dubbelrecension: stress och looptroop rockers



Hiphop 
Stress 
”Playlist 2” 
(SoBlue/Svenska Inspelningar/Universal) 
Betyg: 3 

Looptroop Rockers 

”Naked Swedes” 
(DvsG/Sony) 
Betyg: 3  

Svensk hiphop gick in i en ny era 2011 när skivbolaget SoBlue lanserades och började spotta ur sig hits producerade av Can ”Stress” Canatan. Ett av etikettens första albumsläpp var Stress egna ”Playlist”, fylld med tung bas, perfekta röstsamplingar och samarbeten med alla från stjärnor som Petter och Timbuktu till SoBlues egna artister Abidaz och Kartellen.   

Uppföljaren ”Playlist 2” är en mer koncentrerad (färre låtar) men också mer varierad skiva. Stress testar R&B, samarbetar med The Real Group (!) och gestaltar hiphopens utveckling genom att använda tre olika beats, symboliserande olika tiders hiphopsound, i en och samma låt (”Arkivet” med Adam Kanyama). Men det är moderna dansgolvsbangers som Stress är bäst på, och tyvärr är dessa i minoritet denna gång. 

Även Looptroop Rockers skivor präglas av en ensam producents vision. Gruppens styrka ligger i dynamiken mellan Promoes, Supremes och CosMICs ilskna vänsterpolitiska texter och producenten Embees eleganta beats. Från att ha varit starkt DJ Premier-inspirerad har han med åren gjort alltmer mångbottnade och poppiga beats, allt oftare med fokus på sväng snarare än melankoli.  

På detta sjunde album har Looptroops vokalister tyvärr återgått till att rappa på engelska, efter fjolårets fina svenskspråkiga skiva ”Mitt hjärta är en bomb”, och låter nu en smula mindre personliga och angelägna. Men låtarna lyfts av Embees tjusiga beats.  

Bästa spår: ”Malmö stad” med Stress, ”Another love song” med Looptroop Rockers  

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

(Dagens Nyheter 2014-10-29)

höstljus



Det har dröjt längre tid än vanligt. Den kom inte i början av september. Den kom inte i slutet av september. Det är nu slutet av oktober, bara lite mer än en månad kvar av den officiella hösten, men nu är den här: höstljus, en playlist jag gjort med 100 låtar för denna höst.

Det blev ovanligt många nya låtar denna gång. Dessutom har jag tillämpat ett nytt tillvägagångssätt när jag satte ihop listan, väldigt matematiskt och pyssligt: jag kokade ner en lista på över 300 låtar genom att välja ut 25 hiphoplåtar, 25 R&B-låtar, 20 pop/rock/jazz/folk-låtar från förr, 20 sådana låtar från 2010-talet, och sist men inte minst tio låtar som jag bara kände att jag måste ha med. Sedan korsade jag de olika genrerna så att det blev varannan hiphoplåt och varannan R&B-låt, och lade in de övriga låtarna i olika sjok lite här och var, med de tio "specialarna" som början och slut, fem låtar i varje kant.

Det låter kanske autistiskt men jag tänker lite hur Arnold Schönberg bar sig åt när han revolutionerade konstmusiken i början av 1900-talet: regler får ersätta romantik, av den enkla anledningen att det är kul att bli överraskad. "Aha!" utbrast kanske Schönberg förtjust när han spelade igenom den bisarra tolvtonsmusik som han nyss hade komponerat (han kan omöjligen ha föreställt sig i sitt huvud hur den lät innan han spelade den, hur musikalisk han än var), och "aha!" utbrister jag förtjust när Mobb Deep följs av Bladee som i sin tur följs av Common & Cocaine 80s. Det är inte jag som valt att de ska komma i just den ordningen, och ändå är det ju jag som gjort det.

Tack till Calle och Mix, ovärderliga inspirationskällor när det gäller ny musik. Artister som är med på höstljus: Peggy Lee, Torkel Rasmusson, Billy Paul, Dean Friedman, Bee Gees, Sean Nicholas Savage, Kindness, Caribou, Kidnap Kid, SBTRKT feat. Denai Moore, Tove Lo, Dej Loaf, I LOVE MAKONNEN feat. Drake, Travi$ Scott feat. The 1975 & Big Sean, Chris Brown feat. Lil Wayne & Tyga, Rich Gang, Lorentz feat. Duvchi, Sinkane, Eagles, Labyrinth Ear, Orup, Hawaiian Gremlins, Neil Young, Ásgeir, George Jackson, TOPS, Paul McCartney & Wings, Franska Trion, Wim Mertens, Mariem Hassan, Kourosh, GZA, Tinashe feat. ASAP Rocky, Rae Sremmurd, Rochelle Jordan, DJ Mustard feat. Lil Wayne, Boosie Badazz, YG & Big Sean, The Weeknd, T.I. feat. Iggy Azalea, Jessie Ware, Lil Mook feat. Rich Boy, Mary J. Blige, Mobb Deep, Bladee, Common feat. Cocaine 80s, Brandy, Jeezy feat. Future, Dante feat. Adiam, Fat Joe feat. Rick Ross, French Montana & Tiara Thomas,  PARTYNEXTDOOR feat. Drake, Silvia Capova som spelar ett impromptu av Franz Schubert, Charlie Haden & Alice Coltrane, Miles Davis, Cecil Gant, The Fleetwoods, Roy Orbison, Drake (än en gång, men här solo!), Banks, Beautiful Lou feat. Action Bronson & Riff Raff, Jhene Aiko feat. Cocaine 80s, Young L, Vanessa Falk, Tyga feat. Young Thug, Keyshia Cole, Juicy J feat. Lil Bibby, Nicki Minaj & Young Thug, 112, Lyrica Anderson feat. Kevin Gates, Jayd Ink feat. Jahkoy, Mike-Dash-E feat. Clyde Carson, Kwabs, Zilla, Teyana Taylor, Wu-Tang Clan, Tamar Braxton feat. Future, Future Brown feat. Tink and 3D Na'Tee, CiRcUs LiBeRtY, Blake Kelly feat. Mark Jackson, Luu Breeze, Denzel Curry feat. Mike Dece, Lydia Ainsworth, Gunplay feat. Young Dro, Pearl feat. Niia, Anushka, Denitia and Sene, Young Magic, Royal Esquires, Barbara Lynn, Whitney Houston, Perfume Genius, Avi Buffalo, Leonard Cohen, John Fahey, Bill Fay, The Cardigans, Kate Bush, Donovan, Vashti Bunyan, The Tallis Scholars som sjunger en 40-stämmig motett av Thomas Tallis, Håkan Hellström och Yung Lean.

john legend på globen

 


John Legend
Scen: Ericsson Globe, Stockholm
Betyg: 3

Det finns en grundregel för musik som handlar om sex: det måste finnas något mörkt och suggestivt i musiken för att det ska bli bra. Det fattade både
Debussy och Prince.

Någon som däremot inte fattat det är John Legend. När hans muntra och duktiga Ally McBeal-soul frontalkrockar med explicita sextexter önskar man som lyssnare sig en skämskudde som airbag. Det är svårt att skilja vissa av låtarna som framförs under denna konsert, exempelvis gladporriga ”P.D.A. (We just don’t care)”, från Tommy Nilssons ”Vill du ha sex med mig”. Ett milt, belåtet leende vilar över denna musik, på ett högst obehagligt sätt.

Det är nu inte John Legends libidopop som lockat en arenapublik denna höstkväll, utan ”All of me”, singeln från John Legends senaste skiva som blivit hans största hit någonsin. Han skrev den till sin nyblivna fru och den har redan har blivit en standard på bröllop. Det är en pianoballad så enkel och platt att förälskade lyssnare kan projicera exakt vad som helst på dess yta, och gör det.

Problemet med John Legend är att han är en soulartist utan soul. Han sjunger fint men aldrig lidelsefullt – väldigt mycket kropp, väldigt lite själ. Han spelar piano skickligt men är mer intresserad av prydlig dekoration än av sväng. Han är en proffsig låtskrivare, men kärnan i hans skapande är en nördig kärlek till lyckade poplåtar, han ger egentligen aldrig något av sig själv.

Konsertens höjdpunkter är de skarpa låtarna från debutalbumet ”Get lifted”. Trevligt nog framförs en cover av The Staple Singers ”Let’s do it again” som en inledning till ”Number one” som samplar just denna soulklassiker. Mindre lyckade är versionerna av Harold Melvin & The Blue Notes ”Wake up everybody” (det triumfatoriska slutpartiet skippas, vilket stympar låtens hela budskap) och Michael Jacksons ”Rock your body” (främst för att John Legend dansar stelare än Beatrice Ask på Alliansens kickoff).

Givetvis får ”All of me” avsluta hela konserten, ackompanjerad av massiv allsång. Där och då är det popmusik i sin mest bokstavliga form: populär musik, folkets musik. Och det är folkmassans känslor som fyller låten med innehåll, det är kommunikationen mellan artist och publik som gör framträdandet starkt.

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

(Dagens Nyheter 2014-10-22)

t.i. - paperwork



Rap 
T.I. 
”Paperwork” 
(Grand Hustle/Sony) 
Betyg: 4  

Synen på hiphop från sydstaterna som mer smutsig, rå och opolerad än den från kusterna förändrades på nollnolltalet, när en ny generation sydstatsartister dök upp. T.I. var en av dessa – även om han rappade om våld och drogförsäljning på bred Atlantadialekt gjorde han det med len röst, lyxiga beats och självklara melodier. Med skivor som ”King” (2006) och ”Paper trail” (2008) blev T.I. en superstjärna, men de senaste åren har han blivit omsprungen av en ny generation rappare. Nu är han dock tillbaka med sitt starkaste album på länge. Samarbetena med unga förmågor som DJ Mustard, Mike Will Made It och Young Thug låter toppen. Men framförallt skriver T.I. starka låtar, som den soulsamplande relationsskildringen ”Stay” och den lika ilsket politiska som stompigt poppiga ”New national anthem”.   

Bästa spår: ”No mediocre”

N
icholas Ringskog Ferrada-Noli

(Dagens Nyheter 2014-10-22)

från tsarer till folkkommissarier


Aleksej Korzukhin (1835-1894), Möhippa (1889)

Idag var jag på Nationalmuseum i de tillfälliga lokalerna i Konstakademin. Den nya utställningen, "Från tsarer till folkkommissarier", visar rysk konst från 1830-talet till 1960-talet. Det var hur fett som helst. Man var helt slut efteråt, för det är så mycket. Och då menar jag inte mycket som på Louvren eller något museum med massiva kvantiteter konst, utan för att Rysslands historia och kultur är så himla fascinerande, och det är så mycket som fångats i dessa tavlor. Det är en sån himla resa. 

Det känns som jag varit i alla städer och byar i alla tider. Jag har sett de fattiga bönderna på 1800-talet, jag var med när slaveriet avskaffades, jag har varit i de finaste salongerna där borgarklassen roade sig och friade till varandra, jag har trängt in i den kristna tron (Ivanovs "Krisuts uppenbarar sig framför folket"! Nestorovs "Eremiten"!), jag har sett vårfester och vinterlandskap, ett soft bastuhus för kvinnor genom en kvinnlig konstnärs (Zinaida Serebrjakova) ögon, jag har sett det unga 1900-talets modernism som en fruktansvärd och underbar urkraft kanaliserad genom Kandinskijs ostoppbara färger, jag har sett Sovjetunionen formas och korrumperas, jag har sett idealism förvandlas till förtryck, jag har sett ryska byar brända av nazisterna, jag har sett glada tonårstjejer i 1960-talets utvidgade Moskva, halvfärdiga förorter med leråkrar och vårsol.

Men framför allt har jag sett denna: "Guds moder, onda hjärtans bevekelse" av Kuzma Petrov-Vodkin. Målad mellan 1914 och 1915 har den tolkats som en kommentar till första världskriget, en sorts besvärjelse för att dumma krigsgalna män ska skärpa sig, bli mjuka och sluta kriga. Men jag ser framför allt denna jungfru Maria som någon som är full av tröst OCH allvar, hon är sträng och öm på samma gång. Jag har aldrig sett henne porträtteras så, och det drabbade mig så mycket att jag blev tårögd. Hon tycks säga: allt kommer bli bra, oroa dig inte - men skärp dig nu, se allvaret i denna situation.

Kuzma Petrov-Vodkin (1878-1939), "Guds moder, onda hjärtans bevekelse" (1914-1915)

kindness - otherness

 


Pop 
Kindness 
”Otherness” 
(Female Energy/PIAS/Border) 
Betyg: 5  

På sitt hyllade debutalbum ”World, you need a change of mind” från 2012 förenade Adam ”Kindness” Bainbridge modern funk med Arthur Russell-melodier, med tight produktion från den franske houseveteranen Philippe Zdar. På denna uppföljare har Kindness kickat både Zdar och den slicka, slutna estetiken, i stället har han producerat själv och omfamnat öppenhet, spontanitet och kollektivism. Samma våghalsiga och vackra steg som Joni Mitchell tog i mitten av 70-talet och D’Angelo i slutet av 90-talet. Kindness har här samarbetat med bland andra Robyn, indie-R&B-kometen Kelela och Dev Hynes, vars fantastiska fjolårsalbum ”Cupid deluxe” färgades av Kindness och i sin tur färgar detta album. ”Otherness” pekar ut framtiden för modern popmusik: det är något mer organiskt än det laptopfixerade 00-talet.

Bästa spår: ”I’ll be back”, ”For the young”

N
icholas Ringskog Ferrada-Noli

(Dagens Nyheter 2014-10-15)

babushka! med musica vitae och virpi pahkinen

 

”Babushka!”
Musica Vitae
Med koreografi och dans av Virpi Pahkinen
Scen: Stockholms konserthus
Betyg: 3

Ryssland och rysk dans är det lösa temat i denna konsert med kammarensemblen Musica Vitae. Programmet rymmer musik från fem olika tonsättare, från 1800-talets början till 1900-talets slut, och inte så mycket dans som man hade kunnat hoppas på.

Innan Dmitrij Sjostakovitj påbörjade sin fantastiska svit av femton stråkkvartetter skrev han ”Två stycken för stråkkvartett” baserad på tidigare komponerat material, nästan som en studie inför vad som komma skulle. Denna musik – ett elegiskt adagio och en käck polka – kan tyckas bagatellartad, men Musica Vitae framför den med största respekt, och framför allt elegin låter toppen.

Beethoven var visserligen inte ryss, men hans tre ”Razumovskij”-kvartetter tillägnades den ryska ambassadören i Wien. Vi får höra den sista satsen ur den första av dessa tre kvartetter, som faktiskt använder sig av en rysk melodi. Det känns lyxigt att höra en Beethovenkvartett framförd av en 17 man stark stråkensemble, och därför frustrerande att bara en sats framförs.

Dansaren och koreografen Virpi Pahkinen gästar i två stycken av Lera Auerbach och Sofia Gubajdulina. Auerbachs korta men emotionellt intensiva ”T’filah” för soloviolin är konsertens höjdpunkt, framförd med känslig hand av Fredrik Paulsson. Pahkinen dansar i långsamma och symmetriska, till synes rituella rörelser och använder sig av sina vita scenkläder så att hon ömsom ser ut som en ängel, ömsom som en larv i en kokong.

Dansen i Gubajdulinas stråkkvartett nr 4 är mer spretig och disharmonisk, vilket passar musiken som låter som en gestaltning av en mörk kloak med vatten som rinner längs väggarna och en obehaglig kyla i luften. Pahkinen tycks imitera otäcka djur i denna miljö.

Igor Stravinskys musik till baletten ”Apollon musagète” från 1928 är konsertens sista och längsta verk, och framförs utan dans. Denna neoklassicism lät säkert fräsch när den kom, och var en viktig punkt i Stravinskys utveckling – och visst är det kul att få höra annan balettmusik av Stravinsky än de modernistiska klassikerna från 1910-talet – men det kan inte hjälpas: denna musik låter duktig och artificiell idag. Åtminstone när musiken ska stå på egna ben, vilket känns extra orimligt när Virpi Pahkinens står till buds.

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

(Dagens Nyheter 2014-10-11)

seinabo sey på dramaten



Seinabo Sey
Scen: Dramaten, Stockholm
Betyg: 3

Seinabo Sey gav ut sin debutsingel för mindre än ett år sedan, och har sedan dess släppt ytterligare några låtar men ännu inget fullängdsalbum – ändå har hon förärats en konsert på Dramatens stora scen, och dessutom sålt ut. Den unga sångerskan är något av en sensation.

R&B-artisten Leslie Tay är förband. Hans låt ”Sofie” är hur bra som helst – inte minst för att han uttalar ”dig” som ”daj” på underbar malmöitiska – men det är högst oklart varför en balettdansös långsamt dansar omkring på scenen före och under hans framförande. Blandningen av stråktrio och tung bas funkar dock utmärkt.

Seinabo Sey själv möts av jubel när hon dyker upp ur scengolvet klädd i en glänsande röda tyger. Med sig har hon en harpist, tre körsångare, två keyboardister varav en spelar bas eller gitarr då och då och en trummis. Samt lyxiga videoprojektioner som växlar mellan varje låt.

Sey har samarbetat med hitgänget Salem Al Fakir, Vincent Pontare och Magnus Lidehäll i nästan alla sina låtar, vilket hörs tydligt: melodierna är glasklara, beatsen fräscha och soundet är detaljrikt och mångbottnat. Med Seinabo Seys gammeldags bluesiga soulröst som extra krydda blir resultatet klockren radiopop, musik som är feelgood även när den går i moll.

Live är musiken inte lika klockren. Eftersom Seinabo Seys poplåtar är mer snygga än djupa finns det inte så mycket att gräva i, även om de uttänjda låtlängderna vill ge sken av något annat. Seys muskulösa sång blottar ingen intimitet. Stelt bankande rocktrummor i kombination med en evig ackordparad gör att musiken aldrig blir avslappnad och svängig. Kören utnyttjas för lite och harpan drunknar bland alla andra ljud.

Salem Al Fakir och Vincent Pontare gästar som manskör i ”River” och Oskar Linnros dyker upp för att spela piano i ”You”. Men det är utan tvekan Seinabo Seys show, hon har total närvaro i varje låt och glittrar av lycka i varje mellansnack. Trots detta och trots publikens entusiasm är dock inte konserten helt lyckad. Musiken tyngs ned av sina pretentioner, den är lite för allvarlig för sitt eget bästa, vilket skapar distans. Endast i gospelrockiga ”Hard time” och den uppriktiga ”Younger” hettar det till – där är Seinabo Sey precis så stor som det massiva publikjublet säger att hon är.

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

(Dagens Nyheter 2014-10-08)


thom yorke - tomorrow's modern boxes



Indie 
Thom Yorke 
”Tomorrow’s modern boxes” 
(
tomorrowsmodernboxes.com
Betyg: 3 

Med sina tre första album förvandlade Radiohead alienation och svartsyn till arenarock och blev ett av 90-talets största och mest hyllade band. Därefter har de blivit mer experimentella och i takt med detta än mer vördade, och varje nytt skivsläpp har blivit ett allt tyngre projekt. Sångaren och frontfiguren Thom Yorke har tagit pauser då och då för att göra mer spontan musik, som soloartist och som medlem i supergruppen Atoms For Peace, men allt har ändå alltid låtit ganska mycket som Radiohead – inte minst för att han har hållit sig till bandets ständige producent Nigel Godrich. Men den helt gitarrfria ”Tomorrow’s modern boxes” är en utveckling. Här utforskar Yorke och Godrich torra elektroniska landskap, längtansfyllda ackord och blygt knattrande rytmer. Lika anspråkslöst som sympatiskt. 

Bästa spår: ”Truth ray”  

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

(Dagens Nyheter 2014-10-08)

REPLIK. Klasskillnader och rasism görs till individens problem





Jag har fått mothugg för min recension av Ken Rings självbiografi ”Livet”, skriven ihop med Klas Ekman (
DN 30/9). Det jag var kritisk mot i min recension var att vissa av sakerna som Ken Ring berättar om – redogörelserna för hur han gör sig skyldig till grov misshandel, dödshot och utpressning – skildras ofiltrerat, utan distans eller minsta antydan till ånger. Texten ser ut på det viset för att Ken Ring har valt att berätta det så. Och för att medförfattaren inte har ingripit för att det ska bli annorlunda.  

Varför skulle medförfattaren ingripa? För att alla som tar plats i medierna har ett ansvar. Genom att boken ser ut som den gör reproducerar den en kliché om rapparen från förorten med invandrarbakgrund som exotisk sociopat. Och den får viktiga samhällsproblem – att rasismen och klasskillnaderna i Sverige leder till kriminalitet och trasiga liv – att reduceras till en individs problem. På så sätt behöver man aldrig tänka på strukturella orättvisor. Man tänker bara på Ken Ring.

Varför har då inte medförfattaren ingripit? För att det är denna bild av folk från förorten som säljer. Det vet både Klas Ekman och Ken Ring. Och Fredrik Strage, som i en krönika (DN 3/10) konstaterar: ”han skrattar nog hela vägen till banken medan vi slukar boken och fascineras av hans liv”. Men man kan bli utnyttjad på andra sätt än ekonomiskt. Man kan vara en bricka i ett spel, i den cyniska underhållningsbranschen, och Ken Ring är just detta, även om han är nöjd med vartenda ord som står i boken och tjänar pengar på den. Och vilka är ”vi” i Strages formulering? Medelklassen, så klart.

Strage säger sig vara mindre oroad över att exploatera Ken Ring än att skönmåla honom – oklart varför det skulle vara värre – för att därefter kalla Ken Ring för en ”gudabenådad berättare”. Är inte det skönmålning? ”Livet” är inte direkt Knausgård. Ken Ring säger i en färsk intervju (DN 20/9) att han bara har läst två böcker i sitt 35-åriga liv, och det märks. Hans begåvning är som rappare, inte som författare. Klas Ekman säger i en intervju med Nöjesguiden, angående Ken Rings petighet med texten: ”Tomas Tranströmer kan inte vara mer noggrann med språket.” Denna bisarra uppvärdering av språket i en ganska platt självbiografi har obehagliga undertoner: som om det är en glädjechock att en person som Ken Ring över huvud taget kan skriva.

Även Ametist Azordegan kritiserar min recension (Expressen 3/10) och anklagar mig för nymoralism och konservatism, samt för att omyndigförklara underklassen. Men det är inte moralism att tycka det är fel med grov misshandel och dödshot. Det är inte konservatism att kritisera strukturella orättvisor. Och det är inte att omyndigförklara Ken Ring att anse att även hans medförfattare har ett ansvar i hans självbiografi.

Azordegan tycks tro att jag är kritisk till hiphop som kultur, och skriver om varför hon tycker att konst inte ska vara politiskt korrekt. Men min recension handlade om en bok, inte om hiphop. Det var inte en recension av Ken Rings liv och inte av Klas Ekmans klassbakgrund (som för övrigt ligger nära min egen). Det var en kritik av ett system.  

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

(Dagens Nyheter 2014-10-06)
 
 

vashti bunyan - heartleap



Folkpop 

Vashti Bunyan 
”Heartleap” 
(Fat Cat/Border) 
Betyg: 5  

Vissa röster gör djupare intryck än andra, så är det bara. Vashti Bunyans viskande stämma har låtit trollbindande ända sedan debutsingeln från 1965, men det fina debutalbumet från 1970 ignorerades av skivköparna och Vashti försvann från musikbranschen för att leva ett enkelt liv på landsbygden med sina barn. Comebacken med 2005 års ”Lookaftering” var sensationell, och nu kommer hennes tredje album, som vi ”bara” fått vänta i nio år på. Hon är närmare 70 år gammal, men Vashti sjunger lika änglalikt ljust och fjäderlätt skört som någonsin, och hennes låtskrivarstil har vässats till perfektion – bitterljuva betraktelser med melodier så självklara att de tycks hämtade ur naturen, plockade från samma träd som Bach hade tillgång till. En tidlös skönhet, som en dimma över en skog bebodd av alver.  

Bästa spår: ”Gunpowder”, ”Here”  

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

(Dagens Nyheter 2014-10-01)

sbtrkt - wonder where we land

 


Elektroniskt 
SBTRKT 
”Wonder where we land” 
(Young Turks/Playground) 
Betyg: 3 

På sitt självbetitlade debutalbum som släpptes 2011 tonsatte den maskerade musikern SBTRKT en urban engelsk sommar med sprittande Londonrytmer, svala syntslingor, dubstep-inspirerad djup bas och fina vokala insatser från soulartisterna Sampha och Jessie Ware. Uppföljaren ”Wonder where we land” saknar debutens enhetliga vision och är mer av ett smörgåsbord av olika sound – hipsterkorrekta samarbeten med Ezra Koenig (den vedervärdiga singeln ”New Dorp. New York”) och ASAP Ferg, mysiga återföreningar med Sampha och Ware, halvpretentiösa och frustrerande korta ambientspår samt den tjusiga housestudien ”Everybody knows”. Skivan fungerar utmärkt som modern pop, men SBTRKT låter samtidigt rastlös och lite opersonlig. De flesta låtarna imiterar skickligt känslighet snarare än att låta känslosamma. 

Bästa spår: ”The Light”  

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

(Dagens Nyheter 2014-10-01)

ken rings självbiografi

 
Älskar denna låt.

BIOGRAFI
Ken Ring och Klas Ekman
”Livet”
Albert Bonniers förlag

De duggar tätt nu, de svenska rapparnas självbiografier. Ken Rings ”Livet” och Ison Glasgows ”När jag inte hade nåt” släpps samtidigt, snart kommer boken ”Ibland vill man bara försvinna” om Dogge Doggelito och nästa år släpps en självbiografi av Sebbe Staxx från Kartellen.

I många av fallen rör det sig om biografier skrivna enligt Zlatan Ibrahimovic/David Lagercrantz-modellen, med en kulturjournalist som ickeanonym spökskrivare.

Relationen mellan huvudperson och medförfattare bör problematiseras. För bakom hiphoppens ständiga dragkamp mellan subkultur och etablissemang – att Jay Z numera är kompis med Barack Obama väcker högst blandade känslor bland rapstjärnans fans – finns en relation mellan skapande arbetarklass och konsumerande/tolkande medelklass.

Svenska kulturjournalister kommer inte från gatan. Svenska rappare gör det ibland. När så en rappare med strulig bakgrund tar hjälp av en välmående kulturjournalist för att skriva sin självbiografi, hur ska man då undvika den uppenbara risken att boken blir ett frossande i misär, osympatiska personlighetsdrag och kriminella handlingar? Hur undviker man att fördomar reproduceras? Vad har medför­fattaren för ansvar för hur rapparen framställs?

Man kan jämföra med realityse­rier som ”Paradise Hotel” och förhållandet mellan cyniska producenter och naiva deltagare. Producenten väljer hur deltagarna framställs, och har ett ansvar för att allt inte havererar i klasshat som underhållningsform.

Ken Ring, som slog igenom 1999 med sin debutsingel ”Mamma”, är en av svensk hiphops pionjärer. Han var en av de första som visade att man kan ha invandrarbakgrund och komma från förorten men bli framgångsrik genom att rappa på svenska och berätta om sitt liv. Han har visat att man inte behöver spela enligt musikbranschens spelregler, att karriären i längden tjänar på att man gör musik för sig själv och sina fans – det spelar ingen roll om man inte alltid har ett skivkontrakt, man kan släppa kompromisslösa mixtapes och gå runt på konsertgage. Och han har visat att hiphop kan fungera som en dagbok: han har låtit lyssnarna följa med på alla resor genom livet, från framgångar till bakslag, från fängelsevistelser till frigivningslycka, från bitterhet till försoning. Hans inflytande på svensk hiphop går knappt att mäta.

Självklart vill han berätta om alla spektakulära händelser från sitt liv när han nu ger ut sin självbiografi. Och det är intressant att läsa om hans uppväxt på 80-talet, hans relation med sin cancersjuka ensamstående mamma som dog när Ken var endast 14, hur sveket från social­tjänsten (efter mammans begravning i Kenya var Ken inte välkommen tillbaka till Sverige där han var född och hade bott i hela sitt liv) väckte en livslång aversion mot stat och laglydighet, hur vågen av hiphop på svenska svepte fram i slutet av 90-talet, om åren i skymundan och om comebacken.

Men det finns partier i ”Livet” där medförfattaren brister i sitt redaktionella ansvar. När Ken berättar om hur han misshandlar en kille nästan till döds för att denne sagt sig vara förälskad i Kens syster. När han berättar om hur han, efter ett bråk med sin flickvän, hotar flickvännens väninna på ett hemskt sätt. När han berättar om hur han hotar hiphopkollegan Petter efter att denne dragit sig ur ett konsertsamarbete, och därefter får pengarna som han skulle ha tjänat på konserterna. Allt detta är skildrat utan ånger och distans.

Resultatet blir att Ken Ring framstår som en människa utan normal empatiförmåga. Något som inte ligger i någon självbiografiförfattares intresse, och som kanske inte ger en helt rättvis bild av den person Ken Ring är i dag. Men det ligger i mediebranschens intresse att denna bild av Ken Ring får näring. Det ligger i medelklassens intresse att se arbetarklassens stjärnor som livsfarliga och exotiska. På så sätt upprättbehålls barriären mellan samhällsskikten.

Ken Ring blir genom sin ofiltrerade självbiografi utnyttjad av en sensationslysten bokbransch. En självbiografi utan självdistans från huvudpersonen är bara en halv bok.

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

(Dagens Nyheter 2014-09-30)

(DN förtydligar 2014-10-01: Kim Veerabuthroo Nordberg är ensam författare, inte medförfattare, till den kommande boken om Dogge Doggelito, "Ibland vill man bara försvinna".)

mahlers första symfoni i berwaldhallen

 

Sveriges Radios Symfoniorkester 
Dirigent: Daniel Harding 
Musik av Gustav Mahler och Anders Hillborg
Betyg: 4  

Berwaldhallens ”Interplay”-satsning, en serie konserter där musik korsbefruktas med olika konstarter och vetenskapliga ämnen, fortsätter. Denna gång är det modern konst som får möta den klassiska musiken, närmare bestämt den brittiske konstnären Conrad Shawcross och hans mekaniska skulptur ”Timepiece” som monterats ovanför orkestern.

Verket består av en jättelik urtavla vars roterande rörelser är lika meditativt monotona som dess lampor är bländande för publiken. Det är som att se en spänstig robot genomföra ett oändligt yogapass. Inte ointressant, men heller inte särskilt integrerat i musiken som framförs.

Hillborgs ”Cold heat” inleds med ljudet av att ramla och falla, kanske i drömtung sömn. Ett ljussken uppenbarar sig men splittras, tonerna skingras likt stökiga partiklar. Allt glider: sjok av stråkar åt ett håll, sjok av blås åt ett annat, ingenting hålls ihop tills trummor kommer in och tar över med sitt sväng. Det är en ljuvlig resa, som hade varit perfekt om det inte vore för att pianoackord kommer in då och då och reducerar allt till övertydlig filmmusik, om så bara för några korta ögonblick. 

Mahlers första symfoni är musik att älska eller hata. Man kan irritera sig på alla abrupta stilbyten och högljudda effekter och på de fåfänga pretentionerna. Men lyssnar man noga får man ta del av konst i fascinerande dialog med sig själv. 

Mahler utforskar ofta existentiella frågor; här är han i ovanligt hög grad nere på jorden. I symfonins kärna hörs en kontrast mellan andlighet (inledningens stillastående skönhet, en symbol för gåtfull evighet) och världslighet (musikaliska imitationer av djurläten, människosysslor och stadsliv). Tredjesatsens referenser till barnvisan ”Broder Jakob” och festlig klezmermusik kan ses som berättarjagets minnen av barndom och ungdom, fyllda av smärta och allvar respektive socialt liv och förälskelser. I den sista satsen råder full konflikt, men allt slutar i jublande triumf för människan.

Mahlerälskaren Daniel Harding dirigerar Radiosymfonikerna med öm hand och undviker de största bombastiska fällorna med Mahlerettan. Det är ett snällt framförande, musiken hettar inte till för mycket, och det är nog lika bra i en musik som har en inneboende risk för övertändning. 

N
icholas Ringskog Ferrada-Noli

(Dagens Nyheter 2014-09-29)