yeah

Publicerat i: Allmänt

Gjort idag:
- blivit jurist;
- sprungit ett ärevarv genom Lundagård med Chairmen of the Boards "I'm on my way to a better place" i hörlurarna;
- blivit bjuden på lunch av tidningen Opus och fått jobb;
- flyttat två soffor, två sängar, en byrå, en bokhylla och ett bord ner fyra trappor och upp en trappa (och det var inte ens mitt!);
- delat en flaska champagne med tre fina människor och skålat till göttiga slagord som "en för alla, alla för en" och "liberté, égalité, fraternité"; samt
- ätit en volymburgare och sagt farväl till Malmö.
Kommentera 13

När man var i de yngre tonåren förflyttades fokus från USA till England och engelska framstod som världens fetaste språk. Sen blev man lite äldre och coolare och kom över den biten. I de senare tonåren var istället franska the shit (om frankofilin var ett led i en allmän 60-talsromantik så var inte steget långt till bossa nova och portugisiska). Och jag vet folk som bor i Bryssel som är helt galna i spanska (ett coolt men inte särskilt vackert språk, om du frågar mig). I vuxen ålder hittar man tillbaka till svenskan och inbillar sig att det är ett riktigt bra språk. Det är en bekväm tanke. Sen läser man en massa engelska på originalspråk, brittisk såväl som amerikansk, och upptäcker att fan, så mycket bättre än så här blir det faktiskt inte. Så många snygga ord och uttryck som inte finns i vårt fattiga skandinaviska vikingaspråk. Pinsamt. Man är tillbaka på ruta ett.

På senare tid har jag och Caroline haft som en följetong att vi kommer på ord som är så mycket bättre i engelskan än i svenskan. Bara för att spika ner ytterligare några spikar i kistan, liksom. Som när man var 14 och var helt kollrig över ord som though och beyond.

Men. Det finns faktikst ett ord som är bättre i svenskan än i engelskan.

Sekelskifte.

Så vackert både i skrift och tal. Engelskans turn of the century är jämförelsevis katastrofalt klumpigt.


Men så finns det andra ord och uttryck som gör att man skäms för att vara svensk. Jag tänker just nu på uttrycket "fett på sylen". Jag har aldrig använt det själv, men Fredrik Strage använde det i någon recension nyligen och det var inte första gången jag läste det. Men jag vill förtränga alla gånger jag läst det, för det är så hiskeligt fult. Fett på sylen. Uäh. Vidrigt. Å andra sidan kanske jag är orättvis; det tillhör en kategori av uttryck som aldrig någonsin strävat efter att låta vackra. Och hur mycket bättre är engelskan på detta område egentligen? Nej, let's not even go there.

Jag vet inte vart jag vill komma riktigt. Ville mest säga att svenskan är inte så fet, men ändå inte helt hopplös. På en skala från 1 till 10 ger jag det betyget 6. Fast hos Hjalmar Söderberg blir betyget kanske snarare 9.

Kommentera 19


Luciano Pavarotti som Rodolfo i La Bohème, San Fransisco-operan, 1967

Att närma sig en opera.

Om mindre än två veckor ska jag se Puccinis "La Bohème" i Stockholm. Det ska bli SÅ fett. Jag har gillat Puccini sen jag var liten och Caroline såg "Ett rum med utsikt" om och om igen; arian "O mio babbino caro" från Puccinis "Gianni Schicchi" är rikligt exponerad i den filmen. För nåt år sen lanserade Martin Gelin subkulturen och förolämpningen "puccini-pajas". Jag blev ledsen. Men han menade nog inte mig.

Hur som helst, hur ska man ta sig an opera? Den enda gången jag varit på opera är när jag var liten och såg Figaros Bröllop i en svensk version på Folkoperan, det är inte riktigt the real thing. När jag går på opera vill jag att det ska vara som i  "Marie Antioinette" eller "Prima della rivoluzione"  eller i Edith Whartons ungdom. Fast förmodligen kommer det bli som i "Pretty woman", och inte mig emot. Jag är Julia Roberts. Jag kommer böla banalt.

Jag lånade en inspelning av La Bohème från början av 70-talet med Herbert von Karajan som dirigent och Pavarotti som Rodolfo. Jag tänkte: strunta i spoilerfaktorn, det är gött att ha hört musiken några gånger så att man vet vad man har att vänta sig, så att man får ut ännu mer när höjdpunkterna kommer. Låter det tråkigt och kalkylerande? Men grejen med opera och klassisk musik är (generalisering generalisering) att det inte är lika omedelbar musik som popmusik. Det låter faktiskt bättre andra eller tredje eller femtionde gången man hör ett stycke än första gången. Tycker jag i alla fall, om man är fett musikalisk kanske man kan ta till sig hela kalaset på en gång, men så vidgade sinnen har jag inte. Jag tycker inte att det är riktigt samma sak som att läsa en bok innan man ser filmatiseringen av boken... för opera är ju liksom mer än bara musiken. Det är inte som att läsa, säg, "Sagan om Ringen" och få en massa bilder i huvudet och sedan få bekräftelse eller besvikelse när man väl ser filmen. Operalibrettot tillsammans med musiken ger vissa bilder, men de är inte alls lika tydliga som när man läser en bok, eller ens en pjäs. Musik är ju så himla flummigt. Så det finns liksom ingen risk att man blir snuvad på hela treaten.

Slutet i "La Bohème" är i alla fall fantastiskt. Jag lyssnar på det om och om igen och när den där händelsen (ska inte säga vilken) kommer och Rodolfo stannar upp, man fattar att på den sekunden hinner tusen saker blixtra genom hans huvud, hans kompis Marcello säger "Coraggio!" (var modig!) men orkestern röjer vad Rodolfo känner (FRUKTANSVÄRT fin melodi & ackord) och han börjar gråta... ja, då gråter jag också. Tänk att man är så lättköpt. Men det är så sorgligt. Nota bene: jag brukar aldrig gråta av musik. Mitt enda gråtminne (som framkallats av musiken i sig, inte av en känsla som redan funnits där och triggats igång av musiken) är Tindersticks "Buried Bones" en gång när jag borstade tänderna. Men Puccini alltså, han vet vilka knappar man ska trycka på. Gött. Hellre en kirurgiskt skicklig känslodomptör än en modernist som tycker att tårar är överskattade.

Ska hur som helst bli väldigt kul att se La Bohème IRL nästa fredag. Lovar att rapportera efteråt. Här är för övrigt min topp-20 lista över operokompositörer som ska kollas upp:

  1. Monteverdi - L'Orfeo
  2. Rameau - Castor et Pollux
  3. Gluck - Iphigène en Tauride
  4. Haydn -L'isola disabitata
  5. Mozart - Figaros bröllop, Trollflöjten, Così fan tutte, Don Giovanni, Idomeneo, La Clamenza di Tito
  6. Beethoven - Fidelio
  7. Bellini - Norma
  8. Donizetti - L'elissire d'amore, Lucia di Lammermoor
  9. Rossini - Barberaren i Sevilla, La Cenerentola
  10. Verdi - Il Trovatore, La Traviata, Rigoletto, Aida, Otello, Falstaff
  11. Carl Maria von Weber - Die Freischütz
  12. Meyerbeer - Les Huguenots
  13. Offenbach - Les Contes d'Hoffmann
  14. Gounod - Faust
  15. Bizet - Carmen
  16. Wagner - Tristan und Isolde
  17. Puccini - Manon Lescaut, La Bohème, Tosca, Madama Butterfly
  18. Debussy - Peléas et Melisande
  19. Strauss - Salome
  20. Berg - Wozzeck
Kommentera 10
Visa fler inlägg