Idag kom nya numret av Nöjesguiden, där jag bland annat försöker sälja in Chamillionaire till vår statsminister, samt gör upp med den rockjournalistiska mentaliteten (finns även på http://www.nojesguiden.se/musik/14832 för er som inte regelbundet besöker svenska klädaffärer). Det var en kul artikel att skriva, men jag hade gjort den dubbelt så lång om jag fått. Och den innehåller inga personangrepp, men vi vet ju vad det beror på.

Några grejer som jag glömde i min tidslinje:
- Bomben
- Marimba Roney
- Anna Björkman (som, tillsammans med Gidappa, var den enda i Sverige som förstod Jay-Z:s debutalbums storhet när det kom)
Kommentera 8
Trodde aldrig att jag skulle säga detta, men... Alex Schulman alltså. Jag måste säga att jag är imponerad av att han vågar säga några sanningens ord om Jan-Olov Andersson! Är det inte nästan lite Maja Lundgren över det? Att göra "fel" move, att riskera sin karriär, bara för att man inte klarar av att hyckla. Ja, skillnaden är förstås att Alex Schulman inte är någon underdog på samma sätt som Maja Lundgren i hennes konflikter, han har ju ett klart övertag över Jan-Olov Andersson när det gäller mediemakt. Så man kan ju diskutera hur modigt det är egentligen... fast, ändå inte. Det finns en hederskodex i tidningsvärlden, en av dess principer är just att man inte snackar skit om folk som skriver på samma tidning som en själv (i alla fall inte att man gör det i tryck). När Alex Schulman struntar i denna regel - konsekvent nog, eftersom han inte låter något komma i vägen för sitt ego - vänder han på sätt och vis hela mediamoralen upp och ner. Det blir hus i helvete, Alex blir hatad av hela redaktionen (fast de inte vågar avskeda honom, vilket gör att de hatar honom ännu mer), han vet om det och var beredd på det, men han tar det med ro, och det hela är rätt vackert på något sätt. Tänk om alla gjorde så? Ja, inte för att världen skulle bli ett bättre ställe för det. Att en ung snygg begåvad skribent ger sig på en gammal ful obegåvad skribent är knapast en beundransvärd handling. Men ändå... jag imponeras av kompromisslösheten, och blir lite avundsjuk. Så fräck vågar minsann inte jag vara! (Men så är jag inte i Alex Schulmans fördelaktiga position heller.)

Det intressanta här är egentligen att bloggarna är något som egentligen inte har med tidningsvärlden att göra, och nu blir det bevisat. Att stora dagstidningar vill anställa populära bloggare är förståeligt, så de två världarna förenas, men det finns inget som säger att det ska gå bra egentligen. Den bloggade texten bygger på andra värden än den journalistiska. Och Alex Schulman är ingen bra journalist, men han är en bra bloggare - rolig, ärlig, ocensurerad, skriver kortfattat och ofta. Distanslös - för det är en bra egenskap om man är bloggare, till skillnad från om man är journalist. Jag menar bara: det var bara en tidsfråga innan något sånt här skulle hända. Inte för att Alex Schulman är Alex Schulman, utan för att han är en bloggare. Hans jobb går ut på att säga allt och aldrig hålla käften. Respekt för tidningsvärldens hederskodex? Respekt för vad? Han hade varit en sämre bloggare om han hade skrivit med respekt, distans och eftertänksamhet. Och han vet om det.

Men det är svårt att fortsätta skriva som man alltid gjort på sin blogg, även efter att man blivit anställd av en riktig tidning. Jag var ju mycket elakare innan, till exempel. Margret var det också. Nu vill jag inte stöta mig med någon, vilken nog är en sund inställning, jag vill inte ha en awkward situation om man skulle träffa personen man dissat någon gång. Men till skillad från mig har Alex ingen skam i kroppen. Han behöver inte ha det. Han har makt. Vilket i och för sig är rätt creepy, men det är så det är.


PS Älskar "Studio 60". Alla dessa referenser, det är sånt godis för såna som jag, men jag förstår om den stora publiken sviker! Hittills (SVT har visat typ sex avsnitt) har Aaron Sorkin tryckt in referenser till "Network", Molière, Strindberg, Perikles (statsmannen i det antika Grekland, inte det skånska rockbandet) och nu senast "Five Easy Pieces", alla filmnördars favorit-Jack Nicholson-film. Att han vågar vara så smal och snobbig! Att han vägrar göra det lätt för sig. Lite samma grej som Alex Schulman, men oändligt mycket mer givande.
Kommentera 13
image162
Hal Hirshorn, "Lethe" (1998)

Var nyss och såg Roy Anderssons nya film "Du Levande" och måste säga att jag blev en aning - inte besviken, det är fel ord, mina förväntingar var faktiskt inte skyhöga - inte besviken, men småirriterad. Jag menar, att dålig svensk film har dålig dialog är en sak. Men varför måste även bra svensk film ha dålig dialog? Ska man behöva stå ut med att folk säger saker som "nu blir jag ledsen" eller "det där var inte snällt"? Sexscener där den ena personen säger "åh vad skönt... åh... åh vad skönt... åh" tusen gånger om? Är det realistiskt? Knappast.

Grejen med Roy Andersson är att han kanske inte söker realism. Vilket man ändå får respektera, jag är helt för film som drar sig så långt från Ken Loach som det går, som söker efter en djupare sanning, uttryckt med andra medel, mer konstnärliga och vackra. Gärna det. Men när det ändå är så mycket dialog, vanliga människor, vardagsscener, inga-krusiduller-scenerier, anonymt "objektivt" foto, ja då är det svårt att inte bedöma det man ser med realismens måttband. Och då får fan Roy Andersson underkänt. Människor snackar inte sådär. They just don't. Att ha sån dialog straffar sig, för det får en distanserande effekt, man sitter bara och tänker på det istället för att bli uppslukad av filmen. Man får känslan av att karaktärerna i "Du Levande" inte är människor utan plakat, skyltar med tydliga idéer. Visserligen en aning mer subtilt än Peter Birro, men ändå. Det blir ändå pinsamt.

Sen tror jag att Roy Andersson är skadad av att göra alla de här lustiga reklamfilmerna, för han kunde inte låta bli att skoja hela tiden. Ha ha ha. Ho ho ho. Allt skulle vara så jävla roligt. Det blir också distanserande i längden, för man kan inte ta honom på allvar om det hela tiden finns en underton av "absurd komedi" (citationstecken eftersom det vore en oförtjänt komplimang att säga att filmen verkligen hade absurd humor, som om Andersson var Buñuel). Eller är det dåligt självförtroende? Att gömma sig bakom nervösa skratt, att inte våga stå för innehållet. Nä jag tror faktiskt inte det, jag tror Roy Andersson har väldigt bra självförtroende. Det är omdömet som det är fel på.

Fyra scener var ändå riktigt bra. Dels en drömscen där en arbetarkille ska dra av duken från bordet på en festmiddag hos ett väldigt rikt sällskap, det geniala här är att han redan innan scenen börjar berättat att han drog bort duken, man vet hela tiden vad som ska hända, så man sitter spänt och väntar på det fatala slaget... och här får den karakteristiska långsamheten för en gångs skull en funktion, en dramatisk effekt. Filmens andra drömscen var också bra, en tonårstjej som är kär i sångaren i ett rockband och drömmer att hon gifter sig med honom och har smekmånad i ett hus på räls, väldigt fint faktiskt (även om killen är obehagligt ointresserad av henne även i drömmen). Tredje scenen jag gillade var nog filmens kortaste - en kvinna ligger i ett badkar och sjunger fint, dörren till vardagsrummet är öppen och där klär hennes man på sig, han nynnar med i hennes sång på ett avslappnat kärleksfullt sätt. Romantiskt. Och slutligen en scen där en kvinna på ett frikyrkligt möte inte kan sluta be och alla som är på väg hem tycker att hon är konstig, hon är den enda som tar tron på allvar (hon har en sorg, hon har en anledning att be) får man en känsla av. Gripande faktiskt, även om Roy Andersson till slut måste skämta bort även denna scen.

Anyways. Jag vill inte dissa för mycket, för jag är ändå glad att Roy Andersson finns och att det görs såna här filmer också inte bara Kjell Bergqvist- och Janne Loffe Karlsson-filmer i detta land. Men fan, styr upp skådespelarna till nästa gång. Det var många gråtscener och INGEN grät trovärdigt, det var rena parodin, det var som om någon grät på scenen i ett studentspex. "Buhä... buhä..." rena serietidningen.

PS Bo Widerberg - där har vi en kille som inte skrev dålig dialog. Åh vad jag älskar honom. För övrigt påminner Benny Anderssons tema som inleder "Du Levande" om Händels "Lascia chio pianga" som ju var temat i Widerbergs "Lust och fägring stor". Ett sammanträffande, eller en subtil hyllning? Bo Widerberg - där har vi en kille som älskade musik.
Kommentera 11
Visa fler inlägg