sommarljus



Nu är den här:
sommarljus, min årliga Spotify-sommarlista med 100 fina låtar, nya och gamla, i en ordning som jag hoppas funkar. Check it out, hoppas ni gillar den!

Denna lista har varit ovanligt lös och kaotisk i sin tillblivelseprocess. Min fascistiska perfektionism har fått släppa lite. Det är, med Nicholas-mått mätt, ett ganska ödmjukt urval: det är helt enkelt låtar jag gillar och vill lyssna på i sommar. Det är mycket långsamma låtar, softa låtar, svalkande låtar. Inte jättemycket party (fast några av hiphoplåtarna är väldigt klubbiga, och det finns också en del ren dansmusik) och inte så mycket popeufori utan mest smekande vindar och sexiga rytmer. Det är lite jazz, lite gammal soul, lite yacht rock, lite baleariskt, lite latinogrejer, lite afrikanskt... men nästan ingen klassisk musik alls (bara L'Arpeggiata, och det är ju nästan en poplåt!)... det bara blev så. Om Eggstone är med på sommarlistan? Självklart. Om Natasha Mosely letat sig in på ännu en lista? Ja, det har hon. Om några artister får inte bara en utan två låtar? Jo men faktiskt: Future, Lorentz och Jamie xx. Extremt välförtjänt i samtliga fall, måste jag säga.

Aritser på sommarljus: Solid Harmonie (äntligen på Spotify!), HMSV, Khaled, Bomba Estéreo, Enur & Natasja, Aventura feat. Judy Santos, Rebecca & Fiona, Nottee, One Dove,  Iberia, Lorentz, 3 Of A Kind, Jamie xx, FKA twigs, Future, Titiyo, Electric Youth, Ashra, L'Arpeggiata, Devonte Hynes, Simply Red, The War On Drugs, Mac Demarco, Freedy Johnston, Gerry Rafferty, Lana Del Rey, Sniff 'n' The Tears, Blue Oyster Cult, Moto Boy, 1987, Jj, Antena, Mavado, Maad*Moiselle feat. Asap Ferg, Iggy Azalea feat. Rita Ora, 50 Cent feat. French Montana, Wiz Khalifa, Lil B, Yung Lean, Sampha, Larry Heard Presents Mr. White, Artful Dodger feat. Romina Johnson, Eric Benét, 702, Quincy Jones feat. R. Kelly, Ronald Isley, Aaron Hall, Charlie Wilson & Naomi Campbell, Bone Thugs-N-Harmony, King T, Stat Quo feat. Scarface, Rikard "Skizz" Bizzi feat. Mapei & Jaqe, Sky Ferreira, Tune-Yards, Imagination, Prefab Sprout, Aztec Camera, Patti Page, Moondog, Slick Rick, Reflection Eternal, Madlib feat. Medaphoar, Pablo Puntoriero, Charlie Rouse, Machito & His Afro-Cubans, Habib Koité, Ocelote Rojo, Alice Boman, Blackbird Blackbird, Todd Terje feat. Bryan Ferry, Regina Belle, Amason, 10cc, How To Dress Well, Beldina, Christopher Sander, America, The Beach Boys, Serge Gainsbourg, Air, Eggstone, The Concretes, Dean Wareham, Laura Branigan, Sharon O'Neill, Deniece Williams, Bobby Caldwell, The Chi-Lites , Nicola Conte, Dean Blunt, DVBBS, Alice DJ, Röyksopp & Robyn, Anne Laplantine, John Coltrane Quartet, The Smashing Pumpkins, LCD Soundsystem, Kendal Johansson, Fred Astaire och The Stone Roses.

Tack till min flickvän som gett mig så många låttips! Och tack även till Ebou och Calle och Petter och Max och Håkan. Det är fett att känna så många som älskar musik. Jag bugar mig.

(Nota bene: Natasha Mosely och Javetta Steele var med på listan från början, men ersattes av bättre låtar med Kendal Johansson och Blackbird Blackbird!)

how to dress well - what is this heart?



Pop
How To Dress Well
”What is this heart?”
(Domino/Playground)
Betyg: 3

Kan musik med minimalistisk estetik vara överproducerad? Svaret är ja och beviset är ”What is this heart?”, tredje albumet för Tom ”How To Dress Well” Krell, det andra med den lite överskattade producenten Rodaidh McDonald. Duon rör sig ännu längre bort från melankolin, R&B-influenserna och det mysigt murriga chillwave-soundet som en gång i tiden var How To Dress Wells essens. Denna skiva är ljus, hoppfull och smått tråkig, med lite väl många syntar, gitarrer och trumprogrammeringar. Men i dess hjärta finns en trojka – ”Words I don't remember", "Pour Cyril" och "Precious love” – som faktiskt är det bästa som How To Dress Well har gjort. En ljuvlig Inc.-influerad singel, ett kargt stråklandskap som tjänar som fond för Krells Justin Timberlake-lika stämma och en bubblande rytmisk kärlekssång.

Bästa spår: ”Words I don’t remember”

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

(Dagens Nyheter 2014-06-25)

lana del rey - ultraviolence



Pop
Lana Del Rey
”Ultraviolence”
(Universal)
Betyg: 3

Det finns bara en Lana Del Rey. Likt det tidiga 60-talets Bob Dylan eller ”Ziggy Stardust”-erans David Bowie har hon mycket omsorgsfullt skapat en persona som är oskiljaktig från Elizabeth Grant, som hon egentligen heter.

Det är denna persona som är hennes stora kreativa prestation. Det rör sig om en sammansmältning av tre karaktärer: en nattklubbsångerska från 50-talet med en oräknelig serie hjärtesorger bakom sig, en naiv troféflickvän till en tuff kriminell kille samt en ung uttråkad tjej i en kvävande trygg amerikansk förort som apatiskt låter samtidens droger och populärkultur passera medan hon känner tiden gå och ungdomens skönhet blekna bort. Det dessa tre kvinnor har gemensamt är att de har gett upp hoppet om att någonsin bli lyckliga.

Denna mörkt romantiska cocktail förförde en hel musikvärld med låtar som ”Video games”, ”Blue Jeans”, ”Born to die”, ”Carmen”, ”National anthem”, ”Summertime sadness” och ”Ride”. Samtliga av de ovanstående var på ett eller annat sätt samarbeten med de begåvade låtskrivarna och producenterna Justin Parker och Emile Haynie. De försåg Lana Del Rey med en perfekt kombination av storslagna melodier och moderna rytmer.

Tyvärr är varken Parker eller Haynie inblandade i ”Ultraviolence”, Lana Del Reys efterlängtade tredje album. Istället har hon samarbetat med framförallt med Dan Auerbach från bluesrockbandet The Black Keys och veteranen Rick Nowels (som hade en begränsad roll på ”Born to die”). Det gör att denna skiva får ett annorlunda sound: lojt bluesig balladpop.

Lana Del Rey har fortfarande en fin sångröst, full av personlighet och sensualitet. Och soundet som Auerbach snickrat ihop är onekligen tjusigt. Problemet är att låtskrivandet inte är på samma nivå som på ”Born to die”.

Melodierna är på gränsen till för vaga för att man ska kunna nynna dem, refrängerna är sällan utropstecken och texterna innehåller inga överraskningar. ”Fucked my way up to the top” lever inte upp till låttitelns löfte: det är varken en knivskarp uppgörelse med hennes belackare eller en saga om karriärism och besatthet.

Mest intressant på ”Ultraviolence” är när Lana Del Rey gestaltar tragiska och destruktiva förhållanden. Titellåten, som citerar The Crystals ”He hit me (and it felt like a kiss)”, handlar om en misshandlande pojkvän som berättarjaget älskar förbehållslöst. Vissa har kritiserat låten och menat att den romantiserar kvinnomisshandel. Men Lana Del Rey romantiserar inte, dock känner hon inte heller någon skyldighet att skildra enbart starka kvinnor. Hon åtnjuter samma konstnärliga frihet som män alltid har haft.

”Sad girl” handlar om att vara älskarinna till en man som tillhör någon annan, även detta ett destruktivt förhållande. Här finns även en briljant cover av 50-talslåten ”The other woman” av Jessie Mae Robinson, en av de första framgångsrika afroamerikanska kvinnliga låtskrivarna. I originalet är perspektivet den bedragna gifta kvinnans, men Lana Del Rey identifierar sig mer den unga snygga älskarinnan som i slutändan inte alls är lycklig.

Trots att skivan inte är någon fullträff bibehålls suget efter Elizabeth Grants skapelse. Lana Del Rey är helt enkelt mer intressant än vad ”Ultraviolence” är.

Bästa spår: ”West coast”

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

(Dagens Nyheter 2014-06-18)

BONUS: Fem andra låtar om våld i relationer

Billie Holiday ”Ain’t nobody’s business” (1949)
Även känd som ”T’ain’t nobody’s bizness if I do”, skrevs i början av 1920-talet och var en signatursång för bluessångerskan Bessie Smith. Men det är i den trasiga gudinnan Billie Holidays händer som den verklighetsförnekande glada sången blir riktigt stötande.

The Crystals ”He hit me (and it felt like a kiss)” (1962)
En hemsk sång som slätar över kvinnomisshandel och försvarar slagen med att svartsjuka beror på kärlek. Märkligt nog skriven av paret Carole King och Gerry Goffin. Producerad av Phil Spector, som just nu sitter i fängelse för att ha mördat en kvinna.

The Beatles ”Run for your life” (1965)
John Lennon skrev denna låt och sa senare att han ångrade den. En trallig rock’n’roll-dänga som handlar om svartsjuka från en hotfull kontrollerande killes perspektiv. Lennons första fru Cynthia har vittnat om att popstjärnan själv hade sådana sidor.

RZA ”Domestic violence” (1998)
Handlar egentligen inte om våld utan om ett bråk mellan berättarjaget och hans sambo. Kvinnan kommer till tals, först genom en inledande monolog om hur allt som har att göra med killen ”ain’t shit” och senare, efter en hatisk svada från honom, skäller hon på honom när han pratar i telefon.

Britney Spears, ”… Baby one more time” (1998)
Obehaglig hitlåt vars längtan efter pojkvännens bekräftelse inte gör skillnad mellan kyssar och slag. Britney gjorde i början av sin karriär många låtar med ett tragiskt undergivet berättarjag, förutom denna ”Born to make you happy” och ”I’m a slave 4 U”.

dada debatt



Dada Life blev mycket upprörda över min recension av deras konsert på Summerburst. DN gav dem erbjudandet att skriva en replik, vilket de tackade ja till - det publicerades igår, man kan läsa
här. Och jag skrev ett svar på deras replik, vilket publicerades samma dag:

Formuleringen som gjort Dada Life arga syftar inte på duon själv eller deras musik, utan på deras scenshow. Jag skrev: ”Stockholmsduon Dada Life inleder sin konsert med en märklig koreografi: ett antal vitklädda killar marscherar in med blågula flaggor samtidigt som en hotfull synt morrar i bakgrunden. Låt vara att Dada Lifes logga anspelar på den svenska flaggan – det hela ser ut som aggressiv organiserad nationalism, obehagligt efter det senaste EU-valet.” Därefter recenserade jag duons konsert.

Poängen med att peka på det obehagliga i denna show är att symboler inte är neutrala. Det är sympatiskt att Dada Life uppmanar folk att bojkotta rasistiska SD, men man kan inte friskriva sig från associationer bara för att man tar avstånd från ett visst politiskt parti. Dada Life befinner sig i samma samhälle som alla andra. Konst existerar inte i ett vakuum, den befinner sig i dialog med samtiden.

Och en symbol betyder olika saker i olika tider. På 1980-talet kunde syntkulturen flörta med fascism och Nazitysklands rekvisita, för att de var avlägsna. I dag är inte fascismen lika avlägsen, den står för dörren, den invaderar Kärrtorpdemonstrationer, den knivhugger feminister i Malmö. Tysk nazism finns representerad i EU-parlamentet. Detta är Europa 2014. I denna kontext måste man vara försiktig med nationalistiska uttryck. Att låta uniformt klädda män marschera in på en scen och bära blågula flaggor till ljudet av mörk tuff musik, och inte fatta vad detta signalerar, är provocerande naivt.

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

(Dagens Nyheter 2014-06-18)

Summerburst Gärdet, dag 2



Summerburst, dag 2

David Guetta, Calvin Harris, Krewella, Dada Life, Chicane, Wildstylez med flera
Scen: Ladugårdsgärdet, Stockholm 

Vad är musikalisk extas? Frågan aktualiseras när ett folkhav på 29 000 glada människor dansar vilt till housemusiken som spelas av den leende David Guetta. Thank you for making this night so magical, säger Guetta och publiken svarar med ett instämmande jubelrop. Vad är det som är så magiskt?

Jag tror att magin ligger i det kollektiva. De som kommer till Summerburst kommer inte ensamma utan med vänner, pojkvänner och flickvänner. Dansen är inte en individuell kulturupplevelse, det är något som sker i interaktion med andra. Musiken ensam skapar inte extas.

Housebeatet är så enkelt att alla kan dansa till det. Det är en inkluderande musik, den uttrycker känslor som kan identifieras och delas av alla. Och just delandet, den kollektiva simultaniteten, skapar lycka och meningsfullhet. 

Summerbursts andra och sista dag har en annan stämning än den kyliga förstadagen. Det är soligt och varmt, de ditforslade palmerna ser inte lika sorgliga ut och det är smockfullt med människor på festivalområdet.

Krewella, en grupp från Chicago, får igång eftermiddagspubliken rejält med sin hysteriska blandning av electrohouse och brostep. Jahan Yousafs entusiastiska headbangande gör också mycket för konserten. Till och med playbacksången imponerar med sin energi. 

Chicane är en 43-årig veteran inom dansmusik. Hans uppfriskande blandning av mjuka trancesyntar, nyandligt utopiska durackord och snällt snärtiga housetrummor gör hans set till ett av dagens bästa, trots frånvaro av riktigt tung bas. Han spelar ensam och inte i sällskap av musiker och sångare som han ofta gör, men kanske är det av godo. 

Stockhomsduon Dada Life inleder sin konsert med en märklig koreografi: ett antal vitklädda killar marscherar in med blågula flaggor samtidigt som en hotfull synt morrar i bakgrunden. Låt vara att Dada Lifes logga anspelar på den svenska flaggan – det hela ser ut som aggressiv organiserad nationalism, obehagligt efter det senaste EU-valet. Duon spelar välsmord electrohouse och använder alla knep de kan komma på, som att skicka ut ballonger formade som bananer och champagneflaskor i publikhavet och spela en mashup av Aviciis "Levels" och Gyllene Tiders "sommartider". 

Stämningen är på topp på lilla scenen när holländska hardstyleartisten Wildstylez spelar. Basen bankar snabbt och skoningslöst i kvällssolen, och publiken dansar lyckligt med händerna i luften. Wildstylez lyckas ha glada och pigga syntmelodier samtidigt som musiken är rå och brutal, imponerande.

Calvin Harris, känd bland annat för Rihanna-samarbetet "We found love", spelar för ett ofattbart stort publikhav arenahouse som låter hård men på ett polerat sätt. Vissa låtar är kryddade med arga trancesyntar, andra med vokala poprefränger – Calvin Harris har inget personligt sound utan är en skicklig musikalisk kameleont.

David Guetta får hjälp av pyroteknik, fyrverkerier, sprutande rök och laserljus, men det är musiken han spelar som får folkmassan att dansa ännu mer än till Calvin Harris. Guetta jobbar mer med dynamik än de flesta andra akterna på festivalen – tempo och intensitet varieras för att bygga upp maffiga crescendon. Många av hans bästa låtar är inte poppig house, utan ren pop med starka houseinslag. Allra finast är ”Titanium” som spelas i slutet och får mitt hjärta att skina ikapp med 29000 andra.

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

(Dagens Nyheter 2014-06-16)

TRE FRÅGETECKEN

Varför så få kvinnliga artister? Av de sammanlagt 41 akter som bokats till årets Summerburst i Stockholm och Göteborg är endast två kvinnliga (tre om man räknar Krewella, vars manliga medlem inte deltog i konserterna). En tjugondel. Inte okej.

Varför så många holländska artister? Hardwell, Afrojack, R3hab, Showtek, Martin Garrix, Ummet Ozcan, Brennan Heart, Wildstylez, Psyko Punkz och många fler – alla är de holländare. Är Nederländerna för EDM vad Kalifornien är för softrock?

Varför är det så populärt att bröla ”Seven nation army”? The White Stripes indierockhit har länge varit populär bland fotbollssupporters. På Summerburst används den för att uttrycka allt från ”en låt till, David Guetta!” till ”här är vi och vi har det gött”.


summerburst gärdet, dag 1



Summerburst Gärdet, dag 1
Hardwell, Cazzette, Martin Garrix, Fedde Le Grand, Rebeca & Fiona med flera
Scen: Ladugårdsgärdet, Stockholm 

Ungdomsarbetslösheten är ett stort problem i Sverige. I fjol konstaterade SCB att Sverige har högre arbetslöshet bland ungdomar än övriga nordiska länder och över genomsnittet i EU. Förra månaden utgjorde ungdomar en fjärdedel av den arbetslösa arbetskraften i Sverige.

Det är samma grupp som SCB identifierar som ungdomar, människor i åldern 15-24, som dominerar på dansmusikfestivalen Summerburst. Under två dagar intas Gärdet av nästan 30 000 personer om dagen som vill dansa, festa och glömma den otrygga värld som omger dem. 

Eskapismen är kärnan i EDM, denna otympligt namngivna (en akronym för det intetsägande electronic dance music) genre som har blivit så massivt populär de senaste åren, inte minst tack vare svenska sensationer som Avicii och Swedish House Mafia. Den ursprungliga housemusikens gospelliknande drömmande om ett samhälle utan homofobi, hiv och fattigdom har i dagens artisters och publiks händer förvandlats till något enklare: drömmen om festen som stänger ute alla problem, natten som inte erkänner morgondagen.

Denna mentalitet präglar Summerburst. Publiken är peppade och överlyckliga, och dansar som tokar långt innan de hunnit bli fulla. Det är eftermiddag och drogfritt, på festivalområdet finns pariserhjul och mysiga matstånd – detta handlar inte om mörk dekadens, som äldre tiders europeiska ravekultur, trots att musiken är besläktad. Det är en gigantisk rit för att dansa fram lyckan, dansa bort bekymmer.

De artister som förstår detta behov hos publiken är de som får störst gensvar. 18-årige Martin Garrix från Nederländerna som fick ett stort genombrott med ”Animals” i fjol låter ungefär som Avicii hade låtit om han fortsatt utvecklas i samma riktning som ledde till ”Levels”. Martin Garrix får ett gigantiskt publikhav att dansa hysteriskt när han spelar ”Let’s get fucked up” och alla sjunger med i refrängen till ”Reload” (en låt av Sebastian Ingrosso, Tommy Trash & John Martin) som går ”you don’t have to be afraid”. 

Även Cazzette, en duo från västkusten med Daft Punk-komplex (som en budgetvariant av fransmännens robotdräkter har de på sig kassettformade hjälmar), rör sig i liknande territorier i sin remix av en låt av Den Svenska Björnstammen. Refrängen ”Vart jag mig än i världen vänder/ står jag här med tomma händer/ längtar efter något som kan rädda mig” möts av en sådan rungande allsång att jag får rysningar.

Festivalen slits stilistiskt mellan å ena sidan mörk och hård house med inslag av gammal trance och hardstyle, och å andra sidan den mer melodiösa och sentimentala variant med poppiga slingor som företräds av de svenska succéartisterna och Martin Garrix. Holländaren Fedde le Grand är mer av den förstnämnda skolan, och får folk att dansa om än inte glädjerusigt. Hardwell lyckas kombinera de två olika stilarna, och även infoga andra stilar som brostep och gammal big beat i sin högeffektiva men inte särskilt charmiga partymusik.

Bäst är Rebecca & Fiona, som bisarrt nog uppträder mellan klockan fyra på eftermiddagen trots att de är nattens drottningar och tillhör festivalens tyngsta bokningar. Iförda matchande röda jackor med stoppa nazismen-symboler på både pins och hörlurar, och i sällskap av killar med mumieansikten som stolt vevar med stora flaggor med hjärtan på, ger de i alla fall mig hopp om en bättre värld.

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli 

(Dagens Nyheter 2014-06-15)

Väder: Mulet och blåsigt, en hård kyla som tar alla på bar gärning och ger upphov till den svåra frågan ”ska jag stå i mitten av det kaotiska publikhavet och få värme liksom djur som trycker sig mot varandra, eller ska jag stå i den bekväma periferin och frysa?”.

Publik: Nästan bara ungdomar. Här finns alla möjliga folk med alla möjliga stilar, inte bara brats vilka en gång i tiden var Sveriges huvudsakliga EDM-publik. Anmärkningsvärt för en dansmusikfestival är att flera har gipsat ben och kryckor eller färdas i permobil.

Besvikelse: Halvhippa holländaren Afrojack var en av de största bokningarna till fredagen och skulle spela näst sist på stora scenen, men hans plan fastnade i Cypern och han var tvungen att ställa in. Finalnumret Hardwell spelade ett extra långt set istället.


clipping. - CLPPNG



Hiphop
Clipping
”CLPPNG”
(Sub Pop/Playground)
Betyg: 3 

På senare år har Sub Pop, det amerikanska indieskivbolaget som hade en viktig roll i grungens framväxt under det sena 80-talet, långsamt utvecklat ett intresse för experimentell hiphop. Efter succén med Shabazz Palaces släpper Sub Pop nu Clipping, en trio från Los Angeles bestående av en rappande teaterskådespelare och två elektroniska musiker med fäbless för noise. Inte för inte har en låt döpts till ”Williams Mix”, efter John Cages epokgörande elektroniska musikstycke från 50-talet. Alla ljud i gruppens musik behandlas som likvärdiga stämmor i en komposition, även rappen, vilket gör texterna mindre viktiga än på vanliga hiphopskivor – ord reduceras till ljud. Trots det är det svårt att förbise att de gangstakomplextyngda texterna är så mycket sämre än de stökiga och oförutsägbara beatsen. 

Bästa spår: ”Dominoes” 

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

(Dagens Nyheter 2014-06-11)


l'arpeggiata på stockholm early music festival



Stockholm Early Music Festival
L’Arpeggiata
Scen: Tyska kyrkan, Stockholm
Betyg: 5

”The past is a foreign country: they do things differently there.” Inledningsmeningen till L.P. Hartleys roman ”The Go-between” från 1953 skulle kunna vara en beskrivning av det som kallas för tidig musik, det ljudande universum som befinner sig bredvid historien, kronologiskt före den klassiska repertoaren. Det som skiljer tidig musik – alltså europeisk musik från medeltid, renässans och tidig barock – från klassisk musik är att den är fri från konsertsalarnas bojor och borgerliga konnotationer. Det är inte ”fin” musik, även om den ofta är otroligt vacker.

Den har också ett annat förhållande till autenticitet. Medan den klassiska musiken slaviskt följer tonsättarens noter (om än ibland framförd på instrument och i orkesterformat som inte fanns när tonsättaren levde) fokuserar tidig musik på tidstrogna instrument och förtrycker inte de improvisatoriska inslag som var en del av äldre tiders spelstil.

Tidig musik är knappast en enhetlig genre, den täcker in erotiskt laddad folkmusik, förunderligt vacker kyrkomusik och mycket däremellan. Stockholm early music festival visar som vanligt på denna bredd. Under årets festival kan vi bland annat höra flamencons rötter med gitarristen Rafael Bonavita, böhmisk barockmusik med Collegium Marianum, franska Ensemble Gilles Binchois som lyfter den spanske vokalmusiktonsättaren Francisco de Peñalosa ur 1400-talets mörker, romantisk bröllopsmusik av Johann Sebastian Bach med Joshua Rifkin och hans Bach Ensemble samt en resa till renässansens Venedig med orkestern Concerto Palatino.

Kammarorkestern L’Arpeggiata, ledda av den österrikiska teorbisten Christina Pluhar, inviger storstilat årets festival. Alla gruppens skivor är egensinniga temaalbum, och fjolårets ”Mediterraneo”, som nystar en röd tråd genom medelhavsländernas besläktade musikkulturer, ligger till grund för denna konsert. Med olika stränginstrument – men inga stråkar, detta är en symfoni av knäppta strängar – samt slagverk, två sångare och en dansare dukar L’Arpeggiata upp en läcker musikalisk mezebuffé, och visar att snärtigt rytmiska och mjukt melodiska hitlåtar existerade fyra århundraden innan balearic blev en hipp musikstil.

Urgamla folkvisor med ekande klagan, utsökt komponerade sånger och dundrande rytmiska tarantellor avlöser varandra. Dansaren Anna Dego dyker upp då och då och imponerar inte bara genom att använda scengolvet som bastrumma med sina nakna fötter utan även med koreografins dramatiska och komiska effekter. I dessa nummer reser sig gärna cembalisten Francesco Turrisi och spelar tamburin med jublande frenesi.

Men det största utropstecknet är sångaren Vincenzo Capezzuto vars himmelska alt är den ljusaste mansröst jag någonsin hört. Han briljerar i solosånger och hans röst flätas fint kring den kraftfulla sopranen Raquel Andueza i duetterna. I konsertens extranummer ”Pizzica di San Vito” leder han hela gänget när tempot sänks och låten förvandlas till bisarr hiphopbuskis med medeltidsklang, komplett med en italienskt rappande sinkaspelare med doo-rag på huvudet.

Just där tänjer de underhållningsinriktade L’Arpeggiata på eklekticismens gränser, men den festliga avslutningen kan ändå bara tas emot med öppna armar. Det är en konsert präglad av värme, kommunikation och tidlöshet. Essensen av tidig musik.

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

(Dagens Nyheter 2014-06-06)


50 cent - animal ambition



Hiphop
50 Cent
”Animal Ambition”
(G-Unit/Caroline/Universal)
Betyg: 3 

Det känns avlägset nu, men länge var hiphopens födelseort New York också dess huvudstad. Den siste (?) hiphopsuperstjärnan som kom därifrån var den affärssinnade machorapparen 50 Cent, som slog igenom med buller och bång 2003. Sedan dess har kvaliteten på hans skivor och hans genomslag i populärkulturen långsamt sjunkit. ”Animal Ambition”, första albumet på fem år, är något av en nystart. 50 är fortfarande ingen stark textförfattare – skivans sista låt, den potentiellt gripande ”The Funeral”, är ett frustrerande misslyckat försök att visa en personlig sida – men hans begåvning har alltid legat i melodiösa krokar, och dessa snålar han inte med här. Låtarna är föredömligt korta och få till antalet, beatsen är mörkt funkiga – detta är 50 Cents skarpaste och mest sammanhållna skiva på många år. 

Bästa spår: ”Don’t worry ’bout it”, ”Pilot” 

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

(Dagens Nyheter 2014-06-04)