anderson .paak - malibu


älskar syntkören som kommer in efter två minuter i den här låten! :) 

Hiphop
Anderson .Paak
”Malibu”
(Steel Wool/Border)
Betyg: 4

Efter att ha harvat omkring i Los Angeles undergroundscen i ett antal år lyckades sångaren, låtskrivaren och producenten Brandon Paak Anderson till slut fånga giganten Dr. Dres uppmärksamhet. Ett samarbete uppstod som ledde till att Anderson .Paak medverkade mer än någon annan gästartist på Dr. Dres fina avskedsalbum ”Compton” som släpptes i somras. Genombrottet knackade plötsligt på dörren.

Där ”Venice”, Anderson .Paaks sympatiska debutalbum, hade ett indieminimalistiskt sound har denna uppföljare en lyxig ljudbild som absorberar äldre tiders soul, funk, disco, gospel och till och med blues. Den uppenbara idolen heter Kendrick Lamar. Såväl den utstuderat hesa rösten som den ambitiösa retroeklekticismen på Lamars ”To pimp a butterfly” från i fjol har kärleksfullt kopierats av Anderson .Paak – men med annorlunda resultat.

Anderson .Paak förhåller sig till Kendrick Lamar som Barry White till Isaac Hayes – inte en lika stor förnyare, musiken har inte lika många lager, men i gengäld är den mer lättillgänglig och hittig. Lamar skriver intelligenta, mångbottnade raptexter om samhället. Anderson .Paak sjunger om sex med en fantastisk känsla för rytmisk frasering och catchy refränger. Och hur imponerande ”To pimp a butterfly” än var är ”Malibu” en roligare skiva att lyssna på. Missa inte!

Bästa spår: ”Parking lot”

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

(Dagens Nyheter 2016-01-27)

angel haze på debaser strand



Angel Haze
Scen: Debaser Strand, Stockholm
Betyg: 5

Det var lätt att missa ”Back to the woods”, Angel Hazes uppföljare till sin misslyckade storbolagsdebut ”Dirty gold”, som hon på egen hand gav ut i höstas. Vilket är synd, för ”Back to the woods” är allt som ”Dirty gold” inte var: experimentell, personlig, djup, koncentrerad och helt fri. 

Nu är Angel Haze på världsturné tillsammans med sin DJ och vän Tk Kayembe, producenten bakom varenda spår på ” Back to the woods”, och hon glöder av revanschlusta. Sin hårt skivbolagsstyrda debut vill hon inte kännas vid – hon spelar bara en låt därifrån, den poppigt optimistiska ”Battle cry” som avslutar konserten. Ett sätt att landa efter de övriga låtarnas kompakta mörker.

Det är ett fascinerande mörker. Angel Haze rappar och sjunger med brinnande uppriktighet om sin grava psykiska ohälsa, om dess orsaker i hennes såriga barndom, samt om dess konsekvenser för den stora kärleksrelation som artisten lyckligt hamnade i men var dömd att förlora. Parallellt med detta mellanmänskliga drama berättar Angel Haze en annan historia av mer poetisk, naturromantisk och mystisk art: om hur hon möter skogen och möter sig själv, går in i den primitiva världens dunkla trygghet, förenas med månen och vargarna och jagar spillrorna av sin själ.

Ett sådant material hade kunnat resultera i förlamande allvarsam musik som isolerar lyssnarna. Men inte för Angel Haze, som rappar kulsprutesnabbt över hårda, dansanta beats och skapar ett ljuvligt kaos. Det blixtrande stroboskopljuset, de smattrande trummorna, de melankoliska syntarna och Angel Hazes frenetiska ordsvada bildar tillsammans en egen, nästan konkret värld, ett eget vackert mörker, en egen skog som publiken träder in i tillsammans med artisten. Inte minst när alla ylar med i refrängen i ”The wolves”.

Angel Haze är rakt igenom fantastisk. Och hon bjussar på sig själv genom att flera gånger gå ut och rappa i publikhavet, samt att bjuda upp tjejer på scen som hon sjunger till, vilket för en gångs skull är på sin plats, eftersom den bitterljuva avskedslåten ”Moonrise kingdom” har ett så tydligt och hjärtskärande du. Publikens gränslösa kärlek till Angel Haze går inte att ta miste på och jag kan bara hoppas att hon tar den till sig, blir stärkt i sitt artistiska självförtroende och orkar fortsätta skapa modiga mästerverk som ”Back to the woods”.

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

(Dagens Nyheter 2016-01-24)

you will not take my heart alive



så bra textrad/låttitel. också bra låt. från denna spotifyvägrare = hippie

tindersticks - the waiting room


Lhasa De Sela har tidigare sjungit duett med Stuart Staples i Tindersticks "Somtimes it hurts" och hans sololåt "That leaving feeling". Läste nyss att hon dog i cancer 2010, så det här måste vara en gammal inspelning. Tragiskt. Hon blev 37 år gammal.

Pop
Tindersticks
”The waiting room”
(City Slang/Playground)
Betyg: 4

Det finns två Tindersticks. Den briljanta sextett som mellan 1993 och 2003 släppte ett gäng album fyllda med svärtad romantik, ödesmättade grooves och Stuart Staples unika sångröst dog när Staples tog paus för att testa solokarriär. När gruppen skulle återuppstå hoppade hälften av medlemmarna av, inklusive Dickon Hinchliffe vars stråkarrangemang varit en så stor del av Tindersticks sound. Den stukade och sökande nya gruppen hittade till slut rätt med fullträffen ”The something rain”. Självförtroendet därifrån hänger kvar i denna uppföljare. ”Second chance man”, ljuvligt orkestrerade diktrecitationen ”How he entered”, ömsinta Lhasa De Sela-duetten ”Hey Lucinda” samt en otippad cover på filmmusikkompositören Bronisław Kapers kärleksmotiv från ”Myteriet på Bounty” går alla rakt in i hjärtat.

Bästa spår: ”How he entered”

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

(Dagens Nyheter 2016-01-20)

wagner, rolf martinsson och ravel i stockholms konserthus



Kungliga filharmonikerna
Musik av Rolf Martinsson, Richard Wagner och Maurice Ravel.
Solist: Lisa Larsson, sopran.
Dirigent: Josep Pons.
Scen: Konserthuset, Stockholm
Betyg: 3

Sånger för solist och orkester är en genre som blomstrade kring förra sekelskiftet med tonsättare som Gustav Mahler och Arnold Schönberg, alltså i skarven mellan senromantik och modernism. Och det är just denna skarv, detta dubbla uttryck, som Rolf Martinsson utforskar i ”Orchestral songs on poems by Emily Dickinson”. Sångmelodierna är modernistiskt oförutsägbara och sicksackande men orkesterklangerna har tydliga och trygga harmonier.

Det ser ju bra ut på pappret, men tyvärr är inte dessa sånger helt lyckade. Martinsson har tonsatt tio dikter av den gåtfulla, introverta och melankoliska 1800-talspoeten Emily Dickinson. Men musiken är okänslig inför dikternas litterära skepnad, deras stämning går helt förlorad i den muntert utåtriktade och bombastiskt glänsande musiken.

Sopranen Lisa Larsson har en vacker och skicklig röst, men det finns ingen koppling mellan det skrivna och det sjungna ordet här, hon skulle kunna sjunga vilka andra ord som helst. Resultatet blir en borgerligt lättsam musik som inte förmår mer än att skrapa på ytan av Emily Dickinsons fascinerande konstnärskap.

Konserten inleds med förspelet och finalen ”Liebestod” ur Wagners opera ”Tristan och Isolde”. Larsson sjunger tyvärr inte Isoldes final, istället får vi den instrumentala versionen, men den är tillräckligt stark för att undertecknad ska röras till tårar i slutet. Det är nämligen så med denna musik, att den är så romantisk och så drabbande att det nästan inte spelar någon roll hur man hör den, det går aldrig att värja sig mot den. Med det sagt dirigerar Pons Kungliga filharmonikerna till ett lite väl otåligt och kyligt framförande, speciellt i förspelet.

Fransmannen Ravel blir kvällens höjdpunkt, med de två Spaniendrömmande verken ”Rapsodie espagnole” och ”Boléro”. Sistnämnda är en unik megasuccé i tonsättarens karriär och kan idag ofta kännas outhärdligt uttjatad. Men ”Boléro” var före sin tid, den har en uppbyggnad som påminner om modern tung dansmusik: en melodislinga som bara upprepar sig och upprepar sig med minimala förändringar, samtidigt som musiken gradvis växer till överväldigande proportioner. Det är stillastående och rörelse på en och samma gång, en roterande extas som långsamt vecklar ut sig. Och i detta strålande framförande blir dess klassikerstatus omöjlig att ifrågasätta.

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

(Dagens Nyheter 2016-01-17)

den här finns inte på spotify



älskar den så mycket. mitt första minne av att röras till tårar av en poplåt var till denna låt. det var inte för att det fanns någonting i texten som jag kände igen, eller för att jag hade ett särskilt minne kopplat till den låten som gjorde mig sentimental, utan det var bara att jag lyssnade på min nyinköpta tindersticksskiva och drabbades av hur vacker och ödesmättad denna låt var, det fanns någonting i scenen som målades upp i ord och toner som jag inte kunde värja mig mot. jag vet inte hur många gånger detta har hänt sedan dess, inte så många faktiskt (det är lättare att börja gråta av att det en sångare sjunger om kan kopplas till ens eget liv, tycker jag, men det krävs såklart att musiken är svinbra också). fun fact: stuart staples duettpartner här heter ann magnuson men hon är ingen svenska, utan en amerikansk singer-songwriter. 

alan rickman :(

Från Ang Lees "Förnuft och känsla" (1995).

Jag tyckte så mycket om honom. 69 år ingen ålder. Vila i frid.

trettondagskonsert 2016 i berwaldhallen


Delilas förförelsearia med Jessye Norman. Jane Glover dirigent. 1994. 

Trettondagskonsert i Berwaldhallen
Sveriges Radios Symfoniorkester
Radiokören
Musik av Andrew Lloyd Webber, Camille Saint-Saëns, Björn Ulvaeus & Benny Andersson, Hector Berlioz, Willie Nelson, Pjotr Tjajkovskij, Stephen Sondheim m.fl.
Solister: Katarina Dalayman, Kristin Lidström, Jill Johnson, Philip Jalmelid och Michael Weinius.
Dirigent: Josep Caballé Domenech.
Värd: Erik Haag.
Scen: Berwaldhallen, Stockholm.
Betyg: 2

Var går gränsen mellan folklighet och folkförakt? Kanske när en 1800-talsutklädd Erik Haag, konferencier på Berwaldhallens trettondagskonsert, i ett mellansnack påpekar att Franz Berwald inte bara komponerade musik utan även älskade att gymma, varpå han beordrar hela publiken att ställa sig upp och synkroniserat göra ”huvud axlar knä och tå”-rörelser ett par gånger, innan han avrundar med ett skämt som tillhör genren toaletthumor.

Lika imponerad som man blev av förra årets trettondagskonsert på Berwaldhallen, med Petra Mede som blixtrande men ödmjuk konferencier, lika bedrövad blir man av detta års konsert.

Erik Haag är denna kväll en parodi på den persona han lanserat under de senaste årens tv-produktioner. Ständigt vilsekommen på ett charmigt sätt? Check. Många klädbyten med tossiga kostymer som ska illustrera olika historiska epoker? Check. Matlagning och provsmakning av ”galna” gamla rätter? Check. Samspel med gulliga barnskådespelare à la SVT:s julkalender? Check.

Men Erik Haag, eller hans manusförfattare, nöjer sig inte med påfrestande spexande mellan musiknumren. Nej, han interagerar med sångarna i flera nummer. Delilas vackra förförelsearia ur Saint-Saëns opera ”Simson och Delila” sjungs av den fantastiska sopranen Katarina Dalayman. Men framförandet förstörs av att Haag, utklädd till Simson, på ett skojigt sätt ska bli förförd och stjäl showen. Istället för att sugas in i operans dramatik lockas publiken till kluckande skratt och allt känns som en förolämpning mot alla inblandade.

Haag är tyvärr inte det enda problemet med denna trettondagskonsert. Programmet är mycket märkligt – av de 24 nummer som framförs tillhör fem klassisk musik, tre modern konstmusik, fyra opera, fyra evergreens och åtta musikal. Varför ges musikalhits så stort utrymme, på operans och den klassiska musikens bekostnad? Visst, konceptet är en opretentiös och festlig konsert – ”bullrig, folklig och kul” som Erik Haag sammanfattar det – och man får anta att ett syfte är att locka en publik som inte annars går till Berwaldhallen. Men om man vill att denna bredare publik ska komma tillbaka, varför spela så lite av den musik som Berwaldhallen är specialiserad på och gör så bra?

Det är som om hela tillställningen präglas av dåligt självförtroende. Gentemot Berwaldhallens profil, och gentemot klassisk musik i sig. Det finns så många musikstycken från den europeiska konstmusikskatten att välja mellan om man vill skapa en festlig, glammig och publiktillvänt munter stämning. För att inte tala om alla klassiska operaarior och duetter.

Men man vågar inte tro på att denna musik ska vinna publikens hjärtan. Istället slänger man in trötta nummer från gamla Andrew Lloyd Webber-musikaler. Man hade kunnat ta tillfället i akt och framföra någon pärla från en orättvist bortglömd Rodgers & Hart-musikal från Broadways guldålder, eller framföra någon samtida musikalhit som dagens publik faktiskt har färsk i minnet, som ”Let it go” från ”Frost", men konserten missar dessa chanser.

Det enda som verkligen funkar är Jill Johnson som med härligt halvraspig röst sjunger ett par shownummer i tillbakalutat cool Las Vegas-stil. Katarina Dalayman och Michael Weinius är också bra (även om duettkemin mellan dem är tämligen obefintlig). Men vad hjälper det, när konserten på det stora hela är ett haveri?

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

(Dagens Nyheter 2016-01-10)

:( hej då david

Han 



hade



en 







underbar



sångröst.

Och det stör mig lite att i alla artiklar om David Bowie nu så framhålls att han var en sån stilikon, inspiratör, cool kameleont etc. Och visst, det var han, också, det var en viktig del av hans artisteri. Men jag tycker det skrivs för lite om vilken fantastisk musikbegåvning David Bowie var. Vilken melodikänsla i låtskrivandet. Vilken känsla för ljudbyggen. Och framförallt: vilken underbar, och helt unik, sångröst.
Här är en spellista jag gjort med 100 bra Bowie-låtar gjorda mellan 1969 och 2016, i kronologisk ordning. Finns säkert hur många såna spellistor som helst. Men dessa är låtarna jag vill lyssna på. Hur som helst: vila i frid, fina David Bowie.

En grej till om David Bowies musik. När jag lyssnar på honom föreställer jag mig alltid en svart natt. En kall svart natt. Kanske beror det på rymden som återkommer i hans låtar, bilden av det svarta och stjärnklara. Men jag tror det handlar mycket om min bild av 70-talet, det mest romantiska jag kan tänka om 70-talet. Samma svarta natt och samma citykänsla som i, vad ska vi säga, The Nerves "Hanging on the telephone" eller Televisions "Marquee moon". Den oböhnörliga natten, den coola natten, den romantiska natten. Ungdomens natt, det veka hoppets natt, ångestens natt, rusets natt. Motsatsen till den harmoniska dagens ljusblå himmel och milda sol. Motsatsen till avspänning. Allt är på allvar, en duell på liv och död. Man möter natten i David Bowies musik. Och jag älskar det.

david bowie - blackstar



Rock
David Bowie
”Blackstar”
(ISO/Sony)
Betyg: 4

David Bowies fascinerande förmåga att ständigt återuppfinna sig själv som artist, och att han därigenom visade vilka oändliga möjligheter popmusiken innebär, är vad som gjort honom så beundrad. Mellan 1967 års music hall-inspirerade debutalbum och 1997 års jungle-experiment ”Earthling” var han hela tiden på väg in i nästa estetiska fas, inte alltid men väldigt ofta med spännande resultat. 

Med sedan 1999 års ”Hours…” har Bowie haft en annan ambition med sin musik. Han har helt slutat influeras av samtida sound. Han har fokuserat på att göra stabila skivor, välskrivna låtar i omsorgsfullt arrangerade men traditionella rockproduktioner. 

Inte ens när han tog en tio år lång paus och gjorde comeback med ”The next day” 2013 förändrade han sitt uttryck – skivan lät i princip likadan som ”Heathen” och ”Reality”, skivorna han släppte i början av nollnolltalet. Han hade till och med samma producent som på dessa skivor – den trygga gamla parhästen Tony Visconti. Singeln som föregick ”The next day”, den vackra och textmässigt nakna balladen ”Where are we now?”, gav förhoppningar om att Bowie åtminstone kommit in i en ny, mer personlig fas som låtskrivare, men det visade sig att denna låt var en udda fågel på skivan.

Det är därför med försiktiga förväntningar man tar sig an David Bowies nya album, som släpps två år efter ”The next day”. Än en gång med Tony Visconti som producent.

Men denna gång har något faktiskt hänt. 

Den nästan tio minuter långa singeln ”Blackstar” låter genuint sökande på ett sätt som Bowie inte gjort på många år. Låten är snillrikt uppbyggd i tre delar: först en olycksbådande mässande del med nervöst ryckiga trummor, sedan en ljus och hoppfull del med ett rakare och mer stabilt rockkomp, och så till slut en syntes där inledningens verser sjungs igen men nu över de lugna, starka rocktrummorna. Det är en mäktig musikalisk resa med en text som kämpar med identitet – berättarjaget upprepar gång på gång vad han är, en svart stjärna, och räknar upp allt som han inte är. Det är som en besvärjelse.

Tyvärr är inte resten av skivan i samma nivå. David Bowies förkärlek för ”tuffa” rockgitarrer har alltid varit hans akilleshäl, hans sätt att ängsligt kompensera för det intellektuella och förmodat okroppsliga i hans musik. Den från början hyggliga och sofistikerade ”Sue (or in a season of crime)” har spelats in på nytt och förvandlats till gräslig funkmetal. Även ”’Tis a pity she was a whore” lider av ett gläfsande rockigt sound. Titeln är hämtad från en tragedi av renässansförfattaren John Ford, men Bowies låt saknar dramaturgi och har raderat alla spår av Fords provocerande incesttematik.

Men flera andra låtar har en eftertänksamhet och intensitet både i text och musik som, tillsammans med David Bowies fortfarande fantastiska sångröst, gör ”Blackstar” till en ovanligt stark sentida Bowieskiva. Både ”Lazarus” och ”Dollar days” präglas av melankoliskt jazzig skönhet. Saxofonisten Donny McCaslin spelar utsökt uttrycksfullt, man saknar inte Bowies eget saxofonspel.

Tomheten i att vara en omåttligt älskad ikon, ekonomiskt oberoende och samtidigt hålla sig på avstånd från alla som vill ha honom skildras på ett gripande sätt både i ”Dollar days” och ”I can’t give everything away”. I sistnämnda låt tar David Bowie för ett ögonblick av sig sin mask och blottar med nästan skrämmande ärlighet sina tankar om hur hans liv utvecklas och hur han förhåller sig till omvärlden: ”Seeing more and feeling less / Saying no but meaning yes / This is all I ever meant / That’s the message I sent”.

Att få skåda in i den svarta stjärnans inre är en ynnest, även om man bara får glimtar.

Bästa spår: ”Blackstar”, ”Lazarus”

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

(Dagens Nyhter 2016-01-08)

BONUS: fem moderna ekon av David Bowie

Radiohead
Otaliga rockband har influerats av Bowie, men Radiohead är kanske det bästa exemplet eftersom de liksom Bowie inte bara har kombinerat djärvt experimenterande med lättillgängliga låtar, de har också sett till att aldrig sluta utvecklas, de är ständigt på väg.

Björk
Likt Bowie har Björk alltid stått med den ena foten i konstens värld och den andra i popmusikens. Och med sina videor och scenkostymer har hon, precis som Bowie, visat hur starkt resultatet blir när det visuella får lika mycket utrymme som musik och text.

Philip Glass
Bowies ”Berlintrilogi” – albumen ”Low”, ”Heroes” och ”Lodger” – influerades av modern elektronisk musik. Att musiken imponerade även på konstmusikens område visades när tonsättaren Philip Glass komponerade två symfonier baserade på ”Low” och ”Heroes”.

Lady Gaga
Lika konceptuell som Bowie var när han suddade ut gränsen mellan sig själv och Ziggy Stardust var Lady Gaga när hon utforskade gränserna för mode, kändisskap, sexuell objektifiering/subjektifiering och hur kommersiell en poplåt kan bli innan det blir cyniskt.

Nicki Minaj
Okej, hon har kanske aldrig lyssnat på David Bowie. Men rapparen Onika Tanya Marajs lekar med sina olika alter egon Nicki Minaj, Roman Zolanski och Harajuku Barbie – och med ambivalent sexualitet – påminner starkt om vad David Bowie gjorde på sjuttiotalet.


- - - 

P.S. Ett tips!
Här kan man läsa tidningen Pops texter om David Bowie, inklusive Andres Lokkos och Jan Gradvalls intervjuer med Bowie från 1995 respektive 1996, deras miniessäer om "Low" och "Ziggy Stardust" (båda från Pops "världens 100 bästa album"-lista) och Lokkos genomgång av Bowies diskografi. Mysig läsning om man gillar bra musikjournalistik och/eller Bowie :)

new shit: haydn - blind



<3

lazybones

Hoagy Carmichael och Lauren Bacall i "Att ha och inte ha" (1944).

Hej, det är jag igen. Jag har en till ny spellista som jag tycker ni ska lyssna på. Den heter "
Lazybones" efter en låt med samma namn, skriven 1933 av Hoagy Carmichael och Johnny Mercer. En jädrigt mysig låt med en underbar text (inspirationen kom från att Johnny Mercer kom hem till Hoagy Carmichael en dag för att jobba med att skriva låtar, och hittade Hoagy liggandes och slöa på sin soffa):

Lazy bones, sleeping in the sun
How you expect to get your day's work done?
You'll never get your day's work done
Sleeping in the noon day sun

Lazy bones, sleeping in the shade
How you expect to get your corn meal made?
You'll never get your corn meal made
Sleeping in the evening shade

When them 'tatos need sprayin'
I know you keep prayin'
That the bugs fall off their vine
And when you go fishing
I bet you keep wishing
The fish won't grab at your line

Lazy bones, loafin' all the day
How you expect to make a dime that way?
You'll never make a dime that way
You better mind the words I say

As long as there's a chicken gravy on your rice
I suppose ev'rything is nice
As long as there's a water melone on the bine
Ev'rything is fine

You got no time to work
You got no time to play
You're busy doin' nothing all the lifelong day
I know you won't ever change
No matter what I say
You just made that way 

Hehe. Jag vet inte hur det är med är, men jag älskar gamla Tin Pan Alley-låtar, eller Broadway-låtar, eller standards eller the great American songbook-låter eller vad man ska kalla dem. Visst, man kan romantisera det sena 50-talets/tidiga 60-talets Brill Building-låtskrivare eller hitfabriken Motown när Holland-Dozier-Holland och Smokey Robinson satt i varsitt rum och skrev så pennorna glödde. Men för mig är det romantiska skimret över 20-, 30- och 40-talets låtskrivande ännu tjockare. De melankoliska kärleksballader som kompositören Richard Rodgers skrev tillsammans med textförfattaren Lorenz Hart är så perfekt som poplåtskrivande blir.

Det finns olika sätt att lyssna på denna musik. Jag brukar lyssna på Ella Fitzgeralds songbooks-inspelningar (här är en playlist jag gjorde för ett par år sen med de 100 finaste balladerna därifrån), och det kom även en fin serie samlingsskivor på 90-talet som hette "Great American Songwriters" (fem skivor som var tillägnade Gershwin, Rodgers/Hart, Irving Berlin, Johnny Mercer och Ellington/Strayhorn), finns tyvärr inte på Spotify (det gör inte heller den fina trilogin samlingsskivor "Sentimental journey" med lite mer lättsamma/mindre kanoniska låtar från samma era). Men denna nya playlist har jag gjort för att jag upptäckte den fina serien samlingsskivor "The Greatest Songwriters" som finns på Spotify - fem skivor med låtar av Hoagy Carmichael, Rodgers/Hammerstein, Jerome Kern, Harold Arlen och Johnny Mercer. Urvalen av inspelningar är svinbra, det känns verkligen som ett labour of love. 

Jag tycker det är kul att lyssna lite på Jerome Kern och Harold Arlen, som trots att de är enormt respekterade inte har samma status som Cole Porter & co. Men liksom, Harold Arlen skrev "Over the rainbow", han är en helt okej låtskrivare. Kul att höra lite mer Hoagy Carmichael också än "Stardust" och "Skylark" som för mig har varit i princip de enda låtar jag lyssnat på av honom. Men jag glömmer aldrig hans roll i Bogart/Bacall-filmen "Att ha och inte ha", och en av låtarna han framför där, "Hong Kong blues", finns med på denna samling. Och Rodgers & Hammerstein - ja det går inte att jämföra med Rodgers & Hart-låtarna, men Lorenz Hart gick bort 1943 och Richard Rodgers var tvungen att hitta någon annan att skriva låtar och musikaler med. Hammerstein hade aldrig Harts humor, finess och bittra romantiska hjärta, men en del fina låtar blev det ändå. "Bali Ha'i" är underbar (här hörs den i en inspelning med Frank Sinatra) och "Edelweiss" är ju ändå "Edelwiess". Vilken melodi liksom.

Man kan tycka att det är en lite slapp playlist, bara fem samlingsskivor staplade på varandra, poff. Och ja, så är det väl. Men ibland får man väl vara lite slapp. Jag är nog något av en lazybone, myself. Jag rekommenderar att ni lyssnar på shuffle - det brukar jag alltid se som en styggelse, eftersom jag lägger så mycket möda på låtarnas ordning i en playlist, men just i detta sammanhang fungerar det bra. Jag stod dock inte ut med att antalet låtar efter att ha lagt ihop de fem skivorna blev 149 - en låt från det betydligt vackrare talet 150. Så jag smög in Johnny Mercer-låt som jag tycker mycket om: "Dream", i en ömsint version där The Pied Pipers sjunger. Ni kommer inte bli sura om ni hör den. Faktum är att det är svårt att vara sur över huvud taget när man lyssnar på denna underbara musik.

the mighty diamonds



De senaste dagarna har jag lyssnat mycket på snäll rootsreggae från 70-talet. När jag inte orkar med något annat orkar jag fortfarande med The Wailers "Soul revolution" (framförallt låtarna "Stand alone" och "African herbsman", herregud vilka mästerverk). Bob Marley & gängets inspelningar tillsammans med producenten Lee Perry är musik i dess renaste form, det är typ Bach, det är så himla enkelt och vackert och innerligt, man vill gråta eller ännu hellre sitta tyst och långsamt suga i sig mildhet. Efter dessa skivor skrev Bob Marley & The Wailers (som de snart började kalla sig) kontrakt med stora internationella skivbolaget Island och därefter lanserades de till världen med ett mer fläskigt, poppigt och kommersiellt sound. Bob Marley gjorde jättemycket bra musik även i denna skepnad, men det är något helt annat än den nästan kusligt perfekta musik han och de andra wailarna gjorde tillsammans med Lee Perry i 70-talets gryning.

Hur som helst. Jag tänkte inte prata om The Wailers här utan om en annan jamaikansk vokaltrio, nämligen The Mighty Diamonds. Förutom att ha ett av historiens bästa bandnamn är de en av de finaste vokalgrupperna från alla tider, alla genrer. Deras debutalbum "Right time" från 1976 är så sanslöst bra, det är en fusion av himmelsk stämsång, innerliga budskap, elegant låtskrivande och en luftigt svängig produktion som man alltid önskar att rootsreggae ska låta som men som den väldigt sällan gör. Det har länge varit en av mina absoluta favortiskivor, men det har faktiskt också varit den enda skivan jag hört med The Mighty Diamonds, fram till igår.

Efter lite efterforskande insåg jag detta: deras skivbolag Virgin blev så peppade på gruppen efter succén med "Right time" att de ville att trion skulle bli nästa Bob Marley & The Wailers, så de flög dem till USA och lät dem spela in ett album producerat av New Orleans R&B-mästare Allen Toussaint. Men denna skiva - "Ice on fire" - blev ett fiasko både konstnärligt och kommersiellt. Toussaint förstod sig inte alls på reggae, och den jamaikanska publiken var inte ett dugg peppade på att höra sina hjältar i konstig funkkostym. Så efter att The Mighty Diamonds återvände till sitt hemland började de spela in en massa nya fantastiska låtar i mer klassisk och genuin  rootstappning, men nu hade de gissningsvis inte samma uppbackning från skivbolaget Virgin, eller också var deras femton minuter i strålkastarljuset helt enkelt över, hur som helst så blev de nästföljande släppen inte lika stora succéer (även om albumet "Deeper roots" från 1979 verkar ha ganska högt anseende, dock inte på långa vägar lika vördat som "Right time"). 

Hur som helst: jag har - ni gissade det - gjort
en playlist med The Mighty Diamonds i mitt tycke finaste låtar. 60 låtar i hyfsat kronoligisk ordning (gruppens inspelningar finns tillgängliga på en myriad släpp på olika skivetiketter, ganska förvirrande) från det tidiga 70-talet (då de bara sjöng om kärlek) till det tidiga 80-talet (precis innan de började med lite tyngre och syntigare produktioner). Här finns många guldkorn, jag älskar verkligen denna musik. Det är verkligen, ursäkta den slitna metaforen, balsam för själen. Man vaggas in i något tryggt och fint och genuint.

Jag tycker om att lyssna på reggae på vintern. Jag minns när jag gick på högstadiet i Simrishamn, jag hade en bekant som kallades för Fidde som en gång när jag var hemma hos honom och det var svinkall vinter så berättade han att han brukade lyssna på Bob Marleys "Coming in from the cold" det första han gjorde på morgonen när allt var så kallt även inomhus (de hade kanske dåliga element hemma hos honom, eller dragiga fönster, det var ett rätt gammalt hus nära hamnen), bara ligga kvar under täcket ett tag och götta. Några år senare dog Fidde i en överdos. Då hade jag inte sett honom eller Simrishamn på många år. Väldigt tragiskt. Jag kan inte säga att vi någonsin var nära eller att han var en viktig person i mitt liv. Men jag tänker på honom varje gång jag hör "Coming in from the cold", eller varje gång det är svinkallt och jag lyssnar på varm rootsreggae. Ibland behöver man musik på det där sättet. Som en varm snäll tröst.

teddy wilson <3


New York, 1937.

För ett tag sen gjorde jag
en playlist med 100 Teddy Wilson-låtar från slutet av 1930-talet till slutet av 1950-talet. Alla är jättefina. Han är så himla mysig. Gulligaste pianisten i jazzhistorien. Lyssna på listan och tryck på shuffle och bara götta loss. Det är söndag. Stanna inne. Svep in dig i lite jazzvärme. Du förtjänar det. Du förtjänar att må bra.