höstpärlor



Nu är den här:
höstpärlor, den enda Spotify-spellistan du behöver i höst. Som vanligt 100 låtar i alla möjliga genrer, som vanligt i en läskigt genomtänkt ordning. Den här listan tog längre tid än vanligt att göra, ber om ursäkt för väntan. Men jag ville vänta på att Drake-skivan skulle släppas och jag har med hela tre låtar därifrån - väldigt mycket mot reglerna, men eftersom det är mina egna regler så gör jag som jag vill, och det finns för många bra låtar på den skivan (det är möjligt att det kommer tre låtar på nästa lista också) för att jag skulle nöja mig med bara en. Har också med två King Krule-låtar, och Future har både en egen låt och en duett med sin älskling Ciara, men annars är det rätt cleant på den fronten (Wiz Khalifa är gäst på två låtar också).

Höstmusik är en rolig genre som jag tycker är ganska distinkt. Det finns ett parti på den här listan - The Radio Depts "The Video dept", T.I. & Pinks "Guns & roses" och Big Seans "First chain" - som fångar en viss höstvibb, man känner den kalla vinden i håret och leendet på det svala fejset. Men det finns också en varmare sorts höstmusik, typ att sitta på ett café i Greenwich Village och sörpla på något gott medan man tittar ut genom fönstret, och den vibben försöker jag fånga i partiet från The Rockets till och med Matt Duncan, med "Bye bye blackbird" med Miles Davis 1950-talskvintett som självklar mittpunkt. Slutligen finns det en allvarlig, hård och vacker höstvibb som jag försökte fånga i slutet av listan, och jag är väldigt nöjd med detta parti även om det knappast är publikfriande - det kulminerar med Bachs chaconne från violinpartitan i d-moll, som får en a capella-fortsättning med Joni Mitchells anti-Vietnam-sång "The fiddle and the drum", som i sin tur får en dramatisk fortsättning och slutpunkt med Dead Can Dance och deras medeltidsdoftande "Saltarello". Jag tänkte först ha den som sista låt, men det kändes för hårt och hemskt. Det måste finnas någon värme, något hopp, något mindre definitivt. Så jag slängde in "My sorrow" med West African Swing Stars, det är höstmelankoli av mer hanterligt slag.

Kan det vara så att skillnaden mellan europeisk/"vit" musik och afroamerikansk/"svart" musik är skillnaden mellan monolog (linje, riktning, punkt) och dialog (cirkel, öppenhet, inbjudande)? Båda är konstnärligt intressanta, tycker jag.

Artisterna på listan: Darondo, 1987, R. Kelly, Drake, Blood Orange, Rhye, King Krule, The Lijadu Sisters, Fruit Bats, Haim, Tom Petty And The Heartbreakers, Rod Stewart, Steve Harley & Cockney Rebel, The Stone Roses, Lush, Irma, Ciara, Titiyo, The Magnetic Fields, Francoise Hardy, Hairy Diamond, Funkdoobiest, N2DEEP, IamSu, Say Lou Lou (Dan Lissvik remix), Busy Signal, Lady Red, Cali Swag District feat. Problem & Tiffany Foxx, Malcolm B, Action Bronson feat. Wiz Khalifa, Angel Haze, Wale feat. Rihanna, AlunaGeorge, Lisa Shaw, Tourist, Postiljonen, Arcade Fire, Toro Y Moi, Washed Out, Dungeonesse, Jacques Greene feat. How to Dress Well, Guido, Lorde, Mack Beats feat Julia Spada, Empire Of The Sun, Neon Neon, David Bowie, Nile Rodgers, Paul Young, Solange feat. Kendrick Lamar, Kelly Rowland, Fki feat Natasha Mosely & Alkabulan, The Durutti Column, Dreamland, Karl X Johan (Sum Comfort remix), Pure Bathing Culture, The Radio Dept., T.I. feat. P!nk, Big Sean feat. Nas & Kid Cudi, 2 Chainz, Future, Juicy J feat. Wiz Khalifa, Kevin Gates, Bibio, PARTYNEXTDOOR, The-Dream, A$AP Ferg, Shigeto, Anna Domino, Mazzy Star, The Rockets, Sly & The Family Stone, The Meters, Linda Lewis, Miles Davis, Edgar 'Jones' Jones, Jim James, The Rolling Stones, Matt Duncan, Dr. Dog, Night Moves, Holy Strays (Nowa Huta Refix), Justin Timberlake, James Blake, Broadcast, Earl Sweatshirt, Tame Impala, Christopher Owens, Donovan, The Incredible String Band, Black Sabbath, Barış Manço, Colleen, Julia Fischer som spelar Johann Sebastian Bach, Joni Mitchell, Dead Can Dance och West African Swing Stars.
 

delorean på strand



Delorean
Scen: Debaser Strand, Stockholm.
Betyg: 3.

Spanska Delorean är ett band som ständigt ömsar skinn. Kvartetten har tagit sitt namn från den tidsresande bilen i ”Tillbaka till framtiden”-filmerna,  lämpligt eftersom de själva rest i pophistorien. De inledde sin karriär med att imitera det tidiga 1980-talets hetsiga punkfunk för att därefter parkera sig i det tidiga 1990-talets idealistiska ravesomrar.

Det var i denna skepnad och med skivan ”Subiza” som Delorean fick sitt stora genombrott. Här hittade de ett verkligt originellt uttryck: de spelade på gammeldags rockinstrument,  men deras musik lät som om den var gjord av en ensam hipster med en laptop och drömmar om baleariska klubbar. På den senaste skivan, helt färska ”Apar”,  har de dock rört sig mot något annat: nyktert pumpande syntetisk pop någonstans mellan Phoenix och M83.

Att de vill bli ett mer seriöst band som skapar poplåtar snarare än lyckliga grooves blir tydligt även visuellt när bandet uppträder på Strand. På konserten på Popaganda 2011 hade sångaren/basisten Ekhi Lopetegi långa vågiga lockar och en charmigt slarvig klädstil. Nu har han tuktad frisyr, prydligt upprullade skjortärmar och basen nästan uppe vid hakan.

När de spelar får dock de nya låtarna råare arrangemang och tydligare discobeats för att smälta samman med de gamla. Men någon riktigt röjig partyatmosfär vill ändå aldrig infinna sig på Strand,  spelningen låter nämligen mer som en indiekonsert än en klubbkväll,  där Delorean betonar den platta sången i stället för den tunga basen. Endast i den allra sista låten,  extranumret ”Simple graces” som stiligt morfas till en cover på Black Box ”Ride on time”,  närmar sig stämningen den eufori som bandet eftersträvar.

Förbandet,  norska enkvinnasbandet Sea Change som live blir en trio,  gör en mer lyckad spelning,  om än bara för ett dussin personer. Inbjudande syntpop som låter som en mindre dyster lillasyster till The xx.

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

(Dagens Nyheter 2013-09-26)

Drake - Nothing was the same



Hiphop
Drake
”Nothing was the same”
(Cash Money/Universal)
Betyg: 4

Den kanadensiska hip­hop­artisten Drake fick allas ögon på sig när han 2009 släppte debutsingeln ”Best I ever had”. Han gled sömlöst mellan rap och sång med en fantastisk känsla för både melodi och slagkraftiga textrader. Han gjorde sårbarhet populär i en macho musikgenre.

Vissa tyckte att han var provocerande töntig och en parasit på hiphopkulturen. Långt fler blev förtjusta, och Drake fortsatte att hiva ur sig briljanta singlar, gästinhopp på andra artisters låtar och två hyllade album. Fyra och ett halvt år senare har han sålt fyra och en halv miljoner skivor. Nu är det dags för det svåra tredje albumet.

"Nothing was the same” är ett kliv i en ny riktning för Drake. I intervjuer har han pratat om hur bra han mår nu och att han har hittat inre frid. Skivomslagets oljemålning föreställer ett gulligt barn med en frisk blå himmel i bakgrunden – den totala motsatsen till instängdheten och mörkret på omslaget till förra skivan ”Take care”.

Drake har nu inte gått och blivit helt harmonisk. Däremot har han fått så bra självförtroende som ­artist att han inte längre uttrycker sitt självtvivel med ömsinta ballader utan med råa, raka raplåtar. Han lindar inte in känslorna i en aptitlig förpackning utan säger exakt vad han tänker. Som rappare har han blivit friare, mindre formbunden och mer personlig.

Rollen som stilbildareslingrar han sig undan. När det nu har blivit vanligt att rappa om kärlek men ändå ha en tuff image, och göra ambientanstrukna ballader som får hiphop att närma sig indie, väljer Drake att gå sin egen väg. Likt Kanye West som chockade och imponerade med sin senaste skiva ”Yeezus” visar Drake med ”Nothing was the same” att han är en artist som numera endast tävlar mot sig själv.

En av de mest gripande låtarna på skivan är ”Worst behavior” där Drake tillåter sig bli som mest odrägligt narcissistisk, som minst sympatisk. Han släpper fram den oklädsamma bitterheten över bristen på uppskattning från de konservativa delarna av hiphopvärlden. ”Remember? Motherfuckers never loved us” vrålar han om och om igen, likt någon som druckit alldeles för mycket, över ett beat vars slagverk påminner om de skallrande skogsandarna i Hayao Miyazakis ”Prinsessan Mononoke”.

Nästan alla låtarpå skivan är lika välgjorda och detaljerade. Många ändrar karaktär halvvägs – ett vemodigt beat byts mot ett triumfatoriskt, en svängig låt får plötsligt halverat tempo – och allt låter rasande snyggt. ”Nothing was the same” är musikaliskt Drakes mest varierade, välgjorda och sammanhållna skiva. Den ständiga producenten Noah ”40” Shebib fyller en viktig roll, men Drake har också gjort viktiga nya allianser. Hans intresse för den moderna souliga brittiska klubbmusiken, som började med samarbetet med Jamie xx på ”Take care”, får en fortsättning när han på denna skiva samarbetar med Sampha.

Textmässigt kan skivan ses som en kronologisk berättelse om att acceptera en ny tillvaro. Men acceptans och lycka är inte samma sak. I det näst sista spåret, ”All me”, sjunger Drake i refrängen om att han har allt och inte kan klaga – men kontrasten mot den oerhört dystra musiken gör att orden ekar av självbedrägeri. Tillsammans med finalen, den resignerade ”The motion”, skapas ett öppet slut på berättelsen.

Berättelsen om Drake har dock, tycks det återigen, bara börjat.

Bästa spår: ”Connect”, ”Hold on, we’re going home”.

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

(Dagens Nyheter 2013-09-25)


högt och lågt



Hej här kommer lite skamlös reklam: nya numret av Opus (Sveriges största tidskrift för klassisk musik och opera) respektive Level (Sveriges största tidskrift för tv-spel) är ute nu och jag har skrivit en stor artikel i båda två. Om någon vill läsa!

I Opus skriver jag om Giuseppe Verdi som fyller 200 år i år, eller närmare bestämt jag gör en guide till hans 12 bästa operor. Han komponerade mer än dubbelt så många, men de flesta av hans operor är inte superpopulära - trots att han är den mest populära tonsättaren i operahusen. Detta tycker jag är extremt skönt att höra. Liksom: man behöver inte vara asbra hela tiden, man får bara köra på och hoppas att det blir bra, och så får framtiden utvisa om det man gör är värt något, och gör man tillräckligt mycket så blir kanske en del av det uppskattat och kanske till och med älskat. De tolv operorna som valts ut här är: Nebukadnessar, Macbeth, Rigoletto, Trubaduren, La Traviata, Simon Boccanegra, Maskeradbalen, Ödets makt, Don Carlos, Aida, Otello och Falstaff.
Här är en Spotifylista med dem alla - jag lyssnade på den hela sommaren, samtidigt som jag läste om Verdi och dessa operor, herregud vad jag läste. Man kan kanske inte tror det om man läser den ganska kortfattade artikeln, men för att kunna säga något vettigt om var och en av dessa operor var jag tvungen att lära mig extremt mycket om dem och det har jag också gjort. Vilket var väldigt trevligt. En sak som jag älskar med att arbeta som journalist är att man ständigt lär sig nya saker. Endast en Verdi-opera går på Kungliga operan i höst, "Maskeradbalen", jag är rätt sugen på att gå och se den alltså.

I Level skriver jag om "The Legend of Zelda: The Wind Waker", det 11 år gamla spelet till Nintendo Gamecube som skapade ramaskri när det kom på grund av en enda sak: estetik. Folk var inte redo för något naivistiskt och gulligt, folk ville att karaktärerna i den älskade spelserien skulle vara vuxna och realistiskt porträtterade. Jag tycker det är intressant, för jag tror det hänger samman med tv-spelskulturen hang-up med att tas på allvar som en vuxen kulturyttring med allt vad det innebär: vuxna teman, realism, våld, sex, droger, yada yada. Även detta att tv-spel ska ses som konst - att ett riktigt bra spel som är en omvälvande och sublim upplevelse inte kan vara ett spel, det måste vara ett konstverk. Men jag tycker det är en ytlig och lite distanslös syn på det hela. Utan att förneka tv-spelens konstnärliga dimension, eller förekomsten av alternativa spel som verkligen är så långt från traditionella spel att de kan kallas för konst, så måste man faktiskt kunna prata om bra spel som bara är spel. Hur som helst, i höst släpps en HD-remake av "The Legend of Zelda: The Wind Waker" till Nintendo Wii U, och det verkar otroligt efterlängtat, så antagligen har något hänt i tv-spelskulturen ändå på dessa år. Man tillåter den gulliga naivistiska Link vara en gullig naivistisk Link.

bra låt



från höstpärlor som jag ska försöka bli klar med denna vecka! sorry 4 the wait

before midnight



Idag har "Before Midnight" biopremiär, rekommenderas varmt! Jag såg den förra helgen när Cinemateket visade alla tre Before-filmer i sträck. Det var en fantastisk upplevelse, som en opera i tre akter. Jag hade bara sett den första filmen ("Before Sunrise"/"Bara en natt") tidigare, på vhs året efter att den kom. Då fattade jag inte hypen (som redan då var intensiv: min tjejkompis som jag såg den med dyrkade den, och jag ville verkligen dyrka den jag med eftersom jag var kär i henne och ville connecta, men det gick bara inte), och när "Before sunset" kom nio år senare hade jag ingen stor lust att se den. Men sedan dess har jag förstått att den senare filmen var väldigt bra, så jag fick lust att se alla tre nu när tillfälle gavs. Och jag måste säga att de tillsammans utgör ett ganska fantastiskt verk. Som "Scener ur ett äktenskap" om den hade spelats in under 18 års tid. Den första filmen är ju söt och romantisk på gränsen till schmalzy, men i trilogisammanhanget känns den oerhört smärtsam och nödvändig. Det är en trilogi som handlar om att åldras med en kärlek, att förvalta en kärlek, och storheten ligger i att berättelsen erkänner att allt inte är så vackert, hur vackert det än började. Kärlek är svårt, livet är svårt, åldrande är svårt. Ur den ljusaste euforin kan den mörkaste bitterheten växa - det är orättvist men inte ologsikt. Jag vill inte avslöja för mycket om filmen, för "Before sunset" slutade väldigt öppet och hela premissen för "Before midnight" är väldigt överraskande, och slutet är... nej, jag ska inte säga något om det. Mitt tips är helt enkelt: se "Before midngiht", och innan dess, se de två första filmerna! Och läs ingenting om dem innan! Se och njut och gråt (det gjorde jag, i två av tre filmer) och fascineras av hur varje ny del kastar om bilden av allt som hänt tidigare. Manuset är så bra, dialogen är perfekt, skådespelarna är fantastiska. Jag irriterade mig på båda karaktärerna i den första filmen, men de är ju unga och störiga - sedan växer de upp, och blir störiga på ett annat sätt, och till slut tycker man om dem trots att de är som de är, för de känns så förbaskat mänskliga och liksom tredimensionella.

Dagen innan jag såg "Before"-trilogin såg jag Woody Allens "Blue Jasmine" på bio. Den var bra, jag gillade den mer än vad jag hade väntat mig (jag älskar Woody så mycket att jag måste stålsätta mig och förbereda mig på total besvikelse varje gång jag ser en ny film, för att kunna bli positivt överraskad och uppskatta dem utan att jämföra med hans gamla mästerverk). Men i jämförelse med Richard Linklaters trilogi kändes Woodys film så fattig, det är en rätt bra story (mysig idé att göra en "Linje Lusta" för vår tid!) men karaktärerna är som pappfigurer. Woody gör filmer som är berättelser - en viss situation, en viss relation, ett visst dilemma. Men det är sällan karaktärerna är i fokus. Det vore kul om han någon gång gjorde ett återbesök hos en viss films värld och dess karaktärer - hur hade "Annie Hall" eller "Hannah och hennes systrar" varit nio år senare - men han har alltid lämnat dem i samma sekund som han avslutat produktionen. Han är rastlös och osentimental när det gäller sina verk. Men inte när det gäller livet: jag gillar att "Blue Jasmine", liksom den rätt kassa "Hollywood Ending", adresserar det fruktansvärt sorgliga i en vuxen förälder och ett vuxet barn som inte lyckas ha en relation. Inte för att göra en biografisk tolkning, men jag tror att det handlar om att han bearbetar att sonen som han har med Mia Farrow inte vill ha en relation med honom.
 

drakes "wu-tang forever" borde kanske egentligen heta "t la rock & jazzy jay forever"... eller kanske inte

Originalet (1984):



Wu-Tangs hyllning (älskar videon!) (1997):



Drakes hyllning (2013):



Undrar om Drake, och alla andra som ser Wu-Tang Clan som "gammal hiphop", vet att Wu-Tang Clans låt är en cover? Men det spelar ingen roll, Drake döpte sin låt till det han gjorde för att han var inspirerad av refrängen som han hörde på "Wu-Tang Forever" när han var ung, det handlar om honom och hans minnen och hans associationer, inte om någon sorts objektiv musikhistorieskrivning. Många har irriterat sig på hans låt - Drakes rap är sinnebilden för motsatsen till hård, smutsig, "ickekommersiell" (lol) rap som den lät i New York i mitten av 90-talet - och inte fattat att låten handlar om Drake och hans liv, inte om Wu-Tang Clan. Det är som en fri association till orden "it's yours". Jag tycker det är fint.

Nästa vecka (onsdag) kan ni läsa min recension av Drakes "Nothing was the same" i DN Kultur.

the-dream på berns


Han inledde med denna!

The-Dream
Scen: Berns, Stockholm
Betyg: 4

Terius ”The-Dream” Nash är R’n’B-snillet som skrivit och producerat hitlåtar åt Rihanna (”Umbrella”), Beyoncé (”Single ladies”) och Mariah Carey (”Touch my body”). Men hans karriär som soloartist har gått trögare. Han har varken en stjärnas utseende eller en extrovert personlighet, och hans låtar som ofta utforskar de minst mysiga sidorna av sexualitet och relationer går inte hem hos alla.

Senaste albumet ”IV Play” som släpptes i somras var ett desperat försök att vända den negativa kommersiella trenden, med tuff image och kända gästartister i stället för de personliga texter och musikaliska uppfinningsrikedom som utmärkt hans tidigare skivor.

På Berns backas han upp av ett tremannaband som öser på med keyboards, trummor och bas, ett spelglatt gäng som tyvärr ofta dränker The-Dreams lågt mixade soulstämma. Det är långt ifrån fullsatt i lokalen, men de som kommit är entusiastiska fans som sjunger med i alla låtar. Den blyga artisten gläds uppenbarligen av all kärlek, och blir under konsertens gång alltmer avslappnad. När han gör entré är det i en sorts rustning av svarta kläder, tjock läderjacka, keps och solglasögon; efter några låtar vågar han ta av sig jackan, och i den sista låten även solglasögonen.

Konserten är ändå det närmaste R’n’B kommer inåtvända indieband som stirrar ner i sina skor. Inget mellansnack, inga high fives till fronttrupperna som stäcker fram sina händer, och då verkar The-Dream ändå vara på gott humör konserten igenom. Han dansar på ett rörande fåfängt sätt, visar stolt upp sina bästa moves.

En höjdpunkt är när Prince-pastischen ”Fast car” sömlöst övergår till den bittra balladen ”Nikki”, men i övrigt rör The-Dream inte vid sin rika katalog av nakna och nattsvarta soulmästerverk. Trist, men han har så många hits och levererar dem med en sådan pondus att konserten blir en vinnare ändå. Bluesiga ”Too early” låter tyngre än på skiva, ”Right side of my brain” lyser extatiskt och ”Ditch that” är furiöst svängig. Fler borde upptäcka denna R’n’B-konstnär, vars brist på coolhet är en av hans styrkor.

(Dagens Nyheter 130916)



I samband med "IV Play" släppte The-Dream EP:n "Climax" som bestod av fyra låtar - två singlar som var för gamla för att platsa på "IV Play" (den mediokra "Roc" och Boogie Down Productions-hyllningen "Dope Bitch" som är asbra), den ganska grova "jag föraktade henne men sedan blev jag kär i henne"-låten "Thirsty Whore" och så denna sorgsna klubbpärla, "Com'on".

Avicii - "True"

(från Dagens Nyheter 130913)

Danspop
Avicii
”True”
PRMD/Universal
2


Tim ”Avicii” Bergling är 24 år gammal men har redan innan detta debutalbum uppnått saker som de flesta artister bara kan drömma om. Han har sålt ut ett par konserter på Globen. Han har remixat Madonna och uppträtt live med henne. Han har släppt en singel, ”Levels”, som utan heta gästartister sålde platina i både USA och Storbritannien och tog sig till toppen av respektive lands danssingellistor.

Hur kommer då detta sig? Är housemusiken vår tids popmusik? Är världen äntligen redo att omfamna den instrumentala dansmusiken som något folkligt och lättälskat?

Nja. Avicii blev inte gigantisk förrän han tog klivet från poppig house till pop med houseinslag.

Man kan jämföra Aviciis debutalbum ”True” med The Beatles debutalbum ”Please please me” som släpptes för 50 år sedan. The Beatles började som ett rock’n’roll-band som spelade covers av Little Richard-låtar på barer i Hamburg innan de skaffade en snäll look och började skriva poplåtar; Avicii gjorde tyngre dansmusik och en cover av Cassius houseklassiker ”Feeling for you” innan han gradvis bytte spår. Nu när debutalbumet är här, fyra år efter debutsingeln, är metamorfosen fulländad: detta är danspop med mjuka ackordföljder, traditionella instrument och sång i alla låtar utom en. När The Beatles debuterade var de inte längre ett rock’n’roll-band, de var något mer än så, och på samma sätt är Avicii inte längre en houseartist utan något större och bredare.

Likheterna slutar där.

Precis som Swedish House Mafia gör Avicii dansmusik som egentligen inte är avsedd för dansgolv – allt ljud är så komprimerat att musiken låter likadant oavsett om den hörs i en mobiltelefon, från en radio eller på en fotbollsarena. Det är en anledning till att Avicii blivit så populär – en annan är att han sett till att involvera publiken via sociala medier. Singeln ”X you” gjorde han genom att samla in fansens musikaliska idéer och skapa en låt med dessa som byggstenar, och på Instagram filmas just nu officiella videotrailers till albumets låtar genom att fans lägger upp filmsnuttar och förser dem med hashtaggar – de mest gillade klippen vinner. En slug men framgångsrik strategi som appellerar till dagens fåfänga: även som konsument vill man vara individualist och skapa själv.

”True” är full av pumpande pop med välskräddade refränger och ett ständigt flöde av instrumentala krokar. Det är en skiva som klänger sig fast i lyssnaren på ett skoningslöst och effektivt sätt. Men den uttrycker ingenting, förutom sin längtan att bli omtyckt. Houseklubbarnas dekadenta sug finns ingenstans, inte discokulturens hjärtskärande flykttema heller och låtarnas livsbejakande energi bromsas av den blankpolerade produktionen.

Avicii gör ett ärligt och ambitiöst försök att förena två motpoler, den hitsingelfokuserade danspoppen och det subtilt dynamiska albumformatet. Men trots att han slänger in allt från stompig country och boogiedisco till soulkvidande och Antony & The Johnsons-allvar i mixern blir resultatet bara en jämntjock smoothie. Den skickliga houseartisten Avicii lyser med frånvaro från sitt eget debutalbum.

Bästa spår: ”Heart upon my sleeve”


Nicholas Ringskog Ferrada-Noli



örnen har landat

 
Idag börjar jag skriva musikkritik för Dagens Nyheter! Känns väldigt kul. Det har varit en dröm så länge jag läst DN dagligen, det vill säga lite mer än tio år. DN är fetast i Sverige och det finns ingen kulturtidning jag läst mer, tänkt mer på eller haft mer åsikter om än DN Kultur. Så det känns stort, och jag ska försöka att inte göra någon besviken. Mitt första uppdrag som kritiker blev en recension av Aviciis debutalbum "True". Man kan inte läsa skivrecensioner på dn.se utan att vara inloggad prenumerant, men jag kommer lägga upp mina recensioner som jag skriver där här på bloggen efter ett par dagar. Dock har DN en extra hemsida som heter dagensnyheter.se och där lägger de upp ett urval av dagens texter varje dag - där kan man läsa Avicii-recensionen för tillfället, men bara idag (klicka här). Man kan konstatera att jag hade en ganska annorlunda syn på skivan än Jan Gradvall som gav den 5/5 i betyg i Dagens Industri, men jag tycker att vi har detta gemensamt: att vi tar det här albumet på allvar och gör varsin seriös analys av det. Anyways. Ses snart!


mer stone roses



The Stone Roses again? Ah yeah, again and again! Jag har inte kunnat lyssna på något annat sedan i fredags. Eller snarare: i min ensamhet har låtarna och melodierna besökt mig och vägrat lämna mig. Först var det "I am the resurrection" som jag inte kunde sluta gå och sjunga på, sedan "I wanna be adored", sedan "Going down", sedan "Waterfall", sedan "She bangs the drums" och idag "Ten storey love song". Jag har - ni gissade det - satt ihop en playlist med rosornas
20 bästa låtar (de spelade in dubbelt så många under sin karriär). Det är på en gång en spellista och en historieskrivning, för jag har valt bort såväl Madchester-hitsen "Fools gold" och "One love" som de tyngre rockhitsen som "Love spreads" som definerade The Stone Roses som föregångare till Oasis.

Det är nämligen så här: The Stone Roses var, till skillnad från Oasis, ursprungligen ett band som gillade söta melodier, The Byrds-gitarrer och vän, nästan twee-lik sång. Diskrepansen mellan detta och deras image som tuffa grabbar från Manchester tycker jag gör dem ganska fascinerande. Ta en låt som "Going down" - där går texten i den briljanta refrängen "Ring a ding ding ding / I'm going down". Det är pop i sin renaste form. Jag kommer att tänka på en textrad i The Magnetic Fields "The book of love": "The book of love is filled with music / In fact that's the place love comes from / Some of it is transcendental / Some of it is just really dumb". Den typen av poprefränger som är "really dumb" kan vara det bästa som finns.

När Phil Spector spelade upp "Da doo ron ron" för första gången för kollegan Sonny Bono hade han frågat Sonny om låten var dum nog innan, och Sonny svarade fjäskigt att jo visst, visst var låten dum nog, men Phil Spector log inte utan sa bara "That's not dumb. That's pure gold coming out of the speakers." Han hade rätt, och detsamma kan sägas om "Da doo ron ron"-efterföljare i alla tider, från The Stone Roses "Going down" till Milky som på "Be my world" sjunger "Na na na, na na na na na na na" i refrängen på denna topplåt.

Men Oasis gjorde inga "dumma" poplåtar (de gjorde en del korkade rocklåtar, men det är inte samma sak). The Stone Roses, däremot, förenar det oskuldsfulla med 80-talets twee med frustrerad Manchester-energi, och jag älskar det. "Fools gold" var deras största hit, visst, och utan den hade de inte varit lika musikhistoriskt intressanta - det var med den låten som de blev bandet som förenade rock med samtida dansmusik, de var ena sidan av samma mynt som Primal Screams "Screamadelica" var den andra sidan av. "Fools gold" med sitt evighetslånga gitarrsolo fick också avsluta Shane Meadows dokumentärfilm, men det är den tråkigaste scenen i filmen. Det är nämligen ingen låt man ska höra på en konsert, utan ur skivspelaren på ett rave.

Och "Love spreads", som var den första Stone Roses-låten som jag gillade (de hade bara "Second coming" på Simrishamns bibliotek när jag var liten, så det dröjde många år innan jag hörde debutalbumet; jag blev inte svinpeppad på Stone Roses efter att försökt lyssna på den skivan), har jag inte heller med på listan. Jag tycker fortfarande att det är en ganska catchy låt (för övrigt lär den fåniga "she's my sister"-grejen ha inspirerat de anglofila The Pains of Being Pure at Heart och deras låt "This love is fucking right"), men den avviker från de övriga låtarna på min lista. Den är mörk, taggig och tuff, inte bländande, naiv och optimistisk. Det är inte den sidan som The Stone Roses bör bli ihågkomna för. Inte heller har jag med "Elizabeth, my dear" - det är visserligen gulligt att rosorna var sådana monumentala Simon & Garfunkel-fans, men jag tycker inte att man ska reducera dem till det, och det är just vad denna skamlösa lilla "Scarborough Fair"-kopia gör.

Nej, en betydligt bättre låt på "Second coming" - som inte ska underskattas men inte heller överskattas, den har ytterst få lyssningsbara låtar - är "Ten storey love song". De första gångerna jag hörde den fattade jag inte varför alla älskade den så mycket, jag tyckte den var lite trött. Men det är just det som gör den bra. Det är 1994, bandet har funnits i över tio år, de har de naiva söta poplåtarna bakom sig, de har även framgångarna bakom sig, de är trötta. På skivbolagstjafs, på oändliga inspelningar, på pressen att vara lika bra som förr, på sig själva. Men de tar sig samman och beslutar sig för att en sista gång spela så fint och hoppfullt som möjligt. De försöker tro på kärleken och räddningen, och de lyckas nästan. Låten handlar om att berättarjaget vill bli ihop med en tjej som är olyckligt kär i en annan, och han fattar att hon kanske inte kommer älska honom (berättarjaget) lika mycket, men han kan inte erbjuda mer än vad han kan erbjuda. Refrängen går "Ten storey love song / I built this thing for you / Who can take you higher than Twin Peak Mountain Blue? / Oh well, I built this thing for you / And I love you true". Aldrig har ett "oh well" sagt så mycket i en poplåt. Här har du mitt hjärta. Du kan ta det om du vill ha det. Vem kan ta dig högre än jag? Eller, du behöver inte svara på den frågan. Men, i alla fall, hur som helst, här är det. Gör vad du vill med det.