beethoven 1810-1818

Här är en Spotifylista som jag inte tror att så många andra än jag själv känner ett behov av, så jag blir inte ledsen om 0 personer subscribar. Men eftersom jag ändå lagt de senaste två timmarna på att fixa ihop den så tänkte jag att jag lika gärna kunde posta den här. Det rör sig om Beethovens verk mellan 1810 och 1818, alltså de halvmörka åren mellan hitsen från 1800-talets första decennium och den sena mästerliga perioden (1819-1827) med verk som den nionde symfonin, Missa solemnis, de sista pianosonaterna och de sista stråkkvartetterna.

Beethoven blev alltmer döv under de här åren och hade diverse andra bekymmer, inte minst i kärlekslivet, och det gick alltmer upp för honom att han aldrig skulle få ett lyckligt förhållande och bilda familj. Dessutom dog hans bror Carl 1815, och Beethoven kastade sig in i en seg och bitter kamp med änkan om att få vårdnaden om brorsonen Karl. Allt var helt enkelt ganska bull. De sista åren av sitt liv tycks Beethoven ha förlikat sig med sakernas tillstånd och komponerade med en märkligt glödande intensitet - men det var alltså först senare; på 1810-talet krisade han som fan. Jag tycker det är intressant att lyssna på musiken från den här perioden. Den är allt annat än dålig, men den hör (i alla fall hos mig) till den mindre spelade delen av Beethovenkatalogen.

Playlisten är, i vanlig Nicholas-ordning, alltför lång (55 spår, 5 timmar - och då har jag ändå valt att inte ta med vissa grejer) för att man ska orka lyssna igenom allt på en gång. Om ni bara ska lyssna på ett verk, lyssna på den här sången som "Beatty" komponerade 1814:


steely dan - dirty work


philippe jarrousky - monteverdi: si dolce è il tormento


kent, sofia livebrant, fibes oh fibes och labrinth

Kent - Jag är inte rädd för mörkret

Det finns två sorters Kent-låtar: de som riktar sig till en individ och de som riktar sig till en hel sportarena (nota bene: även de sistnämnda kan ha texter om ensamhet som innehåller ett ”du” och ett ”jag”). De förstnämnda låtarna är ibland bra, ibland mindre bra; de sistnämnda är nästan alltid horribla rent konstnärligt, oavsett hur stora hits de är. På gruppens tionde album Jag är inte rädd för mörkret är lyckligtvis de mer personliga poplåtarna i majoritet. Förstasingeln 999 blåser fram som en frisk vind i Kent-landskapet och är något av gruppens motsvarighet till Håkan Hellströms En midsommarnattsdröm. Det är rentav Kents bästa singel sedan 2000 års Chans. Soundmässigt är albumet en tillbakagång till den slicka poprock som gruppen slipade till perfektion innan den gjorde en trilogi syntpopskivor, men en sympatisk influens från de episka låtarna på Arcade Fires fantastiska The Suburbs kan också höras. Och liksom på den skivan kretsar texterna här kring halvbitter självrannsakan, desperat jakt på ungdomens romantiska förhållningssätt till livet och den hopplösa kampen mot att bli bekväm – att rösta med plånboken, att bli lat, att låta relationer glida bort. Det kompakta och lite koketta mörker som utmärkte Kent under många år har nu nyanserats – ångest har bytts ut mot vemod. Och det är inte längre kärlek, eller frånvaro av kärlek, som har huvudrollen i musiken, utan istället åldrande. Lite trist kanske – men samtidigt hedrar det Joakim Berg att han skriver låtar utifrån hur hans eget liv ser ut, snarare än att upprepa framgångsrecept och bli en kliché.

BETYG: 4/6 (från
Nöjesguiden)



Sofie Livebrant - Emily and I

Att som låtskrivare vara ödmjuk nog att tonsätta dikter skrivna av författare istället för att knåpa ihop egna texter är en sorgligt förbisedd konstform. Men det Franz Schubert gjorde för Wilhelm Müller kan en modern artist göra för vilken poet som helst. Lou Reed tolkade Edgar Allan Poe nyligen, och sångerskan och kompositören Sofie Livebrant låter här den beundrade 1800-talspoeten Emily Dickinson förvandlas till en levande låtskrivare. Livebrant sjunger inte bara vackert, hon är så närvarande i fraserna och formuleringarna att hon får dem att låta som hennes egna. De försiktiga akustiska arrangemangen är smakfulla på gränsen till småtrista, men de klär de drömska och lågmält ödesmättade texterna väl, och på det stora hela är det här en väldigt fin skiva.

BETYG: 4/6 (från Nöjesguiden)



Fibes, Oh Fibes! - Album

Det finns inga stora överraskningar på Fibes, Oh Fibes! fjärde album – Christian Olsson & Co fortsätter slipa på sin alldeles egna nisch av pianobaserad feelgood-pop med skamlös nostalgi för 70- och 80-talets mest smootha radiohits. Ändå måste jag säga att jag blir förtjust i skivan. Gruppens melodikänsla blir allt skarpare och Christian Olssons sång allt mer avslappnad och personlig. En lite otippad men välkommen influens av Girls ballader kan skönjas i Good for my Soul men i övrigt gör Fibes, Oh Fibes! vad de alltid har gjort och de gör det bättre än någonsin. Tummen upp.

BETYG: 4/6 (från Nöjesguiden)



Labrinth - Electronic Earth

Föreställ dig att de allra, allra sämsta egenskaperna hos B.o.B., Bruno Mars, Teddybears STHLM, Adam Tensta och en vocodersjungande Kanye West extraherades från sina respektive källor och på frankensteinskt vis infogades i en enda artist – Labrinth är den artisten. Den oändligt töntige och provocerande ickepersonlige engelsmannens vedervärdiga electro-R’n’B-pop är så innehållslös att den får mig att vilja kräkas. Och den pinsamma covern på funkklassikern Express Yourself borde få originalets upphovsman Charles Wright att stämma Labrinth för ärekränkning. Electronic Earth är ett kvitto på exakt hur cynisk och folkföraktande musikbranschen förmår vara. Det borde inte komma som en överraskning då att Simon ”Idol” Cowell personligen signat Labrinth till sitt skivbolag. Urk.

BETYG: 1/6 (från Nöjesguiden)


archipelago - first kiss



Fun fact: Joel Nyström som sjunger i Archipelago är son till Martin Nyström, en av Sveriges fem bästa musikkritiker!

wuthering heights


Heathcliff och Cathy som barn i Andrea Arnolds "Wuthering Heights"

Jag älskar detta med litteratur: det är aldrig för sent att upptäcka mästerverk. Har ni sett Ettore Scolas "En alldeles särskild dag"? I den antiintellektuella, antihumanistiska och antifeministiska stämning som råder i Italien på 1940-talet har Sofia Lorens hemmafru fått lära sig att böcker och läsande inte är något för henne. Men Marcello Mastroianni ger henne Alexander Dumas "De tre musketörerna" och i slutet, när alla i hennes hushåll har gått och lagt sig och hon har skilts från sin nyblivne vän för alltid, plockar hon fram boken och läser den första meningen och kan inte sluta. "De tre musketörerna" är en roman som jag skulle kategorisera som en ungdomsbok (jag har inte läst den) men Sofia Loren blir swept iväg av berättelsen, av fantasin och eskapismen, och det är allt som räknas. Jag tror att jag skulle reagera likadant om jag läste den idag, eller om tio år. Samma sak med Charles Dickens "David Copperfield" eller Selma Lagerlöfs "Gösta Berlings saga" som ligger och väntar på mig, och som kommer vara bra även om jag hade gillat dem om jag läst dem som 13-åring. Det är aldrig för sent.

Den senaste månaden har jag läst en bok som många läser när de är i tonåren - Emily Brontës "Wuthering Heights" (eller "Svindlande höjder", jag läste den på svenska pga läsande ska inte vara en sport, men jag älskar att säga originaltiteln så jag fortsätter med det). En av 1800-talets mest kända och älskade kärleksromaner. Och den var - fantastisk. Jag blev helt uppslukad. Jag visste att jag skulle bli det, jag har velat läsa den länge men det har aldrig blivit av, men trots denna anticiperade upplevelse (sånt kan ju lätt förstöra, förväntningar och så) så blev jag verkligen det. Den var så spännande. Miljöerna så levande. Karaktärerna så mångfacetterade och mänskliga och trovärdiga.

Det som är bra med Wuthering Heights är att den är antimysig och just därför så mysig. Den engelska landsbygden är inte trevlig, den är förjävlig, det är bara kallt hela tiden, det blåser och regnar och snöar, nästan alla är otrevliga. Just för att den här världen som målas upp är så kompakt och tydlig blir illusionen så stark, det blir något att fly in i och romantisera, och därmed mysig. Liksom, jag vet inte hur många gånger i boken någon har varit ute i det pissiga vädret och blir förkyld och sörplar i sig teet extra nära brasan - HELLO klart man älskar denna bild. Människorna är också allt annat än inbjudande och sympatiska (med undantag för berättaren, Nelly Dean - hon är väldigt god, men har ändå en personlighet och är inte ett trist neutrum), och de mest jävliga är kärleksparet Heathcliffe och Catherine. Detta grepp tycker jag är briljant. Det är nämligen det som är så romantiskt från författarens sida - att ha en sådan tro på kärlekens makt att man låter karaktärerna som älskar varandra och inte får varandra bli alldeles förstörda av sin kärlek. Och inte förstörda som i ledsna, det kan vem som helst bli. Nej, de förvandlas av bitterheten, de blir ruttna, fula, hemska. Heathcliffe blir ju ett sånt himla as, och Catherine inte så mycket bättre. Det är inte för att de är osympatiska människor. Det är för att kärleken har denna oerhörda kraft. Boken är vråldeppig men det allra sista stycket som bara är ett par meningar långt är vackert och hoppfullt. Det är oerhört effektfullt - 362 sidor stormiga och dystra mollackord, sedan ett fridfullt och lyckligt durackord.


Grown & sexy

Anledningen till att jag läste Wuthering Heights nu är att Andrea Arnolds nya filmversion går på bio just nu. Och jag ÄLSKADE Andrea Arnolds "Fish Tank" och var övertygad om att hon skulle göra en bra, osentimental filmversion av Emily Brontës berättelse - och jag ville se filmen på bio, för det är inte ofta man får se en estetiskt hyperkänslig film om de engelska hederna, den upplevelsen vill man maximera. Och - just eftersom jag länge velat läsa boken och uppfyllas av den värld jag skulle låta den skapa inom mig ville jag läsa boken innan jag såg filmen. Inget dumt incitament - jag läste ut boken i tisdags och såg filmen på bio i torsdags. Och jag är glad att jag höll fast till denna småfåniga princip, för trots att filmens bilder var oerhört starka så har jag fortfarande kvar mina egna bilder av alla karaktärer och alla platser när jag tänker på Wuthering Heights. Hade jag läst boken efter att ha sett filmen hade det nog varit svårt att skapa; hjärnan gillar att ta genvägar.

Hur var filmen då? Jag tycker faktiskt den var väldigt bra. Mest på grund av det estetiska. Andrea Arnold, denna underbara regissör (jag måste se hennes första film "Red Road"!) går på tvären mot alla traditioner om hur kostymdramer ska göras. Det här var antitesen till alla gulliga Jane Austen-filmatiseringar. Inget var vackert och elegant, inga stråkar i soundtracket (det var ingen musik alls), kameran var inte distanserad och statisk utan nästan Dogma-rörlig och frossade i såväl råa landskap som närbilder på hårlockar. "I feel it all"
sjöng Feist och det är det som romantik handlar om: att uppleva livet och världen lite mer intensivt än alla avtrubbade cyniker. Andrea Arnold är i det avseendet hundra gånger mer romantisk än alla mekaniska Merchant/Ivory-influerade regissörer av kostymdramer. Det var så många scener, så många bilder, som var så bra. Som i början när Heathcliff rider på en häst med Cathy för första gången. Hennes hår fladdrar i hans ansikte och han hör hennes andetag och hästens frustande och de säger inte ett ord till varandra men man fattar att det här är kärlek. Eller när Cathy vill se Heathcliffs sår på ryggen som han fått efter att ha blivit pryglad. Hon får göra det och det är helt blodigt och kladdigt. Hon böjer sig fram och slickar på såret. Det är en mycket mer intim och romantisk bild än vad en kyss hade varit (är det något man som biopublik är avtrubbad av så är det två personer som kysser varandra), och följdaktigen får man aldrig se dem kyssas. Briljant, tycker jag. Och modigt: Andrea Arnold litar på att publiken fattar vad de här personerna känner för varandra utan att använda alla slitna grepp i regelboken.

Barnskådespelarna är oerhört bra. Men under andra halvan av filmen får man följa Heathcliff och Catherine i vuxen ålder, då med nya skådespelare, och då bryts magin lite. De vuxna skådespelarna är snyggare (lite trist - jag tyckte att det var grymt att den unga Catherine inte är så vacker som hon beskrivs i boken) men kemin mellan dem är inte alls lika stark som mellan barnen. Man kommer inte nära Catherine på samma sätt (hon är mest älskvärd och vacker) och inte Heathcliff heller (han är mest sur - inte alls den känslostormande vettvilling och bandit som i boken), vilket får till följd att man inte känner deras kärlek lika mycket. Det hindrade inte mig från att gråta på ett par ställen, men så är jag också en blödig jävel. Filmen slutar också lite konstigt, men jag har förstått att nästan alla filmversioner av Wuthering Heights utelämnar (den faktiskt väldigt spännande) berättelsen om barnen till Heathcliff och Catherine som tar upp cirka en tredjedel av boken. Hur som helst så slutar filmen när det är som mest deppigt och blir rent dramaturgisk lite konstig, men om man ser filmen som i första hand atmosfärisk (i motsats till berättande) så är det ändå effektfullt och liksom logiskt.

Det är egentligen missvisande att tala om "filmversion" (det låter typ som "översättning"), för Andrea Arnolds "Wuthering Heights" är framförallt en tolkning. Hon har läst boken, älskat den, blivit inspirerad, bestämt sig för att göra en film av berättelsen hon uppfyllts av - det är bilderna hon har inom sig hon har skyldighet att vara trogen mot, inte mot boken i sig. Jag tycker att det är rätt viktigt att hålla i bakhuvudet, så att man inte blir besviken. Greppet att göra Heathcliff svart till exempel (i boken talas det bara om att han har mörka ögon och tjockt mörkt hår, och de som tycker illa om honom kallar honom nedsättande för zigenare, men det har mer att göra med att han varit hemlös än något etniskt), det tyckte jag var väldigt bra, det blir som en kommentar till de rasistiska vindar som blåser i Europa och inte minst i England just nu. De bästa tolkningarna är oftast de friaste, tycker jag (jag kommer att tänka på Dirty Projectors som spelade in en cover på en hel skiva från minnet). Jag kan med detta sagt inte låta bli att avsluta det här blogginlägget med en Wuthering Heights-tolkning som är minst lika inspirerad som Andrea Arnolds film, nämligen Kate Bush sublima debutsingel.


drake @ globen 15.04.2012



I söndags var jag och såg Drake i Globen. Så sjukt att detta blev verklighet. Drake är ju, jämte The-Dream och Rihanna, det största som hänt den kommersiella popmusiken på 00-talet. Som jag har älskat honom sedan jag hörde honom första gången. Och som alla (eller "alla", men många hiphopdiggare jag känner i alla fall) irriterat sig på honom, för han är så mesig och inte en tiondel så tuff och gangsta som han ibland får för sig att framställa sig själv som. Men jag tycker Drakes motsägelsefullhet är sympatisk och mänsklig. Han har en massa komplex. Och allt han känner kommer fram. I MTV-dokumentären "Better than good enough" förklarar han att hans texter betyder något för honom, det är inget han bara kastar ur sig, och jag tycker det märks. Det är väl därför man blir besviken ibland också, för att man har vant sig vid att lyssna noga på allt han säger, och töntiga textrader som man skulle ignorera hos andra rappare blir plötsligt en mycket större grej när de kommer från Drake. Man reagerar. Och då har man nog lyckats som artist, tror jag.

Konserten, då? Well, först var Tinie Tempah förband och det var bedrövligt. Tinie Tempah är typ en brittisk mindre begåvad variant av Adam Tensta, det är så sjukt att han får ha en karriär. Sen fick man vänta länge men när Drake väl började spela glömde man bort all tid direkt. Han var fantastisk, rappade och sjöng hur många låtar som helst, hans röst höll hela vägen. Och han spelade inte bara singlarna eller sina mest kända samarbeten med andra, utan även fantastiska albumspår som "Shot for me" och "Crew love". Det var en sann lycka att se och höra artisten som gjort så många låtar som man dansat till på klubbar så många gånger framföra dessa fyrverkerier själv, live, bara några meter från en.

Drake var så energisk och gullig, han sprang omkring och dansade och var glad, kunde inte och försökte inte dölja sin entusiasm. Det enda som var kefft var när han sa "there are a special kind of women who listen to my music, I'm not talking about girls or hoes but WOMEN". Vem gav honom mandat att definiera olika... kategorier av kvinnor? Och ska hans kvinnliga fans i publiken känna "åh, Drake tycker inte att vi är 'hoes', gud vad fint av honom!"? Gud. Aja. Han gottgjorde det delvis genom det gulliga att rikta strålkastarna mot publiken och tacka folk, en i taget, genom att titta på dem och kommentera hur de såg ut och att han var glad att just denne var där. Han höll på sådär i 20 minuter och måste ha avverkat hundratals fans, ändå rätt imponerande.

Fansen var över huvud taget intressanta. Många förortskids och många hipsters. Och många killar! Drake kanske har fått stämpeln som en rappare för tjejer men det stämmer inte. Framför mig stod tre tuffa hiphopkillar som var extremt peppade på allt och som då och då vrålade att de ville höra "The Motto", och sen fick de höra "The Motto" och då gick de bananas. Men framförallt: de sjöng med inte bara i de hårdare raplåtarna, utan även i de känsliga, självtvivlande balladerna. Ord för ord. Och så var det med alla killar där, verkade det som. När jag lade märke till det förstod jag Drakes verkliga storhet: han har lyckats få tuffa killar att känna att det är okej att vara känslig. När Drake sjunger för blödiga hiphopskallar är det som när Morrissey sjunger för emo-latinos i Kalifornien. Han blir en emotionell oas. Just för att hans texter kommer från hjärtat, det är inte bara ett cyniskt hopkok av klichéer som visat sig fungera, vilket hans många imitatörer tycks ha missat. Det går inte att kopiera Drake, för det är som är unikt med Drake - förutom hans frapperande melodikänsla och nästan skrämmande produktivitet - är att han verkligen anstränger sig för att vara sig själv, att uttrycka sina egna tankar och känslor. Väldigt få rappare - och nu tänker jag även på de hårdaste gangstarapparna - har det självförtroendet. Varken 50 Cent, Young Jeezy eller Jay-Z har det. Drake, den bortskämda lilla jäveln, kostar på sig att sälja sig själv snarare än att sälja det som publiken vill ha. Hur många stora hiphopartister gör det? Tupac gjorde det, Eminem också, Kanye West gör det mer och mer. Drake har gjort det från dag ett och han visade med "Take Care"-skivan att han inte tänker sluta bara för att han blivit framgångsrik. Så himla skönt. Och så sympatiskt.

Det enda jag verkligen saknade med spelningen var ett extranummer (det slutade lite väl snabbt och snopet), han hade gärna fått köra "Find your love" till exempel. Men men. Jag är ändå väldigt nöjd med konserten. Och förresten, här är
mina 40 favoritlåtar med Drake i en liten Spotifylista för den som gillar sånt. En liten grundkurs eller påminnelse - det här är ett av vår tids finaste artistskap, och jag tycker att alla borde ge Drake en chans.

Vi hörs.


nicki minaj, de la soul, monica, adrian lux och macy gray

Nicki Minaj - Pink Friday: Roman Reloaded

Det är som Wiensecessionen konstaterade: var tid har sin konst. Nicki Minaj är en rappare som är obegriplig om man tror att hiphop är samma sak idag som det var 1995. Hon är överdriven, antiautentisk och motsägelsefull – hon har mer gemensamt med Lady Gaga än Lil Kim. Eftersom hon inte har någon streetcred att försvara, och eftersom hon tack vare Autotune kan vara lika mycket popsångerska som rappare, är det är inte ologiskt att Nicki viger cirka hälften av sitt andra album (som av kommersiella skäl heter nästan samma sak som debutalbumet; inte heller det förvånande) åt housepop och produceras av folk som David Guetta, RedOne och Dr Luke. Däremot är det lite tråkigt att den coola och roliga raptjejen Nicki Minaj från förr lyser med sin frånvaro här – när hon inte sjunger muntra nonsensrefränger (hon skriver dem inte själv) rappar hon som sitt monotont kvasihårda alter ego Roman Zolanski. Pink Friday: Roman Reloaded är en spretig och frustrerande historia men den innehåller tre topplåtar: Kreayshawn-inspirerade Beez in the Trap, euforiska Starships och den sommarskimrande kärlekslåten Right by my Side, en duett med Chris Brown.

BETYG: 4/6 (från
Nöjesguiden)



De La Soul - De La Soul’s Plug 1 & Plug 2 present First Serve

När De La Soul brakade in på hiphopscenen 1989 med sitt banbrytande debutalbum 3 Feet High and Rising var det tre saker som utmärkte dem. Det ena var deras underbart fria, spontanta och eklektiska val av samplingar, det andra var deras image som anti-macho och smarta, och det tredje var deras fäbless för humorskits som fick skivan att låta som en flummig radioteater. Det är det tredje karaktärsdraget som de plockar upp och utvecklar på sitt åttonde album, det första på åtta (!) år och det första utan DJ:n Maseo. First Serve är en sammanhängande berättelse, ja en rockopera, om två fiktiva rappare, Jacob och Deen. Vi får följa dem från pojkrumsdrömmar till genombrott till bråk och splittring och slutligen till återförening. Det är en historia man kan gäspa åt om man inte ser konceptet som gruppterapi för De La Soul. Trion har aldrig officiellt splittrats, men de har under sin långa karriär fått handskas med såväl framgång som föredettingstatus. Varför har det gått så lång tid sedan förra skivan? Varför är inte Maseo, ”Plug 3”, med denna gång? Varför avslutades aldrig albumtrilogin Art Official Intelligence? Varför slutade gruppen göra sina egna beats, något de var så bra på? Alla frågor, alla tvivel, all frustration, all tid – det anas mellan raderna på First Serve. Det är en hiphopsaga om två barndomsvänner som hittar tillbaka till varandra. Det är mer en intressant självbiografisk fejkdokumentär än en grym rapskiva.

BETYG: 4/6 (från Nöjesguiden)



Monica - New Life (Deluxe Version)

Med hits som Don’t  Take It Personal, The First Night och Brandy-duetten The Boy Is Mine var Monica en av de främsta stjärnorna i 1990-talets våg av coola kaxiga R’n’B-sångerskor. En roll som det är svårt att åldras i. Monica firade sina största triumfer innan hon fyllt 20; nu är hon över 30 och tvåbarnsmor, och har inte så lätt att konkurrera med Ciara och Rihanna. På förra albumet, Still Standing, började Monica dock flirta med klassiska ”vuxna” soulballader med 1960-talsnostalgiska arrangemang, och det gör hon ännu mer och ännu bättre på denna skivas Cry och Time to Move On. Höjdpunkterna på detta hyggliga album är annars In 3D (som med sin larviga text i vilken 3D-bio blir en metafor för kärlek fortsätter en halvsekellång tradition av fnissig soul) och återföreningen med Brandy, It All Belongs to Me. Denna singel var vid första mötet en besvikelse, men den växer tack vare sin fina kombination av glamrockackord, Irreplaceable-ilska och en slitstark melodi. Någon ny The Boy Is Mine är det inte, men så är Monica och Brandy inte längre de explosiva tonåringar de en gång var. Finns det ett liv även efter ungdomen? Delvis, är svaret som New Life ger.

BETYG: 3/6 (från Nöjesguiden)



Adrian Lux - Adrian Lux

Jag skrev först denna recension:

Jag vill att ni ska veta en sak. Skivbolagen gör det allt svårare för oss kritiker. Från att skicka ut vanliga skivor gick skivbolagen över till att skicka ut mp3:or utan skivomslagsinformationen. Därefter nöjde man sig med att göra skivor tillgängliga endast genom streamning, så att vi inte ska kunna lyssna i mp3-spelare. Med Adrian Lux debutalbum har man tagit ytterligare ett steg: låtarna finns bara tillgängliga för streamning och varje låt klipps av efter två minuter. Alltså; jag tycker Adrian Lux skiva verkar innehålla rätt bra arenahouse (jag älskar till exempel singeln Boy, och den är med). Men jag kan inte riktigt veta, för jag har inte fått lyssna på hela skivan. Något är fel på den här branschen.

Sen flyttade skivbolaget fram releasedatumet, gav mig tillgång till att lyssna på hela skivan (streamad) och bönade och bad om att få en ny recension. Eftersom jag inte vill vara orättvist taskig mot Adrian Lux så gick jag med på det, så då skrev jag den här recensionen:

Med sina enorma framgångar utomlands tvingar Avicii, Swedish House Mafia och Adrian Lux oss att uppdatera synen på arenahouse. Det må vara en egen kultur med sina egna estetiska koder – ungefär som hårdrock – men den befinner sig just nu i popmusikens absoluta mitt. Adrian Lux är nu betydligt mer smakfull och subtil i sitt uttryck än artister som Tiësto, och det gör också att hans låtar fungerar ovanligt bra i albumformat för att vara utpräglad dansgolvsmusik. Jocke ”Bilar 2” Berg låter lite malplacerad i All I Ever Wanted men Rebecca & Fiona låter perfekta över Adrians tunga beats. Om det mörka sug som genomsyrade Rebecca & Fionas I Love You, Man hade präglat även detta album hade betyget blivit ett snäpp högre.

BETYG: 4/6 (från Nöjesguiden)



Macy Gray - Covered

Coverskivor är alltid mer intressanta för att de säger något om artistens musiksmak än för sina kvaliteter som album i sig. Frågan om hur relevant det är om en artist har bra smak eller inte ställs därför på sin spets i dessa sammanhang; artisten blottar strupen, och dennes musiksmak sätter gränsen för hur intressant eller bra coverskivan kan bli. Macy Gray, den råkonservativa soulrocksångerskan med den kraxiga rösten som hade en hit i slutet av 90-talet med I Try, har inte världens roligaste smak – vare sig det gäller val av låtar (Radioheads Creep, Metallicas Nothing Else Matters) eller hur musiken ska låta (trist proffsig studiorock). Det är synd att hon inte utnyttjar sin röst till att sjunga rena soullåtar – den passar verkligen inte covers av Yeah Yeah Yeahs och My Chemical Romance. En känslig tolkning av Eurythmics Here Comes the Rain Again räddar skivan från ett bottenbetyg.

BETYG: 2/6 (från Nöjesguiden)


dem män

Hej. Jag har haft en fin vecka. Men jag orkar inte skriva om den. Ok en snabbis då. Anyways, detta har jag gjort:



Sett koreografen Trajal Harrells föreställning "Antigone SR./Twenty Looks at Paris is Burning at the Judson Church" på Dansens Hus. Jag gillade den, även om den var lite för lång och lite för spretig. Men jag älskar Antigone-berättelsen (läste modernisten Jean Anouilhs uppdatering av den när jag pluggade i Paris för nio år sen - äkta nostalgi med andra ord!) och jag tycker mycket om dokumentärfilmen "Paris is Burning". Dessutom var en av de fem dansarna i den här uppsättningen helt underbar, sättet han rörde sina armar på, jag dog. Men mycket var trist med föreställningen, det ska inte stickas under stolen med.



Sett Robert Guédiguians nya film "Snön på Kilimanjaro". Jag älskade Guédiguians film "Den lugna staden" och tycker gillar också skådespelaren Jean-Philippe Darrousin som är med i alla Guédiguians filmer och i Kaurismäkis "Le Havre", och jag blev inte besviken på den här filmen. Den var feelgood fast den var socialrealistisk och ville skildra misär. Ni hör, det blir en automatisk konflikt där, och det var kanske så att lite realism fick offras för feelgooden. Men inte mig emot. Dessutom kul att Darousins karaktär går omkring med bandage runt armen i större delen av filmen, det måste vara en blinkning till "Chinatown" där Jack Nicholson blir knivskuren på näsan och därefter går omkring med ett plåster på näsan resten av filmen (briljant).


Eugène Jansson (1862-1915), Atleter (1912)

Sett Eugène Jansson-utställningen på Prins Eugens Waldemarsudde. Den var fin. Vackra Stockholmsskymningar och vackra kroppar. Det var någon som sa att överklassen som köpte Eugène Janssons tavlor inte misstänkte att han var gay, trots att han i sina motiv frossade i undersköna nakna män. Konstigt. Eller lustigt. Eller: måste man alltid förutsätta en erotisk dimension när en konstnär gör en skildring av en vacker naken kropp? Jag tror: ja. Ändå. Fast det är inte samma sak som anta att varenda manlig konstnär som beundrar manskroppar är gay. Man kan vara hur straight som helst och ändå falla för en Adonisliknande mans häpnadsväckande attraktionskraft. Att liksom konstatera sakernas tillstånd, att registrera. Och en konstnär, oavsett sexuell orientering, kan ju säkerligen kallt distansera sig från objektet och bara ta fasta på den estetiska dimensionen i bilden. Men det finns alltid en annan dimension av bilden, om det är vacker naken kropp som porträtteras. Det tror jag. Vsg för ytlig analys. God natt!

monica zetterlund - trubbel


monica & brandy - it all belongs to me


dmitrij sjostakovitj


So young but so cold

Wassup y'all, det är Spotifymarodören som talar. Japp, jag är tillbaka med en ny playlist och denna gång är det den ryska/sovjetiska tonsättaren Dmitrij Sjostakovitj (1906-1975) som hedras med en egen playlist. Även denna gång är det långsamma satser som gäller, men till skillnad från exempelvis Mozart innebär det inte att musiken därmed är mysig och avkopplande. Nej, den skär rakt in i köttet. Sjostakovitj är märklig för han gjorde modernistisk musik - full av vad många (inklusive Stalin, vars konstsmak länge utgjorde ett högst reellt hot för Sjostakovitj liv) skulle kalla för orolig och full av oväsen - men han komponerade på samma sätt som folk gjort ända sedan Bachs tid. Det är violinkonserter och preludier och fugor och en sådan välutvecklad känsla för musik att han kunde skapa i sitt huvud när han var ute och promenerade, långt från piano och notpapper, och liksom se ett orkesterpartitur framför sig och höra exakt hur det lät. Ursäkta denna denna tönt men jag blir imponerad av sånt.

Min Sjostakovtij-playlist börjar med pianomusik, sedan musik för piano och ett stråkinstrument, sedan blir det mer och mer: en pianotrio (dvs två stråkinstrument), en pianokvintett (fyra stråkar), och sedan kommer ett gäng satser från stråkkvaretter. Efter detta kammrmusikavsnitt blir det mer storskalig musik: ett antal satser från konserter för orkester och soloinstrument, och i mitten av det gänget ruvar tre symfoniers långsamma satser (fler än tre av Sjostakovitjs symfonier har långsamma satser, men jag utelämnade några som jag tyckte lät alltför våldsamma och avvikande). Därefter några sena stråkkvartetter och efter det de långsamma satserna ur två sena orkesterverk: andra cellokonserten och andra violinkonserten. Därefter ytterligare ett par satser från stråkkvartetter och sedan den långsamma satsen från hans allra sista symfoni. Som final: hela stråkkvartett nr 15, Sjostakovitjs enligt mitt tycke allra starkaste verk, där alla satser är långsamma, hela verket är som ett avsked till livet ur sex olika perspektiv. Han komponerade det ett år innan han dog. Allra sist på listan är den långsamma satsen från sonaten för viola och piano som han komponerade 1975, samma år som han dog.

Enjoy! Eller alltså, enjoy och enjoy, det är inte så mycket glädje och munterhet i den här musiken. Men om du som jag anser att även den bistraste konsten kan vara livsbejakande (att över huvud taget göra konst är ju en optimistisk handling, om man tänker på att ens eget liv och längre fram hela mänskligheten och ännu längre fram hela universum obönhörligen ska släckas ut) så har du en omvälvande och underbar musikupplevelse framför dig.

Rocket Juice & The Moon, Paul Weller, Madonna, Nacka Forum och Maskinen

Rocket Juice & The Moon - Rocket Juice & The Moon

Vi var många som älskade den kortlivade supergruppen The Good, The Bad & The Queen, och vi får här en fristående uppföljare eftersom två fjärdedelar av den gruppen – mångsysslaren Damon Albarn och den legendariske afrobeat-trummisen Tony Allen – tillsammans med Red Hot Chili Peppers-basisten Flea utgör den experimentella funktrion Rocket Juice & The Moon. Albarns roll är denna gång mindre av popsmed och mer av projektledare – hans syntar är mest en bonus i bakgrunden, och han sjunger sällan. Men det gör ingenting när skivan är fylld av ljuvliga grooves och en smakfull återhållsamhet som är ovanlig både för Flea och Allen. Lägg till gäster som Fatoumata Diawara (sångerskan bakom fjolårets fantastiska album Fatou) och Erykah Badu och krydda med lika delar skevhet, värme och melodiös melankoli och du har recept på en succé. Ett av årets mest överraskande och charmerande album hittills.

BETYG: 5/6 (från
Nöjesguiden)



Paul Weller - Sonik Kicks

Under de första tre decennierna av sin karriär var Paul Weller alltid väldigt noga med vilken typ av musik han gjorde: nu gör jag punkpop, nu gör jag soulpop, nu gör jag bluesrock. När han fyllde 50 flippade han, spelade in det fantastiska eklektiska albumet 22 Dreams och sedan dess gör han bara exakt vad han känner för och låter all sin kärlek till musik komma fram – oavsett om det är psykedelia, jazz, reggae, folkrock, baroque’n’roll eller klassiskt brittisk gitarrpop, och oavsett hur väl han behärskar genren. Det är en oerhört sympatisk inställning till musik och skapande, och det gör Sonik Kicks, Wellers tredje album sedan pånyttfödelsen, till en spännande resa även om det är en ganska ojämn historia. Men By the Water sticker ut med sin skönhet. Och när Weller i Children sjunger ”Oh my loved ones, look long into the night / Your daddy’s gone, but only for a while” vet man inte om han sjunger till sina barn eller till sig själv – hans egen far gick bort häromåret – ett gripande ögonblick.

BETYG: 4/6 (från Nöjesguiden)



Madonna - MDNA

Av discopop är du kommen – discopop skall du åter varda. Madonna återvänder till discon ungefär lika ofta som Bob Dylan återvänder till blues, det är hennes naturliga element. Det finns ett par ytterst försiktiga antydningar till dubstep-trummor på MDNA, och den Lady Gaga-doftande halvtempoballaden Masterpiece, men framför allt handlar skivan om pumpande discobeats och lättnynnade melodier. För att vara en superstjärna har Madonna en förvånansvärt ödmjuk framtoning i sin egen musik – hon sjunger svalare och mer diskret än någonsin, och påminner mer om Sarah Cracknell än den kaosgudinna hon var under sin karriärs första decennium. Det gör musiken en aning anonym, men Madonna är en artist vars personlighet kommer fram i hennes ambitioner, inte i hennes röst eller låtarnas texter. Hennes främsta ambition är att göra pop som inte låter omodern – och hon lyckas faktiskt ganska bra. Att Nicki Minaj och M.I.A. gästar på sammanlagt tre av skivans låtar är lika logiskt som det är vackert.

BETYG: 4/6 (från Nöjesguiden



Nacka Forum - Fee Fi Fo Rum

Jazz är livemusik. Så jag säger det direkt: gå och se gruppen Nacka Forum, de spelar i Göteborg, Malmö och Stockholm mellan 14 och 19 april. Saxofonisten Jonas Kullhammar och trumpetaren Goran Kajfes är var för sig giganter inom svensk jazz, men tillsammans och Johan Berthling på bas och Kjell Nordeson på trummor är de knäckande bra. Det finns en hunger och ett kaos på Fee Fi Fo Rum som är uppfräschande och omskakande. Det tio minuter långa öppningsspåret är en ljuvligt skumpig resa över en pumpande basgång, den mystiska melodin i Gluck påminner om John Coltranes Giant Steps och balladen Yasuragi är mörk och ångestladdad på ett sätt som för tankarna till David Bowies ambientexperiment under hans år i Berlin. Återigen bevisas att bra jazz oftast är motsatsen till trygg musik.

BETYG: 5/6 (från Nöjesguiden)



Maskinen - Framgång & efterfrågan

Herbert ”Afasi” Munkhammar har en mångsidig talang som han kanaliserar i diverse sinsemellan ganska olika projekt. I Afasi & Filthy gör (gjorde?) han relativt traditionell poppig hiphop men i Ansiktet sjunger han R&B-ballader och tillsammans med Frej Larsson från Slagsmålsklubben utgör han Maskinen, ett röjigt partytåg med inslag av modern elektronisk dansmusik (nuförtiden mer house än baile funk). Herberts melodikänsla och råa humor genomsyrar allt han gör, och han blir bättre och bättre – Framgång & efterfrågan är ett stort kliv framåt från Maskinens debutalbum, det ibland tröttsamt spexiga Boyz II Men. Singeln Krossa alla fönster som på ett kreativt sätt inverterar Lisa Ekdahls Öppna upp ditt fönster uppmanar kvinnor att sluta ta skit från dumma pojkvänner – ovanligt tema bland manliga artister – och Ingenting kan stoppa mig är en bubblande poplåt gjord med Lil Waynes A Milli som mall. Afasi och Frej är mer av störiga killar än tunga rappare, men deras enda ambition är att göra kul dansmusik och detta lyckas de med. Jag saknar dock den mer personliga sidan av Herbert som kom fram i Afasi & Filthys Fläcken.

BETYG: 4/6 (från Nöjesguiden)


organized noize feat. queen latifah - set it off