1) Bill Evans



Pianisten Bill Evans var en av de första jazzartister som jag tog till mitt hjärta. Det var lätt att älska honom, för han var jazz men ändå något annat: han hade en intellektuell och introspektiv spelstil, inspirerad av Debussy, Ravel och Satie och skapade en impressionistisk jazz med drömska, vackra ackord - sånt talade till mig. Hans skiva "Conversations with myself" var en av de första jazzskivor jag köpte, och just det som jag tyckte var coolt och speciellt med den - Bill Evans spelar solo men tre gånger på varje låt med hjälp av överdubbningsteknik, så långt från live man kan komma - var det som gett den en tveksam status bland sanna jazzkatter. Men jag älskade den ångestfyllda "NYC's no lark" som är med på den skivan, och jag älskade "Peace piece" som Bo Widerberg hade med i "Kärlek 65", och jag har lyssnat mycket på de inspelningar som Bill Evans gjorde tillsammans med basisten Scott LaFaro och trummisen Paul Motian i början av 60-talet. Sedan dog Scott LaFaro, i en bilolycka tror jag, och Bill Evans blev aldrig riktigt densamma, men spelade fortfarande grymt. Igår vaknade jag på morgonen och det var vår i luften och jag var tvungen att sätta mig ner och göra en playlist med 100 asbra Bill Evans-låtar. Mitt fokus ligger på hans ballader - det är inte sväng jag är ute efter när jag lyssnar på Bill Evans.

PS här är ett fun fact som jag inte vet vad jag ska göra av: i slutet av 70-talet ägde Bill Evans tillsammans med Woody Allens ständige producent Charles H. Joffe en häst som hette Annie Hall.

2. Steely Dan



Jag har länge velat bli en Steely Dan-lyssnare (jag försökte hypa dem för andra och för mig själv i ett blogginlägg för några år sedan), för de är på pappret den perfekta gruppen för mig (välkomponerade låtar, fina ackordföljder, ett antirockigt sound) men det har aldrig riktigt lossnat (även om jag diggat "Dirty work", "Kid Charlemagne" och flera låtar på "Aja"). Tills nu i helgen. Min vän Petter sa att han lyssnade väldigt mycket på duons album "Gaucho", det sista de gjorde innan de splittrades 1980 (de återförenades 20 år senare). Så då lyssnade jag också på det och - tyckte det lät asbra. Jag satte ihop en playlist med Steely Dans skivor från 1974 års "Pretzel Logic" till 1982 års Donald Fagen-soloalbum "The Nightfly", som jag tycker får räknas till denna streak of fantastisk välproducerad jazzrock-vuxenpop, men det kändes taskigt att utelämna gruppens två första album så jag slängde in dem efter ett tag också. Det är nämligen utvecklingen från album till album som gör Steely Dan så fascinerande - från hyfsat traditionell rockgrupp med förkärlek för jazziga ackord till att bli mer och mer upplösta som grupp (snart återstod bara Donald Fagen och Walter Becker och ett system av att hyra in de bästa studiomusikerna) och mer och mer jazzorienterade. Det är gulligt hur de på "Pretzel Logic" gör en låt om Charlie Parker, gör en cover på en av Duke Ellingtons första singlar och dessutom baserar "Rikki don't lose that number" på Horace Silvers "Song for my father" - de är så uppenbart fans, storögda jazzfans. Sedan blir jazzen en mer och mer integrerad del av deras musik, för att kulminera i de fantastiska solona på "Aja". "Gaucho" är mer rak och poppig, och de är mer slicka än någonsin tidigare. Det är miljonärsmusik, kokainstinn musik, dekadent äga-ett-mansion-i-Hollywood-musik. Det finns ingen ångest i dessa låtar, med kryptiska eller ironiska texter, inget är på riktigt. Men det låter bra, det är smootha grooves som får en att le. Jag lyssnade igenom hela playlisten från början till slut i söndags, samtidigt som jag tvättade och strök skjortor, och det var en jädrigt mysigt söndag.

3. Burials "tredje album"



Hjälp, ännu en playlist?? Ok ta det lugnt, denna playlist är inte 100 låtar lång, inte heller 70, inte ens 20. Den är lika lång som ett normalt album. Och ett normalt album är just vad jag hade i åtanke när jag satte ihop de EP:s som Burial släppt efter mästerverket "Untrue" till en playlist som fått sitt namn efter dessa tre EP:s: Street Halo / Kindred / Truant / Rough Sleeper. De släpptes 2011, 2012 och 2013 och jag tycker nog att man kan se dem som en trilogi - hur som helst låter de väldigt bra efter varandra. Burial kan knappast säga göra post-dubstep längre, mer en sorts djupt sorgsen techno som endast spöken och gastar kan dansa till. Jag älskar det. Och jag älskar att fantisera ihop album med hjälp av Spotify-spellistor, till exempel gjorde jag en gång i tiden en alternativ uppföljare till Wu-Tang Clans debutalbum, bestående av låtar från de fem soloalbum som gruppmedlemmarna spelade in 1994-1996 och som givetvis blev ett bättre album än hybrisdubbelburgaren "Wu-Tang Forever" från 1997 (och även den bantade jag ner till ett rätt bra album av normallängd, i en annan playlist). Men det är en annan historia.
Kommentera 2


Det har nu gått hela fyra år sedan rapparen Stor släppte sitt fina mixtape Nya Skolans Ledare som gav honom en buzz som ledde till ett skivkontrakt med Redline. Förväntningarna på storbolagsdebuten har skruvats upp till hopplösa nivåer, och blir sjukt nog infriade – detta är den triumf som Ayla-kollektivet fått alla hiphopfans att drömma om ända sedan Mohammed Alis Processen. Ayla-rapparna lyser med sin frånvaro, men i övrigt finns inget att anmärka på denna förbluffande starka samling låtar, och guldbegåvningen Linda Pira är med på två låtar. Ultraproffsiga The Salazar Brothers bankar fram ett sound som låter traditionellt och fräscht på samma gång, och Stor glöder när han rappar om allt från sex, klubbkvällar och förortsstolthet och till föräldrarelationer, ekonomisk frustration och söndagsångest. Sherekhan XIII är fläckfri, en modern klassiker inom svensk hiphop.

BETYG: 6/6 (från Nöjesguiden)
Kommentera 0


När man tänker på gruppen Miike Snow tänker man ofta ”producentduon Bloodshy & Avant och en kille i skägg som sjunger”. Andrew Wyatt har haft rollen som bihang, trots att det är hans röst som hörs och han som har minst anonymt utseende. Men att han har ambitionen att bli popstjärna på riktigt märks av att han nu släpper ett soloalbum. Som tyvärr inte är helt tillfredsställande. Poplåtarna har lite mer traditionella och stråkbaserade arrangemang än Miike Snows moderna danspop, och det flummiga titelspåret är ett fåfängt försök att smita från popkostymen helt och hållet. Men precis som hos moderbandet slås man av bristen på känslor och innerlighet. Det är som om Andrew Wyatt inte vet varför han gör musik, vad han vill uttrycka. Descender är en uppvisning i smarta popljud, men funkar nog bäst som testskiva för hi-fi-butiker.

BETYG: 2/6 (från Nöjesguiden)
Kommentera 0
Visa fler inlägg