ikväll lördag 28 januari: 6i #3!!!



Kom!!! Om ni är i Stockholm och gillar att dansa till 6i tunes :) obs fri entré!

intervjuad igen av svt, nu för kulturnyheterna!



Inslaget sändes igår på Kulturnyheterna efter Aktuellt, man kan
kolla här!

hillary hahn i berwaldhallen



Sveriges Radio Symfoniorkester
Musik av B Tommy Andersson, Felix Mendelssohn och Igor Stravinsky
Solist: Hilary Hahn, violin
Dirigent: Stefan Solyom
Scen: Berwaldhallen, Stockholm
Tid: 2 tim
Betyg: 4

Hilary Hahn må vara en världsberömd violinist, men när hon möter musiken är hon ingen diva. Ödmjukt och lyhört lyssnar hon på den, rör sig efter den, låter dess mäktiga vågor styra hennes skuta, och när det är dags för henne att skina med sin violin gör hon det med entusiastiskt bett och ljuvlig känsla för rytmiska fraseringar. Legato kan bli lite staccato, en violinkonsert från romantiken kan bli lite svängig, Mendelssohn kan bli levande. Men det eleganta i detta stiliga verk, som har svärta utan smärta och serverar vemod som underhållning, går aldrig förlorat. En suverän tolkning, och finalsatsen från Bachs E-durpartita blir ett värdigt extranummer.

B Tommy Anderssons ”Satyricon” bygger på en roman med samma namn skriven ett och ett halvt årtusende innan romangenren kom igång på allvar. Petronius levde i Rom på kejsar Neros tid och hans berättelse är känd (på sin tid ökänd) för de osminkade skildringarna av sedeslöshet och människor från lägre samhällsklasser. Andersson skippar de slitna kopplingarna till burlesk och komedi som har associerats med verket och går istället på romanens kärna: den allvarligt kända kärleksrelationen mellan två män, och deras upplevelser av såväl bräcklig intimitet som mörkt hedonistiskt festande. Ett utsökt orkesterstycke som är känsligt i all sin explosivitet, och det är förståeligt att det har framförts många gånger sedan uruppförandet 2004. 

”Petrusjka” är det andra verket i Stravinskys legendariska trio baletter från 1910-talets början som skakade om både balett- och konstmusikvärlden. Musiken följer handlingen – ett kärleksdrama mellan tre levande dockor – oerhört tätt, och att lyssna på den utan vare sig dans eller kännedom om händelseförloppet i berättelsen blir lite som att se en opera på främmande språk utan översatt text. Det fungerar absolut, när musiken är såhär uppfinningsrik, färgstark och varierad, men man går ändå miste om något. (Balettens handling finns beskriven i detalj
på nätet.)

Framförandet är hur som helst väldigt njutbart – Stefan Solyom tar fram värmen hos den modernistiskt distanserade Stravinsky. Och det slår mig, när jag hör hur karaktären Petrusjkas naivitet och vemod kontrasteras mot brutaliteten hos den osympatiske machoman som är hans rival, att denna balett på sin tid även utmanade manlighetsideal.

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

(Dagens Nyheter 2017-01-22)

nu kan man köpa min bok "den andra musiken"!



Den lilla intervjun ovan är från bokförlaget Atlas hemsida. Nu kan man köpa boken via deras hemsida,
länk här, den kostar 185 kr! Den finns även att beställa från Adlibris, CDON, Bokus och såna ställen :)

Idag var jag förresten med i programmet PP3 i Sveriges Radio P3 och blev intervjuad om boken, jag fick spela upp flera musikexempel och kommentera dem, hur mysigt som helst! Lyssna här:


bonobo - migration


från
vinterfall :) 

Electronica
Bonobo
”Migration”
(Ninja Tune/Playground)
Betyg: 4

Att engelsmannen Simon Green valde arten bonobo (dvärgschimpans) som artistnamn när han började göra musik i slutet av nittiotalet, och döpte sina första skivor till ”Animal magic” och ”Dial M for monkey”, säger något om hur ”skön”, ironisk och dudeig DJ-kulturen och dess artister var vid den tiden. Men för varje skivsläpp har Green blivit alltmer äventyrlig och personlig, han har rört sig allt längre bort från den funktionellt dansanta musiken. Förra skivan ”The north borders” var toppen och ”Migration”, Bonobos sjätte album, är ännu vassare och modigare. Ekon av UK garage och mjuk house blandas med kusligt plinkande melodislingor från olika musikkulturer, och här finns också någonting av den jazzkänsla som präglade Floating Points fina ”Elaenia” från häromåret. Lika vackert som svängigt.

Bästa spar: ”Kerala”

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

(Dagens Nyheter 2017-01-21)

kulturstudion



Jag var med i Kulturstudion i SVT2 igår kväll,
kolla gärna! De första fem minuterna, jag pratar lite om Mendelssohn och om min bok :)

busu & Gustav norén & marius mane - pull up in the dark



från
vinterfall 

notera gärna hur denna låt slutar med frasen "i will always love you" och nästföljande låt på listan, burials "young death", börjar med frasen "i will always be there for you". jag blir alltid väldigt nöjd när jag lyckas få till såna snitsiga länkar mellan två låtar på en playlist :)

jason mraz på cirkus


Se på egen risk... 

Jason Mraz
Scen: Skandiascenen, Cirkus, Stockholm
Betyg: 2

Jason Mraz är motsatsen till universums svarta hål. Han är ett vitt hål, en plats dit inget mörker når in. Det finns inga frågetecken i hans musik, bara nöjda punkter och glada utropstecken.

Denne ”singer/songwriter/dude” (så beskriver han sig själv på Twitter) sjunger fint och spelar flinkt, och han utstrålar trygghet, trevlighet och optimism. Han krånglar inte till det: Bob Dylan döpte en låt i mitten av 1960-talet till ”Love is just a four letter word”, Jason Mraz har döpt ett av sina album till ”Love is a four letter word”. Nästan samma fras, men ändå inte – bitterheten och grubblandet har skrapats bort, kvar finns bara ett platt konstaterande.

Detta är inte automatiskt något negativt. Artister som enbart vill underhålla med trevlig musik har förmodligen alltid funnits och alltid behövts. Jason Mraz är en ambassadör för livsglädje, en rockmusikens motsvarighet till Clowner utan gränser. Han sjunger jazzigt, både avslappnat lekfullt och melodiskt förtjusande, och har en bossa nova-inspirerad gitarrstil. Att han uppträder solo med akustisk gitarr på denna turné är ett plus – på skiva har han ett beklämmande jämntjockt poprocksound.

I den första säsongen av den norska succéserien ”Skam” åker några 16-åringar ut på landet för att dricka öl, spela gitarr och sjunga sånger – då väljer de Jason Mraz ”I’m yours” från 2008, trots att den är en halv livstid gammal för dem. Så stor är denna hitlåt, och publiken på Cirkus sjunger glatt med i varje textrad när Mraz spelar den. Nästan lika glad stämning blir det när han låter ”93 million miles” övergå i en cover av Monty Pythons putslustiga ”Galaxy song”. Musik som underhållning, jo tack.

Mraz sjunger aldrig om att må dåligt, på sin höjd sjunger han om att må bra efter att tidigare ha mått dåligt. Han undviker de alltför starka känslorna. Han framför en låt om sin farfar och en om sin morfar – sentimentala hyllningsporträtt – men ingen låt om sin relation till föräldrarna, det hade blivit för nära. Det närmaste han kommer allvar är den subtilt suicidpreventiva låten ”If you think you’ve seen it all”, men även den är mysigt hoppfull.

Det är plågsamt genant när Jason Mraz ger sig på att rappa i nya ”Work in progress”, men han verkar åtminstone inspirerad. Det verkar han även i den hittiga ”My own shit”, ännu en ny låt, och han tycks vara på en bra plats kreativt just nu. Han är inte alls obegåvad, bara väldigt begränsad.

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

(Dagens Nyheter 2017-01-15)

brian eno - reflection


Från förra skivan "The ship". Jag blir rörd av hur varsamt och omsorgsfullt Brian Eno här återvänder till sin ungdoms favoritmusik, The Velvet Underground, och ger deras fantastiska låt samma lyxiga behandling som Brian Eno gett U2 och Coldplay och alla andra med feta checkhäften. Det är som att han även ger sin ungdom den behandlingen. 

Ambient
Brian Eno
”Reflection”
(Warp/Border)
Betyg: 4

Ambient är optimistisk musik. Den bygger på idén om att konst som är befriad från mänskliga egenskaper, känslor och relationer kan existera, musik som bara består av ”objektiva” stämningar. Genrens gamla testamente skrevs av Brian Eno, framförallt med albumet ”Ambient 1: Music for airports” (1978) som inte så mycket är ett soundtrack till flygplatser som ett kärleksbrev till dem. Efter många år som vördad rockproducent har Eno på senare år återvänt till ambient, med skivor som ”Lux” och fjolårets fullträff ”The ship”. ”Reflection” är ett mer lyckat utförande av den idé som han testade redan på 1985 års ”Thursday afternoon”: en skiva som består av ett enda timslångt ambientspår, varierat och statiskt på samma gång. ”Reflection” tycks gestalta själen hos en optikers synundersökningsapparat. 

Bästa spår: ”Reflection”

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

(Dagens Nyheter 2017-01-14)

duke pearson - farewell michelle



från
vinterfall

Duke Pearson är så himla mysig. Jag upptäckte denna gamle jazzpianist, som hade sin lilla storhetstid på 1960-talet, i höstas och det är jag väldigt glad för. Jag gjorde en playlist med hans 20 finaste inspelningar, lyssna gärna på den, det gör jag ofta. Jag vet, det är två versioner av "Angel eyes" med, so sue me. De är ganska olika varandra och det hade känts brottsligt att välja mellan en av dem. "Angel eyes" är en så bra låt. Ella Fitzgerald gjorde den fantastisk, Frank Sinatra gjorde den kanske ännu bättre, men när Duke Pearson spelar den kan jag verkligen inte sluta lyssna.

anohni - 4 degrees

'

från
vinterfall

Antony Hegartys senaste skiva var oväntat bra! När jag upptäckte att jag missat den på min årsbästalista bytte jag ut Teenage Fanclub mot den. Förlåt, Fannies. Men skottarnas "Home" är en skiva som är mer mysig än fantastisk. Anohnis "Hopelessness" däremot är faktiskt straight up svinbra.

gucci mane & travis scott - last time



från
vinterfall

Jag kommer - hoppas jag - tänka på textraden "Im a ex-X popper and online shopper" varje gång jag beställer något från nätet i framtiden :)

PS älskar att Gucci Mane är tillbaka och att han är så bra. Jag gjorde en playlist med alla skivor han släppte under 2016 - det blev 84 låtar. Och det låter svinbra, lyssna gärna.

kedr livanskiy - razrushitelniy krug (destructive cycle)



från
vinterfall

frida hyvönen - fredag morgon



från
vinterfall
 
Första gången jag hörde denna låt började jag gråta.

sean nicholas savage - propaganda



från
vinterfall

Jag har en "snäll" sektion på spellsitan direkt efter, och som kontrast till, den långa intensiva katarsislåten av Wim Mertens - snäll musik som Beatles, vit jazz och harpmusik från romantiken. Men ingen musik är snällare än Sean Nicholas Savage, så hans låt kommer först i denna sektion :)

the-dream - rih-flex



från
vinterfall