björk - black lake



från höstskrud som jag aldrig verkar bli klar med... det blir svårare och svårare detta med årstidslistorna, kanske blir detta den sista jag gör... hoppas inte... mvh lidande konstnär

fantastisk låt hur som helst. årets bästa ballad? kanske.

raury - all we need



Pop
Raury
”All we need”
(Sony)
Betyg: 4

På omslaget till 19-årige Raurys debutalbum finns, ovanför ”Parental advisory explicit content”-skylten som är obligatorisk för hiphopskivor, tre små symboler för fred, kärlek och lycka. Det säger något om innehållet: detta är hiphop med betydligt mer sång än rap, med texter om relationer och oro för samhällsutvecklingen, och med en ungdomlig hoppfullhet som känns naiv i ordets bästa bemärkelse.

Raury låter som en mer nedtonad Andre 3000 eller en mer begåvad Kid Cudi. Men framförallt låter han som sig själv, och hans blandning av hiphop, folkrock och hittig pop är helt egen. Denna innerliga och lekfulla musik uttrycker en känsla av att allt är möjligt.

Raury producerar och spelar många instrument själv, men han får också hjälp av bland andra producenten Malay, som var Frank Oceans högra hand när han skapade ”Channel orange”, och ”All we need” låter besläktad med det mästerverket. Även RZA gör en stark insats som gästrappare i den bitterljuva ”CPU”, hans vers är ett senkommet PS till scener ur ett äktenskap-låten ”Domestic violence” från 1998.

Andra låtar som imponerar är ”Trap tears”, ett soundtrack till att gå hem ensam från rapklubb med brustet hjärta och vilt blod, ”Mama” som är en fri fantasi över Queens ”Bohemian rhapsody”, och… ja, i princip varje spår. Ett av årets bästa album.

Bästa spår: ”CPU”, ”Forbidden knowledge”

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

(Dagens Nyheter 2015-10-28)

beethovens pastoralsymfoni, nielsens violinkonsert och victoria borisova-ollas nya thang


Szene am Bach med Leonard Bernstein :) 

Sveriges Radios Symfoniorkester
Musik av Carl Nielsen, Ludwig van Beethoven och Victoria Borisova-Ollas
Solist: Malin Broman, violin
Dirigent: Joana Carneiro
Scen: Berwaldhallen, Stockholm
Betyg: 4

Att se portugisiska Joana Carneiro dirigera är en fröjd. Utan att verka överdriven och manierad använder hon hela kroppen för att uttrycka musiken i partituret, det är som att beskåda en magisk ritual eller modern dans. Hon slänger med håret, skjuter bak armbågarna, kastar sina händer i exakta positioner och drar fram fantastisk musik från orkestern. Både musiker och publik blir intensivt engagerade i verken som framförs.

En sådan expressiv stil är passande när Victoria Borisova-Ollas nya verk ”… and time is running past midnight” denna kväll får sitt uruppförande. Det övernaturliga och kusliga som är förknippat med tolvslaget i sagans värld kommer här till uttryck genom kraftfull musik som är hetsig men aldrig bullrig. Det låter som att springa genom en labyrint med andan i halsen, eller som att bli jagad genom en förtrollad skog, och likt en dröm upplöses allt hastigt och lustigt i slutet. Ett elegant orkesterstycke.

Carl Nielsens violinkonsert från 1911 är ett av de sista verken han skrev innan han övergick från ett melodiöst och romantiskt tonspråk till ett mer experimentellt och aggressivt. Det är fint att se Malin Broman, Radiosymfonikernas konsertmästare, få vara stjärna för en kväll, och hon låter väldigt cool och trygg i den krävande solostämman. Att det sällan hettar till på allvar beror mer på Nielsen än på framförandet – det är en njutbar men kanske lite väl dramatikbefriad violinkonsert.

Beethovens sjätte symfoni, ”Pastoralsymfonin”, är något helt annat. En glänsande romantisk vision om naturens ofattbara skönhet och om att frälsas från sin själsliga oro genom att utsättas för denna. Är det en slump att Beethovens rubrik till den ljuvliga andra satsen, ”Scen vid bäcken”, på tyska är ”Szene am Bach” och går i B-dur, eller är det en subtil blinkning till den gudomliga musikens orakel Johann Sebastian Bach? Med denna gestaltande symfoni inspirerade Beethoven 1800-talets programmusik, men frågan är om någon av efterföljarna lyckades förena målerisk tydlighet med mänskligt djup som Beethoven gjorde i detta verk. Carneiro och Radiosymfonikerna lyfter fram dess perfektion i ljuset, och plötsligt blir man ännu mer tacksam över årets exceptionellt vackra höst.

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

(Dagens Nyheter 2015-10-25)

<3


janine jensen i stockholms konserthus



Kungliga filharmonikerna
Musik av Anton Webern, Anders Eliasson och Franz Schubert
Solist: Janine Jansen
Dirigent: Daniel Blendulf
Scen: Konserthuset, Stockholm
Betyg: 4

Det är kul att när den holländska stjärnviolinisten Janine Jansen kommer till Stockholm och framför en violinkonsert så väljer hon inte en av klassikerna som hon gjort succé med, utan Anders Eliassons ”Einsame Fahrt” från 2010. Att hon kommit i kontakt med Eliassons musik är dock inte så märkligt, eftersom hennes svenske make Daniel Blendulf dels har framfört Eliassons stråkkvartett som cellist, dels dirigerade uruppförandet av hans opera ”Karolinas sömn” 2012.

”Einsame Fahrt”, ensam färd, är slutpunkten för Eliassons resa in i den renodlade violinkonsertgenren, efter konserten för violin och stråkorkester (1992) och konserten för violin, piano och orkester (2005). Det är musik som är vacker men aldrig insmickrande, som pendlar mellan långa perioder av lugn respektive orolighet, och som slutar på ett helt briljant sätt, liksom mitt i steget. Jansen och Blendulf är perfekt synkade och tar sig an verket med stor inlevelse. Det är tråkigt att tonsättaren själv inte lever för att uppleva detta fina framförande, men glädjande att hans musik hålls vid liv.

Konserten bjuder även på musik av modernisten Anton Webern och protoromantikern Franz Schubert, som har fler beröringspunkter än man kanske tror. De inledde båda sina tonsättarbanor med att komponera sånger, och Webern gjorde orkesterarrangemang av flera av Schuberts verk.

Weberns ”Sex orkesterstycken”, tillägnade hans mamma som gick bort två år innan han komponerade denna korta svit, är ett verk fyllt av ångest som oftast är behärskad men som i den fjärde satsens begravningsmarsch blir högljudd, kladdig och oerhört mänsklig. Gripande musik, och Filharmonikerna blottar skickligt nyanserna i dess kompakta yta.

Schubert gav sin fjärde symfoni det lite gulligt brådmogna smeknamnet ”Den tragiska”, han var 19 när han komponerade den och varken hans liv eller hans konst hade fått den svärta som kom att prägla hans senare mästerverk. Nej, det finns ingen djup tragik i denna Mozartinspirerade symfoni, och Schubert hade här ännu inte lärt sig infoga sitt melodisnille i en symfonisk kontext. Likväl är det medryckande musik med en hunger efter att skapa, en otålighet i att utvecklas, och den pampiga finalen sitter som en smäck.

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

(Dagens Nyheter 2015-10-23)

the game - the documentary 2/the documentary 2.5


Fun fact: Magnus Carlsen är en känd schackspelare, är det han som åsyftas? 

Hiphop
The Game
”The Documentary 2"
(Cash Money/Universal)
Betyg: 3
”The Documentary 2.5”
(Cash Money/Universal)
Betyg: 3

Efter två superba och ett hyggligt album försvann The Game lite, och när han återvände 2011 med sin första skiva på tre år var han plötsligt omsprungen av en ny generation rappare. Sedan dess har han kämpat i motvind, och hans bitterhet har klätt hans redan från början humorbefriade rapstil illa. Men denna dubbeluppföljare till den tioårsjubilerande debuten – ”The Documentary 2” och ”The Documentary 2.5”, förvirrande nog två separata skivor istället för ett dubbelalbum – är hans mest ambitiösa och inspirerade projekt på länge. Beatsen är snygga, gästerna är stora och The Game har flera starka och personliga verser. Men oftast gömmer han sig i sin tröttsamma trygghetszon där han kramar sina idoler och putsar på sin romantiska drömbild av det tidiga nittiotalets kaliforniska gangstarapvärld.

Bästa spår: ”Magnus Carlsen”

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

(Dagens Nyheter 2015-10-21)

moonscapes, kareliasviten och reformationssymfonin



Sveriges Radios Symfoniorkester
Musik av Jean Sibelius, Staffan Björklund och Felix Mendelssohn.
Solister: Susanne Francett (sopran), Lisa Viguier Vallgårda (harpa), Mats Wallin (basklarinett).
Dirigent: Daniel Harding.
Scen: Berwaldhallen, Stockholm.
Betyg: 3

Uruppföranden är viktiga för konstmusikens konserthus, de är livlinan som förhindrar denna del av musiklivet från att bli till hundra procent repertoarkonserverande. Och det är lätt att heja på en svensk samtida tonsättare som konkurrerar med titaner som varit parkerade på konserthusen i över hundra år.

Men det kan inte hjälpas: Staffan Björklunds ”Moonscapes”, som uruppförs denna kväll, är inte storartad musikkonst. I ett mischmasch av idéer och stilar – modernistiska orkesterexplosioner, gäckande tonalitet, jazzig basklarinett, dekorativa harpkaskader, en medeltida tysk kärleksdikt samt en i sig väldigt vacker dialog mellan Susanne Francetts starka solostämma och en älvlik kvintett av sångerskor – uppnår han inget annat än en postmodern bergochdalbana. Verket tycks inte kunna bestämma sig för om det ska skildra hednisk månrit eller astronomiskt drömmande, och blir varken eller.

Bättre är Sibelius ”Kareliasvit” som inleder konsertkvällen. Daniel Harding accentuerar det rytmiska trycket i svitens inledande del och plötsligt känns det som ett svängigt brassband trollas fram ur de finska skogarna, härligt. Den andra delen av sviten är dess höjdpunkt, här vi får njuta av Sibelius när han är som bäst: den bistra, kraftfulla skönheten. Den tredje och sista delen visar en annan viktig del av Sibelius, som dock åldrats mindre fördelaktigt: den muntert militanta heroiska nationalismen, här i form av en stolt leende marsch.

Mendelssohns ”Reformationssymfoni” är mer intressant än bra. På pappret handlar den om 300-årsfirandet av Martin Luthers kyrkoreform, men mellan raderna finns den judiska familjen Mendelssohns kamp för att assimileras i det tyska borgerliga samhället genom att konvertera till kristendomen. Musiken hyllar egentligen inte Gud och kanaliserar inte andlighet – den hyllar kyrkan och kanaliserar en längtan efter ett mänskligt sammanhang. Men detta sägs aldrig rakt ut i den torra, duktiga musiken – det är ett verk som känner sig självt för illa för att kunna beröra andra. Att Radiosymfonikerna spelar exemplariskt – förutom i den andra satsen, då det mjukt dansanta tempot av någon anledning förvandlats till ett stelt skuttande – kan inte ändra på den saken.

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

(Dagens Nyheter 2015-10-18)

tonsättarfestival 2015: systrarna boulanger


Inspelning från 1968. Dirigent: Nadia Boulanger.

Tonsättarfestival 2015: Systrarna Boulanger

Konsert 14/10
Musik av Lili Boulanger, Nadia Boulanger, Gabriel Fauré, Francis Poulenc m.fl.
Med: Elin Rombo, Matilda Paulssson och Magnus Svensson
Scen: Grunewaldsalen, Stockholms konserthus, Stockholm
Betyg: 4

Konsert 15/10
Musik av Lili Boulanger, Nadia Boulanger, Claude Debussy och Gabriel Fauré
Kungliga filharmonikerna med Capella Catharinae, Katarina Kammarkör, Katarina Flickkör och Katarina Manskör
Solister: Katija Dragojevic, Göran Eliasson och David Weissglas
Dirigent: Marc Soustrot
Scen: Stockholms Konserthus, Stockholm
Betyg: 4

Den klassiska musikens motsvarighet till Francesca Woodman – den poetiska fotokonstens underbarn som dog alldeles för ung, och som just nu visas på Moderna museet i Stockholm – är fransyskan Lili Boulanger. Hon var en sensation: hade absolut gehör vid två års ålder, hängde på Paris musikkonservatorium som sexåring, började snart komponera och blev 1913 den första kvinnliga tonsättaren att vinna det prestigefyllda Prix de Rome. Claude Debussy, den franska konstmusikens störste mästare i modern tid, uttryckte sin beundran för henne, och hennes verk blev alltmer komplexa och starka ju äldre hon blev. Hon dog 1918 efter en lång tids sjukdom, endast 24 år gammal; hade hon levt längre hade hon nog utvecklats till en av modernismens stora tonsättare.

Hennes äldre syster Nadia var också tonsättare och musiker, men insåg att hon inte ägde samma oerhörda kreativa eld som Lili. Efter systerns död slutade Nadia att komponera. Likt Clara Schumann efter maken Roberts bortgång blev sorgen och självtvivlet för mycket, att hålla den saknades verk vid liv blev viktigare än att odla sitt eget konstnärskap. Men Nadia blev på sitt sätt också en ikon: dels som pionjär bland kvinnliga dirigenter, dels som lärare i komposition till många av 1900-talets giganter.

Att Stockholms konserthus nu viger sin årliga tonsättarfestival åt dessa systrar är en ren kulturgärning. För den fantastiska Lili Boulanger förtjänar verkligen att upptäckas av fler. Nadia Boulangers musik är också intressant, dock utan att vara ett lika stort utropstecken.

Sopranen Elin Rombo och mezzosopranen Matilda Paulsson bjuder tillsammans med pianisten Magnus Svensson på en väldigt njutbar romanskonsert med inkännande tolkningar, där skillnaden mellan systrarna blir tydlig. Nadias sånger är vackra – Lilis är fängslande. Sångerna av Nadias elev Leonard Bernstein som framförs är ren buskis, däremot är sångerna av mélodiemästaren Gabriel Fauré som avslutar konserten ljuvliga. Den generösa konserten bjuder även på sånger av Cécile Chaminade, Francis Poulenc och svenska Carin Malmlöf-Forssling (även de två sistnämnda var elever till Nadia).

Tonsättarfestivalens höjdpunkt är orkesterkonserten där Lili Boulangers mogna storskaliga verk framförs – dels de impressionistiska tvillingarna ”D’un matin de printemps” och ”D’un soir triste” som lämpligt nog får sällskap av två tredjedelar av Debussys ”Nocturnes”, dels de makalösa ”Psaume 130 (Du fond de l’abîme)” och ”Pie Jesu” som är ett gastkramande möte med existensens mörker. De framförs som en tvådelad alternativ dödsmässa och detta grepp fungerar förträffligt. Orkestern, den väldiga kören, den smygande orgeln och de två solisterna är i perfekt balans, och minst lika imponerande är tolvårige David Weissglas som sjunger som en ängel i finalen. Ångesten upplöses inte i ett fridfullt ljus utan i en ödslig skimrande mystik.

Lili Boulanger skrev ”Pie Jesu” från sin dödsbädd – dikterat för Nadia – och verket blundar inte för verklighetens brutalitet, men ger inte heller upp hoppet om konstens lugnande kraft, och vittnar om en konstnärlig integritet som sänder positiva chockvågor ända till vår tid och till evigheten. Nadia Boulangers tjusiga ”Fantaisie variée” för piano och orkester framförs tidigare under kvällen men känns ohjälpligen som en bagatell i sammanhanget.

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

(Dagens Nyheter 2015-10-17)

kelela - hallucinogen


1986: Eric B. & Rakim, "My melody"


2005: Teirra Mari, "Make her feel good"


2015: Kelela, "Rewind" 

R&B
Kelela
”Hallucinogen”
(Warp/Border)
Betyg: 3

Om någon undrar hur samtidens mest moderna popmusik låter är det bara att peka på Kelela, Arca, FKA Twigs och Future Brown – artister och producenter som förenar avantgardistisk electronica med soulens sexighet och hiphopens råhet, utan att slipa bort kanterna. Men att en form är funnen innebär inte automatiskt att bruket av den ger fantastiska resultat. Sångerskan Kelelas debut-EP, uppföljaren till 2013 års sensationella mixtape ”Cut 4 me”, är inte den juvel den kunde ha blivit. Kelela har en ljuvlig röst – likt Aaliyah glider hon mellan skör och cool – och produktionerna är förstklassiga. Men låtskrivandet är för slarvigt och skissartat för att musiken ska kunna gripa tag. Endast ”Rewind” sticker ut med sitt klubbvänliga tempo och sin synt som subtilt hyllar Eric B. & Rakims ”My melody”.

Bästa spår: ”Rewind”

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

(Dagens Nyheter 2015-10-14)

det mest förbjudna



Det mest provocerande med fusionjazz är inte att det låter slickt, eller att det ofta är fullt av blaffiga syntar, eller att det associeras till något som är kommersiellt gångbart och därmed inte coolt och rebelliskt. Nej, det mest provocerande är att det är jazz som klarar sig utan melankoli. Det finns såklart melankoliska fusionlåtar, men den bottenlösa sorgen, den brinnande ilskan och den nakna utsattheten lyser oftast med sin frånvaro i denna musik. Det är musik som ofta bara låter jävligt nice. Det har tagit mig tid att närma mig den - nu har det gått så lång tid att det inte känns särskilt förbjudet längre, smaknormerna från 90-talet har helt ebbat ur - men jag har alltid haft en djup respekt för Weather Report, fusionsupergruppen som under sina bästa år innehöll både keyboradisten Joe Zawinul, saxofonisten Wayne Shorter och basisten Jaco Pastorius (känd från Joni Mitchells "Hejira"). Häromdagen gjorde jag en slapp liten playlist - deras fyra studioalbum från 1974 års "Mysterious traveller" då gruppen på riktigt fann sitt sound, till och med 1977 års peak "Heavy weather" - som ni kan lyssna på
här. När jag hör den här musiken vill jag typ laga en avancerad måltid i ett välutrustat kök och smutta på en perfekt Amarone med ett leende på läpparna. Det är musik som säger: allt är bra och allt kommer gå bra. Men som samtidigt är så konstig och arkitektoniskt komplex att man ofta inte vet om man ska skratta eller skaka på huvudet åt den, eller bara digga. Weather Report är en udda kompanjon, men man är glad att den finns.

hardcore jazz


New York, 1982.

<3

PS en gång bad jag min vän Max om att få en playlist med Art Blakey, och då gav han mig
en glimt av Art Blakeys underbara värld, check it out om ni inte hatar livet :)

en ny chans



Min kollega/chef Maria Schottenius använde en gång ordet "skithål" som epitet för Lagos i en recension av en deppig nigeriansk roman. Samma ord skulle jag vilja använda för att beskriva min lägenhet, så som den sett ut den senaste tiden. Men idag städade jag den grundligt för första gången på skandalöst länge, och det var en så underbar känsla. När jag var mitt uppe i svabbandet fick jag en plötslig lust att höra en låt som jag inte hört på många år - "A new chance" med The Tough Alliance. Jag blastade den på hög volym, fönstret var vidöppet, oktobersolen sken och det kändes som att livet bara kan blir bättre - every day is a new chance, a new romance. Sedan lyssnade jag på hela skivan "The new school" och städningen blev ännu härligare. Shit vilken bra skiva det är. Det är inte bara av nostalgi som jag säger så. Den ÄR verkligen så himla grym. Har det någonsin gjorts mer optimistisk musik än den TTA gjorde? De älskade så mycket, ville så mycket, trodde så mycket på musikens kraft. You're worth something special, you're worth something real. Ja. Det stämmer. Även min lägenhet förtjänar att se fin ut. Nu gör den det :)

deportees - the big sleep



Pop
Deportees
”The big sleep”
(Universal)
Betyg: 3

Deportees är inte så mycket ett band eller en genre, eller ens ett sound, som en musikfilosofi. En filosofi som säger: konst för konstens skull, skönhet för skönhetens skull, perfektion för perfektionens skull. Det är detta som är den röda tråden från debutalbumets soulpop, uppföljarens countryrock, tredje skivans hitparad och fjärde albumets bombastiska eklekticism, som vidareutvecklas på denna femte skiva.

Det spelar ingen roll att låtarnas texter har vaga politiska budskap eller präglas av sångaren Peder Stenbergs privatliv. Orden och känslolägena är bara byggstenar och färger i de ljudbyggen som gruppen distanserat konstruerar. Deportees är mer musikaliska arkitekter än ett traditionellt band, mer besläktade med Toto och Steely Dan än med de artister vars musik de hämtar inspiration från.

”The big sleep” är en mjuk fluffig kudde att utnyttja för att somna bort från alla tankar och känslor. Varenda låt är häpnadsväckande snyggt komponerad och arrangerad. Varenda melodislinga, rytmisk figur och ackordföljd sitter som en smäck. Men det är musik som inte uttrycker någonting alls förutom sig själv.

Mycket konst fungerar som verklighetsflykt. Deportees konstverk är små tjusiga världar, rum som har så tjocka väggar att verkligheten – inklusive allt som fyller den med mening och värden – inte märks över huvud taget. Det är både imponerande och provocerande, både fascinerande och lite läskigt.

Bästa spår: ”Terror”, ”Born to be loved”

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

(Dagens Nyheter 2015-10-07)

la traviata på folkoperan

Foto: Folkoperans pressbild, Markus Gårder

Igår var jag och såg Folkoperans uppsättning av Verdis La Traviata, i regi av operachefen Mellika Melouani Melani. Jag tyckte om den! De har två olika sångarlag, detta var Susanna Andersson som Violetta och Per-Håkan Precht som Alfredo. De sjöng bra men det var inte mycket till attraktion mellan dem, vilket var lite synd eftersom operan mycket handlar om deras starka kärlek. Men det var inte det som var i fokus i denna uppsättning, som handlade mer om död än om kärlek. Violetta hade inte längre status som den sinnessjukt vackra udda fågeln i Parissocieteten, hon var bara en i gänget, ett väldigt fint gäng av queers, transor, burleskdivor och nudister vars familjelika sammanhållning var rörande (älskade relationen mellan Violetta och hennes tjänarinna Annina, som här var en lång transa istället för en gammal kvinna, och mer vän än tjänare) och att Violetta inte var snyggast i gänget var en del av poängen. I första aktens fest är hon lite uppklädd och tjusig men hon tävlar inte med de unga fotomodellsnygga nakna tjejerna i utseende, istället går hon iväg och spyr blod mot en vägg. Det är starkt. I resterande tre akter vankar hon omkring i sjukhusnattlinne med vilsna rådjursögon och platinablond Liza Minelli-frisyr och ser alltmer miserabel ut, och hon blir bättre och bättre. Susanna Andersson är bättre på att gestalta döendet än förälskelse, och i sista akten var hon helt fantastisk.

Jag gillade också att Alfredos pappa Germont i denna uppsättning tas ifrån sin status som god och varm, han är helt distanserad och skiter i Violettas lidande när de möts i den andra akten, och när hon ber honom att han ska se henne som en dotter och slänger sig i hans armar håller han henne ifrån sig, artigt äcklad. Dessutom är han klädd som en präst, en symbol för hans moraliserande och konservativa inställning, det är också en symbol som skär sig extra mycket mot Violettas gäng av normbrytande och sexuellt utlevande outiders. Jeremy Carpenter var så bra i rollen som Germont att man tänkte att det var samma person. Han hade också mycket mer pondus än Per-Håkan Precht som spelade Alfredo på ett sätt som på sitt sätt också var normkritiskt: ingen stilig machoman, utan en vek, harig, fånig man med feminint kroppsspråk och en råtöntig frisyr (det känns som de medvetet gjort honom ful). När han misshandlar och offentligt förnedrar Violetta i tredje akten känns det därför inte som att han är en typisk aggressiv mansgris, bara en patetisk desperat fjant, och det gör detta moment ännu mer stötande (även om det såklart är exakt samma sak och yada yada). Avståndet mellan honom och Violetta i sista akten var också bra, han kan inte på något sätt trösta henne, han är så långt från henne, hans svek har klippt alla band mellan dem utom de sentimentala, och han äcklas av hennes sjukdomstillstånd även om han älskar henne. Det var skitbra.
 
Att låta Violettas inre barn komma fram i fysisk gestalt var ett grepp som användes med stor känslighet och finess. Precis innan fjärde akten börjar går ett litet Violetta-barn långsamt tvärs över scenen och framför henne syns rök, som försvinner i takt med att hon går, och till slut skiljs människa och rök åt - livets ande lämnar kroppen. Det var svinbra. Och hur Violetta sedan möter döden genom att möta sitt inre barn, och inte faller ihop i slutet av fjärde akten, när hon har fallit ihop i slutet på samtliga föregående akter, utan bara går mot ljuset - det var också svinbra. Också att hon är helt ensam på scenen, trots att det står i librettot att alla andra ska vara omkring henne - nej, döden är ensam, det var så jävla starkt!
 
Kul också att festen i tredje akten kändes som ett event på en hipp klädaffär, fast utflippad, alla gäster var helt tjackiga och liksom nyrejvade, de tog sina goodie bags och sedan dreglade de nåt sjukt svart, det var fett. Över huvud taget tyckte jag att scenografin var toppen, det rinnande tjocka svarta - den brutala verklighetens blod, inte de varma känslornas blod - som kontrasterades mot den pampiga marmorn var så himla bra.
 
Och även om jag störde mig på den svenska översättningen så kunde jag inte låta bli att bli rörd till tårar när Violetta sjunger "älska mig Alfredo" i den andra akten, när hon desperat vill förvissa sig om hans kärlek, hon ska lämna honom men kan inte säga det till honom eller varför... när de där trummorna börjar banka och den magiska melodin väller fram som en flodvåg, det går inte att stå emot det. Det är som mitt hjärta förvandlas till en puka och Violettas darrande kval är trumpinnarna. Lyssna här (andra halvan av spåret). Fy fan vad bra Verdi är. Och vad bra Mellika Melouani Melani är. Gå och se!

miguel på annexet



Miguel
Scen: Annexet, Stockholm
Betyg: 4

Många har inspirerats av Prince, men de flesta har fastnat för samma element i ikonens artisteri: funken, de sexfixerade texterna, auteuridealet. Miguel har allt det där, men han har också ärvt ett par saker från Prince som de flesta hoppar över: det klassiska hantverksmässiga poplåtskrivandet och kärleken till skamlöst gitarrockande.

Det var när Miguel omfamnade de sistnämnda sakerna som han blommade ut som artist, med sitt andra album ”Kaleidoscope dream” som gav honom ett välförtjänt genombrott. Men redan innan dess var han en soulartist som stack ut från mängden – i ”Sure thing”, en av hans första singlar, fångade han åtråns dallrande knivsegg i en mörkt graviterande klubblåt.

Miguels senaste album ”Wildheart”, som släpptes i somras, är ljudet av en artist med nyinjicerat självförtroende som orädd följer alla sina musikaliska och textmässiga impulser, som blir alltmer personlig och har allt mindre att göra med den samtida R&B-scenen.

Han gör entré på Annexet i fransig jacka à la Mikael Rickfors i ”Vingar”, en av många utstyrslar under kvällen; ofta blottar han också sin Adonisvackra torso. Hans dansstil är unik: i ena sekunden hoppsparkar han och flaxar som en galen fågel, i den andra gör han perfekta James Brown-poser, i den tredje slingrar han med sina armar som en persisk magdansös. Hela tiden sjunger han makalöst bra, utan att luta sig mot förinspelad sång eller autotune. Han ler som en strålande sol, det upplyftande mellansnacket känns innerligt trots att det är inrepat och han får igång publiken med call and response-sång på ett sätt som känns i hela kroppen. Det är showmannamässig perfektion.

Det ösiga soundet är mer problematiskt. För även om många av Miguels låtar vilar på rockiga riff krävs det en viss återhållsamhet i framförandet för att musiken ska bli dynamisk och svängig, men hans band kör gasen i botten i varje låt. Det subtila och sexiga i Miguels musik förminskas, och vissa gamla hits (särskilt ”How many drinks” och ”Adorn”) är omarrangerade på gränsen till vanställda.

Men i stort sett är Miguels livesound i fas med hans låtmaterial, och hans två teman – att omfamna sexualitet och kärlek och att gå sin egen väg och älska sig själv – gör i kombination med hans bländande begåvning att konserten blir en rörande manifestation för livsbejakande.

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

(Dagens Nyheter 2015-10-04)

hildegard von bingen

From above his shoulders the Man was higher than the clouds in the bright ether.
 
From below his shoulders down to his thighs he was beneath the clouds in another white cloud. 
 
From his thighs to his knees he was in the earthly air. 
 
From his knees to the calves of his legs he is in the earth.
 


And from his calves to the soles of his feet the Man is in the waters of the abyss in such a way that he also stands above the abyss. 
 
Who hath measured the height of heaven, and the breadth of the earth, and the depth of the abyss?
 
The Man had turned towards the East, so that he looked both East and South. 

Now his face shone with such splendor that you cold not perfectly see it. 



The radiant cloud was at his mouth in the likeness of a trumpet. 
 
And then the Man blew a breath, it sent out three winds. 
 
But the wind bearing the cloud of fire remains before the Man's face. 
 
The other two winds descend with their clouds to his chest, and there they expand their breath outwards. 



But the wind that stays before the Man's face extends its cloud from the East to the South.
 
In the cloud of fire are myriads of fiery beings, and they are all one life in one will and one conjunction. 
 
And in their presence a writing tablet is laid out, filled with feathers; the tablet soars in the precepts of God when the precepts bear it aloft. And the knowledge of God had inscribed hidden mysteries upon it, on which the myriads of beings gazed with unified zeal. 

And when the angels have studies what is written, the divine virtue comes upon them and like a single mighty trumpet they sound forth in harmony with all varieties of music.
 

(Från "The voice of heaven", som är ett kapitel ur första volymen av Hildegard von Bingens "The book of life's merits". Nej, hon skrev inte på engelska. Hon skrev på latin. Sluta käbbla.)

Hildegard von Bingen levde mellan 1098 och 1179 och var en fantastisk tonsättare som fick gudomlig inspiration till både musik och skrifter. Hon hade en massa visioner som hon såg som meddelanden från Gud och som det var hennes uppgift att kanalisera genom vacker musik och poetiska texter. Hon var en av de kvinnliga mystikerna, en grupp som inte egentligen var en grupp, för de hade ingen kontakt med varandra (som jag uppfattat det) men de levde ungefär samtidigt. Hildegard von Bingen höll sig på sitt kloster och hade en massa visioner och skapade en massa fantastisk musik, som ingen utanför klostret hörde förrän på 1900-talet. Kvinnor på medeltiden var - you guessed it - utestängda från all utbildning, men just detta gjorde att Hildegards visioner fick en annan status än andra lärda teologers tankar om Gud, de kvinnliga mystikerna sågs som mer rena på något sätt, och Hildegard var väldigt respekterad inom kyrkan. Lyssna på
denna playlist som jag knåpat ihop med musik av Hildegard von Bingen, och bada i hennes mystiska ljus. Det gör jag och jag älskar det.

king midas sound & fennesz - edition 1



Electronica
King Midas Sound & Fennesz
”Edition 1”
(Ninja Tune/Playground)
Betyg: 4

Under namnet The Bug gör Kevin Martin hård modern dub, och tillsammans med vokalisterna Roger Robinson och Kiki Hitomi har han gruppen King Midas Sound vars dub är mer experimentell, upplöst och triphopdoftande. Nu har denna trio bestämt sig för att släppa fyra ”editions” där de samarbetar med oväntade musiker, och först ut är detta album gjort tillsammans med den fantastiske Christian Fennesz, den österrikiske gitarristen som förvandlade glitch till popmusik i mitten av nollnolltalet. Samarbetet är lyckat: de två parterna har hittat ett gemensamt spår som ligger ett steg bort från deras respektive hemzon men som ändå känns naturligt. ”Edition 1” är en spöklikt blek och ilande melankolisk samling kärlekssånger. Viskningar och ambientknaster som smulas sönder mellan höstlöven och asfalten.

Bästa spår: ”Above water”, ”Mysteries”

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

(Dagens Nyheter 2015-09-30)