tre slappa (men fina) playlists

1) Bill Evans



Pianisten Bill Evans var en av de första jazzartister som jag tog till mitt hjärta. Det var lätt att älska honom, för han var jazz men ändå något annat: han hade en intellektuell och introspektiv spelstil, inspirerad av Debussy, Ravel och Satie och skapade en impressionistisk jazz med drömska, vackra ackord - sånt talade till mig. Hans skiva "Conversations with myself" var en av de första jazzskivor jag köpte, och just det som jag tyckte var coolt och speciellt med den - Bill Evans spelar solo men tre gånger på varje låt med hjälp av överdubbningsteknik, så långt från live man kan komma - var det som gett den en tveksam status bland sanna jazzkatter. Men jag älskade den ångestfyllda "NYC's no lark" som är med på den skivan, och jag älskade "Peace piece" som Bo Widerberg hade med i "Kärlek 65", och jag har lyssnat mycket på de inspelningar som Bill Evans gjorde tillsammans med basisten Scott LaFaro och trummisen Paul Motian i början av 60-talet. Sedan dog Scott LaFaro, i en bilolycka tror jag, och Bill Evans blev aldrig riktigt densamma, men spelade fortfarande grymt. Igår vaknade jag på morgonen och det var vår i luften och jag var tvungen att sätta mig ner och göra
en playlist med 100 asbra Bill Evans-låtar. Mitt fokus ligger på hans ballader - det är inte sväng jag är ute efter när jag lyssnar på Bill Evans.

PS här är ett fun fact som jag inte vet vad jag ska göra av: i slutet av 70-talet ägde Bill Evans tillsammans med Woody Allens ständige producent Charles H. Joffe en häst som hette Annie Hall.

2. Steely Dan



Jag har länge velat bli en Steely Dan-lyssnare (jag försökte hypa dem för andra och för mig själv i ett blogginlägg för några år sedan), för de är på pappret den perfekta gruppen för mig (välkomponerade låtar, fina ackordföljder, ett antirockigt sound) men det har aldrig riktigt lossnat (även om jag diggat "Dirty work", "Kid Charlemagne" och flera låtar på "Aja"). Tills nu i helgen. Min vän Petter sa att han lyssnade väldigt mycket på duons album "Gaucho", det sista de gjorde innan de splittrades 1980 (de återförenades 20 år senare). Så då lyssnade jag också på det och - tyckte det lät asbra. Jag satte ihop en playlist med Steely Dans skivor från 1974 års "Pretzel Logic" till 1982 års Donald Fagen-soloalbum "The Nightfly", som jag tycker får räknas till denna streak of fantastisk välproducerad jazzrock-vuxenpop, men det kändes taskigt att utelämna gruppens två första album så jag slängde in dem efter ett tag också. Det är nämligen utvecklingen från album till album som gör Steely Dan så fascinerande - från hyfsat traditionell rockgrupp med förkärlek för jazziga ackord till att bli mer och mer upplösta som grupp (snart återstod bara Donald Fagen och Walter Becker och ett system av att hyra in de bästa studiomusikerna) och mer och mer jazzorienterade. Det är gulligt hur de på "Pretzel Logic" gör en låt om Charlie Parker, gör en cover på en av Duke Ellingtons första singlar och dessutom baserar "Rikki don't lose that number" på Horace Silvers "Song for my father" - de är så uppenbart fans, storögda jazzfans. Sedan blir jazzen en mer och mer integrerad del av deras musik, för att kulminera i de fantastiska solona på "Aja". "Gaucho" är mer rak och poppig, och de är mer slicka än någonsin tidigare. Det är miljonärsmusik, kokainstinn musik, dekadent äga-ett-mansion-i-Hollywood-musik. Det finns ingen ångest i dessa låtar, med kryptiska eller ironiska texter, inget är på riktigt. Men det låter bra, det är smootha grooves som får en att le. Jag lyssnade igenom hela playlisten från början till slut i söndags, samtidigt som jag tvättade och strök skjortor, och det var en jädrigt mysigt söndag.

3. Burials "tredje album"



Hjälp, ännu en playlist?? Ok ta det lugnt, denna playlist är inte 100 låtar lång, inte heller 70, inte ens 20. Den är lika lång som ett normalt album. Och ett normalt album är just vad jag hade i åtanke när jag satte ihop de EP:s som Burial släppt efter mästerverket "Untrue" till en playlist som fått sitt namn efter dessa tre EP:s: Street Halo / Kindred / Truant / Rough Sleeper. De släpptes 2011, 2012 och 2013 och jag tycker nog att man kan se dem som en trilogi - hur som helst låter de väldigt bra efter varandra. Burial kan knappast säga göra post-dubstep längre, mer en sorts djupt sorgsen techno som endast spöken och gastar kan dansa till. Jag älskar det. Och jag älskar att fantisera ihop album med hjälp av Spotify-spellistor, till exempel gjorde jag en gång i tiden en alternativ uppföljare till Wu-Tang Clans debutalbum, bestående av låtar från de fem soloalbum som gruppmedlemmarna spelade in 1994-1996 och som givetvis blev ett bättre album än hybrisdubbelburgaren "Wu-Tang Forever" från 1997 (och även den bantade jag ner till ett rätt bra album av normallängd, i en annan playlist). Men det är en annan historia.

Stor - Sherekhan XIII



Det har nu gått hela fyra år sedan rapparen Stor släppte sitt fina mixtape Nya Skolans Ledare som gav honom en buzz som ledde till ett skivkontrakt med Redline. Förväntningarna på storbolagsdebuten har skruvats upp till hopplösa nivåer, och blir sjukt nog infriade – detta är den triumf som Ayla-kollektivet fått alla hiphopfans att drömma om ända sedan Mohammed Alis Processen. Ayla-rapparna lyser med sin frånvaro, men i övrigt finns inget att anmärka på denna förbluffande starka samling låtar, och guldbegåvningen Linda Pira är med på två låtar. Ultraproffsiga The Salazar Brothers bankar fram ett sound som låter traditionellt och fräscht på samma gång, och Stor glöder när han rappar om allt från sex, klubbkvällar och förortsstolthet och till föräldrarelationer, ekonomisk frustration och söndagsångest. Sherekhan XIII är fläckfri, en modern klassiker inom svensk hiphop.

BETYG: 6/6 (från
Nöjesguiden)

Andrew Wyatt - Descender



När man tänker på gruppen Miike Snow tänker man ofta ”producentduon Bloodshy & Avant och en kille i skägg som sjunger”. Andrew Wyatt har haft rollen som bihang, trots att det är hans röst som hörs och han som har minst anonymt utseende. Men att han har ambitionen att bli popstjärna på riktigt märks av att han nu släpper ett soloalbum. Som tyvärr inte är helt tillfredsställande. Poplåtarna har lite mer traditionella och stråkbaserade arrangemang än Miike Snows moderna danspop, och det flummiga titelspåret är ett fåfängt försök att smita från popkostymen helt och hållet. Men precis som hos moderbandet slås man av bristen på känslor och innerlighet. Det är som om Andrew Wyatt inte vet varför han gör musik, vad han vill uttrycka. Descender är en uppvisning i smarta popljud, men funkar nog bäst som testskiva för hi-fi-butiker.

BETYG: 2/6 (från
Nöjesguiden)

älskar denna låt & video


Håkan Hellström - Det kommer aldrig va över för mig



Håkan Hellström är underskattad. Han är visserligen dyrkad, men det är lätt att se honom som ett stort bultande hjärta som inte kan låta bli att blöda konst, inte kan hålla tyst om sina känslor, oförmögen till distans. I själva verket är han en extremt professionell konstnär med en knivskarp blick på sig själv och andra, och som popartist är han både manusförfattare, regissör och skådespelare. Han tycks ha fri tillgång till alla tidigare faser av sitt liv, alla sina jag, och alla personer han träffat – han besöker dem och får deras ögon, deras känslor, deras röster. På sitt sjätte regelrätta album Det kommer aldrig va över för mig är detta drag tydligare än någonsin, inte minst när han stammar för att get in character i Du kan gå din egen väg.

Musikaliskt har han utvecklats, som väl är - ännu ett album med Jocke Åhlund-rock hade blivit för mycket. Istället får vi ett rent sound med finstämda elektriska gitarrer, neonskyltblinkande syntar och 70-talsdoftande studiorävtrummor. Skivan är upplagd som en klassisk LP med tydliga instrumentala inledningar och vackra balladavslutningar på de båda sidorna, enligt den ”four corners”-modell som Bruce Springsteen populariserade på sina genombrottsalbum. Kören i finalen på stompiga Livets teater känns som ett anthem, men mest berör Det tog så lång tid att bli ung, en låt som genomgått en ganska radikal omvandling sedan Håkan introducerade den på sin berömda spelning på Way Out West 2010. Då var den ett bihang och en uppföljare till Uppsnärjd i det blå, nu har den växt till ett eget verk, en utsökt blandning av gitarrindie och pastoral visa, inlindad i svepande soulstråkar som får en roll även i texten: den handlar om ögonblicket när orden tar slut och musiken är det enda som är uttrycksfullt nog. Det är så den extremt professionelle konstnären säger det.

BETYG: 5/6 (från
Nöjesguiden)

jim croce - time in a bottle



från
vårpärlor

Tyler, the Creator - Wolf



Hiphopkollektivet Odd Future kallas ibland för ett Wu-Tang Clan för vår tid, men mer relevant är att jämföra dem med Broder Daniel. Rapparen och producenten Tyler, the Creator som i sina låtar glider fram och tillbaka mellan hat och självhat på ett fascinerande sätt är deras Henrik Berggren, och den megabegåvade romantikern Frank Ocean vars solosuccéer överskuggat allt som gruppen gjort är deras Håkan Hellström. Men Tyler blir inte avundsjuk och bitter över kompisens framgångar, han har fullt upp med sin egna konstnärliga utveckling. Hans beats briljerar mer än någonsin, med jäsande ackord, labyrintiska syntslingor och vrickade men svängiga trummor. Hans texter utmärks av ett sårigt förhållande till sin pappa – ur det perspektivet påminner han om en ung Bruce Springsteen – och ett problematiskt förhållande till sin egen sexualitet. Samtidigt som han konstant använder bög som skällsord rappar han ” I appreciate the fact that you would suck on my dick / But I'm not gay, so it's awkward” med ett osynligt frågetecken efteråt. Eftersom flera av medlemmarna i Odd Future är icke-heterosexuella är det inte troligt att Tyler, the Creator är en klassisk homofob. Han är bara full av kaos.

BETYG: 5/6 (från
Nöjesguiden)

Lil Wayne - I Am not a Human Being II


även från
vårpärlor

En artist blir inte mer hiphop än Lil Wayne. Så mycket råhet, så mycket spontanitet, så mycket humor, så mycket ärlighet, så mycket sex, så mycket antietablissemang, så mycket gata, så mycket språklig briljans, så mycket funkig skit. Han är motsatsen till klok och korrekt hiphop, motsatsen till ängslighet och komplex. Baksidan av detta är att han inte alltid har det bästa omdömet. Hans album är aldrig homogena konstverk utan snarare samlingar av de bästa låtar som han spelat in den senaste tiden. I Am not a Human Being II är typiskt ojämnt och innehåller ett par vidriga utflykter i skatepunk och ett par jobbigt flamsiga singlar, men också briljanta ögonblick som Trina-duetten Wowzerz, den hypnotiska Curtains, den poppiga Love Me och den episkt mörka God Bless Amerika. Den tour de force som Lil Wayne inledde 2006 har mattats av något, men ännu inte tagit slut.

BETYG: 4/6 (från Nöjesguiden)

The Leisure Society - Alone aboard the Ark



”Snällt engelskt popband” är en svår genre. Vad ska man med alla dessa engelsmän till, med sina anspråkslösa gitarrpoplåtar och texter som inte fäster, med sitt tillbakablickande sound och brist på originalitet? The Leisure Society hade tillräckligt mycket charm och fina melodier för att sticka ut när de släppte sitt debutalbum häromåret. Nu är uppföljaren här och allt har tyvärr försämrats – svagare låtar, mindre romantiska och mer taffligt ”svängiga” arrangemang, ett mer anonymt sound. The Leisure Society är som en snäll men tråkig person som man träffar på en fest och konverserar artigt med samtidigt som man frustrerat sneglar mot kökets glada häng.

BETYG: 2/6 (från
Nöjesguiden)

the legend of zelda - hyrule historia



Då och då skriver jag om kultur för den mysiga vänstertidningen Etc Stockholm. Det är inte allt som läggs upp på deras hemsida, till exempel min artikel om operavåren 2013 och min intervju med tonsättaren Andrea Tarrodi. Men i numret som kom ut idag har jag en artikel om boken "The Legend of Zelda: Hyrule Historia" och den finns faktiskt
på nätet, var så god och läs om ni är intresserade! Om ni inte är intresserade av tv-spel i sig så kommer här några nyckelord som förekommer i artikeln: Sigmund Freud, Museum of Modern Arts, "The Man who shot Libery Valance", E.L. James, F. Scott Fitzgerald.

Jag gjorde en intressant intervju med Tobias Bjarneby inför den här artikeln, en liten del av det samtalet kom med i artikeln men det allra mesta fick inte plats. Synd, för det finns mycket att säga om tv-spel och historicism. Jag tycker att tv-spel har detta gemensamt med hiphop: de som är födda 1990 och diggar skiten är förmodligen helt ointresserade av det som hände innan de föddes. Det första "The Legend of Zelda"-spelet från 1986 är för tv-spel vad Eric B & Rakims "Paid in full" är för hiphop. För min egen del upptäckte jag båda grejerna långt efter att de slutat vara coola (jag var fyra år gammal 1986), men jag har en känsla av att de allra flesta som gillar gamla tv-spel/gammal hiphop är såna som var med på den tiden och tyckt det blivit sämre/mindre intressant under senare år. Men: jag (och även Tobias) tror att det kommer ändras. Det vore trevligt. Historielöshet är så deppigt. Jag tycker inte om tanken på att kultur som har varit betydelsefull för en massa människor kan förvandlas och bli betydelselös och på sin höjd musealt intressant. Å andra sidan - är inte det en del av charmen med populärkultur? Phil Spector gjorde kanske musik för sin samtids tonåringar, inte för framtidens kultursidor. Och Shigeru Miyamoto vill ju bara att folk ska skratta och ha det kul, hans skapelser är genialiskt antiintellektuella. Hm.

Hur som helst. Jag skriver mer om Zelda i nästa nummer av Level, men mer om den artikeln ska jag inte avslöja just nu (förutom att den är enorm!). Nu ska jag springa iväg till Landet och äta middag. Peace!

rachmaninovs tredje pianokonsert @ stockholms konserthus


Foto: Jan-Olav Wedin

Förra veckan var jag på Konserthuset och såg en konsert med Rachmaninovs tredje pianokonsert. Det är den pianokonsert som killen i "Shine" blir galen av att lära sig spela, om ni minns 90-talsfilmen med Geoffrey Rush. Kungliga filharmonikerna dirigerades av ryssen Vasily Petrenko, och den makedonske pianisten Simon Trpceski var solist. Det var ganska spännande att kolla på, för det är ett så sjukt svårt stycke, man sitter som på nålar och tänker hela tiden "kommer han klara av det? Kommer han snubbla någonstans på vägen?" och man kan inte andas ut förrän den sista tonen är spelad. Men Trpceski var hur cool som helst, han hade kontroll, han var in his zone. I början tyckte jag att man anade en viss ångest eller rädsla, men det släppte efterhand, kanske för att han märkte att det gick bra.

Och allt gick bra och allt gick bra, men jag vet inte - det är inte riktigt min typ av musik. Rachmaninov var en senromantisk tonsättare, ganska konservativ till sin stil - han komponerade snygga och svåra verk, men var inte alls lika modern och framåtblickande som samtida tonsättare som Skrjabin eller Schönberg. Ungefär som Brahms försökte vara den nye Beethoven försökte han vara den nye Liszt, och i båda fallen går något förlorat - en sorts fräschör, en sorts mod, en sorts genialitet. Den tredje pianokonserten (han komponerade fyra, men det är bara tvåan och trean som spelas nu för tiden) var skriven för att han skulle ha något att spela under en USA-turné som skulle ge honom chans att briljera som pianist, som artist. Därför blir det stil framför innehåll: stycket är fullt av tvära kast och coola passager, men saknar emotionell tyngd, i alla fall i mina öron. Man kan göra denna musik bra och engagerande - lyssna (och se, framför allt slutet) på detta framförande av Olga Kern:



Men jag blev inte lika tagen av Trpceskis och Kungliga filharmonikernas framförande. Efter paus spelade musik som jag hade ännu mer svårt för: "Roms fontäner och pinjer" av Ottorino Respighi, två orkestersviter från 1909 respektive 1916. Respighi beundrade Debussy, men hans musik har inget av fransmannens finess och poetiska djup - det här var snygg men helt tom musik, som ett effektfullt soundtrack till en stumfilm. Jag satt mest och blev irriterad. Det finns en anledning till att vissa tonsättare blir ihågkomna och spelade och dyrkade, och att vissa faller i glömska eller uppskattas av ett fåtal - Respighi är ett gott exempel på detta.

Eller också får man möta musiken på dess egna premisser. Om Rachmaninovs pianokonsert är en Yngwie Malmsteen-showig konsert mer än ett beethovenskt konstverk så är den väl det, och om Respighis orkestersviter är mer muntert dekorativa än episkt feta så är de väl det. Man kanske inte ska klaga så länge musikerna spelar bra och allt låter bra - eller? Jag vet inte. Jag är emot total relativism. Ursäkta en gammaldags åsikt, men jag vill ha musik som skakar om min existens. Något annat har jag liksom inte tid med.