cloris leachman

Publicerat i: Allmänt
cloris leachman

Jag har sett fyra filmer med Cloris Leachman. "Kiss me deadly", den underbara film noir-klassikern som är lika minnesvärd för de coola titelsekvenserna som för den enorma telefonsvararen och det knäppa slutet. "High anxiety", Mel Brooks Hitchcockparodi där hon spelade den superweirda Nurse Hatchet. Miyazakis "Castle in the sky", där hon gjorde rösten till rövarbandets matriark (ok jag har bara sett den japanska versionen, men ändå).

Och i tisdags gick "The last picture show" på svt. Fy fan vad bra den var. Det kanske är en sån där film som alla har sett, men jag hade inte hört talas om den förrän en kompis pratade om den för några veckor sen. Bogdanovich tänkte jag, kan han vara bra egentligen? Men så såg jag filmen och den var ju helt perfekt. Allt från Cybil Sheperds blickar till Hank Williams-soundtracket till skildringen av den mördande tristessen. Som "Ghost world" fast extremt mycket bättre och mer realistiskt. Och bäst av allt var Cloris Leachman, som spelar den uttråkade hustrun till fotbollslagets coach. Så himla grymt och nyanserat spelar hon. I slutet när hon får spel på sin unga älskare som behandlar henne som skit... det är bara extremt bra skådespel. Gena Rowlands-nivå.

Poängen är att hon gjorde sjukt olika roller under sin karriär. Det är sånt man blir impad av. Hon var lika klockren som fim noir-snygging som elak komedienne och som... "karaktärsskådespelare" som det så fånigt kallas. Plus att hon inte är snygg - det är kanske ett krav för att man ska få de intressanta rollerbjudandena i Hollywood? Fast å andra sidan får man inte särskilt många erbjudanden över huvud taget om man inte är ung och snygg. Det var någon som gjorde en dokumentär för några år sedan - var det Rosanna Arquette? - som gick ut på att hon åkte omkring och intervjuade fantastiska men numera arbetslösa aktriser. Måste se den, verkar ju hur bra som helst.


P.S. Att jag skriver så sällan these days beror på att allt är kaos i mitt liv just nu. Orkar inte gå in på det här. Men det ska nog ordna sig.

P.S. 2: Jag har skrivit lite låtar på senaste tiden. Av någon anledning låter de som udda kombinationer av andra låtar. En låter som en blandning av De La Souls "Stakes is high" och "Staffan var en stalledräng". En annan låter som en blanding av Embassys "The pointer" och första banans låt i tv-spelet Sonic the hedgehog. Och den senaste har en melodi som blandar en unpoc-låt och en snutt från Nalle Puh. Knäppt, eller hur? Men det är faktiskt bra skit. Jag pallar inte skriva texter dock, melodier och ackord och beats är det enda som är kul. Och låttitlar, såklart.
Kommentera 0

squid

Publicerat i: Allmänt
jag kan inte fatta att de bodde i ett etagehus i park slope.(sloan?)
och var helt softa med det. nämnde aldrig att det hade jättefina stolar och TVÅ VÅNINGAR.
ETT HUS I NEW YORK!!!
Hela berättelsen var ju fin och göttigt nära , härlig relaism. barns sexualitet och bäst utfört av allt: Freuds korrelation mellan sex och psyke - det var perfekt.


Men till nästa gång: gör en film om huset nästa gång. lyckan.
temat i squid and the whale är så himla nära,  så allmängiltlig, det är en kvalité att det inte finns någon skillnad vem som hade gjort den. jag har gjort den också. alal som är uppvuxna på 80-talet har gjort den.  det är bara en tanke away. ett minne till Akalla och en intellektuell förälder. En förträngd pappa.
tack.
jag ska bli ihop med Er!
Kommentera 4

OK så här är det: Lupe Fiasco är en fantastisk och unik artist. Men "Food & liquor" är inte Årets Skiva, det är inte "vår tids Illmatic", det är inte skivan som kommer att förena de neokonservativa hiphoparna med the mainstream. Så jävla bra är den inte helt enkelt. Den har tre (3) riktigt bra låtar – "You my", "No place to go" och "Kick push" – men i övrigt är den rätt ordinär. Alldeles för mycket gitarrer och tröttsamt pampiga Roc-a-fella-beats som var uttjatade redan 2002.

Det som gör att man ändå måste älska Lupe Fiasco – förutom att han rappar fantastiskt och har en ovanligt fin melodikänsla – är att han som ingen före honom utmanar hiphopens machoideal. Vissa, eller många, avfärdar honom som nördig, men det är en ytlig analys (även om han har släppt en singel som handlar om att åka skateboard). Det går en röd tråd från Q-Tip (känslig, men ändå rätt manlig) via Kanye West (han har ett enormt ego – en av hiphopens mest klassiska attribut – som för att kompensera för sin medelklassimage) till Lupe Fiasco. Man kan faktiskt säga att Lupe Fiasco textmässigt är vad alla intalade sig att Kanye West var när han släppte "The College Dropout".

De flesta hiphopskivor, speciellt om det är ungtuppars debutalbum, inleds men salivsprutande skrytsalvor, som för att motivera lyssnarna till att hålla upp intresset den närmaste timmen. Lupe Fiascos debutalbum har som första låt efter introt "You my". En kärlekslåt med rader som "thou hast come to rescue me / my knight in shining armour, yes you be". Han inte bara erkänner att han har svaga sidor och "behöver räddning", han vågar kalla sin kärlek för "min riddare", något så manligt det bara kan bli. Det är ett kärleksideal långt ifrån klichéartade jämförelser med Bonnie & Clyde, vilket brukar vara så långt som en manlig rappare kan sträcka sig när han ska beskriva hur viktig kvinnan är i hans liv. Oftast är det inte ens det, utan korta konstateranden av typen "my boo for life", vilket i sitt sammanhang kan vara rätt fint det med. Men den ton som Lupe Fiasco lägger an i "You my" är av ett helt annat slag.

I "No place to go" byter Lupe Fiasco berättarperspektiv i refrängerna. Att inte skriva helt självbiografiska texter, att låtsas vara någon annan för att kunna berätta en spännande historia, är en självklar del av hiphoptraditionen. Men i elva fall av tio rör det sig om att berättarjaget blir en gangster eller knarklangare. Lupe Fiasco iklär sig istället rollen som kvinna. "My boyfriend beats me" sjunger han i en refräng, "I got infected / from what I injected / it got aborted" i en annan. I likhet med riddarromantiken i "You my" så är det här minerad mark inom hiphop. Alla rappare är livrädda för att säga något som kan uppfattas som bögigt eller omanligt.

Ghostface Killah har ju en (fantastisk) låt på sin nya skiva som handlar om när han var liten och hans mamma slog honom. Refrängen består av en röstsampling – "She used to whip me with a strap, when I was bad" – men låten heter inte "Whip me with a strap", förmodligen för att det skulle kunna uppfattas som S&M-erotiskt. Istället heter den "Whip you with a strap", vilket låter tillräckligt tufft för att en artist som kallar sig Ghostface Killah ska kunna ha den på sin skiva. Så hysteriskt är det inom hiphop, och det är i den kontexten som man måste förstå hur modig och revolutionerande Lupe Fiasco faktiskt är.

Jag väntar fortfarande på att en öppet homosexuell rappare ska släppa ett fantastiskt debutalbum, ta världen med storm och skriva om hiphopkartan. Men vi är inte där än – dörrarna är långt ifrån uppslängda, men Lupe Fiasco har i alla fall försiktigt öppnat dem på glänt.

Kommentera 11
Visa fler inlägg