cannonball adderley - autumn leaves



från
höstskrud

ps aldrig tänkt på tidigare att titeln är en ordvits? hösten lämnar! den försvinner i detta nu.

wstrn - in2



från
höstskrud

boot camp clik - and so


från
höstskrud

Den här låten är så stark. Den kom 2002, och vid den tiden hade tiden sprungit förbi Boot Camp Clik, hiphopgänget från Brooklyn som hade varit så viktiga för 90-talets New York-sound men till skillnad från Wu-Tang Clan och Gang Starr Foundation (eller för den delen, Bad Boy-gänget eller Native Tongues) hade deras rykte inte stadigt växt, de hyllades inte i mainstreammedia, det gavs inte ut några fina samlingsskivor. Det om respekt och erkännande, men det såg inte bättre ut på den försäljningsmäsisga fronten: 2002 dominerades hiphop av Eminem, Nelly, Missy Elliott, Jay-Z och hans Roc-A-Fella som det då gick väldigt bra för (Cam'Ron!) samt av den stadigt växande sydstatsscenen. De störiga åldrade grabbarna i Boot Camp Clik hade ingen plats i detta hiphopklimat. Trots att kollektivets första album - Black Moons "Enta da stage" från 1993 och Smif-N-Wessuns "Dah Shinin" från 1995 - varit lika banbrytande som "Enter the Wu-Tang/36 Chambers", "Hard to earn", "Illmatic" och "The Infamous". De förvandlade jazzsamplingar till något hårdare än vad någon kunnat drömma om. De rappade smutsigare och roligare än vad någon från Brooklyn gjort. Deras mörka hiphop var vackert stökig, full av liv.

Boot Camp Clik släppte sin första gemensamma skiva 1997, det bisarra magplasket "For the people", och den besvikelsen var nog början på den pyspunka som dödade gruppens status. 2002 gjorde de ett andra försök, med albumet "The chosen few". En liten decimerad trupp - rapparen Rock från Heltah Skeltah hade hoppat av. Den andra halvan av Heltah Skeltah, Ruck, hade bytt namn till Sean Price och blivit en fantastisk rappare (han dog i somras, 43 år gammal). Även Smif-N-Wessun hade bytt namn till Cocoa Brovaz (eftersom de stämts av Smith & Wesson). 5FT, den andra rapparen i Black Moon, syntes inte heller, men han hade ändå alltid varit en bifigur - Buchshot var inte bara frontfigur i Black Moon utan även ledare för hela Boot Camp Clik. 

I alla fall. Den här låten är så stark för att man hör hur de kämpar, med sin självrespekt, med att tro på sina egna kaxiga ord om att de är tillbaka, samt med att visa hur bra de är genom att rappa svinbra, omsorgsfullt skrivna verser, det är rörande tycker jag. Det är ett vrål för överlevnad, ett sorgset defensivt vrål, fullt av självtvivel, men också stolthet. Och alla har sin egen stil. Sean Price öppnar sitt hjärta (den lakoniska raden "I guess I'm back where I started" som inleder hans vers har jag alltid tyckt varit så gripande). Buckshot är hård och okuvlig. Och Top Dawg avslutar hela låten, inte med en refräng, utan med en kuslig fråga som inte är helt retorisk: "have you forgot who we are? Have you lost all your respect for my squad?"

Det kan tilläggas att låten inte blev en hit, att albumet "The chosen few" som följde inte blev den comeback som alla väntat på, och att Boot Camp Clik än idag är underskattade. Men det visste de inte då, 2002. De var i alla fall inte helt säkra på att det skulle bli så. De hoppades. De vågade hoppas.

It's Tek man niggas can't tell me shit

[Tek]

I do what I do, like I do for the hood
Pop tools, pop jewels burn backboards
Slay DJs who think they untouchable
Renegade, never been afraid, MCs get it too
The moral of the story is this:
I used to say get off
But this time, suck my dick
I'm from BK, home of B.I.G. and Aaliyah
Watch how the pound of the four-fifth leave ya

[Sean Price]

I guess I'm back where I started
Openin' up for Buckshot and just rappin' retarded
I hate the life that I'm livin’
I need it
Don't believe me? Ask my wife and my children
See I'm back on the street, packin' the heat
Royalty checks equal to crack in the street
Niggas like, ”fuck crack, Ruck, rap to the beat”
I'm like, ”All right I'll be back in a week” – listen:
From day one I had bad start
To eat, Moms stole meat out of Pathmark
I ain't playin'
I went from depraved in the street to blazin' heat
To blazin' heat to Hazen Street
Did a couple of months and came home
Thought about what I did
Did the same shit, I ain't come back home
Niggas like "Why you done that homes?"
"I don't know ..(shit..fuck)..I don't know"

[Buckshot]

The saga continues
The motherfuckin' drama continues
Buck brought bomb to ya interview
And blew the main topic:
”Whats up with Boot Camp Clik son?
They ain't knockin'
They ain't hot and ain't droppin' the now topics”
But listen nigga, this is how I pop shit
I don't mean Moet corks
When the poet talks
Every line leave you blind when the mind get lost
Rhymes are enforced with action
Cause everybody looking like:
”Is they slackin'? Are they back in? What's crackin'?”
Nigga, I'm hip hop like the backspinnin'
You can never change the fact that I did it back then

[Steele]

Way before this all began
Back when I wasn't rappin', I was scrappin' for ends
Stopped crime, started rhymin'
Knapsack and my Tims
Chart climbin', ya'll comp can get a gat to ya ribs
There's a thin between what I rep and I live
When you violate mine I'm getting back at you kid
Don't let it get to the gun clappin' and shit
Plastic wrap, back smack you in the back of ya wig
I, make it so you won't get back to ya crib
Break your wrist, never scratch, you never wreck it again
Take a risk, never steal from Steele and Tek again'
Take the fifth, cock the hammer, let it rest on your chin
My dudes destined to win
Fuck ya thoughts
Wanna brawl, dog? My team love the sports
And so ya thinking I'm "The One" like Jet Li?
Test me! Steele will leave you resting!

[Top Dog]

I can't take this!

Blood boiling pressure rising

Open my eye's and we narrowed down to seven guys
And so you ask about the god D.O
I'm top notch, holdin' my spot, gun by my crotch
You think not I'm respected and feared around here
And so, I must prepared around here
You know everything that glitters ain't gold
You ho, getting pimped by niggas you don't know
Windows low
I was taught by the best to do the one
And gain control of this game
And be sold not told
And So
I'mma rep for B-double-O-T C-A-M-P
Cause I'm Top D-O-G, number three
You know me from the O.G.C.s
That blow trees
Fuckin' with them Cocoa B's
(We OGs) Fuckin' with them Cocoa B's ...

[Buckshot]

Fuck everything you been told
Shit like Buck ain't never went gold
He never have a platinum hit
He on that underground backpack rappin' shit

[Tek]

If you for real than you know the deal

[Steele]

I do or I die, and I never ran, never will

[Sean Price]

And so you still peepin' my words
Words that get niggas locked up in 73rd

[Top Dog]

You forgot who we are?
Have you lost all your respect for my squad ....?



le1f - riot boy



Hiphop
Le1f
”Riot boi”*
(Terrible/Playground)
Betyg: 4

Precis som M.I.A. för tio år sedan gjorde med grime och ragga angriper New York-rapparen och producenten Le1f (uttalas som ”leaf”) dagens trap med en murbräcka av punkattityd, och spränger genren för att skapa sig en egen plats, hitta sin konstnärliga identitet i ett hiphopklimat som tills för bara några år sedan inte erkände homosexuellas existens. Han rimmar ”fuckboys” med ”I fuck boys” och döper sitt debutalbum till en hommage till nittiotalets riot grrrl-rörelse. En våg som var lika viktig för feministisk indierock som artister som Le1f och Mykki Blanco är för ickestraight hiphop. ”Riot boi” är vild men inte kaotisk, en alternativ dansgolvschock med låtar som glimrar som smutsiga diamanter och brusar av liv. Devonte Hynes och Junglepussy är lika självklara gäster på Le1fs vackra party.

Bästa spår: ”Swirl”

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

(Dagens Nyheter 2015-11-25)

berwaldhallen 90 år



Radiokören
Verk av Guo Wenjing, Staffan Storm, Sven-David Sandström, Gundega Šmite, Elise Einarsdotter, Arnold Schönberg m.fl.
Dirigent: Peter Dijkstra
Presentatör: Anders Jalkéus
Betyg: 3

Den andra av Berwaldhallens två konserter för att fira den 90-årsjubilerande Radiokören har ett program med både fullträffar och snedsteg.

”The echoes of heaven and earth” av den kinesiske tonsättaren Guo Wenjing har ett fascinerande uttryck, med stark kontrast mellan de kvinnliga stämmornas ljuvt evighetsgraviterande skönhet och de manliga stämmornas hårda och ibland nästan antimelodiska sång.

Ännu starkare är uruppförandet av Staffan Storms ”Nachtschatten”. Storm har tonsatt dikter av Selma Meerbaum-Eisinger, en rumänsk judinna som blev offer för förintelsen. Hon dog i ett ukrainskt arbetsläger 1942, endast 18 år gammal. Hennes dikter är både fruktansvärda och vackra och Storm har gett dem en underbar musikalisk inramning som Radiokören varsamt lyfter fram.

Även Sven-David Sandströms hit ”Hear my prayer, o lord”, en elegant dialog med 1600-talstonsättaren Henry Purcell, låter fantastisk. Stycket har en allvarlig andlighet som transcenderar all smart postmodernism. Men Gundega Šmites ”Ombré” låter så orolig och lös i konturerna att det är svårt att som lyssnare bottna i musiken. Medan Elise Einarsdotters ”I carry your heart” är fin och behaglig men alltför dramatikfattig, dikten av e.e. cummings som tonsatts framstår som märkligt banal.

Anders Jalkéus från The Real Group är presentatör, med käckt mellansnack som visserligen vinner skratt av publiken men också skär sig mot tyngden i många av de verk som framförs. Å andra sidan gör han ett strålande jobb som dragspelande allsångsledare när ett Evert Taube-örhänge förvandlas till en hyllning till Radiokören.

Den folkliga ambitionen går ett steg längre när sjätteklassare från Sollentuna Musikklasser gör entré och bjuder på spexig skolavslutningsshow med ”rart” lustiga sånger. Tanken är god – framtidens körsång finns hos barnen – men man hade kunnat ha valt andra stycken än ”Den underbara sillen” och ”Mopsen”.

Schönbergs ”Friede auf Erden” avslutar, ett starkt verk som tyvärr låter malplacerat utanför kyrkorummet. Berwaldhallens akustik räcker inte till, kraften i sången har ingenstans att ta vägen och det som egentligen låter gripande känns istället skrikigt och oskönt. Imponerande och frustrerande på samma gång, precis som konserten själv.

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

(Dagens Nyheter 2015-11-24)

amy winehouse - love is a losing game



från
höstskrud

ps såg "amy" på bio för några veckor sen. den var bra tyckte jag.

cd-revyn i p2: ravel, pärt, brahms, schumann

 
Boel Adler, programledaren Johan Korsell, jag och Hanns Rodell :)

Igår var jag med i CD-revyn i P2 och recenserade fyra färska skivor inom klassisk musik.
Lyssna gärna! Det rör sig om Ravels båda pianokonserter med pianisten Yuja Wang, en skiva med a cappella-musik av Arvo Pärt som framförs av The Tallis Scholars (det var min favorit av dessa skivor, finns tyvärr inte på Spotify), två stråkkvartetter av Brahms med Artemiskvartetten samt en inspelning av Robert Schumanns "sekulära oratorium" Das Paradies und die Peri som jag tyckte mycket om när jag satt och läste i texthäftet samtidigt som jag lyssnade. Vet inte hur kul det är utan text ärligt talat. Men det gäller ju för all opera/oratorium. 

Om man inte pallar lyssna på hela programmet skulle jag i alla fall vilja säga detta: Ravels pianokonsert för vänster hand är posttraumatisk musik som präglas av den franska tonsättarens ångestfyllda minnen från första världskriget (han skrev den på beställning av pianisten Paul Wittgenstein som förlorade sin högra arm i detta krig; Ravel som själv deltog i kriget och fick mer psykiska men hade nog lätt att bli inspirerad till detta verk). Just nu föreligger som alla vet ett nytt franskt trauma. Att lyssna på denna musik dessa dagar blir speciellt av den anledningen. och jag skulle verkligen vilja rekommendera denna pianokonsert, som inte alltid låter klassiskt vacker, men så är ju verkligheten inte heller alltid så vacker.


justin bieber - purpose


denna är även med på
höstskrud :) 

Pop
Justin Bieber 
”Purpose”
(Def Jam/Universal)
Betyg: 3

Att åldras som barnstjärna kan inte vara lätt. Justin Bieber slog igenom som urgullig 15-åring, och med en naturlags förutsägbarhet spårade han ur några år och ett antal miljoner sålda skivor senare. Hans mugshot från 2014, bilden som togs efter att han arresterats för att köra bil full och hög, är smått ikonisk: aldrig har någon sett lyckligare ut över att vara på fel sida av lagen. 

Till skillnad från när kvinnliga artister som Britney Spears eller Amy Winehouse drabbas av skandal gynnades Justin Biebers karriär av incidenten. Han kunde förändra sin image, och framstår numera som om inte en bad boy så åtminstone vuxen. 

I samma veva började Justin Bieber gästsjunga på hiphoplåtar. Men den stora förändringen i hans musik kom i våras då han släppte singeln ”Where are ü now”, ett samarbete med dansgolvsmarodörerna Diplo och Skrillex som lyfte samtliga tre till oanade höjder. Det är dessa två influenser – hiphop/R&B och poppig dansmusik – som präglar ”Purpose”, Biebers första album på tre år.

Stjärnan låter inspirerad, och produktionerna låter snygga om än inte briljanta, men med undantag för de suveräna singlarna är låtskrivandet på en förvånansvärt slapp nivå. Men trots att det är en skiva som alltför ofta puttrar på anonymt är det utan tvekan Justin Biebers starkaste album hittills.

Bästa spår: ”Where are ü now”, ”Sorry”

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

(Dagens Nyheter 2015-11-18)

fantasia - when i see u



från
höstskrud :)

höstskrud



Nu är den här! Höstskrud, 100 låtar som jag tyckt mycket om denna höst,
check it out! För en vecka sen var jag nära att ge upp. Aldrig har en årstidslista varit så jobbig att göra. Men jag är väldigt glad att jag skärpte mig och gjorde klart den. Hoppas ni gillar! Kikki Danielsson is in da house! Och en massa annat gutt :) 

Denna gång blev det en synnerligen blandad kompott: hiphop (båd' gammal och ny), R&B, dancehall, hitlistepop, indie, elektronisk slö musik, elektronisk dansmusik, country, yacht rock, gammal soul och disco, klassisk musik, opera, vokal och instrumental jazz, new age (Enya) och så Bröderna Marx, vet inte vad man ska kalla den musiken. De enda artisterna som dyker upp två gånger är Duvchi, Beach House och Drake (önskar att jag även fått plats med en till Björk-låt: "The dull flame of desire", en låt som är nästan lika bra som sin titel). Vad mer kan man säga... det finns ett mysigt litet London-tema i början med WSTRN, Saint Etienne, Stormzy och The Streets, men sedan släpper jag det. En låt som nästan kom med på listan och som jag fortfarande inte riktigt fattar hur den inte kom med är "El Chapo" med The Game och Skrillex, jag vet inte, den passade ingenstans bara. Kanske får bli på vinterskrud (som jag skulle kunna släppa imorgon enbart baserad på alla goa leftovers, göra en Metallica "Load"/"Reload"-grej). Den kommer någon gång runt nyårsafton tror jag. Vågar inte lova något, vill inte göra någon besviken (tänker mest på mig själv hehe).

Artister på höstskrud: The Radio Dept., Beach House, Duvchi, WSTRN, Elijah Blake, Saint Etienne, Stormzy, The Streets, Kranium, Samo Sound Boy, Kelela, Drake, Dej Loaf & Big Sean, Fetty Wap, Madi Banja, Ty Dolla Sign & E-40, Vybz Kartel, Mac Demarco, Kit Hain, Kurt Vile, Captain Beefheart, The Magnetic Fields, Sevyn Streeter & Chris Brown, Mocki, Jape, Grimes & Janelle Monae, Karla Bonoff, Achal, Zombie, Masicka & Ishawna, Freak Nasty, Boot Camp Clik, Jennifer Lara, Drake & Future, The Embassy, Kitty (Jai Wolf remix), Cannonball Adderly, Grateful Dead, James Lee Stanley, Miguel & Lenny Kravitz, Kölsch, Bicep, Murlo & Gemma Dunleavy, Ata Kak, Justin Bieber, Sabina Ddumba, Fantasia, Wayne Wonder, Jeremih, Atlanta Rhythm Section, ODESZA & Little Dragon, Claudio Arrau som spelar ett stycke av Franz Liszt, Champaign, Blood Orange, Travis Scott & Kacy Hill, Amason, Bee Gees, George Harrison, Glen Campbell, Charlie Rich, Anne Murray, Janet Jackson, Anita Ward, Nicole Wills, Kikki Danielsson, Chic, Tate Kobang, Dungen, Maury & RZA, Gang Starr, Chløë Black, Ella Fitzgerald, Mikhail Pletnev som spelar ett stycke av Pjotr Tjajkovskij, Lester Young & Harry ”Sweets” Edison, Enya, Pale Honey, Kali Uchis, Billy Cobham, R. Kelly, Paul Wall (choppad & screwad av Michael ”5000” Watts), Jessy Lanza & DJ Spinn & Taso, Cooly G, Recondite, Marshall Hain, Låpsley, Der, Sirkka-Liisa Kaakinen som spelar en mysteriesonat av Heinrich Ignaz Franz von Biber, Björk, Ton Koopman som spelar ett preludium av Johann Sebastian Bach, Arcade Fire, Donnie & Joe Emerson, The Persuaders, O.C., Amy Winehouse, Jakob Bro, Kiri Te Kanawa som sjunger en aria av Giacomo Puccini, Mando och Harpo Marx (från ”En galakväll på operan”, han spelar den filmens hitlåt ”Alone” som är nice även i den vokala versionen).

anna von hausswolff - the miraculous



Rock
Anna von Hausswolff
”The miraculous”
(Pomperipossa/Bengans)
Betyg: 4

Anna von Hausswolff var en ovanlig och fascinerande singer/songwriter redan på den pianobaserade debuten ”Singing from the grave”, men det var när hon tog det oväntade steget att inkorporera kyrkorglar och drone metal i sin musik på uppföljaren ”Ceremony” som hon verkligen blommade upp som artist. Kombinationen av detta unika sound, de skarpa poplåtarna och Anna von Hausswolffs sångröst som lyste som en brinnande låga gjorde ”Ceremony” till 2012 års bästa svenska album.

Det som utmärker Anna von Hausswolff bland samtidens svenska popartister är framför allt hennes anspråksfulla attityd till skapande. I de flesta tider och genrer inom popmusik – 70-talets progressiva rock är det stora undantaget – har pretentiös varit ett skällsord, en given motsats till det som ses som autentiskt, naturligt och känslosamt. Många artister koketterar med hur omedvetna och avspända de har varit när de har skrivit stora låtar och spelat in fantastiska album. Det är befriande med artister som inte skäms för sin konstnärlighet och sina genomarbetade visioner.

Anna von Hausswolffs musik har spår av både Kate Bush och PJ Harvey, men också av Suedes ”Dog man star” från 1994, ett album som visade att det inte finns någon motsättning mellan omedelbara poplåtar å ena sidan och majestätiska ljudbilder, svärtade texter och ödesmättad romantik å den andra. För att göra musik av denna sort krävs ett stort självförtroende och för att göra det bra krävs en klar konstnärlig intuition, och Anna von Hausswolff har båda sakerna.

”The Miraculous” har uttalade inspirationskällor: Walter Ljungquists roman ”Källan” från 1961, Elim Klimovs otäcka krigsfilm ”Gå och se” från 1985 samt en fysisk plats i naturen som betydde mycket för Anna i hennes barndom. Det är en skiva som handlar om hur vackra platser kan vara laddade med sådant som vi inte kan se: all historia, allt som har levt och dött, allt som har hänt eller kunnat hända, magi och andevärld.

Intressant nog anknyter denna tematik till hennes pappa Carl Michael von Hausswolffs ljudkonstverk ”I died here (Matter IV)”, ett slags åkallan av ett spöke som sägs hålla till på ett rum på Drottningholms slott. Det kusliga omslagsfotot till ”The miraculous” är taget i en övergiven stuga ute i skogen som fotografen Anders Nydam upplevde som bebott av andra än levande.

För Anna von Hausswolff är de dödas värld inte nödvändigtvis något enbart fasansfullt, och ”det mirakulösa” är på motsvarande sätt inte något enbart härligt. Hon är intresserad av gränsen mellan det verkliga och det ickeverkliga, det eviga och det temporära, det sköna och det brutala. ”The Miraculous” är en musikalisk skildring av detta gränsland. Låtarna är lösare i konturerna än på hennes tidigare skivor, hon förlitar sig mer på stämningar än på refränger denna gång.

Soundet är en vidareutveckling av ”Ceremony”, och både orgelelementet och hårdrocken har fått ta mer plats, på popmelodiernas bekostnad. Den nybyggda megaorgeln Acusticum i Piteå har använts, men dess nio tusen pipor hålls i strama tyglar. Bandkänslan har blivit starkare, och flera låtar har ett tungt sväng som för tankarna till tidiga Black Sabbath.

Men mest av allt låter skivan som ögonblicket i Lars von Triers ”Antichrist” när en räv plötsligt börjar tala och säger att kaos härskar. Naturen är vild, rå och hänförande, och Anna von Hausswolff romantiserar inte dess ömhet utan dess kraft. ”The Miraculous” strålar som en kall sol under en orkanblåsig dag. Det är bara att släppa taget och låta sig bli buren i väg.

Bästa spår: ”Evocation”, "Discovery"

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

(Dagens Nyheter 2015-11-11)

BONUS: Fem orgelhöjdpunkter från musikhistorien
  1. Johann Sebastian Bach, ”Ich ruf zu dir, Herr Jesu Christ”
    Bach var på sin tid mer känd som mästerligt improviserande organist än som tonsättare och komponerade mycket musik för orgel. Detta sorgsna preludium till en kyrkokantat med samma namn har en outsägligt vacker melodi som perfekt fångar kantatens klagan.

  2. Camille Saint-Saëns, ”Symfoni nr 3 c-moll (op 78)”
    Saint-Saëns är kanske inte romantikens mest briljante tonsättare, men hans tredje symfoni har en väldigt egen karaktär eftersom han tar in en orgel i den myllrande orkestern vilket skapar en unik dynamik. Ett personligt verk med en mäktig värme.

  3. Jimmy Smith ”Turquoise”
    Tack vare Jimmy Smiths pärlband av succéskivor för Blue Note från 1950- och 1960-talen blev elorgeln accepterat som jazzinstrument. Denna ballad från 1956 är ett bevis på att han kunde trolla fram sensuella stämningar lika lätt som skuttande grooves.

  4. DJ Shadow ”Organ donor”
    Instrumental hiphop med udda samplingar var hetare än helvetet när DJ Shadow släppte sitt debutalbum 1996. En av höjdpunkterna från den skivan är denna tvåminuterslåt som korsbefruktar en upphackad orolig orgelloop med ett synnerligen funky beat.

  5. Electrelane ”Suitcase”
    Den frisinnade engelska kvartetten Electrelane var ett av 00-talets bästa band med sin blandning av melankolisk indierock och jammig krautrock. I detta mästerverk sätter gruppen, inte minst sångerskan och organisten Verity Susman, världen i brand.

kurt vile på münchenbryggeriet



Kurt Vile & The Violators
Scen: Münchenbryggeriet, Stockholm
Betyg: 3

När Kim Gordon från Sonic Youth nyligen intervjuade Kurt Vile berättade han att han slukar rockbiografier på löpande band. Att den 35-årige artisten är ett storögt fan av klassisk indierock och vill vara lika cool som sina idoler märks på många sätt – han sjunger med en perfekt skev frasering, döper låtar till saker som ”I’m an outlaw” och gör entré på scen med en ölflaska i handen – men ändå blir inte hans noggranna imageodlande irriterande.

Snarare framstår hans rockismer som gulliga, dels eftersom han under sitt långa rufsiga hår (som han flera gånger under konserten omsorgsfullt rättar till) ser ut som en glad pojke som är förtjust över att få spela musik. Dels för att han är så musikaliskt begåvad att hans gnistrande rocklåtar får allt var image och klichéer heter att bli irrelevant. Hans distanslöshet innebär en frånvaro av ironi. Dessutom ser han mer ut som skolbusschauffören Otto i ”The Simpsons” än en rockstjärna.

Kurt Viles senaste skiva, ”b’lieve i’m goin down…” är ett av årets bästa rockalbum och med sina koncentrerade, melodistarka låtar en karriärhöjdpunkt för Vile. Live låter dessa låtar stökigare och slamrigare än på skiva, och det är svårt att höra texterna eftersom sången är dränkt i ekoeffekter. Men energin är det inget fel på, och den unga, lojt headbangande publiken ser ut att njuta.

Att rocka är något Kurt Vile gör gärna och bra, men det är bara den ena halvan av hans musik. Hans hypnotiskt vackra gitarrspel i låtar som är bluesigt meditativa och intensiva på samma gång är det som skiljer honom från andra artister i genren, men tyvärr kommer den sidan fram alldeles för lite under denna konsert. När den skymtar fram – som när han framför ”He’s alright” på fingerplockad akustisk gitarr endast assisterad av The Violators Jesse Trbovich som pustar fram drömska ackord på elgitarr – är det dock bara att tacka och ta emot. Denna låt, liksom extranumret ”That’s life, tho (almost hate to say)”, låter innerligare och starkare än på skiva.

Två låtar gör dock inte en konsert. Överlag bjuder Kurt Vile på en väldigt hygglig spelning, men låter alltför sällan musiken bränna till på allvar. Synd, för att han har förmågan till det råder det inga tvivel om.

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

(Dagens Nyheter 2015-11-08)

salif keita i kulturhuset


han spelade aldrig denna :( 

Salif Keita
Scen: Kulturhuset Stadsteatern, Stockholm
Betyg: 3

Berättelsen om Salif Keita är på sätt och vis berättelsen om det fält som brukade kallas för världsmusik. På sjuttiotalet var han stjärna i sitt hemland Mali med gruppen Les Ambassadeurs som skapade något nytt och fräscht genom att blanda influenser från olika afrikanska och amerikanska länders musiktraditioner. På åttio- och nittiotalen blev han framgångsrik även i Europa och USA, tack vare slickt producerade och västanpassade skivor inspelade i den nya hemstaden Paris. Kring millennieskiftet flyttade han tillbaka till Mali och skapade musik med ett annat autenticitetsideal, och blev ännu bättre och ännu större.

Salif Keita på samma gång en ovanlig artist. På grund av att han är albino försköts han som ung av sin familj. Samtidigt ansågs hans beslut att bli musiker som opassande, eftersom han har kungligt blod – han är i rakt nedstigande led släkt med Soundiata Keita som grundade kejsardömet Mali på 1200-talet. Han var för ful och för fin på en och samma gång. Men han hade en fantastisk musikbegåvning och en sångröst som fått smeknamnet ”Afrikas gyllene röst”.

Denne gigant är nu 66 år gammal och, enligt vad han uppgav i en intervju i fjol, trött på både att turnera och ge ut skivor. Hans konsert är en smått frustrerande upplevelse, för även om musiken låter bra är den inte på långa vägar så bra som den skulle kunna ha blivit om huvudpersonen var lite mer engagerad. Den Salif Keita som genom låtar som den himmelska ”Ana na ming” skrev in sig i musikhistorien med glödande penna lyser med sin frånvaro denna kväll.

Salif Keita håller hela tiden distans. Han tar aldrig av sig sina svarta solglasögon eller sin hatt. Han sitter ner under större delen av konserten, och tittar varken på publiken eller på sitt band, han stirrar bara rakt fram och sjunger. Till skillnad från det fina bandet (i synnerhet den fantastiske koraspelaren Mamadou Diabaté) utstrålar han inte mycket värme, och även om hans röst fortfarande är stark har den förlorat något av sin mjuka innerlighet.

Mot slutet av konserten blir det ändå dans, kollektivt handklapp och god stämning. Men på grund av Salif Keitas kompakta lojhet lyfter aldrig kvällen riktigt. Kungen är snål, men han är fortfarande en kung.

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli 

(Dagens Nyheter 2015-11-07)

duvchi - with the world



Pop
Duvchi
”With the world”
(One Duv/Sony)
Betyg: 5

Sångaren, låtskrivaren och producenten Jens ”Duvchi” Duvsjö har sedan sin sensationella debutsingel ”Turtleduvs” från 2011 väntat så länge med att ge ut ett album att man nästan trodde att det aldrig skulle ske. Men nu är skivan här och den är precis så bra som man knappt vågat drömma om.

Duvchi har ett unikt uttryck, en blandning av modern R&B, klassiskt pophantverk och poetiskt ljudskulpterande. Det låter som om The-Dream blivit djupt inspirerad av The Zombies softrockalbum ”Odessey and oracle”, men framförallt låter det väldigt eget.

”With the world” består av rika, mångfacetterade kärlekslåtar som hela tiden befinner sig lite vid sidan om den stora popmotorvägen utan att vara koketterande alternativa. Här finns bara en strävan efter att skapa skönhet och låta varje låt bli en egen liten värld. Kendal Johansson, Sum Comfort och ett par andra producenter har hjälpt till på vissa spår, och Loreen förgyller refrängen i ”Fire blue”, men det råder ingen tvekan om att detta är Duvchis vision.

Det är musik som är självklar och överrumplande på samma gång. Låtarna är så fulla av vackra detaljer att man inte kan lyssna sig trött på dem. Duvchis autotunemarinerade sång – han låter cool och mjuk på samma gång – är den slutgiltiga personliga prägeln. Ett debutalbum som kan bli en modern klassiker.

Bästa spår: ”Unfamiliar love”, ”Whole life tour” 

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

(Dagens Nyheter 2015-11-04)

never forget



hade denna i huvudet i fler dagar förra veckan. så bra. det finns för övrigt en video såg jag nu, men den var helt töntig så den vägrar jag posta här, den förminskar låtens själ. dessutom hade videoversionen stympat en del viktiga instrumentala partier så även själva låten blev sämre. så skyll dig själv om singeln inte blev en hit steve! fast den borde blivit det pga så bra.

han är tillbaka <3


s/o till tatti, tack för tipset! 

"Prominent Iranian artist Siavash Amini continues a triptych of works with ‘
Subsiding’, an album of instrumental ambient drone. His most full and detailed sound to date illustrates Amini’s ability to bring together modern classical composition with that of controlled noise, granular synthesis, and atmospheric soundscape. Both monolithic and micro sound sculptures coexist within a perfect balance, a mix which makes for an all encompassing listen across the audio spectrum, funereal yet uplifting."

hans förra skiva var ett av fjolårets fem bästa album om du frågar mig. nya låter mörkt och fantastiskt. tack för att du finns, siavash amini. hösten är räddad.

ateistisk bönestund

av albrecht dürer (1471-1528)

ibland vill man bara ner på sina knän och be. man kanske inte gör det, för man är självmedveten och/eller man tror inte på någon gudom. men behovet finns där ändå, tror jag. vet inte varför jag tänkt på det de senaste dagarna. kanske för att det är allhelgonahelg och jag - tyvärr, tyvärr - inte hunnit åka till skogskyrkogården detta år. men jag gjorde hur som helst en playlist med tio låtar som på olika sätt gestaltar bönen, och det känns fint att lyssna på dem.
check it out.