Den där "Sliding doors". Så är det med mig och den andra Annika. Hon rusade in genom dörren, jag valde att stå kvar utanför. Hon lever ett händelserikt liv, jag lever ett tryggt liv. Kanske avundas hon mig lite, men inte som jag avundas henne. Eller avund schmavund, jag älskar ju henne. Men det är en så stor klyfta mellan att bli citerad i alla stora tidningar och att jobba på ICA, eller plugga. Jag lever ett så tråkigt liv. Min trygghetsnoja lägger ständigt krokben för mig. Jag lever enligt de tre F:en - feghet, förnekelse och förbittring. Jag går en säker död till mötes. Det mest positiva som jag kan säga om den är att den är säker.

Så ryck upp dig då. Skärp dig. Gör vad du vill, who's stopping you? Vad är det du vill förresten?

Äh, jag vet inte. (LÖGN.) Jag vet inte om jag skulle palla att vara frilansjournalist (LÖGN), det är ingen trygghet i det (LÖGN). Vet inte om jag skulle palla att vara musiker heller (LÖGN), fan vad bull att göra 200 spelningar om året i ställen som Ludvika och Osby bara för att några skitungar ska köpa ens skivor (IOFS RÄTT SANT). Att göra film vore kanske kul, men (NU BÖRJAR LÖGNEN) fan vad jobbigt att vara så beroende av ett helt team som måste vara med och ta alla beslut och göra allting, det handlar liksom inte bara om en persons vision och hur denna ska förverkligas. Författare då? Får bli det. När jag är gammal. Stadgad och trygg. Som en bisyssla. Man måste ju faktiskt ha levt lite så att man har någonting att skriva om...(LÖGN).

OK skit samma. Jag har faktiskt inte en livskris (LÖGN... obs skämt!!), jag har bara inget att skriva om idag så jag tar mig friheten att fläka ut mig lite.

För övrigt missade jag matchen mellan Ghana och Brasilien idag eftersom jag jobbade. Det gick som jag väntat. Fan också. Brasilien är det lag jag hejar minst på, de är minst underdogs, och de spelar inte gudomligt underhållande heller hela tiden, allt det där snacket är bara exotistisk rasism. Jag vet inte vilka jag ska heja på nu. Jag hade önskat att Spanien vann över Frankrike, men så blev det inte heller. Jag skulle vilja heja på Portugal – det har jag gjort tidigare – men jag läste idag deras coach typ gillar Pinochet. Cute. Kanske ska heja på Argentina, men det känns ytligt, har bara sett en halv match med dem, har ingen relation. En sak är dock säker: det finns inget lag som jag hejar mindre på än äckliga jävla bloke-England. Svennis come home!

Kommentera 5
Om ni tror att jag lever ett glassigt kulturarbetarliv så tror ni fel. Jag är dödlig, jag är fattig och just nu jobbar jag på ICA. Det är tufft men allting är en erfarenhet – med det menar jag att allting går att exploatera till romanstoff. (Erfarenhet för erfarenhetens skull är bara bullshit!)

Det finns visserligen värre jobb än att sitta i kassan på ICA. Men det är en monotoni så kompakt och långvarig att den bara kan jämföras med krautrock. Jag känner mig som Hemingways alter ego i "The old man and the sea" – dag och natt med händerna om det jävla repet och smärtan i ryggen, att besegra en best genom tålamod.

Jobbets största förtjänst är att lära sig koderna till frukt och grönsaker. Allt som ska vägas har en fyrasiffrig kod. Jag är sämst i världen på matte och jag hoppade av naturlinjen i gymnasiet efter tre veckor, men siffror och tal har ju onekligen en estetisk dimension. Därför är det kul att kolla på de koder som alla ICA-kassörskor (notera att man inte säger kassörer, det låter konstigt!) i hela Sverige använder sig av och se hur väl de passar ihop med respektive frukt och grönsak. Det är kombinationen av enskilda siffror, och inte själva talen som de bildar, som är intressanta.

Bäst är citron. Den har 4304 vilket för mig är vackert och självklart. Nollan signalerar utrymme och luft och fräschör, och trean är den spetsigaste och syrligaste av alla siffror. Allt är dock inramat av två fyror, som för att påminna om att citron ändå är en vanlig och trygg frukt. Jag blir glad varje gång jag slår in den koden.

Jordgubbar har 4253, vilket kanske inte verkar särskilt speciellt, men när man slår in det så dansar fingrarna bokstavligen över siffertangenterna. Upp och ner, sicksack, lätt och lyckligt. Jordgubbarna är sommar och fest och dans. Koden är därmed kongenial på ett ganska subtilt sätt.

Päron, med sin rika och komplexa smak, har 6319. Det är en häftig kod: alla siffror är olika, endast en av dem är en jämn siffra, och koden börjar på en sexa (helt wild med tanke på att så gott som alla andra koder börjar på en fyra). Det är ett oändligt avstånd därifrån till tråkigheter som 4666 – en passande uddlös och tom kod för gul lök, det svennigaste och tristaste av alla löksorter. Vanliga svenska tomater har 4800, inte så jävla kul det heller (men ändå lite tungt och majestätiskt, som för att signalera tomatens auktoritets och centrala funktion i all mat).

Jag skulle också kunna orera om hur mycket maten (och cigaretterna) man köper säger om ens klasstillhörighet, men jag pallar inte just nu. Har redan gjort det på skunk dessutom. Men man känner sig oundvikligen lite som en sociologiforskare i fält när man sitter bakom kassan i ICA.

För övrigt: jag hoppas att Ghana vinner VM. Tänk om Sverige spelade så kaxigt och dödsföraktande. Så jävla gött att kolla på. Så jävla fint när de vann över USA.

För övrigt 2: jag tycker Erlend Oye är fett överskattad. Service utan TTA är faktiskt ganska deppigt. Det är nu man börjar minnas att de givit ut band som Franke.

För övrigt 3: det säkraste testet för att veta om ett band inte förtjänar ditt intresse är att kolla om David Bowie och/eller David Byrne gillar det. Fy fan för Arcade Fire, TV on the radio och Clap Your Hands Say Yeah. Så jävla tråkig meningslös rock.

Kommentera 12

Cristal vs hiphop

Publicerat i: Allmänt
Det här var ju intressant. Det är såna här nyheter som gör det värt att läsa hiphopsite.com varje vecka.

Man kan ju funderar över exakt hur mycket pengar champagnemärket Cristal har tjänat på att ständigt namedroppas i hiphoplåtar. Det känns som att sedan 1997 så har det konstant varit minst en låt på Billboards topp-10 som hyllat Cristal, varenda vecka. Det är inte omöjligt. Cristal har fått mer shout-outs än Dom Perignon, Hennessey, Remy Martin och Courvoisier tillsammans. De leder i alla fall ligan.

När Louis Rodener, Cristals VD, intevjuades i The Economist nyligen kom hiphopens förhållande till drycken på tal. Men Rodener är inte killen som välkomnar vilka kunder som helst med öppna armar: "We can't FORBID people from buying it. I'm sure Dom Perignon or Krug would be delighted to have their business." Han sa också att allt namedroppande i hiphoplåtar ger Cristal "unwelcome attention". Med andra ord - fuck you alla rappare som rappar om Cristal, det vore skönt om ni kunde lägga av, vi vill inte förknippas med såna som er. Fy fan!

Men det gittiga är att hiphopvärlden inte tar vad som helst. Jay-Z hade tillräckligt mycket stolthet (och var tillräckligt rik) för att kunna gå ut i media och uppmana folk att bojkotta Cristal. Han kallade Rodeners uttalande rasistiskt och sa att han inte längre ska sälja Cristal i klubbarna som han äger eller dricka det privat. Say word!

Förhoppningsvis kommer detta leda till att rappare går tillbaka till att hypa 40's i papperspåsar. Eller kanske är det inget man ska önska, det låter som att jag vill att alla ska vara fattiga och härligt autentinskt ghetto. Fy fan. Skit samma, jag lovar hur som helst att jag hädanefter aldrig mer ska dricka Cristal.
Kommentera 1
Visa fler inlägg