sommarljus

Publicerat i: Allmänt


Nu är den här: sommarljus, min årliga Spotify-sommarlista med 100 fina låtar, nya och gamla, i en ordning som jag hoppas funkar. Check it out, hoppas ni gillar den!

Denna lista har varit ovanligt lös och kaotisk i sin tillblivelseprocess. Min fascistiska perfektionism har fått släppa lite. Det är, med Nicholas-mått mätt, ett ganska ödmjukt urval: det är helt enkelt låtar jag gillar och vill lyssna på i sommar. Det är mycket långsamma låtar, softa låtar, svalkande låtar. Inte jättemycket party (fast några av hiphoplåtarna är väldigt klubbiga, och det finns också en del ren dansmusik) och inte så mycket popeufori utan mest smekande vindar och sexiga rytmer. Det är lite jazz, lite gammal soul, lite yacht rock, lite baleariskt, lite latinogrejer, lite afrikanskt... men nästan ingen klassisk musik alls (bara L'Arpeggiata, och det är ju nästan en poplåt!)... det bara blev så. Om Eggstone är med på sommarlistan? Självklart. Om Natasha Mosely letat sig in på ännu en lista? Ja, det har hon. Om några artister får inte bara en utan två låtar? Jo men faktiskt: Future, Lorentz och Jamie xx. Extremt välförtjänt i samtliga fall, måste jag säga.

Aritser på sommarljus: Solid Harmonie (äntligen på Spotify!), HMSV, Khaled, Bomba Estéreo, Enur & Natasja, Aventura feat. Judy Santos, Rebecca & Fiona, Nottee, One Dove,  Iberia, Lorentz, 3 Of A Kind, Jamie xx, FKA twigs, Future, Titiyo, Electric Youth, Ashra, L'Arpeggiata, Devonte Hynes, Simply Red, The War On Drugs, Mac Demarco, Freedy Johnston, Gerry Rafferty, Lana Del Rey, Sniff 'n' The Tears, Blue Oyster Cult, Moto Boy, 1987, Jj, Antena, Mavado, Maad*Moiselle feat. Asap Ferg, Iggy Azalea feat. Rita Ora, 50 Cent feat. French Montana, Wiz Khalifa, Lil B, Yung Lean, Sampha, Larry Heard Presents Mr. White, Artful Dodger feat. Romina Johnson, Eric Benét, 702, Quincy Jones feat. R. Kelly, Ronald Isley, Aaron Hall, Charlie Wilson & Naomi Campbell, Bone Thugs-N-Harmony, King T, Stat Quo feat. Scarface, Rikard "Skizz" Bizzi feat. Mapei & Jaqe, Sky Ferreira, Tune-Yards, Imagination, Prefab Sprout, Aztec Camera, Patti Page, Moondog, Slick Rick, Reflection Eternal, Madlib feat. Medaphoar, Pablo Puntoriero, Charlie Rouse, Machito & His Afro-Cubans, Habib Koité, Ocelote Rojo, Alice Boman, Blackbird Blackbird, Todd Terje feat. Bryan Ferry, Regina Belle, Amason, 10cc, How To Dress Well, Beldina, Christopher Sander, America, The Beach Boys, Serge Gainsbourg, Air, Eggstone, The Concretes, Dean Wareham, Laura Branigan, Sharon O'Neill, Deniece Williams, Bobby Caldwell, The Chi-Lites , Nicola Conte, Dean Blunt, DVBBS, Alice DJ, Röyksopp & Robyn, Anne Laplantine, John Coltrane Quartet, The Smashing Pumpkins, LCD Soundsystem, Kendal Johansson, Fred Astaire och The Stone Roses.

Tack till min flickvän som gett mig så många låttips! Och tack även till Ebou och Calle och Petter och Max och Håkan. Det är fett att känna så många som älskar musik. Jag bugar mig.

(Nota bene: Natasha Mosely och Javetta Steele var med på listan från början, men ersattes av bättre låtar med Kendal Johansson och Blackbird Blackbird!)
Kommentera 0


Pop
How To Dress Well
”What is this heart?”
(Domino/Playground)
Betyg: 3

Kan musik med minimalistisk estetik vara överproducerad? Svaret är ja och beviset är ”What is this heart?”, tredje albumet för Tom ”How To Dress Well” Krell, det andra med den lite överskattade producenten Rodaidh McDonald. Duon rör sig ännu längre bort från melankolin, R&B-influenserna och det mysigt murriga chillwave-soundet som en gång i tiden var How To Dress Wells essens. Denna skiva är ljus, hoppfull och smått tråkig, med lite väl många syntar, gitarrer och trumprogrammeringar. Men i dess hjärta finns en trojka – ”Words I don't remember", "Pour Cyril" och "Precious love” – som faktiskt är det bästa som How To Dress Well har gjort. En ljuvlig Inc.-influerad singel, ett kargt stråklandskap som tjänar som fond för Krells Justin Timberlake-lika stämma och en bubblande rytmisk kärlekssång.

Bästa spår: ”Words I don’t remember”

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

(Dagens Nyheter 2014-06-25)
Kommentera 0


Pop
Lana Del Rey
”Ultraviolence”
(Universal)
Betyg: 3

Det finns bara en Lana Del Rey. Likt det tidiga 60-talets Bob Dylan eller ”Ziggy Stardust”-erans David Bowie har hon mycket omsorgsfullt skapat en persona som är oskiljaktig från Elizabeth Grant, som hon egentligen heter.

Det är denna persona som är hennes stora kreativa prestation. Det rör sig om en sammansmältning av tre karaktärer: en nattklubbsångerska från 50-talet med en oräknelig serie hjärtesorger bakom sig, en naiv troféflickvän till en tuff kriminell kille samt en ung uttråkad tjej i en kvävande trygg amerikansk förort som apatiskt låter samtidens droger och populärkultur passera medan hon känner tiden gå och ungdomens skönhet blekna bort. Det dessa tre kvinnor har gemensamt är att de har gett upp hoppet om att någonsin bli lyckliga.

Denna mörkt romantiska cocktail förförde en hel musikvärld med låtar som ”Video games”, ”Blue Jeans”, ”Born to die”, ”Carmen”, ”National anthem”, ”Summertime sadness” och ”Ride”. Samtliga av de ovanstående var på ett eller annat sätt samarbeten med de begåvade låtskrivarna och producenterna Justin Parker och Emile Haynie. De försåg Lana Del Rey med en perfekt kombination av storslagna melodier och moderna rytmer.

Tyvärr är varken Parker eller Haynie inblandade i ”Ultraviolence”, Lana Del Reys efterlängtade tredje album. Istället har hon samarbetat med framförallt med Dan Auerbach från bluesrockbandet The Black Keys och veteranen Rick Nowels (som hade en begränsad roll på ”Born to die”). Det gör att denna skiva får ett annorlunda sound: lojt bluesig balladpop.

Lana Del Rey har fortfarande en fin sångröst, full av personlighet och sensualitet. Och soundet som Auerbach snickrat ihop är onekligen tjusigt. Problemet är att låtskrivandet inte är på samma nivå som på ”Born to die”.

Melodierna är på gränsen till för vaga för att man ska kunna nynna dem, refrängerna är sällan utropstecken och texterna innehåller inga överraskningar. ”Fucked my way up to the top” lever inte upp till låttitelns löfte: det är varken en knivskarp uppgörelse med hennes belackare eller en saga om karriärism och besatthet.

Mest intressant på ”Ultraviolence” är när Lana Del Rey gestaltar tragiska och destruktiva förhållanden. Titellåten, som citerar The Crystals ”He hit me (and it felt like a kiss)”, handlar om en misshandlande pojkvän som berättarjaget älskar förbehållslöst. Vissa har kritiserat låten och menat att den romantiserar kvinnomisshandel. Men Lana Del Rey romantiserar inte, dock känner hon inte heller någon skyldighet att skildra enbart starka kvinnor. Hon åtnjuter samma konstnärliga frihet som män alltid har haft.

”Sad girl” handlar om att vara älskarinna till en man som tillhör någon annan, även detta ett destruktivt förhållande. Här finns även en briljant cover av 50-talslåten ”The other woman” av Jessie Mae Robinson, en av de första framgångsrika afroamerikanska kvinnliga låtskrivarna. I originalet är perspektivet den bedragna gifta kvinnans, men Lana Del Rey identifierar sig mer den unga snygga älskarinnan som i slutändan inte alls är lycklig.

Trots att skivan inte är någon fullträff bibehålls suget efter Elizabeth Grants skapelse. Lana Del Rey är helt enkelt mer intressant än vad ”Ultraviolence” är.

Bästa spår: ”West coast”

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

(Dagens Nyheter 2014-06-18)

BONUS: Fem andra låtar om våld i relationer

Billie Holiday ”Ain’t nobody’s business” (1949)
Även känd som ”T’ain’t nobody’s bizness if I do”, skrevs i början av 1920-talet och var en signatursång för bluessångerskan Bessie Smith. Men det är i den trasiga gudinnan Billie Holidays händer som den verklighetsförnekande glada sången blir riktigt stötande.

The Crystals ”He hit me (and it felt like a kiss)” (1962)
En hemsk sång som slätar över kvinnomisshandel och försvarar slagen med att svartsjuka beror på kärlek. Märkligt nog skriven av paret Carole King och Gerry Goffin. Producerad av Phil Spector, som just nu sitter i fängelse för att ha mördat en kvinna.

The Beatles ”Run for your life” (1965)
John Lennon skrev denna låt och sa senare att han ångrade den. En trallig rock’n’roll-dänga som handlar om svartsjuka från en hotfull kontrollerande killes perspektiv. Lennons första fru Cynthia har vittnat om att popstjärnan själv hade sådana sidor.

RZA ”Domestic violence” (1998)
Handlar egentligen inte om våld utan om ett bråk mellan berättarjaget och hans sambo. Kvinnan kommer till tals, först genom en inledande monolog om hur allt som har att göra med killen ”ain’t shit” och senare, efter en hatisk svada från honom, skäller hon på honom när han pratar i telefon.

Britney Spears, ”… Baby one more time” (1998)
Obehaglig hitlåt vars längtan efter pojkvännens bekräftelse inte gör skillnad mellan kyssar och slag. Britney gjorde i början av sin karriär många låtar med ett tragiskt undergivet berättarjag, förutom denna ”Born to make you happy” och ”I’m a slave 4 U”.
Kommentera 0
Visa fler inlägg