fear had remapped the moral geography completely

image149
Vissa människor är ointresserade av klassiker, och läser hellre tio Zadie Smith eller Jonathan Safran Foer eller Dave Eggers innan de läser en enda Hemingway. Det är lugnt, jag förstår dem, de kanske tänker att de läste jättemånga klassiker när de var tonåringar och att de kommer läsa jättemånga klassiker när de är gamla; tiden däremellan är det samtid som gäller. Det finns en poäng med det, så klart, precis som det finns en poäng med att lyssna på Justice även om det inte är lika bra musik som Charles Mingus. Fast själv läser jag oftare äldre böcker än helt nya - av den enkla anledningen att jag bara vill ha det bästa, vill ha den fetaste läsupplevelsen, so what om jag inte är helt up to date med den senaste romandebatten (vilket arbete det hade varit!).

Hur som helst, jag har nyss läst ut Tom Wolfes "The Bonfire of the Vanities" och den var precis så fantastisk som dess rykte. Hur många böcker lyckas vara BÅDE spännande OCH ha bra språk OCH roliga OCH psykologiskt trovärdiga OCH ha ett moraliskt ställningstagande i centrum OCH säga något om sin samtid? Och dessutom vara förankrad i en plats (sånt gillar jag: gatunamn, restauranger, autentiska områdesbeskrivningar etc) - New York! - som den både romantiserar och kritiserar? Det är faktiskt en bok som har allt. Möjligtvis med undantag för en enda sympatisk kvinnlig karaktär. Fast å andra sidan, är det någon av de manliga karaktärerna som framstår som sympatisk? Journalisten Peter Fallow är en slug, självgod jävel som är full av förakt mot "the yanks"(är detta trovärdigt förresten, att alla engelsmän håller på och tjatar om "the yanks"? Jag tyckte scenen i "Coffee and cigarettes" där Alfred Molina och Steve Coogan gör samma sak, var riktigt pinsam). Åklagaren Larry Kramer är ett riktigt svin, som bara har två saker i hjärnan: hur han ska få högre status och hur han ska kunna vara otrogen mot sin gravida fru. Wall Street-mannen Sherman McCoy är bokens huvudperson och han har ett så stort ego att han anser sig stå över vanliga människors moral - han är ju en "master of the universe" - men högmod går före fall och det är väl det som är bokens tema. Fast man hejar liksom på Sherman ändå, eftersom hans stigande panik är så bra skildrad...

Bokens största förtjänst är ändå Tom Wolfes språk och observationsförmåga. Det är väldigt många "he said XXXXX and at the same time he was YYYYY, as if he were ZZZZZ", och det är nästan alltid väldigt kul. Det känns i och för sig skumt att veta att Tom Wolfe är republikan, hyllar Bush and whatnot. Det ger en lite besk eftersmak när han skildrar kampen mellan de som har makt och de som är trötta på att inte ha någon, han har liksom tagit ställning. Som att han tycker att alla är idioter utom typ Harvard-utbildade domare... äh, nä det var väl en överdrift. Men det är många djupt sarkastiska betraktelser i boken - å andra sidan hade det inte varit hälften så underhållande om inte den där sarkasmen och cynismen funnits där. En fråga: är det överhuvudtaget möjligt att vara författare med seriösa ambitioner utan att sätta sig över alla andra människor? "Jag vet bättre" typ. "Jag ser igenom dig och dig och det här och det här". Jag säger inte att det är bra om det är så. Men det kanske är så.

Titeln - Fåfängans Fyrverkeri - trodde jag först syftade på vad som händer när båda innebörder av "vanity" (naivitet och egenkärlek) dras till sin spets, hur galet det kan gå, hur det exploderar. Men sen läste jag att det egentligen är en medeltida italiensk ceremoni, man brände alla föremål som associerades till synd på ett stort bål. Fåfängornas fyrverkeri. För att rena själen och vara Gud till lags. I boken offrar människorna Sherman McCay på detta bål - och han själv bränner på sätt och vis bort sitt absurda liv på detsamma.

årets ord: shawty

"Shorty" har hörts på hiphopskivor sedan början av 90-talet och har två betydelser: 1) ung kille som ännu inte blivit en tuffing, och 2) flickvän eller snygg tjej i allmänhet. Det var betydelse 1) som dominerade på 90-talet, med låtar som 2Pacs "Shorty wanna be a thug" och Wu-Tang Clan-rhymes som "shorty's running wild, smoking sess, drinking beer / and ain't tryin' ta hear what I'm kicking in his ear". Den nostalgiska hiphopgruppen Little Brother hänger fast vid denna innebörd i låten "Shorty on the look-out" från sitt första album. Men annars har betydelse 2) mer eller mindre tagit över idag. Mer intressant, en ny stavning har tagit över, och det har skett det senaste året.

Tänk på årets hits: Plies "Shawty", T-Pains "Buy you a drank (shawty snappin')", Lloyds "Get it shawty". Usher har en låt på sitt kommande album som också heter "Shawty". R&B-sångaren Tyrese släppte en skiva i början på året, en låt där heter "Come back to me, shawty". Och så har vi "Do it shawty" med rapparen Mouf, kom också i år... ja, ni fattar. Och det råder inget tvivel om att förskjutningen från "shorty" till "shawty" har att göra med sydstaternas allt tyligare dominans. Det är ju en grej att artister som verkligen pratar med "the southern drawl" kanske har lust att skriva orden precis som de låter - "shorty" framstår jämförelsevis som överartikulerat WASP-språk. Men att även artister som inte har ett skit att göra med södern hakar på, är inte det lite lustigt? De greppar alla chanser att framstå som mer southern och coolare, det är helt desperat. Hur många R&B-artister sjunger till exempel med sydstatsdialekt? Inga. De sjunger fint och artikulerat och traditionellt souligt (förutom just T-Pain). Det handlar bara om stavning, om låttitlar, om markörer.

Såvitt jag vet förekom "Shawty" i en låttitel första gången 1994 när DJ Kizzy Rock (vilket namn!) gjorde "Yeah shawty yeah shake it", en stenhård booty bass-låt med matchande porrig video (http://www.youtube.com/watch?v=7jDC5JBEH1U). Men det var nog snarare Lil Jon som med sin singel "Shawty freak a lil' sumtin" från 1998 som satte shawty-snöbollen i rullning - en snöboll som i år blivit en riktig lavin.

britpop och b-sidor

Igår kväll kunde jag inte sluta nynna på "Girl from Mars" med Ash. Ja, Ash! Haha. Så jag tänkte lite på Ash och på britpop och på Suede och på Suedes b-sidor... måste skriva lite om det.

När jag var yngre var jag galen i b-sidor. Inte för att alla var bra, utan för att det kändes som att band som smög in bra låtar på b-sidor brydde sig så himla mycket, de odlade sin egen kult. B-sidor är ju en sån enkel markör - har man koll på b-sidorna är man ett "äkta" fan, och har man bara koll på singelhits och albumspår är man inte ett äkta fan. Sjukt. Men hur som helst, hela den där fascinationen bygger på naivitet och okunnighet. Så här är det: när ett band ska göra en ny skiva spelar de in massvis med låtar, varav kanske 12 hamnar på albumet (eller 20 om det är en hiphopartist). Det finns massor av låtar som är inspelade men didn't make the final cut. Vad gör man med dem? Har man lite värdighet slänger man dem. Är man däremot slug så gör man b-sidor av dem, och lurar fansen till att tro att varje singel/EP är en omsorgsfullt genomarbetad produkt. Grejen är att om bandet är bra, om låtskrivaren är begåvad, så funkar det. Man köper singeln och tänker "wow, b-sidorna är verkligen lika bra som huvudspåret!" och man älskar den (falskt) blygsamma artisten ännu mer.

Beatles gjorde många b-sidor (varav en, "Yes it is", är bland deras bästa låtar). Bowie också. Och så Smiths. Det är på grund av dessa tre skivkarriärer som b-sidor fått sån status. Status, ja, men inte bland alla artister, utan just bland de band som följer i dessa poppiga rockers fotstpår. Exempelvis Suede eller Kent. I andra genrer, som hiphop, bryr man sig inte ett skit om b-sidor. Om en låt är bra tar man med den på albumet, är den mindre bra slänger man in den på något soundtrack, är den riktigt kass så väntar man tills man blivit mördad innan den ges ut. Men b-sidor? Fan vad fjompigt. Ett undantag är Native Toungues, som i slutet av 80-talet gärna gav fansen något lite extra. "Promo no. 2" med Jungle Brothers feat. Q-Tip (från "Beyond this world"-singeln) är faktiskt en av de bästa hiphoplåtarna som kom i skarven mellan 80- och 90-tal, så jublande partyvänlig och cool är den. Jay-Z hade också en b-sida på "Bid pimpin"-singeln, där Dr Dre gästade om jag inte minns fel, men jag har faktiskt inte hört den. Men ni fattar, det är extremt ovanligt. Det finns en Al Green-samling som heter "Singles A's and B's", och anledningen till att b-sidorna finns med där är att skivan är gjord för komplettistgalna soulnördar, inte för att Al Greens b-sidor har ett mytomspunnet rykte om att vara bättre än a-sidorna.

Hur som helst. Jag skulle vilja återkomma till britpopen och besattheten för b-sidor. Det fanns band som Gene, som var så självsäkra och Smiths-kåta att de helt kaxigt struntade i att ta med de bästa singelspåren på sitt debutalbum, de räknade med att alla fansen skulle köpa allting ändå. De räknade fel och blev en fotnot i musikhistorien. Ett annat band som är känt för sina b-sidor är Suede. De gjorde så många omtyckta b-sidor att de efter tre album gav ut en mastig dubbel-cd där (nästan) alla fanns med. I och för sig bröt detta mot b-sidornas regel nummer ett - det ska vara svåråtkomligt och man ska känna sig speciell när man kommit över låten - men trots att alla trogna singelsamlare kände sig dragna vid näsan (hej Petter!) blev det ett koncept som kopierades av många andra - Oasis, Kent, Belle & Sebastian, osv.

Det jag ville komma till var egentligen: hade inte Suedes två första skivor blivit ännu bättre om de skippat b-side-pretentionerna och bara tagit med de bästa låtarna som spelades in? Så här hade i så fall låtlistan på Suedes första skiva sett ut:
image146
1. So young
2. Animal nitrate
3. The big time
4. The drowners
5. Pantimime horse
6. My insatiable one
7. Metal Mickey
8. Animal lover
9. Breakdown
10. To the birds
11. High rising
12. The next life

Och den andra skivan hade haft den här låtordningen:
image147
1. Stay together
2. We are the pigs
3. New generation
4. The wild ones
5. My dark star
6. Heroine
7. Killing of a flashboy
8. The asphalt world
9. The living dead
10. Whipsnade
11. The 2 of us
12. Still life

Jag har alltså inte lyssnat på Suede på flera år. Men rent hypotetiskt, skulle inte det här vara rätt bra skivor? Om man är in the mood alltså. Mycket dålig hy och dramatiska melodier för pengarna.

the jungle line

När jag gick i högstadiet i Simrishamn hängde jag ofta på biblioteket. Inte för att läsa (ha! avlivad outsidernördkliché), utan för att lyssna på skivor (hm, en annan kliché iofs). En dag upptäckte jag ettt uppslagsverk om popmusik som NME hade givit ut, "Book of Rock" tror jag att den hette, och kom 1977. Den lånade jag hem och sträckläste, på samma sätt som jag läst Leonal Maltin-filmencyklopedin som mamma köpt några år tidigare, jag slukade allt. I de böckerna grundlades min tendens att veta mycket om skivor/filmer inte för att jag hört/sett dem, men för att jag läst om dem och memorerat allting på mitt eget autistiska sätt. Skit samma, det jag ville komma till var att det var en massa bilder på skivomslag i "NME:s Book of Rock", och jag blev helt fascinerad av dem. Jag minns framförallt två stycken: dels den här Carly Simon-skivan som jag utsåg till innehavare av världens snyggaste skivomslag någonsin:
image144
(Nu kan jag tycka att det är lite väl kinky, men det är ju ändå knappast Ohio Players.) Den andra skivan vars omslag jag blev helt förhäxad av var den här:
image145
Åh, jag tyckte att den bilden var helt otrolig. Helt mystisk och underbar. Joni Mitchell. Hon målade givetvis omslaget själv (det hade jag ingen aning om då). Men i takt med att jag läste mer och mer om musik fick jag reda på att det inte alls skulle vara något av Joni Michtells toppalbum, det var "Blue" som gällde och det var "Blue" jag köpte (och gillade). Men förra veckan fick jag Joni Mitchell-fnatt, läste allt, styrde upp en massa skivor, bland annat just den här, "The hissing of summer lawns". Den är fantastiskt bra. Jag ska skriva om Jonis utveckling vid något annat tillfälle, men jag måste bara säga att "The jungle line" från den här skivan är en extremt cool och bra låt. Afrikanska trummor, en galen syntbas och en klar sångröst - hade det inte varit för att Jonis röst låter så proffsig och snygg och o-indie så hade det kunnat vara något som getts ut i år på Paw Tracks.

* * *

OK det var allt för den här gången. PS Sopranos igår, shit vad bra det var! David Chase tänker som Jay-Z: "I don't slack a minute / all that thug rappin' and gimmicks / I will end it". Jag kanske är den sista människan i Sverige under 30 som fortfarande ser (och ser fram emot) tv-serier när de går på tv, men jag skäms inte för det.

sommarmusik, del 4: exiljazz

image143
Måste rusa till ett tåg nu, men tänkte bara ge er den sista delen i min sommarmusikserie. Det finns två fantastiska jazzskivor från 50-talet som jag lyssnat mycket på i sommar - dels Miles Davis soundtrack till Lous Malle "L'ascenseur pour l'échafaud", och dels John Lewis "Afternoon in Paris". Vad dessa skivor har gemensamt är att de är gjorda av amerikanska jazzmusiker på besök i det gamla Europa. De tar time out från sina respektive karriärer och legendbyggen, de åker till en underbar stad där de blir emottagna som hjältar - och det här var innan 60-talet, när snart sagt alla åldrande jazzmusiker drog till Europa pga bristande publik därhemma.

Båda skivorna har en väldigt avslappnad touch, framförallt John Lewis skiva. Miles är mer nattsvart och melankolisk, och givetvis hur bra som helst. Åh gud, när man hör såna här skivor får man lust att typ starta en egen bar, i en källarlokal någonstans, med 40-talsinredning och enbart jazz i bakgrunden, oavbrutet och högljutt (dock inga såna där keffa inramade svartvita foton på gamla jazzkändisar). Om jag hade varit en sån där egen företagare som moderaterna älskar så hade det varit det jag gjort, word life.

När Miles Davis var i Paris blev han kär i en tjej och de inledde ett förhållande. Men förr eller senare var han ju tvungen att återvända till New York och sin fru (hur mycket han nu brydde sig om henne) och sitt liv där, så till slut var de älskande tu tvungna att skiljas åt. Sorgligt. Robert Wyatt har gjort en fantastiskt vacker låt om just denna episod i musikhistorien - "Old Europe" från skivan "Cuckooland" 2003. Åh vad bra den är. Robert Wyatt, vilken romantiker. Precis som jag.

Le chat qui pêche, Rue de la Huchette...

country roads, take me home

image142
Countly loads...

De senaste dagarna har jag haft John Denvers "Take me home, country roads" i huvudet oavbrutet. Vilken topplåt det är! Hade aldrig hört den förrän jag såg Studio Ghibli-filmen "Whisper of the heart" från 1995 (inte regisserad av Miyazaki, men han skrev manuset) förra veckan. Det är inte fantasy eller science fiction, bara en enkel historia om en 14-årig tjej som blir kär i en kille som tillverkar fioler. Och hon är helt besatt av "Country roads", hon översätter texten till japanska, hon sjunger den med sin skolkör, och när killen vill imponera på henne så börjar han spela låten på fiol och hon börjar sjunga. Sen kommer hans farfar och hans två vänner in och börjar kompa på cello, gitarr och klarinett. Fin scen. Och helknäpp. Men det är en pärla till film. Olivia Newton-Johns inspelning av "Country roads" tonsätter filmens inledningsscen, den är nästan bättre än John Denvers, med feta körer i början.

Men okej, det jag skulle säga egentligen var: det finns en bortglömd genre som vi kan kalla för lastbilschaffis-pop, och jag är en stor anhängare av den. Tänk att köra en stor truck från kväll till gryning på de amerikanska vägarna i början av 70-talet, med lyktstolparna och bensinmackarna som enda vänner, ett kort på sin dotter i plånboken, och lyssna på radiostationer som endast spelar låtar som "Take me home, country roads"? Kalla mig sentimental. Men jag skulle digga att, om inte leva det livet, så åtminstone höra de där radiostationerna och fantisera om det livet. "Everybody's missing the sun" med Grin (Nils Lofgrens första band). "Snowqueen of Texas" med The Mamas & The Papas (från deras underskattade sista album). Allting med Bread. "Yesterday once more" med Carpenters. "The man in me" med Bob Dylan. Ni fattar - rejäl amerikansk highwaypop. Ett soundtrack till natten och de rullande vägstrecken.

En annan intressant sak med "Take me home, country roads" - som de flesta kanske skulle kategorisera som countrypop snarare än lastbilschaffis-pop - är att den liksom låter så bra. Grejen med all musik fram till 70-talets mitt är att den bygger på idén om att rockhistorien är linjär - det går bara framåt, och det går framåt just genom att gå framåt. Melodierna blir snyggare. Arrangemangen mer smakfulla. Ackorden fler. Texterna mognare. Ljudet bättre (inspelningstekniken vassare). Musikerna mer skickliga, instrumenten fler (Fender Rhodes användes inte på 60-talet). Och så vidare, och så vidare. Men sen kom dels punken som hade mage att hävda att det fanns ett rock'n'roll-ideal som var bortglömt och värt att återuppliva, dels så kom hiphopen med återanvändandet av gamla skivor och revision av all äldre musik, och plötsligt var ingenting självklart längre. Men när "Take me home, country roads" var allt fortfarande självklart. När de spelade in låten, John Denver och hans gäng, måste de tänkt: det här är den bästa låten som någonsin har gjorts.

ytterligare tre konserter

I söndags såg jag Rigmor Gustafsson, på samma scen som Seun Kuti hade tagit över föregående dag. Shit vad det inte var bra. Eller liksom, inget man ska gå och se som en konsert. Rigmor Gustafsson och hennes jazztrio gör ultratrevlig, ultralagom bakgrundsmusik - hade inte haft något emot om de spelat någonstans i bakgrunden om jag suttit på en fashionabel bar (fashionabel nog att ha livemusik utan att det är regelrätta konserter - finns sånt i Sverige?) och pratat och druckit drinkar. Men att stå där och kolla och lyssna... tyvärr, men det höll inte riktigt för det. Rigmor är glad hela tiden och sjunger kärlekslåtar med rader som "sometimes your heart flies, sometimes your soul cries" - det mest upprörande är inte att det är så klyschiga ord, utan att hon sjunger allting som det egentligen betydde "jag har det bra, solen skiner, gött att stå på en scen". Hennes sångstil är av den sorten som ger jazz dåligt rykte - teknisk och duktig, men utan djup och känsla. Proffsig - som Helena Bergströms tårar. Riktigt sådär svensk och musikskola-putsad. Outhärdligt, faktiskt. Jag gick dit för att jag gillade hennes Dionne Warwick-skiva när den kom. Men det var en skiva som var utmärkt att ha i bakgrunden - inte att skruva upp på hög volym och verkligen lyssna på. Lesson learned: all musik gör sig inte i konsertformat. Ta Henry Mancini, filmmusikkompositören. Jag älskar honom, men jag hade nog somnat på en timslång Mancini-konsert.

Sen såg jag Laleh. Vad ska man säga, jag är inte hennes största fan, men jag har ändå en viss respekt för henne. Hon har nåt. Nån sorts begåvning/uttrycksbehov/känslighet. Jag gillar det. Men hon har långt kvar till att bli en bra låtskrivare. För många vaga melodier, för många trubbiga texter - trots att allt förmodligen är superuppriktigt och viktigt för henne, så låter formuleringarna oslipade och en aning platta. Vad värre är, i ganska många låtar försöker hon rocka till det med någon sorts hiskelig mix av reggae, balkanmusik och stentrist singer/songwriter-rock. Det går bort. Bäst var hennes flummiga ballader. Och att hon sjunger märkligt likt Håkan Hellström. Jag tror på Laleh - och, liksom Asha Ali (sommarpratare nästa år?) har hon ju ett stort symbolvärde - men jag gissar att hon kommer bli riktigt bra först på typ sin fjärde skiva.

OK och igår var jag på Timbuktu & Damn. Varför gick jag dit? Trodde ändå att det skulle bli... svängigt, eller nåt. Men alltså, jag vet inte. Timbuktu är ju mest en rappande Per Gessle, vars samlade singlar utgör ett pärlband av flintastekar. Kompad av lundaspexarna i Damn låter han som en blandning av Povel Ramel och Emir Kustarica. Det kanske låter som en positiv beskrivning? Men det är det inte. Timbuktu försöker nå alla, göra allt, be everybody's friend - och till slut känns allt bara krystat och opersonligt. På konserten hade han på sig en glittrig guldkavaj och en vit handske - Michael Jackson-komplex, någon? Och det vore ju fullständigt logiskt - the king of pop, fast i Sverige på 2000-talet. Musik som är både svart och vit osv. Så fåfängt! Och jag slogs av vad som skiljer Timbuktus musik från hiphop som jag gillar: det finns inget dekadent över den. Det finns inget hårt och tufft och fascinerande och sexigt. Bara fläskiga arrangemang och en tvångsmässigt hurtig rappare, som egentligen är begåvad men som har fastnat i en roll. Mapei var med på de flesta låtarna och hon var bra, hon fick till och med Timbuktu att framstå som coolare än vad han är, hennes aura liksom spillde över på honom. Men jag vet inte alltså. Jag önskar att Timbuktu skulle spela in en skiva med bara rhymes, inget tjafs, inga hej-och-hå-refränger, inga halvpolitiska ordvitsar, inga lustiga dialektanspelningar. Jag kommer att tänka på "Alla vet", första singeln från andra skivan från 2002. Var inte den grym? Och kom inte och snacka om att han var ung då och vuxen nu eller nåt sånt. Han var softare då. Nu har han byggt en karriär på att vara Den Softa Killen som gör Soft Eklektisk Musik. Men det ekar ihåligt.

malmöfestivalen

image141
Malmöfestivalen är en ganska jobbig grej, man kan inte vara ute på stan utan att känna sig som klämd boskap i icke-ekologiska förvaringsutrymmen när man tränger sig fram mellan vomiterande fjortisar och tjocka Svedala-familjer, och stanken av grillat kött och äckliga langos vilar över stan som smogen i Los Angeles. Men så har de ju en massa gratis konserter också, så det blir att man pallrar sig ut då och då ändå.

Igår var det en riktig downer. Såg Ashi Ali - så himla tråkig. Maken till generisk poprock får man leta efter. Lagom tralliga refränger, lagom gungiga rytmer, lagom fina pianoslingor, lagom tuffa gitarrer, lagom inlevelsefull sång. Och det här skulle vara en av årets bästa svenska skivor?! Jag lovar, hade hon inte varit en svart tjej så hade det inte varit någon hype alls. Å andra sidan är hon en svart tjej, kan liksom inte ta ut det ur ekvationen - det är väl symboliskt och gött på nåt sätt att en ung svart tjej är 2007 års Pontus & Amerikanarna eller Cardigans. Det är mer historiskt viktigt än kvalitativt bra, lite som att Ang Lees "Brokeback mountain" knappast är hans bästa film men däremot kanske hans viktigaste. Neverheless - riktigt tråkig musik, riktig tråkig konsert, jag var tvungen att gå mitt i.

Jag letade mig till vuxna och jazzorienterade Hedmanska Gården för att se en fransktalande akt som jag hoppades skulle vara en oas. Men njae alltså. En sittande man i hästsvans som fingrade sensuellt på sin akustiska gitarr, blundade och hade mer eller mindre plågade ansiktsuttryck - han och en percussionist kompade en afrikansk kvinna som sjöng något vagt och mellan låtarna sa "the next song is about the miracle of creation. There is no need to be cynical. Everyday is a new day". Eftersom jag inte är Robin Williams på jakt efter inspiration till nästa roll gick jag.

Men idag såg jag Seun Kuti (bilden) och det var
bara

himla
fantastiskt.

Afrobeat alltså, jag vet ingenting om det, har knappt hört det. Men det var precis så bra som jag hoppades på, kanske för att Seun leder sin pappas gamla band Egypt 80, och det är musiker som inte går av för hackor direkt. De skapade ett groove som var så kompakt, så perfekt, så okrossbart att man bara baxnade. Det som skiljer afrikansk musik från mycket annan är att den är märkligt statisk, den bygger på att alla musiker har sina tydligt definierade roller och spelar samma lilla grej om och om igen - ingen individualism på samma sätt som i amerikansk jazz och funk. Fast afrobeat är ju lite modernare, här finns solister osv. Men grunden är densamma - intensiteten ökar inte genom att musikerna gradvis spelar hårdare/högre/vildare/lösare, utan genom att de helt enkelt bara fortsätter, det bara maler på, som krautrock. Inte för att vara exotistisk, men det handlar faktiskt mer om extassökande repetition än linjära från-a-till-b-kompositioner à la Bach. Ändå finns det ändå någon sorts dramaturgi där - inte så mycket i musiken i sig, som i musikernas och lyssnarnas minnen och öron. Jag kommer att tänka på vad Komeda sa i en gammal Pop-intervju: "det finns något speciellt med att spela samma sak om och om igen, alltså till skillnad från att bara spela en snutt och loopa den digitalt". Det stämmer. Man kommer allt längre in i groovet, man sugs in i virveln, och till slut är man helt bananas, man är på bristningspunkten, och när då bandet slutligen öser på allt de har, alla instrument på en gång, då händer något. Den berömda Phil Spector-ljudväggen är inget mot den ljuvliga kakafoni som man hör mot slutet av en riktigt bra afrobeat-låt. Man känner bara "yes... bring it on". Låt det komma. Låt kaoset ta över. Putta musiken över kanten, ner i avgrunden. Låt mig snurra så snabbt att allt jag ser övergår i en kaleidoskopisk dimma. Afrobeat! Så vackert, så ljuvligt. Och Seun Kuti själv, han var underbar. Så lång och vacker (känner mig som Marguerite Duras nu), så stilig i kolgrå sjorta och brungröna gubbyxor, såna häftiga moves han gjorde hela tiden, liksom ingen snygg dans, men helt wild. Det fanns två lättklädda sångerskor också, som skakade sina rumpor på ett sätt som fick Shakira att framstå som Lill-Babs, men det är ett annat inlägg.

Efter denna fenomenala konsert såg jag Familjen. Rätt bra ändå. Andreas Tilliander är ju oklanderlig, och den skånska sångaren skapade en fin kontrast. Det var så slappt och lantligt och o-coolt - en antites till den klyschiga estetiken i electronica, ni vet allt ska vara så urbant/coolt/blasé/distanserat/elitistiskt. Det här var inbjudande, glatt och flamsigt. Som att höra Lil Jon efter Beastie Boys, om ni förstår vad jag menar. Fast låtarna, i alla fall melodierna/refrängerna, var väl kanske lite väl skissartade. Någon Seun Kuti var det ju inte heller.

Innan jag gick (måste upp halv sex imorgon, it's a thug life) hann jag höra att Marit Bergman började sin spelning med "You can't help me now". Jag rusade ögonblickligen från öltältet till hennes konserttält, snabb som en vessla kryssade jag mellan de som stod där och trängde mig fram till mitten. Åh vad jag älskar You can't help me now. Det är Marit Bergmans enda bra låt, men den är å andra sidan riktigt bra (intressant dock hur låtar oftar blir bättre i ens huvud för att man missuppfattat texten: jag sjunger alltid "you never failed to catch me" som "you never fail to judge me"). Och hon var härligt primadonnig live. Jag gick efter att jag fått höra min låt, ville inte få det fina minnet förstört.

att svära eller att inte svära

Förra året började DN Kultur smyga in svordomar i sina texter. Ett "jävla" här, ett "skit"-prefix där. Men allt var väldigt försiktigt, skribenterna liksom sneglade på varandra och tänkte "kan vi verkligen göra det här?". Vissa braskade till och med genom att bifoga ett "ursäkta uttrycket" eller dylika kommentarer. Jaja.

Idag tar Nicholas Wennö DN-svärandet till en ny nivå när han intervjuar fotografen och fd skinhead-killen Gavin Watson. Wennö är full av beundran inför denna coola streetsmarta konstnär, och liksom kan bara inte censurera eller omformulera intervjuobjektets svar till normala meningar. Fast samtidigt kan han inte gå hela vägen heller, för det är ju ändå en DN-artikel, ingen Audiobullys-text. Följaktligen får "fucking hell" och "fucking disgusting" bli "fuckin' hell/disgusting", antagligen för att det ser lite mer vardagligt och charmigt ut (?). Samtidigt hänger det pedagogiska folkbildande DN-oket över honom - kolla till exempel den här meningen (Gavin Watson pratar om hur skinheadkulturen globaliserats):
"Häromdagen fick jag ett e-brev av en 'geezer', snubbe, i Guatemala som var skinhead - Guatemala for f**ks sake!"
Tre saker är intressanta här: "e-brev" (existerar det ordet utanför DN:s tryckpressar?), den inskjutna översättningen av "geezer" (varför inte bara skriva "snubbe" från början? Åh nej, man får inte missa ett genuint brittiskt slangord som kunde höras på Pulp-skivor 1995) samt "for fuck's sake" - här blev "fuck" för mycket för Wennö som kände sig förpliktigad att styra upp två asterisker för att desarmera det farliga ordet.

Är det inte skrattretande? Vad sägs om att göra en vanlig intervjuartikel istället? Har inte interviewees svurit och burit sig åt i alla tider? Ingår det inte i journalistens uppdrag att snygga till och göra texten konsekvent, inte bara i förhållande till tidningens övriga innehåll utan också till texten i sig? Slarvigt, that's what it is. Och pinsamt britpop-nostaligskt, eller vad man ska säga. Är det något som inte förtjänar att romantiseras så är det kedjerökande 40-åringar som säger "geezer" och "for fuck's sake".

PS Ikväll går "Kina-syndromet" på TV, 70-talsfilmen med Jane Fonda, Jack "The Apartment" Lemmon och Michael "jag har producerat filmen så jag ska ha en rebellisk hjälteroll" Douglas (han gjorde samma stunt i "Den vilda jakten på stenen"). Den är skitbra, se den! Riktigt riktigt spännande, och den komiske talangen Jack Lemmon är förvånansvärt bra som kärnkraftverkschefen vars panik och förtvivlan går från noll till hundra. Jane Fonda är grym, hon är tv-reportern som misstänker att något är lurt och som vägrar att lägga ner sin story trots att hon har fått order om det... vad hände med alla filmer som hade såna storys? Det känns som en hel genre, som bara försvunnit. Michael Douglas är hennes hetlevrade tv-fotograf. Och det balla är att filmen kom exakt som en skandal om ett läckande kärnkraftverk inträffade i verkligheten i USA, life imitates art osv. Som sagt, starkt rekommenderad!

(Apropå life imitates art, och även apropå DN:s språkliga nivå: för några dagar sedan skrev Fredrik Strage att "även döden var nära att imitera konsten [för Marc Almond som var med om en svår olycka]". Det tyckte jag var rätt snyggt.)

roger eno

image140
Visste ni att Brian Eno har en lillebror som också gör musik? Roger heter han, och har gett ut skivor sedan 80-talet. Det är ambient, men en annan typ av ambient. Om Brian Eno är en banbrytande ljudingenjör så är Roger Eno mer av en lågmäld kompositör. Hans luftiga och impressionistiska pianostycken påminner inte så lite som Satie, fast det blir en annan grej ändå, för det finns alltid lite swoschande syntar i bakgrunden. Ärligt talat så har jag bara hört debutalbumet "Voices" (producerat av Daniel Lanois), men jag gillar det, lika gjuten tågmusik som Boards of Canada (fast totalt o-funky). Det extremt lugna och harmoniska tonläget gör att skivan känns farligt nära gränsen till sån där avslappningsmusik som säljs i new age-affärer. Haha, men det är bara gött. Längre från pseudorebellisk rock kan man inte komma.

metropolis

image139
Igår såg jag Metropolis, alltså inte stumfilmen från 1927, utan en anime från 2001 som bygger på en klassisk manga av ikonen Osamu Tezuka. Det ska sägas direkt att den inte var en solklar femma, den hade ett märkligt lågmält tempo, liksom kyligt och distanserat, trots att berättelsen var full av dramatiska händelser så höjdes aldrig pulsen (fast det kanske var ett medvetet grepp). Och storyn var i sig väldigt basic. Men rent visuellt hade man stor behållning av filmen. Vilka miljöer! Små konstverk i sig. Även soundtracket, fullt av 1930-talsjazz, gjorde sitt för atmosfären.

Fritz Langs Metropolis var jag och Caroline och såg en gång på bio, men halvvägs genom filmen hade hon fått nog och ville därifrån, och tvingade med mig. Det känns lite störigt att inte ha sett hela filmen, men ärligt talat så var den ganska tråkig. Hela den här melodramataiska stumfilmsestetiken, jag vet inte, det är en acquired taste. Det är svårt att se en "futuristisk" film från 1927 idag och känna att man kollar på framtiden och inte på det förflutna. Fritz Langs "Dr Mabuses testamente" och "M", som kom bara några år senare, är helt annorlunda, de står sig verkligen, här snackar vi höjdarfilmer som är otroligt spännande och har bra dialog och skådespelare. När jag bodde i Paris såg jag en hel serie med de Fritz Lang-filmer som han gjorde i USA, fruktansvärt bra allihop, speciellt "The woman in the window" med Edward G Robinson. "While the city sleeps" var bra också. Paris alltså. Där kan man gå på bio. Inte som här i Sverige med vår nyinstallerade SF-diktatur.

(För övrigt åkte jag inte till Way Out West trots att jag fick en gratisbiljett. Sjukt va? Men liksom... jag vet inte, jag var inte in the mood för festival och slafsiga konserter. Vore kul att se Kanye West och Erykah Badu visserligen, fast ärligt talat, vore det kul? Erykah Badu vore fantastisk att se typ 1997. Och Kanye gillar man ju bäst när han håller käften och producerar andra. Eller okej, jag tillhör faktiskt dem som tycker att hans personliga texter kompenserar för att han inte är så bra på att rappa. Men att se honom studsa omkring på scen med tuffhetskomplex à la Puffy... jag vet inte alltså.)

starstruck pga en radiolegend med hästsvans

Igår handlade Mats Nileskär av mig på Coop. Jag kunde inte hålla mig. "Stort fan", sa jag när jag drog hans kreditkort genom kortläsaren. "Jaså, det var ju trevligt" sa han, "får man rabatt då?". Han hade en helt vanlig röst, inte alls den där mörka sensuella som han kör med på P3 Soul. "Hä hä, precis, soulrabatt..." sa jag och gav honom ingen rabatt (vafan tror han). "Jaha" sa jag, "vilken är årets bästa skiva hittills då?", och nu började kön bakom honom växa. "Hm, jag vet inte, Common tror jag..." svarade radioprofilen. "Okej" sa jag, vågade inte erkänna att jag inte hört den än, och sa "jag tycker TI:s nya skiva är väldigt underskattad". "Ja den är bra" sa funkfarbrodern i hästsvans, "förresten, Common är nog inte årets bästa skiva, jag får nog säga UGK". "Jaha" sa jag som inte hört UGK:s skiva (har den släppts än?), "det är lustigt, alla älskar att älska UGK nuförtiden, Talib Kweli har ju med dem på sin nya skiva"... jag bara babblade alltså, av alla saker jag kunde säga valde jag hux flux att indirekt dissa honom för att gilla en grupp som jag knappt hört (fast det är sant som jag sa, de är your favorite rapper's favorite rappers). Samtidigt lyckades jag i min nervositet schabbla bort hans kortköp, jag var tvungen att be om hans kort tre gånger, och kön blev längre och längre. "Talib Kweli ja", sa Mat s Nileskär, "hans nya skiva är också bra". "Ja, det känns som han kan göra lite vad han känner för nu när han har [sitt egna nystartade skivbolag] Blacksmith" sa jag, och började ta emot nästa kund. Mats gick och sa "du får ta och lyssna på Bun B!" varpå jag fånigt svarade "det ska jag göra, keep it trill!".

Christ alltså.

Förlåt, men jag blir sådär. Inte av kändisar. Inte av artister som jag älskar. Utan av - musikjournalister. Är det så konstigt? Det är de som är smarta och nördiga, det är de som är roliga att snacka med. Jag hade nog somnat om jag fastnat i samma hiss som T.I. eller The Radio Dept. eller Mariah Carey. Men jag hade entusiastiskt babblat bort en hel natt om det hade varit, för att ta ett uppenbart exempel, Andres Lokko. Ja, det här blir snart genant, men jag måste poängtera att denna faiblesse inte rör alla musikjournalister. 90% av dem hatar jag ju innerligt, och deras slapphet, okunnighet och feghet gör mig ofta ursinnig. Ytterligare 9% är helt okej men inga människor jag beundrar direkt. Sen finns det den där sista procenten, de fåtal musikjournalister som verkligen är briljanta och unika, och som påverkat hela min ungdom. Mats Nileskär är en av dem, under flera års tid lyssnade jag på hans radioprogram varje vecka. Kommer han tillbaka till mitt Coop ska vi fan snacka Timbaland.

blue pepper (far east of the blues)

image138
Yes yes y'all, det är orientalism som gäller i år. Jag vet, det är otidsendligt och inte särskilt PK, men kom igen - så länge man inte kör med en rasistisk "vi är normala, de är så härligt galna"-mentalitet så måste det väl vara okej att romantisera lite? Det var ju det Hergé gjorde i "Blå lotus": noggranna efterforskningar och explicita uppgörelser med européers fördomar om Kina, och samtidigt ett handlöst förälskelsefall inför detta lands konstnärliga estetik, kalligrafi, arkitektur, och natur. Bara titeln, Blå Lotus... är inte det oerhört romantiskt i sig?

En annan romantiker är Duke Ellington, och jag har lyssnat en hel del på hans "Far east suite" de senaste dagarna. Den kom på 60-talet, strax innan Billy Strayhorn dog, och blev därmed den ståtliga finalen för det trettio år långa samarbetet mellan Duke och Billy. En perfekt skiva är det inte - österländska melodier och skalor är inte alls så inkorporerade i soundet som man hade kunnat hoppas på, det blir mer som en krydda här och där. Tonläget är mer lättsamt swingigt än mystiskt och dramatiskt. När Dukes piano får dominera - som i "Mount Harissa", inledningen till "Amad" och i delar av "Ad lib on nippon" - är det dock trollbindande vackert.

Och inledningsspåret "Blue pepper (far east of the blues)" är otroligt grymt. Så svängiga trummor har jag nog aldrig hört i en Duke Ellington-låt, och blåsriffet är dödligt coolt - när sedan trumpeterna kommer in i den majestätiska refrängen är det bara att kapitulera. Vilken fröjd! Det här är verkligen en sån där låt som man skulle vilja göra en film bara för att få ta med den på soundtracket. Typ i inledningsscenen, eller i en lång tagning där man ser huvudpersonen målmedvetet promenera någonstans, gärna iförd solglasögon (låter som Ocean's Fifteen).

Låten har också ett bluesigt stick, där Duke helt fräckt struntar i att spela de sista ackorden i bluestolvan, solisten får hänga fritt i luften med enbart trummorna att luta sig mot. Det är ett snyggt grepp, eftersom bluesackorden är så etablerade hos lyssnarna, de behöver inte ens spelas, alla vet att de finns där. Blues alltså. Man kan irritera sig på denna tjatiga formel, men för Duke Ellington - som föddes 1899 och var en del av jazzens genesis under 1910-talet - var den så självklar, så oundviklig, det var något som ingen afroamerikansk musiker från den generationen kunde skaka av sig. För Duke var den som ett schackbräde, ett spelfält där i princip vad som helst kunde hända, ramarna fanns där men uppfattades (tror jag) inte som begränsnignar, bara som en utgångspunkt för variationer och experiment. Det finns alltid där, någonstans i bakgrunden, i så gott som alla hans låtar - om inte i själva ackorden så åtminstone i atmosfären och i de melodiska fraserna. Det är inte blues som är anledningen till att man bör älska Duke Ellington. Men det är ofrånkomligen en del av paketet.

quiz biz

Reklam: imorgon, och varje torsdagkväll framöver verkar det som, ska jag och Vit Päls-Calle hålla i ett quiz på Debaser i Malmö. Tio briljanta 1-X-2-frågor om musik. Kom dit! Själv blir jag lite sen just imorgon, eftersom jag jobbar på mitt Coop till 23, men jag kommer. Lite dålig stil att miss out on the opening night, jag vet. Men vad ska man säga. Of course I know that I'm a role model / but yo this Coop life is real life, sometimes it's full throttle.

quiz biz

Reklam: imorgon, och varje torsdagkväll framöver verkar det som, ska jag och Vit Päls-Calle hålla i ett quiz på Debaser i Malmö. Tio briljanta 1-X-2-frågor om musik. Kom dit! Själv blir jag lite sen just imorgon, eftersom jag jobbar på mitt Coop till 23, men jag kommer. Lite dålig stil att miss out on the opening night, jag vet. Men vad ska man säga. Of course I know that I'm a role model / but yo this Coop life is real life, sometimes it's full throttle.

nationalskald - ett yrke i tiden

image137
Dante Alighieri, en Stor Diktare med stort s och stort d. Fast ser inte de där strumporna väldigt vanliga och sunkiga ut?

I mitten av Tom Wolfes "The bonfire of the vanities" är huvudpersonen Sherman McCoy på en fin middag där en AIDS-sjuk författare som är hedersgäst håller ett lång tal. I ett tonläge som är lite för allvarligt för att de övriga gästerna ska känna sig bekväma, går han loss på Edgar Allan Poe-analyser och insikten om att meningen med livet är fortplantning och egentligen inget annat (något som öven Goethe kom fram till, har jag för mig). Men mer intressant, han snackar om poeter i ordet gamla bemärkelse - diktare, skalder - och påpekar att varken han själv eller någon annan från de senaste 100 åren håller måttet jämfört med äldre tiders diktare. Varför? För att ingen längre vågar skriva ett epos, det finns ju inget mer otidsenligt. Men alla de tunga - Homeros, Vergilius, Dante, Shakespeare, Milton - de var ju faktiskt diktare som skrev feta epos, de hade modet och ambitionen. Diktare som ville vara universella snarare än privata. Därför, resonerar denne fiktive författare, kommer varken Rimbaud eller TS Eliot eller han själv överleva tidens tand.

Hm. Jag tycker att det är lite intressant det där - varför vill ingen längre skriva epik? Eller ens ta på sig rollen som stolt nationalskald? Klart att det är osexigt osv. Men i dessa Bob Hansson-tider, längtar man inte lite efter en poet som slår sig för bröstet och känner kallet till att vara Diktare? Jag får lust att göra en Sverigeresa till fots och skriva långa poem tillägnade vart och ett av landskapen. Helst på terzin, det snyggaste versmåttet, som Dante lanserade i "Den gudomliga komedin". Besjunga naturen, hylla den lokala särprägeln, hela den grejen. Ännu softare vore att rida runt på en häst som Linné. En mission! Ett uppdrag i folkbildningens och humanismens tjänst! Varför inte?

Just nationalskald måste vara den mest otidsenliga av alla diktartyper. Det beror på globalisering och Ryanair. Fler svenskar har varit i Thailand än i Lappland, och man har bättre koll på EU:s geografi (åtminstone storstäderna) än vår egen. Dessutom är ju hela grejen med nationstänkande så förlegad, och associeras lätt till obehagliga saker som nazism, fascism och Fredrik Lindström. Men just därför! Jag skulle vilja ge Sverige, som land, som geografisk existens, upprättelse. För mig själv, om inte annat. De svenska städer jag varit i som ligger utanför Stockholm och Skåne kan räknas på ena handens fingrar. Jag skojar inte.

simpsonsfilmen

image136
the squeeky-voiced teen

Word to ya momma, jag var och såg Simpsons-filmen igår. När det först annonserades att det skulle göras en film av Simpsons var jag givetvis skeptisk, men sen tänkte jag att varför inte, och när den fick högsta betyg av DN blev jag verkligen sugen på att se den. Så jag måste nog säga att jag blev lite besviken... fast ändå inte. Som CM sa, man ska inte jämföra den med andra filmer, man ska jämföra den med tv-serien. Och kvalitetsnivån låg ju enormt mycket högre än vad tv-serien gjort under hela 2000-talet. Fast varför dra in en ny skurk när det redan finns en Mr Burns? Varför ha Arnold Schwarzenegger och inte den underbara kopian McBain? Och varför... ja, sådär kan man hålla på i evighet. Det är klart att alla karaktärer inte kan få så mycket utrymme, alla har ju sin egen favorit. Men ärligt talat: jag tycker att själva familjen Simpsons är de tråkigaste i hela serien. Homer - okej, han ju roligast av familjemedlemmarna, men man är ju ändå rätt trött på honom vid det här laget. Bart - inte så kul, en tioåring with an attitude, nä alltså (fast det är kul i filmen när han sitter och spelar dataspelet "Baby blast" i kyrkan). Lisa - fett tråkig. Marge - riktigt bull. Och Maggie - hon fick verkligen oproportionerligt mycket utrymme i filmen. Hon var typ hjälte osv... what? Nåja. Det var ändå många roliga grejer, och som DN skrev, de tog ut svängarna, nu fick man se Otto med en crackpipa. Men som film betraktat... cheesy slut och hela grejen... mja, den får en trea.

Mina favoritkaraktärer i Simpsons:
1. The squeeky voiced teen
2. Mr Burns
3. Moe
4. Troy McClure
5. Mayor Quimby

När filmen var slut väntade jag och mitt entourage igenom hela eftertexterna, eftersom vi var övertygade om att det skulle komma ett sista gag på slutet. Och det gjorde det - the squeeky voiced teen var killen som städade upp på biografen, plockade upp popcornen i salongen när alla hade gått, och sa med sin målbrottsröst: "Being assistant manager ain't all it's cranked up to be! Four years in film school for this!". Samtidigt var det folk som gjorde exakt samma städning IRL i salongen, och en tjej sa till en kille: "känner du dig träffad, Pelle?" och han bara "nä, jag gick faktiskt bara i två år". Hahaha!

fanmail (+annika flynner goes svensk damtidning)

image134
Front back, front-fro-front back
image135
Det här fick jag för några veckor sen. Fint va? Men är det inte lite skumt? Att avsändaren är anonym (om det inte är Van Morrison alltså) är ju en grej. Men det här med att jag är snäll mot hemlösa? Har jag någonsin skrivit om hemlösa här på bloggen? Tror inte det. Och jag måste erkänna att jag inte är någon stor Aluma-konsument, även om det givetvis är något som ger mig dåligt samvete. Ja alltså, jag blir lite puzzled. Men givetvis väldigt smickrad. För övrigt är "Tupelo Honey" en toppenskiva. "Wild night", vilken rökare till inledningslåt! Slow motion-soulballaden "You're my woman"! Och den där låten med den knäppa monologen, där Van Morrison är under vatten: "bubb...bbb... bubbles". Haha, gotta love it.

PS Hörde en kul grej om kronprinsessan Victoria. Man tror ju att hon är så himla god och präktig osv. Men hon har en akilleshäl: det är tydligen extremt viktigt för henne att folk tilltalar henne med "kronprinsessan". Flera av hennes vänner har sagt att hon ibland brustit ut i ett "herregud, kan du inte sluta säga DU?!". Haha!

piana och den rumsrena skörheten

image133
En av årets mer uppmärksammade skivor är Pianas "Eternal castle". Årets motsvarighet till Kazumasa Hashimotos "Gllia": lagom finstämt, lagom knepigt, lagom barnets-naiva-blick. Jag var först ganska anti, inte minst för att Kazumasa Hashimotos skiva förra året var en typisk Andres Lokko-bluff: han hyllar den som fan, alla införskaffar den pliktskyldigt, den hamnar högt upp på många årsbästalistor (inklusive, eh, min egen) eftersom alla tror att de är ganska ensamma om att ha kollat upp den - och i slutändan struntar A. Lokko i att ha med den på sin egen årsbästalista. Vilket får alla oss andra att framstå som hardcore Hashimoto-fans. Jaha, men är vi det? Var den så bra? Nej, den var kanske inte det... dammit. Och så har Lokko lurat oss alla igen, som en luttrad pokerspelare.

Det värsta med "Gllia"-hypen var att A. Lokko skrev saker som "det är såhär jag i efterhand alltid minns musiken från Miyazakis filmer". Låter ju trevligt, men finns det någon likhet? Egentligen? Sannerligen inte. Musiken till Miyazaki-filmerna görs av Joe Hisaishi, fina traditionella soundtracks med tydliga linkande pianoslingor här och där. Avståndet till Kazumasa Hashimotos nyvakna triphop är milslång. Så what's the connection? Jo, både Hashimoto och Miyazaki är japaner. Det är det enda. Fy fan, det är värre än den biografiska tolkningen: den nationalistiska tolkningen. Kan man bli mer lat? Det är som när Expressen recenserade franska Airs tredje skiva och skrev "ända sen jag första gången hörde Air har jag tyckt att de låter som en blandning av Serge Gainsbourg och Jean-Michel Jarre, och det stämmer än". Nä, det stämmer fan inte alls. Du är bara lat och tror att franska musiker bara kan låta som andra fransmän.

Hursomhelst. Piana! Rätt bra faktiskt. Som en sockersöt version av Colleen, med sång. Jag gillar Colleen, har inte hört den nya skivan, men den förra, "Colleen et les boîtes de musique" var underskattad. Den där läskiga knarrigheten som hon hela tiden inkorporerar i sitt sound, det mekaniska och febriga, den är väldigt speciell, det är som en musikalisk variant av E.T.A. Hoffmanns novell "Der sandmann". Piana låter inte alls så... härjad... men det är fint och välgjort och baklängesljuden sitter där de ska. Och det är mycket bättre än Kazumasa Hashimoto.

Och just det, det var egentligen det jag ville komma till: är inte hela den här vågen av artister-som-kan-sin-electronica-men-använder-den- till-att-göra-stillsam-och-snäll-popmusik, är inte det bara en ny variant av den traditionella sköra indiepopen? Alla vet att det är hopplöst ute att gilla typ Belle & Sebastian. Men att digga megasnälla pastorala japaner, det går hur bra som helst. Är inte det motsägelsefullt? Slutsats: om snäll-indien från Skottland börjar med baklängesloopar och smygande beats, så kommer de bli insläppta i finsalongerna igen in no time.