älskar syntkören som kommer in efter två minuter i den här låten! :) 

Hiphop
Anderson .Paak
”Malibu”
(Steel Wool/Border)
Betyg: 4

Efter att ha harvat omkring i Los Angeles undergroundscen i ett antal år lyckades sångaren, låtskrivaren och producenten Brandon Paak Anderson till slut fånga giganten Dr. Dres uppmärksamhet. Ett samarbete uppstod som ledde till att Anderson .Paak medverkade mer än någon annan gästartist på Dr. Dres fina avskedsalbum ”Compton” som släpptes i somras. Genombrottet knackade plötsligt på dörren.

Där ”Venice”, Anderson .Paaks sympatiska debutalbum, hade ett indieminimalistiskt sound har denna uppföljare en lyxig ljudbild som absorberar äldre tiders soul, funk, disco, gospel och till och med blues. Den uppenbara idolen heter Kendrick Lamar. Såväl den utstuderat hesa rösten som den ambitiösa retroeklekticismen på Lamars ”To pimp a butterfly” från i fjol har kärleksfullt kopierats av Anderson .Paak – men med annorlunda resultat.

Anderson .Paak förhåller sig till Kendrick Lamar som Barry White till Isaac Hayes – inte en lika stor förnyare, musiken har inte lika många lager, men i gengäld är den mer lättillgänglig och hittig. Lamar skriver intelligenta, mångbottnade raptexter om samhället. Anderson .Paak sjunger om sex med en fantastisk känsla för rytmisk frasering och catchy refränger. Och hur imponerande ”To pimp a butterfly” än var är ”Malibu” en roligare skiva att lyssna på. Missa inte!

Bästa spår: ”Parking lot”

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

(Dagens Nyheter 2016-01-27)
Kommentera 0


Angel Haze
Scen: Debaser Strand, Stockholm
Betyg: 5

Det var lätt att missa ”Back to the woods”, Angel Hazes uppföljare till sin misslyckade storbolagsdebut ”Dirty gold”, som hon på egen hand gav ut i höstas. Vilket är synd, för ”Back to the woods” är allt som ”Dirty gold” inte var: experimentell, personlig, djup, koncentrerad och helt fri. 

Nu är Angel Haze på världsturné tillsammans med sin DJ och vän Tk Kayembe, producenten bakom varenda spår på ” Back to the woods”, och hon glöder av revanschlusta. Sin hårt skivbolagsstyrda debut vill hon inte kännas vid – hon spelar bara en låt därifrån, den poppigt optimistiska ”Battle cry” som avslutar konserten. Ett sätt att landa efter de övriga låtarnas kompakta mörker.

Det är ett fascinerande mörker. Angel Haze rappar och sjunger med brinnande uppriktighet om sin grava psykiska ohälsa, om dess orsaker i hennes såriga barndom, samt om dess konsekvenser för den stora kärleksrelation som artisten lyckligt hamnade i men var dömd att förlora. Parallellt med detta mellanmänskliga drama berättar Angel Haze en annan historia av mer poetisk, naturromantisk och mystisk art: om hur hon möter skogen och möter sig själv, går in i den primitiva världens dunkla trygghet, förenas med månen och vargarna och jagar spillrorna av sin själ.

Ett sådant material hade kunnat resultera i förlamande allvarsam musik som isolerar lyssnarna. Men inte för Angel Haze, som rappar kulsprutesnabbt över hårda, dansanta beats och skapar ett ljuvligt kaos. Det blixtrande stroboskopljuset, de smattrande trummorna, de melankoliska syntarna och Angel Hazes frenetiska ordsvada bildar tillsammans en egen, nästan konkret värld, ett eget vackert mörker, en egen skog som publiken träder in i tillsammans med artisten. Inte minst när alla ylar med i refrängen i ”The wolves”.

Angel Haze är rakt igenom fantastisk. Och hon bjussar på sig själv genom att flera gånger gå ut och rappa i publikhavet, samt att bjuda upp tjejer på scen som hon sjunger till, vilket för en gångs skull är på sin plats, eftersom den bitterljuva avskedslåten ”Moonrise kingdom” har ett så tydligt och hjärtskärande du. Publikens gränslösa kärlek till Angel Haze går inte att ta miste på och jag kan bara hoppas att hon tar den till sig, blir stärkt i sitt artistiska självförtroende och orkar fortsätta skapa modiga mästerverk som ”Back to the woods”.

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

(Dagens Nyheter 2016-01-24)
Kommentera 0


så bra textrad/låttitel. också bra låt. från denna spotifyvägrare = hippie
Kommentera 0
Visa fler inlägg