sorgeknark

image132
Gunnar Björnstrand och Max von Sydow i "Nattvardsgästerna"

Finns det inte ett visst mått av pliktskyldighet i hur Sveriges media öser ur sig hyllningar till den bortgångne Ingmar Bergman? Betydde han verkligen så mycket, för alla? Jag tror det är så att oavsett vad folk (och nu pratar jag om journalister, redaktörer, beslutsfattare inom public service) tycker om honom så är de medvetna om att han är en ikon. När en ikon dör så styr man upp de där specialprogrammen och kondoleansböckerna, det är så man gör helt enkelt. Det är som en kunglighet hade dött. Man vet att det hade varit pinsamt om man inte hyllat honom tillräckligt.

Och it's all good om du frågar mig. Sorgeknark! Igår såg jag på förlängda nyheter på tv, hörde Erland Josephsson prata om Ingmar Bergman på radio, hörde den repriserade radioteatern "Vox humana" (jättebra), såg Marie Nyeröds dokumentär, läste på New York Times hemsida, lapade i mig. Idag har jag legat med DN Kultur i sängen hela förmiddagen, gått igenom den pedagogiska tidslinjen och hela grejen. Reprisen av Bergmans "Sommar"-program tänker jag inte heller missa, trots att jag redan hört det. Så gör jag, och så gör många andra. Man gottar ner sig i att sörja och minnas. Är det sentimentalt? Ja, kanske, men in a good way.

Det pratas mycket om varför Ingmar Bergman hade större status utomlands än i Sverige. För mig är det tydligt: dialogen. Inte många vågar säga det just idag, men de styltiga och onaturligt levererade replikerna i SAMTLIGA Bergmanfilmer har en distanserande effekt på alla som förstår svenska. För Woody Allen och alla andra som bara hör ljudet av röster och läser en fullkomligt begriplig textremsa är det annorlunda. De kan ta till sig innehållet utan att irriteras av det teatrala och orealistiska. Så hade jag gärna kunnat se på Ingmar Bergmans filmer. Men de är förstås bra ändå, speciellt gillar jag Persona, Scener ur ett äktenskap, Smultronstället, Sommaren med Monika, Nattvardsgästerna och Fanny och Alexander (mastadontversionen, underbar att se i ett svep!).

Det känns alltid tomt när stora människor går ur tiden. Det gör faktiskt det. Vad som gör just den här tomheten speciell är att Bergman hade ett så intensivt förhållande till döden, det lyste igenom i så många filmer... nu när han själv mött döden känns det därför liksom som en något dramatisk slutpunkt. Döden döden döden. Dödsångest dödsångest dödsångest. Och vad hände sen? Döden kom och tog honom. Och nu är han borta. Dödsångestens trygga röst lyser med sin frånvaro. Att veta att Ingmar Bergman är död kommer ge en viss kuslig eftersmak när man ser filmer som "Det sjunde inseglet" i framtiden. Här är någon som verkligen kämpat emot döden - och nu när han förlorat den fåfänga lilla kampen känns naturens gång på sätt och vis ännu mer hopplös och sorglig.

dn kultur makes me wanna smoke crack

En trevlig grej med att komma hem efter att ha varit borta en vecka är att man kan lägga sig i sängen, bulla upp med kuddar och sträckläsa berget av DN-tidningar som byggts upp under ens frånvaro. Men vad får jag? Jag får en fet artikel om Schulman-trion, "bloggvärldens härskare". Får de omslagsbild också? De får omslagsbild också. Men det kanske är en bra artikel ändå, intressant angle? Som säger något om bloggens status hos den förvridna generationen? Nix. Den bara låter de grabbiga grabbarna och den grabbiga tjejen rapa upp diverse klyschor, helt utan distans, man ska bara beundra dem är det meningen. Well. Jag beundrar inte dem! Jag håller med mamma Schulman, det är fan pinsamt att bygga ett liv eller en karriär eller en identitet på att blogga. "Vänta lite nu, är det inte just det som du själv gör?" kanske den kritiske Annika Flynner-läsaren undrar. Sanningen är: nej, det är det verkligen inte. "Okej då", fortsätter den kritiske AF-läsaren, "då måste du vara avundsjuk på Axel Björklund eftersom han också är en ung skribent som i grund och botten är en hiphop-taliban men som släppts in på DN Kultur?". Hm. Ja, det ligger väl ett visst mått av avundsjuka där. Jag hade gärna... men vänta nu, det hade jag fan inte alls! Jag hade hellre dött än att göra ett knäck på the Schulmans. Jag uppskattar Axel Björklund - som hiphopkritiker och Quote-redaktör (han har gett mig jobb). Och jag förstår att han måste betala sommarhyran som alla andra. Men en stjärnögd artikel om tre bloggande släktingar? Are you for real??? Och de säger att kvällstidningarna har nyhetstorka!

PS i min familj är det sex personer som bloggar. Det är inte heller ett scoop.

it happened one night + lite annat

image125
På Greyhound-bussen. Clark Gable låtsas sova. Claudette Colbert besväras av hans arm.

image126
Clark Gable demonstrerar de olika liftartummestilarna, medan Claudette Colbert ligger som en katt på ett staket och ser på.

Natten innan jag skulle resa bort tänkte jag se tio minuter på en film som jag spelat in från TV, bara innan jag somnade sådär. Men jag kunde inte sluta titta, det var så himla bra, så det slutade med att jag gick och lade mig vid två trots att jag skulle upp fett tidigt på morgonen. Men det gjorde ingenting. It happened one night! Vilken underbar film! Jag missade den när Cinemateket visade den förra året, men som tur är hade SVT den goda smaken att visa den som matiné förra veckan. Alla som har det minsta intresse för romcoms måste se den. Den brukar räknas som den första screwballfilmen, och visst, den handlar ju om en man och en kvinna som gnabbar för att sedan inse att de älskar varandra. Men samtidigt är det inte renodlad screwball, det är ändå mer känslor än oneliners, och Frank Capra som regisserade kan liksom aldrig bli helt distanserad och bitande ironisk. Han har så himla mycket... vad ska man säga, "hjärta", det låter fånigt men det är så det är. Så mycket humanism och sentimentalitet, det är all out, skamlöst. Jag tillhör ju dem som fäller en tår i slutet av "It's a wonderful life", när James Stewart återförenas med sin älskade fru, men jag förstår om man hellre himlar på ögonen i såna ögonblick. Den naivt människoälskande Frank Capra visade sig i "It happened one night" främst i en scen på bussen, där några börjar sjunga och allt fler stämmer in, till och med en gammal jude med långt skägg, ingen rasism, alla känner gemenskap. 1930-talets fattigdom och desperation finns hela tiden i bakgrunden, outtalat, mellan raderna. Det är det som skänker scenen (och i viss mån, hela filmen) en speciell dynamik. Hela filmen är full av såna där charmiga, varma ögonblick. De kyska sängkammarscenerna är också väldigt bra, och slutet är ett fantastiskt litet utropstecken. Riktigt bra film.

Hur som helst. Jag har varit borta i en vecka, bland annat här:
image129
Och vad kan jag säga, jag älskar den svenska sommaren. Även om jag blir allergisk och snuvig, hatar insekter och får kalla kårar av ordet utedass. Men anyway. Naturen, det är the shit. Och det är inte bara jag som tycker det:
image130
Det här är en skiva som jag lyssnat en hel del på den senaste tiden. Det är en del av det massiva revisionsarbete som pågår just nu - jag omvärderar allt, låter principer falla, ger upp all stolthet. För inte så länge sen hade det varit otänkbart för mig att lyssna på Chick Corea, fusionfiluren som gick och blev scientolog, Miles Davis keffaste klaviaturspelare någonsin. Men allt kan hända these days, och jag diggar det om inte hypnotiska så åtminstone sugande intensiva groovet på den första Return to Forever-skivan. De andra har jag inte lyssnat på - än. Men jag väntar gärna med riddarplattan "Romantic warrior". Fast den dagen kanske kommer också, inget kan uteslutas, det är det som är det sjuka! När jag var i Stockholm så gick jag på Tintinutställningen på Sjöhistoriska Muséet. Trevligt trevligt. Jag motstod frestelsen att köpa "Faraos cigarrer" och "Blå lotus" i shopen - men bara för att jag tänkte att jag säkerligen kan låna dem på bibblan. Med andra ord: fritt fram för att läsa Tintin! Och varför inte? Men ändå: jag ser en tendens hos mig själv, att jag slutar skämmas. Det är det som händer i takt med att man blir äldre. Det är det värsta med att bli vuxen - man tycker allting är lugnt, man slutar skämmas. Jag omvärderar allting från fantasy till fusion, och jag vet att det är en persons fel: Hayao Miyazaki. Hade det inte varit för hans underbara filmer så hade jag kunnat gå omkring och bombsäkert dissa såväl tecknade filmer som övernaturlig fiktion i all oändlighet. Men nej. Han var tvungen att komma knackande på min dörr med "Spirited away" och fem år senare sitter jag här och spelar Zelda. Fy fan. Men det är gött! Men det är konstigt. Jag har slutat skämmas.

Apropå spela så har jag ägnat stor del av den senaste veckan till att lösa sudoku (sUdOkU!) i DN och SvD. Kul, visst - en blandning av Rubiks kub, patiens, memory och schack (men inte särskilt likt korsord)! - men samtidigt har det varit frustrerande, för jag har insett hur svårt det kan vara med sudoku. Både SvD och DN kör med en "lätt" och en "svår" soduko varje dag, och den lätta är en baggis, men den svåra är fan omöjlig! Och det är jobbigt, för man känner sig fett smart när man löst den lätta sudokun, men när man sen tar sig an den andra, well, that's a different animal. Så man sliter sig i håret och muttrar och gör lite anteckningar vid sidan om, sen blir det fel ändå, sen ger man upp, och sen känner man sig inte så smart längre. Så jag tänkte att jag ska vara lite schysst med Wu-Tang-sudokut: här är en lättare variant, som faktiskt går att lösa.
image131

sommarpyssel: wu-tang clan-sudoku

image123
Spara bilden, skriv ut den & pyssla! It's all mathematics! Allah mathematics!

Sudoku består av nio siffror. Wu-Tang består av nio medlemmar. Så varför inte göra ett sudoku som består av Wu-medlemmar istället för siffror? Det är sånt man tänker på när man har tråkigt på jobbet, och snart var jag i full gång med att komponera mitt första sudoku. Det var svårare än jag trodde, man måste verkligen ha ett system för att allt ska bli rätt - alla medlemmar ska få plats i samtliga vågrätta rader, lodrätta rader och feta kvadrater. Men till slut, efter två havererade försök och många svettpärlor i pannan, lyckades jag. (Det var först efteråt som jag kom på att jag hade kunnat ta ett färdigt sudoku och bara ersätta varje siffra med en klanmedlem...)

Så varsågoda. Den som har löst sudokut först får gärna höra av sig med en kommentar. Själv ska jag på semester nu, kommer tillbaka nästa lördag, så ni får stå ut med digital tystnad tills dess. Ett tips är att lyssna på Hueys debutalbum "Notebook paper", finfin snällcrunk som kom för en månad sen.

Jag måste passa på att rangordna mina favoriter i Wu-Tang Clan:
1. Ol' Dirty Bastard
2. GZA
3. Ghostface Killah
4. RZA
5. Raekwon
6. Inspectah Deck
7. Masta Killa
8. Method Man
9. U-God

sommarmusik, del 3: aphex twin

image122
När jag fyllde 25 fick jag en hemmagjord "Absolute Aphex Twin" av Petter. Det var en oerhört välkommen present - jag hade tänkt ägna sommarens lediga timmar åt att ladda ner allt som Aphex Twin hade gjort, sålla bort de olyssningsbara 90 procenten och de halvbra 5 procenten och vaska fram en riktig guldsamling till låtar. Jag slapp detta tunga arbete tack vare Petter.

Åh vad Aphex Twin är underbar. Ni undrar kanske varför jag har en bild från Marie Antoinette här? Det är inte bara för att jag såg om den förra helgen och blev påmind om hur fantastisk den är (en film som är en film, bildernas och ljudens triumf över ordens och handlingens!). I scenen där Kirsten Dunst går omkring och är helt knäckt för att Axel von Fersen har stuckit, hon strövar planlöst omkring genom sin vackra trädgård, motvilligt dras hon mot slottet, i den scenen spelas Aphex Twins "Avril 14th". En fantastisk vacker pianolåt som även inleder min "Absolute Aphex Twin". Det var det jag ville ha: Aphex Twins vackra stunder, inte psykbryten på drill'n'bass.

Jag skulle kunna skriva en essä om varje låt på denna bländande cdr. Men jag ska inte göra det, eftersom jag vet att jag har en tendens att bli långrandig. Men jag måste bara säga att: "Xtal" är den typen av låt jag vill inleda en DJ-spelning med. Så. Himla. Grym. Och "Girl/boy song" är genial, en dialog mellan en (synt?-)stråkkvartett och spattiga drum'n'bass-trummor. Två ytterligheter, två personligheter som kolliderar på ett ljvuligt sätt. En pojke och en flicka. Vem är den vackra och finstämda? Vem är den explosiva och vräkiga? Det får man som lyssnare luska ut själv, Aphex Twin duckar könsstereotyperna. Framförallt är det givetvis en otrolig låt. Har inte Doves snott ackorden till "The Cedar Room" rakt av härifrån förresten?

Ni ska få låtlistan. "Windowlicker", en av 90-talets tio bästa singlar, finns inte med, men det är för att Petter visste att jag redan hade den.
1. Avril 14th
2. Alberto Balsalm
3. Goon guttpas
4. Xtal
5. Kesson Dalef
6. Acrid avid jam shred
7. We are the music makers
8. Girl/boy song
9. On
10. Donkey Rhubarb
11. Jynweythek ylon
12. Vordhosbann
13. Heliosphan
14. 4
15. Meltphace 6
16. Nanou 2
17. (okänd halvminutslåt som Petter inte behagat skriva ut titeln på)

Jag vet, crazy ass låttitlar. Klandra mig inte om jag stavat fel någonstans.

the game på KB

image121
Man får ta ansvar för sin ungdom. Det är vårdslöst att missa sina chanser att leva här och nu och känna att man är en del av sin samtid. Därför hade jag inte råd att inte gå på The Game-konserten igår, fastän biljetten var dyrare än någon annan konsert jag varit på. The Game är en av världens typ fem bästa hiphopartister som debuterat på 2000-talet, så jag hade liksom inget val. Men jag fattar inte hur de på KB tänkte - 400 spänn, hur många fans tror de att The Game har i Malmö? Förmodligen en hel del kids i Rosengård, men jag vete fan om de har råd att punga ut med 400 spänn för en konsert. Men men. Rapsuperstjärnor är givetvis inte hur billiga som helst.

Förband var Ricky, Sveriges R&B-stolthet. Lite sorgligt, det är ju alltid så otacksamt att vara förband till en megaartist, och publiken ville ha hård gangstarap, inte en svensk kille som dyrkar R&B och sjunger och dansar så fint som han bara kan. Innan han spelade sin sista låt sa han till DAT-DJ:n "okej, hoppa över fyran och gå direkt till femman", det kändes så sorgligt. Speciellt med tanke på att han var rätt bra. Jag gillar Ricky.

Men The Game alltså. Han väntade givetvis aslänge, sen kom DJ Cristal (!) och värmde upp genom att spela ett potpurri av hiphophits, det var gött och funkade. Sen gjorde Game entré med snusnäsduk som dolde halva ansiktet, ganska gulligt, den var svart och hade dödskallar, som en sjuåring som leker vilda västern-bankrån. En del arier i publiken drog också upp sina bandanas upp över näsan men de såg inte särskilt hotfulla ut. Hur som helst, det var en helt okej konsert, The Game har vad som i konsertrecensionslingo brukar kallas för "närvaro", han var om inte glad så åtminstone hyfsat munter. Och mer kan man kanske inte begära av en kille från Compton som blivit skjuten fem gånger och byggt sin karriär på det.

Men ett ord hakade sig fast i mig under konsertens gång: mansriter. The Games artistiska persona är av den typen som förväntas av honom. Hans texter handlar (oftast) om sånt som förväntas av honom. På konserten gjorde han sånt som förväntas av honom - han bjöd upp en massa tjejer på scenen och sjöng "Wouldn't get far" för dem (en låt som delvis hyllar men framförallt dissar rapgroupies), han spände musklerna och vrålade ut sin ilska mot sina "fiender" (dvs fick publiken att skandera "fuck Fifty"), han avslutade genom att halsa en hel flaska Cointreau, glatt påhejad av killarna i publiken och kompisarna på scenen. (Eller någon annan rödfärgad booze. Vad fan vet jag om sprit. Men det var ingen Olde English-i-papperspåse.) Sen torkade han käften med en handduk och gick av scenen för att inte komma tillbaka. Han tittade inte på publiken då. Han tittade inte på någonting. Hans ögon sa typ "jahapp, så var det avklarat". Mansriten genomförd. Mission accomplished.

Att som The Game göra en konsert är som att ställa frågan "är jag en man?" och, efter att ha utfört en del förutbestämda uppgifter och fått publikens godkännande, få svaret "ja, jag är en man". Kanske är det så med rockkonserter över huvud taget, men jag har aldrig varit på någon konsert tidigare där det varit såhär tydligt. Jämför till exempel med Little Brother, som jag såg i våras. Snälla killar utan pengar och utan jag-är-hårdast-i-världen-texter (och utan produktioner av Scott Storch, Just Blaze, Cool & Dre, Kanye West, Dr Dre, Timbaland...). De har inte lika mycket att leva upp till. Å andra sidan måste det sägas att just detta kraftfält av behov av manlig bekräftelse som omger den tatuerade hunken The Game faktiskt bidrar till att man fascineras av honom. Det unika med hans musik är ju att han aldrig lyckas dölja hur starkt betydelsen av manliga idoler är för honom. Han växte upp utan sin pappa - istället hade han sin älskade gangstarapmusik, och historien om hans karriär är ju egentligen historien om att hitta en "pappa" i Dr Dre, bara för att sedan förlora honom (på grund av bråket med Fifty). Så all den där bitterheten, all aggressivitet... den är nog ganska heartfelt egentligen. Men att den kanaliseras på ett klyschigt machosätt (100% ilska, 0% ödmjukhet) är ändå sorgligt. Fast vem är jag att anklaga en kille som växt upp i ghettot för att sakna en genusanalys?

OK hur som helst: konserten var bra men jävligt kort. Inte ens en timme, och inga extranummer. Han spelade inte "Hate it or love it", "Why you hate the game", "One night" eller "The Remedy". Mina favoritlåtar. Men han spelade "Let's ride" och "Too much", så det var ändå rätt gött.

jazz och rasism

Jag var på Köpenhamns jazzfestival i fredags. Det var trevligt. Att gå dit var ett led i mitt sluta-ha-så-mycket-aggressioner-mot-Danmark-program. Det är ju så lätt att hata danskar, tänka att alla har samma gener som Pia Kjersgaard, men det är ju inte särskilt försvarbart egentligen. Hur som helst så är jag på rätt väg. Många konserter på festivalen var lite för dyra - synd, för jag hade gärna sett Jóhann Jóhannsson - men det blev bra ändå, för vi hamnade på ett supermysigt litet jazzhak på en bakgata där en dansk kvartett spelade hygglig bruks-bop. De spelade bland annat en tango i jazztappning, jag vet inte om det är vanligt, men det var hur som helst otroligt vackert. Gruppen bestod av en saxofonist, en gitarrist, en basist och en trummis - ingen pianist alltså, men det gjorde inget. Det kan faktiskt vara en frihet för grupper att inte ha det där trygga pianot som hela tiden finns i bakgrunden och förtydligar vilket ackord som gäller för stunden. Gerry Mulligan och Chet Baker hade en pianolös kvartett på 50-talet, all harmonik fick de stå för själva, vilket gjorde allting väldigt rått på något sätt, men ändå fint.

Och jag ska säga det här och nu: jag hatar pianotrios. Jazzpianot är underbart som soloinstrument eller i en grupp med blåsare, och en vokalist låter jättebra med en pianotrio, men att endast lyssna på en pianotrio? Fan vad tråkigt. Det blir så kallt, kalt, obehagligt tomt. Det är en kliché som är sann att blåsare skapar värme i musik. I northern soul-inspirerad indiepop behövs de inte. I jazz behövs de. Keith Jarrett har en enormt hyllad pianotrio sen ett antal år tillbaka, med Jack de Johnette och en kille till som spelar bas. Jag såg en live-DVD med dem för ett tag sen och slogs av hur det visuella passade musiken: man såg bara dessa tre jazzmän och en totalsvart bakgrund. Som om de spelade ute i kosmos. Och inte in a good a way, man känner bara en outhärdlig kyla och hårdhet. Klink klink. Boom boom. Fy fan.


BRASKLAPP: älskar Bill Evans trio med Scott La Faro och Paul Motian. Den musiken är mjuk och flytande. Fast det är samtidigt sorgligt att alla tre är vita, de skivorna är dokument från sluteskedet av eran då det rådde apartheid i musikbranschen. Miles Davis spelade i och för sig med vita musiker ända från slutet av 40-talet. Då och då alltså. Bill Evans spelade på Miles "Kind of blue"-skiva. Sen kickade Miles honom. Och då gick Bill Evans tillbaka till en trygg vit trio.

hästar

image120
Jag har insett mer och mer hur mycket jag älskar hästar. De vackraste djuren. Vore det inte gött att kunna rida? Hur går det till, är det dyrt? Är det försent nu, är jag för gammal? Skulle de på ridklubben tro att jag var någon sorts pederast? Men my aim is true, jag vill bara dundra fram över underbara ängar på ryggen på en fin häst. Är det för mycket begärt?

På senare tid har jag börjat få känsla för de här klassiska frihetsverktygen. Jag har exempelvis alltid hatat båtar, haft panisk skräck för att befinna mig ute på havet, men efter Sicilien släppte det. Jag blev hög på att vara så nära medelhavet hela tiden. Att ta en tur på en segelbåt, bara över en dag alltså, är inte det bästa livet? Och samma sak med att rida. Och får man inte en grym rygg av det också, bra hållning osv? Jag hatar att jag har en keff hållning. Det är så ovärdigt. Att komma ridandes på en ståtlig häst, det är värdighet det.

PLU style

Även denna sommar tvingas mina liljehänder slita i en mataffär. Förra året var det ICA i Lund, nu är det Coop i Malmö, kärnan är densamma: arbetets enda behållning är PLU-koderna som man efterhand lär sig utantill. Till min stora sorg visar det sig att koden för citroner - förra årets stora favorit, för er som minns - är annorlunda på Coop. Annars är det mesta sig likt. Den kod jag gillar bäst är den som tillhör päronen: 4488. Så logisk och vacker. Annars måste jag säga att jag är lite svag för croissanterna - 696 - en lite spetsig och pikant men ändå elegant kod, 6 och 9 är ju siffror som har både vackra bågar och vassa uddar. Vitkål har koden 3050, vilket också känns passande. 30 och 50, stora mäktiga tal (alla jämna tiotal har ju en sorts automatisk auktoritet), inte snyggt eller djupt på något sätt, men passande för en fet vitkål som kommer rullande som ett bowlingklot genom kassan. Lime har en kod jag gillar, 2948. Det är liksom först ett stort intervall (2 och 9) som sedan smalnar av (det är inte alls lika långt mellan 4 och 8), man kan jämföra med musik: en melodi som går från C upp till G, och sen ner till E och upp till F. Ytterst sofistikerat. Men passar det för lime? Ja, jag tror det. Lime är ju, trots att det har blivit hyfsat folkligt på senare år, fortfarande något av en lyx. Att man säljer det styckevis istället för att ha ett kilopris (detsamma gäller för avocado och ananas) säger ju ändå något.

Ah matematik. Som jag älskar det. Dessa siffror och dessa mystiska formler. Häromdagen skrev Gabriella Håkansson en lättsam liten artikel om människans förhållande till numerologi genom historien, apropå att det var den 7/7 -07. Pinsamt nog missade hon hela grejen med "Two sevens clash", Joe Gibbs rastafari-inspirerade lögn som gick ut på att världen skulle gå under 7/7 1977. Det är så man får en hit i Jamaica: man sjunger lite om "Marcus Garvey prophesizes" och styr upp en svängig allsångsrefräng. Det funkade, they bought it som Woody Allens karaktär i "Play it again Sam" hade sagt, och en viss grupp vid namn The Clash tog sitt namn från den här låten (som alltså heter "Two sevens clash"). Men att DN Kultur inte kan sin rootsreggae är liksom "åh fan".

scoop

image119
Ha. Jag läste nyss recensionen av nyutgåvan av Nabokovs "Lolita" från gårdagens (?) DN Kultur, och nu ser jag den här bilden. Woody alltså. Jag tror att han är kär, besatt, och vem kan blame him? Det vore trevligt om det vore så att Scarlett Johansson vore en ny Diane Keaton eller Mia Farrow. Men det är inte så, för han har inte en privat relation med henne som han hade med dem, den dynamik som uppstår mellan regissör och skådespelerska (och en sådan dynamik finns faktiskt mellan Woody och Scarlett) kommer från något annat. Något som inte är lika vackert som kärlek och ömsesidighet.

Woody går allt djupare in i sin ålderdom. Scarlett går allt djupare in i sin ungdom. Har ni sett den kanadensiska filmen "De barbariska invasionerna"? I slutet dör en gammal man, och det sista som rusar genom hans medvetande är minnet av en film han såg som ung, en scen där den snygga blonda stjärnan lyckligt vadar ut i vattenbrynet, och hon drar upp kjolen lite (lite!) så att man ser hennes knän. Jag kommer att tänka på det när jag tänker på Woody och Scarlett. För honom blir hon ljuvligt oåtkomlig, helig.

Jag såg "Scoop" häromdagen och den var faktiskt inte alls dålig. Petter tycker att "Match point" är den sämsta film som någonsin gjorts, men även om den filmen hade lite träig dialog så måste jag faktiskt applådera Woodys comeback till kreativt självförtroende: jag måste inte bara göra fåniga komedier, jag kan faktiskt mer än så, jag bryr mig jättemycket om moraliska dilemman, jag kan faktiskt ge mig på att göra film om sånt igen. Så rent symboliskt kändes "Match point" viktig (även om Woody börjat bli allvarlig redan i "Melinda och Melinda"). Men jag tror att jag uppskattade "Scoop" mer. Den var klassiskt Woody.

Liksom "Morden i Midsomer" (se Carolines artikel i Rodeo) utspelar sig den typiska Woody Allen-filmen i en nutid som är alldeles för anakronistisk för att det ska bli trovärdigt. Bara en sån grej som att Woodys rollfigur i "Scoop" är en kringresande trollkarl... vad är det för yrke? Finns de ens? Men Wody gillar trollkonster, han gillar att tänka att man ser på film som han själv såg film som barn, magiska matinéer. Trollkarlar finns både "Jadeskorpionens förbannelse" (underskattad!) och "Skuggor och dimma", och småtrevligt övernaturliga inslag var en av huvudingredienserna i såväl "Kairos röda ros" som "Alice". Men inte bara det... i "Scoop" härjar en seriemördare i London, en mystisk figur som alltid lämnar ett tarot-kort vid sina lik. Vad är det här, Agatha Christie? Arthur Conan Doyle? Och det ska föreställa nutid! Men missförstå mig inte, det är inte något negativt. Det är Woody-land, en plats som är trevlig att besöka då och då, det är skönt att allt är som vanligt. Faktiskt.

Men det som gör starkast intryck på mig med de senaste tio årens Woody Allen-filmer är hur han mellan raderna hela tiden bearbetar sin livs stora sorg: att han inte har någon kontakt med sin och Mia Farrows son, hans enda biologiska barn. I "Harry bit för bit" kidnappade han sin son från en jobbig dagisfröken, i (den annars usla) "Hollywood ending" träffar han sin vuxna hårdrockarson och förlikas med att de är olika, det viktiga är att de har kontakt (snyft!), och i "Melinda och Melinda" ansöker Melinda om rätten att träffa sina barn - och får nej. Hon ser förstörd ut. Det är filmens bästa scen. I "Scoop" bjuder Woody Scarlett Johansson på middag och säger till henne typ "you're like the child I never had", pratar om att han hade en kvinna en gång men att det inte funkade... nu är han ensam.

Det är det som är grejen. Jag tror inte att Scarlett Johansson bara är sexobjekt för Woody, jag tror det också handlar om att träffa en ung begåvad person och liksom få sola sig i den personens aura. Det hade han fått göra om han hade träffat sin son (som har sensationellt högt IQ), men det kan han inte, det är ett behov som inte blir tillfredställt. Scarlett är ett substitut. Jag säger inte att han enbart ser henne som sin dotter, men han tycker om att leka med tanken att hon skulle kunna vara hans dotter (det är den lögnen hela filmen bygger på). Med det sagt: jag gillar inte riktigt att han är så patronizing och inleder alla sina repliker i filmen med "sweetheart" eller "darling", det blir liksom klappa-på-huvudet på ett ganska osoft sätt.

Woody alltså. Fan, förlåt att jag skriver så långt. Jag ska bjussa på filmens bästa replikskifte:
- I am a christian... and you?
- Me? I was born jewish, but later in my life I converted to narcissism.

jag rear ut min cred, allt ska bort

En kompis sa att han uppskattade mitt ELO-inlägg för att jag där erkände att jag inte hade någon koll på ELO. Jag kanske borde fortsätta med den stilen. Ärligt, hur ovanligt är det inte med ödmjuk musikrapportering? Det är så lätt för en musikjournalist att ge sken av att kunna en massa, när skribenten egentligen bara har köpt en samlingsskiva och läst liner notesen, alternativt laddat ner en låt och läst om artisten på wikipedia. Men egentligen vet man inte så mycket, man har inte hört alla skivor, man har inte läst självbiografin, osv. Grejen är att man inte behöver veta allting om en artist eller en genre för att skriva en bra och intressant recension, men recensenter tänker i allmänhet inte så. Recensenter är rädda. Vad händer om man sänker garden, erkänner att man inte kan lika mycket om hyphy som om shaffel, sätter sin trovärdighet och coolhet på spel? Någon annan dryg jävel kan komma och ta platsen som den som vet bäst. Och få uppskattning för det. För det uppskattas. Det handlar om makt, cred, den falska objektivitetens fåfänga.

För över 2000 år sen kom Sokrates på att han var smartare än alla andra self-proclaimed visa män eftersom han visste om att han inte visste någonting. Med andra ord: ödmjukhet och intelligens går hand i hand. Men det finns en annan skola, som säger att intelligens inte har något behov av att vara ödmjuk. Den aggressiva, stöddiga macho-intelligensen. Den inlärda kunskapen. Den äldre manliga professorns maktmedel, och också mannens maktmedel över kvinnan (som inte fick plugga på universitet). Det är ju väldigt praktiskt: om man bestämmer sig för att inlärda fakta är kunskap som ska värderas högt, blir ju människor som har den kunskapen mäktigare än de som inte har det.

OK förlåt om jag blir carried away, men ni fattar. Kommer ni ihåg tidningen Pop, "vi skapade ett monster" och allt det där, Andres Lokkos 30-årskris och hans dåliga samvete för att han varit så dryg? Lokko kan ju fortfarande vara rätt dryg men han gjorde i alla fall lite självrannsakan, vilket är mer än vad man kan säga om de flesta musikjournalister. Ingen har någon kritik mot den keffa pseudo-allvetande retoriken. Så låt mig säga det: jag vet verkligen inte allt om alla de människor som jag skriver om här (lite vet jag ju och det ska jag inte sticka under stolen med; falsk ödmjukhet är fan värre än brist på ödmjukhet). Men det är skit samma. Man ser en film/hör en låt/läser en bok, man gillar den, man känner något, formulerar något, det räcker. Det är gött att veta att man inte vet ett skit.

nausicaa of the valley of the wind

image118
"Nausicaa" av Frederic Leighton, sent 1800-tal

Alltså. Vad ska jag ta mig till med min Hayao Miyazaki-love? Det slutar ju inte. Igår kväll såg jag hans första stora film, "Nausicaä of the Valley of the Wind" som kom i början av 80-talet. Hans mest science fiction-inspirerade film, den utspelar sig 1000 år efter apokalypsen... lite armarna i kors hade jag när jag började kolla, "den här filmen kommer i alla fall inte beröra mig" liksom. Ack så fel jag hade. Den var helt underbar. Hur kan man fronta på en ekologisk kvinnlig Jesusgestalt, i en film som förenar "La planète sauvage" med atombombsmetaforer? Intressant också att Miyazaki döpt sin hjältinna efter den grekiska mytologins Nausicaa, kvinnan som Odysseus fick starka känslor för men en fysisk romans utvecklades aldrig, hon förblev orörd och han återvände till sin Penelope. I filmen är Nausicaa också jungfrulik, hon och en kille som heter Asbel har en platonisk thing going on, men det blir aldrig något även om han verkar intresserad. Hon viger sitt liv åt något större, det är nästan läskigt hur helgonlik hon är, men samtidigt hela tiden mänsklig, så man står ut med det. Hon är naiv och kompromisslös.

Och en sak till. Nära döden-scenen i den här filmen toppar till och med den i "Porco Rosso". Nausicaa är i koma, drömmer att hon och hennes (döda) föräldrar rider på hästar över ett fält, hon har blivit ett litet barn igen, och hon säger "jag vill inte hit, jag vill inte åt det här hållet". Och i nästa klipp ser man, ur hennes perspektiv, händer sträcka sig mot henne, det är subjektivt: man ser inte människorna, bara deras oproportionerligt stora händer. Det är otroligt bra. Miyazaki har sina kännetecken: identifikationen med kvinnor, naturromantik, kärleksbudskap, drömmen om att kunna flyga, en längtan efter mystik, samt att aldrig backa inför verkliga känslor. Allt är värt respekt, och allt finns med i "Nausicaa of the Valley of the Wind".

electric light orchestra

image117
Jeff Lynne embracear De Tre Musketörerna-modet. Gotta love it.

Det har regnat hela dagen. Jag har stannat inne hela dagen förutom en halvtimme då jag gick till mitt lokala postombud för att skicka iväg två feta kuvert med födelsedagspresenter. Då lyssnade jag på ELO:s "A new world record". Vad bra den är. Jag gick utanför dörren, stråkarna i första låten regnade över mig och vädret kändes plötsligt bekvämt. (Dessa stråkar samplades för övrigt av Ison & Fille på deras första låt, den som finns med på samlingen "Den svenska underjorden".)

ELO alltså. Det där soundet som de hade, den där ambitionen, det är något som fortfarande inte blivit annekterat av yngre indiemusiker. ELO är ju liksom 70-tal men varken CBGB's-tuffa, Carpenters-mjuka, Bowie-spännande, folkrock-rena eller Springsteen-vuxna. De är inte ens guilty pleasure som typ Pink Floyd (symfonirocken fick ju en minirevival 2001-2002, minns Doves andra skiva). Jeff Lynne skilde sig från alla andra, han var inte en del av sin samtid, han var så bottenlöst förälskad i musiken från tiden då "rock" inte betydde "bar överkropp" utan "låtar för ungdomar som spelas på radio". Han var så fokuserad i sin nostalgi för Lieber & Stoller och Beatles, det finns något nästan modernt i det, att det var så meta. Så medvetet och konsekvent. Som Chromeo älskar 80-talet älskade Jeff Lynne 60-talet (innan 1968). Och ur den stenhårda övertygelsen kom fantastiska låtar: "Telephone line", "Living thing", "Tightrope", "Do ya", "Shangri-La". Att göra såna låtar (med ett sånt sound) 1977 är som att lajva. Att leva i en låtsasvärld. Att vägra lämna barndomen, faktiskt. Hör bara på namnet: "Electric Light Orchestra". Det är sånt som man hittar på som elvaåring och tycket låter skitfett. Men för Jeff Lynne var det självklart. Jag måste säga att jag gillar honom.

NOTA BENE: undertecknad är ingen ELO-expert, samtliga ovanstående slutsatser baseras på det lilla jag hört med dem. Har bara "A new world record" och "Out of the blue". Fast ärligt, behöver man mer? Jag vill inte höra 80-talets ELO och få mina drömmar söndersmulade. Jag vill ha det så här. Jag bestämmer att det är så här.

sommarmusik, del 2: westbound-funken

image115
På en förfest i lördags flippade jag ut när iPod-DJ:n satte på "Ecstasy" med Ohio Players. Shit vad bra den är! Åh funken, den rena funken, det råa svänget, så vackert det är! Så ståtligt och ostoppbart! Många av er har nog hört "Ecstasy" utan att veta om det; den samplades i "Brooklyn's finest" på Jay-Z:s första skiva. Ni vet den låten som Biggie är med på. Som givetvis är fantastisk, men "Ecstasy" är makalös in its own right. GUD vad bra den är!

"Ecstasy" gavs ut på lilla Westbound Records innan Ohio Players bytte skivbolag i mitten av 70-talet och fick megahits som "Love rollercoaster" och "Hollywood swinging". Som givetvis är tusen gånger tråkigare och sämre. Funkadelic gjorde exakt samma resa - innan "One nation under a groove" och allt det där låg de på Westbound och gav ut mästerverk som "I'll bet you" och "Cosmic slop". Och framförallt "Standing on the verge of getting it on", ett riktigt monster till funkburgare. Den låten är också helt fantastisk.

Apropå funk skriver jag om en bra skiva i nya Nöjesguiden, Sa-Ras "The Hollywood Recordnings". http://www.nojesguiden.se/musik/14445 för de som inte läser papperstidningar (hej Petter!).