sorgeknark

Publicerat i: Allmänt
image132
Gunnar Björnstrand och Max von Sydow i "Nattvardsgästerna"

Finns det inte ett visst mått av pliktskyldighet i hur Sveriges media öser ur sig hyllningar till den bortgångne Ingmar Bergman? Betydde han verkligen så mycket, för alla? Jag tror det är så att oavsett vad folk (och nu pratar jag om journalister, redaktörer, beslutsfattare inom public service) tycker om honom så är de medvetna om att han är en ikon. När en ikon dör så styr man upp de där specialprogrammen och kondoleansböckerna, det är så man gör helt enkelt. Det är som en kunglighet hade dött. Man vet att det hade varit pinsamt om man inte hyllat honom tillräckligt.

Och it's all good om du frågar mig. Sorgeknark! Igår såg jag på förlängda nyheter på tv, hörde Erland Josephsson prata om Ingmar Bergman på radio, hörde den repriserade radioteatern "Vox humana" (jättebra), såg Marie Nyeröds dokumentär, läste på New York Times hemsida, lapade i mig. Idag har jag legat med DN Kultur i sängen hela förmiddagen, gått igenom den pedagogiska tidslinjen och hela grejen. Reprisen av Bergmans "Sommar"-program tänker jag inte heller missa, trots att jag redan hört det. Så gör jag, och så gör många andra. Man gottar ner sig i att sörja och minnas. Är det sentimentalt? Ja, kanske, men in a good way.

Det pratas mycket om varför Ingmar Bergman hade större status utomlands än i Sverige. För mig är det tydligt: dialogen. Inte många vågar säga det just idag, men de styltiga och onaturligt levererade replikerna i SAMTLIGA Bergmanfilmer har en distanserande effekt på alla som förstår svenska. För Woody Allen och alla andra som bara hör ljudet av röster och läser en fullkomligt begriplig textremsa är det annorlunda. De kan ta till sig innehållet utan att irriteras av det teatrala och orealistiska. Så hade jag gärna kunnat se på Ingmar Bergmans filmer. Men de är förstås bra ändå, speciellt gillar jag Persona, Scener ur ett äktenskap, Smultronstället, Sommaren med Monika, Nattvardsgästerna och Fanny och Alexander (mastadontversionen, underbar att se i ett svep!).

Det känns alltid tomt när stora människor går ur tiden. Det gör faktiskt det. Vad som gör just den här tomheten speciell är att Bergman hade ett så intensivt förhållande till döden, det lyste igenom i så många filmer... nu när han själv mött döden känns det därför liksom som en något dramatisk slutpunkt. Döden döden döden. Dödsångest dödsångest dödsångest. Och vad hände sen? Döden kom och tog honom. Och nu är han borta. Dödsångestens trygga röst lyser med sin frånvaro. Att veta att Ingmar Bergman är död kommer ge en viss kuslig eftersmak när man ser filmer som "Det sjunde inseglet" i framtiden. Här är någon som verkligen kämpat emot döden - och nu när han förlorat den fåfänga lilla kampen känns naturens gång på sätt och vis ännu mer hopplös och sorglig.
Kommentera 15
En trevlig grej med att komma hem efter att ha varit borta en vecka är att man kan lägga sig i sängen, bulla upp med kuddar och sträckläsa berget av DN-tidningar som byggts upp under ens frånvaro. Men vad får jag? Jag får en fet artikel om Schulman-trion, "bloggvärldens härskare". Får de omslagsbild också? De får omslagsbild också. Men det kanske är en bra artikel ändå, intressant angle? Som säger något om bloggens status hos den förvridna generationen? Nix. Den bara låter de grabbiga grabbarna och den grabbiga tjejen rapa upp diverse klyschor, helt utan distans, man ska bara beundra dem är det meningen. Well. Jag beundrar inte dem! Jag håller med mamma Schulman, det är fan pinsamt att bygga ett liv eller en karriär eller en identitet på att blogga. "Vänta lite nu, är det inte just det som du själv gör?" kanske den kritiske Annika Flynner-läsaren undrar. Sanningen är: nej, det är det verkligen inte. "Okej då", fortsätter den kritiske AF-läsaren, "då måste du vara avundsjuk på Axel Björklund eftersom han också är en ung skribent som i grund och botten är en hiphop-taliban men som släppts in på DN Kultur?". Hm. Ja, det ligger väl ett visst mått av avundsjuka där. Jag hade gärna... men vänta nu, det hade jag fan inte alls! Jag hade hellre dött än att göra ett knäck på the Schulmans. Jag uppskattar Axel Björklund - som hiphopkritiker och Quote-redaktör (han har gett mig jobb). Och jag förstår att han måste betala sommarhyran som alla andra. Men en stjärnögd artikel om tre bloggande släktingar? Are you for real??? Och de säger att kvällstidningarna har nyhetstorka!

PS i min familj är det sex personer som bloggar. Det är inte heller ett scoop.
Kommentera 8
image125
På Greyhound-bussen. Clark Gable låtsas sova. Claudette Colbert besväras av hans arm.

image126
Clark Gable demonstrerar de olika liftartummestilarna, medan Claudette Colbert ligger som en katt på ett staket och ser på.

Natten innan jag skulle resa bort tänkte jag se tio minuter på en film som jag spelat in från TV, bara innan jag somnade sådär. Men jag kunde inte sluta titta, det var så himla bra, så det slutade med att jag gick och lade mig vid två trots att jag skulle upp fett tidigt på morgonen. Men det gjorde ingenting. It happened one night! Vilken underbar film! Jag missade den när Cinemateket visade den förra året, men som tur är hade SVT den goda smaken att visa den som matiné förra veckan. Alla som har det minsta intresse för romcoms måste se den. Den brukar räknas som den första screwballfilmen, och visst, den handlar ju om en man och en kvinna som gnabbar för att sedan inse att de älskar varandra. Men samtidigt är det inte renodlad screwball, det är ändå mer känslor än oneliners, och Frank Capra som regisserade kan liksom aldrig bli helt distanserad och bitande ironisk. Han har så himla mycket... vad ska man säga, "hjärta", det låter fånigt men det är så det är. Så mycket humanism och sentimentalitet, det är all out, skamlöst. Jag tillhör ju dem som fäller en tår i slutet av "It's a wonderful life", när James Stewart återförenas med sin älskade fru, men jag förstår om man hellre himlar på ögonen i såna ögonblick. Den naivt människoälskande Frank Capra visade sig i "It happened one night" främst i en scen på bussen, där några börjar sjunga och allt fler stämmer in, till och med en gammal jude med långt skägg, ingen rasism, alla känner gemenskap. 1930-talets fattigdom och desperation finns hela tiden i bakgrunden, outtalat, mellan raderna. Det är det som skänker scenen (och i viss mån, hela filmen) en speciell dynamik. Hela filmen är full av såna där charmiga, varma ögonblick. De kyska sängkammarscenerna är också väldigt bra, och slutet är ett fantastiskt litet utropstecken. Riktigt bra film.

Hur som helst. Jag har varit borta i en vecka, bland annat här:
image129
Och vad kan jag säga, jag älskar den svenska sommaren. Även om jag blir allergisk och snuvig, hatar insekter och får kalla kårar av ordet utedass. Men anyway. Naturen, det är the shit. Och det är inte bara jag som tycker det:
image130
Det här är en skiva som jag lyssnat en hel del på den senaste tiden. Det är en del av det massiva revisionsarbete som pågår just nu - jag omvärderar allt, låter principer falla, ger upp all stolthet. För inte så länge sen hade det varit otänkbart för mig att lyssna på Chick Corea, fusionfiluren som gick och blev scientolog, Miles Davis keffaste klaviaturspelare någonsin. Men allt kan hända these days, och jag diggar det om inte hypnotiska så åtminstone sugande intensiva groovet på den första Return to Forever-skivan. De andra har jag inte lyssnat på - än. Men jag väntar gärna med riddarplattan "Romantic warrior". Fast den dagen kanske kommer också, inget kan uteslutas, det är det som är det sjuka! När jag var i Stockholm så gick jag på Tintinutställningen på Sjöhistoriska Muséet. Trevligt trevligt. Jag motstod frestelsen att köpa "Faraos cigarrer" och "Blå lotus" i shopen - men bara för att jag tänkte att jag säkerligen kan låna dem på bibblan. Med andra ord: fritt fram för att läsa Tintin! Och varför inte? Men ändå: jag ser en tendens hos mig själv, att jag slutar skämmas. Det är det som händer i takt med att man blir äldre. Det är det värsta med att bli vuxen - man tycker allting är lugnt, man slutar skämmas. Jag omvärderar allting från fantasy till fusion, och jag vet att det är en persons fel: Hayao Miyazaki. Hade det inte varit för hans underbara filmer så hade jag kunnat gå omkring och bombsäkert dissa såväl tecknade filmer som övernaturlig fiktion i all oändlighet. Men nej. Han var tvungen att komma knackande på min dörr med "Spirited away" och fem år senare sitter jag här och spelar Zelda. Fy fan. Men det är gött! Men det är konstigt. Jag har slutat skämmas.

Apropå spela så har jag ägnat stor del av den senaste veckan till att lösa sudoku (sUdOkU!) i DN och SvD. Kul, visst - en blandning av Rubiks kub, patiens, memory och schack (men inte särskilt likt korsord)! - men samtidigt har det varit frustrerande, för jag har insett hur svårt det kan vara med sudoku. Både SvD och DN kör med en "lätt" och en "svår" soduko varje dag, och den lätta är en baggis, men den svåra är fan omöjlig! Och det är jobbigt, för man känner sig fett smart när man löst den lätta sudokun, men när man sen tar sig an den andra, well, that's a different animal. Så man sliter sig i håret och muttrar och gör lite anteckningar vid sidan om, sen blir det fel ändå, sen ger man upp, och sen känner man sig inte så smart längre. Så jag tänkte att jag ska vara lite schysst med Wu-Tang-sudokut: här är en lättare variant, som faktiskt går att lösa.
image131
Kommentera 4
Visa fler inlägg