Hipsterkonsensus! "För sent för Edelweiss" fick fem av sex av A-Lo i SvD, fyra av fem i DN av Matthias Dahlström, och i Digfi fick den också fyra av fem: http://www.digfi.com/default.aspx?id=11674 - recenserad av yours truly och publicerad redan igår. Jag måste erkänna att jag först gav den en trea, dels för att det är en svagare skiva än "Ett kolikbarns bekännelser" (som i och för sig är en närapå perfekt skiva) men mest för att det är något i mitt DNA som gör det svårt för mig att älska rocksmockor. Men, och det är ett viktigt men, en rocksmocka från Håkan Hellström smakar annorlunda än en från Uffe, Plura eller Pugh (de har ju till och med namn som låter som onamopoetiska smock-ord ur serietidningar: PUGH! UFF!). Håkan älskar livet för mycket, han försöker aldrig vara cool, och därför blir han aldrig heller patetisk. Andres Lokko skrev någonting om att det som gör Håkan så speciell är att det inte finns någon textrad som är för banal för honom att sjunga, och jag tycker det ligger något i det. Inga känslor är för stora, inga gester är för fåniga, inga ord är för klyschiga, för det är såhär det är, det är så han känner. Det är väldigt befriande. Så hur som helst, jag bröt mot det rockjournalistiska budordet som säger att man måste vara konsekvent, och ändrade helt fräckt på recensionen och betyget en timme efter publiceringen. För boogie eller inte boogie, skinnväst eller inte skinnväst, who am I kidding, det här kommer vara en av årets mest spelade skivor för mig. Jag älskar Håkan Hellström.
Kommentera 14

Den senaste tiden har jag blivit helt hooked på tv-spelet "Final Fantasy VII" från 1997. Jag önskar att jag kunde förklara vad det är och varför det är så bra, men det är svårt, för om man rycker ut en ensam beståndsdel framstår den som fattig och intetsägande. Jag vill inte googla några bilder från spelet och klistra in dem här, för ni hade nog tyckt att de var rätt fula, daterad grafik and all. Jag kan inte be er lyssna på Nobuo Uematsus musik, för liksom filmmusik bär den inte på egna ben, hur kongenial den än låter i spelet. Och framförallt kan jag inte återge storyn i spelet, börja dilla om George Orwell-dystopin och upprorsromantiken, sökandet efter och besvikelsen över fadersgestalter, barndomskärlekar som man träffar många år senare, samt en släng av ekologiskt hokus pokus och inte minst ett gäng dramatiska strider - för historien är förmodligen ganska banal, om man skulle läsa den i manuskriptform rakt upp och ner. Karaktärerna är mer eller mindre stereotypa, dialogen är välgjord men ganska förutsägbar, konturerna är hela tiden väldigt skarpa.

Men det är kombinationen av det visuella, det musikaliska och det litterära, samt den ganska svindlande känslan av att man är med själv och påverkar (man styr karaktärernas alla handlingar, från fysiska rörelser till att välja mellan olika repliker i dialogen) som gör det till ett allkonstverk. Jag undrar vad Wagner skulle tycka om Final Fantasy. Kan tänka mig att han skulle gilla det, om man smällde upp det på en maffig bioduk istället för en pluttig tv-skärm. Hur banal är inte storyn i "Tristan und Isolde", egentligen? Men i sitt sammanhang - de där fängslande första ackorden i uvertyren och ända till den vackra sista arian, Liebestod - blir den otroligt kraftfull. Samma sak med en film som Sergio Leones "Den onde, den gode & den fule". Storyn i sig är kanske inte så fet, närbilderna på Clint Eastwoods ögon är inte ett konstverk i sig, och Ennio Morricones musik är bara en kliché om man hör den utanför filmen - men tillsammans blir det oerhört effektivt och engagerande. (Kan jag tänka mig, jag har inte sett filmen.) Både med film och med opera är det ju så: storheten ligger inte så mycket i de olika beståndsdelarna, utan hur de arbetar tillsammans för att göra något som suger upp en i en kompakt estetisk upplevelse. Det är ett litet mirakel. Och Final Fantasy fungerar på samma sätt.

Ganska intressant är att Shigeru Miyamoto (mannen som skapade Mario och Zelda och som typ är för tv-spelen vad Bob Dylan är för det moderna låtskrivandet) inte gillar RGS, role-playing games, alltså såna spel som Final Fantasy. Han sa i en intervju att om det är en story man vill ha så kan man lika gärna läsa en bok eller se en film. Han vill göra spel där man spelar, där man har frihet och är aktiv, och han anser att rollspel är samma sak som att vara bunden till händer och fötter. Jag tycker att det är intressant, för det är ju en filosofi som bygger på att tv-spel är för spelandets skull - att göra det till något annat, att försöka skapa ett interaktivt episkt drama, vittnar bara om hybris och mindervärdeskomplex. När Shigeru Miyamoto gjorde Zelda-spelen var hans mål inte att storyn skulle vara intressant, det var sekundärt, det viktiga var att man som spelare skulle känna att man var inne i spelets värld. Och han lyckades, framförallt med spelet "The Legend of Zelda: Ocarina of Time" från 1998, fast det är en annan historia. Final Fantasy är annorlunda, jag skulle inte vilja säga att man har mer distans, men det handlar mindre om kroppsligt deltagande (i Zelda spänner man pilbågar och tar varje simtag) och mer om att komma in i historien. Storyn är i första rummet, och allt annat har funktionen att få den att kännas viktig. Så det är olika fokus, men jag tycker inte att det ena är bättre än det andra. Det är intressant med spel som hyllar upplevelsen av att spela/leka/delta i sig (Shigeru Miyamotos favorituppfinning är Rubiks kub!), men det är också fett med spel som använder spelandet som ett verktyg för att få publiken/spelarna engagerade i ett ambitiöst allkonstverk där bild, ljud och ord samverkar. Final Fantasy är inte en "värld", det är en känsla. Det är inte säkert att alla är öppna för den känslan, precis som alla inte är öppna för John Coltrane eller Fela Kuti eller Bach. I samtliga fall får jag säga: it's your loss.

Kommentera 10

r.i.p. static

Publicerat i: Allmänt
Jag fattar inte hur varken Wifebeater Love-gänget eller någon annan i Sverige (hm, jag själv?) inte orkat skriva en nekrolog över Steve "Static" Garret som dog 25 februari i år. Han var en doldis, men han var en av de viktigaste beståndsdelarna i både Timbalands och Aaliyahs karriärer.

Timbaland har ju alltid behövt en parhäst, någon som kan göra melodier och låtar av hans konstiga beats. Förr i tiden var det mest Missy Elliott, på senare år har det varit Danja, men det var med Static som Timbaland gjorde låtar som "Are you that somebody?" (90-talets bästa singel?), "Try again", "We need a resolution" och "More than a woman", och Ginuwines "Pony" och "Same ol G". På senare år har han bytt namn till Static Major och varit inblandad i bland annat Pretty Rickys fantastiska "On the hotline".

Men alltså. Att rada upp låtarna sådär är inte nog. Ni fattar inte. Det här är inte bara några vanliga, helt okej låtar. Det här är mästerverk. Static förtjänar en hyllning, inte en notis.

ARE YOU THAT SOMEBODY - en förälskelse som är paranoid, och en brygga där Aaliyahs röst åker rutschkana ("if I let you go...") som leder till en staccatorefräng som bildar kontrapunkt till det makalösa beatet - fantastisk melodi, fantastisk låt. Man kan tycka vad man vill om bebisjollrandet, men jag tycker de passar in. Sjuka små melodiska gupp. För övrigt utgår jag från att det är Static som skrev Timbalands rapvers: "Dirty south, can you really feel me?".

TRY AGAIN - Tony Ernst skrev en gång att det var den bästa låt som någonsin gjorts om manlig impotens. Faktum är att texten, om man är på humör, kan tolkas på ganska många sätt, men det intressanta är att den optimistiska tonen står i bjärt kontrast till den dramatiska stämningen och refrängmelodins laserstrålar, det skapar en väldigt speciell effekt.

WE NEED A RESOLUTION - om Sparkle & R Kellys deep soul-drama "Be careful" skildrade ett förhållande på väg utför, så handlar "We need a resolution" om samma förhållande som gått ännu längre, nu står det på kanten till avgrunden och kan tippa över när som helst. Timbalands bisarra stråksampling skapar ett mardrömslikt musikaliskt landskap, och Static lyckas otroligt nog skriva en matchande melodi, som tar både djupa dyk och rytmiska skutt ("Where were you last night / Did you sleep on the couch? I thought we was hanging out"). Och texten, såklart. Briljant.

MORE THAN A WOMAN - jag tillhör de fåtal som tycker att det här är den bästa låten på Aaliyahs sista album vid liv. Så stark, så kraftfull, så framåtdrivande, så livsbejakande! Av titeln kan man tro att det är en klyschig härligt-med-könsroller-låt à la "You make me feel like a natural woman", men så är det inte. Det är snarare så att det jublande beatet och den storögda melodin sätter Aaliyah i en teleporteringsmaskin och förvandlar henne till ren energi, rena endorfiner. Mer än en kvinna, mer än en människa, mer än kött och blod - "I am music", som hennes allra sista låt heter.

PONY - jag rodnar bara jag tänker på den. Vilken freaky ass libidolåt alltså. Det acid-aktiga, rapande basljudet för också tankarna till en strippklubb som skymtade i ett avsnitt av Simpsons, "The Horny Toad". Grym låt.

SAME OL G - klyschig text, men en självklar och hittig melodi. Kan inte fronta.

Static var också med i gruppen Playa som liksom Missy Elliott, Ginuwine, Aaliyah och Nicole Wray tillhörde Timbalands närmaste krets i slutet av 90-talet. Jag har bara hört en låt med dem dock, den som är med på Dr Dolittle-soundtracket, och den var inte fantastisk om jag minns rätt. Han inledde en solokarriär också de senaste åren (bland annat sjunger han på Lil Waynes nya singel, informerade D.D. mig om), vilket gör hans död ännu mera sorglig: han hade inte lagt ner, han var på väg upp, ville tillbaka till musikvärldens centrum. Enligt Wikipedia dog han av "complications during surgery", vad nu det säger.

Annars har jag bara hört Statics röst en gång, och det var på Aaliyah-låten "Loose rap" där han rappar och sjunger, han har skrivit hela låten. Det är den bästa av de icke-Timbaland-producerade låtarna på Aaliyahs sista skiva - ett rätt hårt beat och den där fina melodin som går rakt upp i luften. Men det är melodin och Aaliyah, snarare än Statics egna vokala insats, som gör den låten bra.

Ett tag trodde jag att Sean Garrett och Static var samma person. Men nu när han dog insåg jag att han ju hette Steve Garrett. Sean Garrett lever och har det bra, den jävlen. Han har gjort fler hitlåtar än Static, men inga som är bättre än de jag gick igenom här uppe.
Kommentera 7
Visa fler inlägg