Det är som den där keffa filmen

Den där "Sliding doors". Så är det med mig och den andra Annika. Hon rusade in genom dörren, jag valde att stå kvar utanför. Hon lever ett händelserikt liv, jag lever ett tryggt liv. Kanske avundas hon mig lite, men inte som jag avundas henne. Eller avund schmavund, jag älskar ju henne. Men det är en så stor klyfta mellan att bli citerad i alla stora tidningar och att jobba på ICA, eller plugga. Jag lever ett så tråkigt liv. Min trygghetsnoja lägger ständigt krokben för mig. Jag lever enligt de tre F:en - feghet, förnekelse och förbittring. Jag går en säker död till mötes. Det mest positiva som jag kan säga om den är att den är säker.

Så ryck upp dig då. Skärp dig. Gör vad du vill, who's stopping you? Vad är det du vill förresten?

Äh, jag vet inte. (LÖGN.) Jag vet inte om jag skulle palla att vara frilansjournalist (LÖGN), det är ingen trygghet i det (LÖGN). Vet inte om jag skulle palla att vara musiker heller (LÖGN), fan vad bull att göra 200 spelningar om året i ställen som Ludvika och Osby bara för att några skitungar ska köpa ens skivor (IOFS RÄTT SANT). Att göra film vore kanske kul, men (NU BÖRJAR LÖGNEN) fan vad jobbigt att vara så beroende av ett helt team som måste vara med och ta alla beslut och göra allting, det handlar liksom inte bara om en persons vision och hur denna ska förverkligas. Författare då? Får bli det. När jag är gammal. Stadgad och trygg. Som en bisyssla. Man måste ju faktiskt ha levt lite så att man har någonting att skriva om...(LÖGN).

OK skit samma. Jag har faktiskt inte en livskris (LÖGN... obs skämt!!), jag har bara inget att skriva om idag så jag tar mig friheten att fläka ut mig lite.

För övrigt missade jag matchen mellan Ghana och Brasilien idag eftersom jag jobbade. Det gick som jag väntat. Fan också. Brasilien är det lag jag hejar minst på, de är minst underdogs, och de spelar inte gudomligt underhållande heller hela tiden, allt det där snacket är bara exotistisk rasism. Jag vet inte vilka jag ska heja på nu. Jag hade önskat att Spanien vann över Frankrike, men så blev det inte heller. Jag skulle vilja heja på Portugal – det har jag gjort tidigare – men jag läste idag deras coach typ gillar Pinochet. Cute. Kanske ska heja på Argentina, men det känns ytligt, har bara sett en halv match med dem, har ingen relation. En sak är dock säker: det finns inget lag som jag hejar mindre på än äckliga jävla bloke-England. Svennis come home!


frukt + siffror = poesi

Om ni tror att jag lever ett glassigt kulturarbetarliv så tror ni fel. Jag är dödlig, jag är fattig och just nu jobbar jag på ICA. Det är tufft men allting är en erfarenhet – med det menar jag att allting går att exploatera till romanstoff. (Erfarenhet för erfarenhetens skull är bara bullshit!)

Det finns visserligen värre jobb än att sitta i kassan på ICA. Men det är en monotoni så kompakt och långvarig att den bara kan jämföras med krautrock. Jag känner mig som Hemingways alter ego i "The old man and the sea" – dag och natt med händerna om det jävla repet och smärtan i ryggen, att besegra en best genom tålamod.

Jobbets största förtjänst är att lära sig koderna till frukt och grönsaker. Allt som ska vägas har en fyrasiffrig kod. Jag är sämst i världen på matte och jag hoppade av naturlinjen i gymnasiet efter tre veckor, men siffror och tal har ju onekligen en estetisk dimension. Därför är det kul att kolla på de koder som alla ICA-kassörskor (notera att man inte säger kassörer, det låter konstigt!) i hela Sverige använder sig av och se hur väl de passar ihop med respektive frukt och grönsak. Det är kombinationen av enskilda siffror, och inte själva talen som de bildar, som är intressanta.

Bäst är citron. Den har 4304 vilket för mig är vackert och självklart. Nollan signalerar utrymme och luft och fräschör, och trean är den spetsigaste och syrligaste av alla siffror. Allt är dock inramat av två fyror, som för att påminna om att citron ändå är en vanlig och trygg frukt. Jag blir glad varje gång jag slår in den koden.

Jordgubbar har 4253, vilket kanske inte verkar särskilt speciellt, men när man slår in det så dansar fingrarna bokstavligen över siffertangenterna. Upp och ner, sicksack, lätt och lyckligt. Jordgubbarna är sommar och fest och dans. Koden är därmed kongenial på ett ganska subtilt sätt.

Päron, med sin rika och komplexa smak, har 6319. Det är en häftig kod: alla siffror är olika, endast en av dem är en jämn siffra, och koden börjar på en sexa (helt wild med tanke på att så gott som alla andra koder börjar på en fyra). Det är ett oändligt avstånd därifrån till tråkigheter som 4666 – en passande uddlös och tom kod för gul lök, det svennigaste och tristaste av alla löksorter. Vanliga svenska tomater har 4800, inte så jävla kul det heller (men ändå lite tungt och majestätiskt, som för att signalera tomatens auktoritets och centrala funktion i all mat).

Jag skulle också kunna orera om hur mycket maten (och cigaretterna) man köper säger om ens klasstillhörighet, men jag pallar inte just nu. Har redan gjort det på skunk dessutom. Men man känner sig oundvikligen lite som en sociologiforskare i fält när man sitter bakom kassan i ICA.

För övrigt: jag hoppas att Ghana vinner VM. Tänk om Sverige spelade så kaxigt och dödsföraktande. Så jävla gött att kolla på. Så jävla fint när de vann över USA.

För övrigt 2: jag tycker Erlend Oye är fett överskattad. Service utan TTA är faktiskt ganska deppigt. Det är nu man börjar minnas att de givit ut band som Franke.

För övrigt 3: det säkraste testet för att veta om ett band inte förtjänar ditt intresse är att kolla om David Bowie och/eller David Byrne gillar det. Fy fan för Arcade Fire, TV on the radio och Clap Your Hands Say Yeah. Så jävla tråkig meningslös rock.


Cristal vs hiphop

Det här var ju intressant. Det är såna här nyheter som gör det värt att läsa hiphopsite.com varje vecka.

Man kan ju funderar över exakt hur mycket pengar champagnemärket Cristal har tjänat på att ständigt namedroppas i hiphoplåtar. Det känns som att sedan 1997 så har det konstant varit minst en låt på Billboards topp-10 som hyllat Cristal, varenda vecka. Det är inte omöjligt. Cristal har fått mer shout-outs än Dom Perignon, Hennessey, Remy Martin och Courvoisier tillsammans. De leder i alla fall ligan.

När Louis Rodener, Cristals VD, intevjuades i The Economist nyligen kom hiphopens förhållande till drycken på tal. Men Rodener är inte killen som välkomnar vilka kunder som helst med öppna armar: "We can't FORBID people from buying it. I'm sure Dom Perignon or Krug would be delighted to have their business." Han sa också att allt namedroppande i hiphoplåtar ger Cristal "unwelcome attention". Med andra ord - fuck you alla rappare som rappar om Cristal, det vore skönt om ni kunde lägga av, vi vill inte förknippas med såna som er. Fy fan!

Men det gittiga är att hiphopvärlden inte tar vad som helst. Jay-Z hade tillräckligt mycket stolthet (och var tillräckligt rik) för att kunna gå ut i media och uppmana folk att bojkotta Cristal. Han kallade Rodeners uttalande rasistiskt och sa att han inte längre ska sälja Cristal i klubbarna som han äger eller dricka det privat. Say word!

Förhoppningsvis kommer detta leda till att rappare går tillbaka till att hypa 40's i papperspåsar. Eller kanske är det inget man ska önska, det låter som att jag vill att alla ska vara fattiga och härligt autentinskt ghetto. Fy fan. Skit samma, jag lovar hur som helst att jag hädanefter aldrig mer ska dricka Cristal.

stargate är mer än titeln på en dålig science fiction-film

... det är även namnet på en underskattad R&B-producent.

Jag vet inte mycket om Stargate. Sedan han (hon? De? Förmodligen är det en han) överträffade Angie Stones "No more rain (in this cloud)" med en perfekt remix för sex år sedan har jag ingen aning om vad han haft för sig. Men häromdagen såg jag i liner notesen till Ne-Yo-skivan (något man gör så sällan i dessa mp3-tider) att han har proddat några av de bästa låtarna på den skivan: "So sick" och "Sexy love".

So sick har ni hört så mycket och hört så mycket om att ni är helt sick. Den är fortfarande en grym låt dock. Men Sexy love! Trummaskinen där är genial. Det är en rytm som är som en palindrom. Andra halvan av varje takt är en exakt spegelbild av den förra. Sånt gillar jag. Men det är alltså bara själva beatet, den lilla maskinen. Det är fina mitten-av-nittitalet-syntar och bra melodier också.

Jag hoppas verkligen att Ne-Yo fortsätter på samma spår och att nästa skiva kommer snart och är en ännu mer oklanderlig samling låtar. Han kan bli vår tids Babyface, som ju var sin tids Lionel Richie, som i sin tur var sin tids Smokey Robinson. Och jag hoppas att jag får höra mer av Stargate.



P.S. Arkadien var F-E-T-T även om jag har ett par myggbett. Och jag drack ingen cappuccino, men vafan det gör jag varje dag ändå på mitt systematiska psyksätt.

P.S. 2 Det är inte okej att ha Bobby Gillespie på framsidan av en musiktidning 2006. Tror Sonic att det är okej bara för att killen som intervjuar Bobby är Andres Lokko? Fan, låt Andres ha sin sunkiga britter-som-rockar-fast-med-själ-faiblesse för sig själv, han kan väl skriva en dagbok eller nåt. Sonic är antingen jävligt rädda ("hä hä, om Andres säger det så...") eller också totalt off ("äntligen! Låtom oss stå för att vi älskar fula vita män som gillar knark och boogie") - inget av alternativen ursäktar den här pinsamheten.

la grande illusion

la grande illusion

Jag såg "La grande illusion" igår, fan vad bra den är. Nya vågen nya schmågen, det är Jean Renoir och Marcel Carné som är the shit när det gäller gamla franska filmer. Och Jean Gabin är tio gånger tuffare än Belmondo.

För övrigt ska jag resa bort imorgon - I might even have me a cappuccino, fuck it, I'm goin somewhere nice where no mosquitos at - så om ni inte ser ett inlägg här på en vecka så beror det inte på att jag har slut på idéer.

För övrigt 2: man blev ju besviken på Vapnets nya grejer, men det är faktiskt inte så dåligt när man vant sig vid att de anammat ett konservativt indiesound. Den där låten som spelas på radio har en jättebra refräng. OK jag erkänner, det är den enda nya låten som jag hört.

hollywoods manuskris

Alltså det här är ju inget nytt, jag claimar inte att jag kommit på något som ingen annan gjort.

Men frågan är: vad skall komma EFTER den lågkonjunktur som Hollywoods manus har just nu? Finns det något efter? Ska de fortsätta beta av serietidningshjältar tills de typ når fram till Silver Surfer och Galactus? Ska de fortsätta med remakes tills vi får en ny version av Casablanca eller Psycho? Eller förlåt, den sistnämna HAR det ju faktiskt gjort en meningslös remake av.

Sen finns det ju biopics - i och för sig en genre som har potential att producera intressanta filmer. Men det faller ändå på valet av person som ska porträtteras - det är Johnny Cash och inte Townes van Zandt. Det är Truman Capote och inte JD Salinger (som iofs haft världens mest hemliga/okända liv). Det är Ray Charles och inte Jerry "Swamp Dogg" Williams. Fantasilöst, för att inte säga fegt. De rena framgångssagorna är ju de minst intressanta, även om varenda kändiskarriär har sin share av mörka ögonblick.

Ska det vara så att man är förvisad till amerikansk tv för att få det man vill ha av amerikansk film? Visst älskar jag Sopranos och The Wire. Men vadå, ska detta vara the new world order? Att Hollywood-producenterna utgår från att alla som går på bio är korkade och bara ser en film för att få se lite Brad, lite Scarlett eller lite 50 Cent. Måste allt delas upp i såna filmer och tråkiga "seriösa" saker som Good night and good luck? Note till George Clooney: en film blir inte automatiskt bra eller djup bara för att den har svartvitt foto, långsamt berättartempo eller handlar om något viktigt. Faktiskt.

tristan und isolde

Alltså Wagner - man hatar ju honom instinktivt. Han var öppet antisemit, DW Griffith använde hans "Valkyrian" i sin film "Birth of a nation" när Ku Klux Klan stormar fram, och Hitler stämplade hans verk som "bra tysk kultur". Inte undra på att Woody Allen skämtade "Whenever I hear Wagner, I feel like invading Poland".

Men allt det där bleknar liksom bort när man hör "Tristan und Isolde". Det är musik som är så märklig, mångtydig och vacker att man blir helt blown away. Det är liksom bara en massa melodier som inte bryr sig om att nå fram till någon harmonisk upplösning, allting hänger hela tiden i luften, på väg någonstans... det hänger väl ihop med att han ville skildra romantisk längtan. Hur som helst så låter det grymt.

Speciellt tredje aktens final, liebestod, är makalös. Isolde struntar i allt vad förnuft heter, hon vill dö för att förenas med sin Tristan, och hennes beslutsamhet är som en glödande triumf. Musiken bara skjuter högre och högre upp i luften, extatisk och stolt - det är en kärlek som är lika mäktig som en gud.

Jag har aldrig sett något uppförande av "Tristan und Isolde", eller någon annan riktig opera heller för den delen. Det är ju fett dyrt. Det får bli när jag är medelålders, rik och uttråkad. I can't wait.

årets sommarpratare

Gotta love sommarpratarna alltså. Att bli tillfrågad om man vill göra ett "Sommar"-program är den ultimata statussymbolen, ett tecken på att man är någonting inom kulturlivet. Det finns kanske högre mål i mitt liv, men de är inte många.


Att de flesta "Sommar"-program ofta är rätt tråkiga är en annan sak. Nils Petter Sundgren t.ex. var fett boring. Jonas Hassan Khemeri var dock skitbra, inte minst för att han spelade en massa grym 1994-hiphop. Men det känns i allmänhet som folk inte orkar anstränga sig. De bästa programmen är ofta de minst tippade. Jag är fortfarande ledsen över att jag missade Anita Ekbergs program i fjol.


Anyways, i år finns det i alla fall som vanligt några som jag är nyfiken på och några som känns hopplöst ointressanta (t.ex. Johan Rheborg, fy fan). De som känns roligast är Ayesha, Gellert Tamas, Klas Östergren, Jenny Wilson och Sigrid Rausing. Att Zanyar Adami är med är givetvis fruktansvärt förutsägbart, men jag tror ändå att det kan bli ett bra program. Inte minst är man nyfiken på vilka låtar de ska spela. Undrar vad Mikael Persbrandt kommer att spela - Ulf Lundell?