cloris leachman

cloris leachman

Jag har sett fyra filmer med Cloris Leachman. "Kiss me deadly", den underbara film noir-klassikern som är lika minnesvärd för de coola titelsekvenserna som för den enorma telefonsvararen och det knäppa slutet. "High anxiety", Mel Brooks Hitchcockparodi där hon spelade den superweirda Nurse Hatchet. Miyazakis "Castle in the sky", där hon gjorde rösten till rövarbandets matriark (ok jag har bara sett den japanska versionen, men ändå).

Och i tisdags gick "The last picture show" på svt. Fy fan vad bra den var. Det kanske är en sån där film som alla har sett, men jag hade inte hört talas om den förrän en kompis pratade om den för några veckor sen. Bogdanovich tänkte jag, kan han vara bra egentligen? Men så såg jag filmen och den var ju helt perfekt. Allt från Cybil Sheperds blickar till Hank Williams-soundtracket till skildringen av den mördande tristessen. Som "Ghost world" fast extremt mycket bättre och mer realistiskt. Och bäst av allt var Cloris Leachman, som spelar den uttråkade hustrun till fotbollslagets coach. Så himla grymt och nyanserat spelar hon. I slutet när hon får spel på sin unga älskare som behandlar henne som skit... det är bara extremt bra skådespel. Gena Rowlands-nivå.

Poängen är att hon gjorde sjukt olika roller under sin karriär. Det är sånt man blir impad av. Hon var lika klockren som fim noir-snygging som elak komedienne och som... "karaktärsskådespelare" som det så fånigt kallas. Plus att hon inte är snygg - det är kanske ett krav för att man ska få de intressanta rollerbjudandena i Hollywood? Fast å andra sidan får man inte särskilt många erbjudanden över huvud taget om man inte är ung och snygg. Det var någon som gjorde en dokumentär för några år sedan - var det Rosanna Arquette? - som gick ut på att hon åkte omkring och intervjuade fantastiska men numera arbetslösa aktriser. Måste se den, verkar ju hur bra som helst.


P.S. Att jag skriver så sällan these days beror på att allt är kaos i mitt liv just nu. Orkar inte gå in på det här. Men det ska nog ordna sig.

P.S. 2: Jag har skrivit lite låtar på senaste tiden. Av någon anledning låter de som udda kombinationer av andra låtar. En låter som en blandning av De La Souls "Stakes is high" och "Staffan var en stalledräng". En annan låter som en blanding av Embassys "The pointer" och första banans låt i tv-spelet Sonic the hedgehog. Och den senaste har en melodi som blandar en unpoc-låt och en snutt från Nalle Puh. Knäppt, eller hur? Men det är faktiskt bra skit. Jag pallar inte skriva texter dock, melodier och ackord och beats är det enda som är kul. Och låttitlar, såklart.

squid

jag kan inte fatta att de bodde i ett etagehus i park slope.(sloan?)
och var helt softa med det. nämnde aldrig att det hade jättefina stolar och TVÅ VÅNINGAR.
ETT HUS I NEW YORK!!!
Hela berättelsen var ju fin och göttigt nära , härlig relaism. barns sexualitet och bäst utfört av allt: Freuds korrelation mellan sex och psyke - det var perfekt.


Men till nästa gång: gör en film om huset nästa gång. lyckan.
temat i squid and the whale är så himla nära,  så allmängiltlig, det är en kvalité att det inte finns någon skillnad vem som hade gjort den. jag har gjort den också. alal som är uppvuxna på 80-talet har gjort den.  det är bara en tanke away. ett minne till Akalla och en intellektuell förälder. En förträngd pappa.
tack.
jag ska bli ihop med Er!

Lupe Fiasco och manligheten

OK så här är det: Lupe Fiasco är en fantastisk och unik artist. Men "Food & liquor" är inte Årets Skiva, det är inte "vår tids Illmatic", det är inte skivan som kommer att förena de neokonservativa hiphoparna med the mainstream. Så jävla bra är den inte helt enkelt. Den har tre (3) riktigt bra låtar – "You my", "No place to go" och "Kick push" – men i övrigt är den rätt ordinär. Alldeles för mycket gitarrer och tröttsamt pampiga Roc-a-fella-beats som var uttjatade redan 2002.

Det som gör att man ändå måste älska Lupe Fiasco – förutom att han rappar fantastiskt och har en ovanligt fin melodikänsla – är att han som ingen före honom utmanar hiphopens machoideal. Vissa, eller många, avfärdar honom som nördig, men det är en ytlig analys (även om han har släppt en singel som handlar om att åka skateboard). Det går en röd tråd från Q-Tip (känslig, men ändå rätt manlig) via Kanye West (han har ett enormt ego – en av hiphopens mest klassiska attribut – som för att kompensera för sin medelklassimage) till Lupe Fiasco. Man kan faktiskt säga att Lupe Fiasco textmässigt är vad alla intalade sig att Kanye West var när han släppte "The College Dropout".

De flesta hiphopskivor, speciellt om det är ungtuppars debutalbum, inleds men salivsprutande skrytsalvor, som för att motivera lyssnarna till att hålla upp intresset den närmaste timmen. Lupe Fiascos debutalbum har som första låt efter introt "You my". En kärlekslåt med rader som "thou hast come to rescue me / my knight in shining armour, yes you be". Han inte bara erkänner att han har svaga sidor och "behöver räddning", han vågar kalla sin kärlek för "min riddare", något så manligt det bara kan bli. Det är ett kärleksideal långt ifrån klichéartade jämförelser med Bonnie & Clyde, vilket brukar vara så långt som en manlig rappare kan sträcka sig när han ska beskriva hur viktig kvinnan är i hans liv. Oftast är det inte ens det, utan korta konstateranden av typen "my boo for life", vilket i sitt sammanhang kan vara rätt fint det med. Men den ton som Lupe Fiasco lägger an i "You my" är av ett helt annat slag.

I "No place to go" byter Lupe Fiasco berättarperspektiv i refrängerna. Att inte skriva helt självbiografiska texter, att låtsas vara någon annan för att kunna berätta en spännande historia, är en självklar del av hiphoptraditionen. Men i elva fall av tio rör det sig om att berättarjaget blir en gangster eller knarklangare. Lupe Fiasco iklär sig istället rollen som kvinna. "My boyfriend beats me" sjunger han i en refräng, "I got infected / from what I injected / it got aborted" i en annan. I likhet med riddarromantiken i "You my" så är det här minerad mark inom hiphop. Alla rappare är livrädda för att säga något som kan uppfattas som bögigt eller omanligt.

Ghostface Killah har ju en (fantastisk) låt på sin nya skiva som handlar om när han var liten och hans mamma slog honom. Refrängen består av en röstsampling – "She used to whip me with a strap, when I was bad" – men låten heter inte "Whip me with a strap", förmodligen för att det skulle kunna uppfattas som S&M-erotiskt. Istället heter den "Whip you with a strap", vilket låter tillräckligt tufft för att en artist som kallar sig Ghostface Killah ska kunna ha den på sin skiva. Så hysteriskt är det inom hiphop, och det är i den kontexten som man måste förstå hur modig och revolutionerande Lupe Fiasco faktiskt är.

Jag väntar fortfarande på att en öppet homosexuell rappare ska släppa ett fantastiskt debutalbum, ta världen med storm och skriva om hiphopkartan. Men vi är inte där än – dörrarna är långt ifrån uppslängda, men Lupe Fiasco har i alla fall försiktigt öppnat dem på glänt.


The Cookies - "I never dreamed"

Vissa låtar är så bra att de sätter himlen i brand. Låtar med melodier som lyser som en heliga Graalar. Refränger som är som gnistrande hjärtan som pumpar ut lycka i form av pur pop. Ackordföljder som tågar fram, orubbliga och självklara, som en stolt karavan. Det är när man hör såna låtar som man inser att det finns vissa saker som man kan få av en ren poplåt som man varken kan få av jazz, hiphop eller Bach.

"This old heart of mine" med Isley Brothers är en sån låt, "I’m on my way to a better place" med Chairmen of the Board en annan. En låt som jag nyss stiftat bekantskap med hör definitivt till den här kategorin. Den heter "I never dreamed" och gjordes av vokalgruppen The Cookies. Det är en girl group-låt från det tidiga 60-talet som varken är obskyr eller superkänd, men den är bättre än allting som The Shangri-La’s någonsin spelade in.

Jag önskar att jag kunde beskriva den här låten med ord, men det kan jag inte. Den är så stor, den är så vacker, den är så fullkomlig att jag inte vet vart jag ska ta vägen. Så fort introt kickar igång med den där lilla gitarrslingan i slutet förflyttas jag till en annan värld. Finns det något mer effektivt än stämsång, I-vi-IV-V-ackordföljder och texter som hyllar kärleken? Jag tror faktiskt inte det.

Nu håller jag tummarna för att The Tough Alliance ska välja en Brill Building-komposition nästa gång de gör en cover. Om de inte tar "I never dreamed" så får de gärna göra Ronettes "Keep on dancing" med en homoerotisk touch (den låten handlar om att dissa tjejen som är intresserad av ens kille).


livsbejakande indie

Vissa ord låter dumma och klyschiga så fort man ens tänker dem, som "livsbejakande". Det är ett sånt tälttants-ord. Men jag måste ändå använda det ordet när jag förklarar vad som skiljer The Tough Alliance från alla andra svenska artister.

Vissa tycker att TTA gör samma grej om och om igen. Det håller jag verkigen inte med om, jag tycker att de utvecklats från den jublande "Make it happen" med sin rätt kompakta ljudbild till att infoga mer och mer rymd och acid-ljud i sina låtar. "Holiday" var så sparsmakad att den liksom haltade på ett coolt sätt, och "Forever united" puttrade och pyste och svävade bort från alla dansgolv. Vad skulle komma härnäst?

"New waves"-EP:n är så underbar, för den är så lycklig. "Kill kill kill"-introt svävar ännu mer lätt och ledigt än "Forever united", nu finns det inget motstånd, inget hårt och kantigt som tynger ner längre. Syntarna har nu tagit det slutliga steget från att imitera blås (som i första EP:n) till att imitera vackra stråkar. De övriga tre låtarna på skivan bygger på en och samma princip: låt det växa, låt det bli ännu starkare, ännu ljusare, ännu maffigare syntstråkar, ännu lyckligare. Att beskriva musiken som "somrig" är inte helt fel men egentligen förminskande. Det finns mycket musik som är somrig. Men vad det här är är något så ovanligt som livsbejakande svensk indie.

Det ingår ju i indiens DNA att det måste finnas något element av melankoli någonstans i musiken. Antingen blaffigt och övertydligt (för tonåringar) eller subtilt och bitterljuvt (för folk som en gång varit tonåringar). Det är viktigt att poängtera att även grupper som embracear digitala beats och modern dansmusik och inkorporerar det i sin indiepop, även de är suckers för den där melankolin. Så moderna vågar de inte vara att de tar avstånd från svårmodet och ångestromantiken helt och hållet.

Inte för att det behöver innebära att de inte kan göra bra musik för det - tvärtom, jag älskar ju både Radio Dept och Embassy. Men det är ju aldrig jublande lycklig musik, det är aldrig sådär Holland-Dozier-Holland-rusigt (obs jag menar känslomässigt, inte att fler artister borde göra såna där vidriga nostalgiska soulpasticher). Men TTA vågar göra sån musik. "Silly crimes" är bara pigg, nyvaken, storögd, hoppfull. Musiken leker: ett syntljud som låter som muterad fågelsång (faktiskt!) studsar fram över rytmen. "25 years and running" svischar fram och tillbaka i en baktakt som klokt nog inte försöker låta som reggae. Den är också så himla GLAD. Och "Mine was real"-covern (ett brev till Service-Ola?) är i och för sig rätt bitterljuv, men de viktlösa syntarna och den majestätiska refrängen gör att det aldrig blir deppigt. Det är ju en stolt låt, en låt om att gå vidare, övertygad om att man kommer att få det bättre utan den där idioten.

...Fan,förlåt. Den här texten blev alldeles för lång och jag skrev den alldeles för sent. Jag vill bara att ni ska förstå hur underskattade The Tough Alliance faktiskt är. De är ännu bättre. Jag älskar dem.

popcentern!

Det pratas väldigt mycket om pophögern just nu, och innan dess skrev ju Erik Zsiga sin bok om popvänstern. Jag skulle vilja slå ett slag för popcentern, som alltför ofta glöms bort.

Popcentern är inte mycket för vare sig kapitalism eller socialism. Det är ju två moderna påfund som är en sann centerpartist främmande. Istället fokuserar popcentern på old school bondgårds- och landsbygdsromantik. Jag snackar Farm Aid-galan, Neil Young och alla artister som någonsin inspirerats av The Band. Sufjan Stevens, som gör temaalbum om alla stater i USA, är väldigt mycket popcenter. Detsamma kan sägas om M Ward, som på sitt senaste album ju verkligen gick in för Huckleberry Finn-stilen: ett halmstrå i mungipan och den gamla gitarren som enda bagage.

Popcentern hatar EU. Men de hatar kommunism och förstatligande av mark lika mycket. Något som popcentern gillar, som varken popvänstern eller -högern gillar, är snus. Popcentern låter skägget växa, men inte på ett marxist-på-70-talet-sätt, utan på ett far-ska-ut-och-plöja-åkern-sätt. Garth i The Band är förebilden för alla popcenter-skägg. Förutom att odla skägg vill popcentern mest sköta sitt, röka lite (hemodlat) gräs och softa. Man kan faktiskt argumentera för att Timbuktu blivit mindre och mindre popvänster och mer och mer popcenter. Hans idol Peps Persson är ju popcenterns gudfader i Sverige – för konservativ för vänstern, för flummig för högern.

Det finns ju artister som burit popcenter-imagen som en accessoar, som Loosegoats eller Cardigans under "Long gone before daylight", och sådana måste ju räknas som en del av rörelsen. Men även artister som inte anammat hela dräng-estetiken, som Vikingarna och Sven-Ingvars, är tveklöst popcenter. Det är det gamla gardet, som är så förankrade i centern att de inte behöver bära alla attribut för att bevisa att de är real. De har få nutida arvtagare, men Jens Lekman (som burit en ful keps på en hel turné och skrivit på sin hemsida att han vill ge sig ut på vägarna i en moppe) med sina enkla, skamlöst sentimentala sånger är så nära vi kommer. Jens Lekman är ju inte uteslutande, han vill att vi alla ska älska honom, och det gör vi ju också. Håkan Hellström har samma koncept, men till skillnad från Jens så sjunger Håkan om rockiga saker som knark och ångest. Det skulle aldrig Christer Sjögren göra.

Man får inte heller glömma bort popextremhögern – Ace of Base och Brigitte Bardot.


romantik - schmomant...osv

Yo! Rep yo set nu för fan. med andra ord: dags för mig att skriva lite här. JaG GÖR ALDRIG DET, FÖR ATT JAG HAR ALLTID FÖR LITE FAKTA. Jävla caps lock som vanligt, alla vet att jag orkar inte ändra. I förängningen  kanske detta här betyder att jag vill ha en hushållerska och chaufför för det är inte bara Nu här, på netet som jag inte plockar upp. det är i Livet.
Poängen var inte detta om caps lock utan att jag har för lite på fötterna för att skriva som er män, martin gelion etc. jag stavar just blaze,   blase.
Och jag kommer säga fel årtal.

Jag läste snabbt genom lite av inläggen för att reppa mitt sett  på bästa sätt och fastnade för det om sommarpratarna.
Mest rörande förra året var som sagt Anita Ekberg. Hur hennes whiskiga röst  avbrösts av italienska fåglar som kvittrade och hur hon pratade på bruten malmöitiska om ensamheten som kan infinna sig bland hektar av  avokadoträd på landsbygden utanför Roma samtidigt som hon reminissade över Fred Astaire, verklig glamour, sådan med trasiga speglar, missbruk och USA. Hotell och hotelltrappor.
allt började med en skönhetstävling i Folketspark i Malmö och jag byter bort mina tjusiga feministiska värderingar vilken dag som helst för den historien, för att sedan badade hon i Fontana di trevi.
Jag har alltid ansett, helt utna grund att skådespeleri är ett spånigt yrke, det är manusförfattarna, klipparna, fotograferna och regissörerna då, som är skiten. Men shit. hon är fan konst. Marcello däremot? Saknar Karsima? går inte genom rutan på samma sätt?

ok. pallar inte korra.  jobbar nu. love u.



PS Börjar inte Viggo Cavling bli för sommarpratarna vad gert Fylking är för Nobelpriset? Det är inte kul längre.