monk/mingus by 5

Publicerat i: recension
Jag var på jazzkonsert, såg fem gubbar med Bobo Stensson i spetsen som hade som koncept att de bara spelade låtar av Thelonious Monk och Charles Minugs. Det var stundtals väldigt bra, speciellt när de höjde tempot. Jag stog på högsta balkongen med ett glas öl i handen och diggade lite diskret, kände mig (eller ville känna mig) som en person på Marvin Gayes "I want you"-skivomslag.

Det är intressant att se en konsert där personerna på scenen är så tveklöst osexiga. Det är en utmaning. Man får ingenting gratis om man vill romantisera musiken, man måste tänka bort och se igenom för att inte få en förfulad upplevelse. Jag började undra om jazz blev så stort i Europa (sedan början av 60-talet har det ju varit större här än i USA) för att den vita publiken i Paris eller Amsterdam tyckte att det var exotiskt med negrer, och att musiken i sig var sekundär. Alltså det var givetvis så i USA också i jazzens barndom, men det måste ha varit ännu mer så i Europa, de måste blivit helt jävla galna när de såg Miles Davis och hur cool han var. Exotism, rasism. Fy fan. Kommer att tänka på Pär Lagerkvists "Bödeln".

Men igår kväll fanns det givetvis inget att exotisera och romantisera. Här var det vita, halvfeta och mer eller mindre skalliga gubbs som spelade, och i och för sig är dessa människor inte helt ointressanta och bleka. Hur ser livet ut för en 60-årig man som fortfarande tycker att den jazz är det viktigaste som finns? Som kanske har fru och kanske har vuxna barn, eller aldrig haft nåt av det och är bitter, men som ändå aldrig kan slita sig från det dassiga turnélivet? Som krampaktigt håller fast vid sin ungdoms musik? Eller som hörde jazz först när han var 40 och då fick en ny mening med livet? Det är ändå rätt fascinerande.

De spelade en fin version av "Goodbye pork pie hat" som inleddes med ett vackert bassolo. Även om jag kände till den låttitelns bakgrund sedan länge så var det komiskt när de presenterade den: "Den här låten skrevs till minne av Lester Young som nyss hade dött. Han var känd för att alltid ha på sig en brun hatt som såg ut som en stor skinkpaj. En pork pie hat." Ingen ironi, ingen skrattade, däremot lite små applåder efter ordet "skinkpaj". What?



P.S. Måste säga att jag håller med C om att hela den här guilty pleasure-diskussionen är fånig och att om någonting är ett guilty pleasure så handlar det fan inte om musik. Varken Christer Sjögren, DJ Bobo eller powerballader är ansedda som skamliga i detta nihilistiska decennium. Däremot, som hon påpekade, kan vissa andra grejer klassificeras som guilty pleasures. Här är min topp 5:
1. tidelag (funkar inte ens på Dramaten)
2. pedofili (funkar på Dramaten, annars inte)
3. porr (funkar för seriefiguren Rocky, annars inte)
4. tv-spel (funkar för Stefan Kragh, annars inte)
5. Marguerite Duras-rasism (vanligt, men funkar inte).
Kommentera 3

Jag gillar Sara Stridsberg. Har givetvis inte läst henne, men jag gillar henne ändå. Men vad är grejen om att hon bara skriver om Valerie Solanas? Först en översättning av scum-manifestet, sen "Drömfakulteten" som handlar om Valerie, och nu den där pjäsen med det långa namnet som OCKSÅ handlar om henne. (OK hon skrev "Happy Sally" också, och den handlade inte om Solanas, men ändå.) Oavsett om det är bra text eller inte - hur mycket kan man mjölka ur samma ämne? Är Valerie Solanas SÅ himla oändligt intressant? Bara undrar. Det är som om Alexaner Ahndorils nästa bok skulle vara en halvfiktiv behandling av bakgrunden till "Scener ur ett äktenskap". Fast then again, varför inte?

Kommentera 8

ryan
Ryan Teagues nya skiva "Coins and crosses" är något som jag väntat på länge. En musiker som är musikaliskt tvåspråkig: han gör inte bort sig vare sig när det gäller att programmera rytmer eller arrangera stråkar. Allt är fint och dramatiskt och uttrycksfullt, allt är där för att det ska vara där, det är ingen ytlig mix-kitsch.


Sånt är alldeles för ovanligt. Det är ju två olika kulturer, de som är uppvuxna med hiphop och electronica är oftast inte särskilt insatta i Beethovens eller Mondelsohns stråkkvartetter, och vice versa. Det är så sällan man hör stråkar i popmusik som inte bara är fläskiga understrykningar av melodin, utan har ett arrangemang som är intrikat och har någonting i sig självt.

London Symphony Orchestra är till exempel musikvärldens största horor, de bangar inte att göra samarbeten med Metallica eller Oasis eller vem som helst som viftar med lite stålar framför ögonen på dem. Kan ni tänka er hur arrangemanget till "Whatever" kom till? En orakad Noel Gallagher står och gapar till ett gäng välklädda violinister och cellister: "no you focking cunts, I wont you to play loyke this - nuh, nuh, nuh, nuh, nuh, nuh, nuh, nuh, nuh, nuh, nuh-nuh-nuh-nuuuuuuuuuuuuh, jost that litt'l tune over an' over again... go' it?" Hatar engelsmän.

Kommentera 14
Visa fler inlägg