image149
Vissa människor är ointresserade av klassiker, och läser hellre tio Zadie Smith eller Jonathan Safran Foer eller Dave Eggers innan de läser en enda Hemingway. Det är lugnt, jag förstår dem, de kanske tänker att de läste jättemånga klassiker när de var tonåringar och att de kommer läsa jättemånga klassiker när de är gamla; tiden däremellan är det samtid som gäller. Det finns en poäng med det, så klart, precis som det finns en poäng med att lyssna på Justice även om det inte är lika bra musik som Charles Mingus. Fast själv läser jag oftare äldre böcker än helt nya - av den enkla anledningen att jag bara vill ha det bästa, vill ha den fetaste läsupplevelsen, so what om jag inte är helt up to date med den senaste romandebatten (vilket arbete det hade varit!).

Hur som helst, jag har nyss läst ut Tom Wolfes "The Bonfire of the Vanities" och den var precis så fantastisk som dess rykte. Hur många böcker lyckas vara BÅDE spännande OCH ha bra språk OCH roliga OCH psykologiskt trovärdiga OCH ha ett moraliskt ställningstagande i centrum OCH säga något om sin samtid? Och dessutom vara förankrad i en plats (sånt gillar jag: gatunamn, restauranger, autentiska områdesbeskrivningar etc) - New York! - som den både romantiserar och kritiserar? Det är faktiskt en bok som har allt. Möjligtvis med undantag för en enda sympatisk kvinnlig karaktär. Fast å andra sidan, är det någon av de manliga karaktärerna som framstår som sympatisk? Journalisten Peter Fallow är en slug, självgod jävel som är full av förakt mot "the yanks"(är detta trovärdigt förresten, att alla engelsmän håller på och tjatar om "the yanks"? Jag tyckte scenen i "Coffee and cigarettes" där Alfred Molina och Steve Coogan gör samma sak, var riktigt pinsam). Åklagaren Larry Kramer är ett riktigt svin, som bara har två saker i hjärnan: hur han ska få högre status och hur han ska kunna vara otrogen mot sin gravida fru. Wall Street-mannen Sherman McCoy är bokens huvudperson och han har ett så stort ego att han anser sig stå över vanliga människors moral - han är ju en "master of the universe" - men högmod går före fall och det är väl det som är bokens tema. Fast man hejar liksom på Sherman ändå, eftersom hans stigande panik är så bra skildrad...

Bokens största förtjänst är ändå Tom Wolfes språk och observationsförmåga. Det är väldigt många "he said XXXXX and at the same time he was YYYYY, as if he were ZZZZZ", och det är nästan alltid väldigt kul. Det känns i och för sig skumt att veta att Tom Wolfe är republikan, hyllar Bush and whatnot. Det ger en lite besk eftersmak när han skildrar kampen mellan de som har makt och de som är trötta på att inte ha någon, han har liksom tagit ställning. Som att han tycker att alla är idioter utom typ Harvard-utbildade domare... äh, nä det var väl en överdrift. Men det är många djupt sarkastiska betraktelser i boken - å andra sidan hade det inte varit hälften så underhållande om inte den där sarkasmen och cynismen funnits där. En fråga: är det överhuvudtaget möjligt att vara författare med seriösa ambitioner utan att sätta sig över alla andra människor? "Jag vet bättre" typ. "Jag ser igenom dig och dig och det här och det här". Jag säger inte att det är bra om det är så. Men det kanske är så.

Titeln - Fåfängans Fyrverkeri - trodde jag först syftade på vad som händer när båda innebörder av "vanity" (naivitet och egenkärlek) dras till sin spets, hur galet det kan gå, hur det exploderar. Men sen läste jag att det egentligen är en medeltida italiensk ceremoni, man brände alla föremål som associerades till synd på ett stort bål. Fåfängornas fyrverkeri. För att rena själen och vara Gud till lags. I boken offrar människorna Sherman McCay på detta bål - och han själv bränner på sätt och vis bort sitt absurda liv på detsamma.
Kommentera 17
"Shorty" har hörts på hiphopskivor sedan början av 90-talet och har två betydelser: 1) ung kille som ännu inte blivit en tuffing, och 2) flickvän eller snygg tjej i allmänhet. Det var betydelse 1) som dominerade på 90-talet, med låtar som 2Pacs "Shorty wanna be a thug" och Wu-Tang Clan-rhymes som "shorty's running wild, smoking sess, drinking beer / and ain't tryin' ta hear what I'm kicking in his ear". Den nostalgiska hiphopgruppen Little Brother hänger fast vid denna innebörd i låten "Shorty on the look-out" från sitt första album. Men annars har betydelse 2) mer eller mindre tagit över idag. Mer intressant, en ny stavning har tagit över, och det har skett det senaste året.

Tänk på årets hits: Plies "Shawty", T-Pains "Buy you a drank (shawty snappin')", Lloyds "Get it shawty". Usher har en låt på sitt kommande album som också heter "Shawty". R&B-sångaren Tyrese släppte en skiva i början på året, en låt där heter "Come back to me, shawty". Och så har vi "Do it shawty" med rapparen Mouf, kom också i år... ja, ni fattar. Och det råder inget tvivel om att förskjutningen från "shorty" till "shawty" har att göra med sydstaternas allt tyligare dominans. Det är ju en grej att artister som verkligen pratar med "the southern drawl" kanske har lust att skriva orden precis som de låter - "shorty" framstår jämförelsevis som överartikulerat WASP-språk. Men att även artister som inte har ett skit att göra med södern hakar på, är inte det lite lustigt? De greppar alla chanser att framstå som mer southern och coolare, det är helt desperat. Hur många R&B-artister sjunger till exempel med sydstatsdialekt? Inga. De sjunger fint och artikulerat och traditionellt souligt (förutom just T-Pain). Det handlar bara om stavning, om låttitlar, om markörer.

Såvitt jag vet förekom "Shawty" i en låttitel första gången 1994 när DJ Kizzy Rock (vilket namn!) gjorde "Yeah shawty yeah shake it", en stenhård booty bass-låt med matchande porrig video (http://www.youtube.com/watch?v=7jDC5JBEH1U). Men det var nog snarare Lil Jon som med sin singel "Shawty freak a lil' sumtin" från 1998 som satte shawty-snöbollen i rullning - en snöboll som i år blivit en riktig lavin.
Kommentera 5
Igår kväll kunde jag inte sluta nynna på "Girl from Mars" med Ash. Ja, Ash! Haha. Så jag tänkte lite på Ash och på britpop och på Suede och på Suedes b-sidor... måste skriva lite om det.

När jag var yngre var jag galen i b-sidor. Inte för att alla var bra, utan för att det kändes som att band som smög in bra låtar på b-sidor brydde sig så himla mycket, de odlade sin egen kult. B-sidor är ju en sån enkel markör - har man koll på b-sidorna är man ett "äkta" fan, och har man bara koll på singelhits och albumspår är man inte ett äkta fan. Sjukt. Men hur som helst, hela den där fascinationen bygger på naivitet och okunnighet. Så här är det: när ett band ska göra en ny skiva spelar de in massvis med låtar, varav kanske 12 hamnar på albumet (eller 20 om det är en hiphopartist). Det finns massor av låtar som är inspelade men didn't make the final cut. Vad gör man med dem? Har man lite värdighet slänger man dem. Är man däremot slug så gör man b-sidor av dem, och lurar fansen till att tro att varje singel/EP är en omsorgsfullt genomarbetad produkt. Grejen är att om bandet är bra, om låtskrivaren är begåvad, så funkar det. Man köper singeln och tänker "wow, b-sidorna är verkligen lika bra som huvudspåret!" och man älskar den (falskt) blygsamma artisten ännu mer.

Beatles gjorde många b-sidor (varav en, "Yes it is", är bland deras bästa låtar). Bowie också. Och så Smiths. Det är på grund av dessa tre skivkarriärer som b-sidor fått sån status. Status, ja, men inte bland alla artister, utan just bland de band som följer i dessa poppiga rockers fotstpår. Exempelvis Suede eller Kent. I andra genrer, som hiphop, bryr man sig inte ett skit om b-sidor. Om en låt är bra tar man med den på albumet, är den mindre bra slänger man in den på något soundtrack, är den riktigt kass så väntar man tills man blivit mördad innan den ges ut. Men b-sidor? Fan vad fjompigt. Ett undantag är Native Toungues, som i slutet av 80-talet gärna gav fansen något lite extra. "Promo no. 2" med Jungle Brothers feat. Q-Tip (från "Beyond this world"-singeln) är faktiskt en av de bästa hiphoplåtarna som kom i skarven mellan 80- och 90-tal, så jublande partyvänlig och cool är den. Jay-Z hade också en b-sida på "Bid pimpin"-singeln, där Dr Dre gästade om jag inte minns fel, men jag har faktiskt inte hört den. Men ni fattar, det är extremt ovanligt. Det finns en Al Green-samling som heter "Singles A's and B's", och anledningen till att b-sidorna finns med där är att skivan är gjord för komplettistgalna soulnördar, inte för att Al Greens b-sidor har ett mytomspunnet rykte om att vara bättre än a-sidorna.

Hur som helst. Jag skulle vilja återkomma till britpopen och besattheten för b-sidor. Det fanns band som Gene, som var så självsäkra och Smiths-kåta att de helt kaxigt struntade i att ta med de bästa singelspåren på sitt debutalbum, de räknade med att alla fansen skulle köpa allting ändå. De räknade fel och blev en fotnot i musikhistorien. Ett annat band som är känt för sina b-sidor är Suede. De gjorde så många omtyckta b-sidor att de efter tre album gav ut en mastig dubbel-cd där (nästan) alla fanns med. I och för sig bröt detta mot b-sidornas regel nummer ett - det ska vara svåråtkomligt och man ska känna sig speciell när man kommit över låten - men trots att alla trogna singelsamlare kände sig dragna vid näsan (hej Petter!) blev det ett koncept som kopierades av många andra - Oasis, Kent, Belle & Sebastian, osv.

Det jag ville komma till var egentligen: hade inte Suedes två första skivor blivit ännu bättre om de skippat b-side-pretentionerna och bara tagit med de bästa låtarna som spelades in? Så här hade i så fall låtlistan på Suedes första skiva sett ut:
image146
1. So young
2. Animal nitrate
3. The big time
4. The drowners
5. Pantimime horse
6. My insatiable one
7. Metal Mickey
8. Animal lover
9. Breakdown
10. To the birds
11. High rising
12. The next life

Och den andra skivan hade haft den här låtordningen:
image147
1. Stay together
2. We are the pigs
3. New generation
4. The wild ones
5. My dark star
6. Heroine
7. Killing of a flashboy
8. The asphalt world
9. The living dead
10. Whipsnade
11. The 2 of us
12. Still life

Jag har alltså inte lyssnat på Suede på flera år. Men rent hypotetiskt, skulle inte det här vara rätt bra skivor? Om man är in the mood alltså. Mycket dålig hy och dramatiska melodier för pengarna.
Kommentera 24
Visa fler inlägg