Att bråka med sig själv

En intressant sak med DN nuförtiden är att skribenterna börjat debattera med varandra. Först var det Göran Rosenberg och Mattias Abrahamsson som tjafsade om morgontidningens eventuella förfall. Sedan släppte Malen Rydell en feministisk handske på marken vilken Nina Björk plockade upp idag i ett skarpt formulerat svarsinlägg. Duellen är i full gång och jag håller på Nina. I sammanhanget kanske bör nämnas att Johan Croneman (det är inte bra för hans ego att få så mycket utrymme som han får nu, oj oj oj...) skrev en liten krönika på Idé & Kritik-sidorna häromdagen som handlade om Bonniers och vikten av att bite the hand that feeds you. Det lär tyvärr inte hända att storebror Bonnier ser Cronis och väljer att skriva ett svar ("vi var inte alls det monster som 70-talsvänstern utmålade oss som!"), men bara tanken är spännande nog. Vad kommer härnäst? Ska Hanna Hellqvist skriva en krönika om hur mycket hon hatar Märta Myrstener? Ska Thomas Anderberg läxa upp Martin Nykvist för att han skriver för mycket om 1700-talsmusik på 1800-talets bekostnad? Ska Martin Kellerman göra en seriestrip där Rocky och Smacks diskuterar Fredrik Strage istället för tvärtom? I can't wait!

* * *

En annan sak: jag har funderat på det här med Twitter. Först trodde jag bara att A. Lokko twittrade och att J. Wirfält twittrade för att idolen gjorde det, men det börjar gå upp för mig att det inte bara är välklädda män som kvittrar. Jag är ju förtjust i Facebook-statusupdates, men fördelen med twitter är att man slipper gå igenom den förödmjukande processen att bli confirmad som vän för att läsa någons uppdateringar, plus att man slipper veta att 100 personer från ens barndom som addat en läser allt man skriver. Det låter onekligen lockande, men jag känner samtidigt att om man ska hålla på med twitter måste man nog ha ett så kallat fritt jobb. Frilansjournalister, rekalmbyråmän och adliga hipsters kan twittra, nio-till-femmare kan det nog inte. Till skillnad från bloggar är Twitter en tydlig vattendelare mellan the hardcore och the mainstream: antingen är du med i racet, annars inte. För det är väl ingen mening med att twittra om man bara uppdaterar en gång om dagen. Eller?

* * *

Ytterligare en annan sak: verklighetens Rod & Todd Flanders måste vara Obamas döttrar. Att det är pli på ungarna vet alla. Att det var ett tungt beslut att de inte skulle gå i en kommunal skola "som vanliga barn" likaså. Men sen det här med hunden - de ville väldigt gärna ha en herrelös byracka till First Dog, men så blev det givetvis inte utan de fick nöja sig med en svinlyxig elitras. Snyft. Varför ska det vara så svårt att do the right thing?

righteous brothers

Såg nyss den fina filmversionen från 1962 av Harper Lees "To kill a mockingbird". Harper Lee var själv nöjd med filmatiseringen, och jag förstår varför (utan att ha läst boken): den var helt enkelt otroligt välgjord och välspelad, och manuset var väldigt subtilt och smakfullt. Det är många bra saker som vävs ihop i "To kill a mockingbird":  vemodig nostalgi, dramatiska rättegångar, rasmotsättningar i södern, rackartygsromantik (à la Stand by me eller Fem-böckerna), spänning... ja, den var grym helt enkelt. Men en påfallande sak var hur rigtheous Gregory Peck i huvudrollen var. Han var SJUKT righteous, log inte en enda gång, satt lugnt och läste en bok när han inväntade lynchmobben som han skulle hindra från att komma in på polisstationen, blev spottad i ansiktet av en föraktfull bondlurk och stod över att bli provocerad - han torkade bara bort spottloskan och gick därifrån. Ja, själva karaktären är ju rättfärdig till att börja med: en upplyst advokat som försvarar en svart man som hela bygden vill hänga. Men ändå, Gregory Peck kramar verkligen ur maximal godhet ur rollen och gör att man glömmer de vanliga hunkrollerna som han gjorde bara några år tidigare (som i "Prinsessa på vift", där han ser ut som en 50-talsversion av Griffin i Ensamma Hemma, eller det kanske är tvärtom). Detta måste firas med en lista.

Topp 5 mest righteous i nöjesindustrin:
1. Gregory Peck i "To kill a mockingbird"
2. Talib Kweli
3. James Stewart i "Mr Smith goes to Washington"
4. Kenneth i 30 Rock (iofs lite av en parodi på ovan nämna James Stewart-roll)
5. Common

what's new, pussycat?

Jag säger som K-Solo: I can't hold it back!

Så många bloggfrestelser jag har stått emot de senaste månaderna. Alltså SÅ många. Allt från Ernst Lubitschs "To be or not to be" till Betty Skowanios skoningslösa intervju med Staffan Valdemar Holm i DN. Men jag har hållit tyst och det vill jag fortsätta med. Med betoning på vill. Jag kan inte lova att jag kan.

Vad kan jag säga? Det är påsk. Långfredag är ett vackert namn på en helgdag. Jag gick och såg Strindbergs "Påsk" på Stadsteatern i torsdags, den var förvånansvärt feelgood, hade den utspelat sig på julen istället för påsken så hade man trott att den var skriven av Frank Capra. Men han skrev väl ingenting? Apropå skriva så läser jag just nu en biografi om Jenny Lind skriven av författaren till Agaton Sax-böckerna, rätt soft kille. Fast hans Jenny Lind-biografi är tyvärr ganska pedestrian.

Det är påsk och jag ska inte säga att jag önskar att jag var troende för det vore så himla ytligt och fånigt. Vad betyder det egentligen, att önska att man var troende? Men jag tycker att påsken är fin och tyst och dramatisk. Jag hade en diskussion med en vän förra veckan om kristna traditioner i en sekulariserad tid. Han ansåg inte att dop och konformation hade någon betydelse. Jag ansåg att de har det, även om folk i praktiken skiter i det. Han tyckte jag var förvånansvärt konservativ. Han kanske hade rätt. Men jag vill att saker ska betyda saker. Jag har inte konfirmerat mig och jag vill inte att mina framtida barn ska döpas. Kristendomen betyder något. Och jag är inte en del av den. Men Bach var en del av den och ibland önskar jag att jag var troende för då, tänker jag, skulle jag få ut mer av hans kyrkomusik. Men i nästa sekund inser jag hur ytlig och fånig den tanken är och lägger ner.

. . .

Det är påsk och jag är på en plats som inte är mitt hem. Men det är lugnt, folk är snälla här. Jag har druckit vin ur ett vackert glas.

Vi hörs. Jag säger inte när, men vi hörs. Jag är inte död.