yeah


Gjort idag:
- blivit jurist;
- sprungit ett ärevarv genom Lundagård med Chairmen of the Boards "I'm on my way to a better place" i hörlurarna;
- blivit bjuden på lunch av tidningen Opus och fått jobb;
- flyttat två soffor, två sängar, en byrå, en bokhylla och ett bord ner fyra trappor och upp en trappa (och det var inte ens mitt!);
- delat en flaska champagne med tre fina människor och skålat till göttiga slagord som "en för alla, alla för en" och "liberté, égalité, fraternité"; samt
- ätit en volymburgare och sagt farväl till Malmö.

kort recension av svenska språket

När man var i de yngre tonåren förflyttades fokus från USA till England och engelska framstod som världens fetaste språk. Sen blev man lite äldre och coolare och kom över den biten. I de senare tonåren var istället franska the shit (om frankofilin var ett led i en allmän 60-talsromantik så var inte steget långt till bossa nova och portugisiska). Och jag vet folk som bor i Bryssel som är helt galna i spanska (ett coolt men inte särskilt vackert språk, om du frågar mig). I vuxen ålder hittar man tillbaka till svenskan och inbillar sig att det är ett riktigt bra språk. Det är en bekväm tanke. Sen läser man en massa engelska på originalspråk, brittisk såväl som amerikansk, och upptäcker att fan, så mycket bättre än så här blir det faktiskt inte. Så många snygga ord och uttryck som inte finns i vårt fattiga skandinaviska vikingaspråk. Pinsamt. Man är tillbaka på ruta ett.

På senare tid har jag och Caroline haft som en följetong att vi kommer på ord som är så mycket bättre i engelskan än i svenskan. Bara för att spika ner ytterligare några spikar i kistan, liksom. Som när man var 14 och var helt kollrig över ord som though och beyond.

Men. Det finns faktikst ett ord som är bättre i svenskan än i engelskan.

Sekelskifte.

Så vackert både i skrift och tal. Engelskans turn of the century är jämförelsevis katastrofalt klumpigt.


Men så finns det andra ord och uttryck som gör att man skäms för att vara svensk. Jag tänker just nu på uttrycket "fett på sylen". Jag har aldrig använt det själv, men Fredrik Strage använde det i någon recension nyligen och det var inte första gången jag läste det. Men jag vill förtränga alla gånger jag läst det, för det är så hiskeligt fult. Fett på sylen. Uäh. Vidrigt. Å andra sidan kanske jag är orättvis; det tillhör en kategori av uttryck som aldrig någonsin strävat efter att låta vackra. Och hur mycket bättre är engelskan på detta område egentligen? Nej, let's not even go there.

Jag vet inte vart jag vill komma riktigt. Ville mest säga att svenskan är inte så fet, men ändå inte helt hopplös. På en skala från 1 till 10 ger jag det betyget 6. Fast hos Hjalmar Söderberg blir betyget kanske snarare 9.


att närma sig ett träd... (skoja keff titel) (eva dahlgren, right?) (vad hände med distansen)


Luciano Pavarotti som Rodolfo i La Bohème, San Fransisco-operan, 1967

Att närma sig en opera.

Om mindre än två veckor ska jag se Puccinis "La Bohème" i Stockholm. Det ska bli SÅ fett. Jag har gillat Puccini sen jag var liten och Caroline såg "Ett rum med utsikt" om och om igen; arian "O mio babbino caro" från Puccinis "Gianni Schicchi" är rikligt exponerad i den filmen. För nåt år sen lanserade Martin Gelin subkulturen och förolämpningen "puccini-pajas". Jag blev ledsen. Men han menade nog inte mig.

Hur som helst, hur ska man ta sig an opera? Den enda gången jag varit på opera är när jag var liten och såg Figaros Bröllop i en svensk version på Folkoperan, det är inte riktigt the real thing. När jag går på opera vill jag att det ska vara som i  "Marie Antioinette" eller "Prima della rivoluzione"  eller i Edith Whartons ungdom. Fast förmodligen kommer det bli som i "Pretty woman", och inte mig emot. Jag är Julia Roberts. Jag kommer böla banalt.

Jag lånade en inspelning av La Bohème från början av 70-talet med Herbert von Karajan som dirigent och Pavarotti som Rodolfo. Jag tänkte: strunta i spoilerfaktorn, det är gött att ha hört musiken några gånger så att man vet vad man har att vänta sig, så att man får ut ännu mer när höjdpunkterna kommer. Låter det tråkigt och kalkylerande? Men grejen med opera och klassisk musik är (generalisering generalisering) att det inte är lika omedelbar musik som popmusik. Det låter faktiskt bättre andra eller tredje eller femtionde gången man hör ett stycke än första gången. Tycker jag i alla fall, om man är fett musikalisk kanske man kan ta till sig hela kalaset på en gång, men så vidgade sinnen har jag inte. Jag tycker inte att det är riktigt samma sak som att läsa en bok innan man ser filmatiseringen av boken... för opera är ju liksom mer än bara musiken. Det är inte som att läsa, säg, "Sagan om Ringen" och få en massa bilder i huvudet och sedan få bekräftelse eller besvikelse när man väl ser filmen. Operalibrettot tillsammans med musiken ger vissa bilder, men de är inte alls lika tydliga som när man läser en bok, eller ens en pjäs. Musik är ju så himla flummigt. Så det finns liksom ingen risk att man blir snuvad på hela treaten.

Slutet i "La Bohème" är i alla fall fantastiskt. Jag lyssnar på det om och om igen och när den där händelsen (ska inte säga vilken) kommer och Rodolfo stannar upp, man fattar att på den sekunden hinner tusen saker blixtra genom hans huvud, hans kompis Marcello säger "Coraggio!" (var modig!) men orkestern röjer vad Rodolfo känner (FRUKTANSVÄRT fin melodi & ackord) och han börjar gråta... ja, då gråter jag också. Tänk att man är så lättköpt. Men det är så sorgligt. Nota bene: jag brukar aldrig gråta av musik. Mitt enda gråtminne (som framkallats av musiken i sig, inte av en känsla som redan funnits där och triggats igång av musiken) är Tindersticks "Buried Bones" en gång när jag borstade tänderna. Men Puccini alltså, han vet vilka knappar man ska trycka på. Gött. Hellre en kirurgiskt skicklig känslodomptör än en modernist som tycker att tårar är överskattade.

Ska hur som helst bli väldigt kul att se La Bohème IRL nästa fredag. Lovar att rapportera efteråt. Här är för övrigt min topp-20 lista över operokompositörer som ska kollas upp:

  1. Monteverdi - L'Orfeo
  2. Rameau - Castor et Pollux
  3. Gluck - Iphigène en Tauride
  4. Haydn -L'isola disabitata
  5. Mozart - Figaros bröllop, Trollflöjten, Così fan tutte, Don Giovanni, Idomeneo, La Clamenza di Tito
  6. Beethoven - Fidelio
  7. Bellini - Norma
  8. Donizetti - L'elissire d'amore, Lucia di Lammermoor
  9. Rossini - Barberaren i Sevilla, La Cenerentola
  10. Verdi - Il Trovatore, La Traviata, Rigoletto, Aida, Otello, Falstaff
  11. Carl Maria von Weber - Die Freischütz
  12. Meyerbeer - Les Huguenots
  13. Offenbach - Les Contes d'Hoffmann
  14. Gounod - Faust
  15. Bizet - Carmen
  16. Wagner - Tristan und Isolde
  17. Puccini - Manon Lescaut, La Bohème, Tosca, Madama Butterfly
  18. Debussy - Peléas et Melisande
  19. Strauss - Salome
  20. Berg - Wozzeck

blade runner - the final cut


Sean Young som Rachel

Peace to the Gods & the Earths! Annika Flynner är tillbaka och jag är några pinnhåll längre upp i samhällshierarkin. Även bloggare kan resa sig som fågel Fenix. Nog om det.

Igår var jag och såg Blade Runner - The Final Cut på bio. Så gött, inte minst eftersom jag försökte se den på filmfestivalen i höstas och jag inte blev insläppt eftersom det var fullsatt i salongen, på den enda visningen. Men nu såg jag den alltså och shit vad bra den var. Det var länge sen jag såg Blade Runner senast, men jag mindes att den var riktigt bra. Den var ännu bättre. Alltså vilken TOTAL film! Allt är så perfekt - scenografin, YES!!! Fotot YES! Kostymerna YES!Musiken av weirda greken Vangelis, YES! Sean Young som sublimt sval android, vilka ögon, vilken frisyr, och hon spelar aldrig över, YES! Rutger Hauer i kortbyxor, fullständigt ointresserad av att spela skurk eller fightas över huvud taget i den dramatiska upplösningen, han bara springer omkring och har långa existentiella haranger, alternativt ylar som en sorgsen hund, YES! Ett Los Angeles där det alltid är natt, där det alltid regnar, där det enda vettiga är att trängas i asiatiska fastfood-stånd eller gå på klubbar där alla har extravaganta kläder och dricker drinkar i konstiga glas, YES!

Två reflektioner:
1) Harrison Ford är verkligen inte filmens stjärna. Med det sagt: han är ändå helt okej, rätt bra till och med. Men hans karaktär är egentligen alltför klyschigt Philip Marlowe-aktig för att man ska kunna göra något vettigt med den.
2) Ridley Scott är ett jävla mysterium. Först gör han "Alien" som är typ en av två bra science fiction-filmen som någonsin gjorts. Sen gör han "Blade Runner" som är den andra (och den bästa) av de två bra science fiction-filmer som gjorts. Och sen? Sen gör han en massa skitfilmer. Flippar ut. "Hannibal", "Black Hawk Down", "Kingdom of Heaven", "American Gangster"... vad ska man med sånt till? Dussinblockbusters. "Gladiator" har jag faktiskt inte sett, men det känns lite passé nu, så galen är jag inte i mastadontfilmer, och jag har lite svårt för Russel Crowe. Skit samma. Poängen är att han i "Blade Runner" (och "Alien") visade att han var en regissör som hade såna VISIONER. En sån ESTET. Vad hände sen? Blir man korrumperad av framgång, är det så enkelt?

Jonas Thente tycker att Blade Runner är den bästa film som någonsin gjorts. Tror jag, jag läste det på hans blogg en gång men nu är den texten borta. Han är för övrigt tillbaka, vilket jag tycker är trevligt.

En sista sak om Blade Runner: av alla som medverkade i skapelseprocessen fanns det en kille som heter Syd Mead vars jobb var "visual futurist". Varför har inte alla filmer en visual futurist? Vad har de för ursäkt? Vad hände med ambitionerna? Är det något Blader Runner har så är det ambitioner. I love it.


Tyrell Corporation - babylonierna hade inte bangat

PS jag har lyssnat på både The Games och Ice Cubes nya skivor och shit vad bra de är! Ber om ursäkt till alla rockjournalister som jag sårat genom att hävda att Ice Cube 2008 inte är lika bra som Lil Wayne 2008. Det är han i och för sig inte, men han är riktigt jävla bra för att vara en artist som hade sin storhetstid mellan 1988 och 1994. Dessutom är han rolig och påhittig. I en av låtarna på nya skivan illustrerar han hur fet bas hans musik har: "I got King Kong in my house, King Kong in my doors / my nuts is playing ping pong from the noise". Kuben alltså, gotta love 'im.

it is what it is


South Park, Houston, Texas - hemorten för Screwed Up Clik. Undrar om DJ Screw käkade här?

OK jag skriver väl något om ABN då. Helt enkelt för att jag inte kan sluta lyssna på deras skiva just nu. Det är g-funk som låter tio gånger bättre än vad den gjorde i Los Angeles på 90-talet. De där sirapsyntarna finns där, och det är sjukt tillbakalutat och bilvänligt, men samtidigt finns en helt annan udd och finess. Jag vet inte om Z-Ro och Trae sjunger själva - det kanske de gör, det kanske man gör i Houston, Chamillionaire sjunger ju sina egna hookar - men det är väldigt mycket sjungande på skivan och jag gillar det. I "Rain" kan man nästan tala om kontrapunkt när refrängens sångmelodi matchas med beatets snygga staccatoslinga. Både den låten och "Whoa" är producerade av någon som heter Mr. Lee, och han är grym som fan, det är skivans bästa låtar. Det verkar som snygga ackordföljder är lika viktigt som stark hostmedecin i South Park och 3rd Ward.

Jag minns när jag läste om Z-Ro första gången - det var efter att 50 Cent fått sitt genombrott 2003, och så kom det en disslåt med Scarface feat. Z-Ro som verkade handla om att 50 var skit och borde dö. Alla var lite chockade över att mysgubben Scarface gick ut och ville beefa, men 'Face gick ut och sa att han inte haft något att göra med inspelningen och att han inte hade något emot 50 Cent. Det visade sig att Z-Ro, en rappare som ingen utanför Houston kände till, helt enkelt hade tagit första bästa aggressiva Scarface-vers, snott den och lagt den på ett nytt beat och lagt till en egen vers som dissade 50 Cent. Vilken fräck liten jävel! Och alla tyckte att det var ett patetiskt försök att få uppmärksamhet. Men det var då och nu, fem år senare, gör Z-Ro tveklöst bättre musik än poolvakten 50 Cent.

jockin' jay-z!

http://www.youtube.com/watch?v=lQHLMU-i6zE
Kolla in den här länken, det är Jay-Z:s sprillans nya låt, "Dope Boy Fresh (Jockin' Jay-z)", producerad av Kanye West och första singeln på "The Blueprint 3" (att döpa nya skivan till det är lite desperat, men ändå sjukt smart marknadsförings-wise). Och hör och häpna, den är BRA! Kanye bygger upp hela beatet kring en virveltrumma - shit vad hård den låter. Och så finns det en liten minimalistisk slinga som kommer då och då, låter lite som en syntgitarr-version av J Dillas "Breathe & stop"-beat, väldigt 80-talsblippigt och hipsterkorrekt i enlighet med Kanyes nuvarande image. Och det är allt - eller just det, jag glömde att nämna att Jay-Z låter ljuvligt sur på hatern Noel Gallagher (äntligen har Jigga någonting att skriva en låt om!), det är liksom ett "amen kom igen, pllllleeease..." och en påminnelse om hur grym han är. It's all good säger jag. Till skillnad från allt från "American Gangster" är det här en låt som man kommer kunna höra från bilar som cruisar förbi på gatan. Det är en ny "99 Problems".

I DN Kultur kunde man häromveckan läsa en notis om Jay-Z:s arbete med den nya skivan. Det stog, väldigt förvirrande, att Jay-Z "tävlade med Kanye West" om vem som kunde skriva flest låtar...?! Antagligen hade DN fått informationen att Jay-Z är i studion med Kanye West och är i full gång med att göra låtar, och missat att Kanye faktiskt är en producent och inte bara en artist. Hallå Axel Björklund, hur kunde du låta det slinka igenom?

ike's dead


Isaac Hayes & David Porter i Stax-studion.

Så Isaac Hayes är död. Han blev 65. Det är ingen ålder. Bach blev i och för sig bara 65, men det var på 1700-talet.

Isaac Hayes var scientolog. Jag vet inte vad som är mest sorgligt, det eller att han dog. Eller att han hittade ett bra och originellt koncept som soloartist, men att Barry White sen kom och tog det och förbättrade det och blev mycket mer framgångsrik? Nä, det är ändå inte lika sorgligt som att han gick och blev scientolog.

De skivor som Isaac Hayes gjorde är förbluffande ointressanta att lyssna på. Han är egentligen arketypen för musik som kom till sin rätta först när den samplades av hiphopartister. Jay-Z:s "Can I live" är bättre än Isaac Hayes "The Look of Love". Och Mary J Bliges "I love you" och Foxy Browns "(Holy Matrimony) Letter to the Firm" är bättre än "Ike's Mood I". Geto Boys "Mind playing tricks on me" är bättre än "Hung up on my Baby", Portisheads "Glory Box" (och Trickys "Hell is round the corner") är bättre än "Ike's rap II"... osv osv. Men inga av de där låtarna hade blivit gjorda (eller de hade kanske blivit gjorda, men de hade inte varit hälften så bra) utan Isaac Hayes och hans musik. Att göra två-fyra takter som är så fulländade att de kan (och bör) loopas om och om igen. Det är inte så många som kan göra sån musik.

Sen tycker jag att hans insatser som låtskrivare på 60-talet ofta glöms bort. Han och David Porter var ju, om inte Holland-Dozier-Holland-genialiska, så åtminstone sjukt produktiva. Och vissa låtar de skrev är helt fantastiska. The Soul Childrens "The sweeter he is (pts 1 & 2)" till exempel, en sorts prototyp för de där både-mannen-och-kvinnan-får-komma-till-tals-ballader som R. Kelly gjorde 30 år senare.

65 år. Det kunde i och för sig varit värre. Jag lyssnar på Felix Mendelssohn just nu, han blev inte 40.

Allt är relativt. De senaste dygnen har rätt många georgier dödats som säkert inte blev 20.

on the waterfront


Hey good lookin', what you got cookin'?

"Storstadshamn"(On the Waterfront) med Marlon Brando gick ju på SVT för ett par veckor sen. Jag såg den igår. Shit vad bra den var! Brando snygg? Ja. Brando spelar bra? Ja. Det hade egentligen räckt med det - men så var storyn skitbra också, värsta The Wire säsong 2! Det är sant, det var hela paketet - luttrade hamnarbetare som får slåss om de få jobb som finns, en korrupt fackförening, en hemlös som "är en människa", polisförakt (att vara en "snitch bitch" är det värsta man kan vara även här), ett skurkgäng som leds av hårding med en sifferkunnig smarting som sin högra hand, till och med duvuppfödning på ett hustak! Den enda skillnaden var väl att det inte var så många svarta skådespelare här. Och istället för hiphop och Tom Waits fick man originalmusik av Leonard Bernstein - som var riktigt bra, men kanske tog upp lite väl mycket uppmärksamhet ibland.

Eva Marie Saint spelade den kvinnliga huvudrollen. Ni vet, hon som förför Cary Grant på ett tåg i "North by Northwest". Hon spelade helt okej, men inget mot Brando och Karl Malden (som spelade mot Brando i "Linje Lusta"; här var han en ovanligt soft präst). Jag vet inte om det var för att de hade sminkat honom så mycket kring ögonen, men jag tycker Marlon Brando såg ut som (en lite plufsigare) Peter Jöback hela filmen igenom. Och det blev ännu konstigare när skurken, "Johnny Friendly", såg ut som Tommy Körberg! Det blev ett clash of the titans från svensktoppen.

Elia Kazan regisserade. Man vill ju hata honom för att han var angivare under McCarthy-eran, men tyvärr är han väldigt bra. Sen läste jag att hela filmen var ett sätt att legitimera sitt namecalling-beteende: i filmen blir ju att ratta det mest hedervärda och civilkurage-vackra en person kan göra. Hm. Men det förstör egentligen inte så mycket. Bra film oavsett - kanske till och med bättre än Linje Lusta, där åtminstone jag kan störa mig på att Stanley (Marlon Brando) är så himla dominant och svinig mot Stella.

STELLAAAAAA!!!!!!!!

ok ändå fett.

the belly of an architect

Peter Greenaway-sommaren fortsätter med "The Belly of an Architect" som jag såg häromdagen. Den var bra. Fast inte riktigt så bra som "Tecknarens kontrakt" - dels för att Brian Dennehey som gjorde huvudrollen var den enda riktigt bra skådespelaren (känns som Greenaway inte är lika bra på personregi som manus och foto), dels för att filmens sista tio minuter kändes lite väl självmedvetet arty, kryddade med härlig symbolik osv. Sånt kan skapa lite distans.

 

Men skit samma, det var ändå en väldigt bra film. Rolig - Greeny är så bra på att skriva rolig dialog. Och så är det soft med allt frosseri i Bra Konst och Bra Arkitektur - det stjäl inte fokus från dramat, som ju är väldigt mänskligt och realistiskt, det är en historia om kärlekskris och dödsångest. En fin scen är den som bilden här ovan är tagen ifrån. Brian Dennehey blir förhörd av polisen i Rom en vacker morgon, och han bryr sig inte så mycket om någonting längre eftersom han väntar på att dö. Hans avslappnade ansikte är i närbild när han svarar på frågorna, och det är som han har dött och står vid porten till himlen och går igenom de formaliteter som den processen kräver.

- Namn?

- Stourley Kracklite.

- Ålder?

- 55.

- Bostadsadress?

- Rom.

- Gift?

- Ja.

- Barn?

- ..... Ja.

- Yrke?

- Arkitekt.

- Tack, det var allt.

- Var det allt? säger Kracklite förvånad.

- Ja, säger polisen som vi inte ser i bild.

Och så ler Kracklite lite och gör en "hm"-skrockning. Och tittar upp mot himlen. Han är i Rom, världens vackraste stad. Så det är alltså så här det går till när man dör, kanske han tänker.


det är inte kul längre

Shampoo Rising: senast uppdaterad 22 juli.
Jonas Thentes blogg: senast uppdaterad 28 juni.
Martin Gelins blogg: senast uppdaterad 25 juli.
Jan Gradvalls hemsida: senast uppdaterad 8 juli.

Normalt. Värsta cold turkey-sommaren, helt ofriviligt. När man i desperation vänder sig till internet för lite verklighetsflykt möts man av ett rått skratt och en osynlig skylt med texten "jag har minsann bättre saker för mig än att uppdatera min hemsida, eftersom jag, till skillnad från dig kära läsare, har ett liv och tänker njuta av sommaren". Well thanks. Quislingar. Ja, jag tar det personligt.

r. kellys nya skiva


Robert för åtta år sen.

Efter att ha levt några dagar med R. Kellys nya "12 Play: 4th quarter" kan jag konstatera att den inte bara är Double up-utan-onödiga-gästartister, den är rentav det bästa han gjort sedan "Happy People/U saved me". Och det var ändå 2004 års bästa skiva. Men vad är grejen med att R Kelly kallar vissa skivor för 12 Play? Det känns helt random. Den här har inte så mycket gemensamt med de tre föregående delarna i serien (1993, 2000, 2005). Är det en 12 Play-skiva bara för att han sjunger om sex? Men försök peka på den R Kelly-skiva som INTE har sexlåtar och du pekar rakt ut i luften. Till och med "Chocolate Factory" och "Happy People" har sin dos av lovin', om än inte av det mest raunchy slaget. Snarare känns det som om R Kelly väljer att kalla en ny skiva för 12 Play om han känner sig lite rädd för att han förlorat sin publik och måste vinna tillbaka den - notably, efter båda av dubbelalbumen.

Jag tycker inte man kan dela in R Kellys karriär i 12 Play-skivor och inte-12 Play-skivor. Snarare kan man dela in den i fyra eror:
1) de första valpiga åren (1992-1994)
2) de mogna soulalbumåren (1995-2000) - även om han gjorde en 12 Play-skiva här ("tp-2.com") så var den betydligt mer än simpel bump'n'grind, lyssna på låtar som "I wish", "A woman's threat" och (den iofs överskattade) "The storm is over now"
3) det tidiga 2000-talet som fläckades av anklagelserna om sexuella övergrepp och som resulterade i eskapistisk varm soul (ingen 12 Play-skiva här)
4) de senaste åren, då R Kelly har återtagit sin roll som R&B-musikens största superstjärna, och helt skamlöst gör snusklåt efter snusklåt (2005-2008)

Ju äldre R Kelly blir, desto mer ålderskomplex får han. De senaste åren har han gästat hiphoplåtar inte bara genom att sjunga refrängen, utan också genom att lägga verser med någon sorts sång-rap. På den nya skivan går han ännu längre och rappar på riktigt i en låt. Det låter faktiskt förjävligt. Textrader som "yup, I'm bragging, I got a lot of hoes / yup, I'm bragging, I got a lot of clothes" - man blir fan generad av att lyssna. Men det är bara en låt, de andra är hur bra som helst. Tävlingsinriktad som alltid visar R Kelly att han kan låta som The-Dream eller T-Pain om han vill, och de låtarna är inte alls dumma. Men bäst blir det ändå i skivans andra halva då han går loss på midtempolåtar med lika enkla som självklara melodier. Shit vad grym han är ändå, R Kelly. Man kommer inte ifrån det. Det här är nog en av årets bästa skivor faktiskt. Hoppas han inte ändrar för mycket i den innan han släpper den officiellt, bara.

year of the lover


Med den där lockiga hästsvansen ser Lloyd mer ut som en spansk bilmekaniker än som en R&B-sångare.

Ifall ni missat det så är Lloyds "Year of the lover" the shit. Det är inte bara årets bästa Originoo Fånig Soul-låttitel (i stark konkurrens med Ushers "Will work for love"), det är en grym ballad någonstans mellan "Bed" och "Love in this club". Den är skriven av Rico Love (namnet!) och Erich Hudson, den senare har också producerat. Jag har inte hört talat om någon av dem tidigare, men de kanske blir nästa års The-Dream & Tricky Stewart, man vet aldrig.

talkin' 'bout hey love *

Talkin' 'bout Nöjesguiden. Talkin' 'bout nytt nummer. Talkin 'bout RZA-intervju. Talkin' 'bout Wu-Tang Clan-sudoku. Talkin' 'bout check it out.


(* bra låt med De La Soul.)