Hitten! Här med Jussi :) 

”La Gioconda”
Opera av Amilcare Ponchielli.
Libretto: Arrigo Boito.
Regi: Staffan Valdemar Holm.
Scenografi & kostym: Bente Lykke Møller.
Med: Elena Mikhailenko, Maria Streijffert, Géraldine Chauvet, Paulo Ferreira, Fredrik Zetterström, Insung Sim m.fl.
Malmö operaorkester med Malmö operakör och Malmö operas barnkör.
Dirigent: Alberto Hold-Garrido.
Scen: Malmö opera.
Längd: 3 tim 15 min inkl paus.

En sak man inte är bortskämd med när det gäller opera är libretton med riktigt bra språk. Så länge musiken är vacker, sånginsatserna starka och dramatiken effektiv kan man gå med på det mesta, och en fantastisk aria blir inte sämre bara för att den innehåller klichédrypande formuleringar. Men när librettot är riktigt skarpt, som det alltid är när Arrigo Boito håller i pennan, då ryser man av välbehag.

Boito är mest känd för att ha hjälpt Verdi tillbaka från sin förtidspensionering, och skrev de lysande librettona till mästarens två sista operor ”Otello” (1887) och ”Falstaff” (1893). Men långt innan dess var han känd som en poet, librettist och tonsättare som utmanade den rådande operaestetiken i Italien på 1860-talet. Hans libretto till Ponchiellis ”La gioconda”, som hade urpremiär 1876, är fullt av fantastiska metaforer (exempelvis i Gioconads och Lauras duett i akt II, en verbal duell om vem av dem som älskar Enzo mest) och engagerande rollfigurer.  

Även Ponchiellis musik är strålande i denna hans mest kända opera, den är melodiös och tjusigt orkestrerad rakt igenom, men tonsättaren var sämre på dramaturgi. Det går alldeles för snabbt när personerna på scenen förändras i sitt sinnelag – framförallt Giocondas skifte från mordiskt hat till osjälvisk hjälpsamhet i den andra akten och Enzos förvandling från bittert aggressiv till milt tacksam i den sista – och det är lite synd. Ponchielli var inte lika skicklig som Verdi på att göra Boitos texter rättvisa.

Handlingen är tagen från en pjäs av Victor Hugo, men Boito har kryddat den på många vis och förlagt den i Venedig under skräckväldet på 1600-talet. Kvinnan som kallas för La Gioconda bryr sig bara om två saker i världen: sin blinda mamma och pojkvännen Enzo. Den sistnämnde lämnar henne dock kvickt när han återser sin gamla flamma Laura, som emellertid är gift med en mäktig adelsman med klara psykopatdrag. Samtidigt är Barnaba olyckligt kär i Gioconda och går från osympatisk till monstruös när han inte får som han vill. En operaskurk som känns som en prototyp till den sataniskt onde Jago i ”Otello”.

I det pålitliga radarparet Staffan Valdemar Holm och Bente Lykke Møllers händer blir operan en generös familjeföreställning, om nu hedersrelaterat våld och självmordsproblematik kan räknas som familjeunderhållning. Men regin lättar upp med sin närhet till humor och noggranna förmänskligande av alla rollfigurer – till och med festscenen i akt III, som egentligen bara är en ursäkt för att bjuda på ett balettinslag enligt grand opera-genrens mall, vibrerar av liv och realism. Scenografin är helt enastående – Mussolinimonumental arkitektur, överklassens bländande guldpalats, gränder där solen aldrig når ner. Och i akt II förvandlas en vy mot ett ångfartyg elegant till en vy från övre däck, där fönstergluggarna blir till natthimlens stjärnor. Kostymen accentuerar atmosfären av 1930-tal och fascismens närhet. Som för att påminna om att populism och den starkes rätt inte upphörde att gå hem efter 1600-talet.

Sångmässigt imponerar framförallt Elena Mikhailenko i titelrollen och Maria Streijffert som den ömsinta lidande modern. Kemin mellan Paulo Ferreiras Enzo och Géraldine Chauvets Laura är väl sådär, men det är ändå ett kärlekspar som det aldrig riktigt är meningen att man ska heja på. ”La gioconda” handlar mer om ensidig kärlek, om projektion och besatthet, och om hur man handskas med att drömmar kraschar mot verkligheten. Giaconda själv är den enda rollfiguren som har ett överjag, som brottas med sina känslor och lyckas gå emot dem. Likt Humphrey Bogart i slutet av ”Casablanca”. Men hon får ett slut som är mer La Scala än Hollywood.

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

(Dagens Nyheter 2017-03-27)
Kommentera 0
 

Rock
The Jesus and Mary Chain
”Damage and joy”
(ADA/Warner)
Betyg: 2

Man kan inte prata om The Jesus and Mary Chains kvaliteter utan ta sig an det knepiga begreppet coolhet. För det som skilde bröderna Jim och William Reid från alla andra indieband när de dök upp i mitten av 1980-talet var inte bara att de hade ett nyskapande sound, skrev starka poplåtar och gav legendariskt stökiga konserter. Utan också att de helt enkelt var fruktansvärt coola.

Titta bara på videon till gruppens tidiga singel “Just like honey”. Bandmedlemmarna ser perfekta ut i sina svarta kläder, rufsiga frisyrer och nollställda ansiktsuttryck. De var kompromisslösa i sin konst, vägrade att tona ned eller ens försöka tygla rundgångens oväsen, vägrade sjunga om andra saker än ”honung” och ”godis”. De hade ett bandnamn som lät betydelsebärande och mystiskt, men framför allt egensinnigt och coolt. De var outsiders som kom från Glasgow, långt från tjusiga London, de kom underifrån och släppte sin första singel på spjutspetsetiketten Creation, och de hade ingenting till övers för det fluffiga syntsound som dominerade dåtidens popmusik.

Efter sitt klassiska debutalbum ”Psychocandy” upphörde dock The Jesus and Mary Chain att vara musikaliskt nyskapande, och efter uppföljaren ”Darklands” slutade de även skriva glimrande poplåtar (med några undantag, som den fina singeln ”Sometimes always”). Kvar fanns bara ambitionen att vara ett coolt indierockband.

Men i samma sekund som coolheten blev viktigare för Jim och William än berusande melodier och uppfriskande ljudbilder tappade de allt som hade gjort dem intressanta och livsviktiga. De blev ett tomt skal, nästan en parodi på sig själva. Bandet, som alltid präglats av brödernas uppslitande bråk, splittrades under turnén som följde på 1998 års ”Munki”.

Sedan ”Psychocandy” har ett oräkneligt antal indieband inspirerats av den skivans oemotståndliga ljudcocktail. 00-talets retrotrender för garagerock och shoegaze har hållit det positiva minnet av gruppen vid liv, och mer moderna akter har framgångsrikt uppdaterat soundet med sprakande elektronik i stället för traditionella rockinstrument. Så när The Jesus and Mary Chain nu släpper sitt första album på nitton år, tio år efter att de började spela live igen, är det inte som anakronismer utan som ett band som är en del av samtiden.

Tyvärr förvaltar de inte denna chans särskilt väl. ”Damage and joy” har ett välpolerat jämntjockt 90-talssound. Låtmaterialet är ingen sammanhållen enhet utan består till hälften av nyinspelningar av låtar som Jim och William Reid har gett ut på olika håll sedan 2006. Några är duetter mellan Jim och olika sångerskor och bygger på exakt samma Lee Hazlewood/Nancy Sinatra-kontrasteffekt som bandet fulländade redan på ”Sometimes always”. Melodifragment av den låten dyker upp i inte mindre än två av de nya duetterna, så slappt är låtskrivandet.

Det är ingen usel skiva, men bristen på utveckling och inspiration är anmärkningsvärd. Det skulle kunna ha hettat till i textraden ”I hate my brother and he hates me” (i ”Facing up to the facts”), men den pseudocoola rocken med sina hukande melodier bara tuffar på, och Jim snäser ur sig dessa ord lika lojt som när han sjunger ”I got a pistol in my pocket, it’s gonna shoot its load” i ”Get on home”. För övrigt en trött upprepning av ”Write records release blues” från 1993.

The Jesus and Mary Chain är alltså tillbaka men inte pånyttfödda. Men de låter i alla fall som The Jesus and Mary Chain.

Bästa spår: ”Presidici (et Chapaquiditch)”

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

BONUS: Fem andra brödrapar som gjort fantastisk musik ihop

1. The Everly Brothers: ”It’s all over” (1965)
De inspirerade Simon & Garfunkel, The Beatles och The Beach Boys men ingen grupp sjöng finare stämsång än Don och Phil Everly. Här sjunger tenoren Phil melodistämman för ovanlighetens skull medan barytonen Don harmoniserar, över ett drömskt cembalokomp.

2. Alessi: ”Seabird” (1976)
Tvillingbröderna Bill och Bob Alessi från New York räknas till den mysiga genren yacht rock, eller soft rock som den också kallas. På denna tidiga singel skapar de popmagi med hjälp av tassande trummaskin, varmt elpiano och bitterljuva fågelmetaforer.

3. Donnie & Joe Emerson: ”Baby” (1979)
Med ”ooh-ooh”-körer, en dämpat trånsjuk melodi och ett sublimt repetitivt komp vaggas lyssnaren ut i ett mörkt, mjukt och skimrande kosmos. Ariel Pinks cover fick många att upptäcka bröderna Emerson, som släppte en enda skiva 1979 och därefter försvann.

4. K-Ci & JoJo: ”All my life” (1998)
Jodeci var en av de tuffaste och mest framgångsrika manliga R&B-grupperna under 1990-talet. När bröderna K-Ci och JoJo Hailey bröt sig loss från gruppen skapade de något helt annat: en skinande innerlig kärleksballad som samplar en gammal Paul Anka-låt.

5. Boards of Canada: ”Amo Bishop Roden” (2000)
Bröderna Reid (The Jesus and Mary Chain) och de andra bröderna Reid (The Proclaimers) i all ära, men den skotska musikhistoriens finaste brödraduo är Michael Sandison och Marcus Eoin som trollar fram modern ambient med såväl tunga beats som djupt vemod.

(Dagens Nyheter 2017-03-25)

Kommentera 0


Hiphop
Yung Sherman
"Innocence"
(Year0001)
Betyg: 4

Sad Boys-hajpen verkar ha ebbat ut, sorgligt nog. Trions frontfigur Yung Leans mixtape ”Frost god” som kom i december blev i stort sett ignorerat, trots att det var den bästa samling låtar han släppt på länge. Att Yung Sherman, den ene av Sad Boys två producenter, inte medverkade på den skivan får nu sin förklaring: han har haft fullt upp med sin solodebut, ep:n ”Innocence”.  Yung Sherman har inte gjort lika mycket väsen av sig eller blivit lika hyllad som Sad Boys andra producent Yung Gud, vilket är lite orättvist, eftersom han är en briljant beatkompositör med en egen röst. Han kanaliserar med sina turkosa syntslingor samma intensivt romantiska Ibiza-nostalgi som The Tough Alliance gjorde för tio år sedan, men med större nyansrikedom. ”Innocence” är en bagatell, men en förtjusande sådan.

Bästa spår: "I D C"

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

(Dagens Nyheter 2017-03-18)
Kommentera 0
Visa fler inlägg