Beach House


Jag är förkyld. Anledningen är att jag stod i kö i över en timme igår kväll för att komma in på Debaser Slussen där Beach House skulle spela. Kön var absurt lång, mina fötter förfrös sakta. Det kändes väldigt mycket ”Stockholmsnatt”. Men det var värt det. Beach House har släppt årets hittills bästa skiva vid sidan av Hot Chip.

Egentligen borde jag kanske hata Beach House. Det är typisk Pitchfork-musik, en cool duo, en kille med burrigt hår som spelar gitarr och en tjej som sjunger drogat och drömskt. Stabil indie som alla som älskar Fleet Foxes och Grizzly Bear kan ta till sig. Jaja. Alla såna där invändningar går upp i rök när man hör Beach House och deras fantastiska låtar – vilka melodier, vilka refränger, vilken sång, vilket sound!

Vintern år 2000 lyssnade jag väldigt mycket på Håkan Hellströms ”Magiskt men tragiskt”. Jag mådde inte så himla bra då men den låten gjorde livet uthärdligt. Inte för att den tröstade och sa att allt var bra, utan för att den gav en så stark bild av accelererande desperation. När jag lyssnade på den, eller bara tänkte på den, fick jag en känsla av att jag föll genom ett mörkt cylinderformat schakt. Som en teen angst-version av inledningen till ”Alice i underlandet”. Och det var skönt att få en sån där konkret bild av hur man kände.

Beach House låter mig falla ner i samma schakt. Men det är ett långsammare fall, som om man sjunker ner genom tjock honung istället för kall luft. Inte undra på att deras musik kategoriseras som dream pop. Grundkänslan är i alla fall densamma, det är samma intensiva dynamik mellan dur och moll, det är samma bedövande vackra (men förrädiskt enkla) melodier, det är samma närvaro av riktiga känslor. Precis innan konserten började spelades Skeeter Davis ”The End of the World”, en låt från tidigt 60-tal som är ett tonårskaxigt svar på dumma föräldrars försök att trösta dottern genom att säga att det inte är världens undergång om killen gör slut. Låten säger: jo, det är fan visst världens undergång. Det är det enda som betyder något. Mina känslor här och nu. Utan den här kärleken kan jag lika gärna dö.

Beach House var bättre live än på skiva. Det råa känslomässiga blev ännu starkare, de monotona rytmerna blev ännu mäktigare, Victoria Legrand sjöng ännu mer kraftfullt. Så gå och se dem nästa gång de är i din stad, även om det kanske blir två timmars köande då.


Jenny Wilson


I fredags var jag på Nöjesguidens prisutdelning av Stockholmspriset 2009 på Södra Teatern. Jonathan Johansson vann kategorin musik. Därefter spelade jag skivor ett tag på efterfesten på Scandic Malmen. Trevligt. Men när det gick upp för mig att Jenny Wilson och Tensta Gospel Choir skulle ge en repris av den mytomspunna (ps ett av svenska språkets bättre ord!) konsert som de gav på Dramaten i januari, på Hornstull Strand, var det bara att hoppa in i en taxi (well, snåljåpen i mig ville egentligen ta tunnelbanan) och bege sig dit.

Jag anlände i rättan tid – konserten skulle precis börja. Fem körsångare. En vansinnigt cool basisttjej. En flöjtist/saxofonist. En slagverkare. Och så Jenny Wilson, som var en majestätisk uppenbarelse i sin blodröda silkeskåpa vars huva avlägsnades först efter ca halva konserten. Åh, vad bra det var.

Jag älskar ju Jenny Wilson på skiva – debutalbumet var visserligen bättre i teorin än i praktiken (fantastiska texter, trista melodier) men på förra årets ”Hardships!” blommade hon ut på ett häpnadsväckande sätt, hon hade fått ett helt annat självförtroende, en unik musikalisk vision. Det lät lite som en blandning mellan D’Angelos ”Voodoo” och Joni Mitchells ”Hejira” men ändå helt personligt, och mycket modernt. Jag gav skivan högsta betyg i Nöjesguiden men tyvärr lyckades jag inte övertyga Stockholmsprisetjuryn om att nominera Wilson i musikkategorin.

Hur som helst. Nöjesguiden var nog det sista Jenny Wilson tänkte på när hon genomförde sin strålande, intensivt inspirerade konsert. Det som hade låtit bra på skiva lät ännu bättre live, samspelet mellan kör och solosång var fulländat, blåset satt som en smäck, och man märkte att Jenny Wilson blev taggad av hela den visuella grejen. Åh, vad bra hon är. Hoppas nästa skiva kommer snart.


Den rasande Roland

Jag var på konsert på Berwaldhallen i torsdags. Roland Pöntinen invigde den nya Steinwayflygeln och spelade verk av Schumann och Chopin. Jag håller på med en stor artikel om dessa två jubilarer för Opus så det passade givetvis som handen i handsken. Jag lyckades dessutom få en intervju med Roland, vilket var kul eftersom hans ”Roland Pöntinen plays piano music by Erik Satie” hade väldigt stor betydelse för mitt intresse för klassisk musik när jag var i tonåren; det var den första klassiska skiva som jag köpte (efter att ha lånat den x antal gånger från Simrishamns bibliotek).

Men konserten? Nja. Som jag skrev i ett sms till en vän efteråt: mer intressant än bra. Intressant som i ”know your enemy”-intressant. Jag har en hatkärlek för Chopin, där hatet dominerar. Hans musik är borgerlig och insmickrande, spektakulär och flashig, dramatisk på ett teatralt sätt, utstuderat känslomässig på ett cyniskt och vidrigt sätt. Having said that: han var sjukt bra på att komponera. Faktiskt. Nyskapande, strukturmässigt briljant och glasklart kommunikativ. Men det räcker inte. Chopins musik räddar inga liv, för den är inte gjord för att rädda liv. Den är gjord för att imponera på överklassen, den är melankolisk på ett trevligt sätt. Borgerlig musik. Det sista verket som framfördes var en barcarolle, alltså ett stycke som rytmiskt och melodiskt skulle suggerera fram känslan av att glida fram på en gondol i mysiga Venedig. Jesus Christ.

Schumann då? Jag gillar ju Schumann, men mer för hans ambitioner och hans tillkortakommanden än för hans verk (med några undantag). Jag kan identifiera mig med det där, att ha idéer som är bättre i teorin än i praktiken. Schumann var så himla mänsklig. Och liksom ett fan: han älskade musik och litteratur, tröttnade aldrig på att hylla exempelvis Chopin (trots att Chopin fnyste åt Schumanns musik), det är fint. Roland Pöntinen spelade ett par av Schumanns romanser, och de var rätt fina, men sen spelade han det hopplösa fragmentariska verket ”Carnaval” som inte gör någon glad. Det är rastlöst, kaotiskt och extremt känsloladdat – sannerligen romantiskt – men så himla bra musik är det inte.


Hi 5

Hi haters! Tänkte egentligen skriva ett inlägg om Hiroki Kikuta idag, men jag har lite ont om tid eftersom jag ska på rap quiz snart. Så ni får nöja er med det här köttbenet: topp fem låtar från skivbolaget Hi Records.

1. O.V. Wright - Without you
2. Jean Plum - Look at the boy
3. Ann Peebles - You got to feed the fire
4. George Jackson - Aretha, sing one for me
5. Al Green - I've never found a girl

Den viktigaste poängen med den här listan är denna: Al Green var INTE den bästa manliga sångaren på Hi. Det var den kriminellt underskattade O.V. Wright. Jag säger inte detta för att vara kvasikaxigt konsensusbrytande, eller för att Al Green är sönderspelad (vilket han i och för sig är), utan för att det är sant. Al Green hade en fantastisk röst, och så var han ju ung och snygg och charmig också, det är klart att han blev stjärnan. Men O.V. Wright hade något annat, en tärande ångest, ett brinnande helvete som framträdde varje gång han sjöng. Al Green kunde sjunga sorgliga sånger, men han kunde aldrig göra sig av med den där charmerande och förföriska sidan. Som bäst var han i de stunder då han bejakade värmen i sin röst, och därför är den sprudlande "I've never found a girl" min favoritlåt med Al Green (men Kris Kristofferson-covern "For the good times" kommer inte långt efter).

När O.V. Wright sjöng hyfsat glada låtar var det dock alltid en schimär, ett desperat försök att lätta upp stämningen - svep whiskyglaset och förneka ångesten. Deppigt i sig. Hans röst kanske inte är lika karakteristisk som Al Greens, men ändå väldigt personlig - det låter ofta som att han nyss varit hos tandläkaren och bedövat halva käften, det låter liksom som om han sjunger allt från ena mungipan. Och ändå låter det så sjukt bra, så otroligt fyllt med passion. Jag saknar ord för att beskriva hur bra "Without you" är. Den får mig att rysa, blunda och nästan falla omkull. Det är soul som skär igenom livet som en kniv i en bioduk. Det är the pinnacle of western civilization.

Ann Peebles album "I can't stand the rain" har ni säkert lyssnat på hundra gånger och läst om lika många gånger, så jag ska inte gå in mer på det, men för er som INTE har hört det: gå och skaffa det. Nu. Det är kanske det bästa soulalbumet som gjorts. Ann Peebles är också så himla mycket mer intressant som artist än Al Green, för hon uttrycker något annat - sårbarhet, mänsklighet, bitterhet. Och varje låt på denna skiva - som långt ifrån är det enda hon gjort som är värt att lyssna på, kolla in "Give me some credit" till exempel - är ett mästerverk. Eller okej, kanske inte "Do I need you", men what the hell. Det är en sån där typisk "oj, vi fick visst en hitsingel, vi gör en ny låt som låter nästan likadant"-låt, såna är väldigt vanliga i soulhistorien. (Har jag skrivit om det här förut? Det känns som det. Pinigt. Elller bara straight up déjà vu.) Jag kan leva med den, det är lugnt.


andres longa, vita brevis est

Igår intervjuade Eric Schüldt Andres Lokko på Kåken, med anledning av tegelstenstvillingarna "Andres" och "Lokko" som i dagarna ges ut av Modernista. Jag kunde inte låta bli, så jag gick dit. Stället var packat med hipsters och journalister. Det var en rätt äcklig stämning, konstaterade jag plötsligt när intervjun hade börjat, och jag skyndade hem efteråt.

Jag stod där, nästan allra längst fram, och trivdes inte jättebra. Varför kändes det så? Låt mig säga såhär: nästan alla i lokalen hade en speciell relation till Andres Lokko, nästan alla hade börjat läsa hans texter när de befann sig i tonåren, nästan allla hade låtit sig formas av de där texterna och den där musiken och de där idealen. En person som har haft ett sådant impact på ens liv, när man är i en sådan känslig och formbar ålder, får givetvis en speciell plats i ens hjärta. Och det var som om alla hade vallfärdat till Kåken bara för att få se honom, för att med närvaro och varma (eller utstuderat kalla/nonchalanta) blickar uttrycka ett "tack".

Det handlar om nostalgi. Kanske. För en del handlar det kanske om något som är levande och aktuellt och livsviktigt. I vilket fall som helst så handlar det om något ganska privat. Och jag förstår inte riktigt poängen med att dela en privat känsla med så många. Det känns lite fel på något sätt, lite kladdigt. Och det känns fel att han ska sitta där framme och bada i all hängivelse. Det är inte bra för någon, i synnerhet inte för en kritiker.

Eric Schüldt frågade Andres när det var han insåg att han hade en makt över sina läsare, att han kunde få 15-åringar att klä sig i kostym och kalla sig för mods. Andres svarade att han hade krävt den respekten redan från början. Jaha. Soft. Eller snarare inte särskilt soft alls. Utan att göra några andra jämförelser kan man konstatera att en annan ikon, Bob Dylan, en gång sjöng "Don't follow leaders, watch the parking meters". Men Andres tycker inte att det är fel att follow leaders. Han har alltid känt sig som en leader och krävt att de som lyssnar på honom ska vara followers. Jag vet inte, men det känns inte jättesympatiskt.

En annan ikon, Oscar Wilde, sa: "A man should invest in his own myth". Det är något som Andres Lokko har följt. Han är medveten om sin status ("min position nu är nog starkare än någonsin", sa han under intevjun) och hans ego är lika stort som hans integritet. Det är klart att folk, speciellt ungdomar som snubblar omkring i den populärkulturella djungeln, tar det till sig och älskar det. Men det är ändå lite psycho. Ingen skulle ta det anspråket idag, ingen kritiker i alla fall. De flesta har för mycket distans för det - det ingår nämligen i kritikerns roll att ha distans. Men Andres Lokko har lyckats med att både ha kritikerns distans och ikonens distanslöshet. Onekligen speciellt, men onekligen lite psycho också. Det säger jag inte för att vara taskig.

Jag vet inte om jag blir provocerad av Andres Lokko själv eller av faktumet att han har extremt hängivna fans, eller av faktumet att han inte är särskilt kritisk till att han har så hängivna fans utan tvärtom uppmuntrar det, eller av faktumet att jag själv har varit ett sådant fan. Jag vet inte, men jag blir provocerad av något. Kanske mest hans fans ändå. De här unga killarna som försöker vara så coola, och inte bara coola, de försöker leva upp till Andres Lokko-idealet av coolhet. Mods-idealet. Extremt distanslösa människor. Ytliga.

Eric Schüldt frågade Andres vad han tyckte om ett citat som fanns med i boken. Det var en uppmaning att aldrig överge mods-idealet, "att alltid bedöma folk efter deras utseende, att aldrig acceptera folks dåliga smak". Andres erkände att det var hårt men rättvist, och att han fortfarande stod för det, att han kunde tänka sig att tatuera in de orden, åtminstone på sitt lår.

Really? Jag tycker att det är ett ganska sjukt citat. Om folk skulle bedöma mig efter mitt utseende så skulle jag vara i deep trouble. Om folk skulle bedöma Woody Allen eller E.T.A. Hoffmann eller Ella Fitzgerald eller J. Dilla efter deras utseenden så skulle de inte heller ha kommit så långt. Och ärligt talat skiter jag i Andres Lokkos utseende, även om jag vet att många skulle kunna skriva spaltmeter om hans strumpor och halsduksknutar. Det är klart att han klär sig snyggt. Men vad är det jämfört med hans insats som kritiker? De två sakerna går inte att särskilja, säger kanske någon. Jag håller inte med om det. Andres Lokko hade kanske skrivit på ett annorlunda sätt om han inte hade varit en modefetischist, men jag vägrar tro att hans förståelse för musik hade varit svagare eller sämre formulerad om det var på det sättet.

Mods alltså. Det är ett roligt ord. Mods = modernister = står för modernism. Men om postmodernismen fick sitt genombrott för flera decennier sen, varför kan inte den nå fram till modsen då? Vad hände med att förkasta hierarkier och ifrågasätta estetiska ideal? Att ta ett steg utanför och säga "äh, modernism är ju bara en epok bland andra om man tänker efter, det är inget som man måste ta så allvarligt på, ingenting som man måste följa som en religion". Men nej, postmodernismen är livsfarlig för Andres Lokko och hans hängivna beundrare. Om det inte är så viktigt att kamma den där frisyren på morgonen, varför ska man då stiga upp?

Det är tråkigt att intervjun inte handlade så mycket om kritik. Det är ju så lätt att glömma, att Andres Lokko som kritiker (kontra Andres Lokko som fenomen etc) faktiskt är helt fantastisk. I somras skrev han en understreckare om Michael Jackson i SvD. Det var en otroligt bra text. Det är sällan som han skriver så långt och djuplodat om något, sällan han får tillfälle eller tar sig tillfälle. Men han borde göra det oftare. Han borde bli uppmuntrad att gå den vägen, snarare än att fortsätta vara "ikonen Andres Lokko", råttfångaren från Hameln. Okej, nu är det bevisat: man kan fortsätta vara en trendsättare trots att man fyllt 40, fine, nu vet vi det. Nu vore det trevligt om han kunde gå vidare. Släppa lite på det där egot och låta det han skriver om komma i första rummet.

Det är nämligen så att musikkritiken i Sverige befinner sig i ett uselt skick. Nästan alla musikjournalister är inkapabla eller - ännu värre - ointresserade av att skriva något analytiskt, något som innefattar tolkning av (pop-)musikaliska verk. Så det behövs folk som tar både musik och kritik på allvar, det behövs såna som Andres Lokko. Därför tycker jag att det är lite waste of time att han kommer till Kåken och solar sig i alla hopplösa hipsters gränslösa kärlek. Inte för att han inte förtjänar den, men för att han borde veta bättre än så.

Och de hopplösa hipstersen? De borde växa upp. Förlåt, det lät drygt, men jag menar att de borde inse att det finns andra saker i livet än de som Andres Lokko skriver om. Jag fattar inte hur man kan se honom som person som viktigare än musiken han hyllar. Det är som ett inverterad "shoot the messenger". Budbäraren är det viktigaste, fokusera på honom, inte på det som budet handlar om. Love the messenger. Dress like the messenger. Gå till Kåken för att se the messenger. Fy fan.

Jag bryr mig om vad Andres Lokko skriver för att jag bryr mig om musik, film och litteratur. Och han upphör ju aldrig med att komma med bra tips på nya grejer, så det finns ingen anledning att sluta läsa honom. Men allt det andra, hela ikonskiten, nej tack säger jag bara. Jag vill inte vara en del av det. Livet är för kort för sånt. Alldeles för kort.

Nas-revisionism

Queensbridge-historien är inte beständig utan måste ständigt skrivas om. Nas är som alla vet en av Världens Bästa Rappare Någonsin, men hans karriär har haft en besynnerligare bana än Odysseus på Egeiska havet. Hans debutalbum från 1994 är kanske den bästa hiphopskivan någonsin, men sedan dess har hans album rört sig i det oattraktiva spannet från mediokra till ojämna. Han gjorde något av en comeback med toppskivan "Stillmatic" 2001 - än idag den enda Nas-skiva förutom debuten som har fler bra än dåliga låtar - men det var också efter att ha gjort sin sämsta skiva, "Nastradamus" och revanschlusten var på topp. Likt andra rappare som är mer intresserade av texter än refränger har han en notoriskt dålig känsla för vad som är ett bra beat och en bra producent.

Den comeback som Nas fick 2001 - återgången till hård New York-rap från töntiga försök att tillfredsställa dansgolven genom malplacerade samarbeten med hittiga producenter och gästvokalister - var Nas nära att få redan 1999. Han hade då redan släppt en skiva som gjorde fansen desillusionerade ("It was written", där han lanserade sitt gangsta-komplex-alter ego, Nas Escobar) och den ännu töntigare The Firm-skivan (1997) som var mer lajv än hiphop, och var sugen på att göra något riktigt grymt och ambitiöst. Det skulle bli ett dubbelalbum, och det skulle bli som en självbiografi. Skivan skulle heta "I am Nas... the autobiography". Men Nas fick sina inspelningar bootleggade innan skivan gavs ut och spridna på nätet, varpå han var tvungen att spela in en massa nya låtar så att folk skulle betala för skivan när den kom ut. Det var denna urvattnade version, nu bara en skiva, som släpptes våren 1999, omdöpt till "I am...". Fler låtar var tänkta att släppas samma höst, till skivan "Nastradamus", men även dessa läckte, och han var i sista stund tvungen att spela in nya. Dessa var, milt uttryckt, inte bra.

2002, ett år efter "Stillmatic", hände något intressant. Nas gjorde något som många rockartister gör, men som är få rappare förunnat: släppte en skiva med tidigare outgivet eller obskyrt material. Marknadsförd med taglinen "No cameos. No hype. No bullshit." släpptes "The Lost Tapes", med tolv utmärkta låtar. Nas lät hur hård som helst och mycket riktigt fanns det inga gäster där som störde - det blev uppenbart att det är detta som krävs för att Nas verkligen ska komma till sin rätt. Fyra låtar kom från det ödesdigra året 1999, tre var från 2001 (och två av dessa fanns med på en tidig pressning av "Stillmatic") och fem var nya inspelningar. Senare år 2002 släpptes ett nytt Nas-album, "God's son", en frustrerande blandning av personliga texter och hopplöst tråkiga beats. Samt en rent ut sagt gräslig singel i form av "I can", som samplar Beethovens "Für Elise" och till råga på allt har med en jävla barnkör i refrängen. Hur Nas kunde välja bort fantastiska 2002-inspelningar som "Doo rags" till förmån för sånt skräp är ett mysterium.

Hur som helst. Jag kom på en sak igår. Med "The Lost Tapes" går det faktiskt att rekonstruera Nas skivor från 1999 till 2002 och ge honom de album som han misslyckades med att färdigställa själv. Konsekvensen blir en revision av hela Nas karriär - "kolla, han var inte alls kass, han var skitbra". Eftersom tolv låtar är den universellt konstaterade optimala längden för ett popalbum så valde jag att laborera med just tolv låtar. Check it out, här är alltså tre gyllene Nas-album som lurar i det dolda. Ni kan pussla ihop skivorna på Spotify sen, det rekommenderar jag.

I am Nas - The Autobiography (1999)

1. Album intro (I am...)
2. NY State of mind pt 2 (I am...)
3. Hate me now (I am...) - lite Escobar-pinig, men ändå ett viktigt tidsdokument. Producerad av Foxy Browns brorsa.
4. Blaze a 50 (The Lost Tapes)
5. You owe me (Nastradamus) - ett samarbete med Timbaland, som till skillnad från "You won't see me tonight" fungerar.
6. Drunk by myself (The Lost Tapes) - så nära George Jones-country som hiphop kommer.
7. Nastradamus (Nastradamus) - rätt soft remake av EPMD:s "Let the funk flow".
8. Come get me (Nastradamus)
9. Poppa was a playa (The Lost Tapes) - producerad av Kanye West, och med en refräng som Drake snott!
10. New world (Nastradamus) - samplar Totos "Africa"!
11. Nas is like (I am...) - en av Nas kanske tre bästa låtar.
12. Fetus (sista låten på The Lost Tapes) - knyter ihop säcken på självbiografi-temat.


Stillmatic (2001) - nu blir det här typ världens bästa skiva:

1. Stillmatic intro (Stillmatic) - de första tre låtarna på Stillmatic, vilken trojka det är!
2. Ether (Stillmatic)
3. Got ur self a gun (Stillmatic)
4. No idea’s original (The Lost Tapes) - stenhård Barry White-sampling!
5. You’re da man (Stillmatic) - så himla vackert att han återförenades med Large Professor.
6. One mic (Stillmatic) - bombastisk på ett soft sätt.
7. Everybody’s crazy (The Lost Tapes) - producerad av The Rockwilder, millennieskiftets hetaste dude.
8. 2nd childhood (Stillmatic)
9. Black zombies (The Lost Tapes)
10. The Flyest (Stillmatic) - Ingen ny "Life's a bitch", men så är Nas och AZ också sju år äldre och försöker inte förneka det.
11. Rule (Stillmatic) - något så ovanligt som ett bra Trackmasters-beat, och så sjunger Amerie refrängen!
12. What goes around (Stillmatic) - sjukt bra text, Nas bara fortsätter och fortsätter, likt en insirerad Dylan.


God's Son (2002)

1. Get down (God's Son) - stackars Nas, han släppte den som singel och trodde att det skulle bli en hit, naturligtvis floppade den, men visst är James Brown-samplingarna fina!
2. Doo rags (The Lost Tapes) - sjukt bra låt.
3. Made you look (God's Son)
4. My way (The Lost Tapes) - bättre än Jay-Z:s "I did it my way" som kom samma år.
5. Book of rhymes (God's son) - extremt meta och self-indulgent, ändå trevlig låt.
6. U gotta love it (The Lost Tapes)
7. Last real nigga alive (God's son) - producerad av Ron "Etherboy" Browz.
8. Nothing lasts forever (The Lost Tapes)
9. Mastermind (God's son)
10. Purple (The Lost Tapes) - har tyvärr ingenting med purple kush att göra.
11. Dance (God's son) - Nas mest nakna låt någonsin, det gör ingenting att gitarren är lite cheesy.
12. Heaven (God's son) - fantastisk låt som går i 6/8-takt med en rappare som måste bita ihop för att undvika ett nervöst sammanbrott. "My mom's in chemo"...

Jag orkade inte göra samma behandling av dubbelalbumet "Street's Disciple" (2004), men rent hypotetiskt borde det gå att koka ner även den kalkonen till tolv lysssningsbara låtar. Men det gick lite utanför ramarna för det här projektet. Poängen var att The Lost Tapes fick oss, eller i alla fall mig, att omvärdera Nas. Tack för det.

tomorrow, in a year


I söndags såg jag The Knifes och dansgruppens Hotel Pro Formas opera "Tomorrow, in a year" på Dansens hus i Stockholm. Den var faktiskt otroligt bra. Det känns så förutsägbart att hylla The Knife, alla älskar dem ju, de hamnar alltid i toppskiktet på alla årsbästalistor. De behöver i princip bara sätta sig ner och äta en smörgåstårta för att få fem getingar. Men jag kan inte hjälpa det - de är sjukt begåvade, och inte bara det, de är så beundransvärt orädda.

Bara ambitionen, liksom. Vi kanske är en popgrupp, men varför ska inte vi kunna göra en opera? Varför ska musik bara vara toner och ord när det också kan vara ljus, rök, dans och vetenskap? Varför sjunga själv när man kan anlita tre sångare med olika röster, för att fånga in alla nyanser i texterna? (En lyxig IRL-variant av Karins beprövade pitcha-upp-eller-ner-rösten-metod.) Varför skriva låtar om ens eget liv när man kan skriva låtar om Charles Darwins liv?

De valde honom, men de hade kunnat ha valt vem som helst och gjort det lika bra. Det är jag övertygad om.

"Tomorrow, in a year" är en enaktare med fyra scener. Den första handlar om Darwins resa i Amazonas, alla hans intryck därifrån. Naturromantik full av skräck och förundran, väldigt 2009, väldigt bra. Insekternas surrande och fåglarnas märkliga läten gestaltas i musiken, och de olika dansarna tycks spela varsin art, festligt. När det börjar regna tar en dansare på sig huvan på sin jacka och går ut - aha, någon som anpassar sig till sin omgivning, darwinism!

Den andra scenen handlar om Darwins förlust av sin tioåriga dotter. Extremt bra - Darwin blir här mänsklig, inte bara en historisk figur, han blir en förälder som konfronterar det värsta som kan hända en förälder. Karin Dreijer Andersson är själv mamma och det är kanske därför som hon fångats av den episoden ur Darwins liv. Men som de genusmedvetenhetskämpar som de är väljer The Knife att låta en kvinnlig mezzosopran gestalta Charles Darwin, och en ung man gestalta den döda dottern. Föräldern sjunger till sitt älskade barn, som befinner sig på andra sidan, i dödsriket, och rör sig med nyvakna, förvånade, men inte skräckslagna rörelser. En violin eller kanske shamisen vävs in i den elektroniska sorgeballaden - det är oerhört starkt.

Den tredje scenen handlar om utgivningen av "On the origin of species" som ju slog ner som en bomb. Det skildras ganska kongenialt - scenen vänds bort, nästan monteras ner, kulisserna blir nakna, en dansare kör demonstrativt omkring med en ful rullande stege, källan till de vackra och mystiska ljusfenomenen blottas i all sin oglamorösa enkelhet - en trist liten apparat - ja, det rör sig om dekonstruktion i en väldigt bokstavlig bemärkelse. Bara detta, mina vänner, bara detta! Hur ofta får man se det i en opera eller under en popkonsert? Men det slutar inte där: låten som framförs, "Colouring of pigeons", är en ganska sensationell blandning av staccato-doowop, "Human Behaviour"-pukor och Burroughsk cut-and-paste-lyrik. Jag tycker det talas för lite om Karin Dreijer Anderssons texter; inte sällan är de fantastiska.

Den fjärde scenen är kanske den minst starka, men är ändå intressant. Den är tänkt att skildra tiden från Darwins död fram till vår tid, och i mina ögon var det den vetenskapsakademiska diskusisonen som skildrades. Dansarna gestaltade teorier, bollar i diskursens bollhav. Härligt, om än lite kufigt, som Kate Bush och hennes låt om talet pi. Musiken är dock mer hittig än någonsin, och sista låten, "The Height of Summer", låter som någonting från "Deep cuts". Det skär sig faktiskt lite (no pun intended), att gå från något så massivt till något så lätt. Men det är okej, för det får en fin effekt av avslut och att knyta ihop säcken - cirkeln är sluten, här är ursprunget, här är människan, här är pop. Dessutom är det en generös bonus till alla The Knife-fans som gått till föreställningen mer för att de gillar "Heartbeats" än opera.

Det är det som är det mest imponerande, för mig. Det håller verkligen som en opera. Tidigare i rockhistorien har pretentioner ofta varit synonyma med pinsamheter - från "Sgt Pepper" till "The Lamb Lies Down on Broadway" till "The Wall" och framåt. Konceptalbum. Rockopera. Det är inga vackra ord. Nu har jag inte sett Damon Albarns "Monkey" (vem har det?), men jag kan tänka mig att den gode Damon slår knut på sig själv lite, och att resultatet inte är så himla intressant. Framförallt är alla de här kvasiseriösa utflykterna helt hopplösa ur ett konstmusikperspektiv. En opera av den elektroniska popduon The Knife hade också kunnat bli en katastrof. Men det blev inte så. De rodde skutan i land. De lyckades skapa en opera som är spännande, engagerande, nyskapande och musikaliskt njutbar.

De lyckades för att de var moderna på ännu en punkt: synen på skapande och auteurism. De hade ingen Pink Floyd-hybris, de visste att de inte kunde göra allt själva, de var inte ens intresserade av att göra allt själva. Musiken har de komponerat ihop med två andra artsiter - Mt. Sims och Planningtorock - och Hotel Pro Forma är ett danskt teater- och performancekompani. Lägg därtill koreografi och ljusdesign... ja, jag ska inte rabbla alla namn, men det är många, och det finns en poäng med det. The Knife har sagt att de gillade att Darwin hade en icke-hierarkisk syn på arterna, han talade faktiskt aldrig om evolution. De applicerade det tänkandet på de olika beståndsdelarna i operan: det ena är inte bättre eller viktigare än det andra, vi är inte viktigare och mer kunniga än den här killen osv. Och resultatet blev inte bara en exercis i postmodern konst (vilket det ju är, och det är grymt i sig), utan också en opera som blev mycket bättre än om de hade haft någon fånig idé om att vara kreativa diktatorer.

Rätt på alla punkter, alltså. Shit vad jag älskar The Knife. "Tomorrow, in a year" släpps snart som skiva och jag betvivlar att det är lika bra, men jag förstår att de släpper den. Hoppas det inte behöver dröja fyra år till nästa The Knife-skiva bara. Eller varför säger jag skiva? Nästa gång kanske det blir en film, eller en ljudbok, eller ett Wii-spel.