Nas topp 10


Det finns en ny låt med Nas och Damian Marley, ”Strong will continue” som är rätt bra. Eller, den är ju rätt kass, beatet är småtrist och den gapande Marleysonen är direkt jobbig, men Nas är så himla bra – speciellt i den sista versen, där han likt en jazzmusiker från 1930-talet försöker få med så mycket som möjligt innan treminutersgränsen obönhörligen avslutar låten – att man diggar det ändå.

Ständigt denne Nas, alltså. I Andres Lokkos samlingsböcker finns det väldigt mycket skrivet om Morrissey, Bob Dylan, Kevin Rowland och Paul Weller – registret talar sitt tydliga språk. Men alltför lite finns skrivet om Nas. Jag gissar att syndromet är vanligt förekommande i stora fina rockjournalistböcker (dock förtjänar fjolårets utgivning av antologin ”Born to Use Mics: Reading Nas's Illmatic” en eloge). Som en motreaktion satte jag och Malmös bäste DJ, Hasan Ramic, ihop en topp 10 Nas-låtar över en libanesisk lunch. Vi hade två regler: max en låt per skiva, och max två från ”Illmatic” och "Stillmatic". Annars hade man lätt kunnat göra en lista med bara låtar från dessa två album, och det hade ju inte varit så representativt för Nasirs karriär.

Here we go.

10. Black Republican (Ft. Jay - Z)

Hasan: Det är den stora hiphopförsoningen. Från den legendariska I-Declare-War-bilden till låten, där förväntningarna faktiskt infriades. Den är majestätisk, stråkar och allt, och sista gången som Jay-Z rappar sådär inspirerat och sjukt som bara HAN kan göra.

Nicholas: Jag gillar att de samplar soundtracket från Gudfadern del III, den minst klassiska i trilogin. Det är mycket New York-romantik över den här låten: tungt regn, hårt liv, episkt öde. John McCain borde ha använt den i sin valkampanj för att desarmera demokratfästet på östkusten.

9. Hate Me Now (Ft. Puff Daddy)

Hasan: När jag tänker på den här låten, tänker jag mest på videon. Hur fett det var med Hype-Williams-vidvinkel och alla explosioner. Att han lät sig korsfästas i den skvallrar om att Nas är en av de här dudesen som inte drar sig för att trampa ut på tunn is. Kristen symbolik är inget man leker med i hiphopvärlden om man vill lyckas, men det skiter väl Nas i. han är Guds son.

Nicholas: Det var exakt här, i videon som Haso pratar om, som Nas kom ut som den mest hybrisdrabbade rapparen någonsin – han skulle dock snart toppa det, i reklamen för ”Nastradamus”, som sammanfattade utvecklingen mellan hans fyra skivor med fyra ord: ”Boy. Man. King. Prophet.” Det är en ganska kaxig låt. Hade jag varit VD på ett stort bolag hade jag lyssnat på den varje gång ett beslut om att säga upp ett stort antal människor ska fattas. Låtar som genomsyras av den här attityden är en liten subgenre inom hiphop. Kelis sjöng, i en låt som hon gjorde när hon var ihop med Nas: ”You don’t have to love me. You don’t even have to like me. But you will respect me.”

8. Ether

Hasan: Innan lugnet fanns en storm, och de flesta hiphopanalyteker är ganska ense om att Ether är en av de tyngsta, mest välriktade och välformulerade disslåtarna som någonsin har gjorts. Nu när Youtubevideos har tagit över kommer den, tillsammans med "Hit em up" och "The bridge is over" användas av hiphoplärare som exempel på hur rappare utmanade varandra verbalt en gång i tiden.  Varför den är stor: Den förmedlar inte det här budskapet av "jag är bättre än dig, har större kuk och pistol och mer pengar" utan snarare "du borde skämmas, din snorunge som talar så om äldre mer erfarna artister". Något unikt i diss-sammanhang.

Nicholas: En av de bästa disslåtarna någonsin. Jag minns när den kom och vi på ”årets låt”-gruppen på Skunk hade vilda diskussioner om vem som skulle betraktas som stridens vinnare, Nas eller Jay-Z. CM sammanfattade det rätt bra: ”Jay-Z:s låt är skarpare och fyndigare, men Nas vinner på rent, brinnande hat”. Det är en sliten kliché om Nas som faktiskt är sann, att biffen med Jay-Z fick honom att bli en rappare igen. Viljan att skriva textrader som får folk att slå sig på knät och utbrista ”oooh!” i förtjusning. Jay-Z förlorade den viljan efter ”The Blueprint”.

7. What goes around

Hasan: – The chinaman built the railroad, the indians saved the pilgrim, and in return the pilgrim killed them. You call it thanksgiving - I call your holiday hellday - 'cause I'm from poverty, neglected by the welthy, säger Nas i sin bästa protestsång någonsin. Så här nära Tupac har ingen rappare kommit utan att vara Tupac.

Nicholas: Som jag skrev i ett tidigare inlägg, ”What goes around” påminner om en inspirerad Bob Dylan i det att texten bara fortsätter och förtsätter, med en ackumulerad intensitet, en poetisk snöboll som rullar nerför Mont Blanc. Nas piskar in poäng efter poäng, man bara står och gapar.

6. Doo Rags

Hasan: Att Nas' "Lost tapes" är en guldruva är ingen hemlighet, och den innehåller minst två legendariska Nas-låtar. Den andra är "Poppa was a player", men den platsar inte i en top tio. Doo Rags å andra sidan är en av de här Naslåtarna när han bara stannar tiden för att beskriva ett ögonblick från så många vinklar som möjligt, mikro- och makropolitiskt, och hela tiden med personliga reflektioner och känslor. Nas är en av vår tids historeberättare, trots att han sällan berättar historier utan ger oss ögonblicksbilder. Han kanske är mer en ordkonstnär - en målare eller en ordfotograf, och Doo Rags är en av hans finaste bilder.

Nicholas: Här är Nas på ovanligt soft humör. Visst är han lite sentimental när han drömmer sig bort från sitt dyra mansion till en tillvaro då man hängde i betongen och hade på sig doo rags till vardags (ni får gärna uttala det som ”vardägz”), inte bara när man ska fotograferas till Vibe-omslag eller spela in videos. Men det är ändå en soft sentimentalitet, inte gråtmild. Väldigt bra beat också, fin pianoloop.

5. Made you look

Hasan: Kombinationen Nas/Salaam Remi är en av dessa hiphopkombon som gör historia. Den här låten är något slags kulmen på deras samarbete.Allting känns vintage på den här låten. Från funken i beatet till det klassiska östkustgangsta-tugget. Nas sättar sig i den här ni-förstår-mig-inte-era-jävlar-positionen och spottar ur sig filosofi varvat med dödshot, som bara han kan.

Nicholas: Nas verkar vara den enda killen i rapsvängen som gillar Salaam Remi (som en gång i tiden producerade Fugees grymma singel ”Fu-Gee-La”), som liksom L.E.S. får vara med på varenda Nas-skiva trots att deras beats egentligen är alldeles för torra, tungfotade och osexiga. Men det är ändå fint på något sätt. ”Made you look” samplar ”Apache” med The Amazing Bongo Band, defaultlåten när någon vill återskapa block party-magin från 70-talets hiphopscen. Det är något som har Nas velat återskapa rätt ofta under 00-talet.

4. Life's a bitch (Ft. AZ)

Hasan: Att välja ut låtar från "Illmatic" till den här listan har varit sjukt svårt, men Life's a bitch är essensen av "Illmatics" verbala storhet. Här har vi två snorungar som rappar om saker de absolut inte borde begripa på ett sätt som bara fullvuxna poeter eller filosofer kan, och får det att låta sjukt funky.

Nicholas: Egentligen är det ju AZ som äger den här låten. Varenda stavelse i hans text är så perfekt att man förstår att det brukades trycka upp t-shirts som citerade hela denna vers. Men Nas är också väldigt bra – naturligtvis – och pappa Olu Daras jazzgästspel på slutet är ren lyx, något som man verkligen inte brukade skämma bort raplyssnare med 1994 (och inte nu heller egentligen). Efter att ha sett ”Fishtank” kommer jag dock ha svårt att tänka på den här låten utan att få gripande mor-dotter-relationer på näthinnan.

3. The Message

Hasan: Öppningsspåret på uppföljaren till "Illmatic" lovade faktiskt mer än det höll, men taget ur sammanhanget är det en strålande låt. Det är en av dessa sällsynta Trackmastersproduktionerna som faktiskt är bra, och Nas låter minst lika inspirerad som på föregångaren när han spyr ur sig ett harang av abstrakta infinitiv och knyter ihop säcken på sitt egna speciella sätt. Han glider ut och in från en berättelse samtidigt som hans röst bokstavligt talat knullar med melodin. Jag får alltid en känsla av regn mot asfalt när jag hör den här låten.

Nicholas: Det har gått 14 år, men jag har fortfarande inte riktigt förlåtit ”It was written” för att den hade mage att vara en så slick uppföljare till en så hård skiva som ”Illmatic”. Men ”The Message” var skivans alibi – inte för att den inte var slick, utan för att den var slick på ett bra sätt. Nas rappar hur grymt som helst, som om det var den sista låten han någonsin skulle få spela in, som ett glödande testamente, och beatet samplar hifi-affär-klassikern ”The shape of my heart” med Sting. Ändå rätt provocerande och modigt i det betonglandskap som var 1996.

2. Nas Is Like

Hasan: Nas förklarar, över en av DJ Premiers fetaste produktioner varför han är världens mest missförstådda rappare och hur saker och ting egentligen ligger till i världen. Den här låten är bra för den funkar på många plan - hemma, i ipoden på fest etc... Det är en skickligt skriven låt, om det är tack vare Premeer eller Nas, vet jag inte, men jag vet att jag alltid ballar ur när jag hör den.

Nicholas: “Street scriptures for lost souls, in the crossroads”! “I’m like all races combined into one man”! “It's a dirty game, is any man worthy of fame?”! Nas går i 180, hans hjärna exploderar av intryck och associationer, och allt kommer ut och fastnar på papper, allt fångas in av DJ Premiers funkiga fisknät i ett ilsket framförande. Gillar i synnerhet hur Nas så snabbt byter fokus – raderna ” To the corner thugs hustlin’ for cars that cost dough / to the big dogs livin large, takint it light / Pushin’ big toys, gettin’ nice, enjoyin’ your life / is what you make it, suicide, few try to take it / Belt tied around they neck in jail cells naked” skildrar först fattiga hustlers, sedan livsnjutande brats, sedan folk som tar sitt liv i fängelset. Ordet “life” blir både det sista ordet i en mening och det första en annan. Elegant.

1. N.Y. State of mind

Hasan: Seriöst, vad trodde ni? Det här är den bästa hiphoplåten som någonsin har gjorts, klart som fan den ska toppa Sveriges officiella Nas topp tio. Varför? Det finns så mycket att säga om det här albumet och den här låten att jag inte vet vart jag ska börja. Men för att fatta mig kort: "N.Y. State of mind" är hiphoplåtarnas svar på "Taxi driver" fast för ghettot. Vi har en ensam protagonist som kämpar mot sin omgivning på alla sätt han kan, och känslan av paranoia tiofaldigas av den monotona pianoloopen. 16 år och typ en miljard lyssningar senare ryser jag fortfarande när han säger "I never sleep 'cause sleep is the cousin of death. Beyond the walls of intelligence life is defined. I think of crime, when I'm in the New York state of mind".

Nicholas: Det finns så mycket att säga om den här låten. Den definierar hiphop. Den definierar den gyllene eran 1993-1995. Den definierar ”Illmatic”. Men definierar den Nas? Nej, den unge poeten med huvudet fullt med gangsterfilmer och mörka fantasifulla metaforer är en annan artist än den syrlige cyniker som har ett hatkärleksförhållande till showbizkarusellen och som vänder sig till språket som en tröst, inte (för att citera Big Pun) som en älskarinna. Den Nas som gjorde ”Illmatic” finns inte längre, och det är därför denne artist har en så mytisk status, likt kolossen på Rhodos. I hans skugga har många rappare vandrat, Nas själv – den senare, dödliga Nas – inte minst. Det är okej med mig, det får gärna vara så. ”Illmatic” finns ju kvar, och man kommer lyssna på den om hundra år, precis som folk fortfarande lyssnar på Elvis Presleys Sun-inspelningar. Mellan materialism och ödesmättad poesi svävar ”N.Y. State of mind” och kraschlandar i Travis Bickles taxibil. Vilket vackert fall.


Orphée


Jag älskar grekisk mytologi. Har gjort det ända sedan jag var liten och brukade ta fram den trevliga lilla boken "Grekiska sagor" ur sektionen för antikens kultur i min mammas bokhylla (de tjockare Odysséen och Illiaden som stod intill orkade jag aldrig riktigt ta mig an). Jag läste om Ikaraos och Daidalos, om Theseus i labyrinten, om Narkissos och Eko, och framförallt läste jag om Orfeus och Eurydike. Än idag är det min favorit av de grekiska myterna. Jag vet inte varför, kanske bara för att det är en så himla bra story: kärlek, död, sorg - och sedan det här med att vägra acceptera, att trotsa naturen, att vända upp och ner på den gudomligt givna ordningen. En kärlek som är starkare än döden. En musik som är starkare än ödet. Och den mänskliga faktorn som är starkare än allt förnuft - när Orfeus vänder sig om och ser på Eurydike fast han vet att han inte får. Mitt hjärta knyter sig bara jag tänker på det. Sån himla bra scen, som i en briljant film. Några tusen år innan Hitchcock.

I lördags var jag, tillsammans med mina övriga kumpaner i Wotans Vänner (feat. Juice Mane Hugo) på Kungliga operan och såg "Orphée", den tolkning som gjordes av 1700-talstonsättaren Gluck, vars partitur i sin tur hade tolkats av 1800-talets orkestergeni Berlioz. Det är inte den mest kända versionen av denna myt, som givetvis är enormt attraktiv för operatonsättare (musikens kraft, passion och tragedi etc). Monteverdis "Orfeo" från tidigt 1600-tal, som brukar räknas som världens äldsta opera, är kanske den mest kända. Den skulle jag gärna vilja se någon gång, har hört några arior därifrån, och de är slammin'. Men det var kul att få höra något av Gluck. Eftersom E.T.A. Hoffmann älskade honom (Hoffmanns första novell var "Riddar Gluck") och jag älskar Hoffmann så har jag givetvis ett visst intresse för karln. Dessutom är mitten av 1700-talet - perioden mellan Bach & Händel och Haydn & Mozart - något av en svart fläck i mitt musiklyssnande.

Men den främsta anledningen till att vi valde just "Orphée" var att det var Mats Ek som hade regisserat. Jag hade aldrig sett något av Mats Ek tidigare, men älskat honom ändå. Alltså, jag har läst så mycket om honom och Cullbergballetten, och tänkt så många gånger att en riktigt bra och inspirerad dansföreställning måste vara den mest fulländade av alla konstformer, att jag för mig själv byggt upp en nästan messiasliknande status kring denne koreograf.

The verdict?

Hur bra som helst.

För det första var musiken oväntat bra. Som Mozart fast med mer moll - vad mer kan man begära? Melodierna var kanske inte lika catchy som Mozart (but then again, what is?) men det var ändå väldigt vackert hela tiden, och ett par av ariorna var sure fire hits. Det var många relativt långa instrumentala partier, så jag förstår varför en koreograf som vill regissera opera valde just detta verk - mycket utrymme för dans. Ett par gånger var musiken också helt perfekt kongenial med texten - som när Orfeus tog Eurydikes hand för första gången, allt darrade till, så dramatiskt och mäktigt. Eller senare när Eurydike blir tokig av sin makes tystnad, och tempot på musiken höjs i takt med att hennes frustration kokar över. Briljant.

Dansen var också väldigt bra. Den var i centrum hela tiden. Varenda rörelse kändes uttänkt och meningsfull, och inte bara det, varenda rörelse var uppfriskande och antiklyschig. Ingenting lämnades åt slumpen – när Amors hand långsamt sträckte sig ut ur den stängda ridån i slutet, det var så omsorgsfullt utfört, det var lika sceniskt effektivt som när Rita Hayworth tog av sig sin ena handske i ”Gilda”. Det var fullt av sådana där ögonblick, jag fattar inte var Mats Ek får allt ifrån. En sådan inspiration får man nog bara om man har fullständig kontakt med musiken, historien som berättas och med verktyget – den mänskliga kroppen och alla dess möjliga rörelser. Häftigt. Men som regissör jobbar man inte bara med rörelser, utan med bilder i allmänhet. När Eurydike omges av änglarna i Elyseum i inledningen till den tredje akten, och alla ställde sig i sina låsta positioner, var det som en vacker tavla långsamt målades upp. Så många karaktärer som uttryckte olika saker, det var rörelser och känslor men ändå statiskt.

Scenografin, av Marie-Louise Ekman, gjorde inget enormt intryck på mig. Med undantag för den fjärde akten, när Orfeus och Eurdykes resa från underjorden tillbaka till verkligheten, en resa i kommunikationsbrist och maktobalans, illustrerades genom att de hade ett tråkigt jävla liv i en tråkig jävla lägenhet. Orfeus var en tråkig man som inte såg sin fru, inte talade med henne, han satt i en fåtölj och läste sin tidning och försökte glömma att hon och problemet – att de inte kunde kommunicera med varandra – existerade över huvud taget. Det var modernt, en ”Scener ur ett äktenskap” uttryckt i dans och 1700-talsmusik, och jag tyckte att det var himla smart. Problemet var bara att en sådan vändning på historien kapar myten lite. Den ursprungliga – så perfekta – dramaturgin går förlorad och ersätts med något annat.

Å andra sidan hade de kanske inget val, för om de hade följt Glucks original helt troget så hade det nog blivit kalkon. Gluck och hans librettist tog sig nämligen enorma friheter – de hoppade över det legendariskt tragiska slutet och ersatte det med ett happy ending! Efter Eurydikes död och Orfeus andra sorgechock kommer Amor tillbaka som en deus ex machina – eller vänta nu, inte som, han ÄR the deus ex machina – och bara: ”äh du Orfeus, du fuckade visserligen upp, men okej då, jag väcker henne till liv igen. Du bröt mot ditt löfte, men det var inte så viktigt trots allt. Bara något som jag hittade på innan. Här är hon igen.” Och så lever hon igen. Va?! Men Mats Ek lyckas ändå twista till detta lyckliga slut så att det ändå känns ambivalent och tar bort Orfeus hjältestatus. Men ändå. Tänk om Gluck hade varit trogen myten: Orfeus blir olycklig för andra gången, är ensam, börjar inleda en massa homosexuella relationer, och blir bestraffad för detta genom att slitas i stycken av rasande backanter. Detta hade man gärna sett gestaltat i musik och i dans! Och slutet – Orfeus huvud flyter iväg på havet, sjungandes, för att i dödsriket återförenas med Eurydike – hade man kunnat göra en briljant dans av: blåklädda dansare hade kunnat vara vågor på havet, och dessa hade kunnat dölja hela Orfeus kropp förutom huvudet…

Ja, så där kan man fantisera. Men strunt samma, det var hur som helst en väldigt bra uppsättning. Nu måste jag se mer av  Mats Ek. Och kanske se om ”Orfeu Negro”, en film jag älskade när jag gick på gymnasiet. En av de bästa bossanovalåtarna, ”Manha do Carnaval”, har sin uppkomst i den filmen. Men det är en annan historia.


Girls igen

Jag intervjuade Girls innan deras spelning på Debaser Slussen i veckan. Det var trevligt - vi pratade om Suede, syskonkärlek och sångteknik. Jag fick en gästlisteplats till den utsålda konserten, men jag var osäker på om jag skulle gå - jag var rädd att bli besviken. När jag såg dem i höstas var det en så omvälvande upplevelse, det kunde nästan bara bli sämre. Men jag gick på konserten ändå. Det var ju ändå Girls. Och jag visste att jag skulle bli besviken om jag valde att stanna hemma.

När de började spela, och inledde med den mysiga "Laura" istället för den dramatiska "Ghost mouth" som på konserten i höstas, förstod jag att det inte skulle bli samma upplevelse. Men det var okej med mig, jag hade förlikats med det redan innan jag gick dit. Christopher Owens gav ett annorlunda intryck nu - mer avslappnad och nöjd, inte lika spaced out och magisk. Kanske hade han knarkat mer förra gången, kan det vara så banalt? Dessutom hade andragitarristen bytts ut - han i höstas såg ut som en flamboyant psykopat och var en treat i sig, nu var det en blyg yngling som antingen var en väldigt feminin kille eller en väldigt maskulin tjej. Såg väldigt shoegaze ut i alla fall, med bylsig tröja och enorm lugg. Det var en keyboardist med nu också, det var det inte i höstas.

I alla fall. Konserten var bra, de spelade en ny låt som hette "Oh boy" som gick i 6/8-takt och hade en fin syntslinga, lite nytt sound alltså. Men det var en lugn upplevelse. Tills de sista tre låtarna, en vulkanliknande trojka som legitimerade hela kvällen. Det började med "Lust for life" som fick dansgolvet att bli helt bananas. Sedan "Hellhole ratrace" som var lika häpnadsväckande extatisk som på konserten i höstas - den är verkligen helt annorlunda live än på skiva, och då är ändå singeln en av förra årets bästa. Ett stort svettigt wow. Och slutligen shoegazemanglaren "Morning light" som slet sönder allting på ett ljuvligt sätt. Det var som om porten till en annan galax öppnades (Lust for life), vi sögs in i denna port, långsamt och ödesmättat (Hellhole ratrace) och väl därinne förintades av musik (Morning light). Det var en otrolig upplevelse.

Därför var det lite trist att bandet, efter att ha gått av scenen, blev så smickrade av publikens jubel att de gick in och körde två låtar till - den trevliga bagatellen "Lauren Marie" och den där stökiga surfpoplåten som jag aldrig lär mig vad den heter. Det var bra såklart, men det episka intrycket gick förlorat.

Men strunt samma. Där och då - det vill säga, när Girls gick av scenen efter "Morning light" - så var de världens bästa band.


noterat

Igår presenterade DN "25 klassiska mästerverk". Alltid trevligt med lite kanon, i alla fall om man som jag tycker om att gnälla. Varken Haydn, Mendelssohn eller Rimskij-Korsakov fanns med på listan. Men jag blev glad över en grej: Martin Nyström stavade Stravinskij med "ij" och inte "y" på slutet. Tack för det.

PS jag gissar att Lars Vilks-affären blir den slutliga knuffen som Sverigedemokraterna behöver för att säkerställa en plats i riksdagen efter valet i höst. Tack för det, Lars.