und Mut

Zu neuen Liedern
Und Tänzen gibst.
Sei ewig glücklich,
Wie du mich liebst!

akhenaton

image151
Ett tag var det inne med fransk hiphop. Jag snackar 90-tal här. Missy Elliott hade med MC Solaar på en singel, den Luc Besson-producerade filmen "Taxi" (med en riktigt keff Emma Sjöberg) hade ett soundtrack fullt av raphits, och alla älskade att älska franska ghettofilmen "La haine". Rapparen Faf Larage var med på remixen på svenska Petters "Så klart" och samlingsskivan "Le flow" gavs ut för att lansera fransk hiphop utanför Frankrike. Well. "Fransk hiphop" är ett väldigt dumt uttryck, eftersom det är stor skillnad på hur musiken lät i Paris och Marseille. Jag säger "lät" och inte "låter", för jag tappade kontakten med fransk hiphop när Marseille-hjätarna började göra tråkig musik runt millennieskiftet. Innan dess gjordes dock några riktiga pärlor.

Så här är det med all konst: ska man göra något som någon annan redan har gjort så måste man göra det bättre. Av detta följer: kan man inte göra det bättre, så gör man bäst i att göra något helt eget. Icke-amerikansk hiphop låter alltid helt hopplös när den försöker imitera de coola killarna från Brooklyn, och det är därför som Paris-rapparna alltid var ointressanta för mig. I Marseille var det annorlunda. Där fanns gruppen IAM som leddes av en kille som kallade sig för Akhenaton. Han var fantastisk. Han rappade, han producerade, han tog unga artister under sina vingar och gjorde dem till stjärnor (som Fonky Family), han var medförfattare och medregissör till en film där han själv hade huvudrollen OCH gjorde musiken till ("Comme un aimant", 2000), och han utvecklade hela tiden sitt sound. IAM gick från halvtöntiga hitten "Je danse la MIA" i början av 90-talet till den väldigt Wu-Tang Clan-influerade "L'école du micro-argent" 1997 till ett samarbete med den algeriske stjärnsångaren Khaled, och sedan gjorde Akhenaton retroutflykten "Electro cypher" och det bombastiska andra soloalbumet "Sol invictus" 2001. Och så gjorde han en skiva betitlad "The Black Album" ett år före Jay-Z. Men sedan blev det mindre intressant, IAMs fjärde album "Revoir un printemps" från 2003 var himla tråkigt med gamla funksamplingar och lunkande rap. De började göra vad andra gör bättre.

Men alltså. De här åren, 1997 till typ 2000, var fantastiska. "L'école du micro-argent" har legendstatus i Frankrike men är faktiskt ingen perfekt skiva, mellan stänkare som "La saga" och "Demain c'est loin" är det många halvtrista låtar. Det var först efter den skivan som Akhenaton och hans kolleger hittade sitt sound: djupt melankoliska och vackra samplingar över malande Mobb Deep-trummor. Man samplade långa pianoslingor, svepande stråkar (en låt på Fonky Familys första skiva har samma stråksampling som Jens Lekmans "Psychogirl") och... ja, inte så mycket annat faktiskt. Nästan aldrig någon bas. Det här var inte musik att dansa till. Det var musik att deppa till. Låtarna hette saker som "Je ne sais pas comment vivre" eller "Le terre n'est pas mon chez moi" eler "Je combats avec mes demons" och texterna - ja, jag ska inte ljuga och säga att jag förstår dem, men det hörs att de är allvarliga och dystra. "Comme un aimant" handlar om hur allt går åt helvete i ghettot. Marseille är inget trevligt ställe. Se även Robert Guideguians "La ville est tranquille" som utspelar sig just i Marseille, deppigare film får man leta efter, men den är bra. "Comme un aimant" har jag faktiskt inte sett men soundtracket är stundtals fantastiskt - man har på något sätt lyckats locka till sig Millie Jackson, Isaac Hayes, Talib Kweli och andra afroamerikanska storheter, de får göra duetter med Marseilles-rapparna, och musiken är ganska speciell. Akhenaton samarbetade med den klassiskt skolade filmmusikkompositören Bruno Coulais, och fick liksom sina egna skräddarsydda loopar. Vad han gjorde med det var att göra en modern version av 70-talets mörkaste soulballader - här har vi Rhodes-pianon, Hi Records-blås och smakfulla stråkar som bäddar ner allt i ett molligt täcke. Det låter som Akhenaton gått igång på samma typ av soul som Tindersticks gjorde under andra halvan av deras karriär.

Shit vad långt det här blev. Ok jag måste bara tipsa er om de mest omistliga Marseille-albumen:
1. Shurik'N - Où je vis (1998)
2. Freeman & K.Rim le Roi - L'Palais de justice (1998)
3. Akhenaton - Sol invictus (2001)
4. Fonky Family - Si Dieu veut (1998)
5. Troisième Oeil - Hier, aujourd'hui, demain (1999)
6. Comme un aimant (Bande Originale du Film) (2000)
7. IAM - Lécole du micro-argent (1997)
8. Akhenaton - Métèque et mat (1995)
9. Taxi (Bande Originale du Film) (1998)
10. Kheops - Sad Hill (1997)

the opposite of sverige

image150
Jag och min partner in crime, min syster, the artist formerly known as l'autre Annique, har ett korståg: att reclaima exotismen. I höst funderar vi på att gå en kvällskurs i... nej, ska inte säga det. Ska inte fläka ut mig för mycket. Men hur som helst så är det glasklart att äkta romantik sträcker sig längre än keffa göteborgare med vin-kinder och koketta morrisseydrömmar. Äkta romantik sträcker sig ända bort till stjärnklara nätter söder om Sahara och till Jacques Prevert som blickar ut mot Atlanten från ett vindpinat Brest.

Etnopoäng idag: jag lagade middag till C, indisk linsgryta (gotta love that koriander) och samtidigt lyssnade vi på Mali-mannen Ali Farka Tourés akustiskt kärva och vackert monotona sånger. En bra kombination. Sen skulle vi på bio med The Freudian Slip. Hon hämtade oss i sin BMW och spelade bossa nova och calypso i bilstereon ("I was there at the coronation", låten som får en att vilja gråta trots att den är så munter). Vad blir det, fyra länder på en timme? Effektiv exotism.

Vi gick och såg "Knocked up"("På smällen" - för en gångs skull en adekvat svensk översättning av en filmtitel!) men var tvungna att gå efter halva filmen. Så mycket... vulgaritet, grabbighet, flåsighet. Och dåligt självförtroende från filmmakarnas sida, som C uttryckte det. För om det fanns något bra där i grunden så schabblade de bort det med onödiga sex-, hasch- och toalettskämt, och dialogen var ofta slarvig och otrovärdig, förenklad, det var tvunget att vara ett gag i varje replik. Så besviken jag blev! Men jag är dum i huvuet, eller åtminstone lättlurad: jag läste den där långa essän i New Yorker (tack för tipset, Martin Gelin) om könsroller i romantiska komedier, en artikel som gick ut på att "Knocked up" var den moderna arvtagaren till "Bringing up baby", "Adam's rib", "It happened one night" och "The lady Eve" (alla filmer som jag älskar!), och därför trodde jag att den skulle vara lika bra, eller åtminstone tillhöra samma genre som de filmerna. Men icke. Det här var äkta populism, äkta underskattande av publiken, äkta dumbing down. Hatar sånt.

Kom hem och renade själen med Mulatu Astatke, kungen av "ethio-jazz", Etiopiens fusion av jazz och traditionell musik som uppstod på 60-talet. Så vacker och mystisk och ändå kraftfullt pulserande, liksom butter och kämpande musik... man känner sig som man sitter på Rick's Café Américain i Casablanca och väntar på att kunna köpa visum. En underbar vän lånade ut samlingen "Ethiopiques, vol 4" till mig för ett tag sen, det var den jag lyssnade på. Ethiopiques är en serie samlingsskivor som tar upp Etiopens musikskatt (framför allt äldre inspelningar, vad jag förstått) och det säger något om Mulatu Astatkes status att han fick en hel volym av serien tillägnad sig. Det har för övrigt kommit en samlingsskiva med det bästa från Ethiopiques-samlingarna alldeles nyligen, jag har inte hört den men Andres Lokko tipsar om den i sin senaste krönika. En annan som gillar Etiopien är för övrigt Jim Jarmusch - det finns flera Mulatu Astatke-låtar på soundtracket till "Broken flowers". Ett hett tips är att ladda ner låten "Yèkèrmo sèw (A man of experience and wisdom)" - melodin virvlar omkring som i Horace Silvers "Song for my father", men dovare och liksom mer ödesmättat. De elektriska instrumenten understödjer det som redan finns i musiken, de tar inte över och förvanskar den, sånt är ovanligt och jag gillar det.

"Jag måste se Sopranos jag måste se Sopranos jag måste se Sopranos" sa C efter bion, för att återfå tron på den filmade fiktionen. Så rätt hon hade. Andra avsnittet av sista säsongen var toppen - John Sacrimoni, som jag älskar honom! Han är nog min favorit av alla bikaraktärer. Hans blickar, hans tysta uppgivenhet... wow. Det är inte exotism, det är inte romantiskt - det är bara fett.