Beach House

Publicerat i: recension

Jag är förkyld. Anledningen är att jag stod i kö i över en timme igår kväll för att komma in på Debaser Slussen där Beach House skulle spela. Kön var absurt lång, mina fötter förfrös sakta. Det kändes väldigt mycket ”Stockholmsnatt”. Men det var värt det. Beach House har släppt årets hittills bästa skiva vid sidan av Hot Chip.

Egentligen borde jag kanske hata Beach House. Det är typisk Pitchfork-musik, en cool duo, en kille med burrigt hår som spelar gitarr och en tjej som sjunger drogat och drömskt. Stabil indie som alla som älskar Fleet Foxes och Grizzly Bear kan ta till sig. Jaja. Alla såna där invändningar går upp i rök när man hör Beach House och deras fantastiska låtar – vilka melodier, vilka refränger, vilken sång, vilket sound!

Vintern år 2000 lyssnade jag väldigt mycket på Håkan Hellströms ”Magiskt men tragiskt”. Jag mådde inte så himla bra då men den låten gjorde livet uthärdligt. Inte för att den tröstade och sa att allt var bra, utan för att den gav en så stark bild av accelererande desperation. När jag lyssnade på den, eller bara tänkte på den, fick jag en känsla av att jag föll genom ett mörkt cylinderformat schakt. Som en teen angst-version av inledningen till ”Alice i underlandet”. Och det var skönt att få en sån där konkret bild av hur man kände.

Beach House låter mig falla ner i samma schakt. Men det är ett långsammare fall, som om man sjunker ner genom tjock honung istället för kall luft. Inte undra på att deras musik kategoriseras som dream pop. Grundkänslan är i alla fall densamma, det är samma intensiva dynamik mellan dur och moll, det är samma bedövande vackra (men förrädiskt enkla) melodier, det är samma närvaro av riktiga känslor. Precis innan konserten började spelades Skeeter Davis ”The End of the World”, en låt från tidigt 60-tal som är ett tonårskaxigt svar på dumma föräldrars försök att trösta dottern genom att säga att det inte är världens undergång om killen gör slut. Låten säger: jo, det är fan visst världens undergång. Det är det enda som betyder något. Mina känslor här och nu. Utan den här kärleken kan jag lika gärna dö.

Beach House var bättre live än på skiva. Det råa känslomässiga blev ännu starkare, de monotona rytmerna blev ännu mäktigare, Victoria Legrand sjöng ännu mer kraftfullt. Så gå och se dem nästa gång de är i din stad, även om det kanske blir två timmars köande då.

Kommentera 8

Jenny Wilson

Publicerat i: recension


I fredags var jag på Nöjesguidens prisutdelning av Stockholmspriset 2009 på Södra Teatern. Jonathan Johansson vann kategorin musik. Därefter spelade jag skivor ett tag på efterfesten på Scandic Malmen. Trevligt. Men när det gick upp för mig att Jenny Wilson och Tensta Gospel Choir skulle ge en repris av den mytomspunna (ps ett av svenska språkets bättre ord!) konsert som de gav på Dramaten i januari, på Hornstull Strand, var det bara att hoppa in i en taxi (well, snåljåpen i mig ville egentligen ta tunnelbanan) och bege sig dit.

Jag anlände i rättan tid – konserten skulle precis börja. Fem körsångare. En vansinnigt cool basisttjej. En flöjtist/saxofonist. En slagverkare. Och så Jenny Wilson, som var en majestätisk uppenbarelse i sin blodröda silkeskåpa vars huva avlägsnades först efter ca halva konserten. Åh, vad bra det var.

Jag älskar ju Jenny Wilson på skiva – debutalbumet var visserligen bättre i teorin än i praktiken (fantastiska texter, trista melodier) men på förra årets ”Hardships!” blommade hon ut på ett häpnadsväckande sätt, hon hade fått ett helt annat självförtroende, en unik musikalisk vision. Det lät lite som en blandning mellan D’Angelos ”Voodoo” och Joni Mitchells ”Hejira” men ändå helt personligt, och mycket modernt. Jag gav skivan högsta betyg i Nöjesguiden men tyvärr lyckades jag inte övertyga Stockholmsprisetjuryn om att nominera Wilson i musikkategorin.

Hur som helst. Nöjesguiden var nog det sista Jenny Wilson tänkte på när hon genomförde sin strålande, intensivt inspirerade konsert. Det som hade låtit bra på skiva lät ännu bättre live, samspelet mellan kör och solosång var fulländat, blåset satt som en smäck, och man märkte att Jenny Wilson blev taggad av hela den visuella grejen. Åh, vad bra hon är. Hoppas nästa skiva kommer snart.

Kommentera 0

Jag var på konsert på Berwaldhallen i torsdags. Roland Pöntinen invigde den nya Steinwayflygeln och spelade verk av Schumann och Chopin. Jag håller på med en stor artikel om dessa två jubilarer för Opus så det passade givetvis som handen i handsken. Jag lyckades dessutom få en intervju med Roland, vilket var kul eftersom hans ”Roland Pöntinen plays piano music by Erik Satie” hade väldigt stor betydelse för mitt intresse för klassisk musik när jag var i tonåren; det var den första klassiska skiva som jag köpte (efter att ha lånat den x antal gånger från Simrishamns bibliotek).

Men konserten? Nja. Som jag skrev i ett sms till en vän efteråt: mer intressant än bra. Intressant som i ”know your enemy”-intressant. Jag har en hatkärlek för Chopin, där hatet dominerar. Hans musik är borgerlig och insmickrande, spektakulär och flashig, dramatisk på ett teatralt sätt, utstuderat känslomässig på ett cyniskt och vidrigt sätt. Having said that: han var sjukt bra på att komponera. Faktiskt. Nyskapande, strukturmässigt briljant och glasklart kommunikativ. Men det räcker inte. Chopins musik räddar inga liv, för den är inte gjord för att rädda liv. Den är gjord för att imponera på överklassen, den är melankolisk på ett trevligt sätt. Borgerlig musik. Det sista verket som framfördes var en barcarolle, alltså ett stycke som rytmiskt och melodiskt skulle suggerera fram känslan av att glida fram på en gondol i mysiga Venedig. Jesus Christ.

Schumann då? Jag gillar ju Schumann, men mer för hans ambitioner och hans tillkortakommanden än för hans verk (med några undantag). Jag kan identifiera mig med det där, att ha idéer som är bättre i teorin än i praktiken. Schumann var så himla mänsklig. Och liksom ett fan: han älskade musik och litteratur, tröttnade aldrig på att hylla exempelvis Chopin (trots att Chopin fnyste åt Schumanns musik), det är fint. Roland Pöntinen spelade ett par av Schumanns romanser, och de var rätt fina, men sen spelade han det hopplösa fragmentariska verket ”Carnaval” som inte gör någon glad. Det är rastlöst, kaotiskt och extremt känsloladdat – sannerligen romantiskt – men så himla bra musik är det inte.

Kommentera 6
Visa fler inlägg