rhye på södra teatern



Rhye
Scen: Södra teatern, Stockholm
Betyg: 3

En av de senaste årens mest ljuvliga skivor är den dansk-kanadensiska duon Rhyes debutalbum ”Woman”. Soulpop så fjäderlätt att den nästan (men bara nästan) inte är svängig, så ömsint att den nästan (men bara nästan) låter lycklig. Där andra artister som inspirerats av soul ofta fastnat för det svettiga och fysiska valde Rhye istället att vila i Sades och Curtis Mayfields soligaste stunder och blev unika, än mer så tack vare Mike Miloshs androgynt ljusa sångröst.

Förväntningarna är höga när Rhye gör sin första Sverigespelning, två år efter albumet som fortfarande är det enda de släppt, för en sittande publik i en vacker lokal. Tyvärr är konserten något av en besvikelse.

Mike Milosh tycks vara mån om att tvätta bort stämpeln som feminin, för hans scenkläder är grabbiga (bandana, sweatshirt, halvsäckiga jeans och gympadojor), hans kroppsspråk är kaxigt distanserat och han sjunger sällan i den nakna falsett som han blottade på skivan. Live får Milosh och Rhyes andra hälft Robin Hannibal (som här spelar bas och akustisk gitarr) sällskap av en trummis, en trombonist/cellist, en violinist och en keyboardist. De bygger skickligt upp en stämning i varje låt, men sedan kan de inte motstå frestelsen att jamma sönder den.

Konsertens problem är att Rhye missförstår sin egen identitet. De är ett snällt soulpopband, de är inga jazz- eller funkmusiker som kan skapa ett rivigt groove. Varken musikerna eller kompositionerna klarar av det. Det låter bara pinsamt när violinisten vevar på som en dåre, utan mål eller mening, eller när keyboardisten kladdar fram ett elorgelsolo som inte låter ett dugg svängigt. Och Mike Milosh själv insisterar på att i var och varannan låt ”hjälpa” trummisen genom att själv taffligt trumma på en hihat, det tillför absolut ingenting. Den enda musikern som spelar känsligt och intresseväckande är trombonisten.

Trots detta irritationsmoment är Rhyes material så pass bra i grunden att konserten ändå blir hygglig. ”3 days” har arrangerats om radikalt men med lyckat resultat, och nya låten ”Waste” är en fin ballad som skapar en längtan efter gruppens nästa album. Eller en längtan efter att gå hem och lyssna på det gamla. Som liveakt har Rhye inte hittat hem än.

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

(Dagens Nyheter 2015-08-29)

bill callahan - the breeze/my baby cries



från
sommarskrud, en cover av en låt av kath bloom. vet inte så mycket om henne förutom att hennes fina "come here" var med i "before sunrise" i en väldigt romantisk scen. den här låten är den sista låten som hoppade in på årets sommarlista, det var tack vare ett tips från min vän helena. jag tycker den är väldigt fin. ber om ursäkt för den bulla ljudkvaliteten i det här klippet, men det är ändå ett rätt nice klipp. stämningsfullt.

östersjöfestivalen 2015: tjajkovskijfrossa


Martha Argerich! <3  

Östersjöfestivalen 2015
Mariinskijteaterns orkester
Musik av Peter Tjajkovskij
Solister: Alexander Buzlov (cello), Dmitrij Masleev (piano), Pavel Milyukov (violin)
Dirigent: Valery Gergiev
Scen: Berwaldhallen, Stockholm
Betyg: 4

Peter Tjajkovskijs musik kan vara svår att älska just eftersom den är så lätt att älska. Med sina kioskvältarmelodier och smeksamt välljudande orkestreringar är hans konst bekväm att avfärda som ytlig och ointressant, bara för att den inte är lika snårig och experimenttörstande som hos andra romantiska tonsättare.

Men faktum är att Tjajkovskij lyckades med det som i princip alla 1800-talets mästare drömde om: att gifta klassicismens tydliga former och hittiga melodier med romantikens känsloutbrott och litteraturfusioner. Han gjorde storartad musik både inom opera, symfonier, konserter, balett och programmusik. Det gör honom unik, och värd all respekt.

Mariinskijteaterns orkester och deras ledare Gergiev kan sin Tjajkovskij utan och innan. Det är en fröjd att höra dem spänna musklerna i musiken och samtidigt få allt att låta smidigt och lätt. Ändå har de biroller denna kväll, som handlar om tre solister som var och en gör en boxningsmatch mot en oerhört krävande Tjajkovskijklassiker.

”Rokokovarationerna” är en stilfull hyllning till 1700-talets musikideal, men cellisten Alexander Buzlov lyckas göra verket till något mer än så. Han kramar fram en smärta som uppenbarligen finns där, speciellt i den femte variationens långa kadens.

27-årige Dmitrij Masleevs fingrar blixtrar över flygelns tangenter i Tjajkovskijs första pianokonsert. Han ler försiktigt och har en nyfiken spelevinkartad uppsyn, som om han är lika förtjust förvånad över musiken som rinner ur honom som publiken är. Det är en bländande uppvisning, men varken han eller Gergiev lyckas hitta till den ömhet som finns i konsertens långsamma mellansats. Ett annat problem med detta verk är att de magiska tre första minuterna aldrig toppas av de trettio som följer.

Starkast intryck gör Pavel Milyukov, solist i Tjajkovskijs violinkonsert. Han håller kaxigt sin violin över magen medan orkestern spelar, och när det är hans tur ger han allt, det är på liv och död. De högsta tonerna spelar han rent och klart som en laserstråle som skär genom glas, och ändå vibrerar det av liv. Efteråt är hans ryggtavla genomblöt av svett. Precis så nervigt dramatiskt och strålande njutbart önskar man att alla klassiska konserter framfördes.

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

(dn.se 2015-08-27)
 

the weeknd - beauty behind the madness



Soul
The Weeknd
”Beauty behind the madness”
(XO/Republic/Universal)
Betyg: 2

En skillnad mellan den afroamerikanska popmusiken och den rockbaserade (läs: vita amerikanska) traditionen är hur de två olika musikkulturerna behandlar ämnena sex och ångest.

Inom afroamerikansk musik har alltid sex fått stort utrymme, det är inget som det hymlas med, det ses som fullständigt naturligt och viktigt. Medan rockvärldens pryda låttexter är fulla av kvasipoetiska omskrivningar för sex eller (oftare) total tystnad.  

När det gäller ångest och själsligt mörker är förhållandet det motsatta: det finns knappt någon nyans av spektrumet av psykisk ohälsa som inte har avhandlats inom singer-songwriter-rock och indiepop, medan det inom afroamerikansk musik närmast är tabu att sjunga om ångest om det rör något annat än kärlekssorg. Kallsvettigt paranoid gangstarap är i princip det enda undantaget.

Det var därför Abel ”The Weeknd” Tesfaye var så nyskapande när han 2011 gifte ihop sexfixerad R&B med ångestdrypande indierock på det fantastiska mixtapet ”House of balloons”. Överhettad libido och ett mörkt inre var för The Weeknd två sidor av samma mynt. Men det som verkligen gjorde ”House of balloons” sensationell var Tesfayes vackra sångmelodier och producenternas fräscha beats, med samplingar av alla från Siouxie & The Banshees till Beach House.

Sedan dess har The Weeknd släppt ytterligare två mixtapes samt albumet ”Kiss land”, men ingenting har varit i närheten av ”House of balloons” magnifika höjder. Men hans karriär har utvecklats på ett annat sätt. I fjol gjorde han en framgångsrik duett med popsångerskan Ariana Grande, därefter hade han en låt med på soundtracket till succén ”Fifty shades of Grey”, och nu under sommaren har han fått en USA-etta med en Max Martin-producerad singel. Ganska otippat från en artist som alldeles nyss personifierade det alternativa och udda inom en scen.

Där de flesta manliga soulsångare inspireras av R. Kelly eller Prince har The Weeknd sångmässigt blickat mer på Michael Jackson och hans poppiga dramatik. Han har till och med spelat in en cover av Jacksons ”Dirty Diana”. Max Martin har gjort sitt yttersta för att förvandla The Weeknd till en ny Michael Jackson, inte bara i hitsingeln ”Can’t feel my face” utan även i ”In the night” som doftar inte så lite av ”The way you make me feel”.

Över huvud taget är ”Beauty behind the madness” en lansering av The Weeknd som lättälskad popstjärna med tydlig image: sex, droger och dekadent känslokyla för hela slanten. Steget mellan de fiffiga beatsen på hans första mixtapes till det lyxigt orkestrerade bluessoundet på denna skivas ”Earned it” och ”Dark times” påminner om hur Portishead gick från samplingstung triphop på gruppens klassiska debutalbum till ett lyxigare och tråkigare sound på uppföljaren.

Texterna är också lite väl simpla – rimmet ”I love when you call unexpected / 'Cause I hate when the moment's expected” tar priset – och så subtilitetsbefriade att The Weeknd ofta reduceras till en parodi på sig själv. Det är synd, för bakom alla lager av självmedveten dekadensromantik finns en av vår tids mest egensinniga soulartister. Förhoppningsvis vågar han göra råare och mer äventyrlig musik än ”Beauty behind the madness” i framtiden – detta album är hyggligt men övertygar varken på skönhets- eller galenskapsfronten.

Bästa spår: ”Often”, ”Acquainted”

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli 

BONUS: Fem dekadenta sexlåtar från soulhistorien

Funkadelic ”Cosmic slop” (1973)
Ingen gjorde funk så kaotisk och lössläppt som George Clintons tvillinggrupper Parliament och Funkadelic. ”Cosmic slop” är ljudet av total urspårning i ett knarkigt mörker, och texten handlar om en kvinna som full av ångest prostituerar sig.

Marvin Gayes ”Masochistic beauty” (1985)
Gavs ut postumt ett år efter at soulikonen gått bort. En bisarr funkdänga där Gaye med en fejkbrittisk accent ”rappar” löften till sin älskade som ”I rock you ’til you’re sore / like a whore” och förklarar att ”It’s my duty to spank your booty”.

Prince ”The question of U” (1990)
”Erotic city”, ”Horny toad” och ”Scarlet pussy” i all ära – Prince mest sexuellt dekadenta ögonblick är denna psykdeliska blueslåt från soundtracket till ”Graffiti bridge”. Ett tungt liderligt groove och en text som är en labyrint av mörka frågor.

The-Dream ”Panties to the side” (2010)
Låtskrivarsnillet The-Dream, ”the last romantic”, uttrycker sin gränslösa åtrå genom att föreslå att han och tjejen i låten ska ha sex mitt på dansgolvet. Det blir creepy när han undrar ”are you one of those girls who mean ’go’ when they say ’stop’?”

Frank Ocean ”Novacane” (2011)
Soulvisionären berättar i sin första hitsingel om en tillvaro med kokain till frukost, sex med Viagra men noll känslor, tjejer som extraknäcker i porrbranschen för att ha råd med tandläkarutbildningen, samt ett berg av disk i köket som bara växer.

(Dagens Nyheter 2015-08-26)

neon indian - annie



från
sommarskrud - känns som neon indian lyssnat en del på svenska nottees "don't waste your light on me"? mysigt summer jam nevertheless :)

elvis costello & burt bacharach - god give me strength


De spelar en nedkortad version av låten, men ändå fint klipp. Nice att Letterman kutar fram och vill skaka hand med Burt Bacharach så fort de slutat spela :)

Från
sommarskrud och visst är det en härligt vemodig sensommarvibb i detta mästerverk till låt. Det är sista spåret på albumet "Painted from memory" men den första låten som duon gjorde ihop, en komposition som växte fram via faxkorrespondens, flera år före The Postal Service. Åh denna skiva, den betyder så mycket för mig. 90-talets bästa album? Förmodligen. Den kom in i mitt liv hösten 1998 när jag skickade in en insändare till Aftonbladet Puls, alla som fick insändare publicerad där fick en skiva hemskickad, och jag ville ha "Mos Def and Talib Kweli are Black Star" som hade annonserats, så jag blev lite småbesviken när jag istället fick Elvis C & Burt B are Old White Star. Men jag lyssnade på skivan och väldigt snart tyckte jag att den var amazing. Än idag förknippar jag den med att ligga på min säng i mitt pojkrum, läsa Göran Tunströms "Maskrosbollen" och lyssna på skivan om och om igen. Good times. Men det är inte av nostalgi som jag säger att det är 90-talets bästa album, det är helt enkelt ett fantastiskt popalbum, så bra melodier och texter, så utsökta arrangemang, en så vacker och egen ton rakt igenom. Jag skickade för övrigt raskt in en insändare till och fick Black Star-skivan en vecka senare, så slutet gott allting gott.

lutricia mcneal - stranded



från
sommarskrud - något av en guilty pleasure?! hehe men jag tycker den är nice! jag gillar det barnsligt simpla vägrandet att acceptera sakernas tillstånd. vem fan vill vara stranded osv.

förresten, apropå lutricia mcneal: jag tror mando diao undermedvetet inspirerades av hennes version av "ain't that just the way" när de skrev melodin till "strövtåg i hembygden". jo, det är sant! lyssna på den och när hon sjunger "and it hurts me that i never really knew him" i första versen, det är typ identiskt med första frasen i refrängen i mando diaos låt ("och med sommar och skönhet och skogsvindsackord" etc). just saying.

kärleken som får en att vilja dö

Två låtar från sommarskrud som är besläktade, inte bara genom att den ena låten samplar en känd låt av artisten som gjort den andra låten:



"Damn all these beautiful girls
they only wanna do you dirt
they'll have you suicidal, suicidal..."



"There's a jukebox playing, just a half block down
singing 'I'm going to the river, gonna jump right in and drown'
but I ain't gonna do that, girl, Lord no, I'll just keep on hanging around
even though it's all over, all over...

/.../

When I see two young lovers walking down the street (yes indeed)
whoa, how it kills me when I see their two lips meet
then I place my hand whereover where my heart used to be (huh!)
and you know it's all over, all over..."

Det rör sig givetvis om två olika sorters kärleksångest. Den ena, Sean Kingston-ångesten, handlar om att bli helt knäckt av hur snygg någon är, livets grymhet uppenbarar sig för en, ödet hånskrattar åt en, man står som förstenad och vill dö. Ben E. Kings ångest är av ett annat slag, den handlar om att ha haft en kärlek och förlorat den, och få tankar om att dö bara man hör en deppig låt, man ser ett lyckligt par på stan och det är bara för mycket, man måste bokstavligen hålla sig om bröstet på grund av den tärande ångesten. Båda låtarna är extremt bra tycker jag. Inte minst för att de musikaliskt inte alls låter emo, refrängen i "It's all over" är majestätiskt strålande, det är ett lidande som han inte bangar att visa upp för hela världen, nästan ett slags absurd stolthet: detta har jag, detta finns, se detta sjuka. Och Sean Kingston är ju hur munter och lattjo som helst på ytan, det är en trallig danslåt, men han mår ju skit på insidan. Precis så som det kan vara i de sammanhang som låtens känslor kan uppkomma, till exempel ute på klubb eller så. Briljant.

shamir - darker



Shamirs debutalbum är rätt bra, framförallt är två låtar helt fantastiska tycker jag: den här och "Demon". Båda är med på
sommarskrud :)

alain romans - quel temps fait-il à paris?



underbar filmmusik från underbar sommarskildring :) från
sommarskrud

debarge - single heart



tänk att Giorgio Moroder var svinbra på R&B-pop också! från
sommarskrud

mariah carey - infinty



"there's an end to infinity" - teoretisk filosofi (och psykologisk realism), från
sommarskrud

tips: se akram zaatari-utställningen innan det är för sent!

Twenty-Eight Nights and a Poem: Scratched Portrait of Mrs Baqari (1959/2012) av Akram Zaatari.

Imorgon (söndag 16 augusti) är det sista dagen för
Akram Zaatari-utställningen på Moderna museet i Stockholm, gå dit om ni inte sett den! Jag var där häromdagen och tyckte väldigt mycket om den. Jag brukar inte bli så berörd av videokonst men hans filmer var verkligen starka, speciellt en som bestod av en serie super 8-klipp från 60-talet där han instruerat sina familjemedlemmar att gå mot kameran, det är det enda som händer, i massor av variationer, det får en nästan hypnotisk effekt efter ett tag, och man blir så rörd av att se dessa människors ansiktsuttryck och beteenden framför kameran.

Jag rekommenderar dock INTE att se "Efter Babel"-utställningen, den var plottrig och slapp tyckte jag. En mängd billiga poänger, mest. Synd på något som hade kunnat bli intressant. Då rekommenderar jag hellre att ni, om ni är i krokarna pga Akram Zaatari, går in på Galleri Mejan där Victoria Versau, Yuuka Kita och min vän Lap-See Lam har en utställning som pågår t.o.m. 18 augusti. "Room with a view" av Lap-See är helt fantastiskt!

Ett annat tips, apropå ingenting: jag har gjort en 20 spår lång playlist med vacker och behaglig violinmusik av Mozart, check it out, det är faktiskt helt perfekt musik under soliga sensommardagar. Det rör sig om konserter för violin och orkester samt sonater för violin och piano, verk som Wolfgang komponerade i vuxen ålder (från mitten av 1770-talet och framåt), de många ungdomssonterna har jag lämnat därhän. Säga vad man vill om Mozart, men utsökt njutbar musik var han väldigt bra på att skapa. Om man bara lyssnar på de långsamma satserna (som i denna playlist) så slipper man också det käckt energiska som kan bli lite påfrestande ibland. Jag älskar ändå Mozart. Det är inte för inte som Bo Widerbergs användning av den långsamma satsen i Mozarts 21:a pianokonsert i den hyperromantiska "Elvira Madigan" blivit ikonisk. Det är musik som lyser av mänsklig värme.

ändå bra låt!



Det satt långt inne - tre år tog det - men nu har jag till slut insett att Mando Diaos "Strövtåg i hembygden" är en bra låt. Inte bara en bra låt, utan en jättebra låt. Så fin melodi, så vacker ackordföljd, så bra text som jag verkligen tycker de gör till sin trots att den skrevs 1896, det finns en innerlighet i sången och i hela framförandet. Snyggt och stiligt arrangemang, med gitarrplock, kluckande trummor och lagom smöriga stråkar. Det känns helt enkelt som en modern klassiker, denna låt. Mando Diao är ett band som jag verkligen inte gillar, det känns som jag har suckat trött och uppgivet varje gång jag sett en bild på dem eller läst deras namn sedan jag först hörde deras "kaxiga garagerock" på det kaxigt betitlade debutalbumet "Bring 'em in" 2002, att de sedan dess blivit mer pretto och haft projekt som det "hemliga" bandet Caligola med bröderna Salazar har knappast gjort saken bättre. Men jag tycker det finns något fint att ett band som har funnits i ett och ett halvt decennium och släppt nästan 100 låtar, som kämpat och kämpat med sin generiska indierock, till slut lyckas hitta rätt en (1) gång. Jag lyssnade härpomdagen på skivan "Infruset" som den här singeln kommer från, men inget där är på samma nivå. Men det gör inget. Den här inspirerade låten och dess lysande kvalitet gör liksom mödan värd. De nådde ända fram, om så bara för en gång, för en fyra minuter lång poplåt, de skapade konst av värde, och det är mer än vad de flesta människor någonsin gör. Så hatten av för det. Den kanske kommer med på nästa års sommarplaylist, vem vet :)

jack ü feat justin bieber - where are ü now



från
sommarskrüd

turandot på dalhalla opera


En spaning: Cole Porters "
Night and day" från 1932 är inspirerad av början av "Nessun dorma"? Känns som en lågoddsare att den snofsige hipstern Cole Porter gick och såg "Turandot" minst en gång i slutet av 1920-talet.

"Turandot”
av Giacomo Puccini
Libretto: Giuseppe Adami och Renato Simoni. Regi: Bengt Gomér. Projektionsdesign: Visual Relief. Kostym: Bente Rolandsdotter.
Med: Nina Stemme, Lars Cleveman, Meeta Raval, Johan Schinkler, Torbjörn Lillieqvist, Fredrik Zetterström m.fl.
Dalasinfoniettan och Gävle Symfoniorkester
Dirigent: Tobias Ringborg
Scen: Dalhalla, Rättvik

Puccinis sista opera är ett problematiskt verk. Inte så mycket på grund av dess orientalism – visst är det inte särskilt modernt med skildringar av österlandet gjorda av européer som frossar i det exotiska och brutala i den främmande kulturen, men musiken som Puccini komponerade till ”Turandot” är så utsökt och pampig, och med relativt seriösa inslag av kinesisk musik som på ett elegant sätt införlivas med tonsättarens senromantiska tonspråk, att alla invändningar om ytlighet och aningslöshet rinner av.

Nej, det problematiska är att storyn inte håller hela vägen. Puccini förstod det själv, han kämpade febrilt med att få till slutet på operan men blev aldrig nöjd, och när han dog 1924 var den ofullbordad. ”Turandot” färdigställdes av Franco Alfano. Trots att det är en av Puccinis mest populära operor är det ett verk som oftast lämnar en konstig eftersmak.

Det är helt enkelt väldigt svårt att tro på kärlekshistorien och dess lyckliga slut, och det är svårt att tycka om kärleksparet Turandot och Calaf. Han är ärelysten, oödmjuk och fullkomligt ytlig och projicerande i sin förälskelse, hon är en brutal och empatistörd person som inte bara avrättar friare på löpande band, hon låter också tortera den stackars slavinnan Liú som älskar Calaf.

Regidebuterande Bengt Gomér har dock gjort sitt yttersta för att göra Turandot lite mer mänsklig och finalen lite mer nyanserad. Redan i andra akten förvandlas Nina Stemmes Turandot från stenhård prinsessa till hjälplös liten flicka när hon desperat ber sin pappa kejsaren om hjälp för att komma ur sin ångestfyllda situation. Och i finalakten lyssnar hon faktiskt till slut på den plågade Liú, hon ser hennes smärta och avbryter tortyren som hon beordrat.

Viktigast av allt: slutet är inte Alfanos utan ett längre och mer komplext slut som komponerades av Luciano Berio så sent som 2001. I denna version sker den enorma förändringen i Turandots syn på kärlek, tvåsamhet och Calaf på ett långsammare och mer trovärdigt sätt, och de ömma känslor som växer fram är inte sprudlande passionerade och glatt utåtriktade utan blyga, trevande, fulla av tvivel och väldigt privata.

Nina Stemme gestaltar denna förvandling som bara hon kan. Hon är inte bara en makalös sopran, hon är också en suverän aktris som går in i sina roller och blir hudlös och magnifik. Men det krävs så klart rätt regi – denna Turandot imponerar på en helt annan nivå än den hon gjorde på Kungliga Operan häromåret.

Meeta Raval är också väldigt bra som Liú. Lars Cleveman lyckas däremot inte göra Calaf till en sympatisk rollfigur, och operans mest kända aria ”Nessun dorma” får han tyvärr inte heller riktigt till. Torbjörn Lillieqvist är dock ljuvlig i den lilla men viktiga rollen som kejsaren, han sjunger med ett mäktigt vibrato som gör ett lika starkt intryck som hans entré: på en tron med gyllene ljus som bländande reser sig ur scengolvet.

Trots att Cleveman bleknar bredvid Stemme, och trots att comic relief-faktorn hos Ping, Pang och Pong accentueras lite överdrivet mycket, är denna uppsättning av ”Turandot” väldigt tillfredsställande. När prinsens och prinsessans händer snuddar vid varandra i slutscenen samtidigt som de skuldmedvetet, med ryggen mot publiken, betraktar Liús lik, då händer det som man alltid önskar ska hända: man börjar hoppas på deras kärlek.

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

(Dagens Nyheter 2015-08-10)

dr. dre - compton


Lycka till med att hitta låtar från "Compton" på YouTube eller liknande :P

Hiphop
Dr. Dre
”Compton”
(Aftermath/Universal)
Betyg: 4

Dr. Dre var kanske inte hiphopens första superproducent (Marley Marl konkurrerar om den titeln), men han var den första producenten som blev en stjärna som soloartist när han 1992 släppte sitt ofattbart inflytelserika debutalbum ”The chronic”. Skivan hade ett hårt gungande sound, skapat med både funksamplingar och lena syntslingor, som musikaliskt inspirerade lika många hiphopartister som N.W.A.:s ”Straight outta Compton” inspirerade textmässigt. Likt Miles Davis ”Kind of blue” eller Marvin Gayes ”What’s going on” finns det ett före och ett efter ”The chronic”.

Uppföljaren ”2001” från 1999, en konstnärlig och kommersiell triumf som blev en ännu mer slitstark klassiker, befäste Dr. Dres position i musikvärlden och höjde samtidigt förväntningarna på hans nästa album. Högtidligt annonserade han att denna skiva, ”Detox”, skulle bli hans sista som artist. Efter många år av hemlighetsfulla inspelningar och ständigt framskjutna releasedatum övergavs projektet – antagligen ett bra beslut. För om Dr. Dre idag hade släppt en skiva med fem-tio år gamla inspelningar med Eminem och 50 Cent som främsta gästartister hade den knappast tagit världen med storm. Hiphop är en färskvara, det är skivorna som lyckas fånga ett nu som blir klassiska.

”Compton”, som består av helt nya inspelningar, är fullt av den intensitet och den energi som finns i en snabb och glädjefylld skapelseprocess. Dr. Dre har sagt sig vara inspirerad av den färska filmen om N.W.A., ”Straight outta Compton”, men det är uppenbart att gnistan som fått igång hans musikskapande är den vanliga: en fantastisk rappare. 1992 var det Snoop Dogg, 1999 var det Eminem, 2015 är det Kendrick Lamar. Den gudabenådade hiphoppoeten, vars två senaste album har haft Dr. Dre som exekutiv producent och släppts på dennes egen skivetikett Aftermath, rappar på tre låtar på ”Compton” och hans ande vilar över hela skivan.

Denna svanesång är en vemodig och varmt mäktig skiva, ett fokuserat och homogent album som samtidigt är rikt på detaljer och infall. Det är också det lugnaste verket i Dr. Dres karriär - jämfört med tidigare skivor finns här få kontroversiella textrader men också få rejäla dansgolvshits.

Gamla vänner som Snoop Dogg, Ice Cube, Xzibit och Eminem tittar förbi, men i fin Dr. Dre-tradition lämnas mycket mikrofonutrymme åt yngre och hittills ganska okända begåvningar, som Justus, Jon Connor och Anderson .Paak. Själv rappar Dr. Dre utmärkt – som vanligt skriver han inte sina texter själv men han levererar dem bättre än någon annan spökskrivarkonsument i branschen.

Precis som han gjort sedan slutet av nittiotalet skapar Dr. Dre de flesta beatsen tillsammans med andra producenter, och även på denna front finns nytt blod i form av framförallt Dem Jointz och DJ Dahi. Mer uppseendeväckande är att en låt är producerad tillsammans med DJ Premier, en lika stor ikon inom nittiotalets New York-hiphop som Dr. Dre är för västkusten.

Vilket känns symptomatiskt: ”Compton” är trots sin titel Dr. Dres minst lokalpatriotiska skiva rent musikaliskt, hans enda lojalitet är mot hans egen konst. 2015 handlar den mer om jazzigt blås och luftig neosoul-sång än om väsande syntar och klinkande pianon. Efter 30 år i branschen fortsätter han att söka och utvecklas, och resultatet blir lika tungt svängigt som alltid. Få artister imponerar lika mycket som Dr. Dre.

Bästa spår: ”All in a day’s work”

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

(Dagens Nyheter 2015-08-09)

PS om någon är nyfiken på hur "Detox" skulle kunna ha låtit så har jag gjort en playlist med 20 låtar som Dr. Dre producerat och i många fall gästat under perioden 2005-2010,
check it out. Jag valde denna tidsperiod för innan dess fanns det en period (2000-2002) där Dr. Dres produktioner och gästframträdanden känns som en förlängning av "2001"-skivan och det soundet. Sedan följde en period (2003-2004) där Dr. Dres sound och roll förändrades - han började göra låtar för 50 Cent och G-Unit och började fasa ut westcoast-gänget som han hängde med i efterdyningarna av "2001". 2005 är han tillbaka i full kraft, med skivor som The Games "The Documentary" och 50 Cents "The Massacre", och jag tycker att hans nya sound har "landat" här, och jag gissar att han nu på riktigt börjat jobba med sitt nya album. 2008 sa Snoop Dogg att "Detox" var klar och skulle släppas, men det stämde ju inte. 2009 var det tänkt att skivan skulle släppas, efter Eminems "Relapse" och 50 Cents "Before I self destruct", två skivor där Dr. Dre visade sig vara taggad på att producera mycket, men hans album sköts upp ytterligare. 2010 kom den sista kraftansträngningen, när "Detox"-låten "Under pressure" läckte och singlarna "Kush" och "I need a doctor" släpptes. Men sedan blev det tyst - det släpptes knappt någon ny Dr. Dre-producerad musik under 2011, och han gästade ingen singel förrän 2012. När en ny "Detox"-låt äntligen hördes, T.I.-duetten "Popped off" som smögs ut på T.I.:s mixtape "Fuck da city up", hördes ett rätt lamt sound och man förstod varför Dr. Dre inte velat släppa låten som en egen singel. Här någonstans måste han ha börjat ge upp "Detox"-projektet, tänker jag. Fast det skulle dröja till 2014 innan han meddelade att "Detox" inte skulle släppas, och först för några veckor sedan avslöjade han varför: för att han inte tyckte att musiken lät så bra. Nej, det kan man förstå, om det består av låtar som han spelade in 2005-2010 med ett sound som kanske lät fräscht då men inte lika kul idag. Hur som helst, playlisten jag svängde ihop består av de låtar som jag tyckte lät bäst och hittigast (alltså låtar som Dr. Dre skulle kunna ha övervägt att ha med på sin egen skiva, innan han skänkte bort dem till andra artister) och som inte lät mer artisten som producerades än som Dr. Dre själv (Eminems "We made you" skulle ju aldrig kunna platsa på ett Dr. Dre-album). Ja, det är ju 100 procent gissningar helt enkelt, men det är ändå lite kul att lyssna och fantisera om vilken skiva som det kunde ha blivit. Jag är glad att Dr. Dre släppte "Compton" istället för "Detox" (eller ingenting alls), men en mystisk skiva lämnar inte ens tankar så lätt.

asap rocky - fine whine



från
sommarskrud

evert taube - calle schewens vals



från
sommarskrud

I Roslagens famn på den blommande ö,
där vågorna klucka mot strand
och vassarna vagga och nyslaget hö
det doftar emot oss ibland,
där sitter jag uti bersån på en bänk
och tittar på tärnor och mås,
som störta mot fjärden i glitter och stänk
på jakt efter födan, gunås.

Själv blandar jag fredligt mitt kaffe med kron

till angenäm styrka och smak
och lyssnar till dragspelets lockande ton,
som hörs från mitt stugogemak.
Jag är som en pojke, fast farfar jag är,
ja rospiggen spritter i mig!
Det blir bara värre med åren det där
med dans och med jäntornas blig.

Se, måsen med löjan i näbb, han fick sitt!

Men jag fick en arm om min hals!
O, eviga ungdom, mitt hjärta är ditt,
spel opp, jag vill dansa en vals.
Det doftar, det sjunger från skog och från sjö,
i natt ska du vara min gäst!
Här dansar Calle Schewen med Roslagens mö
och solen går ned i nordväst.

Då vilar min blommande ö vid min barm,

du dunkelblå, vindstilla fjärd
och juninattsskymningen smyger sig varm
till sovande buskar och träd.
Min älva, du dansar så lyssnande tyst
och tänker, att karlar är troll.
Den skälver, din barnsliga hand, som jag kysst,
och valsen förklingar i moll.

Men hej, alla vänner, som gästar min ö!

Jag är både nykter och klok!
När morgonen gryr, ska jag vålma mitt hö
och vittja tvåhundrade krok.
Fördöme dig skymning, och drag nu din kos!
Det brinner i martallens topp!
Här dansar Calle Schewen med Roslagens ros
han dansar till solen går opp!

<3

r. kellys slow jams



Varsågoda,
här är en playlist med 100 slow jams av R. Kelly, både hans egna låtar och sådana han skrivit och producerat för andra artister. Urvalet är från perioden 1995 (då han fann sin form med skivan "R. Kelly") till 2013 (då hans senaste album "Black panties" kom) och låtarna ligger i kronologisk ordning. Jag ville göra en lista med just slow jams, så dansanta R. Kelly-mästerverk som "Home alone", "Ignition remix", "Slow wind (remix)", "Happy people", "I'm a flirt" eller "Feelin' single" finns inte med. Inte heller någon av de vackra och/eller dramatiska ballader som han gjort som inte har sexuell kärlek som tema (Sparkles "Be careful" är egentligen en sån låt, men den är så bra, och har något sugande mörkt och suggestivt erotiskt över sig, att den fick vara med ändå). Låtarna han gjorde med Whitney Houston mot slutet av hennes liv är fina, men de har inget här att göra.

Varför en R. Kelly-playlist, frågar ni? Ja, varför inte? Slow jams är en lite underskattad subgenre inom R&B, det är så mycket fokus på dansgolvhits nuförtiden, även långsamma låtar är dansanta (med smattrande trummor och ett implicit budskap om att låtarna går i dubbel hastighet). Eller också görs ballader som är fulla av ångest eller självömkan, typ The Weeknd och Drake (älskar dem, men ni fattar vad jag menar). R. Kelly tillhör en annan tradition - hans slow jams är varma, trygga, starka, mjuka och förföriska. Detta i kombination med hans orädda/distanslösa inställning som sexfixerad textförfattare och en produktivitet som är nästan läskig gör honom till slow jam-genrens absoluta mästare. Han sjunger så fint också. Och hans melodier är alltid enkla, vackra och självklara.

I morse tänkte jag på Usher. Varför gillar man inte Usher? Han har gjort många bra låtar, men han känns så självgod och dryg, och liksom sval, han blottar aldrig sig själv, är aldrig ett med musiken. Motsatsen gäller för R. Kelly. Han har också en grandios självbild, men hans känslor är all over the place i hans musik, han är vild i sin konst, nyckfull och sökande. Han släpper in allting, de mörkaste och de ljusaste känslorna och de galnaste fantasierna. Jag ber om ursäkt för denna banala iakttagelse. Det finns väl ingen som läser denna blogg som inte diggar R. Kelly. Men lyssna på spellistan, den blev rätt bra faktiskt. R. Kelly, jag älskar dig.

la traviata på opera på skäret


Förspelet till La traviata är väldigt fint tycker jag! Läste en analys av detta stycke som påpekade att det var som en biografi över Violettas liv i tre delar, i antikronologisk ordning: först hörs lite ödesmättad musik från sista akten, sedan kärlekstemat från andra akten, och sist lite glad musik i stil med det som hörs i första akten. Makes u think...

La traviata
av Giuseppe Verdi
Libretto: Francesco Maria Piave
Regi: Alexander Niclasson
Scenografi: Sven Östberg
Kostym: Anna Kjellsdotter
Med: Ania Jeruc, Dominick Chenes, Pavel Yankovsky, Sofie Almroth m.fl.
Svenska Kammarorkestern med Opera på Skärets kör
Dirigent: Marcello Mottadelli
Scen: Opera på Skäret

Ett och ett halvt århundrade efter sin premiär är Giuseppe Verdis ”La traviata” världens mest spelade opera. Det är inte bara för att operahusen är fantasilösa, utan först och främst för att det är ett verk som har allt: stark story, dynamiska karaktärer, perfekta melodier och dramaturgisk lyhördhet i varje ögonblick.

Förlagan till ”La traviata”, Alexandre Dumas den yngres ”Kameliadamen”, torde ha gripit tag i Verdi på ett personligt plan. Änklingen Verdi levde ogift ihop med en sångerska som själv hade utomäktenskapliga barn, en kärlek som väckte anstöt. Dumas berättelse om en kurtisan i Paris vars kärleksaffär med en ung man från samhällets övre skikt fördöms av dennes far, med tragedi som följd, tände en kreativ eld hos Verdi och librettisten Piave som tillsammans skapade en operaversion på bara några månader.

Alexander Niclassons uppsättning på Opera på Skäret har ett väldigt starkt kort: den polska sopranen Ania Jeruc i rollen som Violetta. Hon har inte bara styrka och total kontroll över sin röst – inte minst i den halsbrytande arian i slutet av första akten – hon har en vacker klang och är hela tiden i sin roll. När hon ömsint går ned i volym går hon inte ned i intensitet, vilket ljuvligt demonstreras i den andra aktens duett med pappa Germont. Pavel Yankovsky, som sjunger denna roll, är inte lika övertygande – han kämpar så mycket med sången att han glömmer bort att agera, och han saknar den pondus som rollen kräver.

Dominick Chenes som Alfredo blandar och ger. Han sjunger fint och gestaltar en valpighet som får rollfiguren att kännas så ung som han faktiskt ska vara, impulsiv och full av passion, nära till både glädje och ilska. Men han slarvar bort viktiga dramatiska ögonblick, som när Violetta säger till honom att hon älskar en annan i den andra akten, eller när han ska omfamna henne i tredje aktens återförening – han föregår musiken, och allt faller platt.

Scenografin är enkel men funktionell, med små medel förvandlas scenrummet mellan varje akt. Man har inte ryggat för utmaningen att skildra en fullfjädrad maskerad, och dennas förlegade exotism av romska kvinnor kompenseras av att man väjer för klichébilden av unga sexiga tjejer, istället är de rejäla burlesk-dominatrix-kvinnor som är mer subjekt än objekt och behandlar maskeradens män som slavar. Den lite taffliga dansen i samma scen förstärker intrycket av gammeldags parisisk dekadens, inte för tillsnyggad och showig.

Slutet på ”La traviata” kan jämföras med Richard Wagners ”Tristan och Isolde” som skrevs några år senare. Bägge operors sista akt består av en döendes väntan på sin älskade, och efter återföreningen följer en dödsscen som präglas av ett paradoxalt ljus, en kuslig optimism. Men där Wagner låter Isoldes kärleksdöd vara en metafysisk triumf tappar aldrig Verdi sin realistiska blick: Violettas öde är enbart hemskt, och hennes förvirrade glädje är en kniv i bröstet.

Likt Julia Roberts i ”Pretty woman” har jag svårt att hålla tillbaka tårarna under ”La traviata”. Att Violetta, blind av kärlek och liksom uppmjukad, låter sig manipuleras av sin partners konservativa och borgerligt ängsliga far till att ge upp det enda (och kanske första) i hennes liv som är värdefullt är plågsamt tragiskt. Det fina med Verdi är att han ställer sig på både kärleksrebellernas och den desperata pappans sida. Alla är människor. Alla lider.

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

(Dagens Nyheter 2015-08-03)

into the valley 2015 (dag 1)


Så här kan det låta när Ben UFO gör sin grej :)

Into the valley, dag 1
John Talabot, Four Tet, Ben UFO, Richie Hawtin, Magda m.fl.
Scen: Dalhalla, Rättvik

Idén att ha en festival för tung dansmusik i Dalhalla, den sagolika utomhusscenen i ett nedlagt kalkstensbrott mitt i Dalarnas vackra skogar, är så klockren att det känns märkligt att ingen har kommit på den förrän nu. En fantastisk lineup har också bokats till premiärfestivalen.

Ben UFO är en av grundarna till kvalitetsbolaget Hessle Audio och en av ytterst få stjärn-DJ:s som inte också gör egen musik. Det gör att Ben UFO lägger allt fokus på att briljera med sina eklektiska musikval och snygga mixar, och att han är en mästare av dansgolvsdramaturgi står utom allt tvivel. Den genremorfande dansmusiken utvecklas som en levande organism, man vill aldrig att det ska ta slut, det enda man kan göra är att le fånigt och dansa vilt. Kanske det bästa DJ-set jag varit med om.

Vaal spelar techno med ormlikt slingrande syntslingor på den minsta scenen Musikaliska trädgård, ett litet hus med grön heltäckningsmatta, kristallkronor och loungesoffor, inte mycket till feststämning där. Motor City Drum Ensemble byter med kort varsel plats med DJ Koze i spelschemat och skapar bra röj med electro och snäll techno på mellanscenen The Box. Magda som spelar lite senare på samma scen bjuder på kompetent techno, mörk och hård, utan att sticka ut på något sätt.

Four Tet är en intellektuellt lagd ljudkonstnär som tar det elektroniska groovets meditativa kvaliteter på största möjliga allvar. Jag ställer mig nära en gigantisk högtalare, blundar och dansar i trans medan basen får golvet under mig att gunga och Four Tet förvandlar sin vackra ”Angel echoes” till något mycket mer brutalt och utdraget än hur den låter på skiva. Även vackra ”Morning side” från hans senaste skiva hörs i hans ypperliga set.

Spanjoren John Talabot är förstakvällens kanske mest emotsedda DJ. Hans set är tungt och växer långsamt och ytterst subtilt till dansgolvseufori, men han spelar tyvärr inga av sina hittar som ”When the past was present” eller den fantastiska remixen av Teengirl Fantasys ”Cheaters”. Däremot en magnifik version av Pale Blues ”One last thing” och sin pinfärska remix av Jamie xx ”Loud places”. Med en förkärlek för psykedeliska ljudkaskader och bakåtblickande housesound är John Talabot något verkligt speciellt, men denna kväll gör han sitt bästa för att dölja sin känsla för starka melodier.

Richie Hawtin, även känd som Plastikman, personifierar technons resa från 90-talets Detroit till 00-talets Berlin till dagens giftermål med konstvärlden. Han bjuder på en fantastisk show: hela scenen släcks ner, allt blir svart, och så plötsligt skjuter en armada av rörliga ljuspelare ut från en gigantisk, mångskiktad ljusrigg, de ömsom attackerar, ömsom omfamnar publiken som dansar till den dova technon. Det musikaliska går inte att skilja från det visuella – upplevelsen blir mäktig, även om musiken inte är direkt revolutionerande.

Festivaldagen slutar i logistiskt kaos: festivalområdet ligger långt från alla städer och campingplatser, men bussarna som ska ta folk dit är för få och har bristfällig information, och att boka taxi går inte. Parkeringen är full av desperat springande människor och påminner om scenen där amerikaner evakueras från Phnom Penh i ”Dödens fält”. Men det får ses som en barnsjukdom – förhoppningsvis får den sympatiska satsningen Into the valley ett långt liv.

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

(Dagens Nyheter 2015-08-02)
 

slick rick - sittin' in my car



från
sommarskrud

I fredags promenerade jag på en landsväg i Dalarna från Tällbergs järnvägstation och kom efter en halvtimme fram till det (underbart mysiga) lilla hotellet Klockargården där jag skulle bo över natten. Vad hör jag strömma ur grannens öppna fönster om inte "Sittin' in my car"? Jag blev oerhört glad. Låten är för övrigt en ripoff av Billy Stewarts gamla "Sitting in the park" (som jag tror jag hade med på den allra första sommarplaylisten, för fyra år sedan), en underbar låt, men Slick Rick gör något alldeles eget av den. Det är för övrigt hans gamle parhäst Doug E. Fresh som beatboxar, en återförening som inte gjorde något större väsen av sig. Beatbox känns ju ganska bull nuförtiden, men med en såhär mysig låt blir det ändå lite charmigt.

Jag minns att det här är Jan Gradvalls favoritlåt med Slick Rick. Hehe, jag googlar fram hans gamla Slick Rick-recension från 1999 nu, stark öppning: "Varför älskar jag Slick Rick? Kanske för att han får allt han gör att låta så enkelt. Medan andra rappare slår sig för bröstet, skriker 'titta på mig' och tar i sig så att ådrorna i tinningarna pulserar som bashögtalare, så glider Slick Rick bara omkring på en uppblåsbar fåtölj och rappar till synes helt utan ansträngning samtidigt som han sippar en drink. Slick Rick är inte bara en rappare, han är vår tids Peter Sellers eller David Niven; ett under av elegans och sofistikering." <3