Rhye
Scen: Södra teatern, Stockholm
Betyg: 3

En av de senaste årens mest ljuvliga skivor är den dansk-kanadensiska duon Rhyes debutalbum ”Woman”. Soulpop så fjäderlätt att den nästan (men bara nästan) inte är svängig, så ömsint att den nästan (men bara nästan) låter lycklig. Där andra artister som inspirerats av soul ofta fastnat för det svettiga och fysiska valde Rhye istället att vila i Sades och Curtis Mayfields soligaste stunder och blev unika, än mer så tack vare Mike Miloshs androgynt ljusa sångröst.

Förväntningarna är höga när Rhye gör sin första Sverigespelning, två år efter albumet som fortfarande är det enda de släppt, för en sittande publik i en vacker lokal. Tyvärr är konserten något av en besvikelse.

Mike Milosh tycks vara mån om att tvätta bort stämpeln som feminin, för hans scenkläder är grabbiga (bandana, sweatshirt, halvsäckiga jeans och gympadojor), hans kroppsspråk är kaxigt distanserat och han sjunger sällan i den nakna falsett som han blottade på skivan. Live får Milosh och Rhyes andra hälft Robin Hannibal (som här spelar bas och akustisk gitarr) sällskap av en trummis, en trombonist/cellist, en violinist och en keyboardist. De bygger skickligt upp en stämning i varje låt, men sedan kan de inte motstå frestelsen att jamma sönder den.

Konsertens problem är att Rhye missförstår sin egen identitet. De är ett snällt soulpopband, de är inga jazz- eller funkmusiker som kan skapa ett rivigt groove. Varken musikerna eller kompositionerna klarar av det. Det låter bara pinsamt när violinisten vevar på som en dåre, utan mål eller mening, eller när keyboardisten kladdar fram ett elorgelsolo som inte låter ett dugg svängigt. Och Mike Milosh själv insisterar på att i var och varannan låt ”hjälpa” trummisen genom att själv taffligt trumma på en hihat, det tillför absolut ingenting. Den enda musikern som spelar känsligt och intresseväckande är trombonisten.

Trots detta irritationsmoment är Rhyes material så pass bra i grunden att konserten ändå blir hygglig. ”3 days” har arrangerats om radikalt men med lyckat resultat, och nya låten ”Waste” är en fin ballad som skapar en längtan efter gruppens nästa album. Eller en längtan efter att gå hem och lyssna på det gamla. Som liveakt har Rhye inte hittat hem än.

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

(Dagens Nyheter 2015-08-29)
Kommentera 0


från sommarskrud, en cover av en låt av kath bloom. vet inte så mycket om henne förutom att hennes fina "come here" var med i "before sunrise" i en väldigt romantisk scen. den här låten är den sista låten som hoppade in på årets sommarlista, det var tack vare ett tips från min vän helena. jag tycker den är väldigt fin. ber om ursäkt för den bulla ljudkvaliteten i det här klippet, men det är ändå ett rätt nice klipp. stämningsfullt.
Kommentera 0

Martha Argerich! <3  

Östersjöfestivalen 2015
Mariinskijteaterns orkester
Musik av Peter Tjajkovskij
Solister: Alexander Buzlov (cello), Dmitrij Masleev (piano), Pavel Milyukov (violin)
Dirigent: Valery Gergiev
Scen: Berwaldhallen, Stockholm
Betyg: 4

Peter Tjajkovskijs musik kan vara svår att älska just eftersom den är så lätt att älska. Med sina kioskvältarmelodier och smeksamt välljudande orkestreringar är hans konst bekväm att avfärda som ytlig och ointressant, bara för att den inte är lika snårig och experimenttörstande som hos andra romantiska tonsättare.

Men faktum är att Tjajkovskij lyckades med det som i princip alla 1800-talets mästare drömde om: att gifta klassicismens tydliga former och hittiga melodier med romantikens känsloutbrott och litteraturfusioner. Han gjorde storartad musik både inom opera, symfonier, konserter, balett och programmusik. Det gör honom unik, och värd all respekt.

Mariinskijteaterns orkester och deras ledare Gergiev kan sin Tjajkovskij utan och innan. Det är en fröjd att höra dem spänna musklerna i musiken och samtidigt få allt att låta smidigt och lätt. Ändå har de biroller denna kväll, som handlar om tre solister som var och en gör en boxningsmatch mot en oerhört krävande Tjajkovskijklassiker.

”Rokokovarationerna” är en stilfull hyllning till 1700-talets musikideal, men cellisten Alexander Buzlov lyckas göra verket till något mer än så. Han kramar fram en smärta som uppenbarligen finns där, speciellt i den femte variationens långa kadens.

27-årige Dmitrij Masleevs fingrar blixtrar över flygelns tangenter i Tjajkovskijs första pianokonsert. Han ler försiktigt och har en nyfiken spelevinkartad uppsyn, som om han är lika förtjust förvånad över musiken som rinner ur honom som publiken är. Det är en bländande uppvisning, men varken han eller Gergiev lyckas hitta till den ömhet som finns i konsertens långsamma mellansats. Ett annat problem med detta verk är att de magiska tre första minuterna aldrig toppas av de trettio som följer.

Starkast intryck gör Pavel Milyukov, solist i Tjajkovskijs violinkonsert. Han håller kaxigt sin violin över magen medan orkestern spelar, och när det är hans tur ger han allt, det är på liv och död. De högsta tonerna spelar han rent och klart som en laserstråle som skär genom glas, och ändå vibrerar det av liv. Efteråt är hans ryggtavla genomblöt av svett. Precis så nervigt dramatiskt och strålande njutbart önskar man att alla klassiska konserter framfördes.

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

(dn.se 2015-08-27)
 
Kommentera 0
Visa fler inlägg