girls

Jag var och såg San Fransisco-bandet Girls i lördags. Det är lustigt - jag går aldrig till Debaser, nu var jag där två kvällar i rad. Men det var fett värt det. Det var en fantastisk konsert. Jag ska förklara varför.

Popmusik handlar om mer än musik. Det är dess styrka och svaghet. Det gör i alla fall att det kan vara lite svårt att bedöma om en viss artist eller skiva eller konsert är bra eller inte - för man kan känna en massa kärlek, eller en massa hat, på grund av saker som inte har att göra med själva musiken. Man kan digga Nelly Furtado för att hon är glad, man kan digga Cat Power för att hon är snygg, man kan digga David Bowie för att han var kreativ med sina frisyrer på 70-talet, man kan digga Bruce Springsteen för att man suktar efter att ta körkort, man kan digga Lil Wayne för att han bryter mot en massa (eller ok, några) tabun bland gangstarappare, man kan digga El Perro del Mar för att hon är en göteborgstjej som är bättre än alla tusen göteborgskillar, man kan digga Ol Dirty Bastard för att han var en underdog, man kan digga Bob Dylan för alla lögner han spred om sig själv på 60-talet, man kan Smooth B för att han rappade "like a rhinoceros / my style is prosperous", man kunde 2001 digga The Strokes för att de var så unga och coola och glödde av självsäkerhet... man kan digga en artist för att han eller hon representerar en stad, eller en era, eller ett motto, eller något annat. Det finns alltid en kedja av associationer, antingen såna som artisten själv planterat, eller såna som man själv iklätt dem.

Jag säger inte att det inte finns icke-musikaliska aspekter med att lyssna på Bach eller John Coltrane eller Frank Sinatra. Men det är lättare att koppla bort kontexten med deras musik, det är lättare att fokusera musiken och inget annat, eftersom musiken tar så stort utrymme. När Frank Sinatra är som bäst så glömmer jag bort vem han var och vilka osympatiska sidor han hade när jag lyssnar på honom, allt handlar om låten/verket, och i förlängningen handlar det om livet, och om mitt liv. Så kan det ju vara med popmusik också - och inte så sällan heller - men allt det där andra finns kvar vid sidan om, det finns hela tiden, det försvinner inte.

Anledningen till att jag dillar om allt det här är att det var en så stor skillnad i hur jag upplevde förbandet Swanton Bombs och huvudbandet Girls i lördags. Swanton Bombs var sympatiska, två unga killar som rockade, ingen av dem skulle få sova ensam den natten, ingen av dem skulle hamna i historieböckerna. Det var fint. Jag fantiserade om att bo i en medelstor stad i USA och gå i high school och vara uttråkad och gå och se ett band som Swanton Bombs en fredagkväll och kyssa någon för första gången. Nu var the Swanton Bombs engelska (tror jag), men det spelar ingen roll. Deras musik var inte särskilt speciell - en gitarrist, en trummis, väldigt 00-tal, mycket jammande - och jag minns inte en enda refräng. Men det var ändå rätt soft att se dem. Det var 100% kontext, 0% musik.

Med Girls var det annorlunda. Med Girls-konserten upplevde jag något sällsynt: 100% kontext och 100% musik. När deras ridå gick upp satt de två gitarristerna och basisten på rad bredvid varandra på trumsetpodiet, samtidigt som trummisen började dunka fram Hal Blaines klassiska "Be my baby"-rytm. De satt där med benen i kors och sina instrument i knäna, och de reste sig exakt samtidigt, och intog sina positioner på scenen som ett fotbollslag - sångaren i mitten, leadgitarristen till höger, basisten till vänster. Det var väldigt koreograferat och uttänkt, nästan lika uttänkt som kläderna och frisyrerna. Det var väldigt mycket rockband, men inte som The Hives eller nåt, utan bara som ett riktigt grymt band som har ett ton porefränger och minnesvärda intervjucitat framför sig.

Och när de började spela - alla de här intrycken fick jag alltså under de första två sekunderna, innan Hal Blaine-rytmen gjorts sällskap av gitarrer - så lät det fantastiskt. Mycket bättre än de låtar jag hört tidigare på deras MySpace (vet inte hur skivan låter, den kom tydligen förra veckan), de hade en helt annan energi, en helt annan lyster. Ja, det lyste verkligen om de här låtarna, de glödde som verktyg i en smedja. Gitarrljuden forsade fram som floden i Sibelius symfonier, varje refräng var bedårande. Sångaren, med sin röda lammullströja som var alldeles för liten, sitt långa och lagom otvättade hår och sina ständiga konstiga spastiska rörelser med vänsterbenet var ett kapitel i sig. Att se honom var som att se en mycket ung Brett Anderson: så mycket sex, så mycket begåvning, så mycket utstrålning.

När de spelade "Hellhole Ratrace" och han sjöng "I don't wanna die" lät det som de starkaste orden som går att sägas. Det är klart att det inte är så, men rocklyrik är inte litteratur, och det är inte heller musik, det är något annat. En viss fras som uttalas av en viss röst tillhörande en viss person i ett visst band med ett visst sound en viss kväll i ett visst sammanhang. Jag kan inte förklara det för någon som inte var där. Och kanske inte ens då går det att förklara - respektabla musikskirbenten Johan Jacobsson skrev på Facebook att han tyckte att konserten och bandet var det värsta skräpet han någonsin varit med om.

Så kanske många tyckte, jag vet inte. Allt jag vet är att jag bevittnade något fantastiskt, något som slog an en sträng hos mig och sa mig något. Jag brukar aldrig känna på det här sättet på konserter, men jag kände verkligen en sorts gemenskap med bandet och musiken när de var som starkast. Det var häftigt. Jag gick därifrån upprymd. Girls spelar gitarrpop som inte är glad men som är hoppfull, de låter lite som Glasvegas fast det är mindre politik och mer Beach Boys, mindre fotbollsmatcher och mer stjärnklara nätter. Så lät de live, det återstår att se om de lyckats överföra det till skiva. Men på sätt och vis bryr jag mig inte. De har redan gett mig allt jag kan begära av ett rockband. Jag är tacksam.


narcissus


Caravaggio gick igång på Narkissos...


... liksom frassen Nicolas Poussin...


... och prerafaeliten Waterhouse. Fast han verkar intressera sig mer för Eko och hennes behag. På den här tavlan framstår Narkissos som synnerligen puckad. Titta upp, you fool! Ser du inte vad du går miste om?

Igår var jag och såg dansföreställningen "Narcissus" som göteborgsduon Pacific (vägrar skriva det fåniga utropstecknet) gjort musiken till. Jag tyckte att deras debutalbum var en riktigt pinsam historia, men nu verkar de ha lagt The Embassy-komplexet på hyllan och försöker hitta en egen röst - något som givetvis ska uppmuntras. Att göra en balett kan givetvis ses som ett annat typ av komplex, men de är inte Sting eller Elvis Costello, de försöker inte imponera på publiken som tycker det är fint med klassisk musik. Istället kan man se det som ett tecken i tiden - The Knife gör en opera, Pacific gör en balett, P2 låter Eric Schüldt spela techno blandat med Arvo Pärt. Osv.

Att välja grekisk mytologi för storyn är ju tacksamt (jämför Ravel och hans balett "Daphins et Chloé"). Men huvudanledningen till att jag gick och såg den här engångsshowen var att El Perro del Mar skulle sjunga alla roller. My God vad ballt det var när ridån gick upp och hon stod där i en lång översteprästinnelik särk, som en science fiction-version av Lucia. De två Pacific-männen hade identiska klänningar, och även de tre dansarna hade kläder som hade ett extra, genomskinligt lager, också lite sci-fi. Det var young & hot Diana Orving som hade gjort kläderna.

Det var - med ett ord - fantastiskt.

Musiken var inte alls som på Pacifics förra skiva, utan mycket mer malande klubbig med mäktiga ackordföljder. Koreografin var top notch, även om de tre dansarna gestaltade samma person/sak/känsla istället för tre individer som reagerade mot varandra i en dialog - å andra sidan var detta väldigt effektfullt i sig. Slutscenen, där Narkissos sitter vid vattnet och överdoserar på egenkärlek, liksom bullemiskt öser i sig bekräftelse från spegelbilden, var fenomenal. 

Men framförallt var El Perro del Mar fantastisk. Hon hade dramatik ut i fingerspetsarna. Hon var så inne i musiken och i storyn. Hon såg inte publiken - allra minst mig och mina slängkyssar - utan fokuserade på hennes motspelare, dansarna. Hon gick runt bland dem och sjöng duett med dem, även om inte dansarna sjöng alltså. "Can't you see, you're in love with yourself?" - som en gudinna som förgäves försöker varna Narkissos. Den bleka huden, de sorgsna ögonen, det majestätiska intrycket - det var som att se en ung Maria Callas. Ett enda stort wow.

"Narcissus" ska ges ut på skiva i vår, men jag vet inte hur bra det kommer bli. Helt okej säkert, men det var i den här kontexten som man ska konsumera musiken. Utan den går något förlorat. Precis som det ibland kan vara småtråkigt att lyssna på Stravinskijs fantastiska balettmusik om man inte hör den samtidigt som man ser dansen. Men i vilket fall som helst så är jag glad att jag fick uppleva detta.

Bonus: jag träffade Victoria "Taken By Trees" Bergsman efteråt och fick en chans att prisa hennes nya skiva som jag tycker är årets bästa svenska skiva. Åh, den är underbar. Jag frågade dock varför hon bytt ut "girls" mot "boys" i sin cover av Animal Collectives "jag vill bara vara hemma och softa med mina döttrar"-låt "My girls". Hennes svar var enkelt: hon hade inga döttrar, däremot en hankatt och en pojkvän. Det är dem hon sjunger om.

one less bell to answer


Marily McCoo från The 5th Dimension

Jag vaknade upp på ett lyxhotell i morse. Ensam. Badrummet var majestätiskt, men det var bara jag som såg det. Frukosten var fantastisk, men jag hade ingen att dela den med. När jag av tidsbrist avstod från att ta en rostad macka med scrambled eggs flöt en av världens bästa låtar in i mitt huvud:

One less bell to answer
One less egg to fry
One less man to pick up after
I should be happy
But all I do is cry

"One less bell to answer" skrevs av Burt Bacharach och Hal David när de hade gjort hitlåtar ihop i över tio år. När det hektiska 60-talet drog sig mot sitt slut märktes en viss avmattning i deras kreativitet (även om det var först efter brakfiaskot med "Lost Horizon" i början av 70-talet som de gick skilda världar; så kan det bli när konstnärlig framgång bedöms i kronor och ören) och de skrev låtar som hade en delvis ny klang, en nyans av just matthet och trötthet. Det kunde bli riktigt vackert - det finns något slitet och halvbittert över de låtarna som inte finns i exempelvis "What's new pussycat?", "Always something there to remind me" eller "Do you know the way to San José?".

Burt Bacharach hade varit en playboy och omåttligt framgångsrik i många år vid det laget, han hade sett hur många hotellrum som helst, ätit hur många fantastiska frukostar som helst. Något säger mig att hans fru och deras lilla dotter som hade Aspbergers syndrom inte var med när han åkte världen runt och tog emot priser för bästa filmsountracklåt.

Inte för att jag identifierar mig med honom. Men i morse var jag ensam. Omgiven av lyx. Och i just det ögonblicket var mitt liv totalt synkroniserat med Mary McCoo och hennes dörrklockor och hennes stekta ägg. Rytmen i låten faller lika tungt som mina fotsteg föll när jag gick iväg till konferensrummet.

en sorts & ett slags (genusvetenskap 2009)

I väntan på det stora blogginlägget om semikolon kommer här mina two cents on tvillingarna "en sorts" och "ett slags".

Såhär är det: i svenska finns fyra grammatiska genus, maskulinum, femininum, utrum och neutrum (jag kan inte skriva detta utan att i mitt huvud höra min latinlärare från gymnasiet ropa ut orden med emfas på varje "um"). Skillnaden mellan de tre första och neutrum är skillnaden mellan en & ett, den & det, ändelserna -n och -t osv. Ni är med? Bra.

Uttrycken "en sorts" och "ett slags" är identiska. En sorts maskerad. Ett slags rus. Jag antar att man använder båda för att stödja genuset för det ord, det substantiv, som beskrivs - det heter ju en sort (utrum) och ett slag (neutrum), perfekt, då väljer man helt enkelt det ord (sorts eller slags) som har samma genus som det ord man vill beskriva. Så gör alla, förmodligen utan att tänka på det. En slapp människa säger kanske "en slags hus" eller dylikt, men för att kunna sova på nätterna låter jag bli att tänka på dessa människor.

Men! Det finns inget som förbjuder att man använder "en sorts" till ett-ord, eller "ett slags" till en-ord. Och en stilist är medveten om detta och använder sig av detta. Jag älskar att se det. Exempelvis i gårdagens DN Kultur, där Kerstin Gezelius skriver att "Coco för Chanel" är "det slags film som kan förändra en ung flickas liv". Det slags film, isället för det bekväma och anonyma den sorts film! Lysande! Det skaver så vackert i språket. Det är en ovanlig nyans, en utsökt sådan. Som ett maffigt C 7 b9 b13-ackord, den typ av ackord som skiljer jazz från pop.

Förlåt, jag menade givetvis den sorts ackord.

sista natten med gänget-hiphopen

Raekwons fjärde soloalbum "Only Built 4 Cuban Linx, pt. II" har kommit och jag måste säga att jag gillar det. Är det bättre än originalet? Givetvis inte, men det är inte det som är poängen. Att över huvud taget ge sig på att göra en uppföljare på ett klassiskt album är per definition att ta sig vatten över huvudet. Frågan är ju inte ifall uppföljaren blir bättre eller sämre, frågan är HUR enormt mycket sämre den blir, hur mycket den lyckas svärta ner originalets tidigare så oantastliga rykte.

Man hade uppskattat Jay-Z:s "Blueprint 2: The Gift & the Curse" mer om den inte hade haft ordet blueprint i titeln (detsamma gäller för övrigt för den nya skivan). Meat Loafs och Jean-Michel Jarres fans måste känna på samma sätt. Nas "Stillmatic" funkade i och för sig, för där fyllde anspelningen på debutalbumet "Illmatic" en viktig funktion - det markerade att Nas tog avstånd från alla fjanterier med champagneflaskor och Trackmasters-beats, och skivan innehöll hans bästa låtar på fem år. Dessutom hette inte skivan "Illmatic 2", hade den gjort det så hade den nog inte blivit lika omtyckt. Jag minns när Gang Starr på sin sista skiva döpte en låt till "The Milita 3", som en uppföljare till den klassiska låten och dess mindre kända remix från 1998. Det var inte bara en dålig låt, det var ett plågsamt uppenbart bevis på hur kassa Gang Starr hade blivit.

"Only Built 4 Cuban Linx, pt. II" hade kunnat göra samma sak med Raekwon. Mannen som gjorde det definitiva Wu-albumet, tillika ett av nittiotalets största hiphopmästerverk, och sedan dess gjort allt annat än att imponera. Att han fortfarande ses som en hjälte säger något om vilket enormt intryck debutalbumet gjort på alla som hört det - om 30 år kommer man kanske se på den skivan på samma sätt som man betraktar Loves "Forever Changes" idag. Skivan är en egen värld full av mystik och alias, och den har producentgeniet RZA:s allra bästa beats. Men albumet har också fått sin status på grund av att Raekwon med sina texter skapade den moderna gangstarapen - en helt annan nivå än Scholly D, Kool G Rap och Ice Cube, en djupare nivå, mer filmisk och komplex. Full av dramatik och ångest, och samtidigt ett romantiskt målat porträtt av kriminalitet. Det hade ett enormt inflytande på Mobb Deep, Nas, The Notorious BIG, Scarface, Jay-Z, DMX, Ja Rule och 50 Cent - och tänk på alla artister som de har påverkat!

Att den nya skivan över huvud taget är lyssningsbar, till och med ganska angenäm, är tillräckligt för att Raekwon ska förtjäna en eloge. Han gör inte bort sig. Men egentligen tänkte jag inte recensera skivan här (kommer snart i Nöjesguiden), utan bara tipsa om sista låten "Kiss the ring". Fantastisk låt som samplar Elton Johns "Goodbye yellow brick road"; texten handlar typ om att gänget är som en maffia och att de alltid kommer vara bäst och alltid hålla ihop och bla bla bla. Det viktiga är inte vad de säger utan hur de säger det: det är inte en kaxig utfästelse, snarare ekar orden av tvivel och vemod. De vet att de inte är störst längre, de vet att det var länge sen de var på topp, de vet att de aldrig kommer dit igen. Men de står där öga mot öga mot varandra och ingen vill säga det rakt ut, istället väljer de att skåla och låtsas som att de har det bra, de vet i alla fall att de har varandra. Minnena kan ingen ta ifrån dem. Elton John dånar i bakgrunden. Det är en sorgkantad triumf, och märkligt berörande.

Jag skulle vilja kalla genren för "sista natten med gänget-hiphop". Andra exempel är Boot Camp Cliks "And so", ett brutalt självrannsakande mästerverk från 2002 (lyssna särskilt på Sean Prices fantastiska vers!), och Tha Dogg Pounds färska "Blessin" där Kurupt ser sig i spegeln innan han hoppar in i bilen med Daz och rider iväg mot solnedgången som om det var 1995. En annan låt som passar in i sammanhanget är faktiskt Broder Daniels "When we were winning". Ni fattar - manlig gemenskap, outtalade känslor, sårad stolthet, förlorad ungdom, bittra hjärtan, knutna nävar. Ibland säger en poplåt lika mycket som en hel novell.


inglourious basterds


Håkan Hellström spelar hunkig nazist i Quentin Tarantinos senaste film.

Jag hade en hänga-med-min-lillebror-söndagkväll. Jag bjöd honom på spaghetti putanesca och sen gick vi och såg "Inglourious Basterds" på bio. Det var kul - den var bra. Bättre än Kill Bill (inte så svårt), bättre än Death Proof (en rätt soft men ganska slapp film), ja det var helt enkelt Tarantinos bästa sedan Jackie Brown.

Jag hade inte jättehöga förväntningar, och hade förmodligen aldrig gått och sett filmen om jag inte hade haft en 15-årig lillebror. Men saken var att Quentin Tarantino här överraskar genom att göra en film som inte bara försöker vara snygg, cool och underhållande (med ett coolhetsideal som blev föråldrat för ganska länge sen), utan även spännande och engagerande. Något som han lyckats exemplariskt med. I flera scener satt jag på nålar, exempelvis den fantastiska scenen i ölkällaren i början. Det var film när det är som bäst. Där fanns ingen referenshumor, ingen distans, det var bara äkta spännande och supervälgjort.

Det intressanta med filmen - jag vet inte hur avsiktligt det här var - är att Tarantino gör nazisterna mänskliga och judarna djuriska. En kille blir kär i en tjej - är hans känslor mindre värda för att han är en tysk soldat i fel tidpunkt i historien? En annan tysk soldat blir pappa och går ut för att fira med sina vänner - hur mycket är hans liv värt, om han kommer i vägen för motståndsrörelsen? Just de här scenerna när tyskar inom armén skrattar och har det mysigt, sånt har man ALDRIG sett förut, inte utan ironi i alla fall. Inte visste jag att Tarantino kunde vara så nyanserad.

Filmens "hjältar" är som de flesta kanske vet ett förband judiska amerikaner som jagar nazister och antingen dödar & skaplerar dem eller låter dem gå efter att ha ristat in ett hakkors i pannan på dem. Ganska... sjukt. Det är systematiskt också, totalt befriat från känslor - det påminner om folkmordet i Rwanda. Men Tarantino är inte ute efter att kritisera dessa hårdingar, han tycker att det är helt okej att gå så långt i revanschens och rättvisans tecken. Men filmen talar för sig själv. Själv är jag lät chockad över att någon vågar porträttera judar under andra världskriget som så osympatiska. Ganska bold. Och uppfriskande. Knappast antisemitiskt.

Det enda jag har emot filmen är Brad Pitt. Står inte ut med honom, han är som han alltid är: upptagen med att försöka se cool ut, han verkar verkligen älska sig själv. Det är så ointressant att se, det blir liksom extremt lite utrymme för kreativ rolltolkning. Bättre var Christoph Waltz, som fick ett välförtjänt pris i Cannes, och jag tycker även att den franske bonden i början av filmen spelade väldigt bra. Daniel Brühl (Goodybye Lenin) som spelade den Håkan Hellström-liknande hunken var också bra.

Han var för övrigt inte filmens enda lika-som-bär. En av the basterds var en f.d. nazistgeneral som systematiskt dödat alla sina SS-kollegor innan han anslutit sig till jänkarnas grupp. Han var extremt lik Hugo Chavez.

älskar plus hatar klassisk musik

Idag var jag på konserthuset och såg Sibelius violinkonsert. Den var sandwichad mellan "Barden" (namnet!), en fin liten tondikt med mycket harpa som också komponerades av Sibban, och Mahlers första symfoni, ett betydligt längre verk.

Violinkonserten var mycket bra. Jag hade lyssnat på den cirka fem gånger under förmiddagen så jag var rejält peppad, och jag fick vad jag ville ha. Den Mendelssohnskt porlande inledningen, den halsbrytande kadensen i första satsen, den trivsamma andra satsen och den rytmiskt häftiga sista satsen. Soloviolinisten var en ung kvinna i vacker balklänning.

Sibelius violinkonsert skiljer sig från andra tonsättares försök i genren genom att vara så mycket av en konsert: orkestern håller sig verkligen i bakgrunden när solisten spelar, och långa partier får solisten göra helt ensam. Och ibland spelar orkestern själv, då stod violinkvinnan med böjt huvud, som om hon lyssnade på anklagelserna i en medeltida domstol. Sedan fick hon plädera för sin sak, sedan bröt lynchmobben in igen. Dirigenten var som en domare. Det var såna associationer jag fick - en konflikt, ett hot, en stundande häxbränning. Men i andra satsen kom parterna överens lite bättre och slutet var lyckligt utan att vara sentimentalt.

Sibelius verk är en skitbra violinkonsert, helt i klass med Bruchs första och Alban Bergs psykokonsert. Bättre än Mendelssohns? Kanske. Bättre än Tjajkovskijs? Definitivt. Beethovens och Brahms har jag inte hört, så de vill jag inte uttala mig om.

Men sen kom alltså Mahler-symfonin. Och jag skämdes för att jag dragit dit två vänner som tvingades höra detta crap. I en timme fick vi sitta där och lyssna på fullkomligt idiotisk musik - hade vi inte suttit på körläktaren, synliga för alla i publiken och för dirigenten, så hade vi gått efter halva tiden. Åh, det var så dåligt. Jag blev så arg. Det var bara en massa hodgepodge av olika ljud och instrument, men ingenting hängde ihop, ingenting betydde någonting. En truddeluttig trumpetfanfar. Ett avsnitt med buskistrummor. En sekunds meningslöst hamrande på triangeln. Stråkar som piskade upp en dramatik som snart gick upp i rök, för det fanns inget bakom den, det var bara en tom kliché. Så där höll det på, i fyra satser, varav en hade den dåliga smaken att göra en mollpastisch på "Broder Jakob". Ett tag hade jag svårt att hålla ögonen öppna, men sen blev jag pigg av min ilska. Hur kan man göra så här intetsägande, självförhärligande musik? Det var bara en ren uppvisning: titta, jag kan arrangera alla de här stämmorna, jag är jätteduktig. Men musiken kommunicerade ingenting, det var musik för musikens skull.

Just den fördom som så många har mot klassisk musik besannades, att det är musik som är ogenomtränglig, pampig för pampighetens skull. Vidrigt. Men musikerna verkade ha kul och dirigenten var verkligen i gasen. Jag tänkte att det här måste vara den klassiska musikens motsvarighet till bluesjammande: skitkul för de som spelar, men helt meningslös för den som står utanför och lyssnar. Det var liksom självgod musik, chauvinistisk musik. Det var meningen att man skulle bli imponerad, och många blev också imponerade, publiken jublade efteråt. Kanske blev det stående ovationer, jag såg inte för jag var redan på väg ut då. En av mina vänner hörde en jämnårig säga till sin kompis i trappan: "åh vad bra det var, det här var det bästa någonsin, äntligen fattar jag Mahler!". Just den där missuppfattningen, att musik är något som man ska fatta, vänder jag mig mot. Det är inget hokuspokus, inget mysterium. Antingen talar tonsättaren till dig med musiken som språk, eller så gör han/hon inte det. Alltså: antingen har tonsättaren någonting att säga, eller också är det bara idel tomma gester. Mahlers första symfoni var ett praktexempel på det sistnämnda.

Symfonier är den svåraste genren eftersom den är så abstrakt, så onaturlig. Hatten av till alla tonsättare som vägrat eller vägrar göra en symfoni. En djup bugning till de som lyckats göra symfonier som inte är högtravande och navelskådande (I see you Haydn, good looking out Beethoven). Mahler alltså. Just nu vill jag inte höra en ton mer av honom, vilket känns trist eftersom han ingår i den 1899-värld som jag är så förtjust i, och jag har länge velat höra hans Das Lied von der Erde. Men det får bli senare - nu får Gustav Mahler rött kort och stå över en match, han sjunker till sistaplatsen på listan över tonsättare som jag vill kolla upp.

Just nu tvättar jag mina öron med "Some enchanted evening" och "Bali ha'i" från Rodgers & Hammersteins 1940-talsmusikal "South Pacific", med Eadie & Rack på (fyrhändigt?) piano. Det är bra, jag måste påminna mig själv om att det finns musik som inte är bullshit. Musik som uttrycker något, kommunicerar något, handlar om människor och inte om noter. Ja, det finns sån musik. Låt ingen intala er något annat.

apelbergsgatan crew recenserar sgt pepper


CM: Okej, nu är det dags att gå igenom Sgt Pepper.
N: Kör.

1. Sgt Pepper's Lonely Hearts Club Band
CM: Det här gillar vi!
N: Ändå bra. Jag ger den fyra getingar.
CM: Den får en fyra av mig med.

2. With a little help from my friends
(tystnad)
N: Den har ändå något...!
CM: Vem är det som sjunger?
N: Ringo. Tyvärr.
CM: Ja, det är ju ett minus.
N: Den får tre getingar.

3. Lucy in the sky with diamonds
N: Åh fy fan!
CM: Va, jag tycker den här är rätt bra!
N: Skämtar du? Har du hört hur fånig hans sångröst låter? Och har du hört texten?
CM: Hm...
N: (Tänker på Simpsons-avsnittet där Lisa ska få tandställning och får lustgas. Vill inte förstöra CM:s upplevelse och fnissar därför inte högt.) Den får en etta.
CM: Nä... jag ger den en tvåa.

4. Getting better
N: Ah, försäkringsbolagsreklamfilmslåten!
CM: Det här var inte bra alltså.
N: Still, det är ett lyft från keffa LSD-Lucy in the sky.
CM: En tvåa får den.
N: Jag ger den också två getingar.

5. Fixing a hole
CM: Nu börjar Paul...
N: Haha, jag tycker ändå att den är rätt soft! Tre getingar.
CM: Okej.

6. She's leaving home
CM: Den här känner jag igen...
N: Hm... är den inte lite trist?
CM: Jag tycker den är rätt bra.
N: Men är inte texten rätt keff?
CM: Det säger du som gav Fixing a hole en trea! En massa kvasifilosofiskt skit, "stops my mind from wandering"...
N: Du har rätt. Okej, den får tre getingar.
CM: Tre getingar it is.

7. Being for the benefit of Mr. Kite!
N: Åh gud, John...!
CM: Den här var väl inte så farlig?
N: "There will be a show tonight on a trampoline!" (Gör spiderdogs-grimasen och vaggar av och an som en gycklare).
CM: Den har ett dramatiskt anslag. Jag gillar den.
N: "Henry the horse"!
CM: Två getingar.
N: Den får en geting av mig. Tänk dig Brian Wilson när han hörde den, "det är så bra, det är så bra! Jag kan inte ge ut Smile efter det här!"
CM: Hehe.

8. Within you without you
CM: Den här hörde vi på innan.
N: Just det. Sitarerna.
CM: Fy fan alltså. Det låter som filmmusiken i Apocalypse Now när de kommer fram till Kurtz.
N: Usch, det här var olyssningsbart. Den får en överstruken geting av mig.
CM: Samma här.

9. When I'm 64
CM: Nu så!
N: Bom-bo-bo-bom... (sjunger med i basgången)
CM: Den vidrige Paul alltså.
N: Måste ändå säga att det är ett lyft från förra låten. En etta får den.
CM: Ja, mer än en etta ska den fan inte ha.

10. Lovely Rita
CM: Hm... ändå rätt bra.
N: Det är sant, den är okej. Men inte mer än så.
CM: En tvåa.
N: En tvåa.

11. Good Morning Good Morning
CM: Åh herregud.
N: Whoa.
CM: (Efter det makalöst dåliga introt) Undar hur den lyckas lyfta sig ur det här?
N: Shit... Motown-beatet. Men ändå inte. En genuint osvängig låt.
CM: En geting får den.
N: Japp.

12. Sgt Pepper's Lonely Hearts Club Band (Reprise)
CM: Igen?
N: Reprise.
CM: (När trummorna börjar) Oj! Första hiphoplåten?
N: Ja, det var funky.
CM: Men den får ändå en tvåa.
N: Two for you and two for me.

13. A Day in the Life
N: Ahhh.
CM: Det här är ändå bra. Jag tycker den ska få en fyra.
N: Ja en fyra, definitivt.
CM: Hade nästan varit en femma, om det inte hade varit för...
N: Om det inte hade varit för keffa Paul McCartney som saboterar låten med sin hurtiga lilla sång på slutet.
CM: Är det Paul alltså? Inte Ringo?
N: Det är Paul.
CM: Ja, herregud...
N: Uäh. Jag blir så sur. Och det värsta är, en riktig Beatles-hardcorefan tycker säkert att den biten är bra, att låten hade varit sämre utan den!
CM: (När vi tror att låten är slut och det psykedeliska outrot kommer) Vad händer här?
N: Some trippy shit alltså.
CM: Fan inte bra alltså.
N: Brian Wilson stänger in sig i sin garderob och börjar gråta.

Detta Decennium Del 1: De tre bästa skivorna.

The three D's - det var death, disease och divorce, om jag minns Jack Nicholsons replik från "Häxorna i Eastwick" rätt. Men DDD handlar i Annika Flynner-sammanhang om en good ol' lista, och som ni fattar handlar det om att sammanfatta decenniet som bara nästan kan kallas för "00-talet". DDD1 sätter ribban för ambitionsnivån. Om ni ska skaffa tre skivor från detta årtionde, låt det bli dessa tre.

1. J Dilla, "Donuts" (2006)
När jag var på Rap Quiz första gången såg jag en kille med en t-shirt med trycket "J Dilla changed my life". Det tyckte jag var fint, och helt i sin ordning. J Dilla var inte som andra producenter, på så många sätt. Han var djupare inne i musiken, hörde mer än de andra, hörde andra saker än andra och som en konsekvens lyfte han fram saker som ingen hade tänkt på. Hans beats som backade upp klassiska raplåtar av The Pharcyde, A Tribe Called Quest, Common och Slum Village var fantastiska och han hade gått till historien bara för den insatsen. Men "Donuts", den sista skivan som han gav ut innan han dog (och det var typ veckan innan han dog) är ändå något helt annat, något som får både Dillas egna och andra producenters insatser att blekna. Den är så... rik. Den är så fet. Den har så mycket. Den är så kompromisslös, så fräck, låter låtarna sluta när man minst anar det, först blir man häpen men snart inser man att den var tvungen att sluta precis där. "Donuts" är instrumental hiphop och den mest fulländade moderna musiken som gjorts detta decennium. Vacker, svängig, märklig, abstrakt, unik. Och totalt personlig - tänk att lyckas förmedla känslor och intimitet bara genom en sampler, en av världens mest intressanta skivsamlingar och en trummaskin. Det är inte bara imponerande, det är otroligt modernt. Himla nu inte på ögonen, hipsters, och börja inte slentrianmumla om nittiotalet och ölig big beat eller navelskådande DJ Shadow-musik. Fuck that. "Donuts" är något helt annat, en skiva som sjuder av liv, en riktig mänsklig röst - trots att rösten aldrig hörs, bara anas. Där finns funderingar, berättelser, skratt. Allt mellan raderna. Allt sicksackat mellan den mosaik av beats och minnen som Dilla gång på gång slår sönder och klistrar ihop. Sirenerna tjuter. Något är på väg att ta slut, en fest, ett brott, en dröm, ett liv. Musiken flyr runt hörnet och förvandlas igen. Skönhet uppstår. Sedan tjuter sirenerna igen. Och på något gåtfullt sätt lyckas hela albumet sluta i exakt samma ögonblick som det började i. En grekisk labyrint, en förantik evighetssymbol, en amerikansk musik som aldrig upphör att fascinera. Vila i frid, James.

2. D'Angelo, "Voodoo" (2000)
Jag minns så väl dagen då D'Angelo spelade i Stockholm. Det var en konsert som folk pratade om i ett halvår innan den ägde rum och flera år efter, inom vissa kretsar skulle man nästan kunna kalla den legendarisk. Jag minns den dagen, för jag var inte där, jag var och firade min syster som firade 20 just den dagen. Jag paid my dues, gav henne en Lynden David Hall-skiva i födelsedagspresent och försökte undermedvetet låtsas som om soul inte var så himla viktigt. Men D'Angelo är beviset på att soul fan visst är viktigt. Eller viktigt är fel ord, men hans musik är så maffig, så otrolig, överväldigande. Den har allt, i princip. Han sjöng som en ängel, han styrde upp ett sväng som förde tankarna till Dantes Inferno (obs ej bara tomma ord - läs de gungande terzinerna och lyssna sen på "Playa Playa" så fattar ni att jag har rätt) och han lyckades med konststycket att absorbera hela soulhistorien men ändå låta fullständigt unik. Det sugande erotiska groovet i "One mo gin", den efterfestsvettiga dekadensen i "Left & Right", den lortiga förvirringen i "Devil's pie", den skinande rena förälskelsen i "Untitled (how does it feel)", det post-uppenbarelse-harmoniska leendet i "Send it on", det raka tilltalet i "Feel like making love". Wow. Allt sitter ihop, allt är delar av en och samma sak, albumet påminner faktiskt mer om ett gammalt träd än om en skiva. D'Angelo har aldrig vågat göra en skiva sedan dess. Han vet om att det inte kan bli mer perfekt än så här. Innerst inne vet nog alla vi muttrande och frustrerande fans det också.

3. R. Kelly, "Happy People/U Saved Me" (2004)
En av mina bästa vänner sa i helgen att han förvisso gillar R. Kelly, men bara för att han är rolig. Jag kan inte fatta det - eller, jag fattar väl (Trapped in the closet, etc), men det är inte all there is to it. R. Kelly är en av världens mest distanslösa artister, och det leder givetvis till en del ofrivillig komedi, men det leder också till musik som når ända in, just för att R Kelly inte döljer en millimeter av sitt hjärta. Han har aldrig varit mer uppriktig - och förmodligen aldrig mer desperat och på gränsen - än på dubbelalbumet "Happy People/U saved me" som är så himla mycket mer än en fin hyllning till 70-talets boogiesoul och äldre tiders gospel. Som ett avrockhistoriens få riktigt nödvändiga dubbelalbum skildrar R Kelly två skeden i sin terapi, sin resa för att må bra igen och gå vidare med livet. Det första skedet (skivan "Happy People") handlar om att glömma alla sorger och hitta tillbaka till det som är roligt med tillvaron - dans, musik, glädje, gemenskap, bekräftelse. Här finns några riktiga pärlor till discosoullåtar, som "Red Carpet (Pause, flash)" och den episka titellåten. Den andra skivan ("U saved me") handlar om det andra skedet, allvaret. Att våga adressera det svåra, det som fått en att må dåligt, att bestämma sig för att vad som än hänt så är livet värt att leva, vad man än har gjort så kan man förlåta sig själv och försöka bli en bättre människa. Det är inte lätt, men det går, och när man lyckas väller tacksamheten över en. "3 Way Phone Call" som inleder denna skiva är som en liten film, och väldigt fin i sin knäppa lilla story (R Kelly ringer sin syster för att få stöd, och hon får den briljanta idén att ringa till en kyrkans kvinna varpå de  alla tre pratar med varandra och sjunger ihop). Sedan följer kolossala låtar som "U Saved Me" och "Leap of faith", innan allt landar i "Peace", skivans sista låt. Här har R Kellys lycka och försoning med sig själv transcenderat, blivit en ande som glider över jordklotet. Han förintar sig själv i kärlekens och den kosmiska harmonins tecken. Ja, jag menar precis det. Flummiga artister som Erykah Badu kanske snackar om att göra det; R Kelly gör det. "Happy People/U Saved Me" är en resa från mänsklighet till andlighet, och trots att jag inte är religiös är det en omvälvande upplevelse. Den står ut i R. Kellys katalog som den enda skivan som inte har låtar som explicit handlar om sex. Han kommer förmodligen aldrig göra en liknande skiva igen, och det är i sin ordning. Den resa som han gjorde med "Happy People/U saved me" gör man nog bara en gång i livet.

verdis requiem


Begravning i Masserano, 1948

Var nyss och såg ett framförande av Verdis Requiem på Berwaldhallen, det var sista hållpunkten på Östersjöfestivalen. Hade inte hört det tidigare, däremot var jag en gång med min mamma på Mozarts Requiem i domkyrkan i Lund. Den gången somnade jag.

Requiem är en ganska märklig musikgenre. Det är en missuppfattning att det handlar om den som dött eller om att dö - requeim handlar om sorg, om människorna som finns kvar, inte om de som gått bort. Det finns annan musik som gestaltar mötet med döden och evigheten, men ett requiem gör inte det. Requiem är ljudet av att få dödsbeskedet, bli chockad, bli förbannad, bli irrationell, plötsligt le konstigt åt något gammalt minne, bli sentimental, bli sorgsen, bli förbannad igen, vråla i vredesmod, skrika sig hes, bli trött. Ge upp. Låta den döda dö. Och så slutar det - i någon sorts utmattning. "Här, Gud, du kan ta honom. Jag orkar inte längre. Orkar inte stå emot."

Just den psykologiska, individcentrerade aspekten av requiem gör Verdi till en passande uttolkare av genren. Han var en nytänkare i den italienska 1800-talsoperan - lika melodiskt begåvad som Bellini och Donizetti, men han var inte intresserad av att använda melodierna på samma sätt som de gjorde, i hittiga arior. Istället pusslade han med melodiska snuttar och gjorde dem till ledmotiv för karaktärer och känslor, för just karaktärerna och deras djup var det viktiga för honom. Samtidigt tyckte han om ett kraftfullt, medryckande sound.

Hans requiem är kanske lite för kraftfullt. Men requiem är ofta det. Och jag har lite svårt för att det är så. Sorg är något privat, något intimt. Att sörja handlar om att förlora kraft, att gå på sparlåga, att försöka härda ut. Hur gestaltar man det om ens verktyg är en fläskig orkester och symfonisk dramaturgi? Vad ska man med dem till? Jag blir nästan lite provocerad av att någon försöker skildra sorg som en spännande musikalisk resa, som om det vore en symfoni eller en opera. Det är ett ytligt sätt att se på sorg, och vittnar om fåfänga från tonsättarens sida. Det är lugnt Verdi, jag vet att du kan göra jättehäftiga saker med en orkester och röster, men jag skiter faktiskt i det. Vad har du att säga om sorg, om kris, om ögonblicket då tiden plötsligt stannar och man skickas ut i en kall, tyst, skoningslös rymd?

Verdi har inte jättemycket att säga om det. Jag föredrar Liszt "At the grave of Richard Wagner", ett betydligt mer blygsamt och nedtonat (fem-sex instrument och bara några minuter långt) men också mer personligt verk, det är musik som kommer nära, även om Liszt kanske duckar lite för det allra största allvaret. Verdis requeim var nästan två timmar långt. Tänk er att på en begravning tvingas lyssna på ett två timmar långt verk med såväl stormiga crescendon som mjuka partier - shit vad jobbigt. Respektlöst faktiskt. Men slutet var bra, och partiet som kallas för Requiem aeternam var otroligt vackert. Innerligt. Bara kör och en kvinnlig solist. Där var tonläget rätt. Där handlade det om riktig sorg.