årets minsta trend

Minns ni den här gamla hitlåten från sent 90-tal? ATB hette killen. Nån jävla europé. Hans grej var att göra eurotechno som inte vilade på poprefränger, utan i stället på syntgitarrer med svajande toner. Rätt keffa låtar, men ändå sjukt catchy, dessa slingor. Det här var hans första hit:



Hur som helst, i början av detta år släppte Diplo mixtapet "Free Gucci: The Best of the Cold War Mixtapes", en rätt underskattad skiva om du frågar mig. Ett gäng remixer gjorda av olika dudes av de bästa låtarna från Guccis då högaktuella mixtapetrilogi. Den bästa låten på denna skiva var, om du frågar mig, Diplos egen remix av "Break yourself", en topplåt som för övrigt gästas av geniet Lil B. Och vad hör vi där om inte en sampling från just ATB! Rapclash kanske är ute och Diplo kanske är passé, men det är ändå en grym låt. 



Och ett halvår senare, när The XX uppträder på Glastonburyfestivalen, avslutar de sin hit "Shelter" med ett gitarrsolo som imiterar samma ATB-slinga (lyssna på de sista 50 sekunderna i detta klipp)! Till publikens stora jubel. Diplo, Gucci Mane, The XX... ni fattar hipsternivån. Jag blir inte förvånad om de spelar ett ATB-medley nästa gång jag är inne på Papercut. Då ska jag himla med ögonen och halvhögt viska "åh, det här är ju sååå 2010".


Annika Flynners årsbästalistor 2010, del 2

Årets 30 bästa låtar:
1. Rihanna – Fading
2. Nicki Minaj – I’m the best
3. Kanye West ft Pusha T – Runaway
4. The-Dream – Panties to the side
5. Kendal Johansson – Blue Moon
6. Sade – In another time
7. Arvo Pärt – Adams klagan
8. Jj – And now
9. Robyn – Dancing on my own
10. Beach House – Walk in the park
11. R Kelly – Lost in your love
12. Yelawolf – In this club
13. James Blake – CMYK
14. Kanye West – All of the lights
15. Caribou – Odessa
16. Waka Flocka Flame ft Pastor Troy – Fuck the club up
17. Starlito – Alright
18. Surfer Blood – Catholic Pageans
19. Gucci Mane feat. Trey Songz – Beat it up
20. Ariel Pink – Round & round
21. Lil Wayne ft Drake – Right above it
22. The Radio Dept – Heaven’s on fire
23. Supergruppen – Farsta Centrum by night
24. Arcade Fire – The Suburbs
25. Gyptian – Hold yuh
26. Drake ft The-Dream – Shut it down
27. Teenage Fanclub – Baby Lee
28. Hot Chip – Slush
29. Håkan Hellström – Du är snart där
30. Oskar Linnros – Ulla och Åke

Årets bästa låtar som inte släpptes i år utan 2009:
1. Lil Wayne – I’m single
2. Lil B – What you doin’
3. Young Money ft Lloyd – Bedrock
4. Mary J Blige – Kitchen
5. Lady Gaga & Beyoncé – Telephone
6. Roscoe Dash ft. Travis Porter – All the way turnt out
7. Neon Indian – Should have taken acid with you
8. Alicia Keys – Try sleeping with a broken heart
9. Lil B – B.O.R. (Birth of Rap)
10. Best Coast – Sun was high (So was I)

Årets artist: Nicki Minaj

Årets låtskrivare: Ester Dean

Årets textrad: ”I’m gonna love you like I’ve never been hurt before / I’m gonna love you like I’m indestructable”

Årets cover: Droop-E:s ”Black Diamond Life”-mixtape, en mycket personlig tolkning av Sades första album

Årets bas: Lil Jon ft. LMFAO – Outta your mind

Årets remix: Justin Bieber - U smile 800% slower remixen

Årets mysigaste röster som alla börjar på F:
1. First Aid Kit
2. Faith Evans
3. Frazey Ford

Årets bästa konserter:
1. G-Side på Klubb Blå, Oslo
2. Arvo Pärts ”Adams klagan” på Östersjöfestivalen
3. M.I.A. på Way out west
4. Beach House på Debaser
5. Fennesz på Uppsala Sacred Music Festival
6. Ryan Leslie på Berns
7. Stockholms musikgymansiums kammarkörs framförande av Jan Sandströms ”Det är en ros utsprungen” på Luciakonserten i S:t Jacobs kyrka
8. Hot Chip på Popaganda
9. Schumanns Faust på Berwaldhallen
10. Jenny Wilson på Strand

Årets opera:
1. Elektra på Kungliga operan
2. Tomorrow, in a day på Dansens hus
3. Orphée på Kungliga operan


Annika Flynners årsbästalistor 2010, del 1

Årets 30 bästa album:

1.    Kanye West – My Beautiful Dark Twisted Fantasy
2.    The-Dream – Love King
3.    Drake – Thank Me Later
4.    Beach House – Teen Dream
5.    Waka Flocka Flame - Flockavelli
6.    Hot Chip – One Life Stand
7.    Oskar Linnros – Vilja bli
8.    Håkan Hellström – 2 steg från paradise
9.    Big Boi – Sir Lucious Left Foot: The Son of Chico Dusty
10.    Arcade Fire – The Suburbs
11.    R. Kelly – Love Letter
12.    Blackbird Blackbird – Summer Heart
13.    Tum Tum – Purp Kobain
14.    The Radio Dept. – Clinging to a Scheme
15.    Tracey Thorn – Love and its Opposite
16.    Ariel Pink’s Haunted Graffiti – Before Today
17.    Jefre Cantu-Ledesma – Love is a Stream
18.    M.I.A. – Maya
19.    Salem – King Night
20.    Orup – Född i november
21.    Joanna Newsom – Have one on me
22.    Teenage Fanclub – Shadows
23.    Caribou – Swim
24.    Säkert! – Facit
25.    Curren$y – Pilot Talk
26.    Rihanna – Loud
27.    The Pack – Wolfpack Party
28.    Glasser – Ring
29.    Stornoway – Beachcomber’s Windowsill
30.    Anna von Hausswolff – Singing from the Grave


Årets EP:s:

1.    James Blake – Klavierwerke
2.    Girls - Broken Dreams Club
3.    Freddie Gibbs – Str8 Killa


Årets retroutgivningar:

1.    Galaxie 500 - This is our music
2.    Deep Shadows – The Best of Soul Ballads
3.    Galaxie 500 - On fire

love in the afternoon


Billy Wilder kan inte göra något fel. Han kan inte det. Alla filmer jag sett av honom har varit fantastiska, och så olika sinsemellan - The Apartment, Sunset Boulevard, Double Indemnity, Åklagarens vittne, Some like it hot - och ikväll såg jag ännu en som var helt underbar. Nämligen Love in the afternoon från 1957 med Audrey Hepburn och Gary Cooper i huvudrollerna. I huvudrollerna fanns även Paris. Och musiken.

Ja. Det var en romantisk komedi som handlade om sexualmoral, könsroller och musikens makt. Helt outstanding. Manuset skrevs av I.A.L. Diamond som Billy Wilder samarbetade med även till Some like it hot, The Apartment och One two three (som är nästa Wilderfilm jag planerar att se). Men det är utan tvekan Billy Wilders känsla för trovärdig psykologi, kvick dialog, perfekt klippning och dramatisk musikläggning som fick filmen att skina.

Man kan säga att det är ett triangeldrama - Gary Cooper spelar en rik gammal playboy som ligger med massor av kvinnor i massor av städer, och när han gör det i Paris anlitar en svartsjuk make till ett "offer" en privatdetektiv för att peka ut honom. Denne privatdetektiv - en helmysig Maurice Chevalier - känner väl till svinet Cooper och har en hatblandad förtjusning för honom (han genererar en hel del kunder!). Detektiven har också en dotter, unga söta Audrey Hepburn som spelar cello i en orkester, och givetvis blir Audrey Hepburn kär i den gamle kåtbocken. Scenen då de ska träffas första gången är briljant gjord: det klipps fram och tillbaka mellan den oroliga Hepburns Haydn-spelande orkester och Coopers hotellsvit där ett gäng inhyrda romer spelar "passionerad" dansmusik som bakgrundsunderhållning medan han uppvaktar den gifta kvinnan. Sen krockar musikstilarna, när Audrey Hepburn springer uppför hotellets trappa, oskuldsfullheten blandas med upprörd längtan, och efter det är Haydn förlorad.

I en annan scen är Audrey Hepburn på opera med en jämnårig kille som uppvaktar henne men som hon inte är intresserad av (här som på många andra ställen påminde filmen om "An Education", fast det givetvis är tvärtom), de ser Tristan och Isolde och när hon sitter där uttråkad med operakikaren får hon syn på Gary Cooper - det här är kanske ett år sedan de sågs förra gången - med en annan kvinna. Ett så kongenialt val av musik! Det är förspelet till operan som hörs, det som illustrerar förtärande åtrå mer än kanske något annat stycke i musikhistorien, och medan Audreys nördiga dejt dirigerar för sig själv, helt uppslukad av musiken som han är så imponerad av (hjälp, han var den karaktär jag relaterade till mest i filmen, den stackars nörden som är dömd att förlora...) är hon helt uppslukad av sin längtan efter den äldre machomannen Cooper.

Men den mest uppenbara musikreferensen i filmen är den lättsamma och sentimentala valsen "Fascination" (
spotifylänk) som den romska orkestern alltid spelar som sista låt innan de går för kvällen och hänger upp en "please do not disturb"-skylt på Coopers dörr, dvs det är förspelet till sex. Audrey Hepburn kan inte låta bli att nynna på den när hon är kär och lycklig, och medan den uppvaktande Wagnerofilen tycker att det är en banal melodi (sensmoral: är man blind för pop är man blind för kärlek!) så blir hennes visslande på melodin en viktig pusselbit för pappan i hans detektivarbete... Mer ska inte sägas om detta, men allt är väldigt elegant utfört i filmen (även om man tröttnar lite på melodin när man hör den för femtionde gången).

Det man tänker på när man ser filmen är dock inte bara musiken, utan även den syn på sex, könsroller och "the game" som genomsyrar berättelsen. Att Gary Cooper har haft många kvinnor ses som förkastligt men ändå respektingivande (på ett pseudoförfasat sätt) för både far och dotter. För honom själv är det helt normalt, han är den moderne liberale västerländske mannen, helt utan bojor, it's the 1950's baby. Tanken på att en ung kvinna kan ha ett sexliv och erfarenheter med män som hon inte är gift eller ens tänkt ha långa förhållanden med är däremot outhärdlig för Gary Cooper, och det är hans motstånd mot detta som blir Audrey Hepburns nyckel till hans hjärta: han kan bli svartsjuk, han kan bli possesiv, han kan bli knäckt av tanken på att kvinnan som han vill vara med är lika fri och kåt som han själv. Pappan är givetvis (klassisk filmkliché) inte heller särskilt peppad på att Audrey blir vuxen och får vuxna behov, men han är ändå rätt soft - han är både romantisk och förnuftig, och det viktigaste för honom är att hans älskade dotter ska vara lycklig och att vem det nu är som ligger med henne verkligen älskar henne.

Pappans ömhet till trots finns det något starkt symboliskt, nästan rituellt, över hur han lämnar över dottern till en annan man, att vårdnaden så att säga övergår från beskyddande fader till beskyddande älskare. Man kan jämföra med slutscenen i "Dirty Dancing", en film som ju är en fest för oidipala tolkningar. Här blir flickans cello (eller egentligen cellofodralet!) ett extremt symboliskt laddad föremål - Audrey Hepburn lämnar alltid den utanför hotellrummet under hennes kärleksmöten med Gary Cooper, och plockar upp den på vägen hem igen (och blir då liten flicka/dotter igen), men i slutet blir det pappan som bär hem cellon (förlåt, var tvungen att avslöja det).

Vad ska man då tycka om den unkna hora/madonna-grejen? Att Gary Cooper tycker om sin älskarinna mer eller mindre beroende på vad han tror sig veta om hur rikt hennes sexliv är? Ja, givetvis är det en extremt unken sak. Men samtidigt är det ju trovärdigt. Det är som när man ser på Mad Men, eller bara läser en bok från 60-talet: andra regler gällde för män och kvinnor (och gör det fortfarande, fast i Sverige mer outtalat). Det man önskar är ju att en kille som har den här synen på kvinnor ska bli straffad i filmen, att han inte ska förtjäna kvinnans kärlek. Men 1) det här är en romantisk komedi, de brukar inte sluta jättetragiskt och 2) folk ÄR dumma i huvudet och BLIR kära i folk som inte förtjänar det. Och faktum är att när Gary Cooper väl blir kär i Audrey Hepburn så passerar han en gräns, och därefter verkar det vara ovidkommande huruvida hon faktiskt är så erfaren som hon sagt att hon är eller om hon inte är det. Han har passerat förälskelsens gräns och efter det tror jag faktiskt att han skiter i hennes "skamlöshet". Han är bara kär, vill bara vara med henne. Jag tror i alla fall det.

Det enda som man kan ha emot filmen är annars är att Gary Cooper inte är särskilt attraktiv (annat var det i "Ball of fire" som gjordes 20 år tidigare, den måste ni kolla upp, höjdarfilm till romantisk komedi!), men det är å andra sidan ingenting som förnekas i filmen - han ska vara gammal och keff, det ska vara stötande att han blir ihop med en så ung tjej.

Jaja. Nu har jag babblat nog. Men se denna film! Och se allt annat med Billy Wilder också. Han var ett geni. Själv får jag lust att se Paris je t'aime. Frankofilin är törst som aldrig kan släckas. Ungefär som Tristan och Isoldes passion.

tjejer jag gillar

Nicholas om Tove Styrke - Tove Styrke:

Plötligt tappar jag alla mina välslipade argument mot Idols existensberättigande. Hade det inte varit för den fåniga tv-tävlingen så hade vi kanske aldrig fått höra Tove Styrke. Tillsammans med Patrik Berger (Dancing on My Own) och Janne Kask från Brainpool gör hon ett av årets bästa svenska popalbum. Hon har inte Lykke Lis distans eller Robyns självmedvetenhet, hon är bara ett förväntansfullt ljus i den kalla klubbnatten. Hon är en Ronnie Spector från Norrland. Och hennes debutalbum är elva låtar om darrande förhoppningar, om värkande längtan, om den omedelbara framtiden.

BETYG: 5/6 (
från Nöjesguiden)



Nicholas om Nicki Minaj - Pink Friday:

Låt oss få det avklarat direkt: den rappande duracellkaninen Nicki Minajs debutalbum är en besvikelse. Knäppheterna, den vilda humorn och den tuffa sexigheten har tonats ner till förmån för radiovänligt sockervadd. Här finns några bra låtar, framför allt den mäktiga Blazin’ och söta singeln Your Love, men också några riktigt pinsamma snedsteg, som det will.i.am-assisterade brottet Check It Out och Did It on ’Em där Nicki ska låta hård men bara låter bortkommen och humorlös. Pink Friday är inte dålig, bara inte så bra som den kunde ha blivit. Nicki Minaj är en unik artist med en hel palett av färger – hon borde våga använda dem alla.

BETYG: 4/6 (från Nöjesguiden)



Nicholas om Faith Evans - Something About Faith:

Vissa röster når längre in än andra, så enkelt är det. Faith Evans har inte lika många hits som Beyoncé och kan inte waila lika mycket som Mary J. Blige – men hon har en röst som är full av värme, sårbarhet och subtila undertoner av smärta. Det är soul som man tyr sig till som vore den en kashmirhalsduk i en snöstorm. När man hör Faith Evans bryr man sig inte om hur catchy refrängen är eller hur modern produktionen låter. Det enda man bryr sig om är rösten som sjunger om kärleken efter den stora kärleken.

BETYG: 4/6 (från Nöjesguiden)



Annika Flynner: First of all - jag tycker det är rätt kefft att skriva "tjejer" om vuxna kvinnor. Typ vissa (samtliga?) medelålders män på arbetsplatser säger så om sina jämnåriga kvinnliga kolleger, det är en härskarteknik, om än en i många fall omedveten sådan. Men men! Jag vet hur du är Nicholas, du går på dina impulser, reflekterar inte så mycket, och det är väl fine, jag vet att du inte hatar kvinnor. Och Tove Styrke är väl mer "tjej" än "kvinna" om man nu ska vara sån. Hon är så ung. Och så söt. Och så jävla, jävla begåvad. Jag såg henne live på en skivbolagskväll och det bara lyste om henne. Hon stod där och dansade i sina kängor och sjöng så otroligt bra. Det är så bra låtar, så bra melodier. Man blir bara glad. Om man har ett hjärta som tycker om att studsa - nota bene, det är inte alla som har det - så blir man glad. En gång lyssnade jag på hela Tove Styrkes skiva när jag stod ensam i kön till Strand i Hornstull. Det var svinkallt och jag visste inte vilka jag skulle träffa där inne. Men jag var på konstant gott humör. Tove Styrke såg till att hoppet sprakade i natten.

Ok, om vi går vidare till Nicki Minaj. Jag tycker du är lite hård här, Nicholas, som bara ger den en fyra. I och för sig kan jag inte riktigt motivera att ge den en femma när den har så många brister - dels i form av direkt dåliga låtar, dels om man tänker på den outtnyttjade potentialen - men samtidigt... kom igen, det är ju Nicki Minaj! Och har du inte hört "I'm the best"? Första låten på skivan, missade du den, var du för ivrig i att komma vidare och skapa dig en helhetsbild av albumet? Missade du de triumfartade syntarna, ackordföljden som låter som Perikles "Var ska du sova i natt", refrängen som man bara vill vråla rakt ut, och verserna där Nicki liksom springer framåt längs publikstängslet och high fivear alla tjejer längst fram? Det är ju en av årets bästa låtar. Det är nästan så att skivan förtjänar en femma bara för att den är med. Nästan.

Och Faith Evans då. Jag älskar Faith Evans. Jag vet inte var jag ska börja. Det är som du säger, vissa röster når helt enkelt längre in än andra. Hon är så cool och ändå så varm, och hon är så... real. Jag gillar visserligen Alicia Keys, men hon är ju ändå rätt präktig, och Faith Evans är inte präktig någonstans. Hon är bara en fin tjej från ghettot som vill ha det bra, hon har tre barn med olika män, massor av tatueringar, och började göra sina bästa inspelningar först efter att ha fyllt 30. Förlåt om jag låter klyschig, men är inte det soul så det stänker om det? Soul är för mig vuxen musik. Man blir överkörd några gånger i livet. Efteråt går man på ett annorlunda sätt, ser med en annorlunda blick, ler med ett annat leende. Faith Evans har just det där, det som Ann Peebles och alla de andra gudinnorna hade, och jag älskar det med henne. Samtidigt - och det är väl det som är det riktigt fina - är hon aldrig riktigt nostalgisk i sitt sound, som Angie Stone och alla de där. Hon diggar feta beats, hon diggar Mobb Deep, men hon är för soft för att palla dansa och shaka asset (hon hade himlat på ögonen om hon hade sett dig, Nicholas). Åh, hon är så himla grym. Hon skulle egentligen spelat på Göta Källare i Stockholm i övermorgon och jag såg så mycket fram emot det, men hon ställde in. Vilket slag. Jag som såg fram så mycket mot att höra henne sjunga "Again" bara för mig. Men men. Skivorna finns alltid kvar. Och du är välkommen till Stockholm när som helst, Faith. Puss