höstpärlor

Publicerat i: Allmänt


Nu är den här: höstpärlor, den enda Spotify-spellistan du behöver i höst. Som vanligt 100 låtar i alla möjliga genrer, som vanligt i en läskigt genomtänkt ordning. Den här listan tog längre tid än vanligt att göra, ber om ursäkt för väntan. Men jag ville vänta på att Drake-skivan skulle släppas och jag har med hela tre låtar därifrån - väldigt mycket mot reglerna, men eftersom det är mina egna regler så gör jag som jag vill, och det finns för många bra låtar på den skivan (det är möjligt att det kommer tre låtar på nästa lista också) för att jag skulle nöja mig med bara en. Har också med två King Krule-låtar, och Future har både en egen låt och en duett med sin älskling Ciara, men annars är det rätt cleant på den fronten (Wiz Khalifa är gäst på två låtar också).

Höstmusik är en rolig genre som jag tycker är ganska distinkt. Det finns ett parti på den här listan - The Radio Depts "The Video dept", T.I. & Pinks "Guns & roses" och Big Seans "First chain" - som fångar en viss höstvibb, man känner den kalla vinden i håret och leendet på det svala fejset. Men det finns också en varmare sorts höstmusik, typ att sitta på ett café i Greenwich Village och sörpla på något gott medan man tittar ut genom fönstret, och den vibben försöker jag fånga i partiet från The Rockets till och med Matt Duncan, med "Bye bye blackbird" med Miles Davis 1950-talskvintett som självklar mittpunkt. Slutligen finns det en allvarlig, hård och vacker höstvibb som jag försökte fånga i slutet av listan, och jag är väldigt nöjd med detta parti även om det knappast är publikfriande - det kulminerar med Bachs chaconne från violinpartitan i d-moll, som får en a capella-fortsättning med Joni Mitchells anti-Vietnam-sång "The fiddle and the drum", som i sin tur får en dramatisk fortsättning och slutpunkt med Dead Can Dance och deras medeltidsdoftande "Saltarello". Jag tänkte först ha den som sista låt, men det kändes för hårt och hemskt. Det måste finnas någon värme, något hopp, något mindre definitivt. Så jag slängde in "My sorrow" med West African Swing Stars, det är höstmelankoli av mer hanterligt slag.

Kan det vara så att skillnaden mellan europeisk/"vit" musik och afroamerikansk/"svart" musik är skillnaden mellan monolog (linje, riktning, punkt) och dialog (cirkel, öppenhet, inbjudande)? Båda är konstnärligt intressanta, tycker jag.

Artisterna på listan: Darondo, 1987, R. Kelly, Drake, Blood Orange, Rhye, King Krule, The Lijadu Sisters, Fruit Bats, Haim, Tom Petty And The Heartbreakers, Rod Stewart, Steve Harley & Cockney Rebel, The Stone Roses, Lush, Irma, Ciara, Titiyo, The Magnetic Fields, Francoise Hardy, Hairy Diamond, Funkdoobiest, N2DEEP, IamSu, Say Lou Lou (Dan Lissvik remix), Busy Signal, Lady Red, Cali Swag District feat. Problem & Tiffany Foxx, Malcolm B, Action Bronson feat. Wiz Khalifa, Angel Haze, Wale feat. Rihanna, AlunaGeorge, Lisa Shaw, Tourist, Postiljonen, Arcade Fire, Toro Y Moi, Washed Out, Dungeonesse, Jacques Greene feat. How to Dress Well, Guido, Lorde, Mack Beats feat Julia Spada, Empire Of The Sun, Neon Neon, David Bowie, Nile Rodgers, Paul Young, Solange feat. Kendrick Lamar, Kelly Rowland, Fki feat Natasha Mosely & Alkabulan, The Durutti Column, Dreamland, Karl X Johan (Sum Comfort remix), Pure Bathing Culture, The Radio Dept., T.I. feat. P!nk, Big Sean feat. Nas & Kid Cudi, 2 Chainz, Future, Juicy J feat. Wiz Khalifa, Kevin Gates, Bibio, PARTYNEXTDOOR, The-Dream, A$AP Ferg, Shigeto, Anna Domino, Mazzy Star, The Rockets, Sly & The Family Stone, The Meters, Linda Lewis, Miles Davis, Edgar 'Jones' Jones, Jim James, The Rolling Stones, Matt Duncan, Dr. Dog, Night Moves, Holy Strays (Nowa Huta Refix), Justin Timberlake, James Blake, Broadcast, Earl Sweatshirt, Tame Impala, Christopher Owens, Donovan, The Incredible String Band, Black Sabbath, Barış Manço, Colleen, Julia Fischer som spelar Johann Sebastian Bach, Joni Mitchell, Dead Can Dance och West African Swing Stars.
 
Kommentera 0


Delorean
Scen: Debaser Strand, Stockholm.
Betyg: 3.

Spanska Delorean är ett band som ständigt ömsar skinn. Kvartetten har tagit sitt namn från den tidsresande bilen i ”Tillbaka till framtiden”-filmerna,  lämpligt eftersom de själva rest i pophistorien. De inledde sin karriär med att imitera det tidiga 1980-talets hetsiga punkfunk för att därefter parkera sig i det tidiga 1990-talets idealistiska ravesomrar.

Det var i denna skepnad och med skivan ”Subiza” som Delorean fick sitt stora genombrott. Här hittade de ett verkligt originellt uttryck: de spelade på gammeldags rockinstrument,  men deras musik lät som om den var gjord av en ensam hipster med en laptop och drömmar om baleariska klubbar. På den senaste skivan, helt färska ”Apar”,  har de dock rört sig mot något annat: nyktert pumpande syntetisk pop någonstans mellan Phoenix och M83.

Att de vill bli ett mer seriöst band som skapar poplåtar snarare än lyckliga grooves blir tydligt även visuellt när bandet uppträder på Strand. På konserten på Popaganda 2011 hade sångaren/basisten Ekhi Lopetegi långa vågiga lockar och en charmigt slarvig klädstil. Nu har han tuktad frisyr, prydligt upprullade skjortärmar och basen nästan uppe vid hakan.

När de spelar får dock de nya låtarna råare arrangemang och tydligare discobeats för att smälta samman med de gamla. Men någon riktigt röjig partyatmosfär vill ändå aldrig infinna sig på Strand,  spelningen låter nämligen mer som en indiekonsert än en klubbkväll,  där Delorean betonar den platta sången i stället för den tunga basen. Endast i den allra sista låten,  extranumret ”Simple graces” som stiligt morfas till en cover på Black Box ”Ride on time”,  närmar sig stämningen den eufori som bandet eftersträvar.

Förbandet,  norska enkvinnasbandet Sea Change som live blir en trio,  gör en mer lyckad spelning,  om än bara för ett dussin personer. Inbjudande syntpop som låter som en mindre dyster lillasyster till The xx.

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

(Dagens Nyheter 2013-09-26)
Kommentera 2


Hiphop
Drake
”Nothing was the same”
(Cash Money/Universal)
Betyg: 4

Den kanadensiska hip­hop­artisten Drake fick allas ögon på sig när han 2009 släppte debutsingeln ”Best I ever had”. Han gled sömlöst mellan rap och sång med en fantastisk känsla för både melodi och slagkraftiga textrader. Han gjorde sårbarhet populär i en macho musikgenre.

Vissa tyckte att han var provocerande töntig och en parasit på hiphopkulturen. Långt fler blev förtjusta, och Drake fortsatte att hiva ur sig briljanta singlar, gästinhopp på andra artisters låtar och två hyllade album. Fyra och ett halvt år senare har han sålt fyra och en halv miljoner skivor. Nu är det dags för det svåra tredje albumet.

"Nothing was the same” är ett kliv i en ny riktning för Drake. I intervjuer har han pratat om hur bra han mår nu och att han har hittat inre frid. Skivomslagets oljemålning föreställer ett gulligt barn med en frisk blå himmel i bakgrunden – den totala motsatsen till instängdheten och mörkret på omslaget till förra skivan ”Take care”.

Drake har nu inte gått och blivit helt harmonisk. Däremot har han fått så bra självförtroende som ­artist att han inte längre uttrycker sitt självtvivel med ömsinta ballader utan med råa, raka raplåtar. Han lindar inte in känslorna i en aptitlig förpackning utan säger exakt vad han tänker. Som rappare har han blivit friare, mindre formbunden och mer personlig.

Rollen som stilbildareslingrar han sig undan. När det nu har blivit vanligt att rappa om kärlek men ändå ha en tuff image, och göra ambientanstrukna ballader som får hiphop att närma sig indie, väljer Drake att gå sin egen väg. Likt Kanye West som chockade och imponerade med sin senaste skiva ”Yeezus” visar Drake med ”Nothing was the same” att han är en artist som numera endast tävlar mot sig själv.

En av de mest gripande låtarna på skivan är ”Worst behavior” där Drake tillåter sig bli som mest odrägligt narcissistisk, som minst sympatisk. Han släpper fram den oklädsamma bitterheten över bristen på uppskattning från de konservativa delarna av hiphopvärlden. ”Remember? Motherfuckers never loved us” vrålar han om och om igen, likt någon som druckit alldeles för mycket, över ett beat vars slagverk påminner om de skallrande skogsandarna i Hayao Miyazakis ”Prinsessan Mononoke”.

Nästan alla låtarpå skivan är lika välgjorda och detaljerade. Många ändrar karaktär halvvägs – ett vemodigt beat byts mot ett triumfatoriskt, en svängig låt får plötsligt halverat tempo – och allt låter rasande snyggt. ”Nothing was the same” är musikaliskt Drakes mest varierade, välgjorda och sammanhållna skiva. Den ständiga producenten Noah ”40” Shebib fyller en viktig roll, men Drake har också gjort viktiga nya allianser. Hans intresse för den moderna souliga brittiska klubbmusiken, som började med samarbetet med Jamie xx på ”Take care”, får en fortsättning när han på denna skiva samarbetar med Sampha.

Textmässigt kan skivan ses som en kronologisk berättelse om att acceptera en ny tillvaro. Men acceptans och lycka är inte samma sak. I det näst sista spåret, ”All me”, sjunger Drake i refrängen om att han har allt och inte kan klaga – men kontrasten mot den oerhört dystra musiken gör att orden ekar av självbedrägeri. Tillsammans med finalen, den resignerade ”The motion”, skapas ett öppet slut på berättelsen.

Berättelsen om Drake har dock, tycks det återigen, bara börjat.

Bästa spår: ”Connect”, ”Hold on, we’re going home”.

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

(Dagens Nyheter 2013-09-25)

Kommentera 2
Visa fler inlägg