Vissa människor är ointresserade av klassiker, och läser hellre tio Zadie Smith eller Jonathan Safran Foer eller Dave Eggers innan de läser en enda Hemingway. Det är lugnt, jag förstår dem, de kanske tänker att de läste jättemånga klassiker när de var tonåringar och att de kommer läsa jättemånga klassiker när de är gamla; tiden däremellan är det samtid som gäller. Det finns en poäng med det, så klart, precis som det finns en poäng med att lyssna på Justice även om det inte är lika bra musik som Charles Mingus. Fast själv läser jag oftare äldre böcker än helt nya - av den enkla anledningen att jag bara vill ha det bästa, vill ha den fetaste läsupplevelsen, so what om jag inte är helt up to date med den senaste romandebatten (vilket arbete det hade varit!).
Hur som helst, jag har nyss läst ut Tom Wolfes "The Bonfire of the Vanities" och den var precis så fantastisk som dess rykte. Hur många böcker lyckas vara BÅDE spännande OCH ha bra språk OCH roliga OCH psykologiskt trovärdiga OCH ha ett moraliskt ställningstagande i centrum OCH säga något om sin samtid? Och dessutom vara förankrad i en plats (sånt gillar jag: gatunamn, restauranger, autentiska områdesbeskrivningar etc) - New York! - som den både romantiserar och kritiserar? Det är faktiskt en bok som har allt. Möjligtvis med undantag för en enda sympatisk kvinnlig karaktär. Fast å andra sidan, är det någon av de manliga karaktärerna som framstår som sympatisk? Journalisten Peter Fallow är en slug, självgod jävel som är full av förakt mot "the yanks"(är detta trovärdigt förresten, att alla engelsmän håller på och tjatar om "the yanks"? Jag tyckte scenen i "Coffee and cigarettes" där Alfred Molina och Steve Coogan gör samma sak, var riktigt pinsam). Åklagaren Larry Kramer är ett riktigt svin, som bara har två saker i hjärnan: hur han ska få högre status och hur han ska kunna vara otrogen mot sin gravida fru. Wall Street-mannen Sherman McCoy är bokens huvudperson och han har ett så stort ego att han anser sig stå över vanliga människors moral - han är ju en "master of the universe" - men högmod går före fall och det är väl det som är bokens tema. Fast man hejar liksom på Sherman ändå, eftersom hans stigande panik är så bra skildrad...
Bokens största förtjänst är ändå Tom Wolfes språk och observationsförmåga. Det är väldigt många "he said XXXXX and at the same time he was YYYYY, as if he were ZZZZZ", och det är nästan alltid väldigt kul. Det känns i och för sig skumt att veta att Tom Wolfe är republikan, hyllar Bush and whatnot. Det ger en lite besk eftersmak när han skildrar kampen mellan de som har makt och de som är trötta på att inte ha någon, han har liksom tagit ställning. Som att han tycker att alla är idioter utom typ Harvard-utbildade domare... äh, nä det var väl en överdrift. Men det är många djupt sarkastiska betraktelser i boken - å andra sidan hade det inte varit hälften så underhållande om inte den där sarkasmen och cynismen funnits där. En fråga: är det överhuvudtaget möjligt att vara författare med seriösa ambitioner utan att sätta sig över alla andra människor? "Jag vet bättre" typ. "Jag ser igenom dig och dig och det här och det här". Jag säger inte att det är bra om det är så. Men det kanske är så.
Titeln - Fåfängans Fyrverkeri - trodde jag först syftade på vad som händer när båda innebörder av "vanity" (naivitet och egenkärlek) dras till sin spets, hur galet det kan gå, hur det exploderar. Men sen läste jag att det egentligen är en medeltida italiensk ceremoni, man brände alla föremål som associerades till synd på ett stort bål. Fåfängornas fyrverkeri. För att rena själen och vara Gud till lags. I boken offrar människorna Sherman McCay på detta bål - och han själv bränner på sätt och vis bort sitt absurda liv på detsamma.