vad jag bryr mig om nu: håkan hellström-recensionerna

Hipsterkonsensus! "För sent för Edelweiss" fick fem av sex av A-Lo i SvD, fyra av fem i DN av Matthias Dahlström, och i Digfi fick den också fyra av fem: http://www.digfi.com/default.aspx?id=11674 - recenserad av yours truly och publicerad redan igår. Jag måste erkänna att jag först gav den en trea, dels för att det är en svagare skiva än "Ett kolikbarns bekännelser" (som i och för sig är en närapå perfekt skiva) men mest för att det är något i mitt DNA som gör det svårt för mig att älska rocksmockor. Men, och det är ett viktigt men, en rocksmocka från Håkan Hellström smakar annorlunda än en från Uffe, Plura eller Pugh (de har ju till och med namn som låter som onamopoetiska smock-ord ur serietidningar: PUGH! UFF!). Håkan älskar livet för mycket, han försöker aldrig vara cool, och därför blir han aldrig heller patetisk. Andres Lokko skrev någonting om att det som gör Håkan så speciell är att det inte finns någon textrad som är för banal för honom att sjunga, och jag tycker det ligger något i det. Inga känslor är för stora, inga gester är för fåniga, inga ord är för klyschiga, för det är såhär det är, det är så han känner. Det är väldigt befriande. Så hur som helst, jag bröt mot det rockjournalistiska budordet som säger att man måste vara konsekvent, och ändrade helt fräckt på recensionen och betyget en timme efter publiceringen. För boogie eller inte boogie, skinnväst eller inte skinnväst, who am I kidding, det här kommer vara en av årets mest spelade skivor för mig. Jag älskar Håkan Hellström.

den sista fantasin (för snart är man ju vuxen)

Den senaste tiden har jag blivit helt hooked på tv-spelet "Final Fantasy VII" från 1997. Jag önskar att jag kunde förklara vad det är och varför det är så bra, men det är svårt, för om man rycker ut en ensam beståndsdel framstår den som fattig och intetsägande. Jag vill inte googla några bilder från spelet och klistra in dem här, för ni hade nog tyckt att de var rätt fula, daterad grafik and all. Jag kan inte be er lyssna på Nobuo Uematsus musik, för liksom filmmusik bär den inte på egna ben, hur kongenial den än låter i spelet. Och framförallt kan jag inte återge storyn i spelet, börja dilla om George Orwell-dystopin och upprorsromantiken, sökandet efter och besvikelsen över fadersgestalter, barndomskärlekar som man träffar många år senare, samt en släng av ekologiskt hokus pokus och inte minst ett gäng dramatiska strider - för historien är förmodligen ganska banal, om man skulle läsa den i manuskriptform rakt upp och ner. Karaktärerna är mer eller mindre stereotypa, dialogen är välgjord men ganska förutsägbar, konturerna är hela tiden väldigt skarpa.

Men det är kombinationen av det visuella, det musikaliska och det litterära, samt den ganska svindlande känslan av att man är med själv och påverkar (man styr karaktärernas alla handlingar, från fysiska rörelser till att välja mellan olika repliker i dialogen) som gör det till ett allkonstverk. Jag undrar vad Wagner skulle tycka om Final Fantasy. Kan tänka mig att han skulle gilla det, om man smällde upp det på en maffig bioduk istället för en pluttig tv-skärm. Hur banal är inte storyn i "Tristan und Isolde", egentligen? Men i sitt sammanhang - de där fängslande första ackorden i uvertyren och ända till den vackra sista arian, Liebestod - blir den otroligt kraftfull. Samma sak med en film som Sergio Leones "Den onde, den gode & den fule". Storyn i sig är kanske inte så fet, närbilderna på Clint Eastwoods ögon är inte ett konstverk i sig, och Ennio Morricones musik är bara en kliché om man hör den utanför filmen - men tillsammans blir det oerhört effektivt och engagerande. (Kan jag tänka mig, jag har inte sett filmen.) Både med film och med opera är det ju så: storheten ligger inte så mycket i de olika beståndsdelarna, utan hur de arbetar tillsammans för att göra något som suger upp en i en kompakt estetisk upplevelse. Det är ett litet mirakel. Och Final Fantasy fungerar på samma sätt.

Ganska intressant är att Shigeru Miyamoto (mannen som skapade Mario och Zelda och som typ är för tv-spelen vad Bob Dylan är för det moderna låtskrivandet) inte gillar RGS, role-playing games, alltså såna spel som Final Fantasy. Han sa i en intervju att om det är en story man vill ha så kan man lika gärna läsa en bok eller se en film. Han vill göra spel där man spelar, där man har frihet och är aktiv, och han anser att rollspel är samma sak som att vara bunden till händer och fötter. Jag tycker att det är intressant, för det är ju en filosofi som bygger på att tv-spel är för spelandets skull - att göra det till något annat, att försöka skapa ett interaktivt episkt drama, vittnar bara om hybris och mindervärdeskomplex. När Shigeru Miyamoto gjorde Zelda-spelen var hans mål inte att storyn skulle vara intressant, det var sekundärt, det viktiga var att man som spelare skulle känna att man var inne i spelets värld. Och han lyckades, framförallt med spelet "The Legend of Zelda: Ocarina of Time" från 1998, fast det är en annan historia. Final Fantasy är annorlunda, jag skulle inte vilja säga att man har mer distans, men det handlar mindre om kroppsligt deltagande (i Zelda spänner man pilbågar och tar varje simtag) och mer om att komma in i historien. Storyn är i första rummet, och allt annat har funktionen att få den att kännas viktig. Så det är olika fokus, men jag tycker inte att det ena är bättre än det andra. Det är intressant med spel som hyllar upplevelsen av att spela/leka/delta i sig (Shigeru Miyamotos favorituppfinning är Rubiks kub!), men det är också fett med spel som använder spelandet som ett verktyg för att få publiken/spelarna engagerade i ett ambitiöst allkonstverk där bild, ljud och ord samverkar. Final Fantasy är inte en "värld", det är en känsla. Det är inte säkert att alla är öppna för den känslan, precis som alla inte är öppna för John Coltrane eller Fela Kuti eller Bach. I samtliga fall får jag säga: it's your loss.


r.i.p. static

Jag fattar inte hur varken Wifebeater Love-gänget eller någon annan i Sverige (hm, jag själv?) inte orkat skriva en nekrolog över Steve "Static" Garret som dog 25 februari i år. Han var en doldis, men han var en av de viktigaste beståndsdelarna i både Timbalands och Aaliyahs karriärer.

Timbaland har ju alltid behövt en parhäst, någon som kan göra melodier och låtar av hans konstiga beats. Förr i tiden var det mest Missy Elliott, på senare år har det varit Danja, men det var med Static som Timbaland gjorde låtar som "Are you that somebody?" (90-talets bästa singel?), "Try again", "We need a resolution" och "More than a woman", och Ginuwines "Pony" och "Same ol G". På senare år har han bytt namn till Static Major och varit inblandad i bland annat Pretty Rickys fantastiska "On the hotline".

Men alltså. Att rada upp låtarna sådär är inte nog. Ni fattar inte. Det här är inte bara några vanliga, helt okej låtar. Det här är mästerverk. Static förtjänar en hyllning, inte en notis.

ARE YOU THAT SOMEBODY - en förälskelse som är paranoid, och en brygga där Aaliyahs röst åker rutschkana ("if I let you go...") som leder till en staccatorefräng som bildar kontrapunkt till det makalösa beatet - fantastisk melodi, fantastisk låt. Man kan tycka vad man vill om bebisjollrandet, men jag tycker de passar in. Sjuka små melodiska gupp. För övrigt utgår jag från att det är Static som skrev Timbalands rapvers: "Dirty south, can you really feel me?".

TRY AGAIN - Tony Ernst skrev en gång att det var den bästa låt som någonsin gjorts om manlig impotens. Faktum är att texten, om man är på humör, kan tolkas på ganska många sätt, men det intressanta är att den optimistiska tonen står i bjärt kontrast till den dramatiska stämningen och refrängmelodins laserstrålar, det skapar en väldigt speciell effekt.

WE NEED A RESOLUTION - om Sparkle & R Kellys deep soul-drama "Be careful" skildrade ett förhållande på väg utför, så handlar "We need a resolution" om samma förhållande som gått ännu längre, nu står det på kanten till avgrunden och kan tippa över när som helst. Timbalands bisarra stråksampling skapar ett mardrömslikt musikaliskt landskap, och Static lyckas otroligt nog skriva en matchande melodi, som tar både djupa dyk och rytmiska skutt ("Where were you last night / Did you sleep on the couch? I thought we was hanging out"). Och texten, såklart. Briljant.

MORE THAN A WOMAN - jag tillhör de fåtal som tycker att det här är den bästa låten på Aaliyahs sista album vid liv. Så stark, så kraftfull, så framåtdrivande, så livsbejakande! Av titeln kan man tro att det är en klyschig härligt-med-könsroller-låt à la "You make me feel like a natural woman", men så är det inte. Det är snarare så att det jublande beatet och den storögda melodin sätter Aaliyah i en teleporteringsmaskin och förvandlar henne till ren energi, rena endorfiner. Mer än en kvinna, mer än en människa, mer än kött och blod - "I am music", som hennes allra sista låt heter.

PONY - jag rodnar bara jag tänker på den. Vilken freaky ass libidolåt alltså. Det acid-aktiga, rapande basljudet för också tankarna till en strippklubb som skymtade i ett avsnitt av Simpsons, "The Horny Toad". Grym låt.

SAME OL G - klyschig text, men en självklar och hittig melodi. Kan inte fronta.

Static var också med i gruppen Playa som liksom Missy Elliott, Ginuwine, Aaliyah och Nicole Wray tillhörde Timbalands närmaste krets i slutet av 90-talet. Jag har bara hört en låt med dem dock, den som är med på Dr Dolittle-soundtracket, och den var inte fantastisk om jag minns rätt. Han inledde en solokarriär också de senaste åren (bland annat sjunger han på Lil Waynes nya singel, informerade D.D. mig om), vilket gör hans död ännu mera sorglig: han hade inte lagt ner, han var på väg upp, ville tillbaka till musikvärldens centrum. Enligt Wikipedia dog han av "complications during surgery", vad nu det säger.

Annars har jag bara hört Statics röst en gång, och det var på Aaliyah-låten "Loose rap" där han rappar och sjunger, han har skrivit hela låten. Det är den bästa av de icke-Timbaland-producerade låtarna på Aaliyahs sista skiva - ett rätt hårt beat och den där fina melodin som går rakt upp i luften. Men det är melodin och Aaliyah, snarare än Statics egna vokala insats, som gör den låten bra.

Ett tag trodde jag att Sean Garrett och Static var samma person. Men nu när han dog insåg jag att han ju hette Steve Garrett. Sean Garrett lever och har det bra, den jävlen. Han har gjort fler hitlåtar än Static, men inga som är bättre än de jag gick igenom här uppe.

mr smith goes to washington

image240
James Stewart möter ödmjukt Abraham Lincoln-statyns blick

Vad gjorde ni i lördags? Jag och Håkan stannade inne, drack Trocadero och såg på Frank Capras "Mr Smith goes to Washington". Om någon skulle anklaga mig för att leva som en åttaåring vet jag inte vad jag skulle säga till mitt försvar. Hur som helst, det var en skitbra film. Sån total patriotism-porr, den amerikanska konstitutionen var heligare än bibeln, Capitol Hill var en vackrare byggnad än Peterskyrkan, en sån film hade bara kunnat göras av en sicilienare som emigrerade till USA under 1900-talets första år och älskade det nya landet mer än sitt eget liv. Frank Capra gjorde två typer av filmer: krigspropaganda och feelgoodfilmer som försvarar kärnfamiljen, och i "Mr Smith goes to Washington" sammanföll de nästan. Jag älskar James Stewart, det är så svårt att inte göra det, han ser så snäll ut samtidigt som han är stilig och manlig. Men mest imponerade kanske Claude Rains, skådespelar-wise alltså. Där snackar vi stil. Kände inte egen honom först, han hade håret färgat senator-vitt, men han körde hela tiden med sitt klassiska ansiktsuttryck (blundar allvarligt och ser sträng och mild ut på samma gång) som man känner igen från "Casablanca" och "Notorious!".

Det är två personer som måste sett den här filmen ett antal gånger: dels Aaron Sorkin, vars "Vita Huset" är en direkt fortsättning på den här hejdlösa romantiseringen av amerikansk politik (filmens dramatiska crescendo är en 23 timmar lång filibuster!). Och dels Barack Obama. He he, kanske inte, men ärligt talat påminner han skitmycket om James Stewarts Mr Smith: ung, smal, stilig, retoriskt begåvad och gränslöst idealistisk.

Annars? Häromdagen var jag på en kvadrupel konsert med Malmö Symfoniorkester. Klarinettisten Martin Fröst var special guest, ung och hunkig, en posterboy för klassisk musik vars lite irriterande anti-stiffa manér fick honom att framstå som en klarinettvärldens Bob Hansson. Men det gjorde inte så mycket för han spelade faktiskt helt otroligt bra. Dels framförde de ett nyskrivet verk av Sven-David Sandström som inspirerats av Gunnar Ekelöfs "Mölna elegi"  - det hade varit riktigt bra om inte texten funnits med i partituret och Martin Fröst reciterat på ett osedvanligt kefft teatraliskt sätt. Dels en klarinettkonsert av von Weber, tidig 1800-tal, tysk romantik, molligt och vackert. Och så ramades allt in av två feta verk av Prokofjev - den "klassiska" symfonin (riktigt bra! Men han lite weird att han 1917, mitt under brinnande revolution, bestämde sig för att komponera en avslappnad och angenäm Haydn-hyllning...) och en "Skytisk svit" som var bombastisk och rytmisk, ett ryskt slag i magen.

Annars har jag lyssnat mycket på Stan Getz tidiga kvartetter och spelat mycket Final Fantasy VII. Älskar min lägenhet. I tried to live in the real world instead of a shell, but I was bored before I even began.

my little brown book

Det sämsta man kan göra som skrivande person är att läsa J.D. Salinger, mer specifikt det han skrev under andra halvan av 50-talet. Man känner sig som Franny som tackar nej till den akademiska världen, man känner sig som Seymour som inte vill ge ut sina dikter, man känner sig som J.D. själv (skrev jättemycket men publicerade alltmer sällan, det senaste är en novell i början av 60-talet som han fortfarande vägrat ge ut i bokform) - man får en aversion mot hävdelsebehovet som finns överallt och inom en själv. Man tänker att det smartaste och mest ödmjuka man kan göra är att vara tyst.

J.D. Salinger har sagt att han älskar att skriva, men att han skriver för sin egen skull, han behöver inte andra människors läsning och bekräftelse för att känna sig nöjd. Jag vet inte, funkar det så? Funderar på en grej som Caroline en gång skrev i sin skunkdagbok, nämligen att allt man skriver har en adressat. Utan publik ingen text. Meningslöst att skriva om det inte finns någon som kan läsa. Jag tycker hon hade en poäng (dessutom är det ju en befriande anti-"jag skriver för att jag har ett kall"-inställning), om jag inte hade haft 0 läsare om dagen här hade jag definitivt inte pallat fortsätta blogga.


(Tänk dagböcker. Man vill ju inte att någon ska läsa vad man skriver i sin dagbok, och ändå har man en adressat, någon som man måste förklara vissa saker för och andra inte, ibland slinker det till och med in ett "ni" när man skriver dagbok. Adressaten kanske är en själv om 30 år, jag vet inte. Men den finns där.)

Samtidigt, jag vet inte. Det finns ju någonting som heter uttrycksglädje. Häromdagen fantiserade jag om hur jag skulle vilja leva mitt liv - det göttigaste vore ju att jobba halvtid med något "riktigt", typ mellan 8 och 12, sen äter man lunch, sen spelar man piano och övar på The Great American Songbook mellan 13 och 15, sen skriver man på något fånigt skönlitterärt projekt mellan 15 och 17, sen är arbetsdagen över! Även om man aldrig skulle bli publicerad, och även om man aldrig skulle få det där jobbet som Rodgers&Hart-specialiserad hotellbarpianist, så har man trevligt: det är trevligt att skriva, och det är trevligt att spela piano. Även om ingen hör.

Skit samma. Menar bara: jag är lite trött på åsikter, mina egna inkluderade. För några veckor sen lyssnade jag på Lightspeed Champion, nya Hot Chip-skivan och nya Kelley Polar-skivan och tänkte att jag skulle skriva någonting om vad jag tycker om dem, men sen ändrade jag mig. Whatever liksom. Det är bara mina åsikter! Det vore gött att göra en årsbästalista som ser ut såhär:

Årets 15 bästa album
1. (hemligt)
2. (hemligt)
3. (hemligt)
4. (hemligt)
5. (hemligt)
6. (hemligt)
7. (hemligt)
8. (hemligt)
9. (hemligt)
10. (hemligt)
11. (hemligt)
12. Lil Wayne - Tha Carter III
13. (hemligt)
14. (hemligt)
15. (hemligt)

Men det kommer säkert inte bli så, för snart kommer min vanliga åsiktsmaskin-persona återvända och allt som jag nyss skrev kommer vara extremt inaktuellt. Yep. Vi ses då.


PS "My Little Brown Book" är en underbar låt med Duke Ellington och John Coltrane. Jag har alltid trott att titeln syftade på en liten privat bok man har med sig, typ en dagbok - men sen såg jag att alla J.D. Salingers böcker är utgivna av Little, Brown Publishing. Duke menade alltså att gå omkring med en liten pocketbok från Little Brown. Också en fin bild.


je suis êté à paris

image239
Pierre Bonnard, Nu de dos à la toilette, min favorit på Centre Pompidou.

Jag har haft en lyxig långhelg (torsdag-måndag) i Paris. Fråga inte hur jag hade råd, för det hade jag typ inte, och nu är jag rejält pank, men det var det värt. Jag älskar Paris. Jag bodde där för fem år sen och har saknat staden sedan dess; sentimental som jag är gick jag tillbaka till en massa ställen som jag hängde på då för att se hur de var nu. Biograferna Action Gitanes i latinkvarteren visar fortfarande amerikansk kvalitetsfilm från 40- och 50-talet, crêpesmannen vid Luxembourgparken står kvar på samma ställe, Les Etages har blivit rejält sunkigt och deppigt, Favela Chic har bytt klientel från festande svenskar till franska middagsgäster, Musée d'Orsay och Centre Pompidou är fortfarande feta, och falafeln i Marais slår Malmös (för att inte tala om Stockholms) med hästlängder. Men framförallt: det är fortfarande så vackert överallt, det biter fortfarande på en. Åh, om man ändå kunde bo där (fast inte i en förort, aldrig i livet). Jag gick till UNESCO för att, jag vet inte, försöka ta reda på om de har något behov av kulturspecialiserade jurister. Men det var givetvis en hårdbevakad FN-byggnad som inte kunde erbjuda mig något annat än en guidad tur på engelska en gång i veckan - på onsdag. Jag gick till Svenska Kulturhuset i samma ärende, men jag gick dit på en måndag och det var den enda dagen i veckan de hade stängt! Surt... kände mig rätt dum som inte kollat upp det i förväg. Inte för att de hade erbjudit mig jobb på stående fot, men ändå. Jag gick till bokvaruhuset Gibert Joseph istället och tröstköpte Baudelaires "Les fleurs du mal" och Rimbauds "Illuminations". Jag kanske kan översätta några dikter i sommar när jag sitter hemma i Malmö och trånar efter la patrie. Är inte det ett ganska bra sätt att bli bättre på franska?

PS Topp 4 Edith Piaf-låtar (det hör inte hit alls egentligen, men när ska jag annars få tillfälle?)
1. La foule
2. Dans ma rue
3. Milord
4. Non, je ne regrette rien

no country for tvärsäkra kritiker

image238
Förlåt Stefan Nilsson, du hade rätt! Såg "No country for old men" igår och den var faktiskt väldigt bra. Det trodde jag verkligen inte om bröderna Coen, jag brukar irritera ihjäl mig på deras meningslösa kitsch och stilsäkra användning av filmklyschor. Den enda av deras filmer jag verkligen gillat är "The Big Lebowski", den är avslappnad och rolig, plain and simple. "Fargo" och "Barton Fink" är okej, men ändå lite småbull, inga filmer man förälskar sig i direkt. De andra är bara så fruktansvärt trista och tomma, slöseri med bra skådespelare, ja slöseri med filmrullar.

Men "No country for old men" var annorlunda. Här fanns ett allvar, ett mörker som inte var en acessoar, samt filmiska grepp som kändes egna och uppfriskande. Både Javier Bardem och Kelly MacDonald spelade väldigt bra, men det var Tommy Lee Jones karaktär som gjorde störst intryck. Har aldrig sett honom så bra. Uppgivenheten, dödsångesten, relationen till fadern (de möttes bara en gång, men vilken scen!). Han var liksom manligt sammanbiten och rationell utan att bli macho och känslolös, ganska ovanligt faktiskt. Han var inte en parodi på en typisk Texaspolis som har sett allt - han var mänsklig.

De filmiska greppen då? Jag tänkte mest på hur bröderna Coen valt att inte visa vissa händelser, att de klippt i rätt ögonblick, både modigt och smakfullt. De måste tänkt "den här mordscenen behöver vi inte ha med, alla fattar att han ska dö nu, alla går och väntar på just det ögonblicket, vi struntar i det och visar något som de inte har väntat sig istället". Smart! Och coolt för det visar liksom att inga dödsfall är viktigare än andra, fastän den där karaktären har större betydelse i historien än den där karaktären, så är det objektivt sätt lika tragiskt när båda blir mördade. Karaktärshierarkin plattas liksom ut, det är ett sätt att undvika klichéer. Slutet var komponerat med samma logik, samma anti-inställning, och jag gillade slutet väldigt mycket.

Lägg därtill väldigt vackert foto och en nästan total avsaknad av musik (väldigt effektfullt!), samt sjukt välregisserad spänningsaction (en konst i sig) i filmens första halva, och du har en riktigt bra film. Det enda som var bull var den "härliga" hillbilly-dialekten som alla pratar, bröderna Coen älskar sånt lite för mycket, samt Kelly MacDonalds mamma, en jobbigt överdriven karaktär som skar sig mot resten av filmen. Men men, en toppfilm nevertheless.

mayonaise

image237
Billy Corgan, underskattad! "Mayonaise" från Smashing Pumpkins andra skiva (när de fortfarande var mer grunge än emo) är så himla bra. Som all bra rock är den extremt välproducerad - gitarrerna har körts genom så många avancerade filter att det inte längre hörs att det är händer som river över strängar, det enda som hörs är en ström av vackert brusande ackord. Som en bra My Bloody Valentine-låt, faktiskt. Fast med fler ackord och med en fin synkoperad melodi och ett härligt Amerikanskt stick där Billy Corgan kvider "I - just - want - to be... me!". He he he. RIktigt bra. Jag hörde låten först när jag gick på mellanstadiet och Caroline gick på högstadiet och hon var nere med grunge. Hennes Pearl Jam- och Alice in Chains-skivor vågade jag mig aldrig på. Men "Siamese dream" lånade jag ibland och lyssnade på trean, sexan och nian. Framförallt nian. Det var "Mayonaise".



PS Jag skriver för en tidning som heter Nöjesguiden. Den har fått en ny hemsida som är misstänkt lik Rodeo-hemsidans nya ansikte. I alla fall, i senaste numret skrev jag en liten artikel om pengarnas plats i poptexter, och om ni inte orkar ge er ut på stan och hämta tidningen så finns den här:
http://new.nojesguiden.se/node/15820

såg en bra film på cinemateket i veckan

image229
Good ol' triangeldrama
image230
Simone Signoret är dödligt cool
image232
Och Vera Clouzot spelade också väldigt bra
image231
Hon var gift med regissören, Henri-Georges Clouzot
image234
Och storyn byggde på en bok av Boileau-Narcejac
image235
Som även låg bakom historien till en annan fantastisk film
image236