konst och politik i filosofiska rummet i p1

Elisabeth Schellekens Dammann, Ola Larsmo, jag och programledaren Lars Mogensen. 

För några veckor sedan - detta var innan kriget mellan Ebba Witt-Brattström och Knausgård började på debattsidorna - åkte jag till Uppsala och medverkade i det klassiska P1-programmet Filosofiska rummet vars tema i detta avsnitt var "konst och politik", eller varför godhet har så hög status inom konst idag. Panelen bestod i övrigt av Ola Larsmo, författaren och PEN-ordföranden, och Elisabeth Schellekens Dammann som är professor i filosofi och skrev sin avhandling om estetik kontra etik. Det var jättekul, även om jag var lite nervös, men det blev ett rätt bra samtal! Det sändes i P1 idag och ni kan lyssna här om ni vill (eller på
deras hemsida):


post malone - white iversion



från
vårskrud

an die musik



Från
vårskrud - första låten på listan, för det här är en programförklaring. Att känna tacksamhet gentemot räddaren, den trygga famnen, musiken, det är något som Franz Schubert och jag har gemensamt. Och antagligen Dietrich Fischer-Dieskau också, så fint och innerligt som han sjunger.

 

albin - dyra tårar



Pop
Albin
”Dyra tårar”
(Universal)
Betyg: 2
 
Albin rappar – med ett flow inspirerat av Sakarias mer än någon annan svensk rappare – men musiken han gör är tveklöst mer pop än hiphop. Precis som elgitarren var ett instrument som började i bluesen, men sedan flöt ut i populärmusikens centrala vatten, håller rap, som vokaliststil, på att skiljas från hiphop och bli ett verktyg för vilken artist som helst. Och Albin har mycket på sitt hjärta: tankar om relationer, sår från det förflutna och kärlek till sin son. Hans rap bygger inte på underhållande textrader, sexig coolhet eller snygga metaforer, utan på rak känslighet. Det finns något fint i denna approach, men utan finess blir resultatet tyvärr lite platt och sentimentalt. De gapiga (alternativt smöriga) refrängerna gör inte saken bättre. Produktionen är studentflaksstompig men snygg.

Bästa spår: ”En sista gång”

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

(Dagens Nyheter 2015-05-27)

coleman hawkins



Vissa dagar vill man bara höra jazz. Jag kom nyss hem från jobbet, öppnade fönstret, satte på min nya playlist med Coleman Hawkins-ballader och la mig på sängen. Jag hörde fågelsången blandas med hans saxofon, jag somnade och det var fint. Jag har alltid tyckt om Coleman Hawkins, och tyckt lite synd om honom. Han och Lester Young var de saxofonister i generationen före Charlie Parker och de andra bebophjältarna som tävlade om titeln som jazzens bästa saxofonist. Hawkins hade sin muskulösa ton, "Pres" hade sin ljuva ton. Hawkins såg ut som en stor bekymrad oxe, Pres såg avslappnad och cool ut och hängde med Billie Holiday (deras inspelningar tillsammans är typ det bästa hon gjorde). Och det värsta av allt: Pres är nog den bättre av de två. Men so what? Coleman Hawkins var helt fantastisk han med. Han är kanske mest känd för att hans sätt att spela på i 1939 års "Body and soul" förebådade bebop, och att "Picasso" som han gjorde tio år senare var en av de första jazzlåtar som spelades in som bestod av oackompanjerad saxofon. Men framför allt var Coleman Hawkins en artist som bara spelade och spelade, klubb efter klubb, skiva efter skiva, oavsett vilken trend som gällde för dagen - swing, bebop, stråkarrangemang, den nya hippa Thelonious Monks band, resor till Europa där jazz fortfarande uppskattades när det började bli ute i USA, bossa nova, ihoptussade möten mellan veteraner - han verkade inte bry sig, han bara gjorde sin grej, och Coleman Hawkins grej var att spela jazz. Han spelade så bra han kunde, han spelade så känslofyllt han kunde, han verkade inte tänka så mycket, han bara gjorde, han var ingen ideolog, eller ens en låtskrivare. Han var inte som Miles Davis eller John Coltrane som exploderade kreativt och provocerade och geniförklarades. Han bara fortsatte spela, tills han inte klarade av det längre. Han dog 1969, 65 år gammal. Han dog inte på något dramatiskt sätt. Hans liv är ingen saga. Han var var bara väldigt fin och spelade saxofon helt underbart. Jag gjorde en playlist idag med 50 av hans ballader, lyssna gärna. Det är i kronologisk ordning och börjar med 1930-talets fina "Lost in a fog" och slutar med några låtar från 1965 års "Wrapped tight"-album. Jag minns att jag lånade den skivan, och en annan, "Night Hawk", på biblioteket i Lund när jag var 18-19 år och hade ett rätt bull liv. Jag tyckte att det var rätt fin musik men den sa mig inte jättemycket, det var inte som Duke Ellington eller Billie Holiday eller Miles Davis som knockade mig. Jag samplade några takter från de där skivorna och gjorde hiphop-beats av, hehe. Men när jag lyssnar igen idag är det annorlunda, nu tycker jag att det låter underbart. Eller så låter det likadant, det låter fint, men det fina räcker nu.

ton koopman dirigerar bach, haydn och beethoven



Kungliga filharmonikerna
Musik av Johann Sebastian Bach, Joseph Haydn och Ludwig van Beethoven
Dirigent och solist: Ton Koopman
Betyg: 4

Johann Sebastian Bach är kanske mest känd för sin storslagna vokala kyrkomusik och för den gudomligt perfekta musik han skrev för diverse soloinstrument. Hans utflykter i genren orkestersviter är något helt annat: elegant, lättsam musik skapad för att underhålla fint folk. I början av 1700-talet var dessa sviter av korta stycken som byggde på olika franska danser oerhört populära i Tyskland, och Bach doppade tårna i denna trend genom att komponera fyra sådana sviter.

Det är Bachs tredje orkestersvit, som innehåller hans mest sönderspelade stycke ”Air”, som framförs denna kväll. I den nederländske dirigenten Ton Koopmans händer tassar ”Air” fram ytterst försiktigt och oskuldsfullt, med väl placerade konstpauser, vilket gör att alla konnotationer till jolmig avslappningsmusik effektivt smulas sönder. I övrigt spelas sviten i frejdigt tempo, men musiken låter märkligt instängd. Kanske för att en reducerad version av muskulösa Kungliga filharmonikerna är något annat än en renodlad barockorkester.

Schablonbilden av Joseph Haydn är den som Wienklassicismens kung, den äldre distingerade herren som skrev utsökta stråkkvartetter, symfonier och mäktiga körverk. Men här får vi höra en konsert för orgel och orkester som skrevs när Haydn var 24 år gammal och jobbade som organist. Koopman är själv solist här – han dirigerar orkestern med nickar och blickar – och briljerar verkligen. Men det är ett märkligt verk: en fusion mellan den med kyrkomusik förknippade orgeln och klassicismens profana och njutningsbetonade klaverkonsert. Det låter varken andaktsfullt eller smeksamt, men det låter intressant – som om en passionerad organist spelar i sin ensamhet och inom sig hör stråkar, och denna fantasi plötsligt materialiseras.

I Beethovens andra symfoni andas orkestern plötsligt frisk luft igen – här är de totalt synkade med Koopmans suveräna dirigering. Precisionen är nästan kuslig, varenda nyans av musiken kommer fram – sällan har Beethovens tvåa låtit så dynamisk och fräsch. Det finns något distanserat över denna typ av tolkning, det blir liksom aldrig så köttigt. Men sådana invändningar glöms lätt när Koopman, återigen med genialiskt placerade minipauser, blåser upp finalen i fullt majestät.

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

(Dagens Nyheter 2015-05-24)

one dove - white love



från
vårskrud och en perfekt låt för denna vackra vårsöndag! 

Andreya Triana - giants



Soul
Andreya Triana
”Giants”
(Counter/Playground)
Betyg: 2

Efterfrågan på unga engelska sångerskor som gör poppig retrofetischistisk 60-talssoul tycks vara oändlig. Efter Joss Stone, Amy Winehouse, Duffy och Adele kommer nu Andreya Triana. Hon debuterade visserligen 2010 med ett album fyllt av triphopdoftande jazzsoul, men denna uppföljare känns som en omstart: Triana har gjort en stilistisk makeover, bytt producent och bullat upp med konturskarpa låtar som i princip skulle kunna bli radiohits hela bunten. Västvärldens alla caffè latte-kedjor har funnit årets soundtrack, det är musik som är snygg, lättdiggad och skickligt balanserande mellan rytm och blues. Men ack så förutsägbar och opersonlig. Triana har en fin röst men ingen låt som kommer i närheten av djupet och smärtan i Adeles ”Someone like you” eller Amy Winehouses ”Love is a losing game”.

Bästa spår: ”That’s alright with me”

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

(Dagens Nyheter 2015-05-20)

hot chip - why make sense?


Denna låt är med på
vårskrud!

Pop
Hot Chip
”Why make sense?”
(Domino/Playground)
Betyg: 4

Skillnaden mellan amerikansk och brittisk popmusik, om man generaliserar lite, är att det i Storbritannien finns en nördig, skivsamlande och analytisk ingång till musik som saknas i USA. En kärlek på distans, en vemodig längtan.

Mick Jagger och Keith Richards var besatta av blues och bildade The Rolling Stones för att imitera sina idoler, medan en amerikan som Gram Parsons hade en organisk relation till musiktraditionen. På 90-talet var Londontrion Saint Etienne besatta av att med samplingteknikens hjälp pussla ihop modern klubbkultur med ljudet av klassiska popsinglar, medan amerikanen Beck använde samma verktyg för att leka ihop lite loj alternativrock. Och på 00-talet var engelsmännen Hot Chip besatta av att väva samman hela den afroamerikanska musikhistorien – från gospel, soul och funk till electro, house och hiphop – med samtidens hippa indiemusik: taggig punkfunk, hypnotisk folktronica och melankoliska poplåtar. Medan amerikanska LCD Soundsystem gjorde ungefär samma sak men lite slängigare, lite mer avslappnat och med en mer rockig attityd.

Den ambitiösa kvintetten Hot Chip är helt enkelt väldigt engelska. De tillhör en kultur som ända sedan The Beatles har dyrkat popbandet som koncept. Man kan fråga sig om det fortfarande är möjligt att skapa genuint modern popmusik inom formatet ”band bestående av fem personer som lirar instrument” (exempel på andra format som står till buds: gränsöverskridande vokalist, genialisk producent/DJ, mystisk duo, flummigt kollektiv). Man kan också fråga sig om det är möjligt att som artist klämma ihop all musik man älskar, från alla tider och genrer, och utifrån denna häxgryta av influenser skapa något som både är poppigt lättillgängligt och laddat med personlighet, känslighet och sårbarhet.

Hot Chip besvarade båda dessa frågor jakande med sina fyra första album. Därefter slutade de gå i bräschen för morgondagens musik, men det hindrar inte bandet från att pumpa ut mångfasetterade poplåtar med kreativa arrangemang och fräscha rytmer.

I takt med att fyra av Hot Chips fem medlemmar alltmer har engagerat sig i olika solo- och sidoprojekt har modergruppen alltmer definierats som motsatsen till dessa. ”Why make sense?”, bandets sjätte fullängdare, fortsätter utvecklingen som började med förra albumet ”In our heads”: ett mer avskalat sound, ett mer intuitivt sväng, låtar som är roliga för bandet att spela live. Det är Hot Chips minst elektroniska skiva hittills. För första gången blottar de nostalgi: frontfigurerna Alexis Taylors och Joe Goddards kärlek till det tidiga 90-talets hiphop har fått dem att bjuda in Posdnous från De La Soul som gästrappare i ”Love is the future”. Som väl är strimlas musiken – och minnet av Posdnous ringrostiga rap – av en rusig violin i slutet av låten.

Den ömsinta balladen ”White wine and fried chicken” kan ses som en pendang till debutalbumets ”Crap Kraft dinner”: berättarjaget är äldre, livet har blivit bättre, ensamhet och skräpmat har bytts ut mot kärlek och en trevlig middag. ”Need you now” balanserar upp lyckoskildringarna med sitt desperata discogroove. Ren, oförblommad funk hörs i ”Started right” och ”Easy to get” medan det titelspårets slamriga groove är det närmaste rock Hot Chip har kommit.

Med ”Why make sense?” visar Hot Chip att de kan fortsätta utvecklas, och att fokus för dem numera ligger i att vara ett band som spelar svängiga låtar snarare än att skapa avantgardistisk popmusik. De har blivit mindre engelska och mer amerikanska, skulle man kunna säga.  

Bästa spår: ”Need you now”, ”Huarache lights”

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

(Dagens Nyheter 2015-05-20)

BONUS: Lilla Hot Chip-albumguiden

”Coming on strong” (2004)
Debuten består av charmig minimalistisk electrofunk. Hot Chip sjunger att de är ”Down with Prince” och detta album är för dem vad den sparsmakade ”Dirty mind” var för Prince. ”Crap Kraft dinner” är den bästa ballad som gjorts om att äta halvfabrikat och hata livet.

”The warning” (2006)
Genombrottet. Plötsligt kändes Hot Chip som ett riktigt band, snarare än en duo med gästmusiker, och genom att blanda samtidens hetaste sound med unika arrangemang och välskrivna poplåtar inkarnerade bandet vad modern popmusik var, de var utvecklingens spjutspets.

”Made in the dark” (2008)
Bandet surfade på en våg av självförtroende och levererade en spretig experimentell skiva med en del rejäla frågetecken men också många magnifika låtar: svängiga hitsingeln ”Ready for the floor”, melankoliska ”Touch too much” och inte mindre än fyra vackra ballader.

”One life stand” (2010)
Hot Chips mästerverk. Det krångliga, intellektuellt distanserade och självmedvetna rensades bort och ersattes med raka Ibizadoftande discogrooves. Men framför allt skulpterade bandet fram tio perfekta poplåtar, alla med sin egen identitet och samtidigt sammanhörande.

”In our heads” (2012)
Det första Hot Chip-albumet som inte var bättre än föregångaren. Visserligen är inledande ”Motion sickness” kolossal och balladen ”Look at where we are” fin, men det är för mycket planlöst feelgood över skivan. Och den jobbiga ”Night and day” är en obegriplig singel.

BONUS 2: här är en playlist jag gjorde häromdagen med Hot Chips alla ballader (om man räknar "Burning up" som en ballad, men det gör jag nog), en väldigt njutbar timme!

jessie ware - keep on lying



från
vårskrud

honey cocaine - curveball



från
vårskrud

emile haynie & lana del rey - wait for life



från
vårskrud

Emile Haynie är alltså killen som skrev och producerade stora delar av Lana Del Reys "Born to die" men som lyste med sin frånvaro på den rockigare uppföljaren "Ultraviolence". Mysigt att de gör musik tillsammans igen.

tobias jesso jr - can't stop thinking about you



från
vårskrud

peter mattei - mahler songs


Hittade ingen Mahler med Peter Mattei på YouTube så här är "Liebst du um Schönheit" med älskade Dietrich Fischer-Dieskau på sång, ackompanjerad av Daniel Barenboim på piano. Fun fact: det här är en av få sånger som Mahler inte själv orkestrerade, så pianoversionen är egentligen mer "äkta Mahler" än den för orkester, om man bryr sig om sånt.

Klassiskt
Peter Mattei
”Mahler songs”
(Ladybird/Naxos)
Betyg: 4  

Symfonikern Gustav Mahlers sånger för soloröst och orkester är intima och storslagna på en och samma gång. Sångcykeln ”Lieder eines fahrenden Gesellen”, som blöder av kärlekssorg, är som en opera i fyra akter fast i miniatyr och i monologform; dess avslutning, ”Die zwei blauen Augen von meinem Schatz”, består av tre starka scener.

”Lieder eines fahrenden Gesellen” utgör mittenpartiet på denna fina skiva av Peter Mattei med Norrköpings symfoniorkester under Jochen Rieder. Mattei har en vacker, smidig baryton och en lätthet präglad av hans hyllade Mozartroller. De sex mer eller mindre muntra sångerna från ”Des Knaben Wunderhorn” som inleder skivan är något av en startsträcka, om än en nödvändig sådan, medan avslutande ”Rückert-Lieder” är som ett djupt, mäktigt andetag.  

Det är en något mindre smärtsam Mahler som framträder här än den som mästersångaren Christian Gerhaher frammanade på sin liknande skiva från 2013. Det bottenlöst bittra balanseras med det självklart njutningsfyllda. Det är en befrielse.  

Bästa spår: ”Liebst du um Schönheit”  

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

(Dagens Nyheter 2015-05-15)

charlie rich



Den här veckan har jag lyssnat mycket på Charlie Rich. Jag hade aldrig orkat ta mig an denne countrylegend förrän Patrik Forshage lade upp en
bild på Instagram på en gammal CDR som Lennart Persson (R.I.P.) bränt åt honom med sina favoriter från Charlie Richs Sun-inspelningar. Jag gjorde en playlist med dessa låtar, och min vän Max favoritlåtar med Charlie Rich, samt en handfull andra godbitar som jag upptäckte på annat håll efter att ha läst om Charlie Rich. Lyssna - och upptäck en helt underbar artist. Det är såhär man vill att Elvis Presley ska låta, men typ aldrig lät, eller som Ray Charles ville låta när han gick in för country på 60-talet, men aldrig riktigt lyckades låta (fast både Elvis och Ray är ju helt okej). Men framför allt är det musik bortom referenser till andra artister, det är bara extremt underbar USA-romantisk musik. Valpigt studsig rock'n'roll (den tidiga och oskuldsfulla rocken, inte den kaxiga skräniga rocken) och oändligt blå ballader, musik för soliga eftermiddagar med chili och flasköl eller stilla nätter med minnen och lyktstolpar. Jag älskar det. Snart kanske jag är redo för den riktiga countryn. Men min utveckling på den punkten går i maklig takt. Jag var runt 18 när jag började lyssna på Gram Parsons, och 32 när jag nu börjar lyssna på Charlie Rich, det borde innebära att jag kommer börja lyssna på George Jones när jag är 46 (och typ gamla Carter Family-stenkakor när jag är 60)? Låter i och för sig rimligt. Lennart Persson ska ha sagt (till Tony Ernst tror jag) att det är först efter den tredje skilsmässan som man förstår country. Det finns en viss loserromantik i sådana uttalanden, liksom det gör i country i sig, men jag vill tro att man kan uppskatta musiken även utan sådana smärtokvitton. Eller "vill tro" - jag vet. Charlie Rich stiger fram till mikrofonen och sjunger rakt in i min själ.

boney m - happy song



TGIF! från
vårskrud (ps visst låter Justice "D.A.N.C.E." väldigt inspirerad av denna?)

arvo pärt-festival i engelbrektskyrkan



Arvo Pärt 80 år
Medverkande (första konserten): Stråkkvartett ur Stockholms Sinfonietta (Bernt Lysell, June Gustafsson, Arne Stenlund och Pelle Hansen), Bengt Eklund (orgel, piano), Eric Schüldt (ciceron).
Medverkande (andra konserten): Radiokören, Stockholms Sinfonietta, Tõnu Kaljuste (dirigent).
Scen: Engelbrektskyrkan, Stockholm
Betyg: 5

I J.R.R. Tolkiens ”Sagan om ringen” dör trollkarlen Gandalf den Grå men återuppstår ännu mäktigare som Gandalf den Vita. Ungefär samma sak hände den estniska tonsättaren Arvo Pärt som var en framgångsrik postmodernist på 60-talet innan det en dag plötsligt sa stopp, han kunde inte komponera längre. När han efter åtta års tystnad plötsligt kom tillbaka 1976 med det korta pianostycket ”Für Alina” var det med en helt ny typ av musik, chockerande i sin strama innerlighet och skenbara enkelhet, en ironibefriad skönhetslängtan som var så långt från samtidens kaxigt komplicerade konstmusik som man kunde komma.

När tonsättaren nu firas med en minifestival i Engelbrektskyrkan är samtliga verk på programmet från 1976 och framåt. Den första konserten består av kammarmusik. Flankerade av två stycken för orgel – den dramatiska ”Annum per annum” och den ödmjukt bedjande ”Pari intervallo” – framförs klassikerna ”Für Alina” och ”Fratres” samt de fina stråkkvartettstyckena ”Psalom” och ”Summa”. Även ”Fratres” hörs i version för stråkkvartett, nästan lite synd eftersom versionen för piano och soloviolin är ännu starkare och bygger på kontrasten mellan orolig människosjäl och mjuk gudomlighet. I denna version är det evigheten som står i centrum, som konsertens ciceron Eric Schüldt påpekar. Men det är inte ett mindre intressant verk för det – det är som att gå ut ur Platons grotta och se direkt in i solljuset.

Den andra konserten ägnas åt musik för kör och stråkorkester och påminner om att Arvo Pärt kan spänna musklerna och skapa storskalig musikdramatik. Inledande lovsången ”Dopo la vittoria” som framförs a cappella börjar långt från Pärts patenterade kärvhet, och har nästan karaktären av en julsång, men blir efterhand med allvarsam. Den riktiga tyngden kommer dock först med nästa stycke, ”Salve regina”, vars avslutning blottar tragiken i jungfru Marias öde: hon är också en människa, en mor som förlorar sin son.

”L’abbé Agathon” skildrar berättelsen om fader Agaton som offrade sin kropp för att hjälpa en spetälsk. Sopranen Jenny Ohlsson Akre är flammande närvarande och barytonen Lars Johansson Brissman har en sorgset värdig pondus. Stycket bygger på dynamiken mellan dessa solister, kör och rytmiskt böljande stråkar, som i slutet – när den spetälske visar sig vara en ängel – blir kongenialt överjordiskt kusliga.

Starkast är finalen, ”Adam’s lament”. Den som hörde det svenska uruppförandet i Gustav Vasa kyrka 2010, även det med Tõnu Kaljuste som dirigent, minns ett hjärtskärande ångestskri klätt i oändligt vacker körsång och smakfulla stråkar. Verket är ännu mer drabbande nu – Radiokören och Stockholms Sinfonietta går in med full kraft och millimeterprecision, och Pärts gestaltning av Adams bittra utvisning från Edens trädgård väller fram i all sin smärtfyllda prakt. Återigen ser Pärt människan i en biblisk figur och gör dennes smärta till något som alla kan relatera till – ångesten i ett oåterkalleligt felsteg.

Samtidigt höjer Pärt religionen ovanför det mänskliga och kroppsliga. Hans konst är aldrig vare sig melankolisk eller lycklig, den erbjuder inte så mycket tröst som den erbjuder ett något i ett intet. Det är musik för den mänskliga själens postapokalyptiska tysta rum. Den tassar in och tänder försiktigt ett ljus, och det ljuset betyder allt.

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

(Dagens Nyheter 2015-05-11)

fetty wap - trap queen



från
vårskrud

Igår spelade Lorentz denna fantastiska låt inte en utan två gånger när han var DJ på min syrras och Livs releasefest för deras bok "Kära Liv och Caroline" (den är jättebra, köp den!), det var underbart. Har aldrig dansat så mycket på en måndag sedan, ja sedan någonsin.

van morrison - madame george



från
vårskrud

tia london - all over me



från
vårskrud 

Gillar detta sound! Påminner lite om Res gamla one hit wonder "Golden boys"? Men lite piggare/fetare.

young thug - barter 6


Haha så mycket censur här... aja skivan finns
på Spotify med alla svordomar :)

Hiphop
Young Thug
”Barter 6”
(300/Warner)
Betyg: 4

Young Thug är 22 år, har ännu inte släppt ett officiellt debutalbum men drösvis med mixtapes och gästframträdanden och under fjolåret gick han från snackis till sensation. Inte sedan Lil Wayne gick kreativ bärsärkagång 2006–2008 har hiphopen skådat en så rå och ostoppbar talang, med sinne för både catchy refränger och galen oförutsägbarhet i det ­vokala uttrycket. Att Young Thug har Lil Wayne som idol märks också genom att han ville döpa detta mixtape till ”Carter VI”, en blinkning till Lil Waynes kommande album ”Carter V”, men titeln ändrades efter att idolen blivit sur. Skivan är Young Thugs skarpaste släpp hittills. Men i bakgrunden finns ett triangeldrama: det har skurit sig mellan Lil Wayne och dennes mentor Birdman, som nu har tagit sig an Young Thug i stället.

Bästa spår: ”Constantly hating”

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

(2015-05-06)

randy crawford - this 'ole heart of mine



från
vårskrud

haydn och cashmere cat på debaser strand



Cashmere Cat + Haydn
Scen: Debaser Strand, Stockholm
Betyg: 3

Skiljelinjen mellan den moderna elektroniska instrumentala dansmusik som är omvälvande och den som bara är hipp uppenbarar sig denna kväll på Debaser Strand.

20-årige Fabian ”Haydn” Berglund har ett underbart artistnamn men det är inte en hyllning till den wienklassicistiska tonsättaren utan kommer från en replik ur filmen ”The wackness” om en tonårig hiphopälskande langare och hans betydligt äldre psykolog. När de pratar om musik berättar psykologen att han tycker om Mozart och Haydn, varpå ynglingen svarar med ett ironiskt ”yeah, Haydn’s dope” – en replik som Berglund gillade så mycket att han samplade den, gjorde musik av den och till slut gjorde till sitt namn.

Men det finns inget ironiskt över musiken som Haydn skapar. Hans storslagna beats är hårda, vilda, otämjda och samtidigt fulla av ett sökande efter melodisk och harmonisk renhet. I bländande ljus dansar publiken som galna till ”Stockholm subway stories” och ”Me & Yung Gud R really good friends” och ryggar inte tillbaka när Haydn chockar med att slänga på Led Zeppelins ”Black dog” eller på ett bisarrt men kongenialt sätt låta I Love Makonnens ”Tuesday” övergå i Rupert Holmes 70-talshit ”Escape (The Pina Colada song)”. Allt är gjort med uppenbar kärlek. I konsertens avslutning är extasen nära. 

Cashmere Cat är en helt annan typ av artist, trots att även han är en ung skandinavisk DJ/producent som rör sig i hiphopens utmarker och ser ut som Novalis, den vackra långhåriga poeten från den tyska romantiken. Norrmannen Cashmere Cat är skicklig och mångsidig, hans beats är fulla av smarta detaljer och uppiggande klurigheter. Han rör sig mellan samarbeten med storsäljande artister inom pop, R&B och hiphop och sin egen instrumentala musik.

Men bakom denna småputtrigt trevliga hipsterfasad finns: ingenting. Det finns ingen mening eller mål med Cashmere Cats musik, den uttrycker inte några djupt kända behov och känslor, det är dansmusik som aldrig är hedonistisk och innerlig. Alla lager av snitsiga idéer står i vägen för det intuitivt medryckande, det finns en inbyggd distans i musiken. Med undantag för ett par rejäla hits, som ”Mirror maru”, vars poppighet är omöjlig att värja sig mot, är Cashmere Cats konsert en lång frustrerande nästan-upplevelse. Han borde ha varit förband till Haydn istället för tvärtom.

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

(Dagens Nyheter 2015-05-04)

restless heart - the bluest eyes in texas



från
vårskrud

Så fin kombination av Eagles finmejslade stämsångsrock och Bruce Springsteens underskattade 90-tal. Jag minns att Nina Persson gjorde en "otippad cover" av denna gamla dänga på soundtracket till "Boys don't cry", men jag tror inte att det blev någon hit, det är väldigt många år sen nu hur som helst. Aja. Orkar inte leta upp Ninas version, den är säkert fin, men jag tycker att originalet är perfekt som det är. Restless Heart, bra bandnamn ändå?

husalah & san quinn - dopeman (me)



från
vårskrud

Del 2 i Annika Flynners miniserie "amerikansk gangstarap som påminner om svensk pop" - låter inte synten i denna låt lite som The Knifes "You take my breath away"?

gangsta boo & la chat - can't sit with us



från
vårskrud

Älskar denna låt! Älskar över huvud taget Gangsta Boo. Jag gjorde ju en topp 10-lista över mina favoritrappare för ett tag sedan, hade jag gjort topp 15 så hade Gangsta Boo varit med. Allt hon säger låter så jävla tungt, samtidigt låter det som hon har ett leedne på läpparna när hon säger det. "I like to fuck rich men, every now and then" - bra rim. I den textraden, precis som i "Love again" med Run The Jewels som hon gästade i fjol, rappar hon om sex och det är hela tiden på hennes villkor, det är hennes kåthet och hennes krav står i centrum, killen/killarna är extremt sekundära och utbytbara. Så var det inte riktigt när Lil Kim och Foxy Brown gjorde sin grej i slutet på 90-talet, så det är nice att utvecklingen går framåt. Gangsta Boo var ju med på den tiden också, och var bra och tuff när hon var med i Three 6 Mafia, men jag tycker hon är ännu bättre nu, hon har (ännu) mer självsäkerhet och pondus. Ah, hon är så jävla grym. La Chat har jag inte samma förhållande till, men hon är nice, hon låter jävligt badass när hon avslutar sin vers med "He said that he likes for me to blaze, when I ride his face". Beatet i denna låt är väldigt fint, jag tycker melodislingan påminner om slutet på Håkan Hellströms "Jag vet vilken dy hon varit i", håller ni inte med?

ciara - jackie



R&B
Ciara
”Jackie”
(Epic/Sony)
Betyg: 3

En gång per decennium med astrologisk exakthet möts samtidens coolaste soulsångerska och mest moderna hiphopproducent och magi uppstår. På 90-talet Aaliyah och Timbaland, på 00-­talet Ciara och Lil Jon, i fjol Tinashe och DJ Mustard.

Ciara var arton år när hon med debutsingeln ”Goodies” förvandlade crunk, dåtidens hårdaste och hetaste hiphopsound, till poppig soulmusik som om det var den mest självklara saken i världen. Sedan dess har hon varit en stjärna inom sin genre, med för ojämna album för att nå ett bredare genombrott. Till skillnad från Beyoncé eller Rihanna har hon heller aldrig lockats av utflykter till världen utanför R&B.

Ciara har döpt sitt sjätte album till sin mammas namn eftersom hon själv blev mamma i fjol. Det är dock ingen barnist-R&B: endast en låt handlar om moderskap, den sentimentala ”I got you” (medan ”Lullaby” använder mammakonnotationerna som en kinky metafor). Inte heller den andra stora händelsen i Ciaras privatliv det senaste året, den omskrivna och bittra separationen från rapparen Future, märks i mer än ett par låtar.

Nej, Ciaras musik har aldrig handlat om att självbiografiskt grävande utan om att fly från vardagen, en dröm om euforiska dansgolv och vackra främlingars sängkammare. Det är fint att hon fortsätter hålla den fanan högt, och det faktum att låtarna på Jackie sällan är bangers – att musiken befinner sig allt längre från de dansgolv Ciara sjunger om – gör bara att drömmen vinner terräng.

Bästa spår: ”Dance like we’re making love”

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

(Dagens Nyheter 2015-04-29)