my favorite - burning hearts


the artist



Jag såg nyss den franska filmen "The Artist" som många tippar kommer få de tunga priserna på nattens Oscarsgala. Efter att ha sett den måste jag säga: japp, det kommer den förmodligen att få. Den har allt akademin begär av en film. Men den sätter också fingret på varför jag ogillar Oscarsgalan.

Jag ska kanske inte avslöja för mycket om filmens handling. Men den är i alla fall en (ganska skamlös) blandning av "Singin' in the rain" (epoken då stumfilm ersattes av talkies), "Det våras för stumfilmen" (men mer creddig än Mel Brooks pga svartvit och inte buskis), "Sunset Boulevard" ("ooh, jag är en Hollywood-föredetting"-ångesten), "Den gäckande skuggan"-filmerna (hunden ser IDENTISK ut!) och Hitchcocks "En studie i brott" (besatthet vid ett kärleksobjekt som bl a yttrar sig i ett överdrivet intresse för dennes kläder och prylar - dessutom spelas den filmens soundtracks mest kända stycke i en nyckelscen). Bara där har vi en Oscarsnominering säkrad: det är META (modernt berättat, trots stumfilmsgimmicken!) och det dryper av KÄRLEK TILL FILM (särskilt amerikansk film och Hollywoods guldera, som ju är "den riktiga filmen"). Och själva berättelsen är lätt att förstå sig på och lätt att engagera sig i: det finns kärlek, komplikationer, äregirighet, stolthet och det blir riktigt spännande mot slutet, en pistol som syns i bild måste ju avfyras, eller?

Men jag vet inte. Jag blir deprimerad när jag tänker på att den här filmen älskas av alla kritiker och är nominerad i typ alla kategorier till Oscarsgalan men Lars von Triers "Melancholia" är inte nominerad till en enda. En film där rollfigurerna är entydiga och lätta att begripa - och dessutom snygga och mer eller mindre sympatiska - är alltid mer populär än en film som handlar om människor som mår fucked up och beter sig fucked up och där allting går åt helvete, på ett inte helt realistiskt sätt dessutom. Jag blir deprimerad när jag tänker på att "snyggt" förväxlas med "vackert" och att en film som i dessa post-"Mad Men"-tider går loss i lyxig tidstrogen scenografi som fångar en underbar era i amerikansk historia på ett underbart sätt. Att detta ska vara skönhet eller god smak. Det känns så futtigt.

Jag är inte en sån som tycker att film ska vara feelbad för att vara bra. Jag avgudar inte bröderna Dardenne och sånt. Jag älskar underhållning och jag älskar Hollywood. Det jag vill ha är filmer som känns. Filmer som vill säga något (det behöver inte vara värsta pretentiösa Sanningen Om Livet, bara säga NÅGOT) och inte bara vill stryka kritikerkåren medhårs. Konst som skiter i hur den tas emot utan bara får existera för sin egen skull. Vad ska man med en film som "The Artist" till? Man flabbar inte när man ser den (vilket också är i linje med Oscarsgalans humorpolicy: de får panik av humor som bygger på dialog, och håller sig helst till humorlösa dramer), den erbjuder ingen tröst (vilket filmer eller böcker eller låtar som berättar om en historia som skulle kunna vara ens egen gör), och det är ingen underbar eskapism, en fantastisk värld att träda in i - vill man ha denna värld är det bara att kolla på de gamla filmerna, men att se "The Artist" erbjuder ingen biljett till denna värld, bara en påminnelse om att den finns (eller snarare fanns).

Ju mer jag tänker på "The Artist", desto mer ogillar jag den. Den påminner mig om en annan film jag hatar, "Amelie från Montmartre". En film som alla tyckte var så himla mysig. Jag, som tar mys på extremt stort allvar (om jag har en religion så är det myset), blir provocerad av sånt. Vulgärmys skulle vi kunna kalla det. Ytligt skräp. En svinsnygg mentalt störd tjej som är med om ett charmerande trevligt vardagsäventyr i en helt otrovärdig låtsasvärld - det är "Amelie från Montmartre", och då har jag inte ens nämnt den front national-kväljande versionen av frankofili som den filmen prackar på oss. "The Artist" är kanske inte fullt så vidrig men gör i princip samma sak med 1930-talets Hollywood. Ta en film som "Sunset Boulevard" - det är en berättelse med riktig svärta, riktig tragik. Den handlar inte om en snygg hunk i kitschig mustasch som blir sårad i sin manlighet när en svinsnygg rik tjej älskar honom och vill ta hand om honom ("snyft, ska jag bli en hemmafru nu?"). Och den gjordes för över 60 år sedan! Om ni ska återbesöka de här gamla domänerna kan ni åtminstone försöka göra det bättre eller mer realistiskt. Typ göra en film om hur det var att vara gay och tvingas mörka sin sexualitet i 40-talets Hollywood (när kommer en riktig, sanningsenlig, biopic om Katherine Hepburn och Spencer Tracy?). Eller vara svart och stå ut med alla de former av rasism som var en del av ens vardag. Ni hade chansen! Och så gjorde ni en mysig hjärndöd kärlekshistoria för hela familjen. Fy fan.

När jag var liten älskade jag Oscarsgalan och var uppe hela natten och kollade på den. Det tänker jag inte göra i natt. Det finns ingen spänning, jag har ingen respekt för akademin, jag kan inte ta det på allvar. Men jag måste säga detta: jag blir glad om "Midnight in Paris" och "Nader och Simin - en separation" får Oscars. Fat chance. Men i alla fall.

tata vega - i need you now


tyga, tindersticks och bob hund

Tyga - Careless World: Rise of the Last King

Rapparen Tyga kommer gå till pophistorien tack vare sina verser på de moderna klassikerna BedRock (Young Money) och Deuces (Chris Brown). Singeln Rack City från detta album, Tygas andra på fyra år, är också bra, med sin minimalistiska syntbasgång och genuint konstiga textrader som ”got your grandma on my dick / girl, you know what it is”. Men i allmänhet är Tyga en blek rappare, och han har inte mycket nog på hjärtat för att fylla ett helt album. Det som gör Careless World värd att lyssna på är de tjusiga produktionerna – det är en utmärkt 2012-doftande popskiva, synd bara att det inte är huvudpersonens förtjänst. Förhoppningsvis investerar skivbolaget Young Money i lika bra beats till Nicki Minajs nästa fullängdare.

BETYG: 4/6 (från
Nöjesguiden)



Tindersticks - The Something Rain

Efter att ha släppt fyra fantastiska album på 90-talet fyllda av lyxigt arrangerad deppdramatik började Tindersticks sakta men säkert utvecklas till en parodi på sig själva. Efter några år av tystnad, soloprojekt och fatala medlemsavhopp försökte de resa sig igen, men den nya upplagan av Tindersticks lät inget vidare, och gruppens senaste skiva, 2010 års Falling down a Mountain, var det sämsta de någonsin gjort. Så glädjande då att nya The Something Rain är riktigt bra. Här finns en dragkamp mellan återhållen melankoli och ilsket sväng som skapar en vacker dynamik, och i den osynliga stormens öga står Stuart Staples och sjunger så uppgivet som bara han kan. Så här fokuserade, uttrycksfulla och angelägna har Tindersticks inte låtit på tio år.

BETYG: 5/6 (från Nöjesguiden)



bob hund - Låter som miljarder

Få svenska band är så förknippade med 90-talet som bob hund, som med sin mix av snäll krautrock, Iggy & The Stooges-frenesi, lo-fi-trasiga ballader och den bästa skånska lyriken sedan Hjalmar Gullberg överöstes med kärlek från alla håll. Men att ha definierat en era kan vara ett ok – den dagen folk blev trötta på 90-talet blev de också trötta på bob hund. Nuförtiden har bandet ett lite mer städat sound och låtarna exploderar inte längre i lyssnarens ansikte, på gott och ont (mest gott). Dessvärre har de fått en nyfunnen kärlek för disco vilket resulterar i oklädsamma krystade party anthems som singeln Harduingetmankandansatill?. Men när bandet är som bäst och vågar skruva ned tempot gifter sig Thomas Öbergs fantasifulla texter med bandets karakteristiskt oväntade ackordföljder och skapar dovt bitterljuv pop. På Låter som miljarder finns flera sådana guldkorn och för dessa förtjänar skivan en lyssning.

BETYG: 4/6 (från Nöjesguiden)



shlohmo - rained the whole time (nicolas jaar remix)


freeman - l'palais de justice


isabelle faust - johann sebastian bach: ciaconna



Partita för soloviolin nr 2 d-moll BWV 1004, V: Ciaccona


alice coltrane - translinear light


Hurricane # 1 - Step into my world


stevie nicks - think about it


tenniscoats, lena philipsson och the internet

Tenniscoats - Papa’s Ear

Den japanska indiescenen blomstrade i mitten av förra decenniet, med artister som Maher Shalal Hash Baz, Shugo Tokumaru  och Tenniscoats och en intressant estetik byggd på lika doser trasighet och stillsamt vemod. Nu råder i stort sett mediaskugga, vilket är synd eftersom Tenniscoats har gjorts sitt bästa album hittills. Deras musik är nu mindre avantgarde och lekfull, men i gengäld mer melodiös och vacker. Mognaden och allvaret klär sångerskan Sayas röst, och trots att man inte förstår ett ord av vad hon sjunger (förutom refrängen i frukthitten Papaya) drabbas man av de starkt stämningsladdade låtarna. De exakta melodierna flätas samman med plockade akustiska gitarrer och smakfullt blås och målar upp en bild av en gryningspromenad i självvald ensamhet, ett försiktigt löfte om att bli vän med sig själv.

BETYG: 5/6 (från
Nöjesguiden)



Lena Philipsson - Världen snurrar

Lena Philipsson började sin karriär som en käck och menlös svensktoppenartist i mitten av 80-talet och därefter tuffade karriären på tills det var så få som brydde sig att hon helt enkelt slutade spela in nytt material. Så långt allt förutsägbart – men sju år efter vad som enligt konstens alla regler borde ha varit hennes sista album gjorde hon 2004 plötsligt comeback med den glödande popsingeln Det gör ont och skrev om historien. Samtliga album som Lena släppt sedan dess har dock varit besvikelser. Det har känts som hon glömt bort varför hon ville ta revansch, att det enda hon gjort varit att skjuta upp karriärens dödsstöt. Tills nu. För Världen snurrar, Lenas tolfte album, är en pigg och klubbig historia som inte låter desperat, bara nyfiken och engagerad. Hon har kastat ut de trista gamla producenterna och låtskrivarna och istället samarbetat med folk som Oskar Linnros, Magnus ”Filthy” Lidehäll, Veronica Maggio, Markus Krunegård, Kaah, Björn Olsson och Christian och Vanessa Falk. Det låter inte strålande rakt igenom, men ambitionen finns där, samt ett knippe poplåtar som är starkare än det mesta Lena Philipsson gjort. Världen snurrar är tveklöst hennes bästa album.

BETYG: 4/6 (från Nöjesguiden



The Internet - Purple Naked Ladies

Det osannolikt framgångsrika Odd Future-gänget fascinerar eftersom de är så mångfacetterade och motsägelsefulla. Deras spektrum rymmer både Tyler, the Creators trasiga mörker, Frank Ocean romantiska vemod och grupper som The Internet, en duo som gör syntig neo-triphop med brutna rytmer och sång istället för rap. Purple Naked Ladies är deras debutalbum, 14 psykedeliska sånger om swag och lesbisk kärlek. Det uppfriska trotset mot de oskrivna reglerna om hur hiphop kan och bör låta, tillsammans med det personliga och homogena soundet, gör skivan till en riktig pärla.

BETYG: 5/6 (från Nöjesguiden)


first aid kit - winter is all over you (baauer remix)


digable planets - black ego


backstreet boys - i want it that way


whitney houston r.i.p.



Jag blev ledsen när jag hörde att Whitney Houston hade dött. Inte för att hon var någonsin varit någon av mina absoluta favoritartister, men alla som är det minsta intresserade av modern soulmusik har något slags förhållande till Whitney Houston. För min del tyckte jag att hon var dödstråkig tills albumet "My love is your love" kom 1998 (med de fantastiska singlarna "It's not right but it's ok", "Heartbreak hotel" och titellåten), men redan då var hon något av en bortkastad talang. Inte på grund av sitt destruktiva leverne - vidden av detta rullades upp först de följande åren - utan på grund av att hon hade en sådan fantastisk sångröst som hon slösade på mjäkiga P4-ballader. Visst var "I will always love you" fantastisk, men den var fylld av dramatik och vemod på ett sätt som hennes andra låtar saknade. Ta en låt som "Why does it hurt so bad" från "Waiting to exhale"-soundtracket (1995). Tjocka syntmattor och ett tjockt lager sentimentalitet, men ingen nerv, ingen smärta, ingen soul.

Med "My love is your love"-skivan fick man en glimt av vad Whitney hade kunnat vara. Men det var just en glimt, för snart försvann hennes artisteri bakom en slöja av droger, självhat och en misshandlande make. Skivan "Just Whitney" från 2002 är gripande inte för att musiken är bra, utan för att den är så tragisk i sitt defensiva förnekande - hela skivan är egentligen ett långt försvarstal för Whitneys liv, att allt är bra, att alla oroade fans ska hålla käften, att hon är lycklig med sin man (när Whitney sjunger undantaget, skilsmässoballaden "Try it on my own", låter det som om hon inte tror på orden själv).

Men vem kan klandra henne? Jag tror såhär: för att skildra sårbarhet och smärta i konst krävs styrka. När man är riktigt under isen klarar man inte av att göra sylvassa skildringar av ångest och misslyckanden, för man är för upptagen med att slicka sina sår och hitta en plats att försöka vila i. Bara att spela in skivor och göra uppträdanden är enormt krävande, så man får vara glad att Whitney orkat göra det - att hon dessutom skulle göra något "bra", något ärligt och djupt, det hade varit för mycket begärt. Men det har varit en plågsam show. Som nu fått sitt förutsägbara slut.

Syd Barrett var tyst från 1970-talets mitt fram till sin död 2006. Jag förstår honom. Han mådde skit. Brian Wilson var tyst väldigt länge av samma skäl, och när han gjorde comeback var det med snälla, harmlösa, ganska meningslösa poplåtar. Men om han mår bra av att hålla på med musik så låt honom. Mariah Carey, en artist som är intressant att jämföra med Whitney Houston eftersom hon gjorde det som Whitney aldrig klarade av - dels skilja sig från ett as, dels ta klivet från präktiga urban contemporary-ballader till mer ungdomlig R&B - mådde asdåligt i början av 00-talet och det färgade hennes skivor (hur ofta lyssnar ni på "Charmbracelet"?). Men Mariah var stark. Hon lyckades ta sig ur misären och den mest glänsande fasen i hennes karriär inleddes, den som började med "We belong together".

Whitney Houston var inte lika stark. Hon hade sitt röst och sitt varumärke, sin plats i det kollektivt medvetna om triumferna under de första åren av hennes karriär. Det var det hon använde när hon gjorde nya skivor - inte sitt liv, och inte samtiden. Oerhört sorgligt. Men som sagt - vem kan klandra henne.

Nu har hon tystnat för gott. Jag kan inte låta bli att tänka på hur annorlunda allt hade blivit om hon lyckats bryta med sin make för länge sedan. Och jag kan typ inte lyssna på "My love is your love" just nu, för den låter så hemsk mot bakgrund av vart Whitneys blinda tro på sin kärlek tog henne.

"The greatest love of all is happening to me / I've found the greatest love of all inside of me" sjöng hon i en av sina bästa sånger. Det är en fantastisk låt. Men det är bara en show. Hon fann aldrig den där kärleken till sig själv. Om hon fann den, så stal Bobby Brown den från henne, och hon lyckades aldrig vinna tillbaka den.

Vila i frid, Whitney.

body_remix/goldberg_variations av marie chouinard









Igår var jag på dansens hus och såg föreställningen "bODY_rEMIX/gOLDBERG_vARIATIONS" av den kanadensiska koreogragen Marie Chouinard. Det var asbra! Som ni ser här på bilderna så var det mycket kryckor och andra hjälpmedel för rörlighet, det var i fokus hela tiden, och som jag uppfattade det hela handlade föreställningen om att vara ofri. Det var många små "scener" som på olika sätt utforskade detta, frustrationen över att inte kunna göra det man vill, att vara beroende. Av kryckor etc men också av människor. Kärlek skildrades på olika sätt, på ett ställe tragiskt (en kvinna som blir omhändertagen av en kille och blir mer och mer ofri), på andra ställen mer vackert och explosivt.

Slutet var gripande - direkt efter att publiken fått se en nästan parodiskt vital och potent man kom en helt annan man stapplande in, det var som att han var gammal och skröplig och en börda för omgivningen. Efter att ha blivit slängd på avskrädeshögen av en vårdare (ja, om man väljer att tolka vissa av karaktärerna som vårdare... jag gjorde i alla fall det) och sedan dog han långsamt... i hans sista sekunder av liv kom ett minne till honom, en naken kvinna (hans livs kärlek?) som plågat dolde sitt ansikte, hon var onåbar både fysiskt och psykologiskt. Detta spöke rusade mannen efter, men fick inte tag i henne förrän hon var försvunnen. Han säckade ihop och dog (tolkade jag det som). Men i nästa scen var det som att man fick se honom i döden, befriad och lycklig: han hade nu en helt annan gestalt, en ung spänstig kvinna (ok jag vet att det är JAG som tolkar det som att det var samma karaktär, men låt mig!) som hängde fritt i luften, högt över golvet, och även över kryckorna och rullatorerna och de andra hjälpmedlen - hon (hen) behövde dem inte längre.

Det blir så flummigt när man ska beskriva en dansföreställning, speciellt om man blir subjektiv och går loss i en massa tolkningar. Det är mycket möjligt att Marie Chouinard hade helt andra tankar i huvudet när hon gjorde föreställningen. Det är the beuty of it, att man inte kan veta budskapet exakt, det är dunkelt och sublimt. Det är som musik. Men hur kan man då avgöra om en dansföreställning är bra eller inte? Jag skulle vilja säga: man kan avgöra det genom det blotta faktum att man får en massa bilder i huvudet, att man gör tolkningar, att man blir berörd. Konst alltså, det är så jävla häftigt.

Bra musik var det också - Glenn Goulds berömda "fria" tolkningar av Bachs Goldberg-variationer, upphackade och loopade så att det lät som Colleens första skiva ungefär.

Check it out om ni har möjlighet!

what tears them apart?


Billy Wilder instruerar Gloria Swanson under inspelningen av "Sunset Boulevard"

Jag var i Tallinn förra veckan. Det var på tok för kallt (lägre än 20 minus) för att jag skulle orka ta några bilder med min nakenfingerkrävande iPhone, vilket var synd för det var väldigt vackert och stämningsfullt i gamla stan. Jag åt billig rödbetssoppa, drack varm honungsöl och gick på
den här konserten.

Men det var inte det jag tänkte berätta om här, utan om en estnisk filmregissör jag träffade. Han hade studerat film i USA och berättade om en gammal professor han hade haft där, en manusförfattare som var hyfsat framgångsrik i sina dagar men som jag inte minns namnet på. Han föreläste alltså på det här colleget om filmregi och manus, och han berättade en anekdot en gång som den estniske mannen återgav för mig.

En gång på 60- eller 70-talet hade han befunnit sig i Hollywood och stött på Billy Wilder. Billy Wilder är alltså en av mina topp 10 favoritregissörer, han var så mångsidig och underbar, ingen har gjort så smarta och roliga kärleksfilmer som honom (kolla in de makalösa "The Apartment" och "Love in the afternoon", och sen kan ni gå vidare till mästerliga dramat "Sunset Boulevard", den stenhårda film noiren "Double Indemnity", Humphrey Bogart-mysiga "Sabrina" och Agatha Christie-mysiga "Åklagarens vittne"). De hade småpratat i en minut och Billy Wilder hade frågat killen vad han pysslade med för tillfället.

"I'm writing a love story", hade killen sagt, antagligen med en nöjd look on his face.

Billy Wilder nickade tyst och sedan sa han: "What tears them apart?"

Det var hans enda kommentar. Killen som skrev manuset fick en tankeställare. Men han insåg snart hur rätt Billy Wilder hade - om man skriver en kärlekshistoria är det egentligen bara en sak som är relevant: vad är det som sliter de älskande tu isär? Vad är det som gör kärleken omöjlig? Varför kan de inte få varandra? Smärtpunkten, det tragiska, det som folk kan relatera till (om filmen inte är alltför fånig). Om det är en komedi kan man rätta till allt på slutet så att de får varandra ändå. Men i en mer realistisk film kanske de inte får varandra.

I Lars von Triers "Antichrist", what tears them apart? Att han är ett as och inte fattar det själv (ja, det är min tolkning, vissa andra skulle hävda att sorgen efter det förlorade barnet skapar ett sår som inte går att läka, eller att Charlotte Gainsbourg helt enkelt är craaaazyyy och att detta är det som tear them apart). I "Prinsessa på vift", what tears them apart? Att Audrey Hepburn är kunglig och Gregory Peck är arbetarklass, åtminstone på den tiden var det en chanslös situation. I "Pretty woman", what tears them apart? Att Richard Gere är en respektabel man och Julia Roberts är en hora (*sad face*). I "Manhattan", what tears them apart? Att Woody Allen är extremt mycket äldre än Muriel Hemingway, han får distans till henne - och sen i slutet blir de ju torn apart av att hon ska flytta till London. Man kan också säga att hans kärlek till den mer spännande/instabila Diane Keaton lägger krokben för hans och Muriel Hemingways lycka, och vill man gå ett steg längre skulle man kunna säga att Woodys neurotiska sida, att han är så osoft, han blir aldrig nöjd, är något som blir ett hinder för kärleken.

Ja, sådär kan man hålla på. Poängen är: en bra kärlekshistoria är en berättelse där de två huvudpersonerna inte kan få varandra, av en eller annan anledning. Det får gärna vara en bra anledning. Har man en sådan har man ett drama. Då är det bara att köra. Tror jag.

Tack, Billy.

el perro del mar - change of heart



Älskar denna video. Åh, längtar verkligen efter ny musik från El Perro!

z-ro - blast myself


cormega - the saga


baby d - let me be your fantasy


vashti bunyan - rainbow river