monk/mingus by 5

Jag var på jazzkonsert, såg fem gubbar med Bobo Stensson i spetsen som hade som koncept att de bara spelade låtar av Thelonious Monk och Charles Minugs. Det var stundtals väldigt bra, speciellt när de höjde tempot. Jag stog på högsta balkongen med ett glas öl i handen och diggade lite diskret, kände mig (eller ville känna mig) som en person på Marvin Gayes "I want you"-skivomslag.

Det är intressant att se en konsert där personerna på scenen är så tveklöst osexiga. Det är en utmaning. Man får ingenting gratis om man vill romantisera musiken, man måste tänka bort och se igenom för att inte få en förfulad upplevelse. Jag började undra om jazz blev så stort i Europa (sedan början av 60-talet har det ju varit större här än i USA) för att den vita publiken i Paris eller Amsterdam tyckte att det var exotiskt med negrer, och att musiken i sig var sekundär. Alltså det var givetvis så i USA också i jazzens barndom, men det måste ha varit ännu mer så i Europa, de måste blivit helt jävla galna när de såg Miles Davis och hur cool han var. Exotism, rasism. Fy fan. Kommer att tänka på Pär Lagerkvists "Bödeln".

Men igår kväll fanns det givetvis inget att exotisera och romantisera. Här var det vita, halvfeta och mer eller mindre skalliga gubbs som spelade, och i och för sig är dessa människor inte helt ointressanta och bleka. Hur ser livet ut för en 60-årig man som fortfarande tycker att den jazz är det viktigaste som finns? Som kanske har fru och kanske har vuxna barn, eller aldrig haft nåt av det och är bitter, men som ändå aldrig kan slita sig från det dassiga turnélivet? Som krampaktigt håller fast vid sin ungdoms musik? Eller som hörde jazz först när han var 40 och då fick en ny mening med livet? Det är ändå rätt fascinerande.

De spelade en fin version av "Goodbye pork pie hat" som inleddes med ett vackert bassolo. Även om jag kände till den låttitelns bakgrund sedan länge så var det komiskt när de presenterade den: "Den här låten skrevs till minne av Lester Young som nyss hade dött. Han var känd för att alltid ha på sig en brun hatt som såg ut som en stor skinkpaj. En pork pie hat." Ingen ironi, ingen skrattade, däremot lite små applåder efter ordet "skinkpaj". What?



P.S. Måste säga att jag håller med C om att hela den här guilty pleasure-diskussionen är fånig och att om någonting är ett guilty pleasure så handlar det fan inte om musik. Varken Christer Sjögren, DJ Bobo eller powerballader är ansedda som skamliga i detta nihilistiska decennium. Däremot, som hon påpekade, kan vissa andra grejer klassificeras som guilty pleasures. Här är min topp 5:
1. tidelag (funkar inte ens på Dramaten)
2. pedofili (funkar på Dramaten, annars inte)
3. porr (funkar för seriefiguren Rocky, annars inte)
4. tv-spel (funkar för Stefan Kragh, annars inte)
5. Marguerite Duras-rasism (vanligt, men funkar inte).

what's with the hang-up?

Jag gillar Sara Stridsberg. Har givetvis inte läst henne, men jag gillar henne ändå. Men vad är grejen om att hon bara skriver om Valerie Solanas? Först en översättning av scum-manifestet, sen "Drömfakulteten" som handlar om Valerie, och nu den där pjäsen med det långa namnet som OCKSÅ handlar om henne. (OK hon skrev "Happy Sally" också, och den handlade inte om Solanas, men ändå.) Oavsett om det är bra text eller inte - hur mycket kan man mjölka ur samma ämne? Är Valerie Solanas SÅ himla oändligt intressant? Bara undrar. Det är som om Alexaner Ahndorils nästa bok skulle vara en halvfiktiv behandling av bakgrunden till "Scener ur ett äktenskap". Fast then again, varför inte?


älskar stråkar som inte är kosmetiska

ryan
Ryan Teagues nya skiva "Coins and crosses" är något som jag väntat på länge. En musiker som är musikaliskt tvåspråkig: han gör inte bort sig vare sig när det gäller att programmera rytmer eller arrangera stråkar. Allt är fint och dramatiskt och uttrycksfullt, allt är där för att det ska vara där, det är ingen ytlig mix-kitsch.


Sånt är alldeles för ovanligt. Det är ju två olika kulturer, de som är uppvuxna med hiphop och electronica är oftast inte särskilt insatta i Beethovens eller Mondelsohns stråkkvartetter, och vice versa. Det är så sällan man hör stråkar i popmusik som inte bara är fläskiga understrykningar av melodin, utan har ett arrangemang som är intrikat och har någonting i sig självt.

London Symphony Orchestra är till exempel musikvärldens största horor, de bangar inte att göra samarbeten med Metallica eller Oasis eller vem som helst som viftar med lite stålar framför ögonen på dem. Kan ni tänka er hur arrangemanget till "Whatever" kom till? En orakad Noel Gallagher står och gapar till ett gäng välklädda violinister och cellister: "no you focking cunts, I wont you to play loyke this - nuh, nuh, nuh, nuh, nuh, nuh, nuh, nuh, nuh, nuh, nuh-nuh-nuh-nuuuuuuuuuuuuh, jost that litt'l tune over an' over again... go' it?" Hatar engelsmän.


Möte med djävulen, del 30

Jag tror jag ska återgå till lite good old Sonic-bashing. Jag fick senaste numret häromdagen, det sista i min prenumeration, och jag ska inte förnya den. Procentandelen av artiklar som jag vill läsa och låtar på cd:n som jag vill höra har sjunkit från 60, till 50, till 35 och nu är vi nere på 12,5. Det duger inte. Det jag har sett fram emot mest de senaste numrena har varit den uppdaterade dotshop-reklamen.

En musikjournalist måste värderas efter två saker: smak och språk. Med smak menar jag ungefär en blandning av mångsidighet, nyfikenhet och integritet. Med språk menar jag... motsatsen till Per Bjurman eller Markus Larsson.

Vissa har bättre språk än smak, som Fredrik Strage eller Jan Gradvall. Vissa har bättre smak än språk, som till exempel Andres Lokko. Medan Martin Gelin och Emil Arvidsson har en rätt bra balans.

However, de flesta Sonic-skribenterna har fruktansvärt dåligt språk. Hur kan jag säga det? För att deras texter saknar a) humor och b) ett större sammanhang. De lyfter aldrig blicken, en grupp från San Francisco-scenen är alltid bara en grupp från San Francisco-scenen, varken mer eller mindre. Ingenting är politiskt, ingenting är konservativt eller modernt, ingenting kan jämföras med något annat än liknande artister som gjort liknande musik tidigare. Det är inte bara snävt, det är korkat. Och de skriver typ hellre anekdoter om artisten vars skiva recenseras än beskriver musiken på ett personligt och genomtänkt sätt.

Och när det gäller smak... ja, det är svårt att säga något generellt om alla de skribenter som medverkar i Sonic, men om vi säger såhär, jag kollade vilka som var de "små, heta" artisterna som intervjuas mellan sidan 23 och 37. En avdelning som trängs mellan box-utlottningen på sidan 20 och den obligatoriska Arthur Lee-hyllningen på sidan 38. Få se här nu, en, två, tre, fyra... jag får det till 13 fula vita män och en vit svensk kvinna. Hur fräscht känns det? Finns det ingen på redaktionen som säger "stopp nu, vänta, vi kanske ska chilla lite med att skriva om alla de här rockbanden, vi kan ta ett nästa nummer istället och trycka in något roligare istället"? Nej, det finns det inte. Redaktionen består av folk som säger ja till män med erfarna och ärrade (eller unga och tuffa) hjärtan.

Sen smäller de upp en intervju med Fibes, Oh Fibes som om det vore svensk musiks mest intressanta artist. Jag säger det en gång för alla: all den här yacht rocken, all den här balaericskiten, det är bara BOGUS! Så jävla ointressant och krystad musik. Vill jag lyssna på Steely Dan eller Luthor Vandross så lyssnar jag på Steely Dan eller Luthor Vandross, inte keffa överskattade grupper som The Beauty Room elelr The Feeling. En välklädd och nyrakad indieman är fortfarande en indieman. Om Fibes oh Fibes börjat skriva lite bättre låtar (vilket de har) så är det kanske trevligt, men de är och förblir Moneybrother-med-ett-piano. Sluta låtsas som något annat.

Jag flyr till Teater Terrier

Förlåt, det här ska inte bli en keff följetong med liknande titlar, jag lovar. Men hur som helst så var jag nyss och såg pjäsen "Drömmer om att dö (som en svensk med hög cred)" och den hade inte bara årets titel, den var riktigt, riktigt bra.

Jag är så jävla grön när det gäller teater. Men det är härligt på sitt sätt. Jag är så lättimponerad och -förtjust. Jag bara "åh! Det är politiskt och samtidigt underhållande! Skådespelarna byter roller hela tiden, vilket smart grepp! Vad effektfullt med musiken här!" osv. Det är gött, som en viss gubbhiphopare skulle säga.

Jag blir alltid kritiserad när jag kommer med mina ytliga politiska kommentarer. Jag kanske borde chilla, för vad vet jag? Egentligen? Men jag har en hunch, det är allt jag kan säga. Jag tror inte att moderaterna kommer att vara "de nya socialdemokraterna", jag tror det är bullshit, jag tror inte att de bryr sig särskilt mycket om välfärden bara för att de anpassat sig till att väljarna vill ha kvar den. Och jag tror inte att integrationen kommer att gå bättre de närmaste fyra åren - men om den nu skulle göra det så skulle ingen vara mer glad än jag. Faktiskt. 

En sak är dock säker: det finns inget som är så cyniskt som populism, och det finns ingen som är så populistisk som Lars Leijonborg. Jag litar inte en sekund på den mannen. Sen kan man ju kanske hävda att alla politiker är mer eller mindre populistiska. Och att världen är cynisk. Och visst, jag motsätter mig inte det, men det finns ändå grader i helvetet. Det som skiljer de borgerligas hårdare/effektivare linje från vänsterns "slösaktighet" med bidrag är synen på svaghet - ska man förakta och straffa den som är inte lyckas få ett jobb, eller behålla ett jobb, eller behålla en bostad? Eller ska man ha empati?

Jag flyr till le réalisme poétique

Jag flyr till le réalisme poétique
Sedan valet har jag känt mig bedövad, bedrövad. Jag kan se det framför mig, hur Sveriges blåa regering bjuder in Anders Fogh Rasmussen, handskakningar och leenden på fotografier, och alla är rörande överens om hur man ska styra ett samhälle. Och hur en ny segregation skapas: inte längre bara vi och dom som i "svenskar" och "invandrare", utan vi och dom bland  "dom" - duktiga och olydiga invandrare, de som kan pratar svenska bättre och de som pratar sämre, de som "vill jobba" och de som "är lata", de som förtjänar att stanna och de som ska bort. Fy fan. Fy fan fy fan fy fan.

Vad ska man ta sig till i denna kollektiva depression? Vad gör man när man är paralyserad? För att göra något snällt mot mig själv, lägga lite plåster på såren, gick jag på bio och såg "Le journal d'un curé de campagne" från 1951. Den är gjord av Robert Bresson, geniet som gjorde mästerverket "Les dames du bois de Bologne". Den här var lika bra. Det är filmer som är vackra, hemlighetsfulla, viskande.

"Le journal d'un curé de campagne" handlar om en ung präst som har konstant ångest. Ångest för att han inte tror tillräckligt mycket, plus straight up dödsångest. Det var ingen film man blev glad av att se. Men det var skönt att umgås med Robert Bresson och hans bilder av gryningspromenader i ett Frankrike där hösten just håller på att övergå i vinter. Det var fint. Jag lägger det i min ficka och håller ut.

fyra år av ensamhet

fyra år av ensamhet

"Medeltiden sänkte sin tusenåriga natt över världen"
- Viktor Rydberg

thank you for moralizing

Såg nyss Thank you for smoking på bio. Den var rolig som fan, lite 90-talssunkigt med alla dessa frysta bilder kanske, men hey. Klart underhållande och sevärd. Lite originella musikval också.

En sak bara: kvinnobilden. Alltså inte för att vara den som är den, men det kändes inte så soft att Katie Holmes karaktär utpekades som "den dumma" som höll på och manipulerade och var självisk (huvudpersonen var ju precis likadan), och i slutet blev hon omkullvält av ett palmblad under en storm, ho ho, rena slapsticken. Dessutom var filmens huvudtema male bonding mellan far och son, mamman var inget annat än en störande, oförstående faktor. Lite onyanserat kanske... snäppet värre än "The squid and the whale" där mamman var snäll och odramatisk och ointressant.

Det finns en (1) kvinna i filmen som inte har en negativ stämpel i filmen, men hon är å andra sidan nästan en man, i alla fall har hon fått många Hollywood-manliga attribut: hon är lika cynisk och omoralisk som huvudpersonen, de är kompisar och hon är den enda kvinnan på herrklubben, hon är tuff istället för sexig, ingen man vill ragga upp, ingen man måste vinna över, inget hot. Först då blir en kvinna sympatisk.

En annan kort scen inleds med följande replikskifte mellan två män, för att beskriva Katie Holmes:
- Bitch.
- Whore.
Och det är upplagt som ett skämt. Och jag säger inte att man inte ska få skratta, jag skrattade själv, men det är intressant om man sätter in filmen i en historisk kontext. Det här är post-NWA, post-Tarantino, post-Eminem som var så härligt crazy och sexistisk på de första skivorna, post-"Roses" med Outkast där den härliga Andre mässar "crazy bitch" om och om igen, post-politisk korrekthet, post-90-talsmoralism. "Thank you for smoking" kunde inte ha tillkommit i någon annan tid än denna - den är blasé och liksom slapp på ett uppfriskande sätt, precis som en massa annat bra som görs idag typ "Curb your enthusiasm".

Fast jag undrar hur mycket pengar de la på den där snygga inledningssekvensen. Det var nån som skrev nånstans att spnt blir viktigare och viktigare, i den fett överskattade "Napoleon dynamite" var det faktiskt filmens höjdpunkt. Är det sånt man lägger budgeten på nuförtiden? Vad hände med Saul Bass-minimalism?

naiviteten

Häromdagen lyssnade jag på Håkan Hellströms "Ett kolikbarns bekännelser" när jag åt frukost, och störigt nog har jag haft flera låtar därifrån i huvudet sedan dess. Alltså, hela tiden, de har aldrig låtit mig vara ifred, jag har tvingats nynna på dem i bussen och vissla högt när jag cyklat genom stan. Jag har lite hatkärlek till den skivan. Hat för att Håkan låter så Ulf Lundell-manlig när han sjunger vissa textrader, som "snälla rör inte min väääskaaa". Men fan, kärlek ändå för att melodierna är så fina och för att Håkan är... Håkan. Hans texter, hela han, jag vet att det är pinsamt men jag älskar honom fortfarande.

Det som gör Håkan Hellström så fantastisk är att han har en naivitet, något oförfalskat och fint. Det är samma kvalitet som gör att man älskar Jonathan Richman, de första Native Tongues-skivorna och den bästa tonårspopen... allt från Ronnie Spector till Errol Dunkleys "You're gonna need me" till Alizée osv. OBS att naiv inte ska förstås som samma sak som ovetande eller överpositiv. Håkan Hellström har ju så gott som alltid en sorglig underton i sina låtar, de hade inte varit lika bra annars. Men det känns som han har en grundinställning som är ovanlig bland alla dessa sega manliga rockmän (och för all del, sega manliga rockkvinnor). Han blir aldrig cynisk och blasé. Han är så innerligt romantisk, utan att för den sakens skull bli överdriven och cheesy och förutsägbar.

Det är det som är idealet - att vara en romantiker utan att förfalla till sentimentalitet. Jag är skitdålig på det, jag är så jävla sentimental. Det är det som skiljer mig från C, hon är också romantiker 4 life men hon är samtidigt cool. Jag har svårt med det, jag blir carried away på ett distanslöst och osexigt sätt. Jag får väl börja med solglasögon eller nåt. Eller sluta lyssna på gamla skivor när jag äter frukost.

jag tänker inte rösta på fredrik seinfeldt

Såg nyss valduellen. Sopranos spelade jag givetvis in, ska se det imorgon (vilken FANTASTISK säsong det varit hittills! Bara Meadow som är ointressant).

Det smärtar mig att säga det, med Göran Persson var inte lika vass som vanligt. Han var bra men inte lika förkrossande övertygande som han brukar. What's up med att börja prata om tandvård när det gäller arbetslösheten, liksom. Och han var märkbart skakis när han hade sitt slutanförande, det märks att han är seriöst orolig att han kommer att förlora valet.

Fan också. För det var en viktig debatt, och jag vill inte att mr conehead ska plocka mer poäng än vad han redan gjort. Ärligt, jag är seriöst rädd att de borgerliga ska vinna. Hade jag inte varit det så hade jag lätt röstat på FI - jag är så för kvotering så det FINNS inte. Men jag vågar inte rösta på dem annat än i kommunal- och landstingsvalen. Det här är alldeles för viktigt.

Istället får det bli Miljöpartiet. Av en väldigt enkel anledning: de har den bästa migrationspolitiken. Om du frågar mig så är segregationen det värsta och mest pinsamma med Sverige. Märkte ni också att under evekueringen från Libanon så pratade alla medier om SVENSKARNA som var i Libanon, fast man då först och främst syftade på svenska medborgare med libanesisk bakgrund? Tack, äntligen! Det var fan första gången någonsin. Man kan jämföra med USA när alla italienare och judar blev AMERIKANER så fort de steg av båten. Och det var över hundra år sen! Shit alltså. Anyways, jag blev imponerad när mp tog strid för asylrätten förra hösten. De vann mitt förtroende. Barbro Holmberg är fruktansvärd, jag var på ett föredrag som hon höll en gång om social turism, det var läskigt hur mycket hon trodde på den skiten själv. Shit alltså. Annars gillar jag sossarna. Faktiskt. Hellre ett maktfullkomligt och självgott parti än en conehead som vill göra det svårare för de utslagna att få bidrag. Word LIFE!


Bitterhet, avundsjuka och Ella Fitzgerald

Min lathet straffar sig. Jag har under en tid gått och funderat på hur jag ska skriva en bra artikel om Tin Pan Alley-musiken och sälja den till DN Essä - så idag publicerar de någon som gjort precis det. Fan också. Det störigaste var att det inte var en särskilt djup artikel. Hans slutpoäng var att eftersom en kille som var med i schlagerfestivalen uppger Beatles som inspirationskälla (intressant! unikt!) och Beatles en gång i tiden uppgav Tin Pan Alley-låtskrivarna som sina inspirationskällor, så är TPA-sångerna levande än idag! Lika långsökt som idiotiskt.

Man behöver ingen valpig popstjärna för att motivera respekten för Cole Porter och Gershwin. Lika lite som man behöver ursäkta sig för att gå på en konsert med Beethovens pianosonater. Det rör sig om konst som är så oändligt grym i sig, den motiverar sin egen existens.

Hade jag skrivit artikeln så hade jag dessutom tagit upp att låtskrivargubbarna delvis har Ella Fitzgerald att tacka för den status som deras sånger fått. I mitten av 1950-talet hade Ella så mycket respekt och framgång att hon kunde göra i princip vad hon ville. Hon valde att metodiskt och noggrant beta av de största samtida låtskrivarna, en efter en. Först kom "Ella sings the Cole Porter songbook", sedan "The Irving Berlin songbook", sedan Rodgers&Hart tror jag, sedan Gershwin (det blev 4 LP-skivor, barasådär!) och sen några till. Efter de skivorna - som blev sjukt framgångsrika - började många andra göra liknande hyllningsskivor, men Ella var först och bäst.

Min enda ambition i höst är faktiskt att sitta i mitt vackra vardagsrum med en perfekt cappuccino och lyssna igenom "Ella sings the Cole Porter songbook" från början till slut. Det är i såna ögonblick - eller kanske ännu mer i tanken på såna ögonblick - som man önskar att man hade en öppen spis.


Arthur Russell

Arthur Russell

Jag hade knappt hört karln förrän en kompis till mig gav mig en fin liten cdr med hans favorit-Russell-låtar. Lyssnade på den när jag åkte tåg mellan Stockholm och Malmö tur och retur häromveckan, och det var ett klockrent soundtrack. Regnet hängde hela tiden i luften utanför fönstret och jag såg telefonledningarna böja sig fram och tillbaka precis som strängarna på Arthur Russells cello.

Trots att han då och då har med lite discobeats så känns musiken hela tiden svävande, aldrig jordnära. Men jag tror att det beror mycket på att det är så få ackordskiften i låtarna, det finns inte den naturliga framåtrörelse som man är van vid i popmusik. I gengäld är melodierna fria och vackra - det är för övrigt exakt samma princip som Miles Davis "Kind of blue" bygger på. Jag tänkte också på hur mycket Joel Gibb i Hidden Cameras har inspirerats av Arthur Russells sångröst. Flera av hans ballader skulle passa in på "Mississagua goddam".

Det är intressant att Arthur Russell fått sitt erkännande nu, på 2000-talet, och inte tidigare. Det har att göra med att whiggernormen är övergiven. Han låter ju utan tvekan jävligt VIT, extremt ofunky, extremt o-street. Han hade ingen plats i ett decennium där Beastie Boys och Beck var de mest respekterade vita artisterna.

Kort whiggerhistorik:
80-talet: de som är vita och coola (dvs intelligentian bland musikjournalister) ignorerar hiphop- och housescenerna och lyssnar istället på New Order eller Smiths
90-talet: de som är vita och coola inser att hiphop, house och även tidigare decenniers afroamerikanska populärmusik är sjukt coolt och låtsas bara bry sig om svart musik
2000-talet: de som var vita och coola vågar säga att de gillar vit musik också, vilket leder till en enorm backlash och man börjar svamla om allt från folkrock till punkfunk.

Hence: Arthur Russell får status som cool i det nuvarande decenniet, för han är "det nya vita": inte rockig och manlig utan arty, nyskapande och dessutom härligt homosexuell. Whatever, jag är i alla fall glad att de som är vita och coola har kompisar som driver skivbolag och ger ut Arthur Russells musik igen. Annars hade jag kanske aldrig fått höra den. Med andra ord: trender är bra.

Jag skrev ett inlägg när jag var full som jag tog bort dagen efter

Ni hann säkert inte läsa det - så populär inbillar jag mig inte att den här bloggen är. Det handlade i alla fall om journalister som älskar journalister. Jag dissade dem. Ni vet, det finns ju kulturjournalister som romantiserar journalistyrket så jävla hårt och can't get enough av att läsa och skriva om andra journalister. Man kan bli lite trött på det, det kan kännas lite meningslöst, l'art pour l'art och hela den grejen. Chilla liksom. Men sen kom jag på - och det var därför som jag tog bort inlägget - att JAG är likadan! Jag är ju en journalist, however arbestlös, som är helt besatt av andra journalister. Jag skriver ju om dem här hela tiden, for crying out loud. Jag skulle hellre fastna i en hiss tillsammans med xxxxxx xxxxx, xxxxxx xxxxxx eller xxxx xxxxxxxxx än med någon avdandkad popstjärna. Jag är med andra ord lika fucked som de jag dissar. Så det är nog jag som ska chilla. The dissER becomes the dissEE.

Jag har läst nya Nöjesguiden

Kornel: jag hade hoppats på en intressant recension av Christina Aguileras skiva, men istället fick jag dåligt artikulerade dissar som "fuck you DJ Premier". Vilken besvikelse! Jag har givetvis inte hört skiten, bara den jobbiga singeln, men jag tycker ändå att det är rätt intressant hur Premier kunde gå från att producera rullstolsbundna cracklangare i D&D-studion till att bilda ett Timbaland&Nelly Furtado-förhållande med Christina Aguilera. Vad har hänt i DJ Premiers liv de senaste åren? Det borde göras en film av det.

Sen så är det sorgligt när pre-bebop-jazz reduceras till "mellankrigsmusik" (även om det var kul skrivet!). Fan, varför kan inte fler fatta att Duke Ellingtons ballader och Billie Holidays Columbia-inspelningar är THE SHIT? Eller Coleman Hawkins "Body & soul"? Eller Cole Porter och Hoagy Carmichael som klinkar på pianon och kommer på de mest underbara melodier? Väntar fortfarande på en revival. Att sen Outkasts nya skiva bara är kitschig och ytlig och krystad, det kan du mycket väl ha rätt i. Sorgligt i så fall.

Bästa Outkast-låtarna:
1. Take off your cool
2. Bombs over Baghdad
3. SpottieOttieDopalicious
4. ATLiens
5. Happy Valentine's day
6. Rosa Parks
7. Player's ball
8. sista låten på andra skivan, den där långa
9. Bowtie
10. She's alive

blasé-soulen

cassie

Jag älskar verkligen Cassies "Me & U". Precis som jag älskar Ciaras "Goodies". Och det som gör de låtarna så bra - och som gör att Midi, Maxi & Efti fick en revival i våras - är att det låter så himla coolt med blasé sång. Det är ju tabu inom allt vad soul heter, man ska vända ut och in på sig själv, eller åtminstone vara återhållsamt känslig (under ytan-stilen, typ Bettye Swann eller Ann Peebles). Men Cassie är inte ens det. Hon låter cool på gränsen till uttråkad. Okänslig, nästan hård. Eller kanske snarare som om hon skulle kunna somna när som helst, men tills dess tänker hon dansa. Det är modernt. Uffie har för övrigt samma ideal i "Pop the glock".


För övrigt lyssnar jag mycket på Danity Kane just nu. Jag har kommit på hur man ska gå till väga för att upptäcka ny musik: kolla Billboard-listan och ladda ner alla svarta artister. Ha! Jag vet, det är så otidsenligt att vara wigger, det är så 90-tal. Men en fantastisk R&B-låt är alltid en fantastisk R&B-låt. Samma sak med hiphop som är kompromisslös och dansant på samma gång. Sen kan man lyssna på en massa dotshop-skit eller M Ward eller vad som helst OCKSÅ. That's what I do.