lorentz & sakarias feat. duvchi - garbo, astrid & taube


the strokes - someday


rihanna - if it's lovin' that you want


krönika i nöjesguiden nr 4/2012: "drake är feminist"


Drake när han var 17 år.

Skådespelerskan och feministen Ashley Judd skrev nyligen en rasande debattartikel i The Daily Beast efter att ha fått nog av att få sin kropp objektifierad i media. I en bisats påpekade hon att patriarkatet inte bara är skadligt för kvinnor utan även för män och pojkar, som tvingas förhålla sig till ”heteronormativa definitioner av maskulinitet som förnekar dem den fullständiga och dynamiska utsträckningen av deras personligheter”.

Jag kommer att tänka på detta när jag ser Drakes konsert i Globen. Drake är en rappare som fått stämpeln som ”en artist för tjejer” eftersom han sjunger så mycket om känslor och kärlek och inte är ett dugg ghetto, och såväl rappare som coola hiphopfans har förlöjligat honom. Men publiken i Globen består av lika många killar som tjejer. Framför mig står en trio tuffa dudes som är rejält uppspelta över att få se stjärnan, och de sjunger med inte bara i de hårdare raplåtarna utan även i balladerna där Drake blottar självtvivel och sårbarhet.

Och det är där Drakes verkliga storhet ligger: han erbjuder ett alternativ till machokulturen. I MTV-dokumentären Better than Good Enough, som gjordes i samband med releasen av hans debutalbum för två år sedan, avslöjar Drake att han under uppväxten ofta var lite utanför – han ansågs konstig av andra killar eftersom han var så känslig och grät så ofta. Även om han numera är en popstjärna och sexsymbol har han kvar närheten till sina känslor, han tillåter sig vara sårbar. Den inställningen lyser igenom även när han gör klubbhits tillsammans med Lil Wayne, och den breda hiphoppubliken får ta del av ett för sammanhanget nytt mansideal.

Fenomenet påminner om hur Morrissey, den ynkligaste och mest självhatande av alla vältaliga indiepoeter, sedan slutet av nittiotalet blivit alltmer populär bland latinos och gängmedlemmar i Kalifornien. Han fyller ett tomrum, blir en emotionell oas. Drake gör samma sak. Han gör inte stereotypa låtar om att förföra kvinnor eller om att må dåligt när kärleken inte fungerar – hans musik är ett ständigt pågående utforskande av det egna känslolivet. Att han gör det i en traditionellt väldigt grabbig musikgenre och lyckas göra även hårdare låtar utan att göra bort sig innebär att han når ut till en manlig publik som annars är fångar i sina könsroller. Drakes budskap är att det är okej, eller snarare helt naturligt, att visa sina feminina sidor (i Better than Good Enough pratar han skämtsamt om att han skulle kunna byta kön, bara det är en stor sak för en hiphopartist). Känsligheten är inte ett knep för att vinna sympatier hos tjejer man raggar på, utan har ett värde i sig.

Drakes kvinnosyn kan diskuteras (under konserten i Globen påpekade han i ett mellansnack att hans kvinnliga fans var ”not girls, not bitches, but women”), men hans manssyn är modern och hans spridning av den är en feministisk handling.

(från
Nöjesguiden)


kleerup, beach house och santigold

Kleerup - Aniara

Kleerups soundtrack till Stockholms stadsteaters version av Harry Martinssons klassiska rymdsaga Aniara är en ganska knepig historia. Eftersom det sceniska är borta, och berättelsen redan från början är väldigt drömsk och diffus, är det helt omöjligt att hänga med i handlingen; skivan bör mer ses som en souvenir till teaterbesökarna än som ett regelrätt album. Musiken står nämligen inte riktigt på egna ben – med ett lysande undantag. I All strid om himlen förenas Helene Sjöholms muskulösa musikalmys med nobelpristagarens existentiellt laddade science fiction-poesi och Kleerups superslicka reklambyråsyntpop. Den bisarra kombinationen borde inte fungera, men gör det just här, den enda låten på skivan där det råder balans mellan de tre beståndsdelarna. I övrigt är skivans största förtjänst att den faktiskt väcker ens lust att gå till närmaste pocketaffär eller bibliotek och resa iväg med original-Aniara.

BETYG: 4/6 (från
Nöjesguiden)



Beach House - Bloom

Vissa röster når längre in än andra, så är det bara. Victoria Legrand, vokalist och organist i Beach House, knockade mig fullständigt när gruppen på sitt förra album Teen Dream äntligen lyckades skriva exakt så starka poplåtar som krävdes för deras minimalistiskt episka sound. Hon sjöng stort, hon sjöng stolt, och låtarna gick rakt in i mig med en våldsam kraft. Bloom fortsätter i samma spår – Beach House förflutna som lo-fi-kombo känns alltmer avlägset – men låtarna är inte riktigt lika skarpa och direkta denna gång. Men det gör inte jättemycket, för det drömska pumpande soundet och Victoria Legrands röst räcker för att göra skivan till en pärla.

BETYG: 4/6 (från Nöjesguiden)



Santigold - Master of my make-believe

När Santigold (tidigare Santogold) dök upp runt 2007 haglade jämförelserna med M.I.A. – bara för att båda var kvinnor, svarta och hipsters. Snark. I själva verket låter Santigold mycket mer som Lykke Li: modernt lyxproducerade poplåtar, där rytmer och stämningsfulla ljudlandskap får lika stort utrymme. Och hennes sångstil påminner mer om Thomas Mars i franska Phoenix än om den ultraestetiska krutdurken M.I.A. Master of My Make-Beleive är bättre än Santigolds debutalbum eftersom hon vågar renodla sin pop-persona istället för att försöka vara coolast i världen. Texterna är dock lika usla som förr – Santigold har absolut ingenting att säga. Jo, i Look at these Hoes som är en oönskad kusin till Nicki Minajs osympatiska Stupid Hoe. Här uttrycker Santigold en känsla: att hon känner konkurrens med andra kvinnor. Trist.

BETYG: 3/6 (från Nöjesguiden)


jonas bergsten - surf


ab-soul - double standards


jj - beautiful life



Ha, försommaren 2012 har vissa likheter med försommaren 2010, i alla fall på musikfronten. Ny bra Beach House-skiva? Check. Ny bra Teenage Fanclub-skiva? Check (Lightships, så mysig skiva!). Ny bra Hot Chip? Cheeeck... well... ja men det har släppts ett par singlar och så har 2 Bears-sidoprojektet släppt skiva. Och så Jj, som jag lyssnade som fan på för exakt två år sedan. Jag satt i en väldigt speciell liten lägenhet på Kungsholmen med en massa flyttkartonger omkring mig och undrade vart jag var på väg. Jag lyssnade på Jj:s skiva, i synnerhet "And now", galet mycket. Nu är Jj tillbaka med singeln "Beautiful life", och den är kanske inte "And now"-bra, men den är ändå himla fin tycker jag.

Sommaren 2010 blev inte alls som jag trodde att den skulle bli. Så sommaren 2012 väljer jag att inte tro något om. Jag ska försöka i alla fall. Men jag hoppas att den blir fin.

simon & garfunkel

Jag har ett halvknepigt förhållande till Simon & Garfunkel. I teorin är de ju så himla bra: perfekta melodier av en av pophistoriens bästa låtskrivare, smakfulla arrangemang, underbar stämsång. Men så hör man de käcka och/eller bombastiska hitlåtarna, som "The Boxer" eller "Mrs Robinson" eller "Cecilia", och så vill man bara bränna alla Simon & Garfunkel-skivor på första bästa bål. Eller så hör man de "politiska" låtarna som influerades av Bob Dylans folkperiod och blir mest generad. Eller så hör man bara José Gonzales och hamnar därmed i ett katatoniskt tillstånd.

Vilken är synd, för då tappar man lusten att lyssna på de fina låtarna. Jag gjorde därför nyss detta experiment på Spotify: jag gjorde en spellista där jag slängde in samtliga av Simon & Garfunkels studioinspelningar, och sedan gick jag som liemannen fram och kapade bort låt efter låt - de enda som fick vara kvar var de som var lugna och fina ("Homeward Bound" är ju ett gränsfall, lugn i verserna och hurtig i refrängen, men jag tycker ändå om den, och dessutom förknippar jag den med vintern 1995/1996 och hur jag och Christopher brukade hänga och lyssna på musik, så den fick vara kvar). Hehe, det blev bara 20 låtar till slut. Ingen "Sounds of silence", känns extremt befriande. Lyssna
här!


what it do #1



Jag och min fina vän Petter "
Pondexter" Arbman bestämde oss förra veckan för att göra en podcast om musik, inspirerad av våra vänner som gör den extremt ambitiösa podcasten Vad blir det för rap?. Vi ville också snacka om musik och spela bra låtar, fast inte bara rap. Vår podcast fick heta What it do för det är en fras vi båda använder oss av titt som tätt. I det första avsnittet, som vi spelade in i tisdags och lade upp på soundcloud idag, handlar om Ester Dean. Men vi hinner också spela några personliga favoritlåtar. Jag får snacka om Jack Nitzsches insikt om doowop med död i sig, Petter berättar hur arbetet i ett stall fick honom att förstå storheten i Bruce Springsteens "Nebraska", Chris Brown liknas vid Wagner, osv. Det var extremt kul att göra, ska göra ett nytt avsnitt inom en snar framtid! Vår vän Robert gjorde den tjusiga intromusiken (han slängde ihop ett beat igår, bara sådär!), tack så mycket för det. Och all musik finns på Spotify och YouTube - vi spelar bara snuttar av låtarna här, för annars kan man bli stämd etc. Aja. Enjoy!

parsifal


Kundry. Fattade inte om det var AnnLouice Lögdlund eller Susanne Resmark? Aja

Ändå kul att maxa. Förra veckan såg jag inte en utan två Wagnneroperor - "Lohengrin" på onsdagen då, och så "Parsifal" i Malmö. Är jag en wagnerian? Jag har sett flera operor av honom än av någon annan tonsättare. Å andra sidan känns det som att det sätts upp fler operor av honom än av någon annan tonsättare, så det kanske bara är logiskt. Hur som helst har jag inte varit på en enda föreställning som jag inte tyckt varit fantastisk.

Parsifal var mycket intressant. Den var helt freudiansk! Handlade om sex, libido, skam, skuld och renhet. Alltså den här back storyn: en kung (Amfortas) vaktar två heliga föremål, den heliga Graalen och spjutet som sårade Jesus på korset. Amfortas är ledare för ett kristet brödraskap som består av hjältemodiga kyska riddare. En mindre hjältemodig person, Klingsor, ville vara del av detta brödraskap men lyckades inte kväva sin libido. Han kastrerade sig själv för att komma runt detta problem, men hans orena tankar kvarstod, varpå Graalen stötte bort honom och brödraskapet uteslöt honom. Han blev givetvis bitter och hatisk, lärde sig svart magi och blev en mäktig ond trollkarl istället för en hjältemodig riddare.

Klingsor beslutade sig för att hämnas på Amfortas & co och att använda sex som vapen (så symboliskt och lämpligt!). Han fick "vildkvinnan" (dvs ej döpt/kristen) Kundry att förföra Amfortas, och när hon lyckats med detta och de låg där i sänghalmen kom Klingsor och stal Amfortas spjut (HELLO freudianskt! Han är KASTRERAD) och använde detta för att såra Amfortas, som inte dog men dock fick ett sår som inte kunde sluta blöda. Väl tillbaka i tryggheten hos de andra broderskapsriddarna beklagar sig Amfortas (här börjar själva operan) och man får veta att endast det magiska spjutet kan läka såret, det måste återfinnas.

Amfortas har alltså rånats på sin manlighet. Av en man (Klingsor) som förlorat sin. Att såret inte slutar läka innebär att det inte är ett fysiskt sår utan ett emotionellt - det är fruktansvärt pinsamt för Amfortas att han inte lyckades leva upp till sina stolta ideal, att han föll för Kundry och visade sig ha sexualdrift som vilken person som helst.

Det är upp till en mytomspunnen hjälte att hitta spjutet och återföra det till Amfortas för att återställa ordningen: kyskheten måste segra, brödraskapets väg måste vara den rätta och framgångsrika. Denna hjälte är Parsifal, en ung naiv dåre med rent hjärta. Läs: ej förstörd av sex (och dess konsekvenser - otrohet, utomäktenskapliga barn, etc etc, allt som en konservativ kristendom föreskriver). När han i operans andra akt beger sig till Klingsors magiska borg segrar han inte på grund av sitt hjältemod och sina färdigheter i strid (vilket han i och för sig också har - han beger sig ensam till fiendens näste och slaktar dess väktare utan vidare) utan på grund av sin moraliska ståndaktighet. Unga vackra kvinnor förför honom men han står emot dem. Så träffar han Kundry som är förälskad i honom eller i alla fall åtrår honom djupt. Det är "duellen" mellan dem två som är operans nyckelscen. Hon står för känsligheten, mänskligheten, oförmågan att göra det förnuftiga och konsekventa. Hon vill ha honom, det kanske inte är rätt för någon av dem, men hennes känsla är större än allt förnuft - det är som en soullåt. Men Parsifal, det självgoda aset, står emot henne och sina egna känslor. Han lyssnar över huvud taget inte på sitt hjärta, han är framgångsrik i att förneka att han vill ha henne lika mycket som hon vill ha honom. Han är helt fokuserad på att göra det rätta, att hitta spjutet och ge det till Amfortas. Kundry blir dubbelt förnedrad: hon inte bara har odygdiga tankar, hon öppnar sitt hjärta och säger precis vad hon känner, men blir dissad. Hon reagerar helt naturligt: blir förtvivlad, förbannad och bitter. "Om du så flyr all världens väg - den väg du söker skall du inte finna. Ty jag förhäxar var väg, var stig som för dig bort från mig!" säger hon som en besvärjelse till Parsifal, som känner medlidande med henne men inte kan ge henne det hon vill ha. "Om du ändrar dig vet du var jag finns" säger han självsäkert och syftar på att han finner det önskvärt att hon viker av från sitt ogudaktiga leverne och blir kristen och god som honom. Så slutar andra akten.

Men Kundry menade allvar, och hon får rätt. Parsifal blir liksom Odysseus förlorad i irrfärder i en massa år - när han till slut hittar tillbaka till Graalriddarnas land är det för att Kundry dyker upp där (den enda väg som inte leder bort från henne, osv). Hon är inte lika ung och vacker längre, har inte samma livskraft och känslomässiga intensitet, hon har blivit ödmjuk. Hon är redo att bli kristen. De enda ord hon säger i denna akt är "att tjäna... att tjäna". Gotta serve somebody, som Bob Dylan sjöng när han blev kristen. Parsifal dyker upp, tas emot som hjälte på grund av att han har med sig spjutet/manligheten till Amfortas, och han blir öm i hjärtat när han ser Kundry (om han inte varit så himla präktig hade han kunnat bli kär i henne och de hade kunnat bli lyckliga ihop! Åh idiot) och gör vad som enligt hans begreppsvärld är det mest kärleksfulla man kan göra mot en annan människa: han döper henne och inviger henne i kristendomens ljuva lugn. Denna del av Wagners libretto ändrades i Stefan Johanssons uppsättning på Malmö opera - Kundry säger vänligt men bestämt nej till att bli döpt, istället kysser Parsifal hennes panna, ett sätt att säga "det är okej, jag tycker om dig lika mycket ändå" (fast jag tror inte att original-Parsifal, rollfiguren alltså, hade tyckt om henne lika mycket som hedning).

Amfortas, som efter Kundry är den rollfigur man (eller i alla fall jag) engagerar sig mest i eftersom han är mänsklig och känslig, är helt knäckt efter att i så många år burit på sin skam och sin frånvaro av manlighet/spjut. Men Parsifal kommer och läker hans sår. Allt slutar lyckligt (förlåt för spoiler, men det är inte handlingens spänning som är grejen med denna opera). Kristendomen och kyskheten segrar. Och man tänker: vad tusan är det Wagner vill säga egentligen?

Parsifal var Wagners sista opera. Han var nästan 70 när den var klar och sattes upp i Bayreuth. Han tycks, likt Hemingway i "Den gamle och havet", funderat en del kring hur åldrandet påverkar en mans manlighet. I synnerhet måste dessa funderingar drabba män som har en bild av sig själva som macho, virila och rebelliska (vilket ju gäller för både Wagner och Hemingway). Var det sorgen över förlusten/avmattningen av den egna sexualdriften som fick den gamle Wagner att vända på steken och intala sig själv att återhållsamhet är den största dygden, att hjältemod och manlighet handlar om att övervinna sin libido mer än något annat? Eller brann åtråns eld starkt även i den gamle Wagner, var den förknippad med skam eftersom han hade ett familjeliv med hustrun Cosima och deras barn, ville han skapa argument för att hålla sig själv på den rätta vägen och avstå från alla operadyrkande groupies?

Jag vet inte. Men jag har sällan sett ett konstverk som varit så fixerat kring sex. Jag tycker att det var intressant. Och - detta ska man inte glömma - musiken är FANTASTISK. När man tänker på Wagners musik tänker man kanske på aggressiva trumpeter, kaxiga harmonier och feta körer. Men Parsifal har en annan estetik - det är återhållet och bitterljuvt och så himla, himla vackert. Mjukt och sorgset och hela tiden strävande efter ljuset. Förspelet är helt sanslöst bra, och klockorna i slutet av första akten, och kvinnokören som liksom låter beslöjad, och Kundrys förtvivlade bön om kärlek och närhet... ja, det var helt makalöst allting.

Här är en fin inspelning av Parsifal, med Wienfilharmonikerna, dirigenten Sir Georg Solti och Dieter Fischer-Diskau (älskar honom! "Il maestro" som min mamma brukar kalla honom). Lyssna och hänförs. Och gå och se operan någon gång om ni kan. Ett bra betyg för ett konstverk är att man kan gå och grubbla över det långt efter att man sett det, och det är väl det som är hemligheten med Wagners operor, det är mer än bara kärlekshistorier och fin musik, det är något att gräva i, något som ber om tolkning.

En sista grej: Parsifal är Lohengrins pappa (enligt legenden). Det gick 30 år mellan Wagners operor Lohengrin och Parsifal, han började alltså med sonens äventyr men gick sedan till pappans historia, många år senare. Är inte det lite George Lucas och Star Wars? Och den heliga Graalen är "the force"? Jag tycker det är superintressant. Och en tröst för mig, som blir lite illa berörd av det präktiga livshatande anti-sex-idealet i Parsifal, är att Lohengrin inte resonerade som sin far (som ju för övrigt någon gång måste ha haft samlag med en kvinna, annars hade det inte blivit någon son). Nej, han trodde på kärleken mellan två människor, den mänskliga kärleken, den kroppsliga kärleken, han såg den inte som en förolämpning mot moralen och tron.

Den yngre generationen vet alltid lite bättre.

freddie mercury - living on my own (julian raymond mix)


lohengrin



Häromdagen gick den sista föreställningen av Richard Wagners "Lohengrin" på Kungliga operan i Stockholm och jag var där. Jag hade inte hört Lohengrin tidigare, har inget förhållande till den som jag har med Wagners mer kända "Tristan och Isolde" eller "Ringen", men jag är väldigt glad att jag gick dit - den var asbra!

Wagner komponerade Lohengrin i slutet av 1840-talet, när han var 35+ och levde i exil i Schweiz, han var persona non grata i Tyskland på grund av sina revolutionära åsikter. Hans liv var helt enkelt ganska flummigt, och hans utanförskap sporrade säkerligen det hat som ledde till att han publicerade skriften "Judendomen i musiken" 1850, samma år som Lohengrin fick premiär (inte för att PÅ NÅGOT SÄTT rättfärdiga denna vidriga gärning, men här kommer lite bakgrundsfakta: några av den tidens mest framgångsrika tonsättare var Meyerbeer och den nyligen bortgångne Mendelssohn - de var båda judar och den fåfänge och paranoide Wagner lät sin avundsjuka övergå i hat och i förlängningen antisemitism). Lohengrin blev dock en stor succé och början på det segertåg som ledde till att Wagner fick möjligheten, och självförtroendet, att lämna "opera" som genre och uppfinna det mer nyskapande "musikdrama", att komponera den hybrisdoftande tetraologin Ringen, samt att skapa festspelen i Bayreuth som i princip var en festival som en hyllning till honom själv.

Ja, Wagner var galen, men Lohengrin var hans sista "normala" opera. Här håller han sig fortfarande ganska mycket inom ramarna - jag tycker att verket är jämförbart med Verdis "Macbeth" - och är tight både dramaturgiskt och musikaliskt. Uvertyren är underbar. Brudkören i tredje akten är vansinnigt hittig. Graal-monologen är glänsande vacker. Och handlingen är så himla spännande! Tänk att Wagner skrev både musik och libretto själv till sina operor, oerhört imponerande faktiskt.

Lohengrin handlar lite kortfattat om kärleken mellan en kvinna, Elsa, och mannen som räddar henne från en stundande dödsdom, den mystiske riddaren Lohengrin. Han går med på att försvara hennes heder genom att anta utmaningen från riddaren som anklagat henne för mord (jag kom att tänka på slutet i "Ivanhoe"), på ett villkor: att hon aldrig får fråga honom vad han heter, vem han är och var han kommer ifrån. Hon går med på det och han vinner striden, men skonar sin fiendes liv. Det är love at first sight mellan Elsa och Lohengrin och de bestämmer sig för att ett bröllop ska ske redan dagen därpå. Den förödmjukade skurken, Telramud, och dennes fru som är häxa och hedning, Ortrud, beslutar sig dock för att hämnas och sår tvivel i Elsas naivt förälskade hjärta. Det är detta som är själva dramat, själva tragedin: hur tvivlet (det förnuftiga) besegrar kärleken (det intuitiva). Scenen på bröllopsnatten, när Elsas och Lohengrins lycka sakta men säkert övergår i ett deppigt äktenskapsbråk à la Bergman, är lika hjärtskärande som mästerlig.

Man kan givetvis tycka att Lohengrin har ett helt orimligt krav. Han har the upper hand, eftersom han vet allt om sin älskade men hon ingenting om honom, och Elsa blir helt utpsykad av detta. Att våga överlämna sig helt till kärleken - fixar man det? Lohengrin gör det (lätt för honom!) men Elsa gör inte det, inte efter att ha förgiftats av tvivel och förnuft. Ah, det är så bra gjort! Det är så tragiskt. Kärleken segrar inte. Men nästan ingen opera slutar lyckligt, det är precis som i verkliga livet, och det är kanske därför man gillar opera så mycket.

Myten om Orfeus och Eurydike väcktes också till liv i mina associationer. Det är kanske lite långsökt, men ändå, det är lite samma grundtema: att vara nära något, att vara nära lyckan och kärlekens paradis, men att fucka upp på grund av tvivel och rädsla. Det är mänskligt. Det är realistiskt. Och det är så himla sorgligt.

Uppsättningen var fin, med väldigt vacker scenografi (den blev bättre och bättre för varje akt och scenbyte) och bra kemi mellan Michael Weinius Lohengrin och Emma Vetters Elsa. Agneta Lundgren som den genomonda Ortrud var också himla bra (ond och ond förresten, hon var en kvinna med stolthet! Ok lite psycho-drag, men ändå). De kusliga dubbelgångarna som var tre äpplen höga och hade på sig masker tyckte jag också tillförde något, man blev störd och förvirrad och eftertänksam, på ett bra sätt. De eviga tärningarna var kanske lite övertydliga, men däremot tyckte jag att det var väldigt elegant att förvandla duellen till ett parti rysk roulette. Det gjorde att kampen mellan Lohengrin och Telramund mer handlade om mod och tillit till högre makter (dvs rättvisa) än om styrka och skicklighet i strid. Lohengrin kanske inte nödvändigtvis var en bättre kämpe än Telramund, men han hade ett starkare psyke, en annan trygghet i sig själv. Han visste precis vad han ville och hur han såg på livet. Han var lugn. Telramund var rädd, ängslig, fåfäng - det är sådant som föder maktbegär.

Men Lohengrin är en naiv karaktär. En romantiker. För honom räknas endast det som finns nu - känslan i nuet, agerandet i nuet. Det är svårt att bygga ett långt förhållande eller ett äktenskap på det. Men Elsa önskar ändå att hon kunde dela hans romantiska naivitet. Hon älskar honom men vill inte utplåna sig själv, vill inte bygga ett liv helt och hållet beroende på deras kärlek, och man förstår henne. Man förstår båda. Det är därför operan är så himla bra.

Här är förresten en fin inspelning av hela operan. Dirigent är Daniel Barenboim. Han är jude. Ja, Wagners musik är större än hans vansinne.

damon albarn, future, bei maejor, georgia anne muldrow och the dean's list

Damon Albarn - Dr Dee

Tänk om den afrikanska musiken mött den europeiska utan att ta omvägen genom USA (det vill säga genom jazz, blues, rock’n’roll och så vidare)? Tänk om de hypnotiska trummorna, de glittrande koratonerna och de ensamma flöjterna förenat sig med Europas stråkkvartetter, allvarliga kyrkorglar och harmoniska ballader? Den frågan tycks ha varit Damon Albarns utgångspunkt när han komponerade musiken till Dr Dee, en modern opera om John Dee som var medicinsk och vetenskaplig rådgivare åt Elisabet I. Handlingen blir vag i detta soundtrack – det sceniska är ju borta – men den tydligt inspirerade Damons egensinniga musik står starkt på egna ben. The Moon Song och Cathedrals sticker ut och tillhör de vackraste sånger den gamle Blur-sångaren skrivit. Avståndet mellan den självgode spelevinken som sjöng Country House 1995 och den oändligt nyfikne musikälskaren och mästaren av återhållen melankoli av idag är ganska så häpnadsväckande.

BETYG: 5/6 (från 
Nöjesguiden)


Lyssna särskilt på slutet!

Future - Pluto

En av 2011 års bästa singlar var Racks med de två autotunesjungande rapparna YC och Future. Pluto är Futures debutalbum, och även om YC lyser med sin frånvaro gör Racks-producenten Sonny Digital comeback i den tunga Same Damn Time. I övrigt är det en rätt ljummen historia. Future är en högst generisk rappare, och inte ens stjärnor som Drake, T.I., Snoop Dogg och R. Kelly lyckas lyfta låtarna de gästar på. Men det är intressant hur de moderna hiphopartisterna börjar likna jamaikanska dancehallartister i sättet att sömlöst glida mellan rap och sång.

BETYG: 3/6 (från Nöjesguiden)



Bei Maejor - Upscale

Låtskrivaren, producenten och sångaren Bei Maejor är en av de mer begåvade artisterna som dykt upp i Drakes kölvatten. För två år sedan inledde han sitt första mixtape med den fantastiska balladen End of the Night, men denna nivå har han inte nått upp till sedan dess, och femte mixtapet Upscale är halvt frustrerande upplevelse. Å ena sidan fina beats och ett homogent blåtonat sound, å andra sidan opersonlig sång och texter som på sina håll är rejält genanta (som Fitness med sitt hjärndöda tjat om hur snygga tjejer är om de är smala). Det Drake-kopiorna aldrig lär sig är att Drakes storhet ligger i att han vågar sjunga det han känner innerst inne.

BETYG: 3/6 (från Nöjesguiden)



Georgia Anne Muldrow - Seeds

Vi har hört den några gånger nu, den retrofuturistiska flumsoulen, musiken som blandar 70-talets funkiga soul med 90-talets nyandlighet och 00-takets pårökta Madlib-beats. Georgia Anne Muldrow är coolare än genrens översteprästinna Erykah Badu, men saknar den senares pondus och karisma. Och även om Seeds är en rätt bra skiva är det något av en besvikelse att den rasande produktiva Muldrow (detta är hennes femtonde släpp sedan 2006) gör så lite för att utveckla sitt sound och sitt låtskrivande.

BETYG: 3/6 (från Nöjesguiden)



The Dean’s List - Generation X

Boston är inte känd som en stor hiphopstad (Guru kom i och för sig därifrån, men flyttade till New York innan han bildade Gang Starr) men den unga Bostontrion The Dean’s List är värd att hålla ögonen på. De gör poppig, melodiös och extremt välproducerad hiphop med ett personligt uttryck – de är varken thugged out eller hipsterängsliga. Då och då, som i Kardashian, får de till riktiga hits. Någon sådan klockren banger finns tyvärr inte på gruppens nya mixtape Generation X (märklig titel – de är unga nog att vara barn till Douglas Coupland!) som å andra sidan håller relativt hög kvalitet rakt igenom. Ett av vårens mest sympatiska hiphopsläpp.

BETYG: 4/6 (från Nöjesguiden)


äsch nu ångrar jag verkligen att jag inte gick på young jeezys konsert ikväll


afro cuban band - something's gotta give


jag missade frida hyvönens konserter idag och igår men det är okej för jag fick göra en intervju med henne och minnet av det kommer jag att leva på länge


På releasefesten för "To the Soul" häromveckan. Frida spelade bara låtar från nya skivan - "Gas station", "Hands" (ännu släpigare än på skivan!), "Farmor", "Picking apples" och "Terribly dark" - och hon var jättebra! Jag tycker väldigt mycket om skivan.

I  ett land med en stabil tradition av duktiga/präktiga/supertrista singer-songwriters kom Frida Hyvönen som en blixt från klar himmel 2005. Hennes musik var rå och naken, hon själv var dödligt cool, och när hon sjöng om tonårssexualitet och vemodiga bilfärder tystnade allt annat. Sedan dess har Frida Hyvönens fanskara växt och nu är hon aktuell med sitt tredje riktiga album To the Soul (soundtracken till Dorte Olesens dansföreställning Pudel och Elin Berges fotobok Drottninglandet räknar hon som sidoprojekt). Nicholas Ringskog Ferrada-Noli träffade den Parisbaserade norrländskan för att prata om skönhet, döden och osynlighetspennor.

Frida Hyvönen är snäll. När vi sätter oss ner i skinnfåtöljerna i hotellets lounge är det första hon gör att berömma min tröja. Med en större känsla för fashionvokabulär än undertecknad påpekar hon att färgen har en krämig nyans av jadegrön. Jag kontrar med en ny komplimang.

Jag såg din spelning i Vitabergsparken i somras, så bra den var!

– Tack! För mig var det en ganska diffus spelning, jag visste inte att det skulle komma så många, och de nya låtarna var knappt inrepade.

En låt som jag älskade vid den spelningen har du också med på din nya skiva To the Soul, den heter Farmor. Det är så vackert när du pendlar mellan de två vackra ackorden på slutet. När man hittar en sådan musik, två ackord som är så totalt perfekta tillsammans – hur känns det?

– Jag kan nog vara ganska krass när jag skriver musik. Nästan som att det finns en lampa som börjar lysa och signalerar att ”skönhet har uppnåtts, nu låter det som det ska, gå vidare, fortsätt”. Det är inte som att jag sitter och dör av skönheten och spelar samma ackord i flera timmar. Du vet sådana här osynlighetspennor? Man stryker över den ”osynliga” skriften med den andra änden av pennan och så framträder bokstäverna. Så tycker jag det är att skriva låtar. Jag upplever ofta att en låt redan är gjord, och det som är min uppgift är att ta osynlighetspennan och sudda fram det som är skrivet. Alltså inte så mycket att jag bygger som att jag hittar det som är dolt. Jag känner igen det när det blir rätt.

Blir den här processen svårare eller lättare med åren?

– Ungefär lika. Ibland är det hemskt lätt, ibland fruktansvärt svårt. Det har hänt att jag också lagt till någonting, men det är en helt ny grej för mig. På senaste skivan har jag gjort det i en låt, Saying Goodbye, den har ett stick som jag lagt till lite som ett skämt. Låten var färdig men jag satte in det, för att låten skulle bli mer intressant för mig. Och det var något nytt – att jag tog saken i egna händer, jag nöjde mig inte med att sudda fram låten.

Hur känns det att ”bryta mot naturen” på det här sättet?

– I am intrigued… så känns det. Liksom, här tar man sig friheter! Var ska det här sluta? Men jag erkänner det ju för dig här. Man bryter kanske mot pakten med låten, men samtidigt ville jag ge låten en chans för jag tyckte om den, och hade jag inte satt in sticket hade jag inte haft med låten på skivan. Men det känns lite som hädelse.

Din nya skiva, vad känner du för den?

– Den är ganska nytillkommen, så det känns inte riktigt som jag har hunnit vänja mig vid den riktigt. Men jag känner mig stolt över skivan, det känns kul att få släppa den. Det är roligt att den är klar, att jag tycker om den och att texterna känns roliga. Jag är inne i en bra skivperiod just nu, jag känner mig hungrig.

När förstasingeln Terribly Dark kom trodde många att det var ett chockerande nytt sound som var att vänta, men skivan påminner ganska mycket om Silence is Wild.

– Precis, det var en låt som stack ut. Den krävde ett speciellt sound, i mitt huvud.

Det känns ändå som att det sakta men säkert blir mer och mer instrument i din ljudbild.

– Jo, det är något jag tycker är kul att testa. Att utforska olika instrument och se hur de är. Den här gången var det till exempel harpan som jag ville utforska, den är med på flera låtar. Men det finns hela tiden en parallell version av låtarna i mitt huvud, med bara piano och sång. Jag älskar det soundet, men det intresserar mig inte så mycket att göra på skiva. Kanske kommer jag någon gång i framtiden att göra en mer avskalad skiva, för jag älskar det, det ger så mycket utrymme, men det är inte så kul att göra något som man vet hur det låter, och jag vet ju exakt hur det avskalade låter.

En låt är lite otippat men mysigt calypsoaktig, Postcard.

– Den är lite som en fars. Den är ett vykort från Bali. Lite ”Evert Taube är ute och reser och skriver hem till sin lilla älskling”. Den var rolig att göra. En idé om något exotiskt: ”här lyser solen älskling, hoppas du är kvar när jag kommer hem, hehe”, en liten sådan bagatell.

Skivan heter To the Soul. Vad är det du vill kommunicera till själen?

– Det är dels att skivans låtar är tillägnade själen. Men det är också ett samspel med omslagsbilden där jag försöker klyva en eld med en yxa. Elden symboliserar här själen. Det är som att man skålar för själen, ”to the soul!”, men istället för att skåla ger man själen ett yxhugg, man försöker klyva den i två delar, en dualitet, ont och gott, men det går ju inte. Så det handlar lite om det fåfänga i att försöka klyva själen i två.

Du har sagt i tidigare intervjuer att du känner samhörighet med den amerikanska konstnären Agnes Martin och du skrev låten Straight Thin Line inspirerad av henne. Agnes Martin har sagt såhär: ”When I think of art, I think of beauty. Beauty is the mystery of life. It is not in the eye, it is in the mind.” Håller du med henne?

– Åh… ja, jag känner precis samma (skratt). Jag strävar väldigt mycket efter skönhet. Jag pratar inte om utseendemässig skönhet, jag menar skönhet i världen. Även det fula kan vara skönhet. Vi är skönhet, vi strävar efter skönhet. Skönhet är lika med sant, bra, rätt. Skönhet är det som vissa människor kallar Gud. Det ska finnas.

Är det din roll som konstnär, att leta efter skönhet?

– Ja. Inte att min musik behöver låta vackert, utan att den ska innehålla den där kvaliteten. En sorts expansion: skönhet är när saker expanderar. När ett lager tas bort.

Det är en ganska romantisk eller andlig syn på tillvaron. Tror du på Gud?

– Jag tror på skönhet, haha. Jag tror på skapandet som driver oss, men jag tror inte på någon religion. Men jag tycker att det är ganska intressant. Vad är vi, vi har inte bett om att komma hit, eller har vi det? Jag vet inte, jag tror inte, men jag är ganska undrande. Jag kan inte nöja mig med förklaringen att allt bara är en viljelös slump. Vi är en del av skapelsen. Vi är en del av naturen, och naturen förnyar sig, naturen fortsätter liksom. Och vi fortsätter, genom att göra musik till exempel. Man känner att det är en energi – liv och längtan och allt vad det innebär. Vissa saker har det där, de har liv, de har juice i sig; vissa saker är tomma.

Kanske handlar konstnärligt skapande om att man hittar tillbaka till sin naturliga funktion, att vara organisk, att skapa på samma sätt som naturen skapar. För naturen skapar ju, jorden skapar hela tiden. Nu när det blir vår är det så tydligt, det är häftigt.

– Ja! Och se på kroppen. Det växer hår och naglar hela tiden.

Och det är egentligen samma sak när naturen är igång i dina pianospelande fingrar.

– Ja. Jag tänker att det är den tanken som ger mig tillåtelse att göra det jag gör. Jag gör det inte för att visa upp mig själv och mina tankar. Det skulle inte komma på fråga. Jag känner att det här är en del av något som är livet. Det här ska fram, och det är min uppgift att utföra det här. Varken mer eller mindre. Precis som det är en orms uppgift att ömsa sitt skinn. Eller för en kokaburra att låta som de gör. De låter ju jävligt konstigt.

Haha, ja. En annan sak: döden återkommer hela tiden i din musik. Din första skiva heter Until Death Comes, sedan har du fortsatt med sånger om aborter och, på den nya skivan, släktingars bortgång. Tänker du mycket på döden?

– Jag är skitintressserad av döden. Både födsel och död. Det är som naturen, det fascinerar mig. Det är inte så ångestladdat att tänka på, det är mest att det är så sjukt att vi går omkring här och inte vet vad som händer sedan. Jag häpnar hela tiden. Vi vet ju ingenting! Och ändå så bara kör vi, vi föds och lever och dör, en efter en. Det förvånar mig. Och så är det i sig förvånande att vi har en hjärna som vi kan förvånas med.

Tänker du mycket på att skaffa barn? ”If I had a child” sjunger du i en låt på nya skivan.

– Ja, väldigt mycket. Det beror på att många av mina vänner har skaffat barn, och att jag är i den åldern där jag är ett år från att fertiliteten sjunker drastiskt.

Hur ser du på äktenskapet då? My Cousin uttryckte en ambivalens inför detta. (Obs att jag inte hade hört Gold när jag gjorde intervjun, det var den enda låt på skivan som jag inte fått lyssna på tror jag.)

– Jag tror på familjen. Jag är i en fas i mitt liv då jag tror på och tycker om gruppen. Även i hela samhället, vi behöver bry oss mer om varandra. Gemenskapen lockar mig mer nu än tidigare. Att finnas till för varandra, det tycker jag känns fint.

Tänker du politiskt då också? Att man är ett kollektiv.

– Ja, det hänger väl ihop? Det är konstigt i vårt samhälle, att det som är individualistiskt ses som något bra. Folk skryter och ska klara sig själv. Är det alltid viktigt att göra det? Jag vet inte. Jag har fått otroligt mycket uppmärksamhet för det jag gjort själv. Men det är inte spännande eller utmanande längre. Det som är utmanande för mig är socialt samspel.

Hon må vara en stolt del av kollektivet och världsalltet, men Frida Hyvönen är alltjämt en unik röst. Och hennes sjungna berättelser har en besynnerlig förmåga att fängsla lyssnare. Vi får inte nog av de vackra sångmelodierna, de skarpa ackordväxlingarna och de orädda formuleringarna. Det finns något i Frida Hyvönens låtar som får oss att reagera. De har den där magiska kvaliteten. De har juice i sig.

(från
Nöjesguiden nr 3 2012)

the dove shack - summertime in the LBC